Kategori: Okategoriserad

Vad tar vi för plats i historien?

HBTQ-rörelsen har under sin existens i första hand försökt överleva och kämpat för sina mänskliga rättigheter. Som Mark Meinke påpekar, fanns det inte i stunden något vidare utrymme eller tillfälle att stanna upp och fundera över vad som skulle bli viktigt att bevara för framtiden (2016). Mycket av de spår som HBTQ-rörelser lämnat är immateriella. De har ofta varit temporära av naturen, men de har också gömts undan för att samhället sett andra sexualiteter som avvikande. När vi ser på de spår och berättelser som i dag finns att tillgå, framträder också en bredare samhällshistoria.

I juni 2016 valde den dåvarande presidenten Barack Obama att designera Stonewall Inn och grönområdet intill, Christopher Park, till ett nationellt monument. Detta är platsen för Stonewall-upproren 1969. Obamas resonemang löd:

I’m designating the Stonewall National Monument as the newest addition to America’s national parks system. Stonewall will be our first national monument to tell the story of the struggle for LGBT rights. I believe our national parks should reflect the full story of our country – the richness and diversity and uniquely American spirit that has always defined us. That we are stronger together. That out of many, we are one.”

Hela utlåtandet kan du höra här.

Queerhistoriska platser

Det finns ett helt hav av platser att tillgå, om vi gräver litet. Vi har dels platser som är kopplade till en historisk person, som tillskrivs eller själv har identifierat sig som HBTQ-person. Lesbiska exempel här är t.ex. Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Utomlands hittar vi bland annat Shibden Hall, som tillhörde Anne Lister (som under året fått litet mer uppmärksamhet efter HBO-serien Gentleman Jack).

Arkivklipp ur bladet för spårvagnsturen ”Var åker vi, egentligen?”, som anordnades under Heterohatets dag 25/8 2007. Sista meningen avslutas på andra sidan, men ordet ”platsen”. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB). Foto: Frej Haar (CC-BY).

Sedan har vi platser som inte är knutna till en person. Ovannämnda baren Stonewall Inn är ett exempel. Ett tänkbart svenskt exempel skulle kunna vara Socialstyrelsen, eller kanske mer specifikt trappan. Här skedde ockupationen av Socialstyrelsen 1979, för att få bort sjukdomsklassningen för homosexualitet. Fotot längst upp är taget från den dagen. Socialstyrelsen har blivit en återkommande central plats för kampen om HBTQ-personers rättigheter. Förutom ockupationen 1979, ockuperades den även 1985 (för att få samma rättsliga skydd som heterosexuella). På senare år har det här skett ockupationer för kampen om transpersoners lika rättigheter.

Klubben Bitch höll till i Kolingsborg mellan 1994-2002. Byggnaden ansågs ha särskilt högt kulturhistoriskt värde, och var grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Kolingsborg revs 2015. Foto: Unstraight Museum (CC BY-NC-ND).

De svenska klubbarna har inte haft samma tur som Stonewall. Först och främst har vi inte haft samma krogkultur i Sverige som i USA. Den utvecklas här mycket senare. Men barer och klubbar har ofta legat undangömda och varit i tillfälliga lokaler, som med åren också rivits. Klubben Diana i Stockholm huserade flera olika lokaler under sin tid, bland annat Ceders Café som låg i Vitabergsparken, innan den försvann helt.

Ur Revolts Gay Guide 1979. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB) i Göteborg. Foto: Frej Haar (CC-BY).

Hansastaden Visby – mer än bara medeltid?

Det finns dock platser som inte kommer rivas i första laget. På bilden ovan ser ni ett antal platser i Visby som listades i Revolts Gay Guide från 1979. Reseguiderna försökte få med alla platser i världen, och det finns liknande specifikt för lesbiska (bland annat en som hette Gaia’s Guide). På vilket sätt hade dessa platser betydelse för homosexuella män under 1970-talet? Jo, de var platser för cruising, det vill säga platser där män kunde träffa andra för att ha sex. Guiden blir ett tidsdokument som berättar hur samhället förhöll sig till homosexualitet då. Visby fortsätter existera.

Det är inte alltid uppenbart vart vi skall leta. Inte heller vad som räknas som kulturarv. Vad inkluderar vi i en nationsberättelse, och vad lämnas bort? Vart drar vi gränsen mellan relevans och irrelevans, och vem är det som sätter den?

Tips!

Vill du veta mer om HBTQ-platser? Kolla in Stockholm Region Unstraight, projekten I’m Every Lesbian och Eva-Lisas monument av Sam Hultin, Uppsala, Darling av Upplandsmuseet tillsammans med Sofia Breimo och Uppsala konstmuseum samt Lesbisk Odysse, det rullande museet.

Om du vill läsa och lära dig mer, finns bland annat böckerna ”En annan stad” (2002) av Margareta Lindholm och Arne Nilsson, Hanna Hallgrens avhandling ”När lesbiska blev kvinnor” (2008), ”LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History” (2016) av National Park Service samt Lesbiskt Arkiv.

Källor:

Meinke, Mark. (2016). Why LGBT Historic Sites Matter. I Springate, M (ed.). LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History. Finns att läsa här.

Nytt år och nya K-samsökspartners!

Vi är så glada över att börja 2020 och det nya decenniet med att välkomna hela fyra nya partnerns till K-samsök. Tack vare Bild Linköping, Grenna museum, Hemslöjden och Köpings museum har över 43 000 nya objekt gjorts tillgängliga till en bred publik.

Över 13 000 objekt från samhällsmiljöer och människor i Linköping från Bild Linköping kan du nu titta på i Kringla. Ögonblicksbilder från högtider och bemärkelsedagar, men också vardagsmiljöer med människor och arkitektur.

Tre kvinnor sitter och huk och spänner långbågar.
Kvinnliga bågskyttar på Folkungavallen. Bild Linköping, Public Domain

De 7000 objekten från Grenna museum – Andréexpeditionen Polarcenter visar allt från vardagslivet i Gränna med omnejd till ett stort antal kabinettsfotografier. Och givetvis finns en skatt av bilder från Salomon August Andrées liv och äventyr.

Två människor framför en luftballong som ligger på sidan i snö.
Örnen har landat. K Fraenkel till vänster och S A Andrée till höger. Retuscherad version av gm.II-24. Grenna museum, Public Domain

Från Hemslöjden, Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, kan du botanisera i en otrolig textil handarbetsskatt. Det finns material från Zickermans studiesamling som består av 12 000 delvis handkolorerade bilder som visar allmogetextil samt vävprover och ett stort antal halskläden i svartstick, så kallade tupphalskläden.

Broderad kudde i klara färger.
Kudde med fritt broderi. Hemslöjden. CC BY Zickerman, Lilli

Över 7000 objekt, varav två tredjedelar med fotografier, delar nu Köpings museum med oss alla via K-samsök. Du kan här hitta fotografier från miljöer i Köping och Västmanland, men också många porträtt samt arkeologiska föremål.

Nedbrunna hus i en stadsmiljö med en kyrka synlig i horisonten.
Foto från gamla Västra Långgatan efter en lokal brand 6 juli 1886. Köpings museum, Public Domain

Vad är K-samsök?

K-samsök är ett verktyg för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. Det fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t.ex. på webbplatser eller i mobila tjänster. Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök

Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system behöver en lokal teknisk port byggas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Att öppna dörrar

 

Ritning av dörrar på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Vad är egentligen HBTQ-kulturarv? Kan byggnader ha en sexualitet? För mig handlar ett HBTQ-perspektiv på kulturarvet inte om att överföra nutida sexuella identiteter till en dåtid, utan om att hjälpa oss att förstå och beskriva hur vår samtids förståelse och syn har uppstått.

Kulturmiljö är en del av kultarvet, som innehåller avtrycken som vår mänskliga aktivitet avsatt i den fysiska miljön. Den kan innehålla byggnader och landskap, men även immateriella uttryck som traditioner och annat som inte nödvändigtvis syns eller går att ”ta på”.

Har byggnader en sexualitet?

Att ställa sig frågan om byggnader har en sexualitet kan upplevas som litet löjlig. Precis på samma sätt som det kan upplevas löjligt att fråga sig om byggnader har ett kön. Men är det verkligen så dumma frågor? Att vi upplever frågorna som märkliga har kanske mer att göra med att vi inte kan se hur dessa skulle vara relevanta för ett objekt. Att vi inte kan se deras relevans har kanske mer att göra med att vi inte är vana vid att ställa dem. Sexualitet och kön är två av de många beståndsdelar som utgör människan, och som påverkar hur vi ser och navigerar världen. Om kulturarvet och kulturmiljön handlar om människans spår genom tiderna, så bör väl människans många olika uttryck inkluderas där? Vi kan inte separera den mänskliga dimensionen från teknikhistorien, eller arkitekturhistorien, eller någon annan del av historien heller. Utan den mänskliga dimensionen, så försvinner byggnaders kontext. Kan vi se estetiska värden i ett museiföremål som lyfts från sin ursprungliga miljö och placerats i en monter? Absolut. Och det samma kan sägas för många byggnader. Men objekten har skapats av någon, och då är vi tillbaka i den mänskliga dimensionen igen.

Att angöra en brygga

Individer som tillhör minoriteter blir ständigt påminda om sin identitet. Att tillhöra den dominerande, normala vardagen gör att jag sällan funderar på de grejerna, då de tillhör normen. Jag har som vit fram till för inte alls länge sedan inte direkt funderat över min hudfärg. Inte sällan får man höra ”hur kommer det sig att du är homosexuell”, eller ”hur kom du fram till att du är trans?”, men hur ofta ställs frågan ”har du alltid vetat att du varit heterosexuell?”. Vad hade vi kunnat få fram om vi börjat vända på våra föreställningar och utgångspunkter? Vår tvekan inför att se hur vissa frågeställningar kan vara relevanta för kulturvården är eventuellt rent av en kunskapsfråga.

Vårt sätt att värdera och tolka, och på så sätt inkludera och exkludera, vissa berättelser är så normaliserat och en del av vår vardag. Vi blir lätt hemmablinda och håller oss till att beskriva det vi känner till och är trygga med att beskriva. Ibland märker vi inte ens av att vi gör ett val. Detta är en av anledningarna till att vi kan uppleva en breddning av berättelser och inkluderingen av nya perspektiv som ibland t.o.m. forcerade. Vi har svårt att föreställa oss att en icke-heterosexualitet inte alltid varit avvikande. Att inte bara män har haft betydelse för utformningen av rummet (fråga: hur har kvinnor utformat rummet?). Att Sveriges historia är mer än bara kungar, slott och kyrka. Historien flätas samman av en oerhört komplex och mångtrådig väv, det är inte alltid så att alla trådar syns vid första anblick.

Detaljritning av kakelugnsluckor på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Tomrummen är också rum

Frånvaron av, eller bristen på, vissa perspektiv eller aspekter berättar också något. Att HBTQ-historiens (uppmärksammade) platser domineras av associationer till homosexuella män, berättar något om de samhällsstrukturer som fanns då och nu. Bland annat visar det att kvinnor inte haft samma tillgång till det offentliga rummet som män. Det i sin tur, speglar också en större samhällsstruktur och urval av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som även den lyser med en frånvaro av kvinnor. Den uppmärksammade HBTQ-historien tillhör även den en vit medel- och överklass, samma mönster som i vår övriga historia. Som forskaren Alison Oram påpekade, så har lesbiska och deras materiella arv inte bevarats på grund av den inlästa sexualiteten, utan på grund av deras klasstatus och annan samtida betydelse (Oram 2001, s. 46).

Vi kan inte veta allt. Kulturarvsfältets anställda utgör fortfarande en väldigt homogen grupp, vilket också påverkar vad vi bär med oss och vad vi vet. Men det hindrar oss aldrig från att lära oss mer. Att öppna dörrar som gör att fler får inblick och medvetenhet kring att det finns många olika berättelser, erfarenheter och aspekter som ryms inom en kontext är en bra utgångspunkt.

Tips!

Ett tips på litteratur om hur sexuell identitet berör arkitektur är Katarina Bonneviers avhandling ”Behind Straight Curtains” (2007), som bland annat undersökte hur Selma Lagerlöfs Mårbacka utmanade sociala normer och uppfattningar om arkitektur.

Är du nyfiken på hur representationen inom musei- och kulturarvsområdet ser ut? Anna Lund publicerade 2015 i samarbete med Riksantikvarieämbetet ”Vem berättar? Vad vill man berätta om? Till vem vill man berätta? Med fokus på anställda inom musei- och kulturarvsområdet” som undersökte just dessa frågor. Den går att läsa och ladda ned här.

Källor:

Oram, Alison. (2001). Telling Stories About the Ladies of Llangollen: The Construction of Lesbian and Feminist Histories. I Gallagher, A-M. et al. Re-presenting the Past: Women and History. London: Routledge.

K-podd 51: Om konserveringens konst

Det här avsnittet K-podd har vi gjort inför Konserveringens dag, som i år  inträffar den 13 oktober. Vad innebär det att jobba som konservator idag? Hur har professionen utvecklats sedan 1980-talet? Hur beskriver konservatorerna själva var passionen för yrket kommer från?

Dessutom får vi bland annat höra om utmaningen i att bevara en fudgetårta som museiföremål, om restaureringen av Nationalmuseum och om att kunna ha titeln valkalvsinteriörkonservator på sitt cv.

På plats kring poddbordet finns Karin Hermerén, avdelningschef för konservatorerna på Moderna museet, Ewa Björdell vid Stockholms Målerikonservering och Gunilla Lagnesjö, chef för enheten Samlingar och utställningar på Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mer om Konserveringens dag 2019. K-podd hittar du även på strömningstjänster och i din mobil-app för podcaster, där du kan prenumerera och lyssna tillbaka på tidigare avsnitt.

Climate Change in Focus at Archaeology Conference

View from the University of Bern, conference location.
View from the University of Bern, conference location.

In September I attended one of the largest conferences in archaeology, EAA 2019 in Bern, the 25th meeting of the European Association of Archaeologists. My main reason for attending was that there were an unusual amount of sessions devoted to textile research, which for me as a textile scientist was of course highly relevant and interesting.

There was an entire day on ”Ancient Textile Production from an Interdisciplinary Approach: Humanities and Natural Sciences Interwoven for our Understanding of Textiles” and a half day session on ”Household Textiles in and Beyond Viking Age”.

The EAA follows a somewhat unconventional conference format in that there are a dizzying number of simultaneous sessions to choose from, each with at least four or five lectures. Just on the morning of the first day delegates had a choice of 31 separate sessions, some well-attended, others with maybe just a hand-full of delegates in the room.

A book recommendation by Professor Pikirayi.
A book recommendation by Professor Pikirayi.

At the end of each day, most delegates gathered to listen to one of number of keynote lectures. The one I chose was given by Innocent Pikirayi on “Global Change in Africa: What Can Archaeologists Do to Understand the Present Human Condition?”

Other sessions that caught my attention

Apart from the many lectures on textiles, I also attended several sessions on topics that caught my attention: ”New Approaches in Bioarchaeology”, ”Bending the Arc of History to a Low Carbon Future”, ”How Archaeology and Earth Sciences Are Coming Together to Solve Real-world Problems”, ”Archaeology, Heritage and Public Value”, ”European Origins and Fading Heritage” and ”Challenging Change: Practical Strategies for Horizontal and Vertical Collaboration to Combat Climate Change in the Historic Environment”.

The common denominator, other than textiles, for the sessions I chose was climate change. I found it striking and hopeful just how many researchers addressed climate change and loss of biodiversity. Some centred on adaptation and documentation others grappled with the question of what archaeologists and other heritage professionals can do to make our life sustainable.

Some concrete and common sense suggestions that each and every heritage institution could, and should, implement

  • reduction of conference attendances and reviewing necessity of traveling,
  • avoiding to fly (joining the movement No Fly Sci),
  • enabling video conferencing (some lectures were in fact given via video link),
  • promoting slow travel both in conference invitations and institutional policies,
  • providing only vegetarian or vegan food at public events,
  • reducing waste (the EAA provided a very handy app instead of a printed book of abstracts),
  • critically reviewing the ethics of sources of funding, e.g. fossil fuel industry supporting museums and archaeology,
  • joining the Climate Heritage Network.

 Projects that aim to make heritage management sustainable

There were examples of encouraging projects such as that by Historic Environments Scotland who have a climate change office that has been collecting metrics on the carbon footprint of their historic environments and then taking measures to reduce their energy consumption. Scotland has one of the world’s most ambitious climate targets and Historic Environments Scotland is engaging actively with these targets, changing the way their own operations work and producing a lot of guidance material to help others achieve the same. They also initiated the Climate Heritage Network that will have its launch event on 24th October 2019.

Historical records that exemplify the devastating impact of climate change

There were many calls to use archaeology to highlight the impact of climate change both in the past and today in an effort to draw policy-makers attention to the real emergency of the situation. For example highlighted the session ”Fading Heritage” the plight of archaeological remains in European wetlands that are being drained for agriculture and building projects. The drained wetlands lead to compacted and cracking peat deposits, allowing the influx of oxygen, which in turn enables microbial and fungal growth, and therefore the destruction of archaeological materials. There were shocking examples of the difference in archaeological remains found in wetlands just 100 or even 50 years ago and today. Where in the past decorated bone tools, artefacts and thousands of fish bones were unearthed, the finds that can be made today show that the top surface of any bone tools has vanished beyond recognition and the smaller fish bones are gone. Of course, draining wetlands does not just lead to the destruction of archaeological remains; it has much wider impacts through loss of biodiversity and increased release of greenhouse gases. Nevertheless, shining a light on the loss of archaeological remains can help to mobilise community engagement and maybe change the minds and hearts of one or the other policy-maker or decision-taker to protect vulnerable natural areas.

A slide from Sinead Marshall's presentation about he CITiZAN community archaeology project.
A slide from Sinead Marshall’s presentation about he CITiZAN community archaeology project.

Along those lines were also other lectures that showed the crumbling coastlines of Scotland and England where historic environments are at risk of toppling into the sea, and the Florida coast where the increasing severity of storms and hurricanes is affecting coastal and underwater historic remains. Citizen Science projects are being developed to monitor those rapid changes such as the Heritage Monitor and CHERISH, Climate, Heritage and Environments of Reefs, Islands and Headlands.

Professor Pikirayi’s keynote lecture focussed on his research of the role of water in the development and demise of complex social systems, using three striking case studies: the demise of Lake Chad, the vanishing icecap on Mount Kilimanjaro and the abandoned city Great Zimbabwe.

Heritage professionals as consultants in global development projects

Diane Douglas, Principal Advisor at International Scientific Committee on Risk Preparedness of ICOMOS, gave an insightful talk as she critically reviewed the failings, in terms of social, cultural and environmental issues, of the United Nations Collaborative Programme on Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation (UN REDD) in Africa.

 

Platser har flyttat till Minnen

2009 fick Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag att skapa en tjänst som hade arbetsnamnet ”Min Kulturmiljö”. I november samma år släpptes en första, rå version av berättarsajten Platsr (sedermera Platser). Sedan dess har 2 121 användare skrivit in 4 549 berättelser, laddat upp 8 858 bilder och skrivit 1 003 kommentarer. Fantastiskt! Vi har samarbetat med en lång rad organisationer, museer och arkiv. Sverigekartan har blivit allt prickigare av människors berättelser om sina platser.

David Haskiya på den första Platsrworkshopen i mars 2009. Foto: Lars Lundqvist. Licens: cc-by.

För några månader sedan fattades beslutet att Riksantikvarieämbetet inte längre ska förvalta en öppen digital plattform för berättelser och minnen eftersom det finns flera liknande webbtjänster för berättelser knutna till platser i Sverige. Hela Platsermaterialet har därför flyttat över till den digitala plattformen Minnen. Minnen är utvecklat av norska KulturIT och används av ett antal svenska museer, däribland Nordiska museet, för att samla in och tillgängliggöra minnen och berättelser digitalt. Minnen är ett öppet arkiv som är uppbyggt kring insamlingsteman. Dessa är öppna för insamling en viss tid och stängs sedan för nya bidrag. Materialet finns tillgängligt oavsett om temat är öppet för insamling eller inte.

Under våren och sommaren har vi arbetat tillsammans med Nordiska museet och KulturIT för att kunna flytta över berättelser och bilder från Platser till Minnen. Detta är nu klart och Platser utgör ett eget tema. Mängden aktivitet på insamlingstemat kommer att avgöra hur lång insamlingsperioden blir. När vi nu inleder denna nya fas vill vi passa på att tacka för alla fantastiska berättelser och bjuda in till att utforska Minnen i allmänhet och Platsertemat i synnerhet!

Läs till exempel om Folkets Park i Skillingaryd. Vilken var orsaken till att polisen ingrep mot ”spontan dans” i augusti 1943? Eller studera bröllopsfoton från Gärdserum. Kan man ana vilka som blev lyckliga ihop? Eller läs om den unge Rudolf Wåhlin som blott 19 år gammal gick ner med briggen Hugo under en förfärlig storm i september 1903.

Blogg 8 – Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Klimatanpassning av kulturmiljöer på Svalbard

Under ett par dagar i augusti deltog jag i en workshop på Svalbard för att göra en klimatanpassningsplan för det historiska gruvsamhället Hiorthamn, rakt över sundet mittemot Longyearbyen. Det fungerar idag som sommarstugeområde och besöksmål. Genom EU-projektet Adapt Northern Heritage var Riksantikvarieämbetet inbjuden som associerad partner och sakkunnig.

Hiorthamn gruvsamhälle

Gruvsamhället blomstrade under ett par decennier på 1920- och 40-talen. Det är nu en av de mest välbevarade gruvmiljöerna som helhet och har ett högt kulturhistoriskt värde enligt Sysselmannen på Svalbard som ansvarar för kulturmiljöfrågorna lokalt. En hel del av lämningarna är utsatta för strand-erosion, ras och för slitage från turister som ovetandes trampar på, plockar isär och flyttar delar av föremål och anläggningar.

Klimatförändringar på Svalbard

På Svalbard är klimatförändringarna påtagliga. Numer regnar det året om och glaciärerna drar sig tillbaka och smälter i rask takt. Här handlar det inte om 1,5-2 graders temperaturökning som Parisavtalet fastslagit utan snarare om 5-6 grader. Svalbard håller på att ställa om från industriell näring (kolgruvor) till forskning och turism som huvudsysselsättning. Det är en strategiskt viktig plats för sjöfart och fiske med stora naturtillgångar och värden och därför är Norge (och Ryssland) måna om att säkra sysselsättningen. Här genomförs även kulturmiljöforskning i stor utsträckning i takt med att gruvor läggs ned, föremål tinar fram ur permafrosten och glaciärerna.

Klimatanpassningsplan för Hiorthamn

Vi guidades av NIKU Norsk Institutt for kulturminnesforskning genom Anne Cathrine Flyen som forskat på bl.a. nedbrytning av byggnadskonstruktioner och turismens påverkan under ett par decennier. Hon var vår isbjörnsvakt och mentor med stor lokalkännedom.

Se NIKUS artikel från workshopen i Hiorthamn, 2018 då en risk- och sårbarhetsbedömning utifrån ett förändrat klimat genomfördes.

Klimatanpassningsplanen, som workshopen resulterade i, konstaterar att de enklaste åtgärderna för att hindra nedbrytning och förfall är att göra förvaltningsplaner som inriktar sig på informativa åtgärder gentemot besökare samt att förtydliga roller och ansvar inom organisationen som förvaltar miljön, Sysselmannen. Andra åtgärder som att flytta föremål som håller på att försvinna uti havet eller begravas i sand eller rasa kräver tillstånd samt förhandlingar mellan Riksantikvaren och Sysselmannen. Resurser i form av pengar till forskning och andra åtgärder fanns också med på önskelistan.

Hiorthamn är också pilotprojekt för det 4-åriga forskningsprojektet Cultcoast som ska utveckla metoder för att registrera och övervaka klimatförändringar och påverkan på kulturmiljöerna. Riksantikvarieämbetet är med i referensgruppen.

Varför deltar Riksantikvarieämbetet i projektet?

Riksantikvarieämbetet utvecklar kunskapsunderlag, råd- och stöd kring klimatanpassningsfrågor så att kulturarvet kan tas tillvara i samhällsutvecklingen när det gäller att begränsa risker, minska sårbarheten och anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Det gör vi bl.a. genom tvärsektoriellt, nordiskt och internationellt samarbete.//Therese Sonehag, Utredare Riksantikvarieämbetet. Foto: Marte Boro, Riksantikvaren.

Länkar:

Mer om projektet Adapt Northern Heritage

NIKU om workshop del 1 i Hiorthamn, Svalbard då riskbedömningen gjordes

Nystartade forskningsprojektet Cultcoast med Hiorthamn, Svalbard som pilot

Mer om Klimatanpassning och kulturarv på Riksantikvarieämbetets sidor

Hur påverkas samhället, Kulturarv på Klimatanpassningsportalens sidor

Mer om klimatanpassning generellt på Klimatanpassningsportalen

Fynd som tinar fram då permafrosten släpper och glaciärer smälter, i Norge. Läs mer på Secrets of the Ice

 

 

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.