Kategori: Okategoriserad

Platser har flyttat till Minnen

2009 fick Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag att skapa en tjänst som hade arbetsnamnet ”Min Kulturmiljö”. I november samma år släpptes en första, rå version av berättarsajten Platsr (sedermera Platser). Sedan dess har 2 121 användare skrivit in 4 549 berättelser, laddat upp 8 858 bilder och skrivit 1 003 kommentarer. Fantastiskt! Vi har samarbetat med en lång rad organisationer, museer och arkiv. Sverigekartan har blivit allt prickigare av människors berättelser om sina platser.

David Haskiya på den första Platsrworkshopen i mars 2009. Foto: Lars Lundqvist. Licens: cc-by.

För några månader sedan fattades beslutet att Riksantikvarieämbetet inte längre ska förvalta en öppen digital plattform för berättelser och minnen eftersom det finns flera liknande webbtjänster för berättelser knutna till platser i Sverige. Hela Platsermaterialet har därför flyttat över till den digitala plattformen Minnen. Minnen är utvecklat av norska KulturIT och används av ett antal svenska museer, däribland Nordiska museet, för att samla in och tillgängliggöra minnen och berättelser digitalt. Minnen är ett öppet arkiv som är uppbyggt kring insamlingsteman. Dessa är öppna för insamling en viss tid och stängs sedan för nya bidrag. Materialet finns tillgängligt oavsett om temat är öppet för insamling eller inte.

Under våren och sommaren har vi arbetat tillsammans med Nordiska museet och KulturIT för att kunna flytta över berättelser och bilder från Platser till Minnen. Detta är nu klart och Platser utgör ett eget tema. Mängden aktivitet på insamlingstemat kommer att avgöra hur lång insamlingsperioden blir. När vi nu inleder denna nya fas vill vi passa på att tacka för alla fantastiska berättelser och bjuda in till att utforska Minnen i allmänhet och Platsertemat i synnerhet!

Läs till exempel om Folkets Park i Skillingaryd. Vilken var orsaken till att polisen ingrep mot ”spontan dans” i augusti 1943? Eller studera bröllopsfoton från Gärdserum. Kan man ana vilka som blev lyckliga ihop? Eller läs om den unge Rudolf Wåhlin som blott 19 år gammal gick ner med briggen Hugo under en förfärlig storm i september 1903.

Blogg 8 – Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Klimatanpassning av kulturmiljöer på Svalbard

Under ett par dagar i augusti deltog jag i en workshop på Svalbard för att göra en klimatanpassningsplan för det historiska gruvsamhället Hiorthamn, rakt över sundet mittemot Longyearbyen. Det fungerar idag som sommarstugeområde och besöksmål. Genom EU-projektet Adapt Northern Heritage var Riksantikvarieämbetet inbjuden som associerad partner och sakkunnig.

Hiorthamn gruvsamhälle

Gruvsamhället blomstrade under ett par decennier på 1920- och 40-talen. Det är nu en av de mest välbevarade gruvmiljöerna som helhet och har ett högt kulturhistoriskt värde enligt Sysselmannen på Svalbard som ansvarar för kulturmiljöfrågorna lokalt. En hel del av lämningarna är utsatta för strand-erosion, ras och för slitage från turister som ovetandes trampar på, plockar isär och flyttar delar av föremål och anläggningar.

Klimatförändringar på Svalbard

På Svalbard är klimatförändringarna påtagliga. Numer regnar det året om och glaciärerna drar sig tillbaka och smälter i rask takt. Här handlar det inte om 1,5-2 graders temperaturökning som Parisavtalet fastslagit utan snarare om 5-6 grader. Svalbard håller på att ställa om från industriell näring (kolgruvor) till forskning och turism som huvudsysselsättning. Det är en strategiskt viktig plats för sjöfart och fiske med stora naturtillgångar och värden och därför är Norge (och Ryssland) måna om att säkra sysselsättningen. Här genomförs även kulturmiljöforskning i stor utsträckning i takt med att gruvor läggs ned, föremål tinar fram ur permafrosten och glaciärerna.

Klimatanpassningsplan för Hiorthamn

Vi guidades av NIKU Norsk Institutt for kulturminnesforskning genom Anne Cathrine Flyen som forskat på bl.a. nedbrytning av byggnadskonstruktioner och turismens påverkan under ett par decennier. Hon var vår isbjörnsvakt och mentor med stor lokalkännedom.

Se NIKUS artikel från workshopen i Hiorthamn, 2018 då en risk- och sårbarhetsbedömning utifrån ett förändrat klimat genomfördes.

Klimatanpassningsplanen, som workshopen resulterade i, konstaterar att de enklaste åtgärderna för att hindra nedbrytning och förfall är att göra förvaltningsplaner som inriktar sig på informativa åtgärder gentemot besökare samt att förtydliga roller och ansvar inom organisationen som förvaltar miljön, Sysselmannen. Andra åtgärder som att flytta föremål som håller på att försvinna uti havet eller begravas i sand eller rasa kräver tillstånd samt förhandlingar mellan Riksantikvaren och Sysselmannen. Resurser i form av pengar till forskning och andra åtgärder fanns också med på önskelistan.

Hiorthamn är också pilotprojekt för det 4-åriga forskningsprojektet Cultcoast som ska utveckla metoder för att registrera och övervaka klimatförändringar och påverkan på kulturmiljöerna. Riksantikvarieämbetet är med i referensgruppen.

Varför deltar Riksantikvarieämbetet i projektet?

Riksantikvarieämbetet utvecklar kunskapsunderlag, råd- och stöd kring klimatanpassningsfrågor så att kulturarvet kan tas tillvara i samhällsutvecklingen när det gäller att begränsa risker, minska sårbarheten och anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Det gör vi bl.a. genom tvärsektoriellt, nordiskt och internationellt samarbete.//Therese Sonehag, Utredare Riksantikvarieämbetet. Foto: Marte Boro, Riksantikvaren.

Länkar:

Mer om projektet Adapt Northern Heritage

NIKU om workshop del 1 i Hiorthamn, Svalbard då riskbedömningen gjordes

Nystartade forskningsprojektet Cultcoast med Hiorthamn, Svalbard som pilot

Mer om Klimatanpassning och kulturarv på Riksantikvarieämbetets sidor

Hur påverkas samhället, Kulturarv på Klimatanpassningsportalens sidor

Mer om klimatanpassning generellt på Klimatanpassningsportalen

Fynd som tinar fram då permafrosten släpper och glaciärer smälter, i Norge. Läs mer på Secrets of the Ice

 

 

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Ny rengöringsmetod kan ge silverbroderier glansen åter

Mässhake med guld- och silverbroderier.
Många medeltida mässhakar (skrudar) är utsmyckade med guld- och silverbroderier. Här en detalj från en något senare mässhake från Vagnhärads kyrka, Södermanland. Foto: Gabriel Hildebrand CC BY.

Silverbroderier på tyg förekommer på äldre textilier som användes vid högtidliga och speciella tillfällen. Det kan vara kyrkliga plagg, uniformer, dop- och brudkläder. När silvertrådarna åldras missfärgas de och mörknar. Idag rengörs inte silvret eftersom rengöringsmetoderna riskerar att förstöra materialen.  Följden blir att kläderna mister sin ursprungliga, praktfulla glans. Att hitta en metod för rengöring av silverbroderier som inte påverkar tyget kan därför vara mycket intressant för alla som arbetar med textilkonservering.

Karin Hindborg går tredje året på konservatorsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Just nu arbetar hon med sin kandidatuppsats och under några dagar i april besökte hon Kulturarvslaboratoriet i Visby som gästkollega. Målet: att undersöka om det finns en icke nedbrytande rengöringsmetod av silvertrådar på textil.

– Under utbildningen har vi haft besök av Christian Degrigny från högskolan för konservering och restaurering i Schweiz. Han har utvecklat ”The Pleco Pen”, ett verktyg som använder elektrolys för lokal rengöring av silver som inte går att separera från ett organiskt material. Eftersom jag är intresserad av textilkonservering tyckte jag det skulle vara spännande att se om detta kunde vara en lämplig metod att rengöra silverbroderi på textilier. Om det fungerar tror jag att det kan innebära en förändring i hur vi i konserveringsbranschen ser på silverbroderier och värdet av att rengöra även dem, säger Karin.

Karin Hindborg i kulturarvslaboratoriet.
Karin slipar ingjutna prover av metalltrådar för att sedan kunna analysera dem i ett svepelektronmikroskop. Foto: Marei Hacke CC BY.

Nedbrytning, färg och styrka undersöktes

Innan besöket hade Karin testat Plecopennan på textilprover i form av silverband på sidentyg. Hon behandlade även prover av ett nytt sidentyg med de saltlösningar som används med Plecopennan.

– Jag genomförde elektrolysen med sur och basisk saltlösning för att sedan kunna studera hur de olika lösningarna påverkade sidentygets nedbrytning, färg och styrka. Jag ville också se om tyget missfärgades av behandlingen, säger Karin.

De saltbehandlade proverna skickade hon till Marei Hacke på Kulturarvslaboratoriet som förberedde materialet genom att utsätta proverna för accelererat åldrande.

– Eftersom sidentyget var nytt utsatte vi det för simulerat åldrande i laboratoriet. Avsikten var att se hur salthalter i sidentyget påverkade dess egenskaper gällande färghållfasthet och draghållfasthet. Åldringsprocessen kan simuleras genom att materialet utsätts för ljus, fukt och värme. Man kan även påverka materialet mekaniskt eller kemiskt för att accelerera åldrande men för Karins projekt använde vi oss av en klimatkammare med värme och fukt, berättar Marei.

När förberedelserna var genomförda hade Karin en vecka på sig att undersöka sin tes med hjälp av två utredare i konserveringsvetenskap, Marei Hacke och Elyse Canosa, och den omfattande analysutrustningen i laboratoriet.

Silverband monterat på sidentyg.
Silverbandet som monterades på sidentyg kommer från en mässhake från 1716, från SVK (Studio Västsvensk Konservering). Bandet har blivit kasserat och var därför möjligt att använda vid undersökningarna. På ytorna inom rutorna testades rengöring med Plecopennan. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Metoden verkar fungera

Än är inte utvärderingen helt klar men de preliminära resultaten indikerar att Plecopennan kan komma till användning som tänkt. En viss färgförändring i sidentyget har skett men den är inte extrem. Nedbrytningen av sidenet blev inte heller lika omfattande som Karin och Marei var oroade för. Dock är det mycket viktigt att saltlösningen noggrant sköljs ur tyget när elektrolysen är avslutad.

– Innan vi började med projektet trodde jag att sidenet skulle påverkas betydligt mer eller till och med förstöras. Men det verkar som om metoden kan fungera för rengöring av metalltrådar på tyg, säger Marei.

Rengjorda silvertrådar.
Till vänster på bilden syns de icke rengjorda silvertrådarna. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Ytterligare undersökningar bör göras

Innan några säkra slutsatser kan dras krävs ytterligare undersökningar. Karin förberedde ett antal sidenprover med saltlösningar, med och utan sköljning, innan hon lämnade Kulturarvslaboratoriet. Just nu är proverna i laboratoriets klimatkammare och ska få en mycket längre simulerad åldring innan analyserna upprepas.  Eftersom resultaten så långt är positiva hoppas Karin att intresserade inom konserveringsfältet kan studera detta vidare. Hon planerar även att sprida informationen om de aktuella resultaten via facktidskrifter och konferensdeltagande.

– Så långt verkar det väldigt lovande. Mycket talar för att rengöring med hjälp av elektrolys kommer att kunna tillämpas på silverbroderade textilier och ge dem sitt ursprungliga, praktfulla uttryck åter, avslutar Karin.

FAKTA

Elektrolys

Med elektrolys kan man rengöra metall genom reduktion som drivs med elektricitet i en saltlösning som kan leda ström. Det innebär att den korroderade metallen återgår till ren metall, till exempel att mörknat silver (silversulfid) återgår till att vara blänkande rent silver. Metoden är skonsam mot metallen eftersom den inte kräver någon mekanisk rengöring, som putsning. När ett silverföremål putsas tar man mekaniskt bort det yttre lagret av silver.

 

Äldre skriftsamlingar kan innehålla giftig arsenik

Hantera alltid äldre föremål som misstänks vara behandlade som om de vore giftiga. Det är en viktig princip för att skydda sig mot hälsofarliga ämnen i arkiv och samlingar. Så resonerade även bok- och papperskonservatorn Fanny Stenback, när hon hittade grönmålade pergament i Ludgo kyrka.

Mellan 2016 och 2018 hade konservatorn Fanny Stenback ett uppdrag att inventera skrifter och dokument åt Strängnäs stift. Ludgo kyrka utanför Nyköping var en i raden av alla kyrkor som Fanny besökte. På vinden stod tre skåp med osorterade, äldre skrifter. Den kalla och fuktiga miljön hade gjort att delar av samlingen redan angripits av mögel, så Fanny Stenback använde både handskar och skyddsmask. Men det var först när hon öppnade en av lådorna och hittade gröna pergament, som hon insåg att allt inte stod rätt till.

– Jag hade hittat tio fragment av medeltida handskrifter, men varför var de målade med grönt? Jag blev misstänksam, det hade jag inte sett tidigare. Förmodligen hade man använt en hälsofarlig färg, säger Fanny Stenback.

Försiktigt bar hon ut lådan på kyrkbacken för att fortsätta arbetet i friska luften. I bakhuvudet hade hon en artikel – som hon läst bara några veckor tidigare – om ett universitetsbibliotek i Danmark som hittat grönmålade böcker som visat sig innehålla arsenik. Fanny Stenback fotade av alla pergament, lade ned dem i en låda och skrev en lapp: ”FÅR INTE ÖPPNAS – KAN VARA HÄLSOVÅDLIGT”.

– Det var viktigt att ingen skulle komma i kontakt med pergamenten. De kan inte bara ligga kvar oidentifierade på vinden. Då fanns en risk att församlingsmedlemmar eller anställda får tag i dem.

De gröna pergamenten analyserades med svepelektronmikroskop vid Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium. Foto: RAÄ. CC BY.

Pergamenten analyserades på Riksantikvarieämbetet
Fanny Stenback tog sen kontakt med Riksantikvarieämbetet, för att få hjälp att undersöka pergamenten närmare. Efter analyser med svepelektronmikroskop vid kulturarvslaboratoriet i Visby, visade det sig att pergamenten innehöll arsenik, närmare bestämt ett så kallat auripigment (arseniksulfid).

Fanny Stenback tror att pergamenten från Ludgo kyrka ursprungligen innehållit katolska texter från 1400-talet. När protestantismen sedan gjort sitt intåg i Sverige under 1500-talet återanvändes pergamenten som bokomslag till de nya kyrkotexterna.

– Att måla pergamenten gröna var helt enkelt ett sätt att dekorera dem och på så sätt återanvända dem med en ny funktion, säger Fanny Stenback.

Många samlingar innehåller ohälsosamma ämnen
För Kaj Thuresson, kemist vid Riksantikvarieämbetet, med lång erfarenhet att arbeta med hälsofarliga ämnen inom kulturarvsektorn, är Fanny Stenbacks upptäckt ett tydligt exempel på att många samlingar kan innehålla oanade hälsorisker, både för museipersonal och andra.

– Det krävs ofta kunskap för att inse att föremål man stöter på i en samling är giftiga. Det var tur att det var Fanny som hittade pergamenten, och inte en kyrkvaktmästare eller någon annan anställd. Om de hade börjat gräva bland föremålen och andats in arsenikpartiklar, hade de kunnat bli sjuka, säger Kaj Thuresson.

Kunskapsnivån varierar
På museer och inom andra verksamheter där man förvarar samlingar förekommer ofta ohälsosamma ämnen. Riksantikvarieämbetet har länge arbetat för att sprida information om hur personal ska hantera föremål för att undvika hälso- och miljörisker. Kaj Thuresson har i det arbetet besökt många arbetsplatser och han konstaterar att kunskapsnivån varierar.

– På vissa muséer sköts arbetsmiljöarbetet exemplariskt, medan det på andra arbetsplatser kan vara undermåligt. Ofta är det personberoende.

2015 initierade Riksantikvarieämbetet ett samarbete med Arbetsmiljöverket och flera statliga museer för att fungera som ett stöd för arbetsmiljöfrågor inom kulturarvssektorn. Bland annat har expertgruppen utvecklat en webbaserad kurs om hälsofarliga ämnen i samlingar.

Riksantikvarieämbetet har även givit ut ett antal informationsblad för hur farliga ämnen i samlingar ska hanteras, så kallade Vårda väl-blad (se länk nedan).

Fler universitetsbibliotek har upptäckt gröna dokument i sina samlingar. Foto: RAÄ. CC BY.

Arsenik i samlingar inte ovanligt
Att arsenik förekommer i samlingar är ingen nyhet, det har använts för konservering och insektsbekämpning sedan 1700-talet. Men att arsenikinnehållande pigment också förekommer i skriftsamlingar har det endast funnits knapphändig kunskap om.

– Det finns i enstaka samlingar i bibliotek och kyrkor, men det är nog vanligare än vi trott, säger Kaj Thuresson.

Efter att Riksantikvarieämbetet och Fanny Stenback presenterade sina resultat har bland annat Lunds universitetsbibliotek och Carolina Rediviva i Uppsala hört av sig och berättat att de också har upptäckt gröna dokument i sina samlingar. Det går att känna igen om en färg innehåller arsenik i form av auripigment, förklarar Fanny Stenback.

– Om man studerar ytan med lupp, ska man hitta små gula, bärnstensfärgade kristaller. Skrifterna är bemålade, men inte genomfärgade.

Även andra typer av arsenikföreningar kan förekomma i grön färg, till exempel hade de gröna böcker som hittades i Danmark nyligen målats med den mycket giftiga färgen parisergrön (se länk nedan).

Grönmålade skrifter behandlas försiktigt
Generellt rekommenderar Fanny Stenback att iaktta försiktighet för alla grönmålade skrifter på bibliotek och i arkiv som tillverkats före 1950. Dessa skrifter bör initialt behandlas som om de är farliga. Fanny Stenback framhåller att bibliotekarier och historiker inte alltid har kunskap om att det kan finnas hälsofarliga ämnen i samlingar.

– Använd skyddshandskar, ställ inte tillbaka skriften direkt, utan lägg den först i en låda för att skydda omgivningen mot dem. Vänd dig till en konservator som kan bedöma färgens ursprung. Eventuellt behöver skrifterna analyseras vidare, säger Fanny Stenback.

För Ludgo kyrka och den lokala församlingen återstår frågan hur man ska handskas med de giftiga pergamenten. Medan Fanny Stenback överväger en lämplig konserveringsmetod, förvaras pergamenten tills vidare i en plastlåda med tätslutande lock.

Tips och råd i arbetet med behandlade föremål

  • Om du inte har annan information, utgå från att ett behandlat föremål är giftigt.
  • Några enkla skyddsåtgärder räcker långt. Separera samlingen och arbetet med föremålet från skrivbordet och den övriga arbetsplatsen.
  • Märk tydligt ut behandlade föremål, även hyllor och rum där dessa föremål förvaras.
  • Använd alltid personlig skyddsutrustning, exempelvis skoskydd och engångshandskar.

Läs mer/Länkar

Ohälsosamma ämnen i samlingar (RAÄ)

Vårda väl-blad (bland annat ”Arsenik i samlingar”)

”How we discovered three poisonous books in our university library”
Artikel skriven av två forskare vid Syddansk universitet.

E-utbildning om ohälsosamma ämnen i samlingar

Kursen riktar sig främst till personer med arbetsmiljöansvar för arbeten i samlingar, men även till alla som arbetar i eller med samlingar, exempelvis konservatorer, intendenter, kuratorer eller lokalvårdare. Kursen är kostnadsfri, men kräver registrering, som du gör här: klicka här!

 

 

Short Report of the Final Conference of NANORESTART

Hi everyone! I am Nicoletta, a master thesis student at Riksantikvarieämbetet from POLIMI/KTH. Here it is a short report of the final conference of the European project NANORESTART held in Copenaghen on the 29-30th of November 2018.

I attended the conference with my supervisor Marei, and it was a great opportunity to get to know results and future of nanotechnology for cultural heritage. Insights from researchers and conservators were given, as well as business perspectives. Inspiring proposals for several topics in the field of conservation and restoration of cultural heritage were the starting point for interesting talks in an exciting international environment.

The first session dealt with new tools for cleaning, mainly the new gels (PVA and PVP-based) and complex fluids developed by the research group of prof. Baglioni (CSGI, University of Florence).

The topic of the second session was surface consolidation systems for conservation of fibrous materials mostly developed at Chalmers. Properties and applications of different kinds of nano silica and nano cellulose were presented, with examples of different approaches and substrate materials. A particularly interesting session as it was related to my work at Riksantikvarieämbetet, where I have been testing different combinations of those materials for the consolidation of iron-tannate dyed textiles (cotton
substrate).

Active and passive coatings for surface protection were the topics of the third (plastic surfaces) and fourth (metal surfaces) session. Durability, reliability and sustainability of the coatings were the main points taken into account.

The second day started with the presentation of new sensing and diagnostic systems for detection of degradation products. The section dedicated to new highly-sensitive and less invasive SERS techniques was very interesting and looked promising for many applications. Then, the results of the environmental impact assessment of the products within NANORESTART were shown, underlying the attention given to sustainability already from the development process.

Finally, a business perspective on use, application and exploitation of the products was given, followed by a panel discussion where representants of research and business discussed together the main issues for the real success of the products, from the limited market and budget available to the real breakthrough they would represent in the field of conservation science. Hopefully it will be the starting point to build up other constructive international collaborations.

Looking forward to come back to Gotland in January, I wish you a nice day and merry Christmas!

Nicoletta Palladino
NANORESTART

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej