Kategori: Omvärldsbevakning

Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Taktil sökning bland oknytt och djur

Följa John – ateljén
John Bauers ateljé i utställningen Följa John på Jönköpings läns museum. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Jönköpings läns museum har drygt tolvhundra digitiserade skisser av John Bauer. Dessa teckningar har tidigare inte visats, men i utställningen Följa John kan man nu se nästan hälften av dem. Utställningen vänder sig till barn i förskoleåldern, men hur bygger man en sökfunktion för personer som inte kan läsa och skriva?

Ett hundra år efter konstnären John Bauers död 1918, uppmärksammar Jönköpings kommun, tillsammans med ett antal samarbetsparter, hans liv och verk med en rad aktiviteter under namnet Baueråret. John Bauer var endast 36 år gammal när han tillsammans med sin fru Esther Ellqvist och deras treårige son drunknade, då ångaren Per Brahe sjönk under en höststorm på Vättern.

Mossmattor och taxar

Som en del av Baueråret har Jönköpings läns museum producerat utställningen Följa John, en lekfull utställning för främst barn. I uppdraget ingick att uppmuntra barnen till rörelse – och rör sig, det gör barnen. I ett av rummen, där golvet (marken) är täckt med en mossliknande matta, och där ljus, ljud och material skapar en uppslukande känsla av skog, kan barnen krypa, hoppa och umgås med varandra och med John Bauers sagofigurer. En bricka med koppar och en fikakorg inbjuder till att leka picnic. Olika dräkter inbjuder till att klä ut sig. Och i det vintervita nästkommande rummet står ett antal taxar redo att leka med.

Följa John – Skogen.
Ett av rummen i utställningen representerar skogen. Ljud, ljus och material samspelar för att uppnå den rätta skogskänslan. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på utställningar och program, berättar att många av de små tygtaxarna är på lagning – så intensivt leker barnen med dem! Katali Jarefjäll har varit projektledare för utställningen Följa John, och har haft ett team av medarbetare och anlitade proffs som samarbetat och ansvarat för sina respektive specialområden.

Katali Jarefjäll
Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på Jönköpings läns museum och projektledare för utställningen Följa John. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Från väggarna i alla rum tittar sagofigurerna tillbaka på besökaren. Vissa av originalen är placerade i nischer i väggarna, sparsamt upplysta. Man får sticka in huvudet där för att komma riktigt nära. Och sticker in huvudet i väggen, det gör också älgarna som binder ihop utställningens delar.

Följa John – Vintern.
Älgar binder ihop utställningens olika teman och rum. Här vinterrummet. Foto Staffan Cederborg CC BY.

Landskap med lysande ”triggerpunkter”

Efter färden genom den trolska skogen och vinterrummet kommer besökaren så fram till ateljén. Där får besökaren bekanta sig med John Bauers konstnärskap. Centralt i rummet står ett bord, och på bordet ett landskap med lysande ”triggerpunkter”. Denna interaktiva station är utvecklad och producerad i samarbete med ett team från Riksantikvarieämbetet.

Följa John – Ateljén
I det som ska gestalta John Bauers ateljé står det interaktiva arbetsbordet. Till höger en reproduktion av fönstret från den autentiska ateljén. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Tanken med stationen var att göra museets stora skissamling tillgänglig för barn. De 545 utvalda skisserna, som aldrig tidigare visats, är digitiserade och sökbara, både genom museets samlingsförvaltningssystem och genom Digitalt museum. Men eftersom en traditionell söktjänst skulle fungera dåligt på besökare som inte kan läsa och skriva, bestämde man sig för att pröva något annat. Resultatet blev att besökaren utför sökningen genom att handgripligen placera figurer på de lysande punkterna på landskapet.

Den interaktiva stationen i utställningen Följa John. En kombination av figurer filtrerar urvalet av John Bauers skisser.

Stationen består av ett arbetsbord, ett staffli och ett fönster. På bordet finns några penslar, en pipa, en glasburk med terpentin och fyra högar med skisser och block – en stiliserad bild av hur det kan ha sett ut under en arbetsdag i ateljén. Bordsskivan har också en CNC-fräst relief av ett landskap som föreställer Jönköping med omnejd.

Bordet
Bordet med det CNC-frästa landskapet, ”triggerpunkterna” och de fyra projektionsytorna. Strax höger om landskapet står de fem träfigurerna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

För att skisserna ska synas, måste besökaren placera en eller flera träfigurer på landskapet på arbetsbordet i ateljén. Träfigurerna motsvarar de oftast förekommande motiven i John Bauers skisser: oknytt, djur, människor, natur, saker.

De fem träfigurerna.
De fem träfigurerna som representerar kategorierna: oknytt, djur, natur, människor och saker. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Figurernas cirkelformade bas passar i de cirkelformade lysande ”triggerpunkter” som finns markerade i landskapet. När besökaren placerar ett oknytt på någon av punkterna projiceras slumpvis utvalda skisser av oknytt, fyra stycken på bordet, och en på det uppställda staffliet. Ställer besökaren i stället ett djur på en punkt, visas bilder med djur, och så vidare. På bordet projiceras skisserna på de fyra högarna med böcker och skissblock.

Slumpvis urval

Ställer besökaren ännu en figur på bordet filtreras urvalet till att hämta bilder som innehåller båda figurernas kategorier, till exempel oknytt och djur. Det är alltså samma logik som en sökmotor som tillåter olika filtreringsalternativ; skillnaden ligger på det pedagogiska planet – här används ett kinestetisk element för att göra sökningen mer tydlig och lustfylld. Men krasst sett är det inte fråga om ett regelrätt bildsök, utan snarare en bildgenerator. Urvalet sker slumpvis och ger inte besökaren möjlighet att söka efter en specifik bild.

– Det är full fart på barnen när de upptäcker att det de själva kan styra vad som visas, säger Katali Jarefjäll. De kanske inte tar med sig så mycket kunskap om konstnären John Bauer hem, men de har kul och får en positiv upplevelse av hans bildvärld och museum med sig i bagaget när de går härifrån.

Så funkar det

Tittar vi under huven på stationen hittar vi förstås en del elektronik. Men innan vi går in på de tekniska detaljerna finns det anledning att reda ut datats väg från museets samlingsförvaltningssystem till projektionerna.

Teamet kom tidigt fram till att man ville lyfta ut det data som skulle användas till en egen databas. Varför inte använda museets databas eller Digitalt museum som databasen var kopplad till?

– Det gick inte att tagga upp innehållet så som vi ville, säger Oscar Engberg, medietekniker på Riksantikvarieämbetet. Den befintliga databasen var inte tillräckligt flexibel för att svara mot de krav på snabbhet och hanterbarhet som stationen ställde.

545 skisser valdes ut och sorterades in i fem kategorier, de tidigare nämnda: oknytt, djur, människa, natur och sak. Ett digert jobb, visade det sig.

Följa John - Excelutdrag
Ett utdrag från Excelfilen där teamet tillsammans kategoriserade bilderna och angav ifall bilden skulle roteras eller inte.

– Den här processen var väldigt intensiv och tidskrävande. Alla bilder taggades upp med allt de innehöll, och efter det analyserade vi taggarna, och kunde dela in bilderna i de fem slutgiltiga övergripande kategorierna. Det handlade om att hitta figurer och taggar som skulle kunna representera samtliga underkategorier, säger Oscar Engberg.

Bilderna sparades sedan om till png-format för att inte påverka systemets prestanda negativt. Därefter importerades bilder och databas med filnamn och kategoritillhörighet till en applikation som lagrades på en stationär dator. I applikationen finns också övrig media som till exempel de ljud och ljus som samspelar med besökarens interaktion.

För att applikationen på datorn ska känna av vad besökaren gör, och sedan skicka rätt bilder och ljud till projektorerna, är datorn ansluten både till tekniken i bordet, som ger input i form av kommandon, samt tekniken som tar hand om svaret i form av ljud och bild, det vill säga projektorer och högtalare. Mellan datorn och projektorerna/högtalarna finns, förutom en nätverksrouter, mediaservern Watchpax med programvaran Watchout.

Medieservern Watchpax
Medieservern Watchpax (den apparat som ligger ovanpå nätverksroutern) är utrustad med mjukvaran Watchout. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Det är alltså två system som samarbetar. Dels applikationen på datorn och dels Watchout på mediaservern. Men signalen kommer från bordet. Under figurerna, i själva basen sitter ett RFID-chip infällt. När figuren ställs på en av punkterna på bordet läser mikrokontrollerkortet Arduino av vilken figur det är, och skickar signalen till datorn.

RFID-chip
RFID-chipet är infällt i figurernas bottenplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

Arduino under bordet.
Under bordet sitter de fem mikrokontrollerkorten som läser av vilka figurer som placeras på ”triggerpunkterna”. I nederkant av bilden syns också en USB-hub. Tekniken är i vanliga fall dold under en träplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Projektet anlitade företaget Spree som fick konstruera den applikation på datorn som tar hand om signalen. Applikationen väljer slumpvis ut bilderna utifrån de inskickade sökkriterierna och lägger sedan bilderna i en speciell ordning i en vy. Denna vy skickas sedan vidare till en mediaserver som via mjukvaran Watchout delar upp och positionerar bilderna rätt på projektionsytorna.

Följa John - Flödesschema-Skisstation
I flödesschemat kan man överskådligt se hur tekniken är hopkopplad och följa signalens väg genom systemet. Bild: Oscar Engberg, CC BY.

Ett av verktygen i Watchout är en tidslinje som kom väl till pass i denna applikation. Tidslinjen kan beskrivas som ett händelseschema som styrs av olika former av input, i detta fall av huruvida besökaren agerar eller inte. När ingen besökare interagerar med bordet “spelar” Watchout upp en standardvy som består av bilder på bland annat skissböcker. När besökaren ställer en av figurerna på bordet initieras ett skript som skickar en kort ljus- och ljudsnutt till projektorerna – “pass på, nu händer något!”. Samtidigt hämtar applikationen på datorn upp fem matchande bilder som behandlas i Watchout och skickas till projektorerna. Hela proceduren, från figur till skiss, tar cirka sju–åtta sekunder, vilket är en medvetet designad tröghet som ska motverka känslan av fladdrighet om besökaren till exempel snabbt byter figurer på bordet. När ingen ny input längre kommer från bordet, återgår Watchout, efter cirka två minuter, till standardvyn.

Programvaran Watchout
Programvaran Watchout. Längst upp på skärmen syns positioneringen av bilderna, och längst ner ligger tidslinjen med de olika händelserna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

I en tidigare version lät man även ljuset från fönstret ändras när en besökare interagerade med figurerna på bordet. Men efter utvärdering beslöt man att stryka det eftersom det ändrade ljuset drog uppmärksamheten från bordet.

Skript för start och stopp

Hela systemet går att fjärrstyra så att service, uppdateringar och ändringar i schemaläggningen kan göras över nätet. För schemaläggningen, det vill säga när systemet ska stängas av och sättas på, har utvecklarna använt Windows inbyggda schemaläggningsfunktioner som kör skript för att starta och stoppa projektorer, mediaserver och datorn med skissapplikationen. Samma dator startas automatiskt varje morgon via schemaläggning i datorns BIOS.

Budget

Hela utställningen Följa John har kostat cirka 1,6 miljoner kronor, intern arbetstid borträknad. I denna summa ingår kostnaden för den digitala stationen som är uppdelad på material, cirka 85 000, samt den digitala utvecklingen, cirka 90 000. Summorna exkluderar moms.

Katali Jarefjäll tycker att samarbetet med Riksantikvarieämbetet har fungerat väl och att det varit värdefullt att tillsammans formulera idéer och anpassa lösningen till de resurser museet har. Riksantikvarieämbetets medvetenhet kring långsiktighet och hållbarhet har också varit en tillgång i projektet.

– Som litet museum är det svårt att ha koll på marknaden, säger Katali Jarefjäll.

Fotokvaliteten viktig

Planen är att utställningen Följa John ska stå i fem år. Katali Jarefjäll har ambitionen att förbättra kvaliteten på fotografierna av de redan förekommande skisserna, och samtidigt göra hela samlingen på över 1 200 skisser sökbara. Just att se till att kvaliteten på fotografierna blir hög, är en sak hon gärna understryker, kanske något att tänka på för ett museum som går i tankar att göra något liknande med sina samlingar?

Två andra viktiga saker som Katali Jarefjäll pekar på är dels att noggrant välja vilka symboler som ska representera de olika kategorierna, och dels att ha tydlig info till besökarna kring själva sökproceduren.

I det sista rummet (eller första om man kommer från andra hållet) finns en mer vuxenanpassad, monterbaserad del av utställningen. Där står också två läsfåtöljer att sjunka ner i. På bordet bredvid ligger ett axplock av sagor och böcker med illustrationer av John Bauer. Kanske är det här, i knäet på en förälder, som barnen hamnar efter att ha skuttat sig trötta bland troll och älgar.

Har du frågor kring att arbeta med liknande saker, hör av dig till Oscar Engberg på Riksantikvarieämbetet: telefon: 08-5191 88 02, e-post: oscar.engberg@raa.se

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare, Digital förmedling

Följa John - Logotyp
Följa John – Logotyp. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

The Lost Palace – audioguiden som föreställning

 

The Execution of Charles I
Avrättningen av Charles I. Gravyr av ”C.R.V.N.”, 1649. Public domain via Wikimedia Commons. Klicka på bilden för att göra den större.

Året är 1649. Charles I av England ska halshuggas. Folk har samlats på den provisoriska avrättningsplatsen utanför The Banqueting House i Whitehall Palace. Du håller kungens hjärta i din hand, du hör det slå, du känner det slå. Och ju närmare du kommer desto fortare slår det. Bödeln lyfter yxan. Sekunden senare svischar den genom luften och skiljer huvudet från kroppen. Hjärtat stannar i din hand.

Scenen ovan är hämtad från audioguiden The Lost Palace – en avancerad applikation som lotsar besökare runt kring det område i centrala London som under sextonhundratalet utgjorde Palace of Whitehall.

Trämanick

Besökarna får varsin manick med hölje i trä att hålla i handen, och osynlig under skalet finns bland annat en mobiltelefon. Längs turen finns ett antal portaler uppställda, portaler som med sitt svärtade yttre ska påminna om branden 1698. När besökarna vidrör de ”brända” portalerna med trämanicken får de tillträde till den historiska berättelse som är knuten till just den platsen.

The Lost Palace 2
Två deltagare vid en av de ”brända” portalerna. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Elektroniken tillåter också besökarna att fånga upp berättelser genom att peka på byggnader som de idag inte har tillträde till. Ett slags historisk övervakning. NFC-teknik och mobilens GPS sköter den nödvändiga positioneringen.

Utmanande miljö

Det enda som idag finns kvar av de dåtida byggnaderna efter branden 1698 är det neoklassicistiska Banqueting House – en festsal värdig kungen Henrik VIII som under 1500-talets första hälft residerade i det enorma palatset. Henrik VIII hade ambitionen att skapa kristenhetens största palats, och under dess glansperiod bredde Palace of Whitehall ut sig över en yta på 93 000 kvadratmeter.

Idag är stadsdelen Westminster känd för att hysa ett stort antal departement och ministerier, och inte minst premiärministerns bostad på 10 Downing Street. Så att iscensätta och gestalta historien i ett område med den storleken och med de säkerhetskraven, och i en modern miljö utan ens några ruiner att fästa blicken på, måste utan överdrift sägas vara en utmaning.

The Lost Palace 1
Mitt i Londons täta trafik fanns några av stationerna för audioguiden The Lost Palace. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Augmented tour

Själv kallar Tim Powell, som arbetar som creative producer på Historic Royal Palaces, audioguiden en ”augmented tour”, alltså en förstärkt guidning med anspelning på det vedertagna ”augmented reality”. Och även om ljudet och upplevelsen av den inledande avrättningsscenen här ovan är förstärkt av haptik, är det egentligen något annat som avses när man pratar om förstärkning.

Det som framförallt skiljer den här applikationen från en vanlig audioguide på museer är att stora delar av innehållet är dramatiserat på ett särskilt sätt. Med hjälp av interaktionsbyrån Chomko & Rosier skapades en ljudbild som bland annat byggde på att skådespelare anlitades för att spela in de dramatiserade scenerna på ljudspåret.

I filmen nedan får du en klarare bild av hur audioguiden fungerar.

Binaural inspelning

Genom att använda så kallad bineural inspelningsteknik upplever besökaren med hörlurar känslan av att befinna sig mitt i det historiska skeendet. Denna form av tredimensionellt stereoljud skapas genom att sätta två mikrofoner på öronen på en mobil attrapp med formen av ett huvud, vilken sedan skådespelare får agera runt. På detta sätt kommer inspelningen väldigt nära den audiella verkligheten, de enskilda ljuden gestaltas i det tredimensionella rummet, och upplevs som om besökaren var där när det hände.

Nedan kan du lyssna på ett exempel av en bineural inspelning. Det är nödvändigt att använda hörlurar för att uppleva full effekt. Filen är en inspelning från Leicester Market i maj 2011.

Av NotFromUtrecht [CC BY-SA 3.0], from Wikimedia Commons.

Det svåra är inte tekniken

Tim Powell, Creative producer, Historic Royal Palaces.
Tim Powell, Creative producer, Historic Royal Palaces. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

The Lost Palace är naturligtvis inte unik i meningen förlorad historisk plats, världen vimlar av förlorade byggnader, platser och hela städer. Tim Powell tror att deras koncept är en bra metod för att levandegöra sådana platser. Det svåra är dock inte tekniken, utan att göra det till en fungerande affärsmodell.

– Konstnärligt sett finns inga gränser för vad man kan göra, men vill man tjäna pengar på sin attraktion måste den marknadsföras, säger Tim Powell.

Tim Powell jämför med de brittiska museernas audioguider som i blygsam utsträckning laddas ner och används, medan The Lost Palace bokades som om det mer var fråga om en teater. Man bokade touren för ett visst klockslag ett visst datum och gick dit med sina vänner.

Projektets USP

Och det var just detta, att det var något man bokade för att uppleva tillsammans med sina vänner och sin familj, som var projektets USP (unique selling point), menar Tim Powell.

– Trots att det fanns allvarliga inslag, som till exempel Charles I:s avrättning, var många delar av touren knasiga och underhållande. Så det var ingen historisk vandring i vanlig mening, det var en föreställning, säger Tim Powell.

The Lost Palace 6
Den ibland uppsluppna tonen på ljudspåret fick deltagare att ta sig an historien med stor inlevelse. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Balansgång

Tim Powell pratar om den svåra balansen mellan att å ena sidan ge besökaren frihet, och å andra sidan trygghet. Man vill känna att man styr samtidigt som man vill bli omhändertagen. Den rätta avvägningen mellan dessa poler var ett resultat av många tester.

– Folk reagerar aldrig som man tror, säger Tim Powell. Till och med innan vi hade låtit skådespelare spela in replikerna gjorde vi egna inspelningar som vi kunde testa på en publik.

Och det visade sig att folk varken gick till de rätta platserna eller stannade på de rätta platserna. De gick lite hur som helst.

– Det finns ingen magisk lösning på sådant. Det enda är att testa och ändra, och sen testa och ändra igen, säger Tim Powell.

Ett kärl för fakta

Narrativet i audioguiden The Lost Palace är, som många andra dramatiserade historiska gestaltningar, ett slags kärl – en behållare som man fyller med historisk fakta. Jag frågar Tim Powell om det finns en risk att besökaren uppfattar också själva narrativet som en historisk sanning.

Han svarar att det fanns ett slags antagonism mellan teatergruppen och curatorn, att de drog åt lite olika håll när det gällde kampen mellan fakta och fiktion, men att man till slut hittade en nivå som fungerade.

– Allting är draget så långt mot det teatrala som vi som organisation är bekväma med, säger Tim Powell.

Anonyma karaktärer

I många audioguider med dramatiserade inslag presenterar sig karaktärerna som något slags dåtida tjänstefolk, något som Tim Powell inte tycker är trovärdigt.

– Det blir uppenbart att de är där för att ge dig premisserna och bakgrundsinformationen, och du kommer aldrig att anförtro dig åt någon sådan.

Så i projektet The Lost Palace valde man att i stället låta rösterna som hörs på ljudspåret vara anonyma, nutida karaktärer – ett slags ciceroner som tar dig till platser där de spelar upp historien, ofta på ett underhållande sätt. Guiderna rör sig därmed fritt i tid och rum – ena stunden varnar de för trafiken, andra stunden gestaltar de en historisk scen.

The Lost Palace 5
Ljudspåret i audioguiden engagerade även barn. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Involvera intressenter

Tim Powells råd till andra institutioner som eventuellt skulle vilja göra något liknande är att från allra första början involvera alla som kan tänkas bli berörda. Det kan röra sig om säkerhetspersonal, polisen, fastighetsägare eller andra intressenter. Inte minst för att göra dem positivt inställda. Att The Lost Palace från början involverade de stora institutionerna resulterade i att flera av dem skrev rekommendationsbrev till projektets bidragsansökningar.

En annan viktig sak att tänka på är att hitta rätt personal som tar hand om besökaren. Det handlar om att sätta rätt stämning, att få besökaren att känna sig både trygg och förväntansfull.

The Lost Palace 7
Beroende på vart man riktade trämanicken, spelades olika ljud upp. Foto: Historical Royal Palaces. Klicka på bilden för att göra den större.

Många olika viljor

Den största utmaningen för Tim Powell var att hålla ihop teamet av konstnärer, skådespelare, curatorer, utvecklare, tekniker och andra – att få alla att styra åt samma håll.

– Nyckeln var att behålla ett kreativt synsätt och hela tiden ha i minnet vad besökaren skulle göra och uppleva, annars hade allt bara resulterat i ett konceptuellt konstverk, säger Tim Powell.

Tidspressen, den absoluta deadlinen, var något som både drev projektet framåt och orsakade stress. Ett rimligt sista råd skulle därför vara att avsätta tillräckligt med tid för utveckling och test innan man ska låta sin audioguide gå i skarpt läge.

Experiment

The Lost Palace var under somrarna 2016 och 2017 ett experimentprojekt som syftade till att ge nyttiga lärdomar till den strategiska utvecklingen av verksamheten på Banqueting House, samt till hela organisationens publika arbete.

För en mer grundläggande presentation av projektet, se gärna videoklippet nedan som innehåller den presentation som Tim Powell gjorde på konferensen Digikult i april 2018 i Göteborg.

Tim Powells föreläsning om The Lost Palace på Digikult 2018.

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare 

Olika besökare föredrar olika format

En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål. Foto: MUSA, CC BY.
En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål från the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

Hur påverkar förmedlingsformatet besökarens upplevelse och tolkning av ett föremål? Ger 3D-modellen av en cypriotisk parfymflaska från järnåldern besökaren en likvärdig insikt och känsla jämfört med att se det verkliga föremålet i en monter? Och hur samspelar de olika formaten? På University of St Andrews i Skottland beslöt man sig för att ta reda på hur det förhöll sig.

När Museum of University of St Andrews (MUSA) märkte att besökarna tenderade att se museets objekt mer som konst än som artefakter, ville man ändra på det. Risken att besökaren skulle gå miste om förståelse för de samhällen som nyttjade föremålen, föranledde museet att digitisera sina samlingar. Att med fotogrammetri konvertera de analoga objekten till 3D-modeller skulle ge museet möjligheten att införa viktig information om föremålen som kunde komplettera materialet och placera föremålen i sin rätta kontext, och därmed tillföra ett mervärde. Det skulle dessutom göra samlingarna mer tillgängliga.

Men för att vara säkra på att publiken verkligen skulle tolka föremålen annorlunda när de fick se dem som 3D-modeller på en dataskärm i stället för, som tidigare, i en glasmonter, satte man 2016 igång ett forskningsprojekt som skulle undersöka publikens reaktioner på det nya mediet. Projektet fick namnet Through A Glass Darkly och var ett samarbete mellan Rebecca Sweetman, Professor of Ancient History and Archaeology vid the School of Classics och MUSA. Objekten som konverterades till digitala 3D-modeller var ett antal föremål ur The Bridges Collection, en samling föremål från olika perioder i Cyperns historia, från bronsålder till bysantinsk tid.

The Bridges Collection finns naturligtvis på Sketchfab. Här en cypriotisk aryballos, det vill säga parfymflaska, från järnåldern.

Fyra olika förmedlingsformat

För att kunna göra en bra jämförelse med andra förmedlingsformat undersökte man beteendet hos 94 försökspersoner, indelade i nio fokusgrupper, som fick utforska föremålen på fyra olika sätt: glasmonter, taktil låda, 3D-modell och föremålshantering.

Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.
Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.

Projektet befolkade de nio grupperna med barn, studenter och vuxna, där några hade specialistkunskap medan andra bara hade ett allmänt intresse. Några var från universitetet, andra inte. Vissa av grupperna, till exempel arkeologistudenterna, gjordes homogena, medan andra grupper var mer blandade som exempelvis gruppen med allmänt intresserade.

3D-modeller lockar barn

Resultaten visade bland annat att olika grupper av besökare reagerar på och förhåller sig olika till olika typer av förmedlingsformat. Till exempel drogs barnen till 3D-modellerna som satte igång interaktion och diskussioner mellan deltagarna, medan vuxna blev mer upplivade, och lärde sig mer, när de fick hantera en riktig artefakt i föremålshanteringen.
– Vi upptäckte också att upplevelsen vid den taktila lådan fick försökspersonerna att gå tillbaka till montern för att försöka identifiera det riktiga objektet där, och deras förståelse av föremålen växte med varje förmedlingsformat, säger Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet och en av personerna bakom projektet.

En annan intressant erfarenhet var att arkeologi- och antropologistudenterna inte var särskilt imponerade av den taktila lådan, vilket förklarades av att de är vana att hantera verkliga objekt vid exempelvis utgrävningar, och kanske därför ser replikor som undermåliga kopior. Däremot tyckte de studenter som läste programmet Museums and Galleries väldigt mycket om samma station där de handgripligen fick försöka lista ut vad som dolde sig i lådan.

Forskningspotential

Anmärkningsvärt är också att det bara var arkeologi- och antropologistudenterna som till fullo utforskade och drog nytta av den extra kontextuella informationen som fanns på webbsidan med 3D-modellerna. Mindre förvånande är kanske att det var just denna grupp som också i störst utsträckning noterade forskningspotentialen hos det digitala 3D-mediet.

Här följer en kort sammanfattning av resultaten från undersökningen av de fyra förmedlingsformaten, men se gärna även föreläsningen med Alison Hadfield i filmklippet nedan.

Alison Hadfield, Learning and Access Curator, Museum of the University of St Andrews (MUSA) ’Through the Glass Darkly Project’, föreläser vid Oxford University Museums & DLNET conference den 16 juni 2017, Digital Learning in Museums.

1. Monter
Originalföremål i glasmonter. Försökspersonerna tillbringade förhållandevis kort tid vid montern även om de allra flesta läste textskyltarna. Personerna pratade inte med varandra om objekten, utan utforskade materialet i enskildhet. En av lärdomarna var att objekten i en monter måste vara mer speciella eftersom publiken är medveten om att det är ett genomtänkt urval.

2. Taktil låda
Besökaren stoppar in händerna i en låda och känner på en replika utan att kunna se den. Den här varianten gav en blandad respons i gruppen beroende på ålder och förkunskap. Eftersom försökspersonerna inte såg föremålet, utan bara undersökte det med händerna, fokuserade de på form, vikt och textur. De tenderade också att associera till för dem bekanta föremål. Stationen väckte även en impuls att gå till montern för att se originalföremålet. Barn gillade denna variant, medan vuxna var mer tveksamma till att stoppa händerna i något okänt.

3. 3D-modeller
Interaktiv 3D-modell på datorskärm som besökaren kan vrida på och zooma i. Även denna variant gav en blandad respons beroende på ålder och förkunskap. Flest och mest diskussioner förekom i grupperna med barn, medan vuxna och studenter, föredrog att interagera med stationen i enskildhet och i tystnad. Några av kommentarerna från försökspersonerna handlade om att de var distanserade från materialet. Föremålet hade förlorat sin ”aura” och känsla av unikum. Studenter som studerade arkeologi och antropologi fick ut mest av denna station. De utnyttjade mediet fullt ut med all information som fanns på webbplatsen där 3D-modellen presenterades.

4. Föremålshantering
Besökaren får hantera originalföremålen. Detta var det populäraste alternativet bland vuxna. De tyckte om möjligheten att tolka föremålet med hjälp av flera sinnen vilket hjälpte dem att förstå både föremålets kontext och funktion. Alternativet framkallade entusiastiska reaktioner och mer interaktion mellan deltagarna. En känsla av kontakt med den historiska personen, tillverkaren, användaren eller ägaren av föremålet, var också en positiv effekt av att få hålla ett verkligt objekt i händerna.

Djupare kunskap

På MUSA arbetar man medvetet med att formge utställningarna som ett led i besökarnas lärande, men slutsatserna från projektet Through A Glass Darkly har medfört en djupare kunskap i hur olika typer av besökare tar till sig olika typer av förmedlingsformat. När museet nu planerar en stor ombyggnad och expansion tänker man in resultaten från undersökningen och betonar hur viktigt det är att identifiera målgruppen för utställningen, för att först därefter välja format som stödjer inlärningen för just den gruppen. Man har också tagit hänsyn till det faktum att den taktila lådan väckte en lust hos besökarna att ta reda på mer.

Alison Hadfield med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY
Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet, med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

– I utställningssalarna ser vi exempelvis till att placera taktila upplevelser bredvid stationerna med digital media, säger Alison Hadfield, och fortsätter:
– Vi kommer också att utöka antalet tillfällen då besökaren får tillfälle att hantera originalföremål från samlingen.

Undersökningen ville som sagt också ta reda på om och hur förmedlingsformatet påverkade tolkningen av föremålen. Det visade sig vara mer troligt att föremålet bedömdes som konst när besökaren såg det i montern eller som 3D-modell på dataskärm. Men det var inte bara förmedlingsformatet som avgjorde om besökaren bedömde objekten som ett konstföremål eller som funktionella objekt, utan också föremålets utformning, exempelvis om det var utsmyckat eller inte.

Värdefullt för andra museer

Enligt de reaktioner som kommit in från andra institutioner, har någon liknande undersökning tidigare inte gjorts. Resultaten har visat sig vara värdefulla för andra museers framtida planering, och en viss förvåning kring att digital media saknar generell lockelse har kunnat läsas ut av responsen. Några museer avser också att i större grad erbjuda besökare taktila upplevelser och föremålshantering.

Slutsatser

Den slutsats man generellt kan dra av undersökningen är alltså att olika förmedlingsformat fungerar olika beroende på framförallt besökarens ålder och förkunskap. Och att en kombination av format ofta inverkar positivt på besökarens upplevelse. Vissa format uppmuntrar till diskussioner och interaktion mellan deltagarna, något som, åtminstone i Europa, är ovanligt vid traditionell presentation i monter.

Att det digitala i sig inte har någon generell inneboende attraktivitet visar undersökningen med all tydlighet. De digitala verktygen har inget egenvärde, men kan berika upplevelsen, åtminstone för vissa grupper.

Även om många svenska museer hanterar och visar likvärdiga föremål som i undersökningen, är The Bridges Collection långt ifrån representativ för alla museers samlingar och utställningar. Kanske skulle resultatet varit ett annat om samlingen bestod av artonhundratalsmålningar, galaklänningar eller leksaker från femtiotalet. Kanske inte.

LÄNKAR
Den fullständiga rapporten av undersökningen ska skickas till University Museums and Collections Journal (UMACJ) för publicering och kommer då ha titeln ”Material Culture as Art or Artefact: the Role of 3D Viewing in Museums”.University of St Andrews: https://www.st-andrews.ac.uk
MUSA: https://www.st-andrews.ac.uk/musa/
The Bridges Collection:
Wordpress: www.thebridgescollection.wordpress.com
Sketchfab: www.sketchfab.com/bridges
Facebook: www.facebook.com/bridgescollection/

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Klimatforum 2016

Samma morgon som Naturvårdsverkets forum för klimat inleddes  (10/2) landade Miljömålsberedningens debattartikel (http://www.dn.se/debatt/tidigarelagg-svenska-klimatmalet-till-2045/) med en partiöverskridande överenskommelse om ett nytt klimatpolitiskt ramverk och framflyttade klimatmål till 2045  – vilket gav en dagsaktuell inramning till konferensen som lockade över 600 deltagare. Utanför stod Greenpeace och lobbade och de som ville ha plats men varit för sent ute köade utanför Münchenbryggeriets lokaler. Det gav en känsla av att vi var ”där det hände”, just idag.

Dagen modererades av Maria Wetterstrand och på scenen sågs alla från miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman till ministrar (Per Bolund, Åsa Romson), forskare (Johan Rockström) och unga entreprenörer som pratade om nudging – att ge människor en knuff i rätt riktning. Allt för att gå mot en hållbarare framtid. Vi fick en inblick i det pågående (vilket verkar vara mycket!) politiska arbetet bl.a. det nya klimatpolitiska ramverket, den kommande Hållbar konsumtionsstrategi – hur myndigheter kan göra klimatsmarta upphandlingar genom nya EU-direktiv – och kommunala exempel på klimatinsatser mm.

Det var mycket som vittnar om ett ökat medvetande. Den cirkulära ekonomin som bygger på att satsa på produkter som håller längre, ta till vara, använda och återbruka nämns spås en ljus framtid. Kvaliteter som vi inom kulturmiljöområdet länge sysslat med.

Social hållbarhet är enligt finansmarknadsminister Per Bolund finansieringsmöjligheten och vägen fram för att rädda världen, vilket ger ytterligare hopp för en framtid med ett bevarat kulturarv i ett förändrat klimat.

 

Bilder från Klimatforum: http://miljoaktuellt.se/bildextra-fullsatt-pa-klimatforum/

Behovskartläggningen går vidare

Arbetet med behovskartläggningen skall hjälpa till att skapa ett bättre kunskapsunderlag inför framtagandet av en digitaliseringsplan. Med andra ord, vad och hur skall vi prioritera vårt kommande arbete? Hur skall vi genom digitalisering av vår information bättre stödja de olika aktörerna inom kulturmiljövården?

Vi är nu nästan klara med sammanställningen av resultaten från enkätundersökningarna och vi har träffat och samtalat med flera representanter för de olika användargrupperna.

Två önskemål som ofta förekommer i undersökningen är behovet av rektifierat historiskt kartmaterial och ett undersöknings- eller händelseregister kopplat till fornlämningar. Detta gäller särskilt för personal vid Länsstyrelser och Länsmuseer. Vad det gäller det historiska kartmaterialet uppger man till att det är för tidskrävande att själva utföra arbetet inom de pågående projekten och uppdragen. Man hänvisar även till att behovet har ökat genom förändringarna i kulturmiljölagen, då det äldre kartmaterialet är en värdefull källa för dokumentation av det äldre kulturlandskapet.

Creative Commons-licens Män vid hällkista vid Söndrums stenbrott. Undersökning av Ture J. Arne 1905.

Behovet av ett händelseregister är ett sedan länge känt önskemål, och ett arbete med frågan pågår inom ramen för DAP-programmet. Vad som är viktigt att notera här, är att man efterfrågar information om alla äldre undersökningar. Till detta önskar man att rapporterna skall finnas tillgängliga digitalt. Dessa önskemål är tydligt kopplade till arbetssituationen med handläggning på Länsstyrelser och inom uppdragsarkeologin.

Ett annat önskemål som främst kommer från Stiftsantikvarier är tillgång till äldre uppmätningar och kyrkoritningar. Det gäller även ritningar över kyrkogårdar som kan innehålla viktig information om exempelvis murar och stigluckor.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från söder och grundplan. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från väster och i genomskärning mot öster. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Vad det gäller fotografier är det tydligt att i de sammanhang de efterfrågas, så handlar det om fri tillgång och bilder i hög upplösning. Detta då man uppfattar att det tar för lång tid att beställa, och att kostnaderna kan vara ett problem när man arbetar med en mycket begränsad budget.

Vad det gäller behoven hos miljömålsmyndigheterna är det tydligt att det i huvudsak handlar om mer förklarande och tolkande information. Det blir tydligt att skillnaden mellan regler och lagstiftning inom natur- och kulturmiljövården leder till att det kan vara svårt att tolka och förstå de olika regelsystemen.

Undersökningen gäller inte bara framtagning av ny digital information utan lika mycket frågan om kvaliteten på den befintliga. Vilka brister och förbättringar som behövs. I samband med både enkätsvaren och intervjuerna har en rad synpunkter och kritik framkommit kring både FMIS och BeBR. Det gäller både i fråga om kvalitet på informationen såväl som tillgänglighet och pedagogik.

Vi är nu inne i slutspurten med arbetet med sammanställningen av behovskartläggningen samt digitaliseringsplanen. Vi kommer återkomma med mer information fortlöpande.

Vi som jobbar med behovskartläggningen och digitaliseringsplanen är Anders Strinnholm och Matilda Karlsson kontakta oss gärna.

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Läs mer

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.
Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet ”Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet