Fredagstips: Inspiration att nå ut med kulturarv nu!

Kooperativa förbundet, kontor med personal. ArkDes, Public Domain.

Hur agerar museer och kulturarvsinstitutioner under den pågående coronapandemin? Många lyfter fram sina digitala resurser och testar nya sätt att tillgängliggöra sina samlingar och sin kunskap. Varje fredag hittar du nu tips på spännande, inspirerande format som institutioner har tagit fram för att nå sin publik även i den här krisen. Aktiviteter som använder sig av digitala medier och plattformar kommer uppmärksammas, för att upptäcka nya vägar att utveckla verksamheten och att stödja olika målgrupper.

1. Dokumentera vardagsupplevelser – Hur coronaviruset påverkar vårt liv

Flera museer i världen har börjat att bjuda in sin publik att dela sina berättelser och bevara dem för framtiden. Det finns några som använder digitala plattformar som till exempel minnen.se där Nordiska museet har en insamlingskampanj. Fler än 1 200 minnen har redan insamlats. Andra institutioner väljer kanaler som lokala eller regionala tidningar för att lyfta fram möjligheten att dela sina berättelser med museet.

2. Vaktmästaren tar över

Många museer har stängt sina fysiska lokaler, men försöker att nå sin publik ändå, till exempel via sociala medier. The National Cowboy Museum i Oklahoma City har skapat en underhållande kampanj kring Tim, museets vaktmästare och den enda personen som är kvar i byggnaden.

3. Kommunikation på webbsidan – stängt men öppet?

Hur kan man informera publiken om att museet är stängt och samtidigt lyfta fram existerande material? The Met i New York och Statens Museum for Kunst har uppdaterat sina webbsidor med fokus på hur publiken kan ändå utnyttja deras digitala samlingar och resurser. Man behöver inte alltid skapa nytt material, det fungerar också att återaktivera befintligt material.

4. Digitala lärresurser

Många elever får distansundervisning nu, och museer kan ta tillfället i akt att stödja lärarna och föräldrarna med digital tillgång till lärresurser. The Smithsonian har skapat en “Learning Activities Choice Board” som sammanfattar deras resurser för barn och ungdomar och tydligt anger vilken teknik man behöver för att använda respektive material.

5. Kulturstreaming

Live-streaming används just nu av många institutioner för guidade visningar i utställningar eller för att ge en bakom-kulisserna-inblick i samlingarna. The New York Times har sammanställt en internationell överblick över kulturinstitutioner. Även i Sverige har många museer satsat på livesända visningar, till exempel Nordiska akvarellmuseet, Sjöhistoriska museet och Moderna Museet.

Har ni flera tips? Kommentera gärna!

Till minnet av en runstenstecknare

Johan Peringskiölds teckning från 1684 av ristningen på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Foto KB.

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet förestods av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att avbilda runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

Peringskiölds träsnitt av Nolbystenen (M 1) i Njurunda. Efter mikrofilm i ATA.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den östra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Peringskiölds originalteckning av Frösöstenen från 1687. Foto Alvin

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.

Nya runor från Sproge

Sproge kyrka nu i tisdags. Foto Magnus Källström

Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.

Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.

Runristningarna G 374B och G 374C i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.

Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.

Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.

Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r -­-­-­ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”

Den föregivna inskriften G 374A som nog inte består av runor utan av majuskler. Nedanför finns ett pentagram. Foto Magnus Källström

En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -­ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.

De tidigare oregistrerade runorna ro i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv ristning är att de två runorna är rester av ordet ros.

Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.

Runbildstenen G 373 som den såg ut när den upptäcktes 1965. Foto Erik Olsson/Kulturmiljöbild

Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.

Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”

Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:

Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”

Carl Säves teckning från 1844 av gravhällen G 69 i Sproge kyrka. Efter original i ATA.

Inskriften läser Säve som:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…

Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.

De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -­by eller -­bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.

Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 6569) och 3 (G 373374). DS.

K-PODD 53: Om mänskliga kvarlevor med Caroline Ahlström Arcini

Vad innebär det att forska på mänskliga kvarlevor? Vad lär vi oss av gamla ben och skelettdelar? Varför har ämnet strontium revolutionerat den osteologiska forskningen och vår förståelse av hur människor levt? Vad kan en bruten överarm från tidig medeltid berätta för oss?

Det är några frågor som ställs i det senaste avsnittet av K-podd, Riksantikvarieämbetets podcast. Vår gäst heter Caroline Ahlström Arcini. Med 15 000 undersökta skelett på sitt cv är hon en av Sveriges mest kvalificerade personer att ge oss svar.

Caroline Ahlström Arcini arbetar sedan 35 år tillbaka som osteolog vid Arkeologerna, som är en del av Statens historiska museer. I avsnittet ger hon även sina tankar kring återlämnande av mänskliga kvarlevor, och museers möjligheter att bevara dem för framtida forskning.

Ärenden som rör mänskliga kvarlevor och återlämnande av föremål i museisamlingar är ofta komplicerade och det finns många olika aspekter att ta hänsyn till. Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag av regeringen att ta fram stöd för museerna i hur sådana ärenden kan hanteras. Här kan du ta del av de stöddokument som tagits fram.

Programledare i det här avsnittet, på plats hos Arkeologerna i Lund är Lina Wennersten. Producent är Erik Larsson. K-podd hittar du även i din smartphone-app för podcasts, där du kan prenumerera för att inte missa några avsnitt.

Gräva = Förstöra, Dokumentera = Bevara

Arkeologer lever med den tragiska paradoxen att vi förstör vårt källmaterial –  lämningar av forna tiders människor – när vi undersöker dem. Det är därför som Kulturmiljölagen slår fast att det är förbjudet att ”rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller (…) på annat sätt ändra eller skada en fornlämning”. Endast om samhällets behov överstiger fornlämningens betydelse får den tas bort och då ska den undersökas och dokumenteras, fynden ska tas tillvara. Dokumentationen är avgörande, eftersom det medför att åtminstone en del av den information lämningen stod för finns kvar. Rapporter och publikationer kan redovisa ett urval av resultaten, men för att kunna kontrollera tolkningarna och eventuellt omtolka dem i ljuset av nya resultat så krävs tillgång till originaldokumentationen. Sedan 1600-talet har Riksantikvarieämbetets arkiv bevarat en stor del av dessa handlingar. Dokumentationen är avgörande för att förstå fynden som förvaltas i museernas samlingar.

Digital dokumentation vid undersökning av Sandby Borg, Öland, av Museiarkeologi Sydost som utvecklat egen programvara för detta.

Digitaliseringen inom arkeologin har under 2000-talet medfört vad som med rätta kan kallas ett ”paradigmskifte”, helt nya sätt att se på och ta sig an källmaterialet. Det finns två utvecklingar som i huvudsak påverkat: För det första digitaliseringen av Fornminnesregistret som bestod av inventeringsböcker och handritade markeringar på kartor. Det nya systemet (FMIS) kom 2006 och ersattes 2019 av det digitala Kulturmiljöregistret och en ny version av Fornsök. Alla som arbetar med kulturmiljö utgår numera ifrån att de omedelbart ska få tillgång till aktuell fornminnesinformation och överblick av lämningarnas placering i landskapet.

För det andra har dokumentationsmetoden vid undersökningar efterhand blivit nästan helt och hållet digital, från fotografering till inmätningar av anläggningar, fynd och kontexter med hjälp av GIS – geografiskt informationssystem.

Nya Fornsök. Det går att välja olika bakgrundskartor som levereras via Lantmäteriet.

Intrasis, ett program för att dokumentera och analysera i samband med utgrävningar utvecklades av Riksantikvarieämbetets Undersökningsverksamhet (UV) som kommersiell produkt. Intrasis används numera av många arkeologiska undersökare, inte bara i Sverige utan även i andra länder. Problemet är att digital mjukvara visserligen har egenskaper som underlättar arkeologernas arbete, men ur en arkivaries synvinkel kan det inte kan jämföras med analog dokumentation. Vi har alla någon gång upplevt att äldre filformat inte längre stöds av nya programversioner, eller att innehållet korrumperats och blivit obegripligt. Intrasis och liknande programvaror innehåller mycket komplexa relationer och komponenter (tabelldata, geometrier, georeferensdata). Att konvertera detta till öppna arkivbeständiga digitala format utan att förlora relationerna sinsemellan dem är inte helt enkelt. Om man dessutom vill normalisera innehållet så att det går att kombinera data från olika projekt för analys och synteser så krävs en hel del handpåläggning för att komma tillrätta med den mänskliga faktorn (begreppsvariation, felskrivningar osv).

Exempel på arkeologisk dokumentation i Intrasis. Från undersökning av klosterruin i Askeby, Östergötland. Från RAÄ UV rapport 2014:64, fig 23.

Det har tyvärr saknats ett system för att långtidsbevara digital arkeologisk dokumentation. Det har alltså blivit allt vanligare att bara rapporterna arkiveras efter undersökningar, i vilka enbart ett urval av planer, ritningar och tabeller redovisas. En kunskapslucka håller på att skapas, där forskare riskerar att sakna stora mängder arkeologisk information för de första decennierna av 2000-talet. Som ett led i att komma tillrätta med detta så har Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet med stöd av Riksbankens Jubileumsfond för forskningsinfrastruktur, inlett projekt Urdar. Namnet är taget efter nornornas brunn, som innehöll kunskap om det som var, är och komma skall. Inom projektet ska vi försöka rädda och tillgängliggöra digital dokumentation från de arkiverade Intrasis-projekt som skapades mellan 2000-2015 av Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet.

Möte mellan projekt Urdar och ADED på Kulturhistorisk Museum i Oslo.

Ett liknande projekt, ADED, inleddes för ett par år sedan vid Kulturhistorisk Museum i Norge. Som uppstart för Urdar besökte vi våra kollegor i Oslo och jämförde erfarenheter och diskuterade både tekniska och praktiska utmaningar. Vi ser fram emot att ha fortsatt kontakt med ADED som gjort ett mycket imponerande förarbete. Vi hoppas att projekten kan fungera som avstamp för bredare diskussioner om hur vi alla behöver bidra till att säkerställa att den arkeologiska dokumentationen inte dör en andra – digital – död.

Sentida runor från Lärbro prästgård

Det nyligen uppmärksammade stenfragmentet med runor från Lärbro prästgård. Foto Magnus Källström

Runverkets främsta uppgift är som bekant att undersöka, tolka och publicera runinskrifter. I samband med detta försöker vi också avgöra om den aktuella inskriften ska räknas till någon av de genuina runtraditionerna eller om det handlar om en sentida inskrift eller rent av en förfalskning. Samtidigt kan även de sentida runinskrifterna många gånger vara av stort intresse, vilket inte minst de under förra året uppmärksammade Hasselarunorna har visat.

Nu i veckan var jag på Gotland för att prata lite om projektet Evighetsrunor på ett personalmöte, men jag passade också på att tillbringa en eftermiddag i Gotlands museums föremålsmagasin. För någon vecka sedan meddelade nämligen Per Widerström vid museet att han i samlingarna hade stött på ett runristat kalkstensfragment från Lärbro prästgård som han misstänkte att jag inte hade sett.

Detta var mycket riktigt. Däremot visste jag genom museets digitala katalog om att det skulle finnas ett sådant fragment i samlingarna under inventarienummer C9707. Jag hade tidigare gissat att det måste handla om en sten som redan Carl Säve hade lagt märkte till vid ett besök i Lärbro den 1 augusti 1854. I sin avhandling Gutniska urkunder (1859) skriver han nämligen: ”Å en huggen hörnsten (som förut varit en hvalfsten) i prestgårdens stora ladugårdsport, lästes 1854 vändrunorna: fis (= sif).”

Carl Säves återgivning av inskriften G 303a i Lärbro prästgård i en egenhändig förteckning över Gotlands runinskrifter. Efter original i ATA.

Stenen har därefter försvunnit, men våren 1951 återfanns den i samband med rivningen av prästladugården och den dåvarande landsantikvarien Greta Arwidsson underrättade entusiastiskt Sven B. F. Jansson om fyndet i ett brev den 11 april samma år. En månad senare granskade Jansson fyndet tillsammans med Arwidsson och kunde då konstatera att stenen ”bar tre skickligt huggna runor (f, i, s) samt ett litet djurornament”. Han meddelar också att stenen hade förts till fornsalen i Visby. Där tycks spåren upphöra.

Jag trodde alltså att det vara detta fragment som Per hade hittat, men de bilder som han skickade mig visade en sten med helt andra runor och egentligen var det kanske inte så konstigt. Det runristade stenfragment som förvaras under inventarienummer C9707 skulle nämligen enligt museets katalog vara ”[p]åträffat vid restaureringen 1944” och det är ju sju år innan prästladugården i Lärbro revs.

Vid mitt Gotlandsbesök i onsdags fick jag alltså förmånen att få undersöka en mig tidigare helt okänd runinskrift. Samtidigt hade jag redan av Pers bilder fått intrycket av att den inte var medeltida, utan snarare tillkommen under en senare period. Det bevarade stenstycket, som inte är mer är 15 × 17,5 × 8 cm stort, har en rak ursprunglig kant och runorna står fritt i två raka rader orienterade efter denna kant. Jag läste där utan större svårigheter:

…an ler i sin -…
…nick · þa

Det som gjorde att jag misstänkte att ristningen inte är medeltida är främst formen på s-runan som har en tredelad form och ett rakt mellanled, vilket klart avviker från de s-runor som var i bruk på Gotland under medeltiden. Också runorna för l och k ser lite märkliga ut med sina bågböjda huvudstavar. Om inskriften är sentida bör inte þ-runan återges på det sätt som jag har gjort ovan utan med d.

Man tycker sig också ana ett ”han ler i sin …” på vanlig svenska i den övre raden, medan runorna i den nedre raden verkar mer gåtfulla. Med dagens digitala sökmotorer är det dessutom inte svårt att hitta en text som skulle kunna passa in. I en minst sagt okänd Bellmantext med titeln Kämpe-visa öfver Segren vid Hogland den 17 juli 1788, utgiven postumt av Per Adolf Sondén i Fredmans Handskrifter 1813, lyder slutstrofen:

Apollo, höj lyran och lofsången sjung:
Tänk ryktet i dag näns ej ljuga,
Prins CARL har som hjelte, och bror af sin Kung
Den äran med segren sig buga.
Lofsjungen dess kämpar båd’ gammal och ung,
Från rik och förnäm till tiggarn der han ler i sin stuga.

Det kan givetvis vara en ren tillfällighet att orden i den sista raden råkar stämma med stenfragmentet från Lärbro och dikten innehåller inte heller något som skulle kunna komplettera den dunkla nedre raden. Däremot skulle tiden – slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet – kunna passa rätt bra som datering för dessa runor. Man kan jämföra med det spisöverstycke från 1768 som finns i Bottarve i Vamlingbo och där en Anders S. Hanssen eller kanske hellre prästen Johan Andersson Hansén i Vamlingbo har skrivit sitt namn med runor (and : s : hans-en). Här har dock s-runan en annorlunda form än i Lärbro, men de andra tecknen är ganska lika.

Man kommer också att tänka på de sentida runor, som fanns inhuggna i en häll vid Broskog på Fårö (G 339) och som bland annat bestod av namnet Sven Hanssen.

Den sentida runristningen vid Broskog på Fårö (G 339). Foto av J. W. Hamner 1922 i Otto v. Friesens samling i UUB. Efter Alvin.

Men vad hände med den sten från Lärbro med runorna fis som Säve och Jansson såg med ungefär hundra års mellanrum? Och hur gamla var dessa runor? Detta är ännu en gåta och så vitt jag vet finns varken teckningar eller fotografier av denna sten. Av Säves återgivning framgår dock att s-runan inte tycks ha haft den typiskt medeltida gotländska formen, vilket kan tala för ett sentida ursprung även här. Kanske rör det sig om initialer för ett namn F(redik) J(ons)s(on) eller liknande.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om den sentida runristningen vid Broskog i Thorgunn Snædals artikel om runristningarna i Fårö socken i manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter.

Vad tar vi för plats i historien?

HBTQ-rörelsen har under sin existens i första hand försökt överleva och kämpat för sina mänskliga rättigheter. Som Mark Meinke påpekar, fanns det inte i stunden något vidare utrymme eller tillfälle att stanna upp och fundera över vad som skulle bli viktigt att bevara för framtiden (2016). Mycket av de spår som HBTQ-rörelser lämnat är immateriella. De har ofta varit temporära av naturen, men de har också gömts undan för att samhället sett andra sexualiteter som avvikande. När vi ser på de spår och berättelser som i dag finns att tillgå, framträder också en bredare samhällshistoria.

I juni 2016 valde den dåvarande presidenten Barack Obama att designera Stonewall Inn och grönområdet intill, Christopher Park, till ett nationellt monument. Detta är platsen för Stonewall-upproren 1969. Obamas resonemang löd:

I’m designating the Stonewall National Monument as the newest addition to America’s national parks system. Stonewall will be our first national monument to tell the story of the struggle for LGBT rights. I believe our national parks should reflect the full story of our country – the richness and diversity and uniquely American spirit that has always defined us. That we are stronger together. That out of many, we are one.”

Hela utlåtandet kan du höra här.

Queerhistoriska platser

Det finns ett helt hav av platser att tillgå, om vi gräver litet. Vi har dels platser som är kopplade till en historisk person, som tillskrivs eller själv har identifierat sig som HBTQ-person. Lesbiska exempel här är t.ex. Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Utomlands hittar vi bland annat Shibden Hall, som tillhörde Anne Lister (som under året fått litet mer uppmärksamhet efter HBO-serien Gentleman Jack).

Arkivklipp ur bladet för spårvagnsturen ”Var åker vi, egentligen?”, som anordnades under Heterohatets dag 25/8 2007. Sista meningen avslutas på andra sidan, men ordet ”platsen”. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB). Foto: Frej Haar (CC-BY).

Sedan har vi platser som inte är knutna till en person. Ovannämnda baren Stonewall Inn är ett exempel. Ett tänkbart svenskt exempel skulle kunna vara Socialstyrelsen, eller kanske mer specifikt trappan. Här skedde ockupationen av Socialstyrelsen 1979, för att få bort sjukdomsklassningen för homosexualitet. Fotot längst upp är taget från den dagen. Socialstyrelsen har blivit en återkommande central plats för kampen om HBTQ-personers rättigheter. Förutom ockupationen 1979, ockuperades den även 1985 (för att få samma rättsliga skydd som heterosexuella). På senare år har det här skett ockupationer för kampen om transpersoners lika rättigheter.

Klubben Bitch höll till i Kolingsborg mellan 1994-2002. Byggnaden ansågs ha särskilt högt kulturhistoriskt värde, och var grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Kolingsborg revs 2015. Foto: Unstraight Museum (CC BY-NC-ND).

De svenska klubbarna har inte haft samma tur som Stonewall. Först och främst har vi inte haft samma krogkultur i Sverige som i USA. Den utvecklas här mycket senare. Men barer och klubbar har ofta legat undangömda och varit i tillfälliga lokaler, som med åren också rivits. Klubben Diana i Stockholm huserade flera olika lokaler under sin tid, bland annat Ceders Café som låg i Vitabergsparken, innan den försvann helt.

Ur Revolts Gay Guide 1979. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB) i Göteborg. Foto: Frej Haar (CC-BY).

Hansastaden Visby – mer än bara medeltid?

Det finns dock platser som inte kommer rivas i första laget. På bilden ovan ser ni ett antal platser i Visby som listades i Revolts Gay Guide från 1979. Reseguiderna försökte få med alla platser i världen, och det finns liknande specifikt för lesbiska (bland annat en som hette Gaia’s Guide). På vilket sätt hade dessa platser betydelse för homosexuella män under 1970-talet? Jo, de var platser för cruising, det vill säga platser där män kunde träffa andra för att ha sex. Guiden blir ett tidsdokument som berättar hur samhället förhöll sig till homosexualitet då. Visby fortsätter existera.

Det är inte alltid uppenbart vart vi skall leta. Inte heller vad som räknas som kulturarv. Vad inkluderar vi i en nationsberättelse, och vad lämnas bort? Vart drar vi gränsen mellan relevans och irrelevans, och vem är det som sätter den?

Tips!

Vill du veta mer om HBTQ-platser? Kolla in Stockholm Region Unstraight, projekten I’m Every Lesbian och Eva-Lisas monument av Sam Hultin, Uppsala, Darling av Upplandsmuseet tillsammans med Sofia Breimo och Uppsala konstmuseum samt Lesbisk Odysse, det rullande museet.

Om du vill läsa och lära dig mer, finns bland annat böckerna ”En annan stad” (2002) av Margareta Lindholm och Arne Nilsson, Hanna Hallgrens avhandling ”När lesbiska blev kvinnor” (2008), ”LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History” (2016) av National Park Service samt Lesbiskt Arkiv.

Källor:

Meinke, Mark. (2016). Why LGBT Historic Sites Matter. I Springate, M (ed.). LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History. Finns att läsa här.

Två norrbottniska VR-upplevelser, med möjligheter och begränsningar

Ju längre tiden går, desto mera påtaglig blir den surrealistiska känslan av att ha hamnat i någon annans liv när jag i själva verket har kommit hem. Det börjar redan vid bagagebandet på Kallax, bland vattenpölarna av indragen, smältande snö. Med det kompakta mörkret utanför fönstren, och de tjocka, tunga vinterkläderna på alla som kommit för att möta och hämta. Där det finns fler som pratar som jag själv. ”Du behöver ju int GPS”, säger Hertzkillen som lämnar ut den nyckellösa nyckeln till hyrbilen. Efter en stunds utforskande av de ovana digitala finesserna kör jag, med en viss känsla av frånvaro förstärkt av det ohörbara motorljudet, norrut längs den väg som programmerats in i min hjärna ända sedan mina första resor. Vägen bort och hem. Äventyr och återkomst. Fastän vägen hem numera är vägen bort. Till någonting annat.

E4:an fortsätter att gå genom tiden och livet. Vattentornet i Töre svävar som ett fruset UFO över trädtopparna, där det är dags att svänga av. Tanka på macken i Töre behöver jag inte, men jag stannar där ändå. Går ut och känner en annan kyla, i en annan och tätare luft. Mörkret är påtagligare. Himlen närmare. Norrskenet kan anas; grönt som det brukar. Skotersläp och lastbilar. En och annan EPA-traktor. Överkalix 53 står det på skylten, som det alltid har gjort.

Det är mycket förflutenhet som dröjer sig kvar, däruppe mellan plogkarmar och stjärnhimmel. Men det är en annan norrbottnisk förflutenhet än min egen, som denna artikel kommer att tillägnas. Den handlar om att gestalta det förflutna i VR; om praktiska erfarenheter av teknikens begränsningar och möjligheter. Den handlar om två olika VR-gestaltningar, producerade av samma företag, där den ena gav fler och nöjdare besökare till Försvarsmuseum Boden med hjälp av en ytterst påtaglig upplevelse av en ballonguppstigning för 100 år sedan, och den andra inte riktigt nådde hela vägen fram till publiken med sin gestaltning av förberedelserna inför en kyrkhelg i 1500-talets Luleå; mitt i det som i dag är världsarvet Gammelstads kyrkby.

Ur VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Det är det Luleåbaserade företaget Samuraj Kommunikation AB som ligger bakom de bägge VR-upplevelserna, med titlarna ”Operation Draken” och ”Anno 1500”. Den först utvecklade av de två upplevelserna, Anno 1500, flyttar besökaren tillbaka i tiden till 1500-talets Luleå (nuvarande Gammelstad), och de förberedelser som pågår i kyrkbyn inför en större helg. Upplevelsen hade premiär den 7/12 2016 på Kulturens Hus i Luleå, inför 20-årsjubileet av världsarvet Gammelstad . Den finns också på Viveport sedan januari 2017.

Ur VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Den andra av de två VR-upplevelserna; Operation Draken, invigdes den 1 juli 2017 på Försvarsmuseum Boden. I upplevelsen förflyttas besökaren 100 år bakåt i tiden, hälsas välkommen av en ballongsoldat och får ta plats i ballongkorgen för en uppstigning till 400 meters höjd i spaningsballong över Degerbergsfortet, där en övningsskjutning pågår – med en del äventyr och oväntade händelser under färden. Upplevelsen får en extra dimension av att besökaren sitter i en motoriserad stol, som på ett mycket påtagligt sätt återger ballongens rörelser.

Ur VR-upplevelsen Operation Draken. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Anno 1500

Den 15 minuter (finns även en kort version på 5 minuter) långa upplevelsen ”Anno 1500” utvecklades inför 20-årsjubileet av Gammelstad som världsarv, och börjar med en resa bakåt i tiden som för besökaren till en kyrkstuga i det karga, hamnnära kustlandskap som på 1500-talet omgav det nuvarande världsarvet.

Inne i kyrkstugan, med viss interaktivitet som bland annat medger äggkastning. Ur VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Det är höst, grått, dimmigt och lerigt, med gula löv på björkarna. Det sägs inte rakt ut, men det bör vara förberedelserna för Mikaelidagen den 29:e september som pågår; den stora kyrkhelg då det också hölls marknad och ting.  Den dåvarande hamnens internationella karaktär markeras av ett par elegant klädda flamländare, som anländer med häst och vagn.

Upplevelsen är uppbyggd kring ett antal olika scener i kyrkbyn, där både landskap, människor och byggnader träder fram. Scenen på tingsplatsen baseras på ett autentiskt rättegångsprotokoll, och birkarlen Nils Andersson Kråka som öppnar tinget är en historiskt belagd person. Beställaren av upplevelsen var Luleå kommun, med planen att både kunna använda den i sin egen verksamhet och hyra ut den. Projektet finansierades helt och hållet av Luleå kommun, utan externa medel, med en totalbudget på ca. 1,5 miljoner kronor. Därav ca. 100 000 för produktion av det specialbyggda bås där upplevelsen visades.

Birkarlen Nils Andersson Kråka, som han tolkats i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Utvecklingen av Anno 1500 tog ett år i anspråk. Under denna tid videobloggade Samuraj AB regelbundet om arbetet. Skådespelare från Norrbottensteatern har gett röst och kropp åt personerna i Anno 1500, och de virtuella miljöerna är grundligt efterforskade och baserade på historiskt källmaterial. Stor vikt har också lagts vid att göra språket tidstypiskt. Norrbottens museum har varit en viktig samarbetspartner för faktagranskning och rådgivning kring historiskt autentiska dräkter, byggnader och rekvisita, och totalt arbetade ett 20-tal personer med projektet; alltifrån språkvetare och arkeologer till animerare och ljudproducenter.

Kyrkbesökare i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY
Kyrkbesökare i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY
Kyrkbesökare i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Men trots den ambitiösa innehållsproduktionen, visade sig de praktiska problemen med själva VR-mediet snabbt när Anno 1500 sattes upp och premiärvisades för publik på Kulturens hus i Luleå den 7/12 2016. Där blev den kvar i två månader, i ett bås utanför biblioteket. Redan från början uppstod problem med att bemanna upplevelsen med personal för att handleda besökarna. Erica Duvensjö, som är världsarvssamordnare i Luleå, konstaterar vid en mailkontakt hösten 2019 att:

Det vi snabbt kom fram till var att formatet inte var det bästa. Eftersom det måste finnas tillgänglig personal för att kunna hjälpa besökarna med upplevelsen så fallerade detta då vi inte hade tillräckligt stor arbetsstyrka. Att den tog en hel del plats i anspråk gjorde inte saken bättre och till slut packades den ner och ställdes i förrådet.

Under sommaren 2017 visades Anno 1500 under en kort period inne i en av kyrkstugorna i Gammelstad, i närheten av Hägnans friluftsmuseum. Samma problem som under tiden på Kulturens hus visade sig även där, och VR-upplevelsen lades i förråd. Under våren 2017 förde Samuraj AB en diskussion med Luleå kommun och Norrbottens Museum om möjligheten att sätta upp Anno 1500 på museet, men initiativet föll på att praktiska frågor kring implementation, utrymme och bemanning av upplevelsen inte kunde lösas.

Sommaren 2019 togs Anno 1500 fram ur förrådet igen, och visades i samband med marknaden under Persmässhelgen (29:e juni) återigen i Gammelstad. Sedan skickades upplevelsen vidare till Piteå museum, där den blev kvar till den 15:e oktober samma år. Anno 1500 uppskattades av besökarna på Piteå museum, men den planerade pedagogiska användningen mot skolklasser visade sig i praktiken omöjlig att genomföra på grund av att flera personer inte kan delta i upplevelsen samtidigt. När detta skrivs, i januari 2020, står Anno 1500 åter i förråd och det finns inga aktuella planer för fortsatt användning eller utveckling av upplevelsen, som ägs av Luleå kommun.

Prästen i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Anno 1500 på Piteå museum – nöjda besökare och uteblivna skolklasser

Så här summerade Morgan Stenberg, museipedagog och programansvarig på Piteå museum, erfarenheter av Anno 1500 under sommaren och hösten 2019:

Totalt har 364 personer provat på upplevelsen. Alla åldrar (6-94 tror jag), kön, samhällsskick, språk – ett fantastiskt spektra av människor. Alla har de varit mycket nöjda och överraskade och uttalat sig positivt om konceptet.

Tyvärr har skolbesöken uteblivit. Det är också förståeligt, eftersom upplevelsen endast kan tas av en person i taget. Att då besöka utställningen med en grupp tar väldigt lång tid. Däremot har skolor besökt andra utställningar och när eleverna fått vetskap om Anno 1500 har de återkommit på fritiden.

Anno 1500 på Piteå museum. Ingången till rummet där VR-tältet står uppställt finns till höger om trappan. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

De fördelar med VR-upplevelsen Anno 1500 som visat sig under användning på Piteå museum, beskriver Morgan så här:

Det finns många fördelar med en VR-upplevelse. Först och främst är det ett intressant modernt inslag i en värld som annars präglas av en tämligen fast och gedigen form. Utställningar ser ut si och så och innehåller det och det. Det flesta brukar ha en väldigt stereotyp bild av vad en museiutställning är. VR bryter av mot detta på ett bra sätt och bevisar att teknik och teknologi både kan ha ett egenvärde och berika andra inslag i museilivet och inte bara bli ett kategoriskt imperativ.

Den stora överraskningen för vår del är att VR-upplevelsen har tagits emot så väl av alla åldrar. Vi tänkte initialt att den skulle vara ett sätt att locka de yngre, som kanske inte vanligtvis besöker museer, att besöka oss. Dock blev vi positivt förvånade över att åldersspannet som besökt upplevelsen sträcker från cirka 6 år till 90.

Just denna upplevelse är enkel att använda, den går snabbt att instruera och starta (2-3 minuter uppskattningsvis) och besökaren kan till största del sköta sig själv under. Ofta har besökarna kommit två och två och på så sätt kunnat hantera sladdar och liknande, så att de inte trasslat in sig. Den var också enkel att montera och starta upp och tar relativt liten plats, så den passar även för ett mindre museum.

Anno 1500 på Piteå museum. Ingången till VR-tältet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Den negativa aspekten, och det stora problemet med VR-upplevelser generellt på museer, beskriver Morgan så här:

Det negativa är att den endast kan besökas av en person åt gången, vilket tyvärr lett till att de skolbesök vi hoppats på uteblivit. Det går helt enkelt inte att besöka den med en hel klass, då det tar för lång tid. Däremot har många skolor besökt andra av våra utställningar och de elever som då blivit varse att VR-upplevelsen finns har senare besökt oss på sin fritid och varit mycket positiva till besöket.

Anno 1500 på Piteå museum, VR-tältet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

På frågan vad han tror om teknikens framtida möjligheter, blir svaret:

Möjligheterna med en VR-upplevelse är i det närmaste oändliga och teman kan varieras efter behov och tid. Vi ser möjligheten att kanske väva in en VR-upplevelse som en del i en större utställning. Lämpligt skulle kunna vara lokal historia, ämneshistoria (yrken, händelser) eller personhistoria. Dock är den ekonomiska biten en tung post och i nuläget har vi inte möjlighet att producera eller beställa en liknande upplevelse själva. Men för framtiden är det en möjlighet att i projektform med externa finansiärer producera en VR-utställning, då i akt och mening att låta den stå över en längre period, säg, ett antal år.

Anno 1500 på Piteå museum, VR-tältet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

 

Anno 1500 – Sammanfattning

Just nu ligger Anno 1500 i förråd, och det finns inga praktiska möjligheter för fortsatt användning av upplevelsen – varken hos Luleå kommun, eller någon annanstans. Kanske hade detta kunnat undvikas, om upplevelsen redan från början hade planerats och utvecklats för användning i ett specifikt sammanhang, på en fast plats och med personal tillgänglig. För personal behövs det, om Anno 1500 skall bli tillgänglig och användbar. Upplevelsen har en uttalad pedagogisk ambition, och ger en unik visuell förståelse för både 1500-talets kyrkby och det landskap som landhöjningen sedan dess drastiskt har förändrat. Upplevelsen är också utvecklingsbar, och skulle kunna kompletteras med till exempel en scen inne i kyrkan, där besökaren får se de komplett rekonstruerade kalkmålningarna av Albertus Pictor, i all deras medeltida prakt. Men för att Anno 1500 fullt ut skall bli tillgänglig för besökare, krävs både en fysisk plats, ett sammanhang, personal och administration som saknas i dag.

Det är nu januari 2020, och jag tar en ny kontakt med Erica Duvensjö, världsarvssamordnare i Luleå, för några kompletterande frågor kring Anno 1500:

Fråga: Att det inte fungerar så bra med skolklasser, det är ju helt uppenbart. Men finns det någon annan målgrupp där VR-mediet passar bra?

Svar:Äldre besökare har tyckt upplevelsen varit riktigt fascinerande. De har kunnat sitta på en stol om de känt sig lite yra. Även om de trots detta missat vissa upplevelser i spelet så har de varit mycket positivt inställda till VR-upplevelsen.

Fråga: Hur såg den ursprungliga planen ut för fortsatt användning och förvaltande av VR-upplevelsen? Fanns Norrbottens museum med i denna plan?

Svar:Den något lösa tanken var att upplevelsen skulle turnera runt i Gammelstad och Luleå, men det var innan man förstod att det behövdes en fast personal som kunde hjälpa besökarna under spelets gång. Norrbottens museum har erbjudits låna den, men har inte valt att ta in den då kräver plats och resurser.

Fråga: Hur har det fungerat att visa VR-upplevelsen på plats i Gammelstad? Skulle det kunna gå att ge den ett fast bås där? Eller saknas personal/andra resurser?

Svar:Den är tyvärr för stor för att kunna visas på Visitor Center och här saknas även personal, precis som på Norrbottens museum. Däremot visade Piteå museum att det gick att visa upplevelsen utan att ha två fasta tjänster kopplade till den. Detta är något som vi kan ta fasta på i framtiden. Det finns planer på att konvertera den till en nedladdningsbar app. Om detta realiseras är i nuläget oklart.

Fråga: Vad var projektets och VR-upplevelsens grundidé?

Svar:I samband med att världsarvet fyllde 20 år ville dåvarande Kulturförvaltningen (idag Kultur- och Fritidsförvaltningen) ge området en plats på den nationella och internationella scenen med ett helt nytt format som aldrig tidigare presenterats. Man ville väcka nyfikenhet om kyrkstaden genom en VR-upplevelse genom tid och rum.

Prästen, som spelas av Göran Forsmark, i grafikmotorn för Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

När Anno 1500 utvecklades var pedagogiska historiska VR-upplevelser i Sverige ett fortfarande ett ganska outforskat område. Det fanns inga praktiskt prövade, tydliga exempel att basera utvecklingen på, och därför var det omöjligt för beställaren att fullt ut uppskatta hur personalkrävande upplevelsen skulle komma att bli. Eller svårigheterna med att tillgängliggöra upplevelsen för skolklasser och andra grupper. Någon egentlig plan för långsiktig administration, drift och förvaltning av upplevelsen fanns heller inte när projektet startades. Anno 1500 bör, enligt min mening, ses som ett experiment med VR-mediets möjligheter och begränsningar, samt ett prov på vad VR kan bli, när olika discipliner samarbetar. Förhoppningsvis kan erfarenheterna från Anno 1500 bidra både till ökad kännedom om VR-mediets begränsningar, och till fortsatt utveckling av mediets möjligheter.

 

Operation Draken

VR-upplevelsen Operation Draken finns på Försvarsmuseum Boden, och låter besökaren åka med på en tur med luftballongen Drakballong M/09 som användes för spaning och eldledning runt Bodens fästning för 100 år sedan. VR-miljön är byggd i realtids-3D vilket ger en realistisk 360° upplevelse av miljön, höjden och Bodens fästning från ovan. Upplevelsen finns permanent tillgänglig i museet, inne i ett filmrum på 3×3 meter. Besökaren sitter i en motoriserad stol, som rör sig synkroniserat med händelserna i upplevelsen. En fläkt bidrar till känslan av vinddraget under uppstigningen och uppe på 400 meters höjd.

Operation Draken. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Ballongsoldater har funnits även i verklighetens Boden, och den gamla ballonghallen på platsen är den enda byggnad av detta slag som finns kvar i Sverige. Ballonghallen användes under 1910-1920-talet för förvaring av en spaningsballong, uppblåst och klar. Spaningsballongerna användes vid denna tid dels för spaning, men också vid skjutövningar där man snabbt kunde rapportera om skottets riktning och längd. I museets utställning finns även en bevarad ballongkorg, foton och en tidstypisk uniform, som ytterligare bidrar till att sätta in VR-upplevelsen i ett historiskt sammanhang.

Utställningen utanför det rum där VR-upplevelsen Operation Draken visas på Försvarsmuseum Boden. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Allting är modellerat från grunden, och bakom upplevelsen ligger också ett gediget arbete med efterforskning för att på ett korrekt sätt kunna återge allt från själva ballongen och landskapet, till hur spaning och eldgivning gick till i Boden för 100 år sedan. Research är tids- och resurskrävande, och Försvarsmuseum Boden uppger själva att de inte kunnat utföra de efterforskningar som ligger bakom upplevelsen utan externa pengar. Totalt kostade projektet 600 000 kr, och finansierades med bidrag från Statens försvarshistoriska museer/Sveriges militärhistoriska arv (33%) samt kommunala medel (66%).

Försvarsmuseum Boden. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Redan på planeringsstadiet fanns en medvetenhet om VR-mediets begränsningar. Museet kunde därför redan från början planera för en upplevelse som kräver handledning av personal och endast kan genomföras enskilt. Operation Draken är enbart tillgänglig vid vissa tider och efter bokning. Ulf Renlund, chef vid Försvarsmuseum Boden, berättar:

Eftersom det är en personbaserad upplevelse som bara kan upplevas en åt gången ville vi förhindra köbildning och att besökaren skulle bli uttråkad i väntan på sin tur. Vi införde därför redan från starten att man köper en tid, ett klockslag. Det innebär att besökaren i lugn och ro kan se museets övriga utställningar i väntan på sin tur.

Förutom att en VR-upplevelse, med den teknik som i dag är realistisk för museer, inte kan upplevas i grupp och inte är självgående utan personal, är även beroendet av (och kostnaden för) externa konsulter för drift, underhåll och utveckling av upplevelsen ett återkommande problem. Även detta planerade man för i Boden, och kunde därför i dialog med Samuraj AB utveckla en VR-upplevelse som museet själva kunde administrera. Museet begränsar också användningen av Operation Draken till de tillfällen då det finns personal för att kunna bemanna och administrera upplevelsen.

Ulf Renlund berättar:

Tekniken har varit väldigt användarvänlig, så pass att vi kan låta ferieungdomar sköta den under somrarna. (…) Vi har varit väldigt nöjda med hur tekniken har fungerat sedan starten 2017. Det är en programvara vi har uppdaterat i datorns egna drivrutiner för att allt ska fungera korrekt.

Vi har varit noga med att all teknikhantering sköts av museets personal. Det är personalkrävande och är en nackdel. Under lågsäsong har vi gjort så att vi marknadsför VR-upplevelsen vid större evenemang som höst- och sportlovet, julmarknad, Nationaldagen och andra större programdagar då vi kan ha personal på plats. Vid andra tidpunkter under lågsäsong så får besökare höra av sig och boka in en tid. Under sommaren kör vi upplevelsen varje dag.

(…) Jag tror att många värjer sig för VR-tekniken för att man är osäker på om man klarar av att hantera den. Men tekniken har ju kommit så långt i användarvänlighet och har man bara lite datorvana så klarar i stort sett vem som helst att hantera det (och med lite menar jag att man förstår hur man får igång ett program).  (…) Vi är väldigt nöjda med den dialog vi hade med producenten under projektets gång.

Operation Draken – Effekter, nytta och framtida utveckling

Ulf Renlund beskriver effekterna och nyttan av Operation Draken för museet som:

– Ökade besökssiffror
– Ökade intäkter
– Styrka i marknadsföring mot ovana museibesökare
– Norska gäster har i högre grad börjat besöka museet
– Besökare säger att museet upplevs som modernt och de återkommande kommentarerna från VR-upplevelsen är ”Wow, vilken häftig upplevelse!”
– Framför allt – vi har kunnat visa hur en del av vårt kulturarv som inte går att uppleva idag går att göra levande igen, lyfta intresset för Ballonghallen i synnerhet och kulturarv i allmänhet.
– Höjdrädda personer kan utmana sig själv och uppleva något som de inte skulle ha tänkt på, eller vågat drömma om, tidigare.

Upplevelsen är i dag välfungerande, och det finns även planer på vidareutveckling. Ulf Renlund berättar:

I nuläget så fungerar upplevelsen på egen hand. Det vi kommer att göra i närtid är att finslipa vissa detaljer i exteriören i VR-rummet, kabeldragningar med mera.
De tekniska lösningarna gör att upplevelsen är ganska fast där den står, men en tanke är att göra den mer mobil för att kunna ta med på mässor, marknader med mera. I dagsläget hyr vi en annan VR-upplevelse där man får hoppa fallskärm över Normandie under andra världskriget som vi tar med på evenemang utanför museet. Vår förhoppning är att kunna göra detta även med Operation Draken.

Operation Draken – Sammanfattning

Operation Draken är ett gott exempel på hur en genomtänkt och välförankrad VR-upplevelse kan berika en utställningsmiljö. Medvetenheten om hur personalkrävande en VR-upplevelse är; till stor del baserad på Samuraj AB:s erfarenheter från Anno 1500, innebar att upplevelsen till form och innehåll redan från början planerades utifrån museets möjligheter att avsätta personal för bemanning av upplevelsen. Redan från början har upplevelsen varit tillgänglig för besökare enbart efter tidsbokning, vilket gjort att den varit hanterlig för både personal och besökare. Upplevelsen anknyter också på ett naturligt och synligt sätt till utställningen, ballonghallen och Bodens militära historia.

 

VR i utställningsmiljö – problem och möjligheter

Det är inte bara i Norrbotten, som VR-upplevelser kan ha svårt att hitta sina praktiska tillämpningar hos museer. Samma problem; med att upplevelserna kräver ständig närvaro av personal för att fungera, och bara kan ses av en besökare åt gången, finns hos alla museer jag har varit i kontakt med – hela vägen från Piteå till Paris.

Rum för VR-upplevelser på Muséum national d’histoire naturelle i Paris. VR-upplevelserna bokas i förväg, online, och tiderna tar snabbt slut. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

VR med dagens teknik är helt enkelt inte användbar för skolklasser och andra grupper med behov av att kunna uppleva samtidigt och tillsammans. Betänkligt, eftersom ett ständigt återkommande argument för satsningar på dyr och personalkrävande VR-teknik är att tekniken skall locka barn och ungdomar. Fastän tekniken, när den väl finns på plats, blir praktiskt oanvändbar för just skolklasser.

VR-tekniken, som den ser ut idag, blir på riktigt användbar först när enskilda besökare, en och en, har sina upplevelser under handledning av en guide. Det är så man har arbetat på Försvarsmuseum Boden; med förbokade besök och begränsade öppettider för VR-upplevelsen. Och det var den användningen som man planerade och byggde för redan från början. Vilken också visade sig fungera för både besökare och personal.

VR-teknikens stora fördel; att kunna bygga upp en helt omslutande, interaktiv miljö, blir också dess stora nackdel i en utställningsmiljö där gemensamma och till stor del självgående/självinstruerande upplevelser efterfrågas. Denna kombinerade möjlighet och begränsning blir särskilt tydlig i upplevelsen Anno 1500 – där en pedagogiskt välutvecklad upplevelse blir praktiskt otillgänglig på grund av teknikens begränsningar.

Jag frågade Gunilla Beckholmen, museipedagog på Gamla Uppsala Museum (som haft en VR-upplevelse av järnålderns Gamla Uppsala i sin utställning sedan 2018), om vad hon tror om möjliga lösningar på problemen med VR-upplevelser i utställningsmiljö. Svaret blir:

Vi funderar på just nu hur problemet med att vi endast kan ha VR:n öppen då det finns personal att tillgå. Att endast en i taget kan köra ger en begränsning och att kunna öppna upp skulle vara ett stort plus. Vi har på sätt och vis minskat trycket genom att göra en virtuell visning där alla får följa med på storbildsskärm medan en guide berättar om platsen och vad man ser. Vi jobbar således med att både få dem självgående men också för fler.

Gamla Uppsala i VR.  Det krävs personal för att sätta igång och handleda. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Alla letar efter lösningar, för att göra VR-upplevelser mera självgående och tillgängliga för fler, men än så länge är den VR-teknik som är ekonomiskt och praktiskt tillgänglig för museer inte lämpad för varken gruppvisningar, eller för att vara självgående i en utställningsmiljö. Utvecklingen går framåt, och på sikt kommer sannolikt bättre tekniska lösningar än dagens att bli både billigare och tillgängligare. Men tills vidare torde den bästa lösningen vara att börja utvecklingen av nya VR-upplevelser i andra änden; med att redan på idéstadiet anpassa och optimera innehåll, tillämpning och visningsmiljö efter teknikens nuvarande begränsningar. Snarare än att försöka få befintlig teknik att göra någonting som den inte kan.

Test av Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Nytt år och nya K-samsökspartners!

Vi är så glada över att börja 2020 och det nya decenniet med att välkomna hela fyra nya partnerns till K-samsök. Tack vare Bild Linköping, Grenna museum, Hemslöjden och Köpings museum har över 43 000 nya objekt gjorts tillgängliga till en bred publik.

Över 13 000 objekt från samhällsmiljöer och människor i Linköping från Bild Linköping kan du nu titta på i Kringla. Ögonblicksbilder från högtider och bemärkelsedagar, men också vardagsmiljöer med människor och arkitektur.

Tre kvinnor sitter och huk och spänner långbågar.
Kvinnliga bågskyttar på Folkungavallen. Bild Linköping, Public Domain

De 7000 objekten från Grenna museum – Andréexpeditionen Polarcenter visar allt från vardagslivet i Gränna med omnejd till ett stort antal kabinettsfotografier. Och givetvis finns en skatt av bilder från Salomon August Andrées liv och äventyr.

Två människor framför en luftballong som ligger på sidan i snö.
Örnen har landat. K Fraenkel till vänster och S A Andrée till höger. Retuscherad version av gm.II-24. Grenna museum, Public Domain

Från Hemslöjden, Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, kan du botanisera i en otrolig textil handarbetsskatt. Det finns material från Zickermans studiesamling som består av 12 000 delvis handkolorerade bilder som visar allmogetextil samt vävprover och ett stort antal halskläden i svartstick, så kallade tupphalskläden.

Broderad kudde i klara färger.
Kudde med fritt broderi. Hemslöjden. CC BY Zickerman, Lilli

Över 7000 objekt, varav två tredjedelar med fotografier, delar nu Köpings museum med oss alla via K-samsök. Du kan här hitta fotografier från miljöer i Köping och Västmanland, men också många porträtt samt arkeologiska föremål.

Nedbrunna hus i en stadsmiljö med en kyrka synlig i horisonten.
Foto från gamla Västra Långgatan efter en lokal brand 6 juli 1886. Köpings museum, Public Domain

Vad är K-samsök?

K-samsök är ett verktyg för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. Det fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t.ex. på webbplatser eller i mobila tjänster. Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök

Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system behöver en lokal teknisk port byggas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Knepiga runor i Åhus och välsignelsen i Lyngsjö

Runorna på tornmuren i Lyngsjö kyrka. Foto Magnus Källström

Ibland kan man tycka att tiden har alltför snabba fötter. Det man gjorde alldeles nyss ligger plötsligt ett år tillbaka i tiden och sådant som man borde ha skrivit då är ännu oskrivet. I mars förra året var jag exempelvis i Skåne tillsammans med min kollega Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn för att bland annat undersöka de putsristningar som finns på en pelare i Sankta Maria kyrka i Åhus.

Ristningarna har visserligen undersökts flera gånger förut, men nu skulle de täckas med skyddande glasskivor och vi ville framför allt se om det skulle gå att komma lite längre med den långa inskrift som finns på sydsidan av pelaren (DR EM85;438A) och som hittills har trotsat alla tydningsförsök. Vi lyckades också läsa en hel del av runorna, men fick aldrig något riktigt genombrott beträffande innehållet i texten. En misstanke är att det handlar om en text på latin, men inte heller med denna utgångspunkt kunde vi identifiera något helt otvetydigt ord.

Den långa inskriften på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka (DR EM85;438A), som ännu ruvar på sitt innehåll. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att det nedanför denna ristning finns en kort runföljd ma, som jag såg redan 2016 när jag var i Åhus. Eftersom ristningen finns i Sankta Maria kyrka är det knappast för djärvt att anta att det är hennes namn som någon har börjat skriva, men av någon anledning avbrutit efter bara två runor. Att denna tolkning är riktig styrks av det snett ovanför dessa runor finns ett pentagram ristat, vilket ju är en känd Mariasymbol. Från nordsidan av pelaren känner man sedan tidigare två inskrifter som innehåller början av bönen Ave Maria. Ovanför en av dessa avbildas en rosenknopp.

Runorna ma på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka. Troligen handlar det om början av namnet Maria. Foto Magnus Källström

Kalle Melin, som hade tagit emot oss Åhus, ville att vi också skulle passa på att avlägga ett besök i Lyngsjö kyrka för att bl.a. titta på en misstänkt ristning på en takbjälke som han hade upptäckt. Från denna kyrka finns sedan tidigare ett par runristningar i puts kända. Den ena är inte längre åtkomlig, men den andra finns på den västra innerväggen en trappa upp i tornet (DR EM85;432H). Den upptäcktes 1979 av Ulla Haastrup och undersöktes första gången 1981 av Erik Moltke och Marie Stoklund.

I Samnordisk runtextdatabas återges inskriften efter Moltkes bok Runes and their origin. Denmark and elsewhere (1985) på följande sätt:

gesus k^rist ¶ -ni ÷ þan ær mik ÷ skref
Iesus Krist … þann ær mik skræif.

Moltke översätter detta som ”Jesus Christ, reward (help) him who wrote me.” Samma läsning återkommer också i databasen Danske Runeindskrifter.

Några små korrigeringar kunde göras i denna text. Allra först i den översta raden finns exempelvis ett snedställt korsat kors, som naturligtvis markerar början av inskriften. Detta kors har tidigare undersökare givetvis sett, men av någon anledning inte tagit med i läsningen. De övriga skiljetecknen är också fler än vad som tidigare har angetts. Efter gesus finns ett sådant bestående av fyra korta lodräta streck och ett skiljetecken bestående av tre korta streck finns även på slutet efter skref. I det ord som tidigare har lästs þan har den andra runan dubbelsidig bistav. Ordet ska alltså läsas þæn, vilket stämmer med den form som ordet har i andra danska medeltidsinskrifter. Dessutom finns upptill till höger om den något skadade n-runan i detta ord ett kort lodrätt streck som kan ha tillhört ett skiljetecken.

Början av den andra raden i Lyngsjö kyrka. Bruket till vänster är yngre och raden är alltså defekt. Foto Magnus Källström

Märkligt nog verkar ingen på allvar ha försökt att tolka det runor som inleder andra raden och som Moltke förslagsvis har fyllt ut med ”reward (help)”. Det är dock rätt givet att det här måste ha stått signi, rimligtvis i formen [sih]ni. Det som har bevarats av runan framför n kan nämligen förlikas med en h-runa, men inte med k eller g. Denna rad är dessutom defekt i början, vilket givetvis ska markeras i läsningen.

Inskriften bör alltså i stället återges som:

× gesus ⁞ k͡rist
…-ni þæn · ær mik skref
”Jesus Krist signe den, som skrev mig.”

Formuleringen har på danskt område en god parallell på ett runristat rökelsekar från Ulbølle på Fyn (DR 183), där det bland annat står guþ : sihnn : þæn : mik : kørþæ ”Gud signe den som gjorde mig”.

Hur var det då med ristningen i takbjälken? Här pekade Kalle på en trång glugg där man kunde ta sig ut på kyrkvinden, men jag insåg direkt att det nog inte var något som jag skulle pröva om jag inte ville dela de erfarenheter som en känd sagobjörn gjorde i ett kaninhål. Lisbeth hade däremot inga betänkligheter mot att krypa in i denna glugg och återkom efter ett tag med mobilbilder som tydligt visade att de aktuella ristningarna inte kunde klassificeras som runor.

Med ännu ett gott danskt-svenskt samarbete hade vi alltså gjort ett antal viktiga iakttagelser, även om det grämer mig lite att vi inte lyckades få tag något hållbart uppslag för den långa inskriften i Åhus kyrka. Kanske kan en närmare analys av vår dokumentation så småningom leda till ett genombrott.

Runföljden DR EM85;438I på nordsidan av pelaren i Åhus kyrka. Runföljden har antagits innehålla namnet Mikael. Foto Magnus Källström

Beträffande en av de kortare inskrifterna på nordsidan av samma pelare – med signum DR EM85;438I i runtextdatabasen – tror jag däremot att jag har ett litet bidrag att komma med. Inskriften återges av Moltke som s micael, medan den i databasen har formen (s)a misael, vilket har tolkats som en återgivning av ”Sankt Mikael”. Att ett s har kommit in i det antagna namnet beror säkert på ett misstag genom att olika translittereringsprinciper har råkat krocka. Med den form som runan här har, råder det ingen tvekan om att det rör sig om en c-runa, såsom Moltke har återgett den. Däremot undrar jag om det verkligen har funnits en s-runa framför a. Den aktuella runföljden är inramad av en ristad rektangel och även om ytan till vänster är skadad och senare lagad ser det inte som det finns plats för någon ytterligare runa utan att den linje som finns här tillhör den vänstra kortsidan av ramen. Läsningen är alltså snarast amicael. Slutligen kan det noteras att den avslutande l-runan har en diagonal fördjupning mitt på huvudstaven. Tyvärr går det inte att avgöra om det handlar om en skada eller avsiktlig stingning, vilket ju i det senare fallet skulle göra denna runa till L.

Beträffande tolkningen kanske vi inte ska stirra oss blinda på att det måste handla om en återgivning av namnet Mikael, som ju för det mesta skrivs med k-runa även i latinska sammanhang. Kanske finns det andra möjligheter att uppfatta runföljden. Bland ristningarna på pelaren finns flera runföljder som inte är särskilt svåra att läsa, men där innehållet framstår som kryptiskt. Hit hör såväl DR EM85;438J som utgörs av runföljderna riska : ditema som DR EM85;438K, där läsningen snarast är tu͡reneius eller möjligen du͡reneius.

Det finns alltså mycket kvar att fundera på när det gäller runristningarna på pelaren i Åhus kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet