Det rörliga kulturarvet: Del 3. Flygande Veteraner och Västerås Flygmuseum

Flygning med vacker utsikt. Foto: Garrett Fleischmann (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi har gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. I den första och andra delen kunde ni läsa om Heleneborgs båtklubb och Djurgårdslinjen.

Det här är första delen av två som handlar om veteranflyg. Vi börjar i Västerås där vi hittar både ett flygmuseum och Flygande Veteraner.

Västerås flygmuseum med sin unika hangarbyggnad. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Västerås flygmuseum vid Hässlö flygfält

Vid Västerås flygplats och Hässlö flygfält finns sedan 1999 Västerås Flygmuseum. Det mycket intressanta museet har sina lokaler och verksamhet i en vacker och idag unik hangarbyggnad som byggdes 1938. I museet finns för närvarande runt 25 flygplan, alltifrån enmotoriga små propellerplan till jetflygplan med enorm dragkraft. En del av farkosterna har varit i flygvapnets tjänst och andra har enbart använts för civila ändamål. Även om flygplanen i museet ofta finns att beskåda där de står parkerade i hangaren är många ännu i flygande skick och används vid bland annat olika flyguppvisningar. Vissa av flygplanen är privatägda och fungerar till och från som transportmedel för ägaren.

Ett fortfarande luftvärdigt propellerplan i museets samling som förtjänar att särskilt lyftas fram är fint målat i blått och vitt med Volvos logga på stjärtfenan. Det är inte ett sällsynt Volvo-plan utan en Piper PA-23 Apache 150 som har tjänat som Volvos direktionsplan. Det kan beskrivas som dåtidens version av ett modernt affärsflygplan som Learjet. Tidigare VD:ar som Gunnar Engellau, men kanske mest Volvos marknadsdirektörer, har använt planet. Apachen kom till Sverige 1956 och är i dagsläget privatägd.

Piper PA-23 Apache 150, i privat ägo. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Särskilt intressant är också att man längre in i hangaren kan följa utvecklingen av det svenska flygvapnets föregångare till JAS Gripen. Här står exemplar av SAAB:s Tunnan, Lansen, Draken och Viggen.

Museet är alltså inhyst i en äldre hangarbyggnad som uppfördes för att fungera som verkstad för flygvapnet. Idag anses byggnaden vara så värdefull att den skyddas genom ett rivningsförbud. Byggnaden har ett imponerande fribärande tak konstruerat med limträbalkar tillverkade av Töreboda Limträ AB. Dessa träkonstruktioner har en spännvidd som tillhör en av de största som fortfarande existerar i världen idag när det kommer till just limträbalkar.

Limträbalkarna i hangarens tak. Foto: Maria Adolfsson (CC BY)

Flygflottiljen F1 och Centrala Flygverkstaden Västerås

Från slutet av 1920-talet och 55 år framåt var området vid Hässlö hemvist för en av landets flygflottiljer, närmare bestämt 1:a Flygkåren eller senare Kungliga Västmanlands Flygflottilj F1. 1:a flygkåren utgjorde inledningsvis en bombflygsflottilj som i slutet av 1940-talet omorganiserades till landets enda flottilj för nattjakt och 10 år senare för allvädersjakt. F1 började avvecklas i slutet av 1970-talet och fyra år senare var punkten definitivt satt för den militära flygbasen i Västerås.

Den hangar där flygmuseet nu är inrymt tillhörde Kungliga Flygförvaltningen (FFV) senare FMV och användes av flygvapnet under flera decennier som en central verkstad. Namnet på verkstaden var följaktligen Centrala Verkstaden Västerås (CVV). Vid CVV underhölls under andra världskriget landets hela flotta av vissa typer av bombplan med beteckningar som till exempel B3 (Junkers Ju 86) och Saab B17 och B18. Efter krigsslutet tillkom ansvaret för ytterligare andra typer av jaktflygplan och under 1960-talet utvecklades CVV till huvudverkstad för den då nya typen Saab J35 Draken.

Flygfoto över Hässlö flygfält, 1935. Foto: AB Flygtrafik (Public Domain)

En intressant del av F1:s och Hässlö flygfälts tidigare historia utgör också den fas under andra världskriget då Västerås fungerade som uppsamlingsplats för skadade amerikanska bombflygplan som nödlandat i Skåne och behövde någonstans att repareras. Vid Hässlö kunde detta arbete utföras och här fanns som mest vid ett och samma tillfälle ett femtiotal bombflygplan tillhöriga de allierade. Även besättningen var tvungen att följa med till Västerås där man under ett eller ett par år inkvarterades på hotell eller i privata hem. Dessa amerikanska piloter och flygmekaniker fick först vid krigsslutet återvända hem, men var under tiden generöst avlönade av amerikanska ambassaden. Man lämnade dock kvar en del av de flygplan som åter blivit luftvärdiga i Sverige. Dessa byggdes sedan om för civil användning och stannade i landet. Mer information om detta och intressant bildmaterial finns att ta del av i flygmuseets utställning.

Flygplansvård pågår. Foto: Lars Sveding (CC BY)

Flygande veteraner

En av Västerås flygmuseums hyresgäster på Hässlö flygfält är föreningen Flygande Veteraner som har cirka 2200 medlemmar. Flygande veteraner ansvarar för förvaltningen av den historiska DC-3:an Daisy, ett unikt flygplan. Alla funktionärer i föreningen, piloter, tekniker, kabinpersonal, administratörer med flera arbetar ideellt för att Daisy ska fortsätta vara i luften.

Föreningen genomför ett femtiotal medlemsflygningar under flygsäsongen varje år enligt ett särskilt flygprogram. För att flyga med så behöver man bli medlem och betala självkostnadspris som täcker kostnaderna för flygningen. En flyghistorisk upplevelse där ca 18 resenärer får känna historiens vingslag.

DC-3:an Daisy. En unik dam. Foto: Maria Adolfsson (CC BY)

Daisy flyger både in- och utrikes. Föreningen tar med passagerare över Stockholm, runt Mälaren, över Åland, till Riga och flera andra destinationer. På ett antal resor ordnar föreningen med en helhetsupplevelse knutet till det rörliga kulturarvet. Det kan vara transport från flyget med historiska bussar i Karlskoga (i samarbete med Värmlands bussveteraner) eller besök på Nostalgia Festival i Blekinge kombinerat med en tur med motortorpedbåten T-38 (i samarbete med föreningen Motortorpedbåten T38 Vänner).

I princip alla flygningar som genomförs utgår i dagsläget från hemmabasen Hässlö. Och så har det varit sedan Daisy 2013 fick flytta från Bromma där hon hade huserat sedan 1983.

För den som vill hålla sig markbunden går det naturligtvis även att få en visning av Daisy ute på flygfältet genom att besöka Västerås flygmuseum.

Daisy utan sina vingar. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Flygplanet Daisy

Daisy bär på en fascinerande historia. Flygplanets tillvaro idag, med medlemsflygningar, är betydligt lugnare än under mitten på 1900-talet. Daisy tillverkades i Douglas Aircraft Companys fabriker i Long Beach, Kalifornien och levererades till det amerikanska flygvapnet 1943.

1944 kommenderas hon, från stationeringen i Algeriet, bland andra DC-3:or till England som en förberedelse för de allierades invasion av naziockuperade Europa i ”Operation Overlord”. Under dagen D den 6 juni 1944 släppte hon fallskärmshoppare vid Normandie.

Hoppning med fallskärm från DC-3:or som Daisy skedde bland annat med hjälp av en ankarlina och ett lampsystem, men framför allt med stort mod. När planet närmade sig tilltänkt område släcktes den röda lampan och den gröna tändes. Hopparna fick då order att ställa sig upp, haka i sina hopplinor till ankarkabeln och kolla utrustningen hos framförvarande person i ledet. När hoppmästaren sedan ser droppzonen genom öppningen kommenderades ”Go!” och då fanns det inget annat val än att hoppa ut över Frankrike. Det var dåligt väder och sikten var begränsad. En del av hopparna steg därför ner på andra platser i Frankrike än den tänkta. Två av Daisys 18 fallskärmssoldater dog i striderna i Normandie.

Daisy fick 2018 projektbidrag från Riksantikvarieämbetet att återinstallera både ankarkabel och grön/röd lampa som användes för fallskärmshoppningarna, så nu finns de att titta på i kabinen.

Lampor. Den gröna signalerade för fallskärmshopparna att det var dags att kasta sig ut. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Den 5 juni 2019, deltog Daisy i minneshögtiden i samband med 75-årsminnet av invasionen av Normandie, tillsammans med cirka 20 andra DC-3:or. Bland de 19 fallskärmshoppare som följde med Daisy denna gång fanns Warren Johnson, brorsbarnbarn till Lambert “Kelly” Johnson, som hoppade ur Daisy på Dagen D. Kalottfallskärmar användes precis som 75 år tidigare.

Daisy deltog även i andra operationer under andra världskriget, både i södra Frankrike genom ”Operation Dragoon” och i Arnhem i Tyskland genom ”Operation Market Garden”. Vid krigets slut återvände Daisy till USA.

Daisys historia fortsätter sedan med ombyggnation till en civil DC-3:a. Efter konverteringen såldes hon 1948 till Det Norske Luftfartselskap som sedermera förenades med andra flygbolag i Norden till det gemensamma Scandinavian Airlines System (SAS). Daisy blev på det sättet ett av SAS första flygplan och byggde upp trafikflyget. Hon fick då SAS dekormålning och namnet Fridtjof Viking.

Passagerartrappan till Daisy. Foto: Lars Sveding (CC BY)

Efter att under några år ha tjänstgjort hos Linjeflyg såldes hon och hamnade åter i det militära, men nu i det svenska flygvapnet år 1960. Under tjänstgöringsperioden i flygvapnet hyrdes hon ut till Röda korset där hon flög förnödenheter och passagerare som en del av humanitära insatser i Etiopien.

1982 fasades flygplansmodellen ut från flygvapnet. Daisy såldes så småningom, via privat ägo, till stiftelsen Flygande Veteraner 1983. Flygande Veteraner döpte henne då till Daisy, eftersom det var det namn som troligen användes i amerikanska flygvapnet.

Benutrymmet godkänt hos Daisy. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Vinglös Daisy under inspektion

Under dagen för vårt besök så är Daisy vinglös. Det är framför allt vingarnas infästning som är under inspektion, vilket ska ske med vissa fastställda intervaller (2 000 flygtimmar). Det gavs därmed möjlighet att få titta in för att se hur en flygplansvinge ser ut inuti. Yttervingen är fastsatt med drygt 300 skruvar och bultar. I ena vingroten fanns hälsningar från tidigare service från Flygande Veteraner.

Vingroten med en dold hälsning. Foto: Lars Sveding (CC BY)

Daisy flyger under kontroll av Transportstyrelsen, och det är Flygande Veteraners certifierade tekniker som ser till att service görs enligt gällande föreskrifter. Teknikerna träffas regelbundet för att underhålla Daisy. Många av teknikerna har jobbat eller jobbar inom flyget och får här möjlighet att träffas för att prata, skruva, skämta, putsa och polera. Föreningen får allt eftersom flera yngre förmågor som tillför både energi och nya kompetenser.

Historiska transportmedel – ett kulturarv av stor betydelse med fortsatt rörlighet som mål!

Hos Västerås flygmuseum och Flygande Veteraner finns alltså en stor grupp ideellt arbetande entusiaster som underhåller, förvaltar och visar historiska transportmedel. Men det stannar inte vid det utan man lägger, som beskrivits ovan, även ner mycket tid för att se till att merparten av dem kan hållas fortsatt rörliga. Drivkraften är det faktum att historiska transportmedel tillförs en extra värdefull dimension när de är i rörelse i luften, på vägen, i vattnet och på spåren.

Medvetenheten om att historiska transportmedel är en central del av kulturarvet behöver idag bli mer etablerad och självklar. Utvecklingen av transportmedel och kommunikationer anses vara en av de stora drivkrafterna som påverkat och påskyndat samhällsutvecklingen genom historien. Transportmedel har genom tiderna alltid utgjort viktiga aspekter av människors liv och livsvillkor och format och omformat individers världsbild. Sett i ett sådant perspektiv bidrar varje bevarat enskilt fordon och farkost också med pusselbitar till en stor mängd berättelser om denna utveckling liksom om samspelet mellan människa och samhälle.

Lars Sveding, vice ordförande i Flygande Veteraner, och Tom Ax, ordförande för Västerås flygmuseum. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Det ideella arbetet är idag helt avgörande för att historiska transportmedel ska finnas kvar och kunna upplevas och de flesta är eniga om att det finns många fördelar med att det förblir så. Samtidigt är det stora engagemanget hos dessa civilsamhällets kulturarvsaktörer och alla de arbetstimmar som läggs ned inte tillräckligt för bevarandet och användandet ska klaras idag och i framtiden. Det finns problem och hinder som behöver hanteras och som framför allt uppstår till följd av att regelverk av olika slag liksom skatter och avgifter på trafik- och miljöområdet oftast inte gör skillnad på om ett transportmedel är nytt och modernt eller äldre och historiskt. Därtill kommer ibland flygplansförsäkringar och höga kostnader för lokaler och andra utrymmen som behövs. En realitet är också svårigheter att få tag i och tillåtas använda material och drivmedel som gör att också den äldre och kulturhistoriskt intressanta tekniken som sitter innanför skalet av plåt, trä eller stål kan bevaras.

Mycket arbete ligger bakom den intressanta utställningen. Foto: Maria Adolfsson (CC BY)

När hänsyn till de äldre transportmedlens särskilda förutsättningar inte medges kan det bidra till att verksamheter måste upphöra, att aktiva tappar intresset och orken och att fordon och farkoster måste parkeras för gott. Kunskapen om och den praktiska erfarenhet av hur äldre teknik fungerar riskerar också att på samma gång försvinna.

Sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var tredje delen i den följetong som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. Nästa del kommer också att handla om veteranflyg, nämligen hubben med lätta experimentklassade flygplan i Håtunaholm.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

K-podd 57: Om de obesuttnas arkeologi

K-podd vänder i det här avsnittet blicken mot historiens obesuttna. Alla de människor som under århundradena fram till 1900-talet brukade jord och bodde i hus som de själva inte ägde. Kategorierna och omnämnandena var många: Torpare, inhyseshjon, backstugusittare, statare.

Gäst i avsnittet är arkeologen Pia Nilsson. Tillsammans med Martin Hansson, Lunds universitet, och Eva Svensson, Karlstad universitet har hon genomfört projektet ”De obesuttnas arkeologi – människor, metoder och möjligheter”, som också resulterat i en rapport med samma namn. I forskningsprojektet som finansierats av Riksantikvarieämbetet diskuterar författarna vad som kan göras för att lyfta fram spåren av de obesuttna och öka kunskapen om samhället på främst 1700- och 1800-talen.

Trion har tittat särskilt på vad ändringen av kulturmiljölagen 2014 inneburit. Ändringen anger att lämningar som etablerats före 1850 kan vara lagskyddade, vilket ger nya möjligheter för att uppmärksamma spåren efter de obesuttna och ge dessa en mer framträdande plats i historieskrivningen.

Ladda hem och läs hela rapporten här 

I avsnittet nämns även projektets slutkonferens i Nässjö, Obesutten 2020, 7-8 september , i samarbete med Jönköpings länsmuseum. Läs mer om konferensen här

Säkerhetsavstånd: Pia Nilsson från Arkeologerna och Emil Schön från Riksantikvarieämbetet samtalar om ”De obesuttnas arkeologi” på behörigt avstånd från varandra.

Vinjettbild: Torprester från början av 1800-talet i Skäralid, Skåne. Här bodde torparparet Såne och Hanna Eskilsson. När de blev gamla fick de bo kvar som inhyseshjon hos nästa familj. Järnspisen tyder på att torpet användes långt fram. Foto: Pia Nilsson(CC BY)

Tre nya partners och över 58 000 nya objekt i K-samsök

Flygplan, glas och lokalhistoria – vad har de gemensamt? Jo, det är ämnen som K-samsöks tre nya partners är specialister på. Vi välkomnar Arlanda flygsamlingar, Kulturparken Småland och Trelleborgs museum till K-samsök och nätverket som nu består av över 75 kulturarvsinstitutioner runt om i Sverige.

Flygplan, Kevin Chang, CC BY-SA

En fantastik fin liten samling av äldre flygplan och andra fordon knutna till flygplatser från Arlanda Flygsamlingar finns nu tillgängliga via K-samsök. För den flyghistoriskt intresserade finns detaljrika beskrivningar om både modeller och vad fordonen varit med om under sin brukningstid.

Bacchusskålen, Jörgen Ludwigsson, CC BY

Förhistoriska föremål, blyertsskisser och fantastiskt konstglas! Bland de över 51 000 objekten från Kulturparken Småland kan du hitta det mesta som ett länsmuseum arbetar kring. Men eftersom just detta museum specialiserat sig på glas, finns det här en guldgruva av kristall att djupdyka i.

Stadsparken omkring 1910, Public Domain

Från Trelleborgs museum kan du hitta nästan 7000 fotografier från staden och dess omgivningar. Gatumiljöer, industrier och byggnader, men framför allt de människor som levde och verkade här.

Vad är K-samsök?

K-samsök är ett verktyg för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. Det fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t.ex. på webbplatser eller i mobila tjänster. Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök

Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system behöver en lokal teknisk port byggas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

När björnen blev en fågel och korset förbyttes i runor

Henrik Zedig skannar en av runstenarna vid Attmars kyrka (M 4). Foto Magnus Källström

Förra veckan tog arbetet med Medelpads runinskrifter ett rejält steg framåt. Då fick vi äntligen möjligheter att genomföra den 3D-skanning av Medelpads runstenar som vi länge hade planerat och som vi hoppas ska bidra till den slutgiltiga läsningen av några av de svårare inskrifterna. I några fall hade jag redan på andra vägar funnit en lösning, men behövde pröva den på ett mer objektivt sätt, i andra visade sig den digitala bilden bjuda på oväntade överraskningar. 

Vi var tre stycken som hade tagit oss upp till Medelpad. Själva skanningen utfördes av Henrik Zedig från länsstyrelsen i Västra Götaland tillsammans med Laila Kitzler Åhfeldt från Riksantikvarieämbetet, medan jag mest stod bredvid och försökte snappa upp detaljer allteftersom ristningen växte fram på skärmen. Att vid en runsten även kunna se ristningen utan den nuvarande uppmålningen och i en generaliserad färgskala var en mycket speciell upplevelse.

Digital bild av Svalastenen (M 2), som i dag står vid Njurunda kyrka. Foto Magnus Källström

På tre dagar skannade vi alla Medelpads 14 bevarade runstenar. En inskrift som särskilt intresserade mig är den som finns på den mindre av de två runstenar som står vid Sköns kyrka, nämligen M 16. Enligt litteraturen är detta den senast funna runstenen i Medelpad, som ska ha påträffats i september 1911 av den förste ordföranden i Medelpads fornminnesförening Anders Wide och författaren Olof Högberg. Stenen ska då ha legat med ristningen uppåt ”i en kyrkstallplan invid Sköns kyrka”. I en tidningsartikel från 1912, där Wide intervjuas har jag dock funnit att den egentliga upptäckaren var ”en 18-årig yngling från Målås i Skön”, som vid denna tidpunkt hade anmält sitt fynd till föreningen. Att döma av en kort tidningsnotis om uppförandet av den nya kyrkan i Skön från november 1848 verkar det samtidigt som om som den faktiskt kan ha upptäckts redan då. I så fall är det i stället den stora Attmarstenen M 5 – funnen den 26 augusti 1875 – som är det senaste runfyndet i Medelpad.

Laila arbetar vid Bergastenen (M 3) i Njurunda. Fältutrustningen i förgrunden. Foto Magnus Källström

Trots att stenen från Skön har varit känd i mer än hundra år, verkar den aldrig ha blivit ordentligt runologiskt undersökt, utan den läsning och tolkning som är den officiella har egentligen en mycket märkligt bakgrund. Ytterst går den tillbaka på en uppteckning som gjordes 1969 av den dåvarande intendenten vid Sundsvalls museum Björn Hallerdt och som han meddelade den runintresserade Algot Hellbom. Denne gjorde i sin bok Medelpads runstenar (1979) i sin tur en del ändringar för att få mening i texten. I Samnordisk runtextdatabas har inskriften fått följande redaktion med ledning av Hellboms bok:

bia(r)(n) raiti … …þur sin : kuþ hialbi ant hans … …ti runaR
Biorn ræisti … [fa]ður/[bro]ður sinn. Guð hialpi and hans … [ris]ti runaR.

Eller som det blir på dagens svenska:

”Björn reste …, sin fader (eller: broder). Gud hjälpe hans ande. … ristade runorna.”

När stenen målades upp av Runverket i slutet av 1990-talet  kunde man inte återfinna allt detta, men man valde ändå att i många stycken följa Hellbom. Att vissa detaljer inte stämmer upptäckte jag redan 2006, när jag höll på med min avhandling. Exempelvis såg jag redan då att ant hans inte finns på stenen, utan att det sannolikt bara står ordet salu dvs. ”själ”. Detta parti hade också lämnats utan uppmålning. De inledande runorna var målade som biari, vilket ju inte borde återge namnet Björn utan i stället det mer sällsynta Bjare, som faktiskt också betyder ’björn’. Att den sista runföljden borde återge en ristarsignatur köpte jag då, även om jag inte riktigt kunde föreställa mig hur denna del av texten ursprungligen hade varit arrangerad på ristningsytan.

Under senare år har jag gått igenom denna inskrift vid flera tillfällen och gradvis upptäckt att den på ytterligare punkter måste läsas helt annorlunda. Bland annat döljer den fjärde runan som har målats som r egentligen de två runorna li, som av allt att döma är en del av ordet lēt ’lät’.

Runstenen M 16 vid Sköns kyrka. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

Inför veckans undersökningar hade jag rest upp en dag före Laila och Henrik för att pröva mina senaste idéer, som jag också tyckte bekräftades av ristningen så långt det nu gick att bedöma. På torsdagsmorgonen blev det äntligen dags att skanna denna sten. Eftersom radio P4 Västernorrland hade visat intresse för vårt arbete, bestämde vi att göra detta i direktsändning, vilket ju var ett litet vågspel ifall mina iakttagelser skulle visa sig vara helt fel och allt bli ett stort antiklimax. Ordet salu och några andra detaljer kom först mycket tydligt fram på skärmen. Därefter nådde vi de inledande runorna som är målade bia, men som jag i stället kunde läsa som bai. Detta känns vid första anblicken inte som något vikingatida namn. Man ska dock komma ihåg att b-runan också kan stå för /p/ och i så fall får vi mansnamnet Pāi. Detta förekommer i flera olika källor (bland annat som binamn på islänningen Óláfr Pái Hǫskuldsson), men det har aldrig tidigare har setts på en vikingatida runsten. Namnet betyder ’påfågel’ och man tror att det ursprungligen har uppkommit som binamn på personer med svaghet för färggranna kläder.

Något som vi också fick bekräftat, men som inte hanns med under den korta tiden i etern, var att den föregivna ristarsignaturen saklöst kan strykas. I stället för tirunaʀ står det av allt att döma biurna-…, där alltså namnet Björn ser ut att återuppstå på stenen! Det kunde ligga nära till hands att här se en bestämning till det föregående sālu ’själ’, men det är omöjligt eftersom namnet Biǫrn i genitiv har formen Biarnaʀ med a. Det troligaste är i stället att namnet står i grundform och att runorna i slingan på mittytan är början på en ny sats.

Just nu tror jag att hela inskriften ska läsas på detta sätt:

bai li- raita …[aþu]r sin : kuþ hialbi salu | biurn a-…
Pāi lē[t] rētta … [f]aður sinn. Guð hialpi sālu. Biǫrn o[k](?)…
”Påe lät uppresa …, sin fader. Gud hjälpe själen. Björn och(?) …”

De runor som står inom hakparentes är i dag dolda under mark i den betong som stenen av någon anledning göts in i när den placerades på sin nuvarande plats vid kyrkans restaurering 1969. Att jag ändå vet att stenen bär dessa runor och att släktskapsordet varit just ordet fader beror på att jag har fått tillgång till undersökningar av stenen som arkeologen och Timrå- och Skönsättlingen Ingmar Jansson gjorde som gymnasist i början av 1960-talet. Ingmar var dessutom den förste att läsa biurna-… i slingan på mittytan, även om det också tog honom flera besök.

Runstenen M 14 vid Byn i Sättna. Foto Magnus Källström

Vid lunchtid lämnade vi Skön för att göra de två sista runstenarna på vår tur: Oxstastenen i Selånger (M 13) och runstenen vid Byn i Sättna (M 14). Den senare avbildades första gången 1724 av Erik Julius Biörner, som har efterlämnat en läsning och tolkning som var så fantasifull – stenen antogs här vara rest av tre män som kallade sig ”namnkunnige Asiefarare” – att de mer sansade 1700-talsforskarna misstänkte att den var påhittad. Nils Reinhold Brocman besökte platsen på sin resa till Hälsingland 1763, fann stenen och lät den medföljande tecknaren Olof Rehn avbilda den. Denna teckning finns i två olika versioner och har sedan dess varit vägledande för denna mycket vittrade och nötta inskrift.

N. R. Brocmans och Olof Rehns teckning av runstenen i Byn 1763. Foto: ATA

Min förhoppning var att vi här bland annat skulle kunna fastställa namnet på den som stenen har varit rest efter och vars namn Brocman och Rehn hade läst som ihul, men vårt intresse kom snabbt att upptas av en helt annan del av ristningen. På mittytan finns ett ganska skevt kors uppmålat, men detta gick inte alls att återfinna i 3D-bilden. Plötsligt upptäckte Laila, Henrik och stenens fadder Mikael (oklart vem som var först), att det inte alls var något kors, utan det i stället fanns runor på denna plats. Trots att vi både hade stenen och själva 3D-bilden att jämföra med var det inte helt lätt att få ordning på hela texten, men det rådde inget tvivel om att man kunde läsa ulf följt av en runa som antingen var r eller b. Det såg också ut som om dessa runor begränsades av ett textband som reste sig upp från rundjurets huvud. Efter att ha granskat partiet närmare kunde vi också fastslå att de runor som går att skymta i rundjurets hals ska läsas i motsatt riktning och att namnet suain ”Sven” som står i slingan till vänster måste utgöra början av inskriften och vara inskriftens första namn.

De nyfunna runorna på M 14 i nattbelysning och i 3D-version. Runorna går i lodrät riktning och följer den högra sidan av det som tidigare antogs vara ett kors. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

För att även få möjlighet att titta på ristningen i släpljus bestämde vi oss för att återvända när det hade mörknat. Tyvärr hade det då också börjat regna, men med paraply och en bygglampa kunde vi bekräfta de runor som vi hade sett tidigare på dan. Det var samtidigt svårt att få fason på det som borde vara rundjurets huvud, men så mycket är säkert att det aldrig har funnits något kors på denna sten. Här har Rehns teckning misslett senare undersökare.

Det ska tilläggas att det när man väl har fått syn på dessa runor inte är några problem att se åtminstone u-runan även på tidigare fotografier.

Detta var torsdag kväll och när jag på fredagsmorgonen bläddrade i mitt preliminära manus till Medelpads runinskrifter gjorde jag en nästan lika oväntad upptäckt. Bland de äldre avbildningarna av M 14 finns en mycket valhänt teckning av Nils Johan Ekdahl från 1829, som jag inte har haft så stor tilltro till eftersom den innehåller flera märkliga runformer. Nu såg jag till min förvåning att han på mittytan hade avbildat de runor som vi trodde oss vara först att upptäcka!

N. J. Ekdahls teckning av M 14 från 1829. Efter original i ATA.

Våra upplevelser vid runstenen i Byn ger ett par viktiga påminnelser för fältrunologen. När man studerar en runsten är det alltid nödvändigt att förhålla sig kritisk till vad tidigare undersökare har sett och hålla öppet för att verkligheten kan vara en annan. Samtidigt ska man inte underskatta föregångarna och de gamla antikvarierna, utan noga begrunda vad de har noterat. I detta fall har Brocman förlett oss med sitt kors, medan Ekdahls taffliga teckning egentligen visade den rätta vägen. Det bör samtidigt framhållas att Brocman ingalunda var säker på sin uppfattning. I sin reseberättelse skriver han nämligen:

”Jag tilstår likväl at jag en annan Dag ännu gärna set denne Sten för dess Ojämnheter och flera Rister skull. Ty hvad förste Gången i sådant fall icke kan vinnas, det gifver ofta en annan Tid bätre. Sålunda ser jag i Domprosten Celsii Anteckningar, at han läst månge Runstenar 2, 3, ja 4. Gånger, några År ofta imellan hvar Gången. Hvarföre jag til denne icke själfkloke, utan af Flit, Möda och Eftertanka kloke Mannens Runradningar hafver mera Förtroende, än til hans både Förgänges- och Samtida Mäns. Han höll för skamligt at påbörda någon sina Meningar, förr än han själf om dem var öfvertygad: var icke häller så lättsinnig, at han snart lät inbilla sig det, som sakernas Natur och andra Efterrättelser, dem han väl viste, emotsade.”

Detta är mycket kloka ord, även om det säkert hade kunnat uttryckas lite enklare.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I höst kommer M 16 vid Sköns kyrka att grävas upp och befrias från betongen som nu täcker en del av ristningen. Då kan vi kanske komma ytterligare en bit med läsningen och tolkningen av denna inskrift. Och skulle någon veta vem den 18-åriga ynglingen från Målås var, så är jag givetvis intresserad. DS.

Årets runfynd 2020

Den nyfunna runstenen från Hellerö i Västra Ed. Foto Magnus Källström

”Årets första runfynd” har sedan några år varit en stående rubrik på K-blogg, men i år har den inte kommit till användning. Skälet är att fynden har låtit vänta på sig. Visserligen fick vi redan i våras rapporter om ett par mindre fragment, men dessa har endast runstensornamentik och inga runor. För någon månad sedan fick vi också veta att ett större runstensfragment med minst tre ord hade hittats i Västergötland. Detta bör nog räknas som årets första runfynd, men tyvärr har vi ännu inte haft möjlighet att undersöka det och mycket tyder på att det kan höra ihop med en tidigare känd sten. Så nu förra onsdagen slog det till när en hel och tidigare fullständigt okänd runsten upptäcktes i Hellerö i Västra Ed utanför Västervik i Småland.

Hur fyndet gick till har redan rapporterats i olika medier och det finns egentligen ingen anledning att upprepa detta, även om man kan säga att det nästan är ett klassiskt sätt för hur okända runstenar brukar dyka upp. Någon vänder på en stor sten i en åker och baksidan visar sig vara ristad med runor. Jag fick reda på fyndet redan dagen efter när Veronica Palm från Västerviks museum ringde mig och berättade om stenen. Det stod från början helt klart att det rörde sig om en äkta runsten och jag bestämde på stående fot att åka ned morgonen efter, något annat var väl egentligen otänkbart.

När jag kom till Hellerö möttes jag av en entusiastisk skara av boende och tillresta som hade samlats kring stenen och det var bara att falla ned på knä och börja läsa. I pressmeddelandet från Västerviks museum står att jag ”omgående” kunde tolka inskriften, men detta faktiskt en sanning med viss modifikation.

De första två runorna var lätta att läsa. Där stod k, sedan en stungen i-runa det vill säga e, men den tredje runan gick jag bet på. Huvudstaven var tydlig och det såg ut som det kunde finnas en bistav till en l-runa, men det kunde kanske också röra sig om en i-runa. Sedan kom en tydlig þ-runa och en a-runa, men sedan var det svårt att läsa igen. Här såg det mest ut som resterna av en utvittrad þ-runa. Ur detta kunde jag inte få fram något begripligt namn och verkade därför klokast att snabbt hoppa framåt i texten. Där hittade jag ordet ”reste” och därefter var det ingen svårighet att på stående fot läsa och tolka resten av texten: ”denna sten efter Sigbjörn, sin fader, Ögärds make.”

Med tanke på hur lättläst resten av texten är var det frustrerande att jag inte kunde få fram det första namnet, men jag gjorde som jag brukar göra. Jag började metodiskt rita av och kommentera varje runa, men inte heller det verkade hjälpa. Det blev dags att åka iväg och äta lunch, vilket visade sig vara ett lyckosamt avbrott. När jag kom tillbaka tog jag tag i den motspänstiga tredje runan igen och det dröjde inte länge förrän jag såg att den ju var r! Då föll plötsligt alla bitarna på plats. Det stod givetvis kerþar det vill säga namnet Gerðarr ”Gärdar” som finns på ett flertal runstenar i Uppland, Södermanland och Östergötland. Sista runan i namnet är som nämnts vittrad, men den kan mycket väl ha varit r.

Hela inskriften blir då:

kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sin, bōanda Øygærðaʀ.
”Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.”

Ett litet tolkningsproblem finns dock. Ska runföljden sitiarf uppfattas som namnet Sigdiarfʀ eller Sædiarfʀ? Utifrån stavningen borde det senare ligga närmast, men samtidigt undrar man varför inte i-runan är stungen, när ristaren annars använder e för /æ/ (och /e/). Jag tror därför att Sigdiarfʀ är att föredra.

Det allra roligaste är dock det avslutande namnet, som återger kvinnonamnet Øygærðr. Detta har inte tidigare funnits belagt i runinskrifterna och tycks även ha varit sällsynt under medeltiden. På nutida svenskt område finns några spridda belägg från Bohuslän och Jämtland, men detta var egentligen Norge när runstenen restes. De namnleder som ingår in namnet är dock välkända från runstenarna och genom att många av de sammansatta namnen bildades genom att namnleder kombinerades fritt kunde ett sådant namn uppkomma helt spontant utan att man behöver räkna med norska kontakter.

På stenens mittyta finns det sedvanliga korset. Ett kors av liknande typ finns på en runsten i Mörlunda (Sm 152). Kanske finns det något samband? Foto Magnus Källström

Läsningen ovan är ännu preliminär, men eftersom ristningen är så pass tydlig tror inte att den kommer att ändras i någon större utsträckning. Rundjurets huvud som finns på mittytan har en originell utformning och liknar inte alls det vi brukar finna på de småländska eller östgötska runstenarna. Möjligen kan detta tyda på att ristaren har kommit utifrån. Vissa av detaljerna i detta huvud ger också möjlighet att datera ristningen, som jag tror ska placeras någonstans mellan ca 1020 och 1050.

Man undrar givetvis om det kan finnas något samband mellan runstenen och den silverskatt som 2008 hittades vid gården. I denna skatt ingår både mynt präglade under Olof Skötkonung 994–1022 och den danske kungen Knut den store 1016–1035. Detta stämmer ganska väl med den tid som jag tror att runstenen kan ha tillkommit och en silverskatt tyder på resurser och kontakter utöver det vanliga.

Stenen är som nämnts bara preliminärt undersökt och jag hoppas att jag snart ska få möjlighet att besöka den igen. Framför allt är det detaljerna i rundjurets huvud som jag vill studera närmare. Jag tvekade inte heller att omedelbart utnämna denna runsten till ”Årets runfynd”. Hela okända runstenar dyker nog bara upp med tio års mellanrum och ett finare fynd än detta lär vi knappast få se i år!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Faktiskt är det ganska jämt tio år sedan en fullständig och tidigare helt okänd runsten dök upp. Då gjordes fyndet i en åker vid gården Småhamra i Österhaninge utanför Stockholm. Läs vidare om detta fynd i Thorgunn Snædals inlägg på K-blogg. DS.

Tips på höstlyssning

Poddlyssning på höstkanten. Foto: Jenny Sköld, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Hösten är en perfekt tid att lyssna på podcasts, till exempel på hundpromenaden eller framför en varm brasa. Här kommer tips på flera poddar med historiskt tema. Det finns många historiska poddar att välja bland, så tipsa gärna om dina egna favoriter.

Vi har valt ut poddar som uppdateras aktivt och som går att prenumerera, och lyssna på, i valfri podcasspelare.

Museipoddar

Hallwylska podden – Museets medarbetare och andra ämnesexperter utforskar det förra sekelskiftet med avstamp i Hallwylska palatset.

Vasamuseet – Utgår från regalskeppet Vasa men behandlar ofta 1600-talets samhälle i ett bredare perspektiv.

Museimagasinet – Kalmar läns museums podd som bland annat handlar om de spännande resultaten från undersökningarna vid Sandby borg på Öland.

Sveriges radios poddar

P3 historia – Biografier om historiska personer från hela världen. Fokuserat på berättelsen men tar ut svängarna bitvis för att förmedla en bra historia.

Släktband – Historia ur släktforsningsperspektiv.

Vetenskapsradion historia – Sveriges radios långkörare om aktuell historisk- och arkeologisk forskning.

Övrigt

Historiepodden – Två gymnasierlärare nördar ner sig i rykande inaktuella händelser.

Vad är en podcast?

Podcast är ett lyssnarformat där du som användare själv väljer vad du vill lyssna och prenumerera på. Detta görs ofta via en podcastspelare som hjälper dig hålla ordning på alla poddar du följer, men det går det även att lyssna direkt på podcastens webbplats.

Lyssna gärna på K-podd, vår egen podcast som djupdyker i ämnen kopplade till vår verksamhet, senast om fornborgar.

Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Exempel på äldre ladugård i Hassela, Ersk-Matsgården. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.

Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)

De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.

I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.

På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver ”Lars”.

Nya runor i Hassela. Foto: Mats G Larsson (CC BY)

Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står ”Lars Johan Almgren” med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.

Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan ( ᛣ ) men här använder en öppen r-runa ( ᚱ ) av samma typ som på Kensingtonstenen.

Jämförelse mellan formen på r-runan i namnet iohan fredrick i tröskladan i Granhult och en av r-runorna i ordet norrmen på Kensingtonstenen. Foto: Magnus Källström (CC BY)

Det framträder allt klarare att ”Kensingtonrunorna” varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.

Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Berit Wallenberg on Ireland – new on Flickr Commons!

St. Kevin's Church, Glendalough, Co. Wicklow, Leinster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain
St. Kevin’s Church, Glendalough, Co. Wicklow, Leinster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain

The Swedish National Heritage Board started sharing photos by Berit Wallenberg on The Commons on Flickr in 2012. We will now add “Berit Wallenberg – Ireland” to her 11 previous albums with photos from Sweden, Italy, Belgium, France, Germany, The Netherlands, Switzerland, England, Norway, Denmark and Iceland. Most of these images are from the 1920s and 1930s.

Berit Wallenberg (1902–1995) was a Swedish archaeologist and art historian, specialized in medieval churches and mural paintings. She began photographing early, and brought her camera on her many travels in Sweden and other European countries. As an adult, she often travelled on her own, in her own car and under modest conditions, even though she was part of the influential Wallenberg family with bankers, industrialists, politicians and diplomats.

Berit Wallenberg spent about two weeks on Ireland in August 1939, travelling around, mainly studying ancient remains, as monastic sites and churches. The images are from the provinces of Ulster, Leinster and Munster. According to the photo dates, she started her trip in Ulster in Northern Ireland, UK, then continued to Leinster and Munster in the Republic of Ireland. However, we will not upload the images in cronological order.

Beehive huts near Dunbeg promontory fort, Dingle Peninsula, Co. Kerry, Munster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain
Beehive huts near Dunbeg promontory fort, Dingle Peninsula, Co. Kerry, Munster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain

The entire Berit Wallenberg archives collection holds more than 25,000 photos. About 5,000 are digitized and searchable in our photo database Kulturmiljöbild, thanks to financial contribution from the Berit Wallenberg Foundation. The new album “Berit Wallenberg – Ireland” will show a choice of 20 images, selected from the 150 images from Ireland by Berit Wallenberg in the photo database.

We warmly welcome all Flickr viewers to the Swedish National Heritage Board’s photostream on Flickr Commons to follow Berit Wallenberg on Ireland, and to download and use the copyright free images. We also hope for Flickr members to comment on the images, to tag, to show comparative images, and to tell us things we did not know about the images we share! We start uploading today, and more images from Ireland will follow during autumn, so keep watching! :)

Det rörliga kulturarvet: Del 2. Djurgårdslinjen

Djurgårdslinjen. Foto: Per Englund (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. I den första delen kunde ni läsa om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm. I den här delen är det dags för den spårburna trafiken på Djurgårdslinjen.

Djurgårdslinjen vid Vanadisplan 1949. Foto: Lennart Welander (Public Domain)

Djurgårdslinjen – en spårtrafik med lång historia

Nästa år firar Djurgårdslinjen 30 år som museal och ideellt driven spårvagnslinje i Stockholm. Men historien om denna linje och om den spårbundna innerstadstrafiken sträcker sig mycket längre tillbaka än så, närmare bestämt till år 1877. Den tidigaste trafiken utgjordes av hästdragna spårvagnar, men några år in på 1900-talet blev spårvägarna i Stockholm elektrifierade.

Den museala linje som idag utgör Djurgårdslinjen har beteckningen 7N där N:et står för Norrmalmstorg, som är en av ändhållplatserna. Den andra ändhållplatsen är Waldemarsudde. Innan Djurgårdslinjen började drivas som museilinje hade all spårvagnstrafik i Stockholms innerstad varit nedlagd under nästan 25 år. Orsaken till att spårvagnslinjerna försvann ur stadsbilden var att Sverige övergick till högertrafik.

Från Norrmalmstorg till Waldemarsudde. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

De museala vagnarna bevaras och hålls rörliga av Svenska Spårvägssällskapet

Djurgårdslinjen förvaltar och har tillgång till 12 museala vagnar. Flertalet är tillverkade under 1900-talets första hälft. Med stigande ålder hos en vagn följer förstås behov av specialistkunskap både om hur vagnen ska framföras och hur den ska repareras. Här gör Svenska Spårvägssällskapet en betydande insats! Man utbildar personal och tillhandahåller ideella krafter för att drift och underhåll ska kunna säkras både idag och i framtiden. Sällskapet har arbetande medlemmar som fungerar som bland annat förare, elektriker och mekaniker. Alla med sin specifika kompetens på just de historiska spårvagnarna.

Per Englund, ordförande i Museibanornas riksorganisation MRO och trafikchef på Djurgårdslinjen, samt Linus Rexbrant, ansvarig för kommunikation om Djurgårdslinjen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

När vagnarna inte är ute på spåret har de sedan många år tillbaka kunnat ställas upp i Alkärrshallen, i närheten av Gröna Lund, på Djurgården. Idag är det dock konkurrens om utrymmet i denna spårvagnshall eftersom även Stockholms Spårvägar har depå och verkstad här för sina vagnar. Allteftersom de moderna vagnarna har blivit fler har utrymmet för de historiska vagnarna i motsvarande grad blivit successivt mer begränsat. Numera har Djurgårdslinjen tillgång till plats för som mest fyra veteranvagnar vid samma tillfälle.

Uppdraget – Att ta resenärer, inklusive turister, på en tidsresa

Djurgårdslinjens uppdrag från Region Stockholm är att både bedriva reguljär trafik samt att ge passagerarna en museal upplevelse. Linjen gör detta som en del av trafikoperatören AB Stockholms Spårvägar på Spårväg Citys infrastruktur. För museibanor är kombinationen av reguljär trafikuppgift och museal upplevelse närmast unik. Under sommarhalvåret drar Djurgårdslinjen ett tungt lass för att transportera både turister och stockholmare till Djurgården. Enligt Djurgårdslinjens egna beräkningar handlar det om ca 90 000 resor.

Äldre styrspak i spårvagnen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Trafiken med museala vagnar på Djurgårdslinjen påbörjas i slutet av i april och sker till och med tredje advent. Turtätheten mellan vagnarna är normalt 12-18 minuter och samtliga av Djurgårdslinjens veteranvagnar trafikerar sträckan.

Det fiffiga med historiska spårvagnar i reguljär trafik är att du kan åka med Djurgårdslinjen med samma SL-biljett som du använder på resten av SL:s färdmedel. Till exempel skulle du kunna lösa en enkel SL-biljett, åka de nya tunnelbanetågen C30 (levererade till Stockholm 2018-2020) från exempelvis T-centralen, hoppa av vid Östermalmstorg och byta till en mer än 100 år äldre historisk spårvagn som sen tar dig till Djurgården.

Glömda yrkeskategorier

Ett av det rörliga kulturarvets stora upplevelsevärden är att det ger möjlighet för passagerare att i nostalgisk mening knyta an till det förflutna. I förvaltningen av ett rörligt kulturarv är den immateriella dimensionen i form av kompetens och förmåga kopplad till gammaldags teknik och traditionella metoder helt centrala.

I Djurgårdslinjens uppdrag att leverera tidsresor ligger inte bara möjligheten att transportera sig i samma vagnar som under förra seklet, utan att göra det med historiska yrkeskategorier i tidstypisk uniform. Vagnarna på linje 7N är antingen bemannade med en fast konduktör, som sitter framför biljettkassan, eller en rörlig konduktör.

Plats för fast konduktör. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Spårvagn både i vardag, till fikat och på film

Djurgårdslinjen levererar utöver den reguljära museitrafiken resor i den omtyckta cafévagnen under helger. I den kan man titta ut över staden samtidigt som man dricker kaffe och äter en sockerkringla. Cafévagnen kan även abonneras för fester eller andra evenemang som bröllop och romantiska middagar. Cafévagnen känns lätt igen genom den stora kaffekoppen som står på mitten av vagntaket.

Djurgårdslinjens vagnflotta abonneras också av filminspelningar där spårvagnarna ska vara del av en historisk Stockholmsmiljö. I SVT:s serie Fröken Frimans krig syns flera av Djurgårdslinjens vagnar och personal.

Ett uppskattat och kanske lite läskigare alternativ till upplevelse med Djurgårdslinjen är att vagnarna under Halloween görs om till spöktåg i höstmörkret.

Ett uppskattat inslag i gatubilden. Foto: Per Englund (CC BY)

På spåren i samexistens trots åldersskillnad?

Något av det mest intressanta med Djurgårdslinjen måste ändå vara samexistensen mellan historiska och moderna vagnar. Det är alltså mer än 100 års skillnad mellan de moderna vagnarna och till exempel SS A1 nr 76 som tillverkades av ASEA 1903-1904 och som användes som snöblåsningsvagn på 1950-talet. För tåg och tågvagnar är både perspektiven och bruksperioderna långa!

På spåren är det idag dock viss trängsel då spårvägstrafiken i Stockholm expanderar. Nya linjer tillkommer, andra förlängs och turtätheten ökar. Därmed blir också vagnarna allt fler både i trafiken och i depån på Djurgården. Den positiva utvecklingen för den moderna trafiken leder alltså till vissa oönskade konsekvenser för det rörliga kulturarvet. Utrymmet för Djurgårdslinjens veteranvagnar reduceras. Antalet reserverade uppställningsplatser i Alkärrshallen har minskat under senare år, som redan nämnts. Samtidigt uppstår det risk för köbildning bakom en historisk vagn i trafik eftersom den håller lite lägre hastighet och stannar en stund extra vid hållplatserna. Det är ju ofta lite omständligare för passagerare att ta sig ombord.

På väg i modern trafik. Foto: Per Englund (CC BY)

Ny eller gammal – samma regler gäller för det mesta

Ett generellt problem för ägare och förvaltare av historiska transportmedel är att regelverk av olika slag oftast inte gör skillnad på om fordonet eller farkosten är modern eller till exempel hunnit bli 50 år gammal. Det är moderna och nytillverkade transportmedel som utgör norm. Ofta saknas därför hänsynstagande till de särskilda förutsättningar som krävs för att hålla historiska transportmedel fortsatt rörliga. Detta drabbar förstås också Djurgårdslinjen negativt. Till exempel kan krav på nya tågskyddssystem innebära behov av kostsamma ombyggnader och att den äldre och kulturhistoriskt intressant teknik och utförande som en äldre vagn har helt eller delvis måste överges om fordonet ska vara kvar i trafik. Naturligtvis finns det också en risk för att veteranspårvagnarna får tas ur drift permanent och övergå till en helt stillastående tillvaro på museum.

Teknikutvecklingen har även baksidor

Den teknikutveckling som på olika sätt gör den moderna spårvägstrafiken effektivare och säkrare visar sig ganska ofta medföra hinder för möjligheten att hålla museispårvagnarna i trafik på samma spår. När till exempel spänningen höjs i ledningarna finns det en risk att de äldre vagnarna blir överhettade och gärna rör sig framåt i en något högre hastighet än de är anpassade för. Vagnarna utsätts för ökat slitage och påfrestningar, vilket leder till att mer resurser behöver läggas på reparationer och underhåll.

Ett charmigt utseende som riskerar att försvinna från spårvägarna. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var andra delen i den följetong som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om en annan förvaltare av det rörliga kulturarvet.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota