Kategori: Okategoriserad

K-samsök växer! Välkomna Västergötlands museum och Västmanlands läns museum

Ett sällskap sitter under ett träd bredvid en gärdesgård.
Picknick i det gröna. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Under sommaren har ytterligare två av landets länsmuseer anslutit sig till K-samsök. Det är Västergötlands museum och Västmanlands läns museum som nu tillgängliggör sina data genom att vara K-samsökspartners.

Västergötlands museum har nu över 111 000 digitala objekt sökbara via K-samsök. Allt från gamla fotografier, grupporträtt till föremål ur samlingarna. Över 55 % av fotografierna har utslocknad upphovsrätt och kan användas helt fritt.

Två män i ett sovrum, vara en sitter i sängen med en träratt i händerna.
Nils Malm och Bertil Malm. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Från Västmanlands läns museum kan man nu hitta 9874 kulturarvsobjekt, varav nästan alla har en digital bild. Majoriteten av objekten är öppet licensierade och hela 84 % av fotografierna kan användas helt fritt då dessa är så pass gamla så upphovsrätten har gått ut (Public Domain). Textilprover, arkeologiska föremål och äldre kabinettfoton är bara några exempel på vad man kan hitta från dem.

Ett sällskap runt ett bord där en stort bakverk och kaffekoppar är framdukade.
Badelunda socken,, ålderdomshemmet. 1930-1940-tal. Västmanlands läns museum. Public Domain.

För att titta på det fantastiska materialet, som nu når än fler användare, rekommenderas ett besök i Riksantikvarieämbetets söktjänst Kringla. Inom kort kommer dessa museers material även att vara tillgängligt via Europeana, den europeiska infrastrukturen för digitala kulturarvsdata.

Vad är K-samsök?
K-samsök fungerar som en kopplingsdosa mellan olika kulturarvsinstitutioners databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t ex på webbplatser eller i mobila lösningar. Informationen skördas upp till K-samsök och via ett öppet gränssnitt för utvecklare kan e-tjänster mot olika målgrupper byggas. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system kan man skapa en lokal port för att data ska kunna skördas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Klimatanpassning av kulturmiljöer på Svalbard

Under ett par dagar i augusti deltog jag i en workshop på Svalbard för att göra en klimatanpassningsplan för det historiska gruvsamhället Hiorthamn, rakt över sundet mittemot Longyearbyen. Det fungerar idag som sommarstugeområde och besöksmål. Genom EU-projektet Adapt Northern Heritage var Riksantikvarieämbetet inbjuden som associerad partner och sakkunnig.

Hiorthamn gruvsamhälle

Gruvsamhället blomstrade under ett par decennier på 1920- och 40-talen. Det är nu en av de mest välbevarade gruvmiljöerna som helhet och har ett högt kulturhistoriskt värde enligt Sysselmannen på Svalbard som ansvarar för kulturmiljöfrågorna lokalt. En hel del av lämningarna är utsatta för strand-erosion, ras och för slitage från turister som ovetandes trampar på, plockar isär och flyttar delar av föremål och anläggningar.

Klimatförändringar på Svalbard

På Svalbard är klimatförändringarna påtagliga. Numer regnar det året om och glaciärerna drar sig tillbaka och smälter i rask takt. Här handlar det inte om 1,5-2 graders temperaturökning som Parisavtalet fastslagit utan snarare om 5-6 grader. Svalbard håller på att ställa om från industriell näring (kolgruvor) till forskning och turism som huvudsysselsättning. Det är en strategiskt viktig plats för sjöfart och fiske med stora naturtillgångar och värden och därför är Norge (och Ryssland) måna om att säkra sysselsättningen. Här genomförs även kulturmiljöforskning i stor utsträckning i takt med att gruvor läggs ned, föremål tinar fram ur permafrosten och glaciärerna.

Klimatanpassningsplan för Hiorthamn

Vi guidades av NIKU Norsk Institutt for kulturminnesforskning genom Anne Cathrine Flyen som forskat på bl.a. nedbrytning av byggnadskonstruktioner och turismens påverkan under ett par decennier. Hon var vår isbjörnsvakt och mentor med stor lokalkännedom.

Se NIKUS artikel från workshopen i Hiorthamn, 2018 då en risk- och sårbarhetsbedömning utifrån ett förändrat klimat genomfördes.

Klimatanpassningsplanen, som workshopen resulterade i, konstaterar att de enklaste åtgärderna för att hindra nedbrytning och förfall är att göra förvaltningsplaner som inriktar sig på informativa åtgärder gentemot besökare samt att förtydliga roller och ansvar inom organisationen som förvaltar miljön, Sysselmannen. Andra åtgärder som att flytta föremål som håller på att försvinna uti havet eller begravas i sand eller rasa kräver tillstånd samt förhandlingar mellan Riksantikvaren och Sysselmannen. Resurser i form av pengar till forskning och andra åtgärder fanns också med på önskelistan.

Hiorthamn är också pilotprojekt för det 4-åriga forskningsprojektet Cultcoast som ska utveckla metoder för att registrera och övervaka klimatförändringar och påverkan på kulturmiljöerna. Riksantikvarieämbetet är med i referensgruppen.

Varför deltar Riksantikvarieämbetet i projektet?

Riksantikvarieämbetet utvecklar kunskapsunderlag, råd- och stöd kring klimatanpassningsfrågor så att kulturarvet kan tas tillvara i samhällsutvecklingen när det gäller att begränsa risker, minska sårbarheten och anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Det gör vi bl.a. genom tvärsektoriellt, nordiskt och internationellt samarbete.//Therese Sonehag, Utredare Riksantikvarieämbetet. Foto: Marte Boro, Riksantikvaren.

Länkar:

Mer om projektet Adapt Northern Heritage

NIKU om workshop del 1 i Hiorthamn, Svalbard då riskbedömningen gjordes

Nystartade forskningsprojektet Cultcoast med Hiorthamn, Svalbard som pilot

Mer om Klimatanpassning och kulturarv på Riksantikvarieämbetets sidor

Hur påverkas samhället, Kulturarv på Klimatanpassningsportalens sidor

Mer om klimatanpassning generellt på Klimatanpassningsportalen

Fynd som tinar fram då permafrosten släpper och glaciärer smälter, i Norge. Läs mer på Secrets of the Ice

 

 

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Forntidskänsla och plastälg – Test av 3D-modeller vid Nämforsens Hällristningsmuseum

Att sätta ihop en Guide för ökad tillgänglighet genom 3D-modeller, innebär praktiskt experimenterande. Ett av experimenten var att 3D-printa hällristningar från Nämforsen i olika material, för att undersöka hur de fungerar i praktisk pedagogisk verksamhet. I experimentet ingick också ljudsatta 3D-modeller av hällristningar, genom teknik från Museum in a Box. Eftersom avbildningar av älghuvudstavar ingår bland Nämforsens hällristningar, kom även modeller av Alundaälgen (som kan ha varit skaftad som älghuvudstav) med i experimentet. I experimentet ingick dessutom hantverksmässigt tillverkade modeller i sten, som liksom de 3D-printade modellerna tillverkats med digitala skanningsfiler som förlagor.

Experiment med 3D-modeller vid Nämforsens hällristningsmuseum. Foto Siv Bylund CC-BY
Experiment med 3D-modeller vid Nämforsens hällristningsmuseum. Foto Siv Bylund CC-BY
Experiment med 3D-modeller vid Nämforsens hällristningsmuseum. Foto Siv Bylund CC-BY

I första hand har experimentet undersökt 3D-modeller som hjälpmedel för ökad taktil tillgänglighet. Det visade sig att pedagogisk verksamhet riktad mot skolklasser där alla är seende, och förmedlingsverksamhet riktad mot personer med synnedsättningar och blindhet, kan ha helt olika uppfattning om nyttan och meningsfullheten med 3D-modeller, Museum in a Box och nytillverkade hällristningar i sten. Museipedagogens eller guidens eget intresse, kunskaper och förmåga att entusiasmera påverkar också hur 3D-modellerna används och tas emot av besökarna.

Eftersom så mycket fokus i förmedlingsverksamheten vid Nämforsens hällristningsmuseum ligger på att visa hur man idag kan se de ursprungliga hällristningarna framträda med hjälp av släpljus, har museets intresse för framställningar som lyfter fram andra aspekter av hällristningarna; t.ex. de nygjorda hällristningarna i sten och de 3D-printade konturfigurerna i mjuk flexiplast, varit litet.

Handhuggen hällristningskopia i sten, skala 1:1, samt 3D-utskrift i flexiplast av samma ristning i 50% skala. Stenhuggare: Rudolf Germeroth. Utskrift: Kaproco AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

För 3D-utskrift finns många olika material, med olika egenskaper, mer eller mindre lämpade för olika ändamål, att välja på. 3D-tekniken gör det också möjligt att enkelt skriva ut skalmodeller. Eftersom praxis och experiment fokuserat på taktil tillgänglighet, försågs några av de 3D-printade hällristningsmodellerna med förstärkta och fördjupade ristningar, för att göra dem mera kännbara. Även på de nya, handhuggna hällristningarna, är linjerna djupare och skarpare än på de mångtusenåriga hällristningar vi idag ser vid Nämforsen.

Test av taktil tillgänglighet med  Synskadades Riksförbund på Gotland. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Utskrifterna och kopiorna testades först av personer med varierande grader av synnedsättningar genom Synskadades Riksförbund (läs mer här: 3D-modeller för taktil tillgänglighet), och sedan genom Nämforsens Hällristningsmuseum av elever i grundskolan.

Testet hos Nämforsens Hällristningsmuseum

Nedan följer citat ur rapporten som Peter Johansson, verksamhetsledare vid Nämforsens Hällristningsmuseum, skrev efter avslutade tester med 3D-modeller:

Hällristningarna

Nämforsens hällristningar, vid Ångermanälven i Sollefteå, är svåra att se i dagsljus. Ett otränat öga kan inte se en enda av de ristningar som är tillgängliga för allmänheten, knappt 900 av totalt 2 600 stycken. Lösningen på problemet heter imålning. (…) Om det är mycket svårt att se en omålad ristning är varje försök till att förtydliga ristningen, till exempel genom imålning, en tolkning av ristningen. Ristningen är något annat än den färg besökarna ser.

En poäng med att göra omålade 3D-modeller av hällristningar är därför att visa hur oerhört svårt det är att se och känna ristningen om den inte målats. Det gör det lättare att förstå att imålning är en tolkning, som kan vara mer eller mindre bra. Det finns många, många exempel på ristningar som omtolkats genom åren.

Att besökarna får se ej imålade ristningar i original är därför också av stor vikt. Tyvärr är det som sagt så gott som omöjligt för besökarna att hitta de oimålade ristningarna utan en guide som bokstavligen sätter fingret på ristningen. Oimålade 3D-modeller kan vara en lösning på problemet.

När vi ville undersöka hur 3D-modeller av hällristningar kan användas pedagogiskt var därför den första frågan: Ska 3D-modellen vara imålad eller ska den vara omålad? RAÄ gjorde en av varje, samt flera olika varianter, bla. med djupare ristningar, dvs. tydligare konturer som lätt går att känna med fingrarna.

(…)

Många fornfynd är små. Det är inte hällristningar. Det är mycket svårt att ta med sig en hällristning in i klassrummet. Att kunna visa upp en utskriven 3D-modell i skala 1:1 och att låta skoleleverna få känna på modellen har därför ett stort värde. Det var vår grundinställning när vi påbörjade det här försöket och den inställningen har vi inte behövt rucka på. Även om det, som vi ska se nedan, krävs lite mer än ett par fingrar och ett par ögon för att göra en 3D-modell av en hällristning rättvisa.

Vi har testat nedanstående hällristningsmodeller i olika sammanhang; i Nämforsens Hällristningsmuseum, på en mässa och i klassrummet. Testarna har varit elever i grundskolans första sex årskurser, samt deras pedagoger. Eleverna och pedagoger fick titta och känna på några av modellerna och samtidigt diskutera med museipersonalen.

De modeller som var minst trogna originalet och som om eleverna visade ringa eller inget intresse för var den 3D-printade älgen med förstärkta/djupare konturer samt de av stenhuggare tillverkade modellerna i granit och gråvacka, skala 1:1 och skala 1:2.

Att förstärka konturen på ristningarna för att de ska bli mer taktila gör att ristningen varken känns eller ser ut som en fornlämning utan något från Legofabriken.

De av stenhuggaren framställda modellerna ger ett nygjort, modernt intryck. Både hur de ser ut och hur de känns. (…) Ristningarna är för djupa och kantiga och ser inte ut eller känns som en fornlämning.

Vi vet att modeller med större djup och tydligare konturer framgångsrikt testats av synskadade. Vi kan dock inte se vitsen med att använda modeller med förstärkta konturer i sammanhang där besökarna har fullgod syn och kan se imålningen.

Spontant var eleverna mest intresserade av den originaltrogna, målade, 3D-älgen eftersom de kunde se att det var en älg och att den såg ut som en hällristning, som de sett i böcker eller verkligheten. Den omålade ristningen var ointressant då eleverna varken kunde se eller känna ristningen. Det stora flertalet av Nämforsens ristningar är som sagt så grunda att det är mycket svårt att känna konturerna, så ock på vår 3D-modell.

3D-printad hällristning, tillverkad av Kaproco AB från digital skanningsfil. Imålningen är bortredigerad innan utskrift. Foto Siv Bylund CC-BY
3D-printad hällristning, tillverkad av Kaproco AB från digital skanningsfil. Imålningen finns med från originalet. Foto Siv Bylund CC-BY

Den omålade ristningen var dock den modell som blev intressantast om eleverna fick vägledning i hur de med en ficklampa kunde skapa släpljus och i det ljuset se ristningens konturer. Det mycket enkla praktiska momentet med ficklampa var något som väckte intresset och gav upptäckarglädje. Både att upptäcka den ristade älgen, men kanske mest att upptäcka att släpljuset ger den effekten det ger. När de väl såg konturerna kunde de också börja försöka känna ristningens linjer.

Elever från Näsåkers skola undersöker 3D-modellerna. Foto Siv Bylund CC-BY

Släpljus är den metod som av tradition använts av forskare för att finna nya ristningar. Något som ger ytterligare en dimension till elevernas upplevelse.

Några andra saker att tänka på:

  • Ingen av de testade 3D-modellerna ovan var en exakt taktil modell av en hällristning. De två mest användbara och originallika modellerna, den omålade och den målade 3d älgen, är för blanka. En mattare yta är att föredra, om det är möjligt att åstadkomma.
  • Om blocket de utskrivna ristningarna sitter på var rektangulärt skulle det troligen bättre framgå att ristningen är ett utsnitt ur berget, vilket vi bedömer som en fördel.
  • Vi har i det ovanstående använt flera modeller av en och samma ristade älg. Det är lätt att se vad som är upp och ner på en älg. Det gäller dock inte alla ristningar i Nämforsen. Om en ristning med ett inte helt självklart upp och ner tas ur sitt sammanhang blir det ännu svårare, än in situ, att avgöra vad som är upp och vad som är ner på ristningen.

Museum in a Box

Den här ”övningen” engagerade både lärare och elever mycket. Att objekten var 3D-modeller spelade liten eller ingen roll. Vi skulle lika gärna kunnat haft papperslappar med bilder av ristningar. Det var rösten i lådan som var intressantast. Inte det som låg på lådan.

(…)

Om man ska installera en låda i museet bör den vara i ett ”tyst” utrymme.

Speakertexterna vi gjorde till varje enskild ristning innehåller medvetet många frågor invävda i texten. Det fungerade dåligt eftersom eleverna genast vill svara på frågorna, men blir avbrutna av att speakern fortsätter prata. Om det ska finnas frågor i speakertexten bör de därför ligga sist.

Några hällristningar är mycket svåra att tolka. Speakertexten bör ta god höjd för att det finns flera tolkningar av figurerna.”

Museum in a Box med en 3D-utskrift av hällristningar från Nämforsen. Den gul-svarta färgkombinationen är vald för att underlätta för personer med nedsatt syn att urskilja figurerna (som också framträder i relief). Utskrift: Kaproco AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Alundaälgen

”Den tyngsta 3D-modellen av Alundaälgen i skala 1:1, var en riktig hit. Alla elever och lärare, utan undantag, ville hålla i den, och det blev huggsexa. (Det är ju faktiskt helt ok för det är ju bara en modell.) Just den här modellen är printad i ett tungt, stenliknande kompositmaterial, som mattlackerats på Västerhejde Bilskador AB för att simulera originalets polerade stenyta. (…)

Alundaälgarna i lättare och mjukare material var också intressanta och det gick tex lättare att sätta dom på stavar. Flera elever föreslog att älgen, uppsatt på pinne, skulle vara toppen i tex livespel.

Det var bra att skadan (en liten grop) fanns med på modellen. Det visade att älgen hanterats.

Om man vill tillverka kopior av stenföremål är ytan och tyngden viktiga faktorer att ta i beaktande. Utav alla de 3D-figurerna vi testat, inklusive hällristningarna, var den billackerade Alundaälgen i skala 1:1 den som gav mest ”äkta forntidskänsla”.”

3D-modeller av Alundaälgen, utskrivna av Kaproco AB efter fotogrammetri utförd av Erik Lernestål på originalet hos Historiska museet. Den mittersta modellen i skala 1:1, samt den översta i 50% skala är printad i stenliknande kompositmaterial, den understa i SLA-plast. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Hällristningar i flexiplats

”De färgglada flexiplastfigurerna gav eleverna inspiration till att hitta på och uppföra små berättelser. Om figurerna gjordes dubbelt så tjocka kan de stå upp och man kan lättare bygga upp en berättelse med figurerna.

Utskrifter i förminskad skala av hällristningar i flexiplast – ett mjukt och tåligt material som är lätt att hålla rent. Utskrift: Kaproco AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Museets kommentar: Personalen på museet ser ingen självklar användning i verksamheten för modellerna i flexiplast, men det kan ha sin grund i dålig fantasi.”

Text: Peter Johansson, Nämforsens Hällristningsmuseum

Slutsatser – 3D-modeller för ökad taktil tillgänglighet vid Nämforsens Hällristningsmuseum

Nämforsens Hällristningsmuseum har sin pedagogik, som ställer sina krav på 3D-modeller för att de skall passa in i förmedlingsverksamheten. I andra sammanhang, på andra platser, finns andra behov och förutsättningar.

I förmedlingsverksamheten vid Hällristningsmuseet ligger fokus vid hällristningarnas nuvarande utseende. Därför passar inte nygjorda kopior med syftet att visa det nygjorda utseendet hos originalristningarna in i just den verksamheten. Även om de hade varit en tillgång i ett annat sammanhang.

På samma sätt har de förstärkta 3D-modellerna och flexiplastfigurerna en betydelsefull funktion för att göra hällristningarna begripliga för personer med synnedsättningar, som inte kan få ett visuellt intryck av ristningarna. Men blir samtidigt mindre meningsfulla för seende som förväntar sig en naturtrogen ”kopia” att visuellt undersöka i släpljus. En förstärkt plastmodell för ökad taktil tillgänglighet är emellertid ingen kopia – den är ett hjälpmedel för att på taktil väg förstå det som synen inte kan förmedla. Och kan med fördel kompletteras med en provbit på en autentisk stenyta, eller en handhuggen skalmodell i sten av en hällristning.

Sammanfattning

Sammanfattningen av hela experimentet blir, oavsett om det handlar om 3D-modeller som känns för plastiga, eller hantverksmässiga rekonstruktioner som känns för nya:

Var som beställare tydlig med ändamålet för modellen, ha en dialog med tillverkaren om förväntat utseende och funktion hos den färdiga modellen, och välj sedan rätt tillverkningsmetod, utformning och material för rätt ändamål.

Elever från Näsåkers skola undersöker den nyristade hällristningen, som ristats med stenverktyg i ett block gråvacka från Nämforsen av stenhuggaren Rudolf Germeroth. Foto Siv Bylund CC-BY

 

 

 

 

Turnera i container? Råd och tips från utställningsverkstaden

Utställningen Skate visas i en specialbeställd container. Här under färdigställandet inför invigningen i Kristianstad. Foto: Oscar Engberg CC BY.

Hur funkar containern som skal för mobila vandringsutställningar? Utställningsverkstaden delar med sig av erfarenheter och smarta tips från produktionen av Skate som turnerar i Sverige i sommar.

Många museer är nyfikna på lösningar för att skapa mobila och flexibla vandringsutställningar. Att utgå från containern kan vara ett sätt, och med det här blogginlägget vill vi i utställningsverkstaden skicka med lite vägledning. Våra tips bygger på erfarenheter från ett pågående samarbete med Regionmuseet i Kristianstad, som nyligen invigde en containerutställning om skatekultur.

Vandringsbarhet och hållbarhet

Vår snabba slutsats är att containerformatet, som allt annat, har både för- och nackdelar. Sett till ”vandringsbarheten” är det ett plus att det är relativt lätt att räkna på transportkostnaderna. Många transportfirmor har fasta priser på containerformat. Och ur miljösynpunkt är det en fördel att formatet är anpassat även för tåg och båttrafik. Dock måste man i slutändan alltid använda en lastbil med kran, eller liknande, för att föra containern till sin plats och placera den rätt.

Fråga om inställning

För utställningsskapande blir det fasta formatet på gott och ont väldigt styrande. Man får ha inställningen att ”jobba med” det långsmala utrymmet. I gengäld får man ett förhållandevis hållbart, billigt och modifierbart utställningsskal.

Köpa container?

Ska du köpa en container finns flera företag att vända sig till. Du kan köpa en ”vanlig” container, ny eller begagnad, och du kan specialbeställa efter dina behov. I standardutbudet finns två dominerande storlekar, med längdinnermått på 20 respektive 40 fot (runt 6 respektive 12 meter). Bredden är i båda fallen 2,33 meter och höjden 2,38. Den mindre rymmer 11 EU-pallar och den större 25. Att alla mått är standardmått är såklart fördelaktigt när man ska planera, frakta och bygga containers. Dock är bredden inte optimal för pallar, så det finns containers som är särskilt anpassade och kallas PW ”pallet wide”. De är 2, 44 meter breda.

Kostnaden för en ny container av enklaste modell (oisolerad) ligger på cirka 40 000 kronor och en begagnad kostar runt 10 000. En tanke kan ju vara att gå samman med andra museer och investera i containers och skapa en gemensam utställningsplattform .

Andra behov

Sen finns som sagt företag som specialbygger containers precis som du vill ha dem, med glaspartier, smidigare dörrar, markiser och utdragbara väggar med mera. Det man ska komma i så fall är att vara rädd om hållbarheten. En vandringsutställning innebär ett annat slitage än om man bygger en container för en kort mässa eller liknande.

Annan tillämpning. Containern som mobilt klassrum och utställningsyta i ett konstprojekt i Los Angeles. Foto: Jeremy Levine (CC BY).

Fönster och dörrar

Och jobbar du med en standardcontainer kommer du stöta på att de befintliga dörrarna inte är anpassade för att öppnas och stängas dagligen, och ganska tunga. Kanske kommer du att vilja göra helt andra öppningar i väggarna? Dina möjligheter är ganska stora. En vanlig container som är anpassad för frakt får man lasta över 20 ton i, vilket man aldrig kommer upp i i utställningssammanhang – så håller man sig till lägre vikt och behåller golv, tak samt de fyra ”hörnstolparna” som man lyfter containern i – så kan man göra mycket med väggarna.

Behöver innerväggar

Tänk dock på att undvika att göra hål i containerns tak, som är helt plant utan avrinning. Bygg hellre ett löst ”skelett” inuti, och planera in kabeldragningar, avbärningar för projektorer och annan teknik redan från början. På så vis gör du vad du kan för att hushålla med utrymmet i containern och säkerställa att infästningarna, som måste vara stabila eftersom tekniken lyfts av och på i samband med frakt, verkligen får plats. Isolerade innerväggar behövs också för att få till ett bra inomhusklimat.

Hör gärna av er!

Vi i utställningsverkstaden hoppas på fler tillfällen att utforska containern som mobilt utställningsformat. Hör gärna av dig om du har frågor eller vill höra mer om våra erfarenheter. Mejla Jesper Cederlund eller Oscar Engberg.

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Ny rengöringsmetod kan ge silverbroderier glansen åter

Mässhake med guld- och silverbroderier.
Många medeltida mässhakar (skrudar) är utsmyckade med guld- och silverbroderier. Här en detalj från en något senare mässhake från Vagnhärads kyrka, Södermanland. Foto: Gabriel Hildebrand CC BY.

Silverbroderier på tyg förekommer på äldre textilier som användes vid högtidliga och speciella tillfällen. Det kan vara kyrkliga plagg, uniformer, dop- och brudkläder. När silvertrådarna åldras missfärgas de och mörknar. Idag rengörs inte silvret eftersom rengöringsmetoderna riskerar att förstöra materialen.  Följden blir att kläderna mister sin ursprungliga, praktfulla glans. Att hitta en metod för rengöring av silverbroderier som inte påverkar tyget kan därför vara mycket intressant för alla som arbetar med textilkonservering.

Karin Hindborg går tredje året på konservatorsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Just nu arbetar hon med sin kandidatuppsats och under några dagar i april besökte hon Kulturarvslaboratoriet i Visby som gästkollega. Målet: att undersöka om det finns en icke nedbrytande rengöringsmetod av silvertrådar på textil.

– Under utbildningen har vi haft besök av Christian Degrigny från högskolan för konservering och restaurering i Schweiz. Han har utvecklat ”The Pleco Pen”, ett verktyg som använder elektrolys för lokal rengöring av silver som inte går att separera från ett organiskt material. Eftersom jag är intresserad av textilkonservering tyckte jag det skulle vara spännande att se om detta kunde vara en lämplig metod att rengöra silverbroderi på textilier. Om det fungerar tror jag att det kan innebära en förändring i hur vi i konserveringsbranschen ser på silverbroderier och värdet av att rengöra även dem, säger Karin.

Karin Hindborg i kulturarvslaboratoriet.
Karin slipar ingjutna prover av metalltrådar för att sedan kunna analysera dem i ett svepelektronmikroskop. Foto: Marei Hacke CC BY.

Nedbrytning, färg och styrka undersöktes

Innan besöket hade Karin testat Plecopennan på textilprover i form av silverband på sidentyg. Hon behandlade även prover av ett nytt sidentyg med de saltlösningar som används med Plecopennan.

– Jag genomförde elektrolysen med sur och basisk saltlösning för att sedan kunna studera hur de olika lösningarna påverkade sidentygets nedbrytning, färg och styrka. Jag ville också se om tyget missfärgades av behandlingen, säger Karin.

De saltbehandlade proverna skickade hon till Marei Hacke på Kulturarvslaboratoriet som förberedde materialet genom att utsätta proverna för accelererat åldrande.

– Eftersom sidentyget var nytt utsatte vi det för simulerat åldrande i laboratoriet. Avsikten var att se hur salthalter i sidentyget påverkade dess egenskaper gällande färghållfasthet och draghållfasthet. Åldringsprocessen kan simuleras genom att materialet utsätts för ljus, fukt och värme. Man kan även påverka materialet mekaniskt eller kemiskt för att accelerera åldrande men för Karins projekt använde vi oss av en klimatkammare med värme och fukt, berättar Marei.

När förberedelserna var genomförda hade Karin en vecka på sig att undersöka sin tes med hjälp av två utredare i konserveringsvetenskap, Marei Hacke och Elyse Canosa, och den omfattande analysutrustningen i laboratoriet.

Silverband monterat på sidentyg.
Silverbandet som monterades på sidentyg kommer från en mässhake från 1716, från SVK (Studio Västsvensk Konservering). Bandet har blivit kasserat och var därför möjligt att använda vid undersökningarna. På ytorna inom rutorna testades rengöring med Plecopennan. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Metoden verkar fungera

Än är inte utvärderingen helt klar men de preliminära resultaten indikerar att Plecopennan kan komma till användning som tänkt. En viss färgförändring i sidentyget har skett men den är inte extrem. Nedbrytningen av sidenet blev inte heller lika omfattande som Karin och Marei var oroade för. Dock är det mycket viktigt att saltlösningen noggrant sköljs ur tyget när elektrolysen är avslutad.

– Innan vi började med projektet trodde jag att sidenet skulle påverkas betydligt mer eller till och med förstöras. Men det verkar som om metoden kan fungera för rengöring av metalltrådar på tyg, säger Marei.

Rengjorda silvertrådar.
Till vänster på bilden syns de icke rengjorda silvertrådarna. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Ytterligare undersökningar bör göras

Innan några säkra slutsatser kan dras krävs ytterligare undersökningar. Karin förberedde ett antal sidenprover med saltlösningar, med och utan sköljning, innan hon lämnade Kulturarvslaboratoriet. Just nu är proverna i laboratoriets klimatkammare och ska få en mycket längre simulerad åldring innan analyserna upprepas.  Eftersom resultaten så långt är positiva hoppas Karin att intresserade inom konserveringsfältet kan studera detta vidare. Hon planerar även att sprida informationen om de aktuella resultaten via facktidskrifter och konferensdeltagande.

– Så långt verkar det väldigt lovande. Mycket talar för att rengöring med hjälp av elektrolys kommer att kunna tillämpas på silverbroderade textilier och ge dem sitt ursprungliga, praktfulla uttryck åter, avslutar Karin.

FAKTA

Elektrolys

Med elektrolys kan man rengöra metall genom reduktion som drivs med elektricitet i en saltlösning som kan leda ström. Det innebär att den korroderade metallen återgår till ren metall, till exempel att mörknat silver (silversulfid) återgår till att vara blänkande rent silver. Metoden är skonsam mot metallen eftersom den inte kräver någon mekanisk rengöring, som putsning. När ett silverföremål putsas tar man mekaniskt bort det yttre lagret av silver.

 

Digitalt kulturarv i skolan

Bild av man som pekar på en modell av en skola.
Man pekar på modell av skola. Foto: Örebro Kuriren. (Public Domain)

Pedagogiskt material från museer, arkiv och världsarv används inom många olika delar av skolväsendet, och om materialet dessutom är digitalt kan det förstås nå många fler än enbart dem som har möjlighet att besöka det fysiska museet, arkivet eller världsarvet. Därför görs nu en kartläggning av hur digitalt kulturarv används i skolan idag, för att i nästa steg hitta möjligheter att öka och utveckla den användningen. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möjlighet att möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Just nu undersöker vi bland annat hur digitala lärresurser används idag och vilka behov och hinder som finns dels inom skolväsendet, dels på kulturarvsinstitutionerna. Vi intervjuar pedagoger och andra över hela landet, på olika typer av skolor, olika museer, arkiv och världsarv. Vi samlar även in information från andra håll, till exempel via en enkät som skickades ut tidigare i år.

Kartläggningen har precis börjat, men vi har redan sett att:

  • De allra flesta större museers webbplatser har riktad information till skolan. Drygt hälften av dessa har digitalt skolmaterial som inte förutsätter ett besök på det fysiska museet.
  • Det är vanligare att museer har digital information till skolan än att arkiv eller världsarv har det.
  • Minnesinstitutioner har skapat ett flertal olika digitala kulturarvsresurser för skolan, framför allt temasajter (som Arkivcentrum Värmlands I Tid och Rum) och faktabanker (som Kulturarv Västmanlands Materialbank). Överlag är det dock relativt ovanligt med lektionsplaner och annat färdigpaketerat material.
  • Digitala lärresurser som berör kulturarv skapas i många fall utanför kulturarvsinstitutionerna, till exempel av engagerade pedagoger som delar med sig av sådant de själva skapat.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.