Kategori: Okategoriserad

Ny rengöringsmetod kan ge silverbroderier glansen åter

Mässhake med guld- och silverbroderier.
Många medeltida mässhakar (skrudar) är utsmyckade med guld- och silverbroderier. Här en detalj från en något senare mässhake från Vagnhärads kyrka, Södermanland. Foto: Gabriel Hildebrand CC BY.

Silverbroderier på tyg förekommer på äldre textilier som användes vid högtidliga och speciella tillfällen. Det kan vara kyrkliga plagg, uniformer, dop- och brudkläder. När silvertrådarna åldras missfärgas de och mörknar. Idag rengörs inte silvret eftersom rengöringsmetoderna riskerar att förstöra materialen.  Följden blir att kläderna mister sin ursprungliga, praktfulla glans. Att hitta en metod för rengöring av silverbroderier som inte påverkar tyget kan därför vara mycket intressant för alla som arbetar med textilkonservering.

Karin Hindborg går tredje året på konservatorsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Just nu arbetar hon med sin kandidatuppsats och under några dagar i april besökte hon Kulturarvslaboratoriet i Visby som gästkollega. Målet: att undersöka om det finns en icke nedbrytande rengöringsmetod av silvertrådar på textil.

– Under utbildningen har vi haft besök av Christian Degrigny från högskolan för konservering och restaurering i Schweiz. Han har utvecklat ”The Pleco Pen”, ett verktyg som använder elektrolys för lokal rengöring av silver som inte går att separera från ett organiskt material. Eftersom jag är intresserad av textilkonservering tyckte jag det skulle vara spännande att se om detta kunde vara en lämplig metod att rengöra silverbroderi på textilier. Om det fungerar tror jag att det kan innebära en förändring i hur vi i konserveringsbranschen ser på silverbroderier och värdet av att rengöra även dem, säger Karin.

Karin Hindborg i kulturarvslaboratoriet.
Karin slipar ingjutna prover av metalltrådar för att sedan kunna analysera dem i ett svepelektronmikroskop. Foto: Marei Hacke CC BY.

Nedbrytning, färg och styrka undersöktes

Innan besöket hade Karin testat Plecopennan på textilprover i form av silverband på sidentyg. Hon behandlade även prover av ett nytt sidentyg med de saltlösningar som används med Plecopennan.

– Jag genomförde elektrolysen med sur och basisk saltlösning för att sedan kunna studera hur de olika lösningarna påverkade sidentygets nedbrytning, färg och styrka. Jag ville också se om tyget missfärgades av behandlingen, säger Karin.

De saltbehandlade proverna skickade hon till Marei Hacke på Kulturarvslaboratoriet som förberedde materialet genom att utsätta proverna för accelererat åldrande.

– Eftersom sidentyget var nytt utsatte vi det för simulerat åldrande i laboratoriet. Avsikten var att se hur salthalter i sidentyget påverkade dess egenskaper gällande färghållfasthet och draghållfasthet. Åldringsprocessen kan simuleras genom att materialet utsätts för ljus, fukt och värme. Man kan även påverka materialet mekaniskt eller kemiskt för att accelerera åldrande men för Karins projekt använde vi oss av en klimatkammare med värme och fukt, berättar Marei.

När förberedelserna var genomförda hade Karin en vecka på sig att undersöka sin tes med hjälp av två utredare i konserveringsvetenskap, Marei Hacke och Elyse Canosa, och den omfattande analysutrustningen i laboratoriet.

Silverband monterat på sidentyg.
Silverbandet som monterades på sidentyg kommer från en mässhake från 1716, från SVK (Studio Västsvensk Konservering). Bandet har blivit kasserat och var därför möjligt att använda vid undersökningarna. På ytorna inom rutorna testades rengöring med Plecopennan. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Metoden verkar fungera

Än är inte utvärderingen helt klar men de preliminära resultaten indikerar att Plecopennan kan komma till användning som tänkt. En viss färgförändring i sidentyget har skett men den är inte extrem. Nedbrytningen av sidenet blev inte heller lika omfattande som Karin och Marei var oroade för. Dock är det mycket viktigt att saltlösningen noggrant sköljs ur tyget när elektrolysen är avslutad.

– Innan vi började med projektet trodde jag att sidenet skulle påverkas betydligt mer eller till och med förstöras. Men det verkar som om metoden kan fungera för rengöring av metalltrådar på tyg, säger Marei.

Rengjorda silvertrådar.
Till vänster på bilden syns de icke rengjorda silvertrådarna. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Ytterligare undersökningar bör göras

Innan några säkra slutsatser kan dras krävs ytterligare undersökningar. Karin förberedde ett antal sidenprover med saltlösningar, med och utan sköljning, innan hon lämnade Kulturarvslaboratoriet. Just nu är proverna i laboratoriets klimatkammare och ska få en mycket längre simulerad åldring innan analyserna upprepas.  Eftersom resultaten så långt är positiva hoppas Karin att intresserade inom konserveringsfältet kan studera detta vidare. Hon planerar även att sprida informationen om de aktuella resultaten via facktidskrifter och konferensdeltagande.

– Så långt verkar det väldigt lovande. Mycket talar för att rengöring med hjälp av elektrolys kommer att kunna tillämpas på silverbroderade textilier och ge dem sitt ursprungliga, praktfulla uttryck åter, avslutar Karin.

FAKTA

Elektrolys

Med elektrolys kan man rengöra metall genom reduktion som drivs med elektricitet i en saltlösning som kan leda ström. Det innebär att den korroderade metallen återgår till ren metall, till exempel att mörknat silver (silversulfid) återgår till att vara blänkande rent silver. Metoden är skonsam mot metallen eftersom den inte kräver någon mekanisk rengöring, som putsning. När ett silverföremål putsas tar man mekaniskt bort det yttre lagret av silver.

 

Digitalt kulturarv i skolan

Bild av man som pekar på en modell av en skola.
Man pekar på modell av skola. Foto: Örebro Kuriren. (Public Domain)

Pedagogiskt material från museer, arkiv och världsarv används inom många olika delar av skolväsendet, och om materialet dessutom är digitalt kan det förstås nå många fler än enbart dem som har möjlighet att besöka det fysiska museet, arkivet eller världsarvet. Därför görs nu en kartläggning av hur digitalt kulturarv används i skolan idag, för att i nästa steg hitta möjligheter att öka och utveckla den användningen. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möjlighet att möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Just nu undersöker vi bland annat hur digitala lärresurser används idag och vilka behov och hinder som finns dels inom skolväsendet, dels på kulturarvsinstitutionerna. Vi intervjuar pedagoger och andra över hela landet, på olika typer av skolor, olika museer, arkiv och världsarv. Vi samlar även in information från andra håll, till exempel via en enkät som skickades ut tidigare i år.

Kartläggningen har precis börjat, men vi har redan sett att:

  • De allra flesta större museers webbplatser har riktad information till skolan. Drygt hälften av dessa har digitalt skolmaterial som inte förutsätter ett besök på det fysiska museet.
  • Det är vanligare att museer har digital information till skolan än att arkiv eller världsarv har det.
  • Minnesinstitutioner har skapat ett flertal olika digitala kulturarvsresurser för skolan, framför allt temasajter (som Arkivcentrum Värmlands I Tid och Rum) och faktabanker (som Kulturarv Västmanlands Materialbank). Överlag är det dock relativt ovanligt med lektionsplaner och annat färdigpaketerat material.
  • Digitala lärresurser som berör kulturarv skapas i många fall utanför kulturarvsinstitutionerna, till exempel av engagerade pedagoger som delar med sig av sådant de själva skapat.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.

Äldre skriftsamlingar kan innehålla giftig arsenik

Hantera alltid äldre föremål som misstänks vara behandlade som om de vore giftiga. Det är en viktig princip för att skydda sig mot hälsofarliga ämnen i arkiv och samlingar. Så resonerade även bok- och papperskonservatorn Fanny Stenback, när hon hittade grönmålade pergament i Ludgo kyrka.

Mellan 2016 och 2018 hade konservatorn Fanny Stenback ett uppdrag att inventera skrifter och dokument åt Strängnäs stift. Ludgo kyrka utanför Nyköping var en i raden av alla kyrkor som Fanny besökte. På vinden stod tre skåp med osorterade, äldre skrifter. Den kalla och fuktiga miljön hade gjort att delar av samlingen redan angripits av mögel, så Fanny Stenback använde både handskar och skyddsmask. Men det var först när hon öppnade en av lådorna och hittade gröna pergament, som hon insåg att allt inte stod rätt till.

– Jag hade hittat tio fragment av medeltida handskrifter, men varför var de målade med grönt? Jag blev misstänksam, det hade jag inte sett tidigare. Förmodligen hade man använt en hälsofarlig färg, säger Fanny Stenback.

Försiktigt bar hon ut lådan på kyrkbacken för att fortsätta arbetet i friska luften. I bakhuvudet hade hon en artikel – som hon läst bara några veckor tidigare – om ett universitetsbibliotek i Danmark som hittat grönmålade böcker som visat sig innehålla arsenik. Fanny Stenback fotade av alla pergament, lade ned dem i en låda och skrev en lapp: ”FÅR INTE ÖPPNAS – KAN VARA HÄLSOVÅDLIGT”.

– Det var viktigt att ingen skulle komma i kontakt med pergamenten. De kan inte bara ligga kvar oidentifierade på vinden. Då fanns en risk att församlingsmedlemmar eller anställda får tag i dem.

De gröna pergamenten analyserades med svepelektronmikroskop vid Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium. Foto: RAÄ. CC BY.

Pergamenten analyserades på Riksantikvarieämbetet
Fanny Stenback tog sen kontakt med Riksantikvarieämbetet, för att få hjälp att undersöka pergamenten närmare. Efter analyser med svepelektronmikroskop vid kulturarvslaboratoriet i Visby, visade det sig att pergamenten innehöll arsenik, närmare bestämt ett så kallat auripigment (arseniksulfid).

Fanny Stenback tror att pergamenten från Ludgo kyrka ursprungligen innehållit katolska texter från 1400-talet. När protestantismen sedan gjort sitt intåg i Sverige under 1500-talet återanvändes pergamenten som bokomslag till de nya kyrkotexterna.

– Att måla pergamenten gröna var helt enkelt ett sätt att dekorera dem och på så sätt återanvända dem med en ny funktion, säger Fanny Stenback.

Många samlingar innehåller ohälsosamma ämnen
För Kaj Thuresson, kemist vid Riksantikvarieämbetet, med lång erfarenhet att arbeta med hälsofarliga ämnen inom kulturarvsektorn, är Fanny Stenbacks upptäckt ett tydligt exempel på att många samlingar kan innehålla oanade hälsorisker, både för museipersonal och andra.

– Det krävs ofta kunskap för att inse att föremål man stöter på i en samling är giftiga. Det var tur att det var Fanny som hittade pergamenten, och inte en kyrkvaktmästare eller någon annan anställd. Om de hade börjat gräva bland föremålen och andats in arsenikpartiklar, hade de kunnat bli sjuka, säger Kaj Thuresson.

Kunskapsnivån varierar
På museer och inom andra verksamheter där man förvarar samlingar förekommer ofta ohälsosamma ämnen. Riksantikvarieämbetet har länge arbetat för att sprida information om hur personal ska hantera föremål för att undvika hälso- och miljörisker. Kaj Thuresson har i det arbetet besökt många arbetsplatser och han konstaterar att kunskapsnivån varierar.

– På vissa muséer sköts arbetsmiljöarbetet exemplariskt, medan det på andra arbetsplatser kan vara undermåligt. Ofta är det personberoende.

2015 initierade Riksantikvarieämbetet ett samarbete med Arbetsmiljöverket och flera statliga museer för att fungera som ett stöd för arbetsmiljöfrågor inom kulturarvssektorn. Bland annat har expertgruppen utvecklat en webbaserad kurs om hälsofarliga ämnen i samlingar.

Riksantikvarieämbetet har även givit ut ett antal informationsblad för hur farliga ämnen i samlingar ska hanteras, så kallade Vårda väl-blad (se länk nedan).

Fler universitetsbibliotek har upptäckt gröna dokument i sina samlingar. Foto: RAÄ. CC BY.

Arsenik i samlingar inte ovanligt
Att arsenik förekommer i samlingar är ingen nyhet, det har använts för konservering och insektsbekämpning sedan 1700-talet. Men att arsenikinnehållande pigment också förekommer i skriftsamlingar har det endast funnits knapphändig kunskap om.

– Det finns i enstaka samlingar i bibliotek och kyrkor, men det är nog vanligare än vi trott, säger Kaj Thuresson.

Efter att Riksantikvarieämbetet och Fanny Stenback presenterade sina resultat har bland annat Lunds universitetsbibliotek och Carolina Rediviva i Uppsala hört av sig och berättat att de också har upptäckt gröna dokument i sina samlingar. Det går att känna igen om en färg innehåller arsenik i form av auripigment, förklarar Fanny Stenback.

– Om man studerar ytan med lupp, ska man hitta små gula, bärnstensfärgade kristaller. Skrifterna är bemålade, men inte genomfärgade.

Även andra typer av arsenikföreningar kan förekomma i grön färg, till exempel hade de gröna böcker som hittades i Danmark nyligen målats med den mycket giftiga färgen parisergrön (se länk nedan).

Grönmålade skrifter behandlas försiktigt
Generellt rekommenderar Fanny Stenback att iaktta försiktighet för alla grönmålade skrifter på bibliotek och i arkiv som tillverkats före 1950. Dessa skrifter bör initialt behandlas som om de är farliga. Fanny Stenback framhåller att bibliotekarier och historiker inte alltid har kunskap om att det kan finnas hälsofarliga ämnen i samlingar.

– Använd skyddshandskar, ställ inte tillbaka skriften direkt, utan lägg den först i en låda för att skydda omgivningen mot dem. Vänd dig till en konservator som kan bedöma färgens ursprung. Eventuellt behöver skrifterna analyseras vidare, säger Fanny Stenback.

För Ludgo kyrka och den lokala församlingen återstår frågan hur man ska handskas med de giftiga pergamenten. Medan Fanny Stenback överväger en lämplig konserveringsmetod, förvaras pergamenten tills vidare i en plastlåda med tätslutande lock.

Tips och råd i arbetet med behandlade föremål

  • Om du inte har annan information, utgå från att ett behandlat föremål är giftigt.
  • Några enkla skyddsåtgärder räcker långt. Separera samlingen och arbetet med föremålet från skrivbordet och den övriga arbetsplatsen.
  • Märk tydligt ut behandlade föremål, även hyllor och rum där dessa föremål förvaras.
  • Använd alltid personlig skyddsutrustning, exempelvis skoskydd och engångshandskar.

Läs mer/Länkar

Ohälsosamma ämnen i samlingar (RAÄ)

Vårda väl-blad (bland annat ”Arsenik i samlingar”)

”How we discovered three poisonous books in our university library”
Artikel skriven av två forskare vid Syddansk universitet.

E-utbildning om ohälsosamma ämnen i samlingar

Kursen riktar sig främst till personer med arbetsmiljöansvar för arbeten i samlingar, men även till alla som arbetar i eller med samlingar, exempelvis konservatorer, intendenter, kuratorer eller lokalvårdare. Kursen är kostnadsfri, men kräver registrering, som du gör här: klicka här!

 

 

Att söka bland kulturarv

Webbplatsen Kringla är ett gränssnitt mot K-samsök, en samsökningstjänst för kulturarv där du kan söka i samlingar hos mer än sextio svenska museer, arkiv och register. Under 2018 besöktes Kringla 256 010 gånger (i genomsnitt gjordes 701 besök per dag).  En stor del av besökarna hittade något av alla sju miljoner kulturarvsobjekt via Google och klickade sig sedan inte vidare på Kringla, men det var också många besökare som sökte i innehållet efter sådant de var intresserade av. Vad kan vi utläsa av webbstatistiken att användarna var intresserade av att hitta?

Skärmdump av Kringla

På Kringla finns det flera olika sätt att söka i samlingarna:

  • Fritextsökfältet högst upp där användaren kan skriva in egna sökord eller bara trycka på ”Sök” för att få upp alla objekt
  • Kartsökning (finns länkad under fritextfältet)
  • Detaljerad sökning med olika fasta fält (finns länkad under fritextfältet)
  • Fasta sökingångar på startsidan (kategorierna Föremål, Fotografier osv)

Utöver de olika sökvägarna kan användaren också filtrera sökresultatet på olika sätt på sökresultatsidan. Olika söksätt går förstås att kombinera, till exempel genom att fritextsöka och sedan avgränsa sökresultatet genom att trycka på de givna kategorierna på sökresultatsidan.

Fritextsökningar

Nästan 37 000 olika sökord användes under 2018 – det inkluderar dock olika kombinationer av söktermer samt stor/liten bokstav, till exempel räknas ”Malmö”, ”malmö” och ”malmö chokladfabrik” som tre olika söktermer, så i praktiken handlar det om färre ord.

De 50 vanligaste sökorden består framför allt av platsnamn och namn på ting eller företeelser, fördelat på ungefär hälften platsnamn och hälften övriga substantiv. Enstaka personnamn och företagsnamn förekommer också. Platsnamnen är till stor del småorter i Sverige (Matfors, Malung m fl), men även Grekland finns med bland de vanligaste söktermerna. Tingen som finns bland sökorden är blandade, allt från järnväg till ljusstöpningsform.

De tio vanligaste söktermerna 2018, återgivna som de skrevs in i sökfältet:

  1. same
  2. malmberget
  3. Nätra
  4. Malmö
  5. Carl Larsson
  6. streiff
  7. björkvril
  8. bommars
  9. Hablingbo Burge
  10. ankarede

Flera av dessa sökord fanns även med på topplistan 2017.

Kategori-sökningar

De övriga sätten att söka på har att göra med kategorier och andra fasta avgränsningar, till exempel vilken typ av objekt (byggnad, fotografi osv) det handlar om eller vilken minnesinstitution som ansvarar för objektet. Användningen av dessa kategorier är svår att överblicka, men hur många gånger sökresultat som använder en viss filtrering har visats kan ge en fingervisning om hur de används. Antalet sidvisningar är antalet gånger sidor har laddats och säger inget om hur många användare det rör sig om eller hur många söktermer som har kombinerats i samma sökning. Siffrorna säger alltså mer om förhållandet mellan olika typer av kategoriseringar än om hur många sökningar som görs.

Diagrammet nedan visar antalet visningar av sökresultatsidor som använder någon av de fasta kategorier i K-samsök som finns som sök- eller filtreringsmöjlighet i Kringla. Kategorier som har med geografi att göra har här slagits ihop till ”Geografisk avgränsning”, tidskategorier är sammanslagna till ”Avgränsning i tid” och ”Övrig metadata” omfattar sökfält/filtreringar som har använts väldigt lite under året (till exempel ID-nummer).

Stapeldiagram: Antalet sidvisningar för olika sökavgränsningar i Kringla 2018. Typ av objekt är klart vanligast, därefter följer Geografisk avgränsning, Förvaltande organisation, Avgränsning i tid, Rättigheter för innehållet, Ämne samt Övrig metadata.

Typ av objekt (fotografier, föremål, kulturlämningar osv) är den klart vanligaste avgränsningen i sökresultaten. Det är en väl synlig kategori på Kringla: flera av objektstyperna finns som fasta sökingångar på startsidan, det är också den kategori som ligger högst upp bland filtreringsalternativen på sökresultatsidan och den finns dessutom med under detaljerat sök. Även med det i åtanke är det stor skillnad mellan hur ofta typ av objekt används som avgränsning jämfört med övriga kategorier. Den typ av avgränsning som används näst mest – den geografiska som utgörs av flera olika fält och kategorier (inklusive kartsök) – når inte ens upp till en fjärdedel av sidvisningarna för objektstyperna.

Det är också klart vanligare att avgränsa söket geografiskt än att göra tidsavgränsningar. Här verkar det vara vanligare att filtrera sökresultatet enligt landskap än att använda kartsökningen, men landskaps-kategorin är troligen också mer synlig för de flesta användare än vad kartsöksmöjligheten är. Även bland fritextsökningarna är platser vanliga, se ovan.

”Rättigheter för innehållet” har att göra med hur bilder och annan media får användas, och eftersom fria licenser (Public Domain Mark, CC BY) är vanligast bland de sökresultaten rör det sig sannolikt ofta om besökare som vill hitta bilder de kan använda sig av.

I stapeln ”Typ av objekt” gömmer sig så klart många olika objektstyper eftersom innehållet i K-samsök är väldigt varierat. Men det är tydligt att sökningar bland fotografier är klart mest populärt, medan vissa typer av objekt knappt aktivt sökts fram alls:

Stapeldiagram: Antal sidvisningar för sökresultat för olika typer av objekt. Fotografier har den högsta stapeln. Kategorierna Föremål, Byggnad, Kulturlämning, Dokument, Person, Karta, Konstverk, Ritning, Bok, Kulturmiljö och Film/Video följer i en snabbt fallande mängd. Övriga objekttyper i Kringla används väldigt lite i sökningar.

Antalet sidvisningar för sökresultat som är avgränsade till fotografier utgör faktiskt en åttondel av alla sidvisningar på Kringla 2018! I jämförelse med övriga typer av kategorier har dock även objektstyperna Föremål, Byggnad och Kulturlämning relativt stor användning.

Sökstatistiken speglar inte riktigt fördelningen av innehållet i K-samsök/Kringla — den största kategorin där är föremål (3 miljoner objekt i skrivande stund), följt av fotografier (2 miljoner objekt), kulturlämningar (1 miljoner objekt) och dokument (500 000 objekt).

Sammanfattningsvis

En stor del av sökningarna i Kringla handlar om bilder eller om objekt kopplade till en viss geografisk plats — säkert ofta i kombination. Det finns också tydligt både användare som söker efter något specifikt (till exempel ”dosspänne”) och användare som hellre vill se allt som finns inom en viss kategori (till exempel alla objekt som har med Anundsjö att göra). Bland sju miljoner objekt från över sextio olika källor finns goda möjligheter att hitta det man söker, men också en stor utmaning i att hitta rätt i ett innehåll som har så skiftande karaktär.

Short Report of the Final Conference of NANORESTART

Hi everyone! I am Nicoletta, a master thesis student at Riksantikvarieämbetet from POLIMI/KTH. Here it is a short report of the final conference of the European project NANORESTART held in Copenaghen on the 29-30th of November 2018.

I attended the conference with my supervisor Marei, and it was a great opportunity to get to know results and future of nanotechnology for cultural heritage. Insights from researchers and conservators were given, as well as business perspectives. Inspiring proposals for several topics in the field of conservation and restoration of cultural heritage were the starting point for interesting talks in an exciting international environment.

The first session dealt with new tools for cleaning, mainly the new gels (PVA and PVP-based) and complex fluids developed by the research group of prof. Baglioni (CSGI, University of Florence).

The topic of the second session was surface consolidation systems for conservation of fibrous materials mostly developed at Chalmers. Properties and applications of different kinds of nano silica and nano cellulose were presented, with examples of different approaches and substrate materials. A particularly interesting session as it was related to my work at Riksantikvarieämbetet, where I have been testing different combinations of those materials for the consolidation of iron-tannate dyed textiles (cotton
substrate).

Active and passive coatings for surface protection were the topics of the third (plastic surfaces) and fourth (metal surfaces) session. Durability, reliability and sustainability of the coatings were the main points taken into account.

The second day started with the presentation of new sensing and diagnostic systems for detection of degradation products. The section dedicated to new highly-sensitive and less invasive SERS techniques was very interesting and looked promising for many applications. Then, the results of the environmental impact assessment of the products within NANORESTART were shown, underlying the attention given to sustainability already from the development process.

Finally, a business perspective on use, application and exploitation of the products was given, followed by a panel discussion where representants of research and business discussed together the main issues for the real success of the products, from the limited market and budget available to the real breakthrough they would represent in the field of conservation science. Hopefully it will be the starting point to build up other constructive international collaborations.

Looking forward to come back to Gotland in January, I wish you a nice day and merry Christmas!

Nicoletta Palladino
NANORESTART

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

K-podd 46: Annika Sandén om att komma nära 1600-talets människor

Vem skulle jag ha varit om jag levde då? Den frågan ställer sig historikern Annika Sandén ständigt i sin forskning. K-podd fick en pratstund med Annika under Riksantikvarieämbetets höstmöte, där hon utvecklar hur hon med knapphändigt källmaterial gör för att sätta sig in i hur det var att leva i Sverige för flera hundra år sedan.

Historikern och författaren Annika Sandén har rönt stor uppmärksamhet, bland annat med monografierna Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600 och Bödlar. Liv, död och skam i svenskt 1600-tal. Hennes pågående bokprojekt har den preliminära titeln Lust och lek under svensk stormaktstid.

– Jag strävar efter att så långt det låter sig göras förstå och begripliggöra liv och samhälle i förfluten tid, därtill att gestalta de historiska aktörerna som levande och kännande människor, berättar Annika Sandén. Det är vår utgångspunkt i det här samtalet, där vi bland annat får bekanta oss med Karin i Strå och hennes livsöde, problemen med historiska dramatiseringar och hur ett brottmålsprotokoll om ett raffinerat mordfall kan berätta något om hur man skötte disken i ett hushåll på 1600-talet.

I programmet hör vi utdrag ur några föreläsningar från Riksantikvarieämbetets höstmöte 2018, med temarubriken ”Kulturarv i en föränderlig värld – när rörelse är det konstanta”. Här hittar du respektive föreläsning/scensamtal i sin helhet:

Kulturarvsmonolog: Bödlar – tillhörighetens gränser och villkor – Annika Sandén
Kulturarvsmonolog: Tillbaka till 1793 – Niklas Natt och Dag
Ida Östenberg: Bildning som demokratiprojekt i en splittrad tid, samt panel med Carl Heath och Henrik Berggren

K-podd finns som vanligt att lyssna eller prenumerera på i din app för podcasts.
Trevlig lyssning!

Blogg 3 – Workshop med Tingens metod på Malmö museer

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm – kommer tillsammans att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär.

I mitten av maj 2018 fick Malmö museer besked om utvecklingsbidrag av Kulturrådet för att implementera metoden i Sverige. Men redan tre veckor före beslutet arrangerade Malmö museer en workshop för ett tjugotal personer där metoden testades. Samma workshop genomfördes på Göteborgs stadsmuseums tidigt under hösten.

Dagen i Malmö leddes av Clara Åhlvik som började med att berätta om metoden som utgår från den ursprungliga betydelsen av ting, en tidig form av politisk församling (t ex storting), och samtidigt är ting en benämning på föremål. Inspirerat av sociologen Bruno Latour sätter Tingens metod föremålen i fokus och samlar en grupp människor att gemensamt undersöka dess mångfald av betydelser och relationer.

Under efterföljande workshop blev vi indelade i grupper och fick välja ett föremål att undersöka, och till vår hjälp hade Clara försett oss med ett antal frågor som stöd i diskussionen. Min grupp som bestod av föremålsintendenter, en pedagog och en utställningsproducent, valde en liten broderad börs från mitten av 1800-talet. Vi kom alla att bidra med olika perspektiv på börsen – kunskap om börsens proveniens, nya forskningsrön som kunde kopplas till föremålet och praktiknära erfarenheter av att skapa berättelser.

Börsen var cirka 22 gånger 22 centimeter med sirligt mönster och rosrankor i flera färger. På börsen stod det ”Aus Liebe” (av kärlek) och var enligt en av museets föremålsintendenter med största sannolikhet en gåva från en kvinna till en man. Vi skulle nog idag uppfatta börsen som feminin och säkert anta att den tillhört en borgerlig kvinna eller flicka. Men modet för män såg annorlunda ut under tidigt 1800-tal och börsen öppnade därmed upp för diskussion om hur bilden av manlighet och kärleksrelationer såg ut när börsen gavs bort?

Vi fortsatte att diskutera den borgliga kvinnan liv under 1800-talet, som bland annat bestod i att brodera som ett sätt att lära sig tålamod. Idag är många brodöser textilaktivister som beskriver det långsamma broderandet som en politisk handling i motstånd till dagens snabbhet och kommersialism.

Läderpungen var en föregångare till börsen, och med industrialiseringen utvecklades pungen till börs. Metallbygeln som det lilla pärlbroderiet sitter vid, är industri- och masstillverkad, kanske köpt i Tyskland precis som många av dåtidens förlagor och broderimallar.

Börsen donerades av en borgerlig familj i Malmö under 1920-talet, förmodligen som en del av en större gåva. Denna information ledde till en diskussion om museernas val, eller kanske snarare ”icke-val” i samband med donationer. Donatorerna satt ofta i museernas styrelser och det gick därmed inte att tacka nej till föremålen. Många av museernas ”fina” föremål kan kopplas till en person eller familj, till skillnad från allmogeföremålen som museerna köpte in till sina samlingar och som sällan kopplades till en individ.

Under vårt uppstartsmöte inför ”följeprojektet” på Malmö museer i september, berättade museet om de fortsatta planerna. Till skillnad från Tekniska museet i Stockholm som redan arbetat med metoden en tid, kommer Tingens metod i Malmö att vara en del av en förstudie inför en kommande utställning 2021. Workshopen i april var ett test av metoden, och nu blir förstudien ett sätt att lära sig metoden för att sedan eventuellt implementera den i alla utställningsproduktioner.

Den 14 och 15 november kommer de tre museerna att samlas på Tekniska museet i Stockholm för föreläsningar och workshops. Resultaten från Tekniska museets pågående arbete med Tingens metod blir underlag för dagarna, och kollegorna från Göteborg och Malmö kommer att bidra med sina olika kompetenser och erfarenheter till Tekniska museets kommande utställningsproduktion. Nästa blogg kommer att handla om detta.

Tingens metod har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet och därmed har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta. Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

 

Blogg 2 – ”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

K-podd 45: Alla dessa kyrkor – hur mår de egentligen?

På Göteborgs Universitet vid Institutionen för kulturvård samtalar vi med Eva Löfgren och Ola Wetterberg, som tillsammans med Magdalena Hillström gett ut en antologi som heter Alla dessa kyrkor. Hur mår de svenska kyrkorna? Vems är de? Vem bryr sig mest om dem egentligen?

Forskningsprojektet Alla dessa kyrkor har fått en del av sin finansiering från Riksantikvarieämbetets anslag för Forskning och utveckling.
I samband med att det här avsnittet släpptes redovisade Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag till kulturdepartementet där vi fått i uppdrag att analysera vilken effekt den kyrkoantikvariska ersättningen haft för det kyrkliga kulturarvet sedan staten och Svenska kyrkan skildes åt år 2000. En slutsats i rapporten är att de svenska kyrkomiljöerna troligtvis är i bättre skick än någonsin.
Här kan du läsa rapporten.