Kategori: Okategoriserad

K-podd 51: Om konserveringens konst

Det här avsnittet K-podd har vi gjort inför Konserveringens dag, som i år  inträffar den 13 oktober. Vad innebär det att jobba som konservator idag? Hur har professionen utvecklats sedan 1980-talet? Hur beskriver konservatorerna själva var passionen för yrket kommer från?

Dessutom får vi bland annat höra om utmaningen i att bevara en fudgetårta som museiföremål, om restaureringen av Nationalmuseum och om att kunna ha titeln valkalvsinteriörkonservator på sitt cv.

På plats kring poddbordet finns Karin Hermerén, avdelningschef för konservatorerna på Moderna museet, Ewa Björdell vid Stockholms Målerikonservering och Gunilla Lagnesjö, chef för enheten Samlingar och utställningar på Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mer om Konserveringens dag 2019. K-podd hittar du även på strömningstjänster och i din mobil-app för podcaster, där du kan prenumerera och lyssna tillbaka på tidigare avsnitt.

Climate Change in Focus at Archaeology Conference

View from the University of Bern, conference location.
View from the University of Bern, conference location.

In September I attended one of the largest conferences in archaeology, EAA 2019 in Bern, the 25th meeting of the European Association of Archaeologists. My main reason for attending was that there were an unusual amount of sessions devoted to textile research, which for me as a textile scientist was of course highly relevant and interesting.

There was an entire day on ”Ancient Textile Production from an Interdisciplinary Approach: Humanities and Natural Sciences Interwoven for our Understanding of Textiles” and a half day session on ”Household Textiles in and Beyond Viking Age”.

The EAA follows a somewhat unconventional conference format in that there are a dizzying number of simultaneous sessions to choose from, each with at least four or five lectures. Just on the morning of the first day delegates had a choice of 31 separate sessions, some well-attended, others with maybe just a hand-full of delegates in the room.

A book recommendation by Professor Pikirayi.
A book recommendation by Professor Pikirayi.

At the end of each day, most delegates gathered to listen to one of number of keynote lectures. The one I chose was given by Innocent Pikirayi on “Global Change in Africa: What Can Archaeologists Do to Understand the Present Human Condition?”

Other sessions that caught my attention

Apart from the many lectures on textiles, I also attended several sessions on topics that caught my attention: ”New Approaches in Bioarchaeology”, ”Bending the Arc of History to a Low Carbon Future”, ”How Archaeology and Earth Sciences Are Coming Together to Solve Real-world Problems”, ”Archaeology, Heritage and Public Value”, ”European Origins and Fading Heritage” and ”Challenging Change: Practical Strategies for Horizontal and Vertical Collaboration to Combat Climate Change in the Historic Environment”.

The common denominator, other than textiles, for the sessions I chose was climate change. I found it striking and hopeful just how many researchers addressed climate change and loss of biodiversity. Some centred on adaptation and documentation others grappled with the question of what archaeologists and other heritage professionals can do to make our life sustainable.

Some concrete and common sense suggestions that each and every heritage institution could, and should, implement

  • reduction of conference attendances and reviewing necessity of traveling,
  • avoiding to fly (joining the movement No Fly Sci),
  • enabling video conferencing (some lectures were in fact given via video link),
  • promoting slow travel both in conference invitations and institutional policies,
  • providing only vegetarian or vegan food at public events,
  • reducing waste (the EAA provided a very handy app instead of a printed book of abstracts),
  • critically reviewing the ethics of sources of funding, e.g. fossil fuel industry supporting museums and archaeology,
  • joining the Climate Heritage Network.

 Projects that aim to make heritage management sustainable

There were examples of encouraging projects such as that by Historic Environments Scotland who have a climate change office that has been collecting metrics on the carbon footprint of their historic environments and then taking measures to reduce their energy consumption. Scotland has one of the world’s most ambitious climate targets and Historic Environments Scotland is engaging actively with these targets, changing the way their own operations work and producing a lot of guidance material to help others achieve the same. They also initiated the Climate Heritage Network that will have its launch event on 24th October 2019.

Historical records that exemplify the devastating impact of climate change

There were many calls to use archaeology to highlight the impact of climate change both in the past and today in an effort to draw policy-makers attention to the real emergency of the situation. For example highlighted the session ”Fading Heritage” the plight of archaeological remains in European wetlands that are being drained for agriculture and building projects. The drained wetlands lead to compacted and cracking peat deposits, allowing the influx of oxygen, which in turn enables microbial and fungal growth, and therefore the destruction of archaeological materials. There were shocking examples of the difference in archaeological remains found in wetlands just 100 or even 50 years ago and today. Where in the past decorated bone tools, artefacts and thousands of fish bones were unearthed, the finds that can be made today show that the top surface of any bone tools has vanished beyond recognition and the smaller fish bones are gone. Of course, draining wetlands does not just lead to the destruction of archaeological remains; it has much wider impacts through loss of biodiversity and increased release of greenhouse gases. Nevertheless, shining a light on the loss of archaeological remains can help to mobilise community engagement and maybe change the minds and hearts of one or the other policy-maker or decision-taker to protect vulnerable natural areas.

A slide from Sinead Marshall's presentation about he CITiZAN community archaeology project.
A slide from Sinead Marshall’s presentation about he CITiZAN community archaeology project.

Along those lines were also other lectures that showed the crumbling coastlines of Scotland and England where historic environments are at risk of toppling into the sea, and the Florida coast where the increasing severity of storms and hurricanes is affecting coastal and underwater historic remains. Citizen Science projects are being developed to monitor those rapid changes such as the Heritage Monitor and CHERISH, Climate, Heritage and Environments of Reefs, Islands and Headlands.

Professor Pikirayi’s keynote lecture focussed on his research of the role of water in the development and demise of complex social systems, using three striking case studies: the demise of Lake Chad, the vanishing icecap on Mount Kilimanjaro and the abandoned city Great Zimbabwe.

Heritage professionals as consultants in global development projects

Diane Douglas, Principal Advisor at International Scientific Committee on Risk Preparedness of ICOMOS, gave an insightful talk as she critically reviewed the failings, in terms of social, cultural and environmental issues, of the United Nations Collaborative Programme on Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation (UN REDD) in Africa.

 

Platser har flyttat till Minnen

2009 fick Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag att skapa en tjänst som hade arbetsnamnet ”Min Kulturmiljö”. I november samma år släpptes en första, rå version av berättarsajten Platsr (sedermera Platser). Sedan dess har 2 121 användare skrivit in 4 549 berättelser, laddat upp 8 858 bilder och skrivit 1 003 kommentarer. Fantastiskt! Vi har samarbetat med en lång rad organisationer, museer och arkiv. Sverigekartan har blivit allt prickigare av människors berättelser om sina platser.

David Haskiya på den första Platsrworkshopen i mars 2009. Foto: Lars Lundqvist. Licens: cc-by.

För några månader sedan fattades beslutet att Riksantikvarieämbetet inte längre ska förvalta en öppen digital plattform för berättelser och minnen eftersom det finns flera liknande webbtjänster för berättelser knutna till platser i Sverige. Hela Platsermaterialet har därför flyttat över till den digitala plattformen Minnen. Minnen är utvecklat av norska KulturIT och används av ett antal svenska museer, däribland Nordiska museet, för att samla in och tillgängliggöra minnen och berättelser digitalt. Minnen är ett öppet arkiv som är uppbyggt kring insamlingsteman. Dessa är öppna för insamling en viss tid och stängs sedan för nya bidrag. Materialet finns tillgängligt oavsett om temat är öppet för insamling eller inte.

Under våren och sommaren har vi arbetat tillsammans med Nordiska museet och KulturIT för att kunna flytta över berättelser och bilder från Platser till Minnen. Detta är nu klart och Platser utgör ett eget tema. Mängden aktivitet på insamlingstemat kommer att avgöra hur lång insamlingsperioden blir. När vi nu inleder denna nya fas vill vi passa på att tacka för alla fantastiska berättelser och bjuda in till att utforska Minnen i allmänhet och Platsertemat i synnerhet!

Läs till exempel om Folkets Park i Skillingaryd. Vilken var orsaken till att polisen ingrep mot ”spontan dans” i augusti 1943? Eller studera bröllopsfoton från Gärdserum. Kan man ana vilka som blev lyckliga ihop? Eller läs om den unge Rudolf Wåhlin som blott 19 år gammal gick ner med briggen Hugo under en förfärlig storm i september 1903.

K-samsök växer! Välkomna Västergötlands museum och Västmanlands läns museum

Ett sällskap sitter under ett träd bredvid en gärdesgård.
Picknick i det gröna. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Under sommaren har ytterligare två av landets länsmuseer anslutit sig till K-samsök. Det är Västergötlands museum och Västmanlands läns museum som nu tillgängliggör sina data genom att vara K-samsökspartners.

Västergötlands museum har nu över 111 000 digitala objekt sökbara via K-samsök. Allt från gamla fotografier, grupporträtt till föremål ur samlingarna. Över 55 % av fotografierna har utslocknad upphovsrätt och kan användas helt fritt.

Två män i ett sovrum, vara en sitter i sängen med en träratt i händerna.
Nils Malm och Bertil Malm. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Från Västmanlands läns museum kan man nu hitta 9874 kulturarvsobjekt, varav nästan alla har en digital bild. Majoriteten av objekten är öppet licensierade och hela 84 % av fotografierna kan användas helt fritt då dessa är så pass gamla så upphovsrätten har gått ut (Public Domain). Textilprover, arkeologiska föremål och äldre kabinettfoton är bara några exempel på vad man kan hitta från dem.

Ett sällskap runt ett bord där en stort bakverk och kaffekoppar är framdukade.
Badelunda socken,, ålderdomshemmet. 1930-1940-tal. Västmanlands läns museum. Public Domain.

För att titta på det fantastiska materialet, som nu når än fler användare, rekommenderas ett besök i Riksantikvarieämbetets söktjänst Kringla. Inom kort kommer dessa museers material även att vara tillgängligt via Europeana, den europeiska infrastrukturen för digitala kulturarvsdata.

Vad är K-samsök?
K-samsök fungerar som en kopplingsdosa mellan olika kulturarvsinstitutioners databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t ex på webbplatser eller i mobila lösningar. Informationen skördas upp till K-samsök och via ett öppet gränssnitt för utvecklare kan e-tjänster mot olika målgrupper byggas. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system kan man skapa en lokal port för att data ska kunna skördas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Klimatanpassning av kulturmiljöer på Svalbard

Under ett par dagar i augusti deltog jag i en workshop på Svalbard för att göra en klimatanpassningsplan för det historiska gruvsamhället Hiorthamn, rakt över sundet mittemot Longyearbyen. Det fungerar idag som sommarstugeområde och besöksmål. Genom EU-projektet Adapt Northern Heritage var Riksantikvarieämbetet inbjuden som associerad partner och sakkunnig.

Hiorthamn gruvsamhälle

Gruvsamhället blomstrade under ett par decennier på 1920- och 40-talen. Det är nu en av de mest välbevarade gruvmiljöerna som helhet och har ett högt kulturhistoriskt värde enligt Sysselmannen på Svalbard som ansvarar för kulturmiljöfrågorna lokalt. En hel del av lämningarna är utsatta för strand-erosion, ras och för slitage från turister som ovetandes trampar på, plockar isär och flyttar delar av föremål och anläggningar.

Klimatförändringar på Svalbard

På Svalbard är klimatförändringarna påtagliga. Numer regnar det året om och glaciärerna drar sig tillbaka och smälter i rask takt. Här handlar det inte om 1,5-2 graders temperaturökning som Parisavtalet fastslagit utan snarare om 5-6 grader. Svalbard håller på att ställa om från industriell näring (kolgruvor) till forskning och turism som huvudsysselsättning. Det är en strategiskt viktig plats för sjöfart och fiske med stora naturtillgångar och värden och därför är Norge (och Ryssland) måna om att säkra sysselsättningen. Här genomförs även kulturmiljöforskning i stor utsträckning i takt med att gruvor läggs ned, föremål tinar fram ur permafrosten och glaciärerna.

Klimatanpassningsplan för Hiorthamn

Vi guidades av NIKU Norsk Institutt for kulturminnesforskning genom Anne Cathrine Flyen som forskat på bl.a. nedbrytning av byggnadskonstruktioner och turismens påverkan under ett par decennier. Hon var vår isbjörnsvakt och mentor med stor lokalkännedom.

Se NIKUS artikel från workshopen i Hiorthamn, 2018 då en risk- och sårbarhetsbedömning utifrån ett förändrat klimat genomfördes.

Klimatanpassningsplanen, som workshopen resulterade i, konstaterar att de enklaste åtgärderna för att hindra nedbrytning och förfall är att göra förvaltningsplaner som inriktar sig på informativa åtgärder gentemot besökare samt att förtydliga roller och ansvar inom organisationen som förvaltar miljön, Sysselmannen. Andra åtgärder som att flytta föremål som håller på att försvinna uti havet eller begravas i sand eller rasa kräver tillstånd samt förhandlingar mellan Riksantikvaren och Sysselmannen. Resurser i form av pengar till forskning och andra åtgärder fanns också med på önskelistan.

Hiorthamn är också pilotprojekt för det 4-åriga forskningsprojektet Cultcoast som ska utveckla metoder för att registrera och övervaka klimatförändringar och påverkan på kulturmiljöerna. Riksantikvarieämbetet är med i referensgruppen.

Varför deltar Riksantikvarieämbetet i projektet?

Riksantikvarieämbetet utvecklar kunskapsunderlag, råd- och stöd kring klimatanpassningsfrågor så att kulturarvet kan tas tillvara i samhällsutvecklingen när det gäller att begränsa risker, minska sårbarheten och anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Det gör vi bl.a. genom tvärsektoriellt, nordiskt och internationellt samarbete.//Therese Sonehag, Utredare Riksantikvarieämbetet. Foto: Marte Boro, Riksantikvaren.

Länkar:

Mer om projektet Adapt Northern Heritage

NIKU om workshop del 1 i Hiorthamn, Svalbard då riskbedömningen gjordes

Nystartade forskningsprojektet Cultcoast med Hiorthamn, Svalbard som pilot

Mer om Klimatanpassning och kulturarv på Riksantikvarieämbetets sidor

Hur påverkas samhället, Kulturarv på Klimatanpassningsportalens sidor

Mer om klimatanpassning generellt på Klimatanpassningsportalen

Fynd som tinar fram då permafrosten släpper och glaciärer smälter, i Norge. Läs mer på Secrets of the Ice

 

 

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Ny rengöringsmetod kan ge silverbroderier glansen åter

Mässhake med guld- och silverbroderier.
Många medeltida mässhakar (skrudar) är utsmyckade med guld- och silverbroderier. Här en detalj från en något senare mässhake från Vagnhärads kyrka, Södermanland. Foto: Gabriel Hildebrand CC BY.

Silverbroderier på tyg förekommer på äldre textilier som användes vid högtidliga och speciella tillfällen. Det kan vara kyrkliga plagg, uniformer, dop- och brudkläder. När silvertrådarna åldras missfärgas de och mörknar. Idag rengörs inte silvret eftersom rengöringsmetoderna riskerar att förstöra materialen.  Följden blir att kläderna mister sin ursprungliga, praktfulla glans. Att hitta en metod för rengöring av silverbroderier som inte påverkar tyget kan därför vara mycket intressant för alla som arbetar med textilkonservering.

Karin Hindborg går tredje året på konservatorsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Just nu arbetar hon med sin kandidatuppsats och under några dagar i april besökte hon Kulturarvslaboratoriet i Visby som gästkollega. Målet: att undersöka om det finns en icke nedbrytande rengöringsmetod av silvertrådar på textil.

– Under utbildningen har vi haft besök av Christian Degrigny från högskolan för konservering och restaurering i Schweiz. Han har utvecklat ”The Pleco Pen”, ett verktyg som använder elektrolys för lokal rengöring av silver som inte går att separera från ett organiskt material. Eftersom jag är intresserad av textilkonservering tyckte jag det skulle vara spännande att se om detta kunde vara en lämplig metod att rengöra silverbroderi på textilier. Om det fungerar tror jag att det kan innebära en förändring i hur vi i konserveringsbranschen ser på silverbroderier och värdet av att rengöra även dem, säger Karin.

Karin Hindborg i kulturarvslaboratoriet.
Karin slipar ingjutna prover av metalltrådar för att sedan kunna analysera dem i ett svepelektronmikroskop. Foto: Marei Hacke CC BY.

Nedbrytning, färg och styrka undersöktes

Innan besöket hade Karin testat Plecopennan på textilprover i form av silverband på sidentyg. Hon behandlade även prover av ett nytt sidentyg med de saltlösningar som används med Plecopennan.

– Jag genomförde elektrolysen med sur och basisk saltlösning för att sedan kunna studera hur de olika lösningarna påverkade sidentygets nedbrytning, färg och styrka. Jag ville också se om tyget missfärgades av behandlingen, säger Karin.

De saltbehandlade proverna skickade hon till Marei Hacke på Kulturarvslaboratoriet som förberedde materialet genom att utsätta proverna för accelererat åldrande.

– Eftersom sidentyget var nytt utsatte vi det för simulerat åldrande i laboratoriet. Avsikten var att se hur salthalter i sidentyget påverkade dess egenskaper gällande färghållfasthet och draghållfasthet. Åldringsprocessen kan simuleras genom att materialet utsätts för ljus, fukt och värme. Man kan även påverka materialet mekaniskt eller kemiskt för att accelerera åldrande men för Karins projekt använde vi oss av en klimatkammare med värme och fukt, berättar Marei.

När förberedelserna var genomförda hade Karin en vecka på sig att undersöka sin tes med hjälp av två utredare i konserveringsvetenskap, Marei Hacke och Elyse Canosa, och den omfattande analysutrustningen i laboratoriet.

Silverband monterat på sidentyg.
Silverbandet som monterades på sidentyg kommer från en mässhake från 1716, från SVK (Studio Västsvensk Konservering). Bandet har blivit kasserat och var därför möjligt att använda vid undersökningarna. På ytorna inom rutorna testades rengöring med Plecopennan. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Metoden verkar fungera

Än är inte utvärderingen helt klar men de preliminära resultaten indikerar att Plecopennan kan komma till användning som tänkt. En viss färgförändring i sidentyget har skett men den är inte extrem. Nedbrytningen av sidenet blev inte heller lika omfattande som Karin och Marei var oroade för. Dock är det mycket viktigt att saltlösningen noggrant sköljs ur tyget när elektrolysen är avslutad.

– Innan vi började med projektet trodde jag att sidenet skulle påverkas betydligt mer eller till och med förstöras. Men det verkar som om metoden kan fungera för rengöring av metalltrådar på tyg, säger Marei.

Rengjorda silvertrådar.
Till vänster på bilden syns de icke rengjorda silvertrådarna. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Ytterligare undersökningar bör göras

Innan några säkra slutsatser kan dras krävs ytterligare undersökningar. Karin förberedde ett antal sidenprover med saltlösningar, med och utan sköljning, innan hon lämnade Kulturarvslaboratoriet. Just nu är proverna i laboratoriets klimatkammare och ska få en mycket längre simulerad åldring innan analyserna upprepas.  Eftersom resultaten så långt är positiva hoppas Karin att intresserade inom konserveringsfältet kan studera detta vidare. Hon planerar även att sprida informationen om de aktuella resultaten via facktidskrifter och konferensdeltagande.

– Så långt verkar det väldigt lovande. Mycket talar för att rengöring med hjälp av elektrolys kommer att kunna tillämpas på silverbroderade textilier och ge dem sitt ursprungliga, praktfulla uttryck åter, avslutar Karin.

FAKTA

Elektrolys

Med elektrolys kan man rengöra metall genom reduktion som drivs med elektricitet i en saltlösning som kan leda ström. Det innebär att den korroderade metallen återgår till ren metall, till exempel att mörknat silver (silversulfid) återgår till att vara blänkande rent silver. Metoden är skonsam mot metallen eftersom den inte kräver någon mekanisk rengöring, som putsning. När ett silverföremål putsas tar man mekaniskt bort det yttre lagret av silver.