Kategori: Omvärldsbevakning

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Klimatforum 2016

Samma morgon som Naturvårdsverkets forum för klimat inleddes  (10/2) landade Miljömålsberedningens debattartikel (http://www.dn.se/debatt/tidigarelagg-svenska-klimatmalet-till-2045/) med en partiöverskridande överenskommelse om ett nytt klimatpolitiskt ramverk och framflyttade klimatmål till 2045  – vilket gav en dagsaktuell inramning till konferensen som lockade över 600 deltagare. Utanför stod Greenpeace och lobbade och de som ville ha plats men varit för sent ute köade utanför Münchenbryggeriets lokaler. Det gav en känsla av att vi var ”där det hände”, just idag.

Dagen modererades av Maria Wetterstrand och på scenen sågs alla från miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman till ministrar (Per Bolund, Åsa Romson), forskare (Johan Rockström) och unga entreprenörer som pratade om nudging – att ge människor en knuff i rätt riktning. Allt för att gå mot en hållbarare framtid. Vi fick en inblick i det pågående (vilket verkar vara mycket!) politiska arbetet bl.a. det nya klimatpolitiska ramverket, den kommande Hållbar konsumtionsstrategi – hur myndigheter kan göra klimatsmarta upphandlingar genom nya EU-direktiv – och kommunala exempel på klimatinsatser mm.

Det var mycket som vittnar om ett ökat medvetande. Den cirkulära ekonomin som bygger på att satsa på produkter som håller längre, ta till vara, använda och återbruka nämns spås en ljus framtid. Kvaliteter som vi inom kulturmiljöområdet länge sysslat med.

Social hållbarhet är enligt finansmarknadsminister Per Bolund finansieringsmöjligheten och vägen fram för att rädda världen, vilket ger ytterligare hopp för en framtid med ett bevarat kulturarv i ett förändrat klimat.

 

Bilder från Klimatforum: http://miljoaktuellt.se/bildextra-fullsatt-pa-klimatforum/

Behovskartläggningen går vidare

Arbetet med behovskartläggningen skall hjälpa till att skapa ett bättre kunskapsunderlag inför framtagandet av en digitaliseringsplan. Med andra ord, vad och hur skall vi prioritera vårt kommande arbete? Hur skall vi genom digitalisering av vår information bättre stödja de olika aktörerna inom kulturmiljövården?

Vi är nu nästan klara med sammanställningen av resultaten från enkätundersökningarna och vi har träffat och samtalat med flera representanter för de olika användargrupperna.

Två önskemål som ofta förekommer i undersökningen är behovet av rektifierat historiskt kartmaterial och ett undersöknings- eller händelseregister kopplat till fornlämningar. Detta gäller särskilt för personal vid Länsstyrelser och Länsmuseer. Vad det gäller det historiska kartmaterialet uppger man till att det är för tidskrävande att själva utföra arbetet inom de pågående projekten och uppdragen. Man hänvisar även till att behovet har ökat genom förändringarna i kulturmiljölagen, då det äldre kartmaterialet är en värdefull källa för dokumentation av det äldre kulturlandskapet.

Creative Commons-licens Män vid hällkista vid Söndrums stenbrott. Undersökning av Ture J. Arne 1905.

Behovet av ett händelseregister är ett sedan länge känt önskemål, och ett arbete med frågan pågår inom ramen för DAP-programmet. Vad som är viktigt att notera här, är att man efterfrågar information om alla äldre undersökningar. Till detta önskar man att rapporterna skall finnas tillgängliga digitalt. Dessa önskemål är tydligt kopplade till arbetssituationen med handläggning på Länsstyrelser och inom uppdragsarkeologin.

Ett annat önskemål som främst kommer från Stiftsantikvarier är tillgång till äldre uppmätningar och kyrkoritningar. Det gäller även ritningar över kyrkogårdar som kan innehålla viktig information om exempelvis murar och stigluckor.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från söder och grundplan. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från väster och i genomskärning mot öster. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Vad det gäller fotografier är det tydligt att i de sammanhang de efterfrågas, så handlar det om fri tillgång och bilder i hög upplösning. Detta då man uppfattar att det tar för lång tid att beställa, och att kostnaderna kan vara ett problem när man arbetar med en mycket begränsad budget.

Vad det gäller behoven hos miljömålsmyndigheterna är det tydligt att det i huvudsak handlar om mer förklarande och tolkande information. Det blir tydligt att skillnaden mellan regler och lagstiftning inom natur- och kulturmiljövården leder till att det kan vara svårt att tolka och förstå de olika regelsystemen.

Undersökningen gäller inte bara framtagning av ny digital information utan lika mycket frågan om kvaliteten på den befintliga. Vilka brister och förbättringar som behövs. I samband med både enkätsvaren och intervjuerna har en rad synpunkter och kritik framkommit kring både FMIS och BeBR. Det gäller både i fråga om kvalitet på informationen såväl som tillgänglighet och pedagogik.

Vi är nu inne i slutspurten med arbetet med sammanställningen av behovskartläggningen samt digitaliseringsplanen. Vi kommer återkomma med mer information fortlöpande.

Vi som jobbar med behovskartläggningen och digitaliseringsplanen är Anders Strinnholm och Matilda Karlsson kontakta oss gärna.

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Läs mer

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.
Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet ”Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

CAA 2014, Paris

CAA – Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology – är en årlig internationell konferens för arkeologer, matematiker och dataloger om användning av digitala tekniker inom arkeologi. För några veckor sedan var jag med på den 42:a konferensen i Paris. Jag var där för att presentera Riksantikvarieämbetets arbete med DAP-programmet och för att lära mig om andra projekt – såväl pågående som avslutade – som skulle kunna ha bäring på DAP eller som vi som jobbar med DAP skulle kunna använda inom vårt arbete. Läs mer

#SXSW – Personliga varumärken, ny teknik och övervakningen

georgetakei

South by South West, eller SXSW, är en gigantisk konferens och festival som varje år arrangeras i Austin, Texas. Den består av tre delar: Interactive, Film och Music. SXSW gick av stapeln 6-15 mars i år och jag hade förmånen att få åka med Riksutställningar på en så kallad armkroksresa. Vi besökte den del som heter Interactive (6-11 mars) och som handlar om webb, tech, data (både stor och öppen) och mycket annat. I Riksutställningars nyhetsbrev finns det en artikel från mig som på djupet går igenom mina spaningar om hur man som organisation, museum eller annan, kan jobba utanför det fysiska rummet med hjälp av digitala kanaler.

Här en liten rapport om några av de seminarium, föredrag, debatter och paneler som jag lyssnade på och som inte fick plats i artikeln. Många av programpunkterna illustrerades dessutom i realtid.

A New Digital Age

Schmidt_Cohen_Levy (Klicka för större bild)

Hela konferensens inleddes vid lunchtid på torsdagen den 6 mars och jag valde att lyssna på Googles Eric Schmidt (styrelseordförande) och Jared Cohen (chef för Google Ideas) som i ett samtal med journalisten Stephen Levy pratade om den nya digitala tidsåldern. De har besökt nästan 40 länder, de flesta var diktaturer, för att ta reda på hur digitaliseringen påverkar medborgarna. Bland annat besökte de Nordkorea och de har skrivit en bok om dessa resor.

Det var inte lätt att plocka ut fem punkter från detta en timme långa samtal, men det var ett uppvaknande för mig och jag känner att jag vill aktivera mig i kampen mot NSA och mot de myndigheter och diktaturer som jobbar med att stänga ner det fria internet.

  • Diktaturer stänger inte ner internet, de infiltrerar det.
  • I västvärlden är vi oroliga för att det vi postar kan förhindra anställning när vi blir vuxna. I Riyad kan det betyda döden.
  • I Syrien blir du skjuten om någon postat något regimkritiskt i ditt flöde.
  • Du måste kämpa för din frihet, även mot NSA.
  • Vi har ett uppdrag att se till att alla får det fria internet som vi har idag.

Media and the personal brand

ESPN_Grantland_IMAGETHINK_SXSWi (Klicka för större bild)

Ett samtal mellan sportjournalisten Bill Simmons, som driver sajten Grantland.com, och datajournalisten Nate Silver, som den 17 mars lanserade sajten FiveThirtyEight.com. Båda webbplatserna ägs av ESPN, ett av USAs största TV-bolag som uteslutande sänder sport. De samtalade mycket om det här att de är personliga varumärken, som man sedan bygger journalistiska webbplatser kring och de kom ofta in på att de traditionella medierna inte riktigt hänger med. Nate Silver var tidigare anställd på New York Times och blev känd när han under senaste presidentvalet i USA tippade rätt valutgång på samtliga 50 stater.

  • Det är varumärket, i det här fallet journalisten, som drar besökare till sajten. Men det är innehållet som får dom att stanna kvar.
  • ESPN litar på att de personliga varumärkena kan stå för sig själva och behöver inte klistra sitt eget varumärke över allt. Något som tidningarna inte vågar, de vill gärna ha allt under samma varumärke.
  • Ett personligt varumärke går inte att tänja hur långt som helst. Jämför med stjärnkockar och deras restaurangkedjor. För varje ny restaurang de öppnar blir varumärket mer och mer urvattnat.
  • Lita på medarbetaren och låt de utveckla sina roller med tiden, istället för att sätta in dom i fack som inte kan förändras.
  • Vissa idéer måste få ta tid. Marineras och stötas och blötas. Vissa slänger man, andra blir fantastiska.

Bonus: När man startar en podcast är kemin mellan deltagarna det allra viktigaste. Annars blir det som en dålig dejt där man vill rymma genom fönstret efter 15 minuter.

Snowden 2.0: A Field Report from the NSA Archives

Snowden_2.0_IMAGETHINK_SXSW (Klicka för större bild.)

Cory Doctorow, som driver webbplatsen Boing Boing samtalade med före detta Washington Post-journalisten Barton Gellman om NSA, Edward Snowden och vad som händer nu efter alla avslöjanden. Gellman är en av de tre journalister som Edward Snowden har släppt material till och den enda som har intervjuat Snowden på plats i Moskva. Samtalet handlade mycket om hur enormt stor övervakningen har varit, inte bara från NSA, utan även från andra länder.

Det finns så mycket mer att skriva om det här, och den här sessionen var som en introduktion till det samtal över Google Hangout som fördes med Edward Snowden efteråt. Ett samtal som finns väl dokumenterat och som gjorde starka avtryck i USA, och i resten av världen. De var väldigt måna om att berätta att Snowden har funderat länge och väl på vad, och hur han skulle släppa den här informationen. Han vill inte att enskilda människor ska komma till skada och han vill att det han släpper faktiskt ska göra ett ordentligt avtryck, så att det inte sopas under mattan.

  • Så länge vi inte bryr oss om den personliga säkerheten och integriteten på nätet kommer företagen inte att bygga tjänster för det. Vi måste kräva säkerhet!
  • Metadata är svårt att kryptera och säger så mycket mer än den faktiska datan!
  • Det måste vara så enkelt att din chef kan klara av det.
  • När allt blir uppkopplat, våra kroppar, bilar hus med mera, hur skyddar vi oss då? Speciellt när myndigheterna jobbar för att det ska bli svårare att skydda sig mot övervakning.
  • Det borde inte heta whistle blower, det borde heta light bringer.
  • Kryptering saktar ner övervakningen ordentligt, men de personer som de verkligen vill komma åt, tar de på annat sätt. De behöver inte knäcka krypteringen för det.

Resten

Mycket handlade också om wearables och hur det kommer att påverka oss i framtiden. Men ingen hade några svar eller konkreta produkter som revolutionerar världen, även om det var mycket hälsofokus. Austin var dessutom en fantastisk värdstad med fritt Wi-Fi överallt. Och fantastisk mat.

Men ska jag sammanfatta stämningen i en enda mening: Internet som vi känner det finns inte längre.

Det finns säkert anledning att återkomma med mer tankar och rapporter från SXSW.

K-samsök och DAP tar Italien

Konferenshallen i Pisa där "Opening the Past" ägde rum.
Opening the Past 2013, Pisa. Foto: Marcus Smith; Licens: CC-BY

I mitten av juni presenterades DAP (programmet ”Digitala Arkeologiska Processer”) för första gången internationellt på konferensen “Opening The Past: Archaeology of the Future” i Pisa (13–15 juni). Konferensen ordnades av Universitet i Pisa och sitt Mappa projekt, som skapar bl.a. början på ett digitalt arkiv för Italiensk arkeologi och ett rikt och omfattande stadsGIS system för staden Pisa.

Läs mer

Mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv

Margaretakyrkan i Oslo
Margaretakyrkan i Oslo

Jag har nyligen varit ute på mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv. Inte trodde jag att det här i trygga Norden skulle vara med anledning av en bomb. Det visade sig att svenska Margaretakyrkan i Oslo hade blivit skadad av Oslobomben. Kyrkan ligger ca 200 m från där bomben detonerade den 22 juli i år. Eftersom kyrkans husmor hade åkt på semester en kvart innan blev det inga personskador. Däremot hade fyra av fem konstglasfönster förstörts och ett svart sotlager täckte hela kyrkans interiör.

Riksantikvarieämbetet blev kontaktad av kyrkoherde Erland Söderström om skadorna och vi gjorde bedömningen att man från myndigheten borde åka över för att se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. (Kyrkans omfattas inte av Kulturminneslagen då den ligger på norskt territorium.) Kanske fanns det även andra kulturinstitutioner som skulle behöva hjälp på något sätt? Jag hade ju bara för knappt ett år sedan fått öva liknande situationer på ICCROM i Rom. Hur tar man vara på kulturarv efter katastrofer? Vad är viktigt? Efter ett ganska kort samtal med kyrkoherden bestämde vi att jag skulle komma redan dagen efter. Det hade då gått ca 1 ½ vecka sedan bombdådet.

Förberedelser

Jag började i mina tankar att organisera arbetet. Vad var det nu man skulle göra? Vad var viktigt? Jo, att ta med sig bra utrustning och framförallt egen skyddsutrustning. Jag gick ut och handlade skor med stålhätta och handskar. Hjälm, kamera och annat ”bra-att-ha-material” packades ner. Jag hade fått reda på att byggnaden ansågs som säker att gå in i d.v.s., den riskerade inte att rasa. Men hur var det med avspärrningar? För säkerhets skull tog jag med mig passet och kanske borde jag ha haft en tjänstelegitimation som visade var jag kom ifrån? Jag försökte ta reda på så mycket jag kunde om Margaretakyrkan (byggnadsår, inventarier m.m.) och hittade då bl.a. några bilder av de trasiga fönstren som församlingen hade lagt ut på Facebook.

Besöket i kyrkan

Väl framme i Oslo träffade jag kyrkoherden och en svensk glas- och keramikkonstnärinna vid flygbussen. Området kring kyrkan var inte längre avspärrat, men det gick inte att köra bil raka vägen. Församlingens diakon, tillika kyrkoherdens fru, bjöd på soppa till lunch. Kyrkoherden berättade att de trasiga bemålade fönstren hade varit en gåva till församlingen på 1940-talet från norska krigsbarn som hade fått soppa i kyrkan under kriget, då det var stor brist på mat i Oslo. Nu låg stora skärvor av glaset på golvet, annat hängde i sina blyinfattningar och några större delar satt kvar och var oskadade.

 

Sotlager på textilförvaringsmöbel

   Sotlager på textilskåp i Margaretakyrkan, Oslo

En saneringsfirma var i full gång med att ta bort sot och sopa upp glasskärvor. Bränderna till följd av bomben gjorde att ett tunt lager av sot hade lagt sig över allt i kyrkan, församlingssalarna och även i prästgården intill. En konstglasfirma hade anlitats för att ta ner de resterande delarna av glasmålningarna. Man hade även satt för de trasiga fönstren med plywoodskivor och höll nu på att sätta upp byggställningar i kyrkan.

Ett första möte med berörda

Det hölls ett kort möte om glasmålningarna och hur man skulle behandla dem. Med fanns representanter från församlingen, Byantikvaren, försäkringsbolaget, konstglasfirman och en den svenska konstnärinnan samt jag från svenska Riksantikvarieämbetet. Kyrkan är inte skyddad enligt vår svenska kulturminneslag, men gul-listad enligt norsk lag. Det betyder att de behöver informera Byantikvaren om de tänker förändra kyrkan. De konstnärliga rättigheterna till glasmålningarna innehas av Emanuel Vigelandsmuseet. Det betyder att de behövde underrättas.

 

Glasskärvor från skadat förster
Glasskärvor från skadat förster

Diskussioner om glasmålningarna följde. Skulle man rekonstruera dem? Göra ett nytt konstverk av glasskärvorna? Man kom fram till att det var bäst att dokumentera resterna och se vad som går att göra av dessa. Därefter kan församlingen m.fl. ta ställning till om det är något som passar i kyrkorummet.

Jag påpekade att det var viktigt att ta hand om övrig konst och konsthantverk i kyrkan. Målningar, kors och textiler hade ett sotlager och riskerade även att bli mer nedsmutsade av arbetet med nedtagningen av glasmålningarna. Diakonen, vaktmästaren och jag hjälptes åt att täcka altare med lakan och att lyfta undan kors, dukar och kollekthåvar till andra utrymmen.

Jag fick sedan en inblick i konstglas och dess hantverk. Firman hade på 1990-talet renoverat glasmålningarna. Som tur var fanns det bra fotodokumentation av glasmålningarna från firmans tidigare arbete. Bilderna kommer säkert att vara mycket användbara i arbetet med en rekonstruktion eller ny tolkning.

Trasiga fönster och blommor på gatorna

Jag tog mig vidare ut och runt kyrkan för att se vilken skada bomben hade orsakat. Man hade tagit bort mycket glas och skräp från gatorna, men spåren av trasiga fönster var påtaglig. I många kvarter hade fönstren gått sönder och var nu ersatta med plywood. I Margaretakyrkan kunde man se att fönsterhakar som varit för svaga hade tryckts iväg och blyinfattningarna till glaset hade pressats inåt och gått av. Detta visade vilket tryck det måste ha utsatts för.

Påtagligt var även alla blommor på gatorna. Jag tog mig till domkyrkan där den största samlingen av blommor fanns. Man hade ordnat med vakter i domkyrkan som såg till att lagom många besökare kom in i taget och att de många ljus som tändes placerades på lämpliga ställen och utbrända togs bort. Extra handbrandsläckare fanns utplacerade både i och utanför domkyrkan. Man hade börjat samla in kort från blommorna för att arkivera i norska Riksarkivet.

Vad hände med Oslos kulturarv?

Jag har försökt följa vad som skett med övrigt kulturarv i det bombade kvarteren i Oslo. De hade möten med Riksantikvaren om hur man skulle återställa byggnaderna i Regeringskvarteren. Byantikvaren gick runt mellan de byggnader som de har ansvar för och skapade sig en uppfattning om skador. På text-tv kunde jag också läsa att konstverk evakuerades från de skadade byggnaderna.

Katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarvet i Sverige

Vi får verkligen hoppas att detta inte händer i Norden igen. Det är viktigt att vi vet hur och vem som agerar i katastrofsituationer. På Riksantikvarieämbetet arbetar vi med att skapa förståelse för katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarv. En del av detta är att se till att räddningstjänst vet att kulturarv har oersättliga värden som måste tas omhand på ett varsamt sätt, samt att vara tydlig med vad som är kulturarv. Vi bör även se till att det finns personer på plats snabbt så att man inte av okunskap städar eller sanerar bort bitar av kulturarv som kan vara viktiga vid återuppbyggnad och att det tas om hand på ett bra sätt.

Länkar:

Riksantikvaren

http://www.riksantikvaren.no/?module=Articles;action=Article.publicShow;ID=129837

Byantikvaren Oslo

http://www.byantikvaren.oslo.kommune.no/article198623-901.html

Erika Hedhammar arbetar som konservator med frågor som rör katastrofberedskap och restvärdesräddning på Riksantikvarieämbetet

Nytt år – nya uppdrag!

Uppdatering 2011-01-12: Enligt särskild PM om Samordningssekretariatet (Ku2010/2064/KT) bidrar även de stora stiftelserna, KB och Svenska Filminstitutet till finansieringen. Den totala budgeten uppgår till drygt 3,2 miljoner. PM pekar också ut några särskilt viktiga frågor för sekretariatets verksamhet: juridik, standarder, metodutveckling och EU-frågor.

_______

Ekonomistyrningsverket finns alla styrdokument för statens myndigheter publicerade. Om man är nyfiken på hur den kulturpolitiska kartan utvecklas kan man kika på regleringsbreven där, så det har jag gjort. Riksantikvarieämbetet får enligt 2011 års regleringsbrev använda högst fem miljoner kronor till förvaltning och utveckling av K-samsök. Rörande kulturarvsinformation och webb finns inga ytterligare direktiv explicit formulerade i dokumentet.

Vår Visby-granne Riksutställningar har fått ett helt nytt regeringsuppdrag rörande Digital förmedling av kulturarv;
Riksutställningar ska samla och sprida kunskap om digital förmedling av kulturarvet som ett led i en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande. Detta ska främst ske i samverkan med det nationella samordningssekretariatet för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet.

Och Riksarkivet ska – som förutskickades i höstens budgetproposition – inrätta en Enhet för samordning av digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet;
Riksarkivet får i uppdrag att inrätta ett samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet. Samordningssekretariatet ska vara organiserat som en fristående enhet vid myndigheten och vara en resurs för det statliga kulturarvsområdet. Närmare inriktning för samordningssekretariatet kommer att formuleras i ett särskilt uppdrag från regeringen till Riksarkivet.

Riksarkivets samordningssekretariat finansieras genom en allmän skattning av anslagen till övriga kulturmyndigheter. Tillsammans bidrar sjutton organisationer (de centrala museerna men också Konstrådet, Kulturrådet och TPB) med 2 198 000:-. Man kan notera att stiftelserna Arbetets museum, Nordiska museet, Skansen och Tekniska museet (anslag 8:2) liksom gruppen ”Vissa museer” (anslag 8:3) undantagits från skattning.

Det ska bli mycket spännande att se hur de olika initiativ och uppdrag som nu finns på området kan samordnas på bästa sätt till glädje och nytta för sektorn. Närmast är vi förstås nyfikna på hur Riksarkivets uppdrag kan komma att preciseras.

>> Johanna Berg – Verksamhetsutvecklare, Riksantikvarieämbetet