K-podd 51: Om konserveringens konst

Det här avsnittet K-podd har vi gjort inför Konserveringens dag, som i år  inträffar den 13 oktober. Vad innebär det att jobba som konservator idag? Hur har professionen utvecklats sedan 1980-talet? Hur beskriver konservatorerna själva var passionen för yrket kommer från?

Dessutom får vi bland annat höra om utmaningen i att bevara en fudgetårta som museiföremål, om restaureringen av Nationalmuseum och om att kunna ha titeln valkalvsinteriörkonservator på sitt cv.

På plats kring poddbordet finns Karin Hermerén, avdelningschef för konservatorerna på Moderna museet, Ewa Björdell vid Stockholms Målerikonservering och Gunilla Lagnesjö, chef för enheten Samlingar och utställningar på Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mer om Konserveringens dag 2019. K-podd hittar du även på strömningstjänster och i din mobil-app för podcaster, där du kan prenumerera och lyssna tillbaka på tidigare avsnitt.

Rapport från the Best in Heritage 2019

Den 25-27 september hölls konferensen The Best in Heritage i Dubrovnik, Kroatien. Konferensen är årligt återkommande och samlar vinnarna från ett stort antal kulturarvstävlingar från föregående år. The Best in Heritage 2019 presenterar bjuder in och presenterar dessa vinnare och sedan röstar deltagarna själva, de inbjudna vinnarna, fram en sin vinnande favorit. En sorts supertävling för museer alltså.

Jag var inbjuden att moderera den digitala deltävlingen IMAGINES och tänkte därför också dela med mig lite om de digitala projekt som röstades fram som de tre främsta och de lärdomar som 2018 års vinnare av IMAGINES har dragit från sitt projekt.

The Lost Palace – förra årets vinnare

Åtta lärdomar från the Lost Palace
Åtta lärdomar från the Lost Palace

Tim Powell som arbetar på Historic Royal Palaces hade äran att invigningstala på IMAGINES. Detta då deras The Lost Palace-upplevelse vann priset förra året. Tim presenterade de generella lärdomar han och hans kollegor har dragit från projektet och berättade också att de som ett resultat av projektet inrättat en intern R&D Studio där de designar, prototypar, testar, och utvecklar såväl fysiska utställningar som digitala upplevelser och kombinationer därav.

Jag kan verkligen rekommendera den som är intresserad av att lära sig framgångsprinciper för digitala upplevelser och digital förstärkta upplevelser att lyssna på Tims presentation. Speciellt när han utvecklar tanken bakom de åtta lärdomarna de dragit från erfarenheten av att ha utvecklat the Lost Palace. De är, tror jag, applicerbara på utvecklingen av alla sorters kulturarvsupplevelser med digitala inslag (och antagligen många helt utan digitala inslag för den delen).

Om du vill lära dig mer om the Lost Palace specifikt skrev vi förra året om the Lost Palace här på K-blogg.

Bronsplatsen – #ArchiveLottery

Det finns ofta ett antagande att digitala projekt per definition är kostsamma. Detta är ett feltänk. Museum of Londons #ArchiveLottery är ett av flera exempel på hur man med fantasi, sakkunskap, och experimentlusta kan använda existerande digitala plattformar för att nå och kommunicera med sin publik på ett lustfyllt sätt.

Problemet är välkänt: hur kan vi levandegöra alla de objekt i våra samlingar som inte är utställda? Lösningen är enkelt genial: Bjud in människor att tweeta (eller Skypa, eller Facebooka, etc.) ett nummer mellan 1 – 5000 och en samlingsexpert hämtar ut ett slumpmässigt valt objekt från magasinshyllan med det numret. Experten använder sedan Periscope (eller Skype eller Facebook Live) för att livevideosända berättelsen om just det objektet. Inte bara till den person som frågade utan öppet för alla.

#ArchiveLottery startades av Adam Corsini och Museum of London men har sedan spritt sig till flera brittiska institutioner (se exemplet ovan). Och varför inte till Sverige? Adam berättade att han gärna ser flera institutioner kopiera eller modifiera ArchiveLottery för eget bruk – idén och tillvägagångssättet är inte alls exklusivt för Museum of London. Allt du behöver för att sätta igång ett #ArkivLotteri är kunskap om dina samlingar, ett twitterkonto, en smartphone, och viljan att prova något nytt!

Silverpengen – Songlines: Tracking the Seven Sisters Interactive

Sida från webbplatsen Songlines: The Seven Sisters
Sida från webbplatsen Songlines: The Seven Sisters

Hur kan man med digital teknik och digitala medier levandegörande myter, sånger och legender? Hur man gör man det på ett respektfullt sätt när dessa myter, legender och sånger är ett levande och heligt kulturarv för en ursprungsbefolkning? Vandringsutställningen, och onlineupplevelsen, Tracking the Seven Sisters från australiensiska nationalmuseet gör ett väldigt gott försök. Berättelser från de aboriginska äldste kombineras med animerade filmer som projiceras på en mobil dom.

Fast kanske allra mest imponerande, och något för andra museer att låta sig inspireras av är det ”Indigenous Governance Council”, som tillsammans med museet utformat upplevelsen. Det borde kunna vara ett tillvägagångssätt även för svenska museer när de utvecklar utställningar (och andra format som onlineutställningar, temawebbplatser, lärresurser, guidningar, etc) med koppling till de nationella minoriteterna.

Guld, guld, guld!- #Romanovs100 och #1917Live

Året är 1917, platsen är Ryssland. Hur skulle den ryska revolutionen ha satt sitt avtryck på Twitter, om den plattformen fanns då? Den frågan ställde sig några journalister på Russia Today. De besvarade frågan själva genom att skapa mediekampanjerna #Romanovs100 och #1917Live i vilka historiska personligheter – som Lenin och Tsar Nikolai – via för kampanjerna skapade konton på sociala medier agiterade, samtalade, grälade och till slut mördade varandra!

Precis som vi samtida användare av sociala medier delades också svartvita fotografier , (äkta och ofta tagna av kejsarfamiljen själva), färgfotografier och filmer. Filmerna är nygjorda men filmade på ett sådant sätt, med hjälp av skådespelare och gamla för-digitala filmkameror, att de upplevs som väldigt genuina. En påkostad bok, med inbyggda augmented realityeffekter, trycktes också.

Det jag tror man kan lära sig av detta projekt är att skapa en helhetskampanj med flera olika mediala och fysiska uttryck på flera olika plattformar (en ”cross-media campaign” som det kallas på engelska). Att använda fingerade konton på sociala media för historiska personligheter är i sig inget nytt men den här kampanjen visade också att det fortfarande lockar publik.

Så varför inte en #Vasa1520-kampanj nästa år? Där den ondskefulle Kristian Tyrann och den hjältemodige Gustav Vasa är huvudpersoner? Eller, om vi samarbetar med danska kulturarvsinstitutioner, en historia om Kristian den Gode och rebellen och usurpatorn Gustav Vasa? Den här typen av kampanjer borde nämligen kunna användas just för att belysa skeenden ur olika perspektiv!

Höstliga runstudier i Bollnäs och Färila

Runstensfragmenten från Vevlinge i Bollnäs socken (Hs 1). Foto Magnus Källström

I fredags mottog Anna Björk och hennes elever Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj ur riksantikvariens hand. Denna fick de för att de så förtjänstfullt har tolkat och spridit kunskap om de tidigare nästan helt okända runorna i Ersk-Matsgården i Hassela. Den välbesökta ceremonin ägde rum i Hasselagården mitt i samhället och jag var också med på ett litet hörn för att berätta om dessa runor och sambandet med den amerikanska Kensingtonstenen.

Eftersom ceremonin skulle börja redan kl. 10 på fredagen åkte jag upp till Hälsingland redan dagen före för att passa på att undersöka ett par andra hälsingska runinskrifter, som jag ännu inte hade sett i verkligheten. Det hade varnats för minusgrader och snö i de trakter som jag skulle besöka så för säkerhets skull satte jag på vinterdäcken på morgonen innan jag lämnade Stockholm.

Mitt första mål var hembygdsgården Kämpens i Bollnäs, där jag skulle titta på ett par runstensfragment (Hs 1) som hittades i juni 1942 av verkstadsarbetaren Ragnar Zevgren i samband med nyodling på den tomt som han hade förvärvat. Fragmenten ska enligt uppgift ha legat på tre decimeters djup under marken. Sven B. F. Jansson besökte fyndplatsen redan i mars året efter, men trots att han letade igenom de stenhögar som hade uppkommit vid odlingsarbetet påträffades inga fler fragment.

Även om det alltid är roligt att se runsten som man inte tidigare har sett, hade jag inte så stora förväntningar på dessa fragment. De var ju redan sakkunnigt undersökta och publicerade, och det skulle inte heller finnas så förtvivlat många runor på dem. På det större hade man läst × -­-…-­-bia… och på det mindre endast en ensam h-runa. Redan Jansson gissade att de tre runorna bia kunde ha tillhört namnet Biǫrn eller ett sammansatt namn på -­biǫrn. När jag förra året arbetade på ett föredrag och sedermera en artikel om språket i de norrländska runinskrifterna, ägnade jag några tankar åt denna inskrift. Det var nämligen det enda möjliga exemplet på att brytningsdiftongen iǫ återgavs med runorna ia på en norrländsk runsten. Den enarådande beteckningen verkade i stället vara iu norr om Dalälven.

När jag granskade det större av fragmenten från Vevlinge såg jag att det i kanten efter a-runan fanns spetsen av den vänstra delen av bistaven till en n-runa. Det står alltså …-­-biaṇ… i denna rad och om det ska röra sig om en form av namnet Biǫrn måste man räkna med en felristning.

Också på det mindre fragmentet fanns mer att se. Redan Jansson anmärker i sin rapport från 1943 att det i kanten efter denna runa finns ”svaga spår av en huvudstav” och det råder ingen tvekan om att man här ser rester av en runa. Även vid den motsatta kanten finns spår av ristning i form av en bågböjd linje som bör ha tillhört bistaven i en þ-runa. En teckenkombination …þh-… väcker vissa associationer eftersom det ju mycket väl kan vara resterna av ett [Gu]ð h­[ialpi] ”Gud hjälpe”. Det var givetvis mycket frestande att tänka sig att den direkta fortsättningen var att söka på det större fragmentet som i så fall skulle kunna delas upp i runföljderna …-­-bi aṇ… och tolkas som [hial]pi an[d] ”hjälpe anden”. Även om den första av de defekta runorna till nöds skulle kunna vara resterna av en a-runa med högt ansatt bistav, kan den andra runan omöjligen ha varit l (om man inte räknar med att runan har stått upp och ned). Någon direkt passning mellan fragmenten finns inte heller.

Det är därför klokast att stanna vid att runorna på det mindre fragmentet antyder att det kan röra sig om resterna av en böneformel. Det viktigaste är dock att vi kan avskriva förekomsten av namnet ”Björn” (eller ”…-björn”) på stenen och att de norrländska runristarna är helt konsekventa i sin återgivning av brytningsdiftongen iǫ.

Besöket i hembygdsgården i Bollnäs blev alltså en påminnelse att det alltid är bra att ha sett de runinskrifter som man forskar om. (Lyckligtvis fick jag aldrig utrymme i min artikel att skriva något om beteckningen av brytningsdiftongerna i Norrland, så jag klarade mig denna gång.)

Rundjurets huvud på Järvsöstenen (Hs 6), där ristaren bland annat har utnyttjat naturliga ojämnheter i stenytan för att skapa relief. Foto Magnus Källström

Från Bollnäs gav jag mig vidare åt norrut samtidigt som himlen mörknade betänkligt och det började regna. Först gjorde jag ett hastigt stopp vid runstenen i Järvsö (Hs 6), som jag faktiskt inte hade sett sedan början av 2000-talet och som jag nog aldrig har gått igenom i detalj. Ristningen är dock mycket djupt huggen och det är knappast troligt att det här finns något nytt att upptäcka i läsningen. Jag noterade dock att ristaren på ett mycket skickligt sätt hade skapat en reliefverkan kring rundjurets huvud genom att utnyttja de naturliga ojämnheter som finns i stenytan nedtill på stenen.

Därifrån begav vidare till Färila för att titta på den sentida runsten, som jag har skrivit om i ett tidigare K-blogginlägg. Den finns vid Ygsbo på den norra stranden av Ljusnan. Trots att det i Fornminnesregistret refereras en felaktig tradition om innehållet i denna inskrift lyckades Gunnar Larsson på SMHI utifrån teckningen i inventeringsboken ge en fullständigt övertygande tolkning av texten: ”Där jag står nådde vårfloden 1879”.

Den sentida runstenen vid Ygsbo i Färila, som berättar om vårfloden 1879. I ristningslinjerna finns rester av vit färg. Foto Magnus Källström

Det som särskilt intresserade mig var formen på den runa som stod för å i inskriften, eftersom jag misstänkte att det kunde vara en missuppfattad variant av den å-runa som är känd från Haveröstaven och Larssonrunorna. När jag i mars 2018 fick reda på denna inskrift var det inte långt ifrån att jag gav mig i väg till Färila för att titta på stenen. Jag är glad att inte gjorde det då. Stenen är inte mer än drygt en halvmeter hög och den hade säkert varit helt dold under snön och omöjlig att lokalisera. Nu var den däremot inte särskilt svår att hitta. Jag parkerade bilen uppe vid vägen och följde sedan den vandringsled som går längs stranden (Ljusnanleden). Stenen stod ungefär på det ställe som är utmärkt i registret, men närmare stigen än man får intryck av där. Inskriften har denna lydelse:

der.iag.står.nådde
vårfloden.1879
p.f.

Avritningen i inventeringsboken visade sig vara bättre än jag hade trott och å-runan hade inte den form som jag hade gissat på. Den är inte alls kryssformig utan ser ut som en vanlig o-runa med en prick över, men med det undantaget att den övre bistaven bara finns på den vänstra sidan av huvudstaven. Man ska alltså inte räkna med något direkt samband med Haveröstavens å-runa utan runorna på Färilastenen representerar en annan sentida runtradition. Liksom i Haveröstavens alfabet förekommer det dock nyuppfunna tecken för de runor som inte finns direkt representerade i den genuina runraden. Jag kunde exempelvis konstatera att v-runan på stenen utgörs av en stungen u-runa, alltså samma tecken som traditionellt brukar translittereras y.

Även om runsystemet är ett annat än på Kensingtonstenen finns en likhet i hur runorna har arrangerats i horisontella rader på ristningsytan utan tillstymmelse till ramlinjer. Färilastenen är också viktig genom att den visar att det i slutet av 1800-talet har funnits kunskap om runor på olika platser i Hälsingland.

Utsikt över Ljusnan från den norra stranden vid Ygsbo. Foto Magnus Källström

Det hade varit isande kallt och duggregn i Järvsö, men i Färila hade det klarnat upp. När jag väl satt i bilen för att åka till Hudiksvall för övernattning började det regna igen. Jag hade uppenbarligen vädergudarna på min sida under denna höstliga undersökningsresa. Och snön kom först på morgonen efter.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon har en idé om vem som kan ha haft initialerna P. F. i Ygsbo i Färila 1879, så är jag naturligtvis mycket intresserad. DS.

PPS. Om Järvsöstenen kan man läsa mer i Sven B. F. Janssons klassiska artikel i Fornvännen 1952. DS.

Digitalt kulturarv i skolan: kartläggningen är klar!

Skolskidtävling i Karlstad 1941. Foto: Dan Gunner (Public Domain)

Många förskolor och skolor saknar möjlighet att besöka ett museum, arkiv eller världsarv på plats. Detta gäller inte enbart dem som har långt avstånd till en kulturarvsinstitution, utan även storstadsskolor prioriterar bort fysiska besök på grund av tids- och resursbrist. Här kan digitalt material ha en viktig roll för att ge alla barn och unga likartad och god tillgång till kulturarv. Dock finns det hinder som gör att kulturarvsinstitutionernas digitala resurser inte används i den utsträckning de skulle kunna användas.

Riksantikvarieämbetet har i år gjort en kartläggning av hur skolväsendet (i detta fall: förskolan, förskoleklassen, grundskolan och motsvarande skolformer, gymnasieskolan samt gymnasiesärskolan) använder digitala lärresurser idag. Kartläggningen tog även upp om det finns behov av att utveckla dessa lärresurser för att kulturarvsinformation ska användas i större utsträckning i skolan. De kulturarvsinstitutioner som omfattas är museer, arkiv och de organisationer som förvaltar världsarv och driver dess utåtriktade verksamhet.

En digital lärresurs är i detta sammanhang ett material som finns på webben och är riktat till skolväsendet. Det kan handla om en e-tjänst/app som riktar sig till skolor, lärarhandledningar, elevuppgifter, bilder, ljudupptagningar med mera. Format och innehåll kan alltså variera stort. Lärresursen behöver inte vara digital när den väl används i förskolan eller skolan, utan kan till exempel bestå av lektionsinspiration som skrivs ut och sparas i en lärares egen materialsamling.

Här följer en kort sammanfattning av kartläggningen, med fokus på vilka behov och hinder som vi har sett inom skolväsendet. En enkät, en rad intervjuer och workshops samt omvärldsbevakning inom fältet ligger till grund för analysen. Hela rapporten från kartläggningen finns att ladda ner här (PDF).

Två tredjedelar av de drygt 1800 lärare och förskollärare som svarade på vår enkät anger att de inte har använt material som de har hämtat via webben från museer och arkiv i sin undervisning. Sex av tio anger dock att de ser ett behov av att använda sådant material i sin undervisning/verksamhet i framtiden. Värt att notera är också att pedagoger i storstäderna (Stockholm, Göteborg, Malmö) i högre utsträckning anger att de har använt digitalt material från museer eller arkiv än pedagoger utanför storstäderna.

Digitala lärresurser som har med kulturarv att göra finns förstås inte bara hos kulturarvsinstitutioner. De skapas och förmedlas också av en mängd andra organisationer och personer. Denna mosaik av aktörer innehåller bland annat kommersiella läromedelsproducenter och olika intresseorganisationer, men också enskilda pedagoger som delar med sig av egenskapat material till sina kollegor, framför allt via sociala medier. Med andra ord finns idag en stor mångfald av läromedel och distributionsplattformar för skolan att känna till och hålla koll på. Där utgör kulturarvsinstitutionerna bara några av många olika pusselbitar.

För att digitala lärresurser från museer, arkiv eller världsarv ska användas i undervisningen behöver pedagogen dels känna till att det kan finnas material som är relevant på kulturarvsinstitutioner, dels känna till var det materialet finns publicerat – eller använda rätt sökord för att kunna hitta materialet via en sökmotor. Det ställer förstås krav på att den som publicerat materialet använder samma begrepp som den som ska använda det.

När en pedagog väl har hittat lämpligt kulturarvsmaterial kan användningen hämmas av flera olika faktorer. Skolväsendet är hårt styrt av läroplaner och kursplaner, och pedagogerna har väldigt många olika uppgifter att hinna med inom en given tid. Lärresurser behöver därför ha en tydlig koppling till styrdokumenten för att vara fullt användbara: pedagogerna har i allmänhet inte själva tid att leta fram de kopplingarna, utan väljer i så fall hellre material där det arbetet redan är gjort.  Pedagogernas tidsbrist begränsar också deras möjligheter att själva kunna omarbeta digitala lärresurser som inte helt passar den planerade undervisningen.

En annan faktor är att digital kompetens och tekniska lösningar varierar mellan olika förskolor och skolor. Exempelvis varierar pedagogernas och elevernas tillgång till välfungerande datorer och stabil internetuppkoppling kraftigt. Även tillgången till, och den faktiska användningen av, mer avancerad utrustning som t ex smartboards varierar.

Utifrån kartläggningen har vi dragit följande slutsatser:

  • Det finns behov av olika typer av digitala lärresurser, både sådana som är kopplade till besök på en kulturarvsinstitution (t ex lärarhandledning inför ett museibesök) och sådana som kan användas helt fristående från ett besök.
  • Digitala lärresurser behöver vara enkelt hittbara. De behöver alltså vara möjliga att hitta på det sätt som målgruppen söker och tillgängliga via den plats som målgruppen söker på. Marknadsföring av olika slag behövs också för att de tilltänkta användarna ska hitta och använda materialet.
  • Det behöver vara tydligt hur lärresurserna underlättar för pedagogen. Det behöver till exempel finnas tydlig koppling till skolans eller förskolans styrdokument och det behöver vara tydligt hur materialet kan och får användas.
  • Lärresurserna behöver vara väl anpassade till den specifika målgruppen och lärsituationen, till exempel rätt nivå för elevernas ålder. Behoven varierar mycket mellan olika målgrupper inom skolväsendet, både vad gäller innehåll och paketering.
  • Snarare än avancerade tekniska lösningar bör fokus främst läggas på enkelt tillgängligt material som går att nå även för en internet-ovan person med långsam dator och dålig internetuppkoppling.

Något som är återkommande i de intervjuer vi har gjort med pedagoger inom skolväsendet är att de ser en outnyttjad potential hos kulturarvsinstitutionerna. Flera lyfter fram att de som jobbar på museer, arkiv eller världsarv har en helt annan möjlighet att skapa engagemang kring kulturarv hos eleverna än vad läraren i klassrummet har, just för att de har djup kunskap om sitt specifika område. Den lokala förankringen hos t ex lokala arkiv eller stadsmuseer kan också bidra med en stark koppling mellan större skeenden och ”här och nu”. Samtidigt menar pedagoger vi har intervjuat att det finns en stor förbättringspotential för museer, arkiv och världsarv att bättre lyfta fram den kunskap som finns hos dem – att våga välja ut och förmedla extra spännande saker och inte falla i fällan att försöka omfatta allt.

***************
Tidigare inlägg om kartläggningen finns här och här. Vi som har gjort kartläggningen heter Matilda Björn (tjänstledig fr o m 2019-10-01) och Lars Lundqvist. Kontaktperson för Skoluppdraget är projektledare Karin Günther.

Nyfunna runor från gotländska kyrkväggar

Runorna på tornväggen i Tingstäde kyrka, som rapporterades in förra året. Foto Magnus Källström

Som jag berättade om i mitt förra K-blogginlägg förlorade Gotland nyligen en av sina runristade gravhällar genom att G 25 i Öja kyrka visade sig vara identisk med den antaget försvunna G 22 från samma plats. Att antalet runinskrifter minskar är ju alltid lite trist, men lyckligtvis gjorde jag och framför allt min danske kollega Michael Lerche Nielsen under samma vecka en del iakttagelser som gör att vi till slut ändå hamnar på plus.

En av de platser som vi besökte var Tingstäde kyrka på norra Gotland. För något år sedan dök det upp ett mejl avsänt från Moskva med en fråga om runor som skulle finnas ristade i putsen inne i denna kyrka. Några sådana ristningar finns inte tidigare registrerade, men en bifogad bild visade otvetydiga runtecken och jag trodde mig till och med kunna ana att det rörde sig om en Ave Maria-inskrift. Runorna visade sig vara ristade på den södra väggen i tornkammaren nära hörnet mot tornportalen, men eftersom de är överkalkade gick det inte att se mer än jag hade gjort på fotografiet: a͡fẹ-r-­-. Det är dock högst troligt att det handlar om just Ave Maria, även om vissa detaljer är dolda under det tjocka putslagret. Gissningsvis framkom dessa runor redan 1994 då kyrkan genomgick en invändig renovering.

Vi gjorde vi också ett improviserat stopp vid Lojsta kyrka, eftersom jag gärna ville visa det runalfabet i ABC-ordning som jag upptäckte för några år sedan. Alfabetet finns i en av de nedre raderna i den svårlästa inskrift som är skriven med rödkrita på tornbågen och som i Gotlands runinskrifter har fått beteckningen G 83B.

P. A. Säves uppteckning av G 83B i reseberättelsen 1864. Efter original i ATA

Denna runinskrift verkar först ha iakttagits av Carl Säve, som besökte kyrkan den 13 augusti 1844. Han läste då inte mer än runorna …i maira … tu bauþ…. År 1864 gjorde hans bror P. A. Säve en mer fullständig uppteckning av inskriften som består av minst fem rader, men inte heller han verkar ha sett att det i raden näst längst ner finns ett run-ABC. När inskriften publicerades i Gotlands runinskrifter 1962 gavs ingen ny läsning, utan Elias Wessén nöjde sig med att referera de äldre uppteckningarna. I Samnordisk runtextdatabas återges en läsning som gjordes av Otto von Friesen den 25 juli 1936 och som lyder: …iar- a͡ubolaki- : a͡ṛua.

Otto von Friesens uppteckning från 1936 av runorna i Lojsta kyrka. Foto Alvin

Jag har alltid undrat varför denna läsning stämmer så illa med de övriga avbildningarna av inskriften, där det är omöjligt att återfinna något av det som von Friesen har sett. När man konsulterar hans anteckningar visar det sig också vara något skumt med lägesangivelsen. Han uppger nämligen där att inskriften ska finnas ”till höger om stordörren” fastän G 83B är placerad till vänster om ingången när man står inne i kyrkan. Jag fick därför en ingivelse att titta lite närmare på väggen på den högra sidan om dörren och minsann fanns det inte här ett ca 27 cm långt vågrätt runband med 4 cm höga runor skrivna med rödkrita. Runorna är mycket svaga och det är inte alls säkert att de ska läsas exakt som von Friesen har gjort, men det råder ingen tvekan om att det är denna inskrift som han avbildade 1936 och inte G 83B.

Runorna med rödkrita på den högra sidan om ingången i Lojsta kyrka. Foto Magnus Källström

Vi behöver alltså en ny läsning av G 83B till en kommande version av databasen. Tyvärr är det med undantag för runalfabetet svårt att få någon mening i denna långa text, som dock måste ha haft en sådan. När jag för ganska exakt tre år sedan gjorde ett allvarligt försök att läsa och dokumentera dessa runor noterade jag att det på samma yta också finns ristade runor, som kan var äldre än rödkriteinskriften. Jag läste här fu-or, vilket sannolikt utgör början av en futhark. Dessa runor finns med på P. A. Säves teckning, men han har inte angivit att de är utförda med en avvikande teknik.

De ristade runorna i Lojsta kyrka som troligen återger början på futharken. Foto Magnus Källström

En annan kyrka som vi besökte var Eke kyrka på sydöstra Gotland. Här ville jag titta lite närmare på den målade runinskrift (G 48) som finns på den östra sidan av den norra stödjepelaren till triumfbågen och som innehåller en ovanlig variant av h-runan som på sistone har kommit att intressera mig. Inskriften berättar om när kyrkan blev målad, men tyvärr är det viktigaste i denna datering (hundratalet) numera oläsligt. I Gotlands runinskrifter har man gissat att det har stått 1361, men om texten syftar på den passionssvit som målad på den norra långhusväggen och som fortsätter in koret borde det snarast ha stått 1461. Den anonyme mästaren bakom dessa målningar – den s.k. Passionsmästaren – var nämligen verksam i mitten av 1400-talet.

De nyfunna runorna laus i Eke kyrka. Foto Magnus Källström

När vi granskade denna mycket svårlästa inskrift upptäckte Michael att det strax ovanför finns några runor ristade i pusten, som inte verkar vara registrerade tidigare. Inskriften är mycket kort: laus, där de tre sista tecknen är förenade i en bindruna. Detta skulle kunna svara mot ett inhemskt ord med betydelsen ’lös’, men Michael föreslog på stående fot i stället det latinska substantivet laus ’beröm, lovord, ära’, vilket säkert är det rätta. Detta kan vara en kommentar antingen till innehållet i målningen ovanför – som föreställer den återuppståndne Kristus – eller till utförandet.

De tidigare missaktade runorna i dörrsmygen till sydportalen i Halla kyrka. Foto Magnus Källström

När vi kom till Halla kyrka, som var vårt sista stopp på den tre dagar långa undersökningsresan, lade Michael märke till några runtecken i den östra smygen av långhusportalen. Jag har senare funnit att dessa ristningar finns omnämnda i det andra bandet av Gotlands runinskrifter, men att de där inte har bedömts vara runor. Detta tror jag dock är fel och trots att ristningen är överputsad läser man utan större problem runorna iak-ḅ, som rimligtvis återger namnet Jakob. Därefter följer stort b-liknande tecken som nog snarast ska uppfattas som ett bomärke.

De nu nytillkomna inskrifterna är alla korta och tillhör väl inte de allra märkligaste man kan tänka sig: en Ave Maria, en otolkad runföljd, en futhark-inskrift, ett ord på latin och ett personnamn. Ändå utgör de ett viktigt tillskott till den gotländska runkorpusen och bidrar till vår kännedom om den medeltida skriftkulturen. De ger också en påminnelse om att det alltid finns något nytt att upptäcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Climate Change in Focus at Archaeology Conference

View from the University of Bern, conference location.
View from the University of Bern, conference location.

In September I attended one of the largest conferences in archaeology, EAA 2019 in Bern, the 25th meeting of the European Association of Archaeologists. My main reason for attending was that there were an unusual amount of sessions devoted to textile research, which for me as a textile scientist was of course highly relevant and interesting.

There was an entire day on ”Ancient Textile Production from an Interdisciplinary Approach: Humanities and Natural Sciences Interwoven for our Understanding of Textiles” and a half day session on ”Household Textiles in and Beyond Viking Age”.

The EAA follows a somewhat unconventional conference format in that there are a dizzying number of simultaneous sessions to choose from, each with at least four or five lectures. Just on the morning of the first day delegates had a choice of 31 separate sessions, some well-attended, others with maybe just a hand-full of delegates in the room.

A book recommendation by Professor Pikirayi.
A book recommendation by Professor Pikirayi.

At the end of each day, most delegates gathered to listen to one of number of keynote lectures. The one I chose was given by Innocent Pikirayi on “Global Change in Africa: What Can Archaeologists Do to Understand the Present Human Condition?”

Other sessions that caught my attention

Apart from the many lectures on textiles, I also attended several sessions on topics that caught my attention: ”New Approaches in Bioarchaeology”, ”Bending the Arc of History to a Low Carbon Future”, ”How Archaeology and Earth Sciences Are Coming Together to Solve Real-world Problems”, ”Archaeology, Heritage and Public Value”, ”European Origins and Fading Heritage” and ”Challenging Change: Practical Strategies for Horizontal and Vertical Collaboration to Combat Climate Change in the Historic Environment”.

The common denominator, other than textiles, for the sessions I chose was climate change. I found it striking and hopeful just how many researchers addressed climate change and loss of biodiversity. Some centred on adaptation and documentation others grappled with the question of what archaeologists and other heritage professionals can do to make our life sustainable.

Some concrete and common sense suggestions that each and every heritage institution could, and should, implement

  • reduction of conference attendances and reviewing necessity of traveling,
  • avoiding to fly (joining the movement No Fly Sci),
  • enabling video conferencing (some lectures were in fact given via video link),
  • promoting slow travel both in conference invitations and institutional policies,
  • providing only vegetarian or vegan food at public events,
  • reducing waste (the EAA provided a very handy app instead of a printed book of abstracts),
  • critically reviewing the ethics of sources of funding, e.g. fossil fuel industry supporting museums and archaeology,
  • joining the Climate Heritage Network.

 Projects that aim to make heritage management sustainable

There were examples of encouraging projects such as that by Historic Environments Scotland who have a climate change office that has been collecting metrics on the carbon footprint of their historic environments and then taking measures to reduce their energy consumption. Scotland has one of the world’s most ambitious climate targets and Historic Environments Scotland is engaging actively with these targets, changing the way their own operations work and producing a lot of guidance material to help others achieve the same. They also initiated the Climate Heritage Network that will have its launch event on 24th October 2019.

Historical records that exemplify the devastating impact of climate change

There were many calls to use archaeology to highlight the impact of climate change both in the past and today in an effort to draw policy-makers attention to the real emergency of the situation. For example highlighted the session ”Fading Heritage” the plight of archaeological remains in European wetlands that are being drained for agriculture and building projects. The drained wetlands lead to compacted and cracking peat deposits, allowing the influx of oxygen, which in turn enables microbial and fungal growth, and therefore the destruction of archaeological materials. There were shocking examples of the difference in archaeological remains found in wetlands just 100 or even 50 years ago and today. Where in the past decorated bone tools, artefacts and thousands of fish bones were unearthed, the finds that can be made today show that the top surface of any bone tools has vanished beyond recognition and the smaller fish bones are gone. Of course, draining wetlands does not just lead to the destruction of archaeological remains; it has much wider impacts through loss of biodiversity and increased release of greenhouse gases. Nevertheless, shining a light on the loss of archaeological remains can help to mobilise community engagement and maybe change the minds and hearts of one or the other policy-maker or decision-taker to protect vulnerable natural areas.

A slide from Sinead Marshall's presentation about he CITiZAN community archaeology project.
A slide from Sinead Marshall’s presentation about he CITiZAN community archaeology project.

Along those lines were also other lectures that showed the crumbling coastlines of Scotland and England where historic environments are at risk of toppling into the sea, and the Florida coast where the increasing severity of storms and hurricanes is affecting coastal and underwater historic remains. Citizen Science projects are being developed to monitor those rapid changes such as the Heritage Monitor and CHERISH, Climate, Heritage and Environments of Reefs, Islands and Headlands.

Professor Pikirayi’s keynote lecture focussed on his research of the role of water in the development and demise of complex social systems, using three striking case studies: the demise of Lake Chad, the vanishing icecap on Mount Kilimanjaro and the abandoned city Great Zimbabwe.

Heritage professionals as consultants in global development projects

Diane Douglas, Principal Advisor at International Scientific Committee on Risk Preparedness of ICOMOS, gave an insightful talk as she critically reviewed the failings, in terms of social, cultural and environmental issues, of the United Nations Collaborative Programme on Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation (UN REDD) in Africa.

 

Platser har flyttat till Minnen

2009 fick Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag att skapa en tjänst som hade arbetsnamnet ”Min Kulturmiljö”. I november samma år släpptes en första, rå version av berättarsajten Platsr (sedermera Platser). Sedan dess har 2 121 användare skrivit in 4 549 berättelser, laddat upp 8 858 bilder och skrivit 1 003 kommentarer. Fantastiskt! Vi har samarbetat med en lång rad organisationer, museer och arkiv. Sverigekartan har blivit allt prickigare av människors berättelser om sina platser.

David Haskiya på den första Platsrworkshopen i mars 2009. Foto: Lars Lundqvist. Licens: cc-by.

För några månader sedan fattades beslutet att Riksantikvarieämbetet inte längre ska förvalta en öppen digital plattform för berättelser och minnen eftersom det finns flera liknande webbtjänster för berättelser knutna till platser i Sverige. Hela Platsermaterialet har därför flyttat över till den digitala plattformen Minnen. Minnen är utvecklat av norska KulturIT och används av ett antal svenska museer, däribland Nordiska museet, för att samla in och tillgängliggöra minnen och berättelser digitalt. Minnen är ett öppet arkiv som är uppbyggt kring insamlingsteman. Dessa är öppna för insamling en viss tid och stängs sedan för nya bidrag. Materialet finns tillgängligt oavsett om temat är öppet för insamling eller inte.

Under våren och sommaren har vi arbetat tillsammans med Nordiska museet och KulturIT för att kunna flytta över berättelser och bilder från Platser till Minnen. Detta är nu klart och Platser utgör ett eget tema. Mängden aktivitet på insamlingstemat kommer att avgöra hur lång insamlingsperioden blir. När vi nu inleder denna nya fas vill vi passa på att tacka för alla fantastiska berättelser och bjuda in till att utforska Minnen i allmänhet och Platsertemat i synnerhet!

Läs till exempel om Folkets Park i Skillingaryd. Vilken var orsaken till att polisen ingrep mot ”spontan dans” i augusti 1943? Eller studera bröllopsfoton från Gärdserum. Kan man ana vilka som blev lyckliga ihop? Eller läs om den unge Rudolf Wåhlin som blott 19 år gammal gick ner med briggen Hugo under en förfärlig storm i september 1903.

Caring about the aftermath of sharing open data

A review of the 2019 Stockholm edition of the Sharing is Caring conference.

Sharing is Caring is a conference series on open cultural heritage data. Since the first event brought together professionals from all across Europe in Copenhagen in 2011, extensions have taken place in several European cities. On 16 and 17 September 2019, the Nationalmuseum and the Royal Armoury organised the event in Stockholm with the theme “Open Data – now what? Applying principles of openness and collaboration in strategy and practice”. The learning and insights gained during these two days can be valuable pieces of advice for the sector, shared and discussed by colleagues from around the world. Let me share my personal top 5 with you.

Your data is your core value

Whatever you or others want to create from your data, from curated content on your institution’s website or social media channels to Virtual Reality experiences based on your 3D models: It all depends on the quality and licensing of your data. You can start small and learn as you go – but prepare for working continuously on your data. As Loic Tallon, former CDO of the Metropolitan Museum, put it: “Do the fundamentals brilliantly.” Your data will never be perfect (it simply can’t with technology evolving and standards shifting) – but if you prioritise your data quality and sharing with open licenses over a growing number of platforms and media, your overall success in reaching your defined goals will increase.

Loic Tallon and Susanna Pettersson during his talk on ”Open Data – now what?”; Larissa Borck, CC0

Sharing can lead to your data’s success where you didn’t suspect it

Several speakers shared amazing examples on success and creative re-use of their data where they had not expected it at all. Erik Lernestål from the National Historical Museums in Sweden showed how they got started with basic equipment in creating 3D models of the Hallwyl House. They uploaded them to Sketchfab and shared it openly – and experienced the data being reused all around the world with users re-creating the whole house based on original plans, designing VR tours and hosting virtual community meetings of their avatars in the rooms. Another example by Sandra Fauconnier from the Wikimedia Foundation was the massive increase in views of digitised content after uploading it to Wikimedia Commons: If your object’s digital representation is being used in a Wikipedia article, so many more people will see it and interact with it compared to when you keep it to yourself and on your own website or online collection.

Erik Lernestål with an example of creative reuse of their 3D content; Larissa Borck, CC0.

Don’t shy away from interacting at eye-level

Sharing cultural heritage data with an open license in a high quality goes with letting go of some control (if institutions ever had any is another question). But it is not enough to put your data out there – build partnerships at eye-level so your data is reused. Both Jill Cousins from the Hunt Museum and Loic Tallon shared great insights in how the success of their projects and initiatives is based on relationships to partners outside the institution, ranging from private companies to volunteers from their communities. Going open can be easier when you have partners by your side who cherish your data, give you new perspectives, and enrich your data.

Andrei Taraschuk during his presentation on creating art bots; Larissa Borck, CC0.

Be critical and reflect upon your own data

Your data will not only never reach perfection in terms of data (and metadata) quality – as most cultural heritage collections also include differing amounts of problematic data, reflection on biases and issues like cultural appropriation and alienation is a must. Dr Andrea Wallace from the University of Exeter explained how open licensing can in some cases be harmful: Sharing objects online with an open license that came to your collection under difficult circumstances (for example colonialism or theft) might violate the intentions and wishes of original owners or communities (again). And Sandra Fauconnier, Wikimedia Foundation, explained how movements and projects such as Wikimedia Commons or Wikidata deal with biases that arise from predominantly Western data contributions to for example “Sum of all paintings” that is meant to display cultural heritage worldwide.

Sandra Fauconnier with Wikimedia’s vision on knowledge equity; Larissa Borck, CC0.

Create, fail, learn, repeat

Several speakers pointed out that there needs to be more space for experimenting in open GLAM projects. Trying things out and reiterating when necessary is crucial when you want to discover new ways of adapting technologies and reaching your goals. Although most project funding does not encourage failure and finding new, unexpected ways – being generous with mistakes and product ideas that failed is vital. Be open about the things that did not work out as you expected, so others can learn from them – and don’t feel alone in moments of unexpected need for reorientation.

In a nutshell: The bigger revolution lays ahead

Openness is not enough – that is my conclusion from the Sharing is Caring conference in Stockholm. Or as Dr Karin Glasemann, one of the organisers and Digital Coordinator at the Nationalmuseum, summed it up: “Choosing an open license and releasing your collection is only the start for a much bigger revolution that comes afterwards.” You have to continue working on and with your data, build sustainable partnerships, reach out to your communities and audiences, enable re-use and be critical on the biases in your collection. The good thing is: The community around the open GLAM movement is there to help; reach out to us and ask for help or feedback.

Further information on the conference page (this is also where you are going to find recordings of the conference).

Follow the discussion under the hashtag #ShareCareX on Twitter, including my more detailed notes in this thread.

Dubbelförda runor i Öja

Gravhällen G 25 i Öja kyrka på Gotland. Efter planschen i Sveriges runinskrifter

Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men detta var givetvis mindre viktigt.

Jag hade dessutom förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.

En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) att det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am-­-, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.

På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSON HEM M 1602.

Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:

+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :

”Här under vilar -­mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”

För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av brodern P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den till och med bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på stenen. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?

Carl Säves teckning av G 22 från Öja kyrka 1866. Efter original i ATA

När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 fann jag att Otto von Friesen hade följande intressanta notering från sitt besök i Öja den 14 juli 1936: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-­yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.

Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22, vilket också betyder att numret G 25 kan strykas.

Detalj av ortnamnet ”i Öja” (i-yu) samt början av det följande ordet ”bedjen” (biþin). Foto Magnus Källström

På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som hittills har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén har antagit, utan att det i stället – vilket Herbert Gustavson föreslog redan 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta personnamn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -­arve.

Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att gissa på namnet Ra(g)nmundr.

Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.

Latent History – a machine dream of a Stockholm that never was

Screenshot of a video recording of Latent History as displayed at Fotografiska, Stockholm.
Screenshot of a video recording of Latent History as displayed at Fotografiska, Stockholm. Copyright: Refik Anadol, All rights reserved.

Introducing Refik Anadol and Latent History

Refik Anadol is a media artist and director born in Istanbul, Turkey in 1985. His media installation ”Latent History” was exhibited at Fotografiska in Stockholm earlier this summer. Latent History takes the viewer on a journey through a beautiful and immersive experience projected on a 55 metre-wide by 3.5 metre-high screen in Fotografiska’s large exhibition hall. It’s a never-before-seen portrayal of Stockholm, as envisioned by machines, using algorithms revealing an alternate history found in archives and old photographs stretching back 150 years. You can get a sense of the experience by watching the video below (made by Refik Anadol and published with his permission).

As the images were drawn from K-samsök/Swedish Open Cultural Heritage I contacted Refik to interview him about his art, how it is created, and how and why he used K-samsök as a source. Note that the interview has been condensed for brevity and Refik’s answers are not quoted verbatim unless explicitly stated.

My interview with Refik

Why did you become an artist? And why did you choose to work with digital art?
Refik tells me he thinks a major reason for his interest in becoming an artist was watching Blade Runner when he was eight years old. The images of a future and futuristic city sparked his imagination. His mom later gave him his first computer, a Commodore 128, and he believes it, and Blade Runner, may be why he chose to do digital art. His focus as an artist is on urban spaces, futurist spaces, and to use computation, data and light to imagine, and make the invisible visible.

In regards to Latent History specifically – can you tell us a little bit about that artwork and how it came about? Why Stockholm, why machine learning and computer vision, and why use, in parts, archival imagery as a basis for your own work?
Three years ago Refik had the opportunity to be an Artist in Residence at Google Arts & Culture. It was there that he first started working with machine learning and AI and realised its potential. During his residency he created a projection experience onto to the LA Phil’s Walt Disney Concert Hall (you can get a sense of that experience here, and learn more how it was made here). Since then he has continued to explore the potential of machine learning and AI as tools to support the creation of media art experiences. He’s begun to ask the question: can machines dream?*

Fotografiska in Stockholm were also interested in exploring AI and AI-generated imagery and invited Refik to create an experience for exhibition at their venue. One of the reasons Refik chose to work with archival imagery for his Latent History experience at Fotografiska was to explore memory, collective memories and urban space. He also wanted the experience to feel like ”Infinite Cinema”.

*Taking us back to Blade Runner: the book the film is based on is Philip K. Dick’s ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”.

How did you learn about Stockholmskällan, K-samsök and Europeana? How did you select which imagery to choose from them? How many images from them did you use in the end? Did you just sign up for an API-key just like any other third party developer?
When Refik and his team were invited to create something for Fotografiska they began to research what sources of historical imagery are available for Stockholm. That was when he learned of Stockholmskällan, K-samsök/SOCH, and Europeana. For K-samsök and Europeana his team just applied for/signed up for API-keys and started to work with the imagery. Stockholmskällan they had to scrape. Latent History used about 23 000 images of Stockholm, most of them drawn from K-samsök and Europeana. As they wanted to focus on Stockholm as an urban space, its form and architecture, they tried to select imagery where there were few are humans shown. They also made sure to select a few images of Stockholm at sunrise and sunset, to give a sense of the passage of time.

For archives, museums and libraries who would like to see their collections used in artistic works – what would be your advice to them in order for that to happen more often?
The first thing Refik mentions is for libraries, archives and museums to offer (user-)friendly APIs and easy access to data. Easy to sign up for, returning images that are free to reuse for artistic purposes.

The second is to offer residencies to artists. Invite them to come and work at your institution, together with your employees, and with your collections. Refik values his residency at Google Art & Culture very highly and believes it’s a good format that others can follow.

The third is related to the first and second: beyond having an API or otherwise releasing your content for reuse invite artists to co-creation workshops, with the collections experts of your institution. The more an artist understands what is in the collection, the more they can do with it:”knowledge is [an artist’s] pigment”.

In this context Refik also mentions the challenge of learning just what is available in a large archive. How do you know what is there? No search bar can tell you and he thinks artworks, or other visualisations, can help artists better understand what’s in a collection and make using its contents to create new works easier. The underlying design metaphor for large archives needs to ”go beyond shelf design”, beyond a direct translation of the analogue to digital.

Digital art has been around for a while, almost as long as there has been computers! How do you see it changing in the coming years?
Here Refik answers that in the coming 5 years or so he thinks we will see radically improved algorithms, especially in regards to GANs (Generative Adversarial Networks). This is an area in rapid development already. He also thinks we’ll see new hardware that makes it possible to crunch ever increasing amounts of images e.g. graphic cards specialised for machine learning/AI and even quantum computing.

Together that should allow AIs/machines to delve deeper into ever larger collections of images and increase the verisimilitude of the virtual architectural space and allow us to “fly inside the mind of a machine”.

More about Refik Anadol
Refik Anadol is a media artist and director born in Istanbul, Turkey in 1985. Currently he lives and works in Los Angeles. He is a lecturer and visiting researcher in UCLA’s Department of Design Media Arts. He works in the fields of site-specific public art with parametric data sculpture approach and live audio/visual performance with immersive installation approach, particularly his works explore the space among digital and physical entities by creating a hybrid relationship between architecture and media arts with machine intelligence. He holds a Master of Fine Arts degree from the University of California, Los Angeles in Media Arts, a Master of Fine Arts degree from Istanbul Bilgi University in Visual Communication Design, as well as a Bachelors of Arts degree with summa cum laude in Photography and Video.