Kategori: Okategoriserad

Taktil sökning bland oknytt och djur

Följa John – ateljén
John Bauers ateljé i utställningen Följa John på Jönköpings läns museum. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Jönköpings läns museum har drygt tolvhundra digitiserade skisser av John Bauer. Dessa teckningar har tidigare inte visats, men i utställningen Följa John kan man nu se nästan hälften av dem. Utställningen vänder sig till barn i förskoleåldern, men hur bygger man en sökfunktion för personer som inte kan läsa och skriva?

Ett hundra år efter konstnären John Bauers död 1918, uppmärksammar Jönköpings kommun, tillsammans med ett antal samarbetsparter, hans liv och verk med en rad aktiviteter under namnet Baueråret. John Bauer var endast 36 år gammal när han tillsammans med sin fru Esther Ellqvist och deras treårige son drunknade, då ångaren Per Brahe sjönk under en höststorm på Vättern.

Mossmattor och taxar

Som en del av Baueråret har Jönköpings läns museum producerat utställningen Följa John, en lekfull utställning för främst barn. I uppdraget ingick att uppmuntra barnen till rörelse – och rör sig, det gör barnen. I ett av rummen, där golvet (marken) är täckt med en mossliknande matta, och där ljus, ljud och material skapar en uppslukande känsla av skog, kan barnen krypa, hoppa och umgås med varandra och med John Bauers sagofigurer. En bricka med koppar och en fikakorg inbjuder till att leka picnic. Olika dräkter inbjuder till att klä ut sig. Och i det vintervita nästkommande rummet står ett antal taxar redo att leka med.

Följa John – Skogen.
Ett av rummen i utställningen representerar skogen. Ljud, ljus och material samspelar för att uppnå den rätta skogskänslan. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på utställningar och program, berättar att många av de små tygtaxarna är på lagning – så intensivt leker barnen med dem! Katali Jarefjäll har varit projektledare för utställningen Följa John, och har haft ett team av medarbetare och anlitade proffs som samarbetat och ansvarat för sina respektive specialområden.

Katali Jarefjäll
Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på Jönköpings läns museum och projektledare för utställningen Följa John. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Från väggarna i alla rum tittar sagofigurerna tillbaka på besökaren. Vissa av originalen är placerade i nischer i väggarna, sparsamt upplysta. Man får sticka in huvudet där för att komma riktigt nära. Och sticker in huvudet i väggen, det gör också älgarna som binder ihop utställningens delar.

Följa John – Vintern.
Älgar binder ihop utställningens olika teman och rum. Här vinterrummet. Foto Staffan Cederborg CC BY.

Landskap med lysande ”triggerpunkter”

Efter färden genom den trolska skogen och vinterrummet kommer besökaren så fram till ateljén. Där får besökaren bekanta sig med John Bauers konstnärskap. Centralt i rummet står ett bord, och på bordet ett landskap med lysande ”triggerpunkter”. Denna interaktiva station är utvecklad och producerad i samarbete med ett team från Riksantikvarieämbetet.

Följa John – Ateljén
I det som ska gestalta John Bauers ateljé står det interaktiva arbetsbordet. Till höger en reproduktion av fönstret från den autentiska ateljén. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Tanken med stationen var att göra museets stora skissamling tillgänglig för barn. De 545 utvalda skisserna, som aldrig tidigare visats, är digitiserade och sökbara, både genom museets samlingsförvaltningssystem och genom Digitalt museum. Men eftersom en traditionell söktjänst skulle fungera dåligt på besökare som inte kan läsa och skriva, bestämde man sig för att pröva något annat. Resultatet blev att besökaren utför sökningen genom att handgripligen placera figurer på de lysande punkterna på landskapet.

Den interaktiva stationen i utställningen Följa John. En kombination av figurer filtrerar urvalet av John Bauers skisser.

Stationen består av ett arbetsbord, ett staffli och ett fönster. På bordet finns några penslar, en pipa, en glasburk med terpentin och fyra högar med skisser och block – en stiliserad bild av hur det kan ha sett ut under en arbetsdag i ateljén. Bordsskivan har också en CNC-fräst relief av ett landskap som föreställer Jönköping med omnejd.

Bordet
Bordet med det CNC-frästa landskapet, ”triggerpunkterna” och de fyra projektionsytorna. Strax höger om landskapet står de fem träfigurerna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

För att skisserna ska synas, måste besökaren placera en eller flera träfigurer på landskapet på arbetsbordet i ateljén. Träfigurerna motsvarar de oftast förekommande motiven i John Bauers skisser: oknytt, djur, människor, natur, saker.

De fem träfigurerna.
De fem träfigurerna som representerar kategorierna: oknytt, djur, natur, människor och saker. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Figurernas cirkelformade bas passar i de cirkelformade lysande ”triggerpunkter” som finns markerade i landskapet. När besökaren placerar ett oknytt på någon av punkterna projiceras slumpvis utvalda skisser av oknytt, fyra stycken på bordet, och en på det uppställda staffliet. Ställer besökaren i stället ett djur på en punkt, visas bilder med djur, och så vidare. På bordet projiceras skisserna på de fyra högarna med böcker och skissblock.

Slumpvis urval

Ställer besökaren ännu en figur på bordet filtreras urvalet till att hämta bilder som innehåller båda figurernas kategorier, till exempel oknytt och djur. Det är alltså samma logik som en sökmotor som tillåter olika filtreringsalternativ; skillnaden ligger på det pedagogiska planet – här används ett kinestetisk element för att göra sökningen mer tydlig och lustfylld. Men krasst sett är det inte fråga om ett regelrätt bildsök, utan snarare en bildgenerator. Urvalet sker slumpvis och ger inte besökaren möjlighet att söka efter en specifik bild.

– Det är full fart på barnen när de upptäcker att det de själva kan styra vad som visas, säger Katali Jarefjäll. De kanske inte tar med sig så mycket kunskap om konstnären John Bauer hem, men de har kul och får en positiv upplevelse av hans bildvärld och museum med sig i bagaget när de går härifrån.

Så funkar det

Tittar vi under huven på stationen hittar vi förstås en del elektronik. Men innan vi går in på de tekniska detaljerna finns det anledning att reda ut datats väg från museets samlingsförvaltningssystem till projektionerna.

Teamet kom tidigt fram till att man ville lyfta ut det data som skulle användas till en egen databas. Varför inte använda museets databas eller Digitalt museum som databasen var kopplad till?

– Det gick inte att tagga upp innehållet så som vi ville, säger Oscar Engberg, medietekniker på Riksantikvarieämbetet. Den befintliga databasen var inte tillräckligt flexibel för att svara mot de krav på snabbhet och hanterbarhet som stationen ställde.

545 skisser valdes ut och sorterades in i fem kategorier, de tidigare nämnda: oknytt, djur, människa, natur och sak. Ett digert jobb, visade det sig.

Följa John - Excelutdrag
Ett utdrag från Excelfilen där teamet tillsammans kategoriserade bilderna och angav ifall bilden skulle roteras eller inte.

– Den här processen var väldigt intensiv och tidskrävande. Alla bilder taggades upp med allt de innehöll, och efter det analyserade vi taggarna, och kunde dela in bilderna i de fem slutgiltiga övergripande kategorierna. Det handlade om att hitta figurer och taggar som skulle kunna representera samtliga underkategorier, säger Oscar Engberg.

Bilderna sparades sedan om till png-format för att inte påverka systemets prestanda negativt. Därefter importerades bilder och databas med filnamn och kategoritillhörighet till en applikation som lagrades på en stationär dator. I applikationen finns också övrig media som till exempel de ljud och ljus som samspelar med besökarens interaktion.

För att applikationen på datorn ska känna av vad besökaren gör, och sedan skicka rätt bilder och ljud till projektorerna, är datorn ansluten både till tekniken i bordet, som ger input i form av kommandon, samt tekniken som tar hand om svaret i form av ljud och bild, det vill säga projektorer och högtalare. Mellan datorn och projektorerna/högtalarna finns, förutom en nätverksrouter, mediaservern Watchpax med programvaran Watchout.

Medieservern Watchpax
Medieservern Watchpax (den apparat som ligger ovanpå nätverksroutern) är utrustad med mjukvaran Watchout. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Det är alltså två system som samarbetar. Dels applikationen på datorn och dels Watchout på mediaservern. Men signalen kommer från bordet. Under figurerna, i själva basen sitter ett RFID-chip infällt. När figuren ställs på en av punkterna på bordet läser mikrokontrollerkortet Arduino av vilken figur det är, och skickar signalen till datorn.

RFID-chip
RFID-chipet är infällt i figurernas bottenplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

Arduino under bordet.
Under bordet sitter de fem mikrokontrollerkorten som läser av vilka figurer som placeras på ”triggerpunkterna”. I nederkant av bilden syns också en USB-hub. Tekniken är i vanliga fall dold under en träplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Projektet anlitade företaget Spree som fick konstruera den applikation på datorn som tar hand om signalen. Applikationen väljer slumpvis ut bilderna utifrån de inskickade sökkriterierna och lägger sedan bilderna i en speciell ordning i en vy. Denna vy skickas sedan vidare till en mediaserver som via mjukvaran Watchout delar upp och positionerar bilderna rätt på projektionsytorna.

Följa John - Flödesschema-Skisstation
I flödesschemat kan man överskådligt se hur tekniken är hopkopplad och följa signalens väg genom systemet. Bild: Oscar Engberg, CC BY.

Ett av verktygen i Watchout är en tidslinje som kom väl till pass i denna applikation. Tidslinjen kan beskrivas som ett händelseschema som styrs av olika former av input, i detta fall av huruvida besökaren agerar eller inte. När ingen besökare interagerar med bordet “spelar” Watchout upp en standardvy som består av bilder på bland annat skissböcker. När besökaren ställer en av figurerna på bordet initieras ett skript som skickar en kort ljus- och ljudsnutt till projektorerna – “pass på, nu händer något!”. Samtidigt hämtar applikationen på datorn upp fem matchande bilder som behandlas i Watchout och skickas till projektorerna. Hela proceduren, från figur till skiss, tar cirka sju–åtta sekunder, vilket är en medvetet designad tröghet som ska motverka känslan av fladdrighet om besökaren till exempel snabbt byter figurer på bordet. När ingen ny input längre kommer från bordet, återgår Watchout, efter cirka två minuter, till standardvyn.

Programvaran Watchout
Programvaran Watchout. Längst upp på skärmen syns positioneringen av bilderna, och längst ner ligger tidslinjen med de olika händelserna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

I en tidigare version lät man även ljuset från fönstret ändras när en besökare interagerade med figurerna på bordet. Men efter utvärdering beslöt man att stryka det eftersom det ändrade ljuset drog uppmärksamheten från bordet.

Skript för start och stopp

Hela systemet går att fjärrstyra så att service, uppdateringar och ändringar i schemaläggningen kan göras över nätet. För schemaläggningen, det vill säga när systemet ska stängas av och sättas på, har utvecklarna använt Windows inbyggda schemaläggningsfunktioner som kör skript för att starta och stoppa projektorer, mediaserver och datorn med skissapplikationen. Samma dator startas automatiskt varje morgon via schemaläggning i datorns BIOS.

Budget

Hela utställningen Följa John har kostat cirka 1,6 miljoner kronor, intern arbetstid borträknad. I denna summa ingår kostnaden för den digitala stationen som är uppdelad på material, cirka 85 000, samt den digitala utvecklingen, cirka 90 000. Summorna exkluderar moms.

Katali Jarefjäll tycker att samarbetet med Riksantikvarieämbetet har fungerat väl och att det varit värdefullt att tillsammans formulera idéer och anpassa lösningen till de resurser museet har. Riksantikvarieämbetets medvetenhet kring långsiktighet och hållbarhet har också varit en tillgång i projektet.

– Som litet museum är det svårt att ha koll på marknaden, säger Katali Jarefjäll.

Fotokvaliteten viktig

Planen är att utställningen Följa John ska stå i fem år. Katali Jarefjäll har ambitionen att förbättra kvaliteten på fotografierna av de redan förekommande skisserna, och samtidigt göra hela samlingen på över 1 200 skisser sökbara. Just att se till att kvaliteten på fotografierna blir hög, är en sak hon gärna understryker, kanske något att tänka på för ett museum som går i tankar att göra något liknande med sina samlingar?

Två andra viktiga saker som Katali Jarefjäll pekar på är dels att noggrant välja vilka symboler som ska representera de olika kategorierna, och dels att ha tydlig info till besökarna kring själva sökproceduren.

I det sista rummet (eller första om man kommer från andra hållet) finns en mer vuxenanpassad, monterbaserad del av utställningen. Där står också två läsfåtöljer att sjunka ner i. På bordet bredvid ligger ett axplock av sagor och böcker med illustrationer av John Bauer. Kanske är det här, i knäet på en förälder, som barnen hamnar efter att ha skuttat sig trötta bland troll och älgar.

Har du frågor kring att arbeta med liknande saker, hör av dig till Oscar Engberg på Riksantikvarieämbetet: telefon: 08-5191 88 02, e-post: oscar.engberg@raa.se

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare, Digital förmedling

Följa John - Logotyp
Följa John – Logotyp. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

The Lost Palace – audioguiden som föreställning

 

The Execution of Charles I
Avrättningen av Charles I. Gravyr av ”C.R.V.N.”, 1649. Public domain via Wikimedia Commons. Klicka på bilden för att göra den större.

Året är 1649. Charles I av England ska halshuggas. Folk har samlats på den provisoriska avrättningsplatsen utanför The Banqueting House i Whitehall Palace. Du håller kungens hjärta i din hand, du hör det slå, du känner det slå. Och ju närmare du kommer desto fortare slår det. Bödeln lyfter yxan. Sekunden senare svischar den genom luften och skiljer huvudet från kroppen. Hjärtat stannar i din hand.

Scenen ovan är hämtad från audioguiden The Lost Palace – en avancerad applikation som lotsar besökare runt kring det område i centrala London som under sextonhundratalet utgjorde Palace of Whitehall.

Trämanick

Besökarna får varsin manick med hölje i trä att hålla i handen, och osynlig under skalet finns bland annat en mobiltelefon. Längs turen finns ett antal portaler uppställda, portaler som med sitt svärtade yttre ska påminna om branden 1698. När besökarna vidrör de ”brända” portalerna med trämanicken får de tillträde till den historiska berättelse som är knuten till just den platsen.

The Lost Palace 2
Två deltagare vid en av de ”brända” portalerna. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Elektroniken tillåter också besökarna att fånga upp berättelser genom att peka på byggnader som de idag inte har tillträde till. Ett slags historisk övervakning. NFC-teknik och mobilens GPS sköter den nödvändiga positioneringen.

Utmanande miljö

Det enda som idag finns kvar av de dåtida byggnaderna efter branden 1698 är det neoklassicistiska Banqueting House – en festsal värdig kungen Henrik VIII som under 1500-talets första hälft residerade i det enorma palatset. Henrik VIII hade ambitionen att skapa kristenhetens största palats, och under dess glansperiod bredde Palace of Whitehall ut sig över en yta på 93 000 kvadratmeter.

Idag är stadsdelen Westminster känd för att hysa ett stort antal departement och ministerier, och inte minst premiärministerns bostad på 10 Downing Street. Så att iscensätta och gestalta historien i ett område med den storleken och med de säkerhetskraven, och i en modern miljö utan ens några ruiner att fästa blicken på, måste utan överdrift sägas vara en utmaning.

The Lost Palace 1
Mitt i Londons täta trafik fanns några av stationerna för audioguiden The Lost Palace. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Augmented tour

Själv kallar Tim Powell, som arbetar som creative producer på Historic Royal Palaces, audioguiden en ”augmented tour”, alltså en förstärkt guidning med anspelning på det vedertagna ”augmented reality”. Och även om ljudet och upplevelsen av den inledande avrättningsscenen här ovan är förstärkt av haptik, är det egentligen något annat som avses när man pratar om förstärkning.

Det som framförallt skiljer den här applikationen från en vanlig audioguide på museer är att stora delar av innehållet är dramatiserat på ett särskilt sätt. Med hjälp av interaktionsbyrån Chomko & Rosier skapades en ljudbild som bland annat byggde på att skådespelare anlitades för att spela in de dramatiserade scenerna på ljudspåret.

I filmen nedan får du en klarare bild av hur audioguiden fungerar.

Binaural inspelning

Genom att använda så kallad bineural inspelningsteknik upplever besökaren med hörlurar känslan av att befinna sig mitt i det historiska skeendet. Denna form av tredimensionellt stereoljud skapas genom att sätta två mikrofoner på öronen på en mobil attrapp med formen av ett huvud, vilken sedan skådespelare får agera runt. På detta sätt kommer inspelningen väldigt nära den audiella verkligheten, de enskilda ljuden gestaltas i det tredimensionella rummet, och upplevs som om besökaren var där när det hände.

Nedan kan du lyssna på ett exempel av en bineural inspelning. Det är nödvändigt att använda hörlurar för att uppleva full effekt. Filen är en inspelning från Leicester Market i maj 2011.

Av NotFromUtrecht [CC BY-SA 3.0], from Wikimedia Commons.

Det svåra är inte tekniken

Tim Powell, Creative producer, Historic Royal Palaces.
Tim Powell, Creative producer, Historic Royal Palaces. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

The Lost Palace är naturligtvis inte unik i meningen förlorad historisk plats, världen vimlar av förlorade byggnader, platser och hela städer. Tim Powell tror att deras koncept är en bra metod för att levandegöra sådana platser. Det svåra är dock inte tekniken, utan att göra det till en fungerande affärsmodell.

– Konstnärligt sett finns inga gränser för vad man kan göra, men vill man tjäna pengar på sin attraktion måste den marknadsföras, säger Tim Powell.

Tim Powell jämför med de brittiska museernas audioguider som i blygsam utsträckning laddas ner och används, medan The Lost Palace bokades som om det mer var fråga om en teater. Man bokade touren för ett visst klockslag ett visst datum och gick dit med sina vänner.

Projektets USP

Och det var just detta, att det var något man bokade för att uppleva tillsammans med sina vänner och sin familj, som var projektets USP (unique selling point), menar Tim Powell.

– Trots att det fanns allvarliga inslag, som till exempel Charles I:s avrättning, var många delar av touren knasiga och underhållande. Så det var ingen historisk vandring i vanlig mening, det var en föreställning, säger Tim Powell.

The Lost Palace 6
Den ibland uppsluppna tonen på ljudspåret fick deltagare att ta sig an historien med stor inlevelse. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Balansgång

Tim Powell pratar om den svåra balansen mellan att å ena sidan ge besökaren frihet, och å andra sidan trygghet. Man vill känna att man styr samtidigt som man vill bli omhändertagen. Den rätta avvägningen mellan dessa poler var ett resultat av många tester.

– Folk reagerar aldrig som man tror, säger Tim Powell. Till och med innan vi hade låtit skådespelare spela in replikerna gjorde vi egna inspelningar som vi kunde testa på en publik.

Och det visade sig att folk varken gick till de rätta platserna eller stannade på de rätta platserna. De gick lite hur som helst.

– Det finns ingen magisk lösning på sådant. Det enda är att testa och ändra, och sen testa och ändra igen, säger Tim Powell.

Ett kärl för fakta

Narrativet i audioguiden The Lost Palace är, som många andra dramatiserade historiska gestaltningar, ett slags kärl – en behållare som man fyller med historisk fakta. Jag frågar Tim Powell om det finns en risk att besökaren uppfattar också själva narrativet som en historisk sanning.

Han svarar att det fanns ett slags antagonism mellan teatergruppen och curatorn, att de drog åt lite olika håll när det gällde kampen mellan fakta och fiktion, men att man till slut hittade en nivå som fungerade.

– Allting är draget så långt mot det teatrala som vi som organisation är bekväma med, säger Tim Powell.

Anonyma karaktärer

I många audioguider med dramatiserade inslag presenterar sig karaktärerna som något slags dåtida tjänstefolk, något som Tim Powell inte tycker är trovärdigt.

– Det blir uppenbart att de är där för att ge dig premisserna och bakgrundsinformationen, och du kommer aldrig att anförtro dig åt någon sådan.

Så i projektet The Lost Palace valde man att i stället låta rösterna som hörs på ljudspåret vara anonyma, nutida karaktärer – ett slags ciceroner som tar dig till platser där de spelar upp historien, ofta på ett underhållande sätt. Guiderna rör sig därmed fritt i tid och rum – ena stunden varnar de för trafiken, andra stunden gestaltar de en historisk scen.

The Lost Palace 5
Ljudspåret i audioguiden engagerade även barn. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Involvera intressenter

Tim Powells råd till andra institutioner som eventuellt skulle vilja göra något liknande är att från allra första början involvera alla som kan tänkas bli berörda. Det kan röra sig om säkerhetspersonal, polisen, fastighetsägare eller andra intressenter. Inte minst för att göra dem positivt inställda. Att The Lost Palace från början involverade de stora institutionerna resulterade i att flera av dem skrev rekommendationsbrev till projektets bidragsansökningar.

En annan viktig sak att tänka på är att hitta rätt personal som tar hand om besökaren. Det handlar om att sätta rätt stämning, att få besökaren att känna sig både trygg och förväntansfull.

The Lost Palace 7
Beroende på vart man riktade trämanicken, spelades olika ljud upp. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Många olika viljor

Den största utmaningen för Tim Powell var att hålla ihop teamet av konstnärer, skådespelare, curatorer, utvecklare, tekniker och andra – att få alla att styra åt samma håll.

– Nyckeln var att behålla ett kreativt synsätt och hela tiden ha i minnet vad besökaren skulle göra och uppleva, annars hade allt bara resulterat i ett konceptuellt konstverk, säger Tim Powell.

Tidspressen, den absoluta deadlinen, var något som både drev projektet framåt och orsakade stress. Ett rimligt sista råd skulle därför vara att avsätta tillräckligt med tid för utveckling och test innan man ska låta sin audioguide gå i skarpt läge.

Experiment

The Lost Palace var under somrarna 2016 och 2017 ett experimentprojekt som syftade till att ge nyttiga lärdomar till den strategiska utvecklingen av verksamheten på Banqueting House, samt till hela organisationens publika arbete.

För en mer grundläggande presentation av projektet, se gärna videoklippet nedan som innehåller den presentation som Tim Powell gjorde på konferensen Digikult i april 2018 i Göteborg.

Tim Powells föreläsning om The Lost Palace på Digikult 2018.

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare 

Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av metoden inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode

 

Museum i en låda

Det klassiska skolbesöket på museet är ett viktigt möte mellan barn och kultur. Det är också en chans för museet att visa sig angelägna i ett alltmer virtuellt medielandskap. Men geografiska avstånd och alternativa prioriteringar gör att det är långt ifrån alla som får tillgång till museernas skatter. I Storbritannien kan skolklasser beställa en Museum in a box med talande, 3D-printade föremål som kan undersökas i klassrummet.

I ett tidigare inlägget här på K-blogg, Talande repliker, berättade jag om ett projekt på Manchester museum där man utvecklat en typ av repliker som med hjälp av digital teknik kan ”prata”. Men det finns andra intressanta exempel på talande kopior av verkliga föremål. Kopior som också är möjliga att flytta från den skyddade miljön på museet. Till skolan till exempel.

Det brittiska företaget Museum in a box bygger större delen av sin verksamhet på denna idé, och har utvecklat ett koncept där museer bidrar med innehåll till lådor som skolorna kan beställa. I lådan finns 3D-printade miniatyrer av föremål och bildkort som kan undersökas och sedan placeras ovanpå en så kallad ”brainbox”, som då berättar om föremålet.

RFID och Raspberry Pi

Inuti ”brainboxen” finns en Raspberry Pi-dator som kan spela ljudfiler på ett SD-kort, men också koppla upp sig mot internet för att uppdatera och hämta information. Varje föremål eller bildkort har ett RFID-chip undertill som via chipläsaren SL030 RFID inuti lådan laddar den ljudfil som är kopplad till det specifika objektet. I en kommande uppdatering ska ljudet hämtas från internet i samma ögonblick som objektet placeras på lådan, vilket gör det möjligt för det museum som levererar innehållet att hålla informationen uppdaterad.

Det taktila en viktig dimension

Precis som med majoriteten av all digitalisering bidrar en lösning som den här till möjligheten att tillgängliggöra samlingarna för personer som av olika anledningar inte kan ta sig till museet eller inte visuellt kan ta del av föremålen. Det ger också museerna tillfälle att sprida sin kunskap och innehåll, samt att visa upp sådant som i vanliga fall ligger gömt i magasinen. Och de små taktila kopiorna tillför en viktig dimension i lärandet.

Forsknings- och utvecklingsprojekt

Museum in a box utvecklades ur en rad forsknings- och utvecklingsprojekt på företaget Good, Form & Spectacle som specialiserat sig på R&D inom kulturarvssfären. Det drivs numera som ett eget avknoppat företag.

Museum in a box vänder sig i första hand till skolor och har innehållsleverantörer som till exempel British Museum, Jewish Museum London och Smithsonian Institution Libraries.

Den 19 oktober 2017 gav Regeringen i uppdrag till Riksantikvarieämbetet att ”kartlägga kulturarvsarbetets betydelse för skolväsendet samt att främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna” (Ku2017/02184/KL). Bland annat ska Riksantikvarieämbetet ”utarbeta och sprida vägledningar samt samla och sprida goda exempel på olika typer av samarbeten och samverkansprojekt.”

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

K-podd 36: Ölands runor med Laila och Magnus

Runologerna Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström är tillbaka i K-podd igen! Vi fortsätter vår serie-i-serien där vi tittar på svenska runor, landskap för landskap. Den här gången tar vi oss över till Öland.

Vad har de öländska runorna gemensamt med de på ”systeröarna” Bornholm och Gotland? Vad är det som gör att Laila pratar om ”Sveriges gosigaste runsten”? Det är ett par av frågorna som vi tar upp i avsnittet. Dessutom uppehåller vi oss i orten som till och med heter Runsten. Samtalsledare är Emil Schön.

Blogginläggen som Magnus refererar till kan du läsa här.

Kina, Ångermanland och en uppstoppad häst: de vanligaste sökorden på Kringla 2017

I Kringla visas foton, föremål, byggnader, ljud med mera från ett femtiotal minnesinstitutioner i Sverige. 2017 besöktes webbplatsen över 200 000 gånger och många av besökarna sökte i innehållet efter sådant de var intresserade av, till exempel platser eller särskilda föremål. Här är de tio vanligaste orden som besökare sökte efter i Kringla 2017:

1. Grekland. Nästan alla museer som visar samlingar i Kringla har foton eller föremål som är från eller har annan koppling till Grekland, till exempel ett foto på några barn på Mykonos:

(Sörmlands museum, CC BY-SA)

En närmare titt på statistiken visar att de flesta av sökningarna med söktermen ”Grekland” gjordes vid två olika tillfällen under året, av personer som befann sig i Grekland och de flesta av de besökarna hittade till Kringla från Facebook.

2. same. Här hittas förstås många bilder från Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, till exempel denna bild från Vaisaluokta 1934.

(Ájtte, Ingen upphovsrätt)

3. Malmö. Bland objekten med koppling till Malmö finns till exempel detta reklammärke för Hultmans choklad.

(Malmö museer, CC BY)

4. Carl Larsson. Det finns många olika Carl Larsson i museernas samlingar, men förmodligen är det oftast konstnären som avses. Carl Larsson-gården i Sundborn finns till exempel fotograferad av Bengt A Lundberg.

5. streiff. Sökningar efter Gustav II Adolfs häst (som finns på Livrustkammaren) gjordes ganska jämnt utspritt under året, men på en specifik dag syns en tydlig topp i statistiken: Gustav Adolfsdagen, 6 november.

6. Beijing. De flesta av dessa sökningar gjordes från Beijing. Föremål och foton därifrån och från resten av Kina finns framför allt på Världskulturmuseerna, till exempel det här fotot på en barberare.

7. Nätra. Nätra i Ångermanland representeras i Kringla bland annat genom en LP-skiva med musikstycken spelade på Nätra kyrkorgel.

8. vårkumla. I Vårkumla i Falköpings kommun finns bland annat en gravsten med runinskrift.

9. mariedalsvägen. Gatunamnet finns på ett par ställen i Sverige, men i princip alla som sökte efter den gatan i Kringla tittade på detta foto på Mariedalsvägen i Malmö.

10. skrin. Ungefär 3000 skrin av olika slag finns avbildade i Kringla, allt från pennskrin till skrin med åderlåtningsinstrument.

Även i övriga Europa är det många som söker efter saker med koppling till Grekland. Europeana visar föremål, konstverk, foton, ljud med mera från över 3 500 minnesinstitutioner över hela Europa, och de har nyligen listat de vanligaste sökorden på Europeana 2017 (en längre lista finns på Europeanas blogg):

1. Paris
2. Funny
3. Japan
4. Hungary
5. Budapest
6. Marc Chagall
7. Greece
8. Picasso
9. Vincent Van Gogh
10. Portrait

Nordisk konferens om Spectrum och dokumentation

I slutet av maj hölls  en nordisk konferens om samlingsförvaltning med avstamp från den internationella standarden Spectrum, läs mer om Spectrum på www.raa.se/spectrum. Konferensen arrangerades av Finlands museiförbund. Riksantikvarieämbetet och Norsk kulturråd var medarrangör. Deltagare var museiprofessionella från Norden, Estland, Tyskland och England. Första dagen bestod av  föreläsningar och andra av workshops.

Vi var tre personer från Riksantikvarieämbetet som deltog i konferensen vi höll presentationer och arrangerade också en workshop

Att träffas över landsgränser och diskutera frågor som rör samlingsförvaltning är av stort värde för att få inspiration och förslag till lösningar på problem. Deltagarna hade många frågor men delade även gärna med sig med sina egna erfarenheter.

Domkyrkan i Helsingfors, foto Susanne Nickel (cc-by)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under konferensen fick vi höra hur Sverige, Norge och Finland jobbar med Spectrum. Collection Trust från England redogjorde för utvecklingen av Spectrum 5.0 som är en ny version av standarden som kommer i början av hösten.

I Finland är den delen av Spectum som rör kataloganvisningar översatt (appendixet). Det är den del som berörs vid registrering av föremål.  Finlands museer kommer att erbjudas att ansluta sig till ett enhetligt databassystem (MuseumPlus RIA) som är Spectrumkompatibelt. Fokus för finskt arbete har varit att skapa  en gemensam begreppskatalog.

Från Norge presenterade Norskt kulturråd sitt arbete med översättningen av standarden och även implementering. Standarden har varit översatt i drygt ett år och nu försöker de få en bild  av hur mycket Spectrum används på norska museer och hur väl Spectrum korrelerar med verksamheten. De har skickat ut en enkät till museerna för att få svar på några centrala frågor, samt även se vilka av processerna som används mest.

Riksantikvarieämbetet presenterade arbetet med den svenska översättningen och hur vi har rollen att samordna och stötta museer i frågor om samlingsförvaltning. Presentationerna tog även upp hur  Riksantikvarieämbetet kommer att arbeta framöver och visade några exempel på museer som börjat använda Spectrum i olika grad och hur de gjort.

Kevin Gosling från Collections Trust, redogjorde för utvecklingen av Spectrum och hur den tagits fram i samarbete med museer i England och under senare år även internationellt. Det är i samverkan och utifrån gemensamma arbeten som en standard kan få relevans och väl representera arbetet på ett museum. Att använda Spectrum i dagligt arbete stärker professionaliseringen.

För att läsa mer, se blog: Postcard from a conference: SPECTRUM 29-30

Ingela Chef Holmberg
Annika Carlsson
Susanne Nickel

Kulturarv – nytt europeiskt samarbete kring lärande och fortbildning

Hur är det ställt med lärande och fortbildning inom kulturarvsområdets traditionella professioner? Hur påverkas traditionella yrken av digitaliseringen?  Vilka nya kompetenser eller helt nya yrken behöver vi i framtiden? Dessa frågor står i centrum när EU-kommissionen samlar representanter från alla medlemsländer i ett gemensamt forum för samarbete. Under två år kommer en grupp att arbeta med lärande och fortbildning och ge förslag till hur medlemsländerna kan samarbeta och lära av varandra. Jag har fått det stora nöjet att via Riksantikvarieämbetet representera Sverige i detta arbete.

Öppen samordningsmetod

År 2007 antogs den Europeiska kulturagendan. Agendan har som mål att främja kulturarv, kulturella och kreativa näringar, samverkan och mångfald inom kultur- och kulturarvsområdet. Samarbete, inte bindande lagstiftning, är en förutsättning för att målen ska uppfyllas, till exempel kartläggning av behov, gemensam uppföljning av mål och inte minst utbyte av erfarenheter och goda exempel. Arbetssättet kallas för Öppen samordningsmetod (Open Method of Coordination, OMC). I mars 2017 träffades representanter från 23 länder för att gemensamt arbeta med temat Fortbildning och lärande i traditionella och nya yrkesområden inom kulturarvssektorn. Särskilt fokus lades på digitalisering. Vi ska rapportera arbetet gemensamt till medlemsländerna och resultaten ska presenteras under det Europaåret för kulturarv 2018.

Bilden visar två killar som spänner fast en bräda i en hyvelbänk.
Hantverksseminarium om traditionella snickerimetoder på Sverresborg i Trondheim. Foto: Gunnar Almevik, CC BY.

Axplock från första mötet

Det första mötet ägde rum i Bryssel i början av mars. Mötet inleddes med en presentation av situationen vad gäller fortbildning och lärande inom kulturarvssektorn i respektive EU-land. Berättelserna visade på stor variation av behov och möjlighet till lärande och fortbildning. Samtidigt hade flera länder liknande erfarenheter: arkitekturskolor överger kulturarvsområdets traditionella fält som byggnadsvård och restaurering och i många länder råder det akut brist på utbildning och fortbildning inom traditionella hantverk kopplat till bebyggelse och kulturvård. Många konstaterade också att digitaliseringsfrågan i allt väsentligt kopplas till digitalisering av arkivmaterial. Digitaliseringen griper in i många andra områden och ställer direkta krav på digital kompetens i arbetsprocesser, dokumentation och förmedling.

Det föll sig naturligt att diskussionen under arbetsgruppens första möte kom att handla om arbetsformer. Vi föreslog att varje representant ska inventera nationella utbildningsprogram och fortbildningsmöjligheter inom kulturarvssektorn. Den första inventeringen bör omfatta tidigare EU-projekt för att se vad som tidigare har gjorts inom området. Ett annat förslag var att förlägga åtminstone några möten till medlemsländerna och på platser där lärande och fortbildning pågår. Från Sveriges sida vill vi gärna ha ett av mötena på Göteborgs universitet. Då får vi möjlighet att visa hur vi där utvecklat metoder för hur traditionella hantverk kan integreras i det akademiska systemet.

Återkommande rapporter

Sverige representeras av Riksantikvarieämbetet genom mig, Gunnar Almevik. Jag kommer att ge löpande rapportering bland annat via K-blogg. Nästa möte sker nu i början av juni.

Gunnar Almevik, gunnar.almevik@gu.se, telefon: 0766 22 93 01

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.