Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

K-podd 40: Om den urtida insekten som blev ett modernt skadedjur

”Den långsprötade silverfisken erövrar Sverige”

”Den långsprötade silverfisken hotar böcker och konst”

”Hjälp! Ny stor silverfisk sprider sig i svenska hem”


Så har rubriker i svenska medier sett ut under de senaste åren. Men vad är det egentligen för slags skadedjur vi har att göra med? Varför tycks den långsprötade silverfisken leva och frodas särskilt väl i nybyggda hus och gamla arkiv?

I K-podd avsnitt 40 reder vi ut det och mycket annat tillsammans med några som har haft anledning att verkligen sätta sig in i ämnet. Hos programledaren Emil Schön finns Scarlett Szpryngiel som skrivit en genomgripande rapport i ämnet, tillsammans med Riksarkivets Johanna Fries-Markiewicz och Lisa Nilsen som driver egna företaget Lisa Nilsen Kulturvård.

Som vanligt hittar du även det här och fler avsnitt av K-podd i de flesta podcast-appar.

Halländska runor och namn

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petrus Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ‘Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av metoden inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode

 

En ny bild av Gamla Uppsala

Återskapad bild om hur det kan sett ut i Gamla Uppsala för 1400 år sedan. Bild: Disir/Riksantikvarieämbetet.

Många har väntat på resultaten från den stora utgrävningen i Gamla Uppsala, som pågick mellan åren 2012 och 2013. Nu presenteras rönen i två publikationer, dels den vetenskapliga rapporten ”At Upsalum – människor och landskapande”, dels den populärvetenskapliga boken ”Gamla Uppsala – människor och makter i högarnas skugga”. Och det är en helt ny bild av platsen som målas upp!

Forskarna är överraskade av den sociala mångfalden. Tidigare har historien om Gamla Uppsala mest handlat om sveakungar, pampiga gravhögar och den stora hallbyggnad, som härskarna lät uppföra under vendeltid (550-800 e. Kr).

Men nu har forskarna synliggjort alla de andra som levde och verkade här; krukmakare, boskapsskötare, textilhantverkare och smeder. Här fanns ett myller av barn, kvinnor och män. Slavar, krigare och aristokrater levde sida vid sida i den by som grävdes ut, och som anlades runt år 600 e. Kr.

Under vikingatid (800-1050 e. Kr) expanderade boplatsen, och totalt har arkeologerna undersökt nio gårdar. Det kan ha funnits bortemot 50 samtida gårdar här – det rör sig om en tätort som inte förekom på andra ställen i dåtidens Sverige.

Bybornas uppgift var att leverera produkter till härskarna. Men inte bara befolkningens arbete har gått att spåra, utan också deras tro. Mängder av rituella depositioner, bland annat husoffer, ger en inblick i vardagsreligionen. Intill byn har forskarna också undersökt ett gravfält från vendeltid och vikingatid. Även här var de sociala skillnaderna tydliga. Vissa brändes på bål med jaktfåglar, glaskärl och spelpjäser – medan andra inte fick några gravgåvor alls.

Återskapad bild hur stolpmonument från 600-talet kan sett ut. Det bestod av två nästan kilometerlånga stolprader alldeles i närheten av högarna. Bild: Disir/Riksantikvarieämbetet.

Stolpmonument
En av upptäckterna i Gamla Uppsala blev en världsnyhet. Det rör sig om ett stolpmonument från 600-talet. Det bestod av två nästan kilometerlånga stolprader alldeles i närheten av högarna. Minst 270 tallar hade huggits ned och placerats i djupa gropar med sex meters mellanrum. Över 300 ton sten hade samlats in för att stötta de 7,5 meter höga stolparna. Vilken arbetsinsats! Troligtvis har åtminstone den ena stolpraden flankerat en processionsväg, men stolpmonumentet kan också vara en helig avgränsning för kultplatsen.

Även den medeltida byn har undersökts, som delvis är från den tid då Sveriges första ärkesäte förlades hit, och då en domkyrka byggdes i Gamla Uppsala.

Varje fundament för stolparna krävde en stor arbetsinsats. I ett enda fundament kan det ligga uppemot ett och ett halvt ton sten som stöttade den höga trästolpen. Teckning: Göte Göransson.

En helhetsbild av Gamla Uppsala
Det rör sig alltså om en plats med en ovanligt lång kontinuitet, där man kan se hur makt och religion gått hand i hand under århundradena. Utifrån de nya resultaten kan äntligen en helhetsbild av Gamla Uppsala presenteras, där vanliga människor; män, kvinnor och barn blir synliga. Det blir så tydligt att platsen är så mycket mer än sina högar. Visst var Gamla Uppsala en viktig plats vad gäller politik, religion, juridik – men här pågick även hårt arbete och vardagsliv för dem som inte hörde till eliten.

Den arkeologiska undersökningen i Gamla Uppsala utfördes av Arkeologerna, Statens historiska museer, SAU och Upplandsmuseet.

Vid pennan,
Kristina Ekero Eriksson

Tips! Gamla Uppsala museum har du just nu möjlighet, genom den nya VR-upplevelsen, att kliva tillbaka 1400 år i tiden.

K-podd 39: Om museernas publik

Upplevelsen av ett museibesök innebär ofta minnen för livet, och ger inte sällan en djupare förståelse för den värld vi lever i. Det tycker vi som älskar att gå på museum. Men hur arbetar museerna för att fler ska komma dit och få den upplevelsen? K-podd tog med sig mikrofonerna till Sofia Ali och Anna Lihammer, som i en nysläppt rapport har gjort en djupdykning i frågan.

Riksantikvarieämbetets Sofia Ali och Anna Lihammer har skrivit en rapport där de tittat närmare på hur museer idag arbetar för att nå en bredare publik. De har bland annat rest runt i Sverige och samlat exempel på hur olika slags museer arbetar för att locka till sig nya besökare. Rapporten döpte de efter slutsatsen: ”Att vidga sin publik är att vidga sig själv”. Här kan du ladda ner eller beställa hela rapporten.

I K-podd avsnitt 39 utvecklar Sofia och Anna vad de kommit fram till, i ett samtal med programledaren Emil Schön. Vi ber om ursäkt för en ljudstörning genom avsnittet, men hoppas ändå att ni får en berikande lyssning!

Utställning via mejl

Skånska dinosaurier på Höganäs bibliotek
Utställningen Skånska dinosaurier på Höganäs bibliotek. Foto: Nelly Hercberg, Malmö Museer, CC BY.

Du fyller i ett formulär på webben och inom tre dagar dimper det ner en utställning i din inkorg. Kostnadsfritt. Skriv ut eller låt trycka materialet och sätt sedan upp utställningen i klassrummet, på biblioteket eller i gallerian i din hemkommun. Det låter enkelt, och det är enkelt.

På Malmö museers hemsida finns en avdelning med digitalt distribuerade utställningar. Utställningar som är färdiga att skriva ut och sätta upp. Än så länge finns två att välja på: Välkommen till Sverige och Skånska dinosaurier och andra jättegamla djur. Den ena en utställning om människor på flykt, den andra en djurhistorisk exposé från skånsk urtid till nutid.

Inom tre arbetsdagar

Efter det att kunden beställt utställningen skickas den via mejl inom tre arbetsdagar. Det kostar ingenting, men den som vill visa utställningen får själv stå för utskrifter och eventuella tryckkostnader.

Mejl efter beställning
Mejlet med utställningen Välkommen till Sverige kommer inom kort efter man beställt den kostnadsfritt från Malmö museer. Skärmdump: Staffan Cederborg, CC BY.

– Hittills har cirka 60 bibliotek, 20 skolor och en handfull museer i hela Sverige laddat ner och ställt ut utställningen Välkommen till Sverige, säger Samuel Thelin som jobbar på Malmö museer som intendent på utställningsenheten, och fortsätter:

– Biblioteken ska ju inte bara låna ut böcker. I deras utökade uppdrag ingår att de ska vara en arena för andra kulturyttringar.

Inte bara bibliotek

Det är främst bibliotek som visat sig intresserade, men även skolor beställer. Välkommen till Sverige har beställts cirka 20 gånger av olika skolor

– Det kan vara att skolan har en temadag och behöver en utställning att jobba med och samtala kring, säger Samuel Thelin. Vissa gör egna installationer och böcker med utgångspunkt i materialet.

Skånska dinosaurier, som funnits nedladdningsbar en kortare tid, har hittills beställts ett trettiotal gånger.

Befintligt material

Det var i samband med produktionen av utställningen Välkommen till Sverige som Samuel Thelin och Josefine Floberg på Malmö museer kläckte idén med digitalt distribuerade utställningar. Materialet, bilder, filmer, berättelser och lärarhandledningar, fanns ju redan, så det enda som behövdes var att skriva avtal med innehållsleverantörerna för ännu ett format, innan det kunde paketeras på ett sätt som var lätt att distribuera via mejl.

Automatisk PDF

De uppgifter som skickas in via formuläret skapar automatiskt en PDF-fil som fungerar som ett avtal mellan Malmö museer och utställaren. Där finns förutom kontaktuppgifter till beställaren, även uppgifter om var den ska visas, vilken målgrupp de vänder sig till, samt en förbindelse att utställaren inte utnyttjar eller sprider materialet för kommersiella syften.

Lång tradition

Utställningen Välkommen till Sverige knyter an till en tradition på museet av att hjälpa människor på flykt som inleddes då museet under krigsslutet 1945 tjänade som flyktingförläggning. 2015 blev inte museet en förläggning för människor på flykt, men man producerade utställningen Välkommen till Sverige för att sprida kunskap om och förståelse för de människor som riskerade sina liv för att ta sig till ett tryggt land.

EU-pengar sköts till och Malmö museer tog kontakt med upphovsrättsinnehavarna och de bolag som varit inblandade i originalproduktionen för att skriva nya avtal. För att få använda materialet på detta sätt betalades en summa till upphovsrättsinnehavarna.

Komprimerad version

Tillsammans med produktionsbolagen Auto Images och Xenofilia, samt Rädda Barnen klippte de ihop en komprimerad version av de filmer som fanns i originalutställningen och paketerade sedan alltihop till en fil som gick att skicka via fildistribueringsprogrammet Filemail Pro.

När väl beställaren fått materialet till sin inbox har Malmö museer inte längre någon kontroll på materialet. Det är en risk, medger Samuel Thelin, men anser samtidigt att risken att utställningen skulle visas i fel kontext eller missbrukas är väldigt liten.

– Hittills har båda utställningarna fungerat bra, och vi har inte fått några tecken på att de missbrukats.

Problemfri utskrift

Katarina Blom är bibliotekarie på Eslövs stadsbibliotek – ett av biblioteken som beställt Skånska dinosaurier. Hon intygar att själva processen med att ladda ner och skriva ut utställningen var problemfri. Allt som allt tog det cirka fem timmar från nedladdning till att utställningen var på plats.

Skånska dinosaurier på Höganäs bibliotek
Utställningen Skånska dinosaurier på Höganäs bibliotek. Foto: Nelly Hercberg, Malmö Museer, CC BY.

Men Eslövs stadsbibliotek hade också ambitionen att göra något mer än bara visa utställningen.

– Vi hyrde in dinosaurieföremål från dinosauriemuseet A World of Dinosaurs i Kalmar och tillverkade dinosauriefotspår i verklig storlek i papp. Dessutom gjorde vi ett litet dinosaurielandskap samt hade aktiviteter kopplat till att vi visade utställningen, säger Katarina Blom.

Dinosaurieutgrävning på biblioteket

Programverksamheten bestod också av bland annat pysselbord med dinosaurietema, högläsning ur dinosaurieberättelser och faktaböcker i sagorummet, återskapade vulkanutbrott, föreläsning av en paleontolog samt en dinosaurieutgrävning där barnen fick hacka ut dinosaurier ur is.

– Barnen fick gå in som i ett labb samt på en utgrävningsplats som vi hade byggt upp och gräva, hacka och pensla ut dinosaurier i plast och benbitar av trolldeg, säger Katarina Blom.

Förvaring i mapp

Under utställningstiden var det ett par stycken ur personalen som regelbundet höll koll på utställningen. Biblioteket förvarar nu utställningen i en mapp och har tänkt att undersöka om det är tillåtet att visa den igen längre fram. De kan också tänka sig att beställa fler utställningar på samma sätt.

– Det var väldigt smidigt och uppskattat, säger Katarina Blom.

Börja med det man har

Var ska då ett museum börja om man vill distribuera utställningar digitalt? Samuel Thelin på Malmö museer tycker att man ska börja med det man har.

– Man kan tänka: hur populär kan den här vara utanför museet? För det är förstås billigare att använda ett redan färdigt material, säger Samuel Thelin.

Viktigt med målgruppen

Att man också tidigt funderar kring målgruppen är också viktigt. Välkommen till Sverige passade bra i tiden med tanke på flyktingsituationen.

Nu vill Malmö museer gärna utveckla konceptet, och gärna det pedagogiska materialet. Att det rent tekniskt håller en låg nivå är kanske bra – mottagaren behöver varken teknisk kunskap eller avancerad utrustning för att kunna visa utställningen.

Den 19 oktober 2017 gav Regeringen i uppdrag till Riksantikvarieämbetet att ”kartlägga kulturarvsarbetets betydelse för skolväsendet samt att främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna” (Ku2017/02184/KL). Bland annat ska Riksantikvarieämbetet ”utarbeta och sprida vägledningar samt samla och sprida goda exempel på olika typer av samarbeten och samverkansprojekt.”

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

K-podd 38: Betydelsen av ett världsarv

K-podd tog chansen och fångade tre av deltagarna på den nationella världsarvsmötet i Visby 23-25 maj. Elene Negussie, världsarvssamordnare på Region Gotland, Åsa Nordin Jonsson, verksamhetsledare för världsarvet Laponia och Riksantikvarieämbetets Maria Wikman satt ner och diskuterade tillstånd och utmaningar för de svenska världsarven.

Föreningen världsarv i Sverige är ett samarbetsforum för de 15 svenska världsarven. Några dagar i maj hölls en nätverksträff där representanter för världsarven träffades för att utbyta erfarenheter och diskutera samarbetsmöjligheter kring möjligheten att se världsarven som plattformar för hållbar utveckling. Riksantikvarieämbetet deltog förstås, inte minst då myndigheten fått regeringens uppdrag att utarbeta en nationell världsarvsstrategi.

Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. I podden finns såväl stadsvärldsarvet Hansestaden Visby, som naturvärldsarvet eller egentligen det kombinerade världsarvet Laponia. Kombinerat då det är viktigt både av natur- och kulturskäl. Vi kommer också in på frågan om hotade världsarv.

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

Riksantikvarieämbetet at the 2nd IPERION CH Training Camp

Near infrared hyperspectral imaging (HSI), used to analyze a wooden panel painting. Photo: Elyse Canosa

Riksantikvarieämbetet was represented at the 2nd IPERION CH Training Camp in Provins, France from 19 – 23 March, 2018. Organized by the French Laboratory of Research on Historical Buildings (LRMH) and the French National Centre for Scientific Research (CNRS), the Training Camp focused on educating conservators and heritage scientists on the theory and practical use of seven different mobile instruments designed for non-invasive analysis of cultural heritage. The week-long course took place entirely within the St. Ayoul Church, which provided case study material for each technique. The tools used are briefly described below.

The Training Camp is part of the IPERION CH consortium (Integrated Platform for the European Research Infrastructure ON cultural Heritage), which intends to establish a multinational infrastructure of heritage science research. One major goal of IPERION CH is to provide access to scientific techniques for cultural heritage analysis. Many of these techniques are portable and are part of the MObile LABoratory network, or MOLAB. Another major goal is to provide educational outreach in the form of hands-on instrument training. All of the analytical techniques used during the 2018 Training Camp are part of the MOLAB network, and each instrument is maintained and operated by its own dedicated research group.

Exterior of the St. Ayoul Church. Photo: Elyse Canosa

The course was divided into lectures and practical hands-on sessions for each instrument. On the first day, each research group gave a short presentation on the theory behind its respective MOLAB tool. As many of these techniques are not found in typical conservation or scientific research laboratories, the presentations were necessary to establish a solid general understanding of their principles and applications. For the remaining days of the course, the students were divided into small groups and rotated to different stations within the St. Ayoul Church. Each station focused on one particular instrument as well as a single case study in the church, providing the students with practical information on the setup, data collection, and post-processing analysis for each tool. The data collected during these case studies will help with conservation efforts of the church.

Mobile Nuclear Magnetic Resonance (NMR MOUSE), used to analyze the church wall. Photo: Elyse Canosa

Mobile Nuclear Magnetic Resonance (NMR MOUSE) is from a research group at RWTH Aachen University in Germany and was used to assess water content in the walls of the church. Rising water and soil levels in Provins has led to noticeable water damage in parts of St. Ayoul. Using a permanent magnet and a radiofrequency coil, NMR MOUSE can provide non-invasive information on the distribution and nature of water in a material up to a depth of 25 millimeters beneath the surface. Such data indicates if the water is bound to the material (the church wall, in this case) or if it is free and can therefore be dried. NMR MOUSE can also indicate the presence of different material layers such as varnishes, binders, and paints, but does not provide chemical characterization.

Digital Holographic Speckle Pattern Interferometry (DHSPI), used to analyze a wall painting. Photo: Elyse Canosa

Digital Holographic Speckle Pattern Interferometry (DHSPI) is from the Foundation for Research and Technology (FORTH) Institute of Electronic Structure and Laser (IESL) in Greece. During analysis, a laser is reflected off an object and subsequently collected by the instrument. This laser provides information on active surface defects such as propagating cracks, and was used to assess the condition of a wall painting affected by water in St Ayoul. The DHSPI software produces real-time constructive and destructive interference patterns from the laser, and breaks in these patterns indicate the presence of active surface defects. DHSPI can also be used to determine the effects of temperature, relative humidity, pollution, vibrations, and loans on objects.

Terahertz Time Domain Imaging (THz-TDI) is from the Center for Research on Preservation (CRC) in France and can image sub-surface layers of an object. Using terahertz radiation, this technique allows for the non-invasive imaging and depth profiling of materials and layers that cannot be seen with infrared or x-ray sources. Examples of use include the identification and depth determination of a sub-surface gold leaf layer on a wall painting, and the imaging of paint and adhesive interfaces in multi-layered canvases.

Stimulated Infrared Thermography (SIRT), used to analyze w wall mural. Photo: Elyse Canosa

Stimulated Infrared Thermography (SIRT) is from CRC and involves lightly radiating an object with a heat generating light source, then imaging the diffusion of heat with an infrared camera. As different materials diffuse heat differently, this visual map provides information on the locations of sub-surface voids and air pockets in an object. The presence of an air pocket may indicate that parts of the object surface are beginning to detach from the bulk. Fragile wall paintings line the St. Ayoul Church, and SIRT helped to determine areas of the walls containing air pockets that may require stabilization treatment.

Integrated X-Ray Diffraction and Fluorescence (XRD-XRF), used to analyze w wall mural. Photo: Elyse Canosa

Integrated X-Ray Diffraction and Fluorescence (XRD-XRF) is from Centre de Recherche et de Restauration des Musees de France (C2RMF). It combines two analytical techniques that are commonly used in heritage science research (XRD and XRF) to analyze the elemental composition and crystalline structure of materials. Both techniques are compact and portable as they are placed on a platform supported by a tripod, and both use the same x-ray source. For the St. Ayoul case study, the XRD-XRF device was used to identify pigments in the fragile wall paintings.

Data processing for HSI. Photo: Elyse Canosa

Near Infrared Hyperspectral Imaging (HSI) is from CRC and was used to image a wooden panel painting to determine areas where the painting had been treated. Using an infrared light source, camera, and an imaging spectrometer, HSI scans a large segment of the object using a pushbroom scanner, collecting a spectrum for each pixel of the imaged object. As many pigments are transparent to infrared light, this technique helps to view subsurface layers on paintings, such as underdrawings. HSI may also be performed using a visible light source which gives information on colorimetric data of an object. This can ultimately be used to monitor color changes of an object over time.

Optical Coherence Tomography, used to analyze an easel painting. Photo: Elyse Canosa

Optical Coherence Tomography (OCT) is from a research group at Nicolaus Copernicus University in Poland. An infrared light source is used to illuminate an object and an interferometer assesses the light reflected back into the instrument. This reflectance data provides information on the distance of an interface from the instrument. In practice, it is used to non-destructively observe layered structures like varnished paintings and was employed to calculate varnish thicknesses in different areas of an easel painting in St. Ayoul. OCT can also be used to observe underdrawings, glazed ceramics, and real-time cleaning processes.

The IPERION CH Training Camp was an excellent opportunity to learn more about fascinating portable techniques for cultural heritage analysis. While these instruments are not common laboratory tools, the MOLAB network allows institutions to submit proposals for projects that require such specialized on-site analysis. More information about MOLAB and the proposals can be found through the IPERION CH website: http://www.iperionch.eu/molab/.