Kategori: Okategoriserad

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Digitalt kulturarv i skolan, del 2

Bild på skolresebarn tillsammans med sin lärare
Barn från Karungi på skolresa, c:a 1910-1915. (Nordiska museet, Public Domain)

Sommarlovet närmar sig, men kartläggningen av hur digitalt kulturarv används i skolan fortsätter. Under våren har vi intervjuat pedagoger inom skolväsendet, museipedagoger, elever med flera, men också analyserat en stor enkät och sammanställt tidigare undersökningar och rapporter.

Snabbt såg vi att lärresurser som har med kulturarv att göra inte bara finns hos kulturarvsinstitutioner, utan skapas och förmedlas av en mängd andra organisationer och personer. Denna mosaik av aktörer innehåller bland annat kommersiella läromedelsproducenter och olika intresseorganisationer, men också enskilda pedagoger som delar med sig av egenskapat material till sina kollegor. I detta sammanhang är museer, arkiv och världsarv inte bara producenter av digitala lärresurser utan också möjliga leverantörer av material (till exempel historiska fotografier) till andra producenter.

För pedagogerna på förskolor och skolor är brist på tid ett återkommande och stort problem, som innebär att de har begränsade möjligheter att själva söka fram, skapa eller omarbeta digitala lärresurser. Digitalt kulturarvsmaterial behöver vara tillräckligt hittbart, det vill säga inte bara finnas publicerat utan också vara möjligt att hitta på det sätt som målgruppen söker, för att nå fram. Det behöver också vara paketerat på ett sätt som gör att pedagogen kan lyfta in det i sin undervisning utan att behöva göra stora anpassningar.

Vår kartläggning ska så småningom leda fram till en handlingsplan för hur skolans användning av digitala kulturarvsresurser kan förenklas och förbättras. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.

Skolbarn sitter i ett skogsbryn och handarbetar, övervakade av en lärare.
Skolelever handarbetar i naturen, Östhammar, Uppland. (Foto: Skötsner-Edhlund. Public Domain)

Digitalt kulturarv i skolan

Bild av man som pekar på en modell av en skola.
Man pekar på modell av skola. Foto: Örebro Kuriren. (Public Domain)

Pedagogiskt material från museer, arkiv och världsarv används inom många olika delar av skolväsendet, och om materialet dessutom är digitalt kan det förstås nå många fler än enbart dem som har möjlighet att besöka det fysiska museet, arkivet eller världsarvet. Därför görs nu en kartläggning av hur digitalt kulturarv används i skolan idag, för att i nästa steg hitta möjligheter att öka och utveckla den användningen. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möjlighet att möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Just nu undersöker vi bland annat hur digitala lärresurser används idag och vilka behov och hinder som finns dels inom skolväsendet, dels på kulturarvsinstitutionerna. Vi intervjuar pedagoger och andra över hela landet, på olika typer av skolor, olika museer, arkiv och världsarv. Vi samlar även in information från andra håll, till exempel via en enkät som skickades ut tidigare i år.

Kartläggningen har precis börjat, men vi har redan sett att:

  • De allra flesta större museers webbplatser har riktad information till skolan. Drygt hälften av dessa har digitalt skolmaterial som inte förutsätter ett besök på det fysiska museet.
  • Det är vanligare att museer har digital information till skolan än att arkiv eller världsarv har det.
  • Minnesinstitutioner har skapat ett flertal olika digitala kulturarvsresurser för skolan, framför allt temasajter (som Arkivcentrum Värmlands I Tid och Rum) och faktabanker (som Kulturarv Västmanlands Materialbank). Överlag är det dock relativt ovanligt med lektionsplaner och annat färdigpaketerat material.
  • Digitala lärresurser som berör kulturarv skapas i många fall utanför kulturarvsinstitutionerna, till exempel av engagerade pedagoger som delar med sig av sådant de själva skapat.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.

Short Report of the Final Conference of NANORESTART

Hi everyone! I am Nicoletta, a master thesis student at Riksantikvarieämbetet from POLIMI/KTH. Here it is a short report of the final conference of the European project NANORESTART held in Copenaghen on the 29-30th of November 2018.

I attended the conference with my supervisor Marei, and it was a great opportunity to get to know results and future of nanotechnology for cultural heritage. Insights from researchers and conservators were given, as well as business perspectives. Inspiring proposals for several topics in the field of conservation and restoration of cultural heritage were the starting point for interesting talks in an exciting international environment.

The first session dealt with new tools for cleaning, mainly the new gels (PVA and PVP-based) and complex fluids developed by the research group of prof. Baglioni (CSGI, University of Florence).

The topic of the second session was surface consolidation systems for conservation of fibrous materials mostly developed at Chalmers. Properties and applications of different kinds of nano silica and nano cellulose were presented, with examples of different approaches and substrate materials. A particularly interesting session as it was related to my work at Riksantikvarieämbetet, where I have been testing different combinations of those materials for the consolidation of iron-tannate dyed textiles (cotton
substrate).

Active and passive coatings for surface protection were the topics of the third (plastic surfaces) and fourth (metal surfaces) session. Durability, reliability and sustainability of the coatings were the main points taken into account.

The second day started with the presentation of new sensing and diagnostic systems for detection of degradation products. The section dedicated to new highly-sensitive and less invasive SERS techniques was very interesting and looked promising for many applications. Then, the results of the environmental impact assessment of the products within NANORESTART were shown, underlying the attention given to sustainability already from the development process.

Finally, a business perspective on use, application and exploitation of the products was given, followed by a panel discussion where representants of research and business discussed together the main issues for the real success of the products, from the limited market and budget available to the real breakthrough they would represent in the field of conservation science. Hopefully it will be the starting point to build up other constructive international collaborations.

Looking forward to come back to Gotland in January, I wish you a nice day and merry Christmas!

Nicoletta Palladino
NANORESTART

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

K-podd 46: Annika Sandén om att komma nära 1600-talets människor

Vem skulle jag ha varit om jag levde då? Den frågan ställer sig historikern Annika Sandén ständigt i sin forskning. K-podd fick en pratstund med Annika under Riksantikvarieämbetets höstmöte, där hon utvecklar hur hon med knapphändigt källmaterial gör för att sätta sig in i hur det var att leva i Sverige för flera hundra år sedan.

Historikern och författaren Annika Sandén har rönt stor uppmärksamhet, bland annat med monografierna Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600 och Bödlar. Liv, död och skam i svenskt 1600-tal. Hennes pågående bokprojekt har den preliminära titeln Lust och lek under svensk stormaktstid.

– Jag strävar efter att så långt det låter sig göras förstå och begripliggöra liv och samhälle i förfluten tid, därtill att gestalta de historiska aktörerna som levande och kännande människor, berättar Annika Sandén. Det är vår utgångspunkt i det här samtalet, där vi bland annat får bekanta oss med Karin i Strå och hennes livsöde, problemen med historiska dramatiseringar och hur ett brottmålsprotokoll om ett raffinerat mordfall kan berätta något om hur man skötte disken i ett hushåll på 1600-talet.

I programmet hör vi utdrag ur några föreläsningar från Riksantikvarieämbetets höstmöte 2018, med temarubriken ”Kulturarv i en föränderlig värld – när rörelse är det konstanta”. Här hittar du respektive föreläsning/scensamtal i sin helhet:

Kulturarvsmonolog: Bödlar – tillhörighetens gränser och villkor – Annika Sandén
Kulturarvsmonolog: Tillbaka till 1793 – Niklas Natt och Dag
Ida Östenberg: Bildning som demokratiprojekt i en splittrad tid, samt panel med Carl Heath och Henrik Berggren

K-podd finns som vanligt att lyssna eller prenumerera på i din app för podcasts.
Trevlig lyssning!

Blogg 3 – Workshop med Tingens metod på Malmö museer

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm – kommer tillsammans att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär.

I mitten av maj 2018 fick Malmö museer besked om utvecklingsbidrag av Kulturrådet för att implementera metoden i Sverige. Men redan tre veckor före beslutet arrangerade Malmö museer en workshop för ett tjugotal personer där metoden testades. Samma workshop genomfördes på Göteborgs stadsmuseums tidigt under hösten.

Dagen i Malmö leddes av Clara Åhlvik som började med att berätta om metoden som utgår från den ursprungliga betydelsen av ting, en tidig form av politisk församling (t ex storting), och samtidigt är ting en benämning på föremål. Inspirerat av sociologen Bruno Latour sätter Tingens metod föremålen i fokus och samlar en grupp människor att gemensamt undersöka dess mångfald av betydelser och relationer.

Under efterföljande workshop blev vi indelade i grupper och fick välja ett föremål att undersöka, och till vår hjälp hade Clara försett oss med ett antal frågor som stöd i diskussionen. Min grupp som bestod av föremålsintendenter, en pedagog och en utställningsproducent, valde en liten broderad börs från mitten av 1800-talet. Vi kom alla att bidra med olika perspektiv på börsen – kunskap om börsens proveniens, nya forskningsrön som kunde kopplas till föremålet och praktiknära erfarenheter av att skapa berättelser.

Börsen var cirka 22 gånger 22 centimeter med sirligt mönster och rosrankor i flera färger. På börsen stod det ”Aus Liebe” (av kärlek) och var enligt en av museets föremålsintendenter med största sannolikhet en gåva från en kvinna till en man. Vi skulle nog idag uppfatta börsen som feminin och säkert anta att den tillhört en borgerlig kvinna eller flicka. Men modet för män såg annorlunda ut under tidigt 1800-tal och börsen öppnade därmed upp för diskussion om hur bilden av manlighet och kärleksrelationer såg ut när börsen gavs bort?

Vi fortsatte att diskutera den borgliga kvinnan liv under 1800-talet, som bland annat bestod i att brodera som ett sätt att lära sig tålamod. Idag är många brodöser textilaktivister som beskriver det långsamma broderandet som en politisk handling i motstånd till dagens snabbhet och kommersialism.

Läderpungen var en föregångare till börsen, och med industrialiseringen utvecklades pungen till börs. Metallbygeln som det lilla pärlbroderiet sitter vid, är industri- och masstillverkad, kanske köpt i Tyskland precis som många av dåtidens förlagor och broderimallar.

Börsen donerades av en borgerlig familj i Malmö under 1920-talet, förmodligen som en del av en större gåva. Denna information ledde till en diskussion om museernas val, eller kanske snarare ”icke-val” i samband med donationer. Donatorerna satt ofta i museernas styrelser och det gick därmed inte att tacka nej till föremålen. Många av museernas ”fina” föremål kan kopplas till en person eller familj, till skillnad från allmogeföremålen som museerna köpte in till sina samlingar och som sällan kopplades till en individ.

Under vårt uppstartsmöte inför ”följeprojektet” på Malmö museer i september, berättade museet om de fortsatta planerna. Till skillnad från Tekniska museet i Stockholm som redan arbetat med metoden en tid, kommer Tingens metod i Malmö att vara en del av en förstudie inför en kommande utställning 2021. Workshopen i april var ett test av metoden, och nu blir förstudien ett sätt att lära sig metoden för att sedan eventuellt implementera den i alla utställningsproduktioner.

Den 14 och 15 november kommer de tre museerna att samlas på Tekniska museet i Stockholm för föreläsningar och workshops. Resultaten från Tekniska museets pågående arbete med Tingens metod blir underlag för dagarna, och kollegorna från Göteborg och Malmö kommer att bidra med sina olika kompetenser och erfarenheter till Tekniska museets kommande utställningsproduktion. Nästa blogg kommer att handla om detta.

Tingens metod har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet och därmed har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta. Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

 

Blogg 2 – ”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

K-podd 45: Alla dessa kyrkor – hur mår de egentligen?

På Göteborgs Universitet vid Institutionen för kulturvård samtalar vi med Eva Löfgren och Ola Wetterberg, som tillsammans med Magdalena Hillström gett ut en antologi som heter Alla dessa kyrkor. Hur mår de svenska kyrkorna? Vems är de? Vem bryr sig mest om dem egentligen?

Forskningsprojektet Alla dessa kyrkor har fått en del av sin finansiering från Riksantikvarieämbetets anslag för Forskning och utveckling.
I samband med att det här avsnittet släpptes redovisade Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag till kulturdepartementet där vi fått i uppdrag att analysera vilken effekt den kyrkoantikvariska ersättningen haft för det kyrkliga kulturarvet sedan staten och Svenska kyrkan skildes åt år 2000. En slutsats i rapporten är att de svenska kyrkomiljöerna troligtvis är i bättre skick än någonsin.
Här kan du läsa rapporten.

Taktil sökning bland oknytt och djur

Följa John – ateljén
John Bauers ateljé i utställningen Följa John på Jönköpings läns museum. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Jönköpings läns museum har drygt tolvhundra digitiserade skisser av John Bauer. Dessa teckningar har tidigare inte visats, men i utställningen Följa John kan man nu se nästan hälften av dem. Utställningen vänder sig till barn i förskoleåldern, men hur bygger man en sökfunktion för personer som inte kan läsa och skriva?

Ett hundra år efter konstnären John Bauers död 1918, uppmärksammar Jönköpings kommun, tillsammans med ett antal samarbetsparter, hans liv och verk med en rad aktiviteter under namnet Baueråret. John Bauer var endast 36 år gammal när han tillsammans med sin fru Esther Ellqvist och deras treårige son drunknade, då ångaren Per Brahe sjönk under en höststorm på Vättern.

Mossmattor och taxar

Som en del av Baueråret har Jönköpings läns museum producerat utställningen Följa John, en lekfull utställning för främst barn. I uppdraget ingick att uppmuntra barnen till rörelse – och rör sig, det gör barnen. I ett av rummen, där golvet (marken) är täckt med en mossliknande matta, och där ljus, ljud och material skapar en uppslukande känsla av skog, kan barnen krypa, hoppa och umgås med varandra och med John Bauers sagofigurer. En bricka med koppar och en fikakorg inbjuder till att leka picnic. Olika dräkter inbjuder till att klä ut sig. Och i det vintervita nästkommande rummet står ett antal taxar redo att leka med.

Följa John – Skogen.
Ett av rummen i utställningen representerar skogen. Ljud, ljus och material samspelar för att uppnå den rätta skogskänslan. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på utställningar och program, berättar att många av de små tygtaxarna är på lagning – så intensivt leker barnen med dem! Katali Jarefjäll har varit projektledare för utställningen Följa John, och har haft ett team av medarbetare och anlitade proffs som samarbetat och ansvarat för sina respektive specialområden.

Katali Jarefjäll
Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på Jönköpings läns museum och projektledare för utställningen Följa John. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Från väggarna i alla rum tittar sagofigurerna tillbaka på besökaren. Vissa av originalen är placerade i nischer i väggarna, sparsamt upplysta. Man får sticka in huvudet där för att komma riktigt nära. Och sticker in huvudet i väggen, det gör också älgarna som binder ihop utställningens delar.

Följa John – Vintern.
Älgar binder ihop utställningens olika teman och rum. Här vinterrummet. Foto Staffan Cederborg CC BY.

Landskap med lysande ”triggerpunkter”

Efter färden genom den trolska skogen och vinterrummet kommer besökaren så fram till ateljén. Där får besökaren bekanta sig med John Bauers konstnärskap. Centralt i rummet står ett bord, och på bordet ett landskap med lysande ”triggerpunkter”. Denna interaktiva station är utvecklad och producerad i samarbete med ett team från Riksantikvarieämbetet.

Följa John – Ateljén
I det som ska gestalta John Bauers ateljé står det interaktiva arbetsbordet. Till höger en reproduktion av fönstret från den autentiska ateljén. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Tanken med stationen var att göra museets stora skissamling tillgänglig för barn. De 545 utvalda skisserna, som aldrig tidigare visats, är digitiserade och sökbara, både genom museets samlingsförvaltningssystem och genom Digitalt museum. Men eftersom en traditionell söktjänst skulle fungera dåligt på besökare som inte kan läsa och skriva, bestämde man sig för att pröva något annat. Resultatet blev att besökaren utför sökningen genom att handgripligen placera figurer på de lysande punkterna på landskapet.

Den interaktiva stationen i utställningen Följa John. En kombination av figurer filtrerar urvalet av John Bauers skisser.

Stationen består av ett arbetsbord, ett staffli och ett fönster. På bordet finns några penslar, en pipa, en glasburk med terpentin och fyra högar med skisser och block – en stiliserad bild av hur det kan ha sett ut under en arbetsdag i ateljén. Bordsskivan har också en CNC-fräst relief av ett landskap som föreställer Jönköping med omnejd.

Bordet
Bordet med det CNC-frästa landskapet, ”triggerpunkterna” och de fyra projektionsytorna. Strax höger om landskapet står de fem träfigurerna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

För att skisserna ska synas, måste besökaren placera en eller flera träfigurer på landskapet på arbetsbordet i ateljén. Träfigurerna motsvarar de oftast förekommande motiven i John Bauers skisser: oknytt, djur, människor, natur, saker.

De fem träfigurerna.
De fem träfigurerna som representerar kategorierna: oknytt, djur, natur, människor och saker. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Figurernas cirkelformade bas passar i de cirkelformade lysande ”triggerpunkter” som finns markerade i landskapet. När besökaren placerar ett oknytt på någon av punkterna projiceras slumpvis utvalda skisser av oknytt, fyra stycken på bordet, och en på det uppställda staffliet. Ställer besökaren i stället ett djur på en punkt, visas bilder med djur, och så vidare. På bordet projiceras skisserna på de fyra högarna med böcker och skissblock.

Slumpvis urval

Ställer besökaren ännu en figur på bordet filtreras urvalet till att hämta bilder som innehåller båda figurernas kategorier, till exempel oknytt och djur. Det är alltså samma logik som en sökmotor som tillåter olika filtreringsalternativ; skillnaden ligger på det pedagogiska planet – här används ett kinestetisk element för att göra sökningen mer tydlig och lustfylld. Men krasst sett är det inte fråga om ett regelrätt bildsök, utan snarare en bildgenerator. Urvalet sker slumpvis och ger inte besökaren möjlighet att söka efter en specifik bild.

– Det är full fart på barnen när de upptäcker att det de själva kan styra vad som visas, säger Katali Jarefjäll. De kanske inte tar med sig så mycket kunskap om konstnären John Bauer hem, men de har kul och får en positiv upplevelse av hans bildvärld och museum med sig i bagaget när de går härifrån.

Så funkar det

Tittar vi under huven på stationen hittar vi förstås en del elektronik. Men innan vi går in på de tekniska detaljerna finns det anledning att reda ut datats väg från museets samlingsförvaltningssystem till projektionerna.

Teamet kom tidigt fram till att man ville lyfta ut det data som skulle användas till en egen databas. Varför inte använda museets databas eller Digitalt museum som databasen var kopplad till?

– Det gick inte att tagga upp innehållet så som vi ville, säger Oscar Engberg, medietekniker på Riksantikvarieämbetet. Den befintliga databasen var inte tillräckligt flexibel för att svara mot de krav på snabbhet och hanterbarhet som stationen ställde.

545 skisser valdes ut och sorterades in i fem kategorier, de tidigare nämnda: oknytt, djur, människa, natur och sak. Ett digert jobb, visade det sig.

Följa John - Excelutdrag
Ett utdrag från Excelfilen där teamet tillsammans kategoriserade bilderna och angav ifall bilden skulle roteras eller inte.

– Den här processen var väldigt intensiv och tidskrävande. Alla bilder taggades upp med allt de innehöll, och efter det analyserade vi taggarna, och kunde dela in bilderna i de fem slutgiltiga övergripande kategorierna. Det handlade om att hitta figurer och taggar som skulle kunna representera samtliga underkategorier, säger Oscar Engberg.

Bilderna sparades sedan om till png-format för att inte påverka systemets prestanda negativt. Därefter importerades bilder och databas med filnamn och kategoritillhörighet till en applikation som lagrades på en stationär dator. I applikationen finns också övrig media som till exempel de ljud och ljus som samspelar med besökarens interaktion.

För att applikationen på datorn ska känna av vad besökaren gör, och sedan skicka rätt bilder och ljud till projektorerna, är datorn ansluten både till tekniken i bordet, som ger input i form av kommandon, samt tekniken som tar hand om svaret i form av ljud och bild, det vill säga projektorer och högtalare. Mellan datorn och projektorerna/högtalarna finns, förutom en nätverksrouter, mediaservern Watchpax med programvaran Watchout.

Medieservern Watchpax
Medieservern Watchpax (den apparat som ligger ovanpå nätverksroutern) är utrustad med mjukvaran Watchout. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Det är alltså två system som samarbetar. Dels applikationen på datorn och dels Watchout på mediaservern. Men signalen kommer från bordet. Under figurerna, i själva basen sitter ett RFID-chip infällt. När figuren ställs på en av punkterna på bordet läser mikrokontrollerkortet Arduino av vilken figur det är, och skickar signalen till datorn.

RFID-chip
RFID-chipet är infällt i figurernas bottenplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

Arduino under bordet.
Under bordet sitter de fem mikrokontrollerkorten som läser av vilka figurer som placeras på ”triggerpunkterna”. I nederkant av bilden syns också en USB-hub. Tekniken är i vanliga fall dold under en träplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Projektet anlitade företaget Spree som fick konstruera den applikation på datorn som tar hand om signalen. Applikationen väljer slumpvis ut bilderna utifrån de inskickade sökkriterierna och lägger sedan bilderna i en speciell ordning i en vy. Denna vy skickas sedan vidare till en mediaserver som via mjukvaran Watchout delar upp och positionerar bilderna rätt på projektionsytorna.

Följa John - Flödesschema-Skisstation
I flödesschemat kan man överskådligt se hur tekniken är hopkopplad och följa signalens väg genom systemet. Bild: Oscar Engberg, CC BY.

Ett av verktygen i Watchout är en tidslinje som kom väl till pass i denna applikation. Tidslinjen kan beskrivas som ett händelseschema som styrs av olika former av input, i detta fall av huruvida besökaren agerar eller inte. När ingen besökare interagerar med bordet “spelar” Watchout upp en standardvy som består av bilder på bland annat skissböcker. När besökaren ställer en av figurerna på bordet initieras ett skript som skickar en kort ljus- och ljudsnutt till projektorerna – “pass på, nu händer något!”. Samtidigt hämtar applikationen på datorn upp fem matchande bilder som behandlas i Watchout och skickas till projektorerna. Hela proceduren, från figur till skiss, tar cirka sju–åtta sekunder, vilket är en medvetet designad tröghet som ska motverka känslan av fladdrighet om besökaren till exempel snabbt byter figurer på bordet. När ingen ny input längre kommer från bordet, återgår Watchout, efter cirka två minuter, till standardvyn.

Programvaran Watchout
Programvaran Watchout. Längst upp på skärmen syns positioneringen av bilderna, och längst ner ligger tidslinjen med de olika händelserna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

I en tidigare version lät man även ljuset från fönstret ändras när en besökare interagerade med figurerna på bordet. Men efter utvärdering beslöt man att stryka det eftersom det ändrade ljuset drog uppmärksamheten från bordet.

Skript för start och stopp

Hela systemet går att fjärrstyra så att service, uppdateringar och ändringar i schemaläggningen kan göras över nätet. För schemaläggningen, det vill säga när systemet ska stängas av och sättas på, har utvecklarna använt Windows inbyggda schemaläggningsfunktioner som kör skript för att starta och stoppa projektorer, mediaserver och datorn med skissapplikationen. Samma dator startas automatiskt varje morgon via schemaläggning i datorns BIOS.

Budget

Hela utställningen Följa John har kostat cirka 1,6 miljoner kronor, intern arbetstid borträknad. I denna summa ingår kostnaden för den digitala stationen som är uppdelad på material, cirka 85 000, samt den digitala utvecklingen, cirka 90 000. Summorna exkluderar moms.

Katali Jarefjäll tycker att samarbetet med Riksantikvarieämbetet har fungerat väl och att det varit värdefullt att tillsammans formulera idéer och anpassa lösningen till de resurser museet har. Riksantikvarieämbetets medvetenhet kring långsiktighet och hållbarhet har också varit en tillgång i projektet.

– Som litet museum är det svårt att ha koll på marknaden, säger Katali Jarefjäll.

Fotokvaliteten viktig

Planen är att utställningen Följa John ska stå i fem år. Katali Jarefjäll har ambitionen att förbättra kvaliteten på fotografierna av de redan förekommande skisserna, och samtidigt göra hela samlingen på över 1 200 skisser sökbara. Just att se till att kvaliteten på fotografierna blir hög, är en sak hon gärna understryker, kanske något att tänka på för ett museum som går i tankar att göra något liknande med sina samlingar?

Två andra viktiga saker som Katali Jarefjäll pekar på är dels att noggrant välja vilka symboler som ska representera de olika kategorierna, och dels att ha tydlig info till besökarna kring själva sökproceduren.

I det sista rummet (eller första om man kommer från andra hållet) finns en mer vuxenanpassad, monterbaserad del av utställningen. Där står också två läsfåtöljer att sjunka ner i. På bordet bredvid ligger ett axplock av sagor och böcker med illustrationer av John Bauer. Kanske är det här, i knäet på en förälder, som barnen hamnar efter att ha skuttat sig trötta bland troll och älgar.

Har du frågor kring att arbeta med liknande saker, hör av dig till Oscar Engberg på Riksantikvarieämbetet: telefon: 08-5191 88 02, e-post: oscar.engberg@raa.se

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare, Digital förmedling

Följa John - Logotyp
Följa John – Logotyp. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.