Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

2+3D Photography – Practice and Prophecies

Konferensen 2+3D Photography – Practice and Prophecies på Rijksmuseum i Amsterdam den 8-9:e maj 2019, presenterade en bred översikt över 2- och 3D-fotografering som metod för att dokumentera, bevara, åskådliggöra och tillgängliggöra kulturarv. Presentatörerna visade framför allt exempel på genomförda praktiska projekt. Fördelningen mellan 2D-foto (interspektralfotografering) och 3D-foto var ungefär 50/50.

En gemensam nämnare för alla presentatörer, inklusive mig själv, var allt experimenterande, och alla hemmagjorda lösningar; samma återkommande problem med både hård- och mjukvara. Och samma behov av att uppfinna nya lösningar för varje nytt projekt. Helst portabla och kostnadseffektiva. Begreppen ”portable rigs” och ”challenging conditions” återkom hela tiden. Även interspektralfotografering verkar innebära motsvarande experimenterande med modifierade konsumentkameror.

Det förekom också en hel del diskussion kring var man skall lägga nivån – med den eviga frågan om en mobilkamera är tillräcklig, eller om en fullformatskamera är nödvändig (alla som någon gång fotograferat med en fullformatskamera har svaret på den frågan). Och, naturligtvis, diskussioner kring lagring/arkivering av 3D-modeller, både nu och inför framtiden.

Men någon slutgiltig, heltäckande lösning för effektiv 3D-digitalisering är det ingen som har lyckats hitta. De som kommer närmast, är inte helt förvånande de som har de största resurserna – både i form av ekonomi och kompetent personal. Här sticker Smithsonian ut, med utveckling av en möjlig open source- lösning för museer med stora samlingar att på ett effektivt sätt 3D-digitalisera, metadatasätta, arkivera och publicera. Dock är lösningen fortfarande under utveckling och uppbyggnad, och om den i praktiken verkligen blir så effektiv som den beskrivs, återstår att se. Läs mer här: https://3d.si.edu/about

Att göra 3D-modeller fritt och öppet tillgängliga, kan ge modellerna helt nya och oväntade användningsområden. Modeller från Hallwylska museet har t.ex. kommit till (på grund av språket tyvärr obegriplig) användning i japanska VR-världar. Användning av 3D-modeller för återskapande av historiska platser och i interaktiva appar med inriktning mot pedagogisk verksamhet och turism behandlades också.

Själv tror jag inte att det finns någon heltäckande Helig Graal  som metod för 3D-digitalisering. Och har blivit ännu mera övertygad om detta efter att ha upplevt två hela dagar fyllda med exempel på arbete med 3D-digitalisering från hela världen. Alla objekt är olika, och olika användningsområden för den färdiga 3D-modellen ställer sina specifika krav på digitaliseringsmetod. Snarare bör man inför varje 3D-digitaliseringsprojekt fråga sig varför man 3D-digitaliserar just det här objektet, och vad som är syftet med 3D-modellen. För att sedan ta beslut om metod för 3D-digitalisering utifrån objektets och den framtida användningens förutsättningar.

Jag tror själv inte på massdigitalisering i 3D. Och något helautomatiserat arbetsflöde är heller inte möjligt med dagens teknik. Jag tror på 3D-digitalisering av utvalda objekt för specifika syften. Och framför allt tror jag på kunskaps- och erfarenhetsutbyte, genom både goda och misslyckade exempel. Det behövs fler konferenser som  2+3D Photography – Practice and Prophecies (det kommer en ny 2021).

När jag kommer hem, fortsätter 3D-experimenten. Och jag upptäcker att programmet RealityCapture saknar funktioner för mätning i, och jämförelse mellan modeller för att upptäcka form- och volymförändringar. Detta med anledning av ett 3D-experiment i samverkan med Moderna Museet, där det gradvisa förfallet hos ett konstverk i form av en chokladtårta skall dokumenteras i 3D.

På en arkeologisk seminarieutgrävning i Buttle, där schakten dokumenteras nivå för nivå genom enkel fotogrammetri, är det däremot inga problem med mätning i modellerna. Där står totalstationen för de exakta mätvärdena, och själva schaktet blir i sig en skalangivelse. 3D-modellerna fungerar där som visuellt stöd, och ett tidseffektivt alternativt till traditionell handritning . Dessutom med fotorealistiskt resultat, mot en arbetsinsats på under halvtimmen per modell. Se modellerna från 2019 här: https://sketchfab.com/Alexandersjostrand/collections/buttle-2019

En 3D-modell i betydligt mindre skala är den drygt 20 cm långa medeltida runkalendern i buxbomsträ från Lödöse. 3D-modellen som gjordes via fotogrammetri blev snygg och pedagogisk på Sketchfab (https://skfb.ly/6JQNH ), men befanns vara otillräcklig för CNC-fräsning i meterlångt format – som ett taktilt hjälpmedel för guidning. Det blev en laserskanning i stället, som resulterade i en utskrivbar/utfräsbar 3D-modell. Rätt metod för rätt objekt och tillämpning, helt enkelt.

När jag ändå var i Amsterdam, passade jag på att se ett par andra utställningar också – Museum Vrolik och Body Worlds, som visar anatomiska preparat från förr och nu. Jag sammanfattade utställningarna i två texter: Lyckoplast och spritburk samt De oförutsägbara

 

Fler Kensingtonrunor i Hassela

Ersk-Matsgården i Hassela, Hälsingland. Drängkammaren där ordet diefvulen finns skrivet med runor i taket ligger på andra våningen i den vänstra byggnaden. Foto Magnus Källström

Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.

För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.

Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.

Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.

Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto Magnus Källström

Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.

Namnet iohan fredrick och årtalet 1877 i tröskladan vid Granhult. Foto Magnus Källström

Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!

Namnet oscar och datumet 18/10 1870 på samma vägg. Foto Magnus Källström

Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.

De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.

Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.

Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.

I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.

De sentida runorna i höladan vid Svedje i Njurunda, Medelpad. Teckning av Gottfrid Holmlund i ATA.

Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.

Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS

K-podd 49: Hur lät runinskrifterna?

Hur lät det när människor läste runinskrifter högt för varandra? Den frågan har nu Riksantikvarieämbetet tillsammans med runologen Maja Bäckvall skänkt ljus – eller snarare ljud. Maja Bäckvall har läst in ett urval av runinskrifter, inspelningar som nu finns tillgängliga på Wikimedia Commons. Hör henne berätta mer om vad vi vet om hur runinskrifterna lät i senaste avsnittet av K-podd!

Här berättar Riksantikvarieämbetets Marcus Smith om projektet.

Finns det någon som inte gillar runor och runinskrifter? Tydligen få bland K-bloggs läsare – våra inlägg om runinskrifter blir konsekvent de mest besökta och lockar flest kommentarer på bloggen. Men ett intresse för runor är inte begränsat till de trogna, skarpsinniga och attraktiva människorna som läser vår blogg. Med detta i åtanke har vi på Riksantikvarieämbetets enhet för Digital Förmedling drivit ett kort pilotprojekt under april-maj 2019 för att göra runmaterialet lite mer tillgängligt även för andra.

Öl 1 – Karlevistenen
Öl 1 – Karlevistenen CC BY 4.0 Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet Creative Commons Attribution 4.0

Läs mer

Aroseniusarkivet – ett generöst gränssnitt till ett konstnärsskap

Idag gästbloggar Jonathan Westin från Göteborgs universitet om Aroseniusprojektet och det digitala arkiv som projektet utvecklat. Aroseniusarkivet samlar digitaliserade konstverk, fotografier och dokument med koppling till den svenska konstnären Ivar Arosenius. Arkivet innefattar samtliga dokument från Göteborgs universitetsbiblioteks aroseniusarkiv fram till 1970, samt alla konstverk och dokument i Göteborgs konstmuseums, Nationalmuseums och Norrköpings museums ägo. Utöver dessa samlingar så har en stor mängd konstverk och brev i privat ägo digitaliserats och införlivats i arkivet. Arkivet omfattar idag fler än 4700 digitaliserade konstverk, dokument och fotografier.

Vad är ett generöst gränssnitt?

Ett sätt att beskriva ett generöst gränssnitt är att det kommunicerar data visuellt, snarare än genom ord eller analys. Då gränssnittet erbjuder i sig självt en tolkning av datan måste det därför utformas för att vara relevant för det material som ska kommuniceras. När det talas om generösa gränssnitt så handlar det nästan uteslutande om kommunikation av kvantitativ data, att presentera stora mängder objekt på ett sätt som nästan abstraherar bort det enskilda objektet. Detta reflekterar utvecklingen inom digital humaniora där vi via digitalisering nu har möjlighet att se nya mönster i författarskap, eller följa utvecklingen av koncept över tid rum. Men kan man även vara generös på andra sätt?

Kollage av skärmbilder som representerar de olika mobilapplikationer som utvecklades av Aroseniusprojektet.
Aroseniusprojektet utvecklade en rad mobilapplikationer.

Vad vi ville uppnå med vår design

I Aroseniusprojektet var vi intresserade av att mildra effekten av vad som förlorats i digitaliseringsprocessen där ett fysiskt dokument fullt av djup och historia översatts till en högupplöst avbildning. Vi utformade därför flera distinkta gränssnitt där vi utforskade olika sätt att kommunicera både kvantitativ och kvalitativ data som tillät en användare att närma sig olika aspekter av materialet i Aroseniusarkivet. I ett av gränssnitten nyttjades virtual reality för att skapa en känsla av rumslighet, i två andra pekskärm för att komma nära dokumentens materialitet och bättre kunna kommunicera artefakters inbördes relationer. Det var dock webbgränssnittet som band samman allt.

Aroseniusarkivets landningssida med ett galleri av slumpmässigt utvalda konstverk av Arosenius.
Aroseniusarkivets landingssida i grundläge.

Om vårt webbgränssnitt

För att uppmuntra till utforskning av materialet så är samtliga digitaliserade konstverk och dokument tillgängliga direkt på arkivets startsida, utan att användaren behöver skriva in något sökord eller navigera några sidhierarkier. Sökfältet innebär ofta en portvakt som kan vara svår att ta sig förbi. Att göra materialet tillgängligt direkt är inte enbart för att hjälpa den oinvigde: i ett digitalt arkiv utgör sökfältet och sidans hierarki en svart låda där användaren förväntas lita på att metadatan är korrekt registrerad och materialet är sorterat efter principer som överensstämmer med användarens förväntningar. Genom att istället göra allt material tillgängligt med en gång så släpper vi in användaren direkt i arkivrummet och öppnar alla lådor. Inget material göms undan och vi har medvetet använt oss av så lite text som möjligt. Arkivet är i centrum, inte gränssnittet. Genom att skrolla neråt så laddas först alla konstverk in, sedan alla fotografier och sist övriga dokument. Vi kallar detta grundläge för Galleri och ordningen på konstverken slumpas fram så att den användare som återvänder alltid ska kunna upptäcka något nytt. Layouten och upplösningen anpassas efter skärmstorleken och fyller upp allt tillgängligt utrymme för att användarens vy helt ska fyllas av arkivmaterialet. På en 5k-skärm är enskilda dokument, uppställda fem i bredd, stora nog att kunna läsas direkt i gallerivyn. Förutom Galleri så har startsidan flera andra lägen som sortera materialet på olika sätt, däribland Bildmoln och Ordmoln.

Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.
Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.

Bildmolnet nyttjar maskininlärning till att sortera alla konstverk och fotografier med hjälp av deras visuella relationer till andra verk i arkivet. Linjer, mönster, ljus och färger används här för att ge en ny ingång till materialet. Resultatet är ett landskap av bilder som användaren kan navigera i tre dimensioner. Ordmolnet ger en överblick över den vanligast förekommande metadatan där taggar som förekommer oftare får en mer framträdande position. Därigenom kan ordmolnet nyttjas till att snabbt få en ingång till de viktigaste stråken i arkivet.

Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.
Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.

För att uppmuntra till ett fortsatt utforskande leder varje objekt vidare genom samlingarna och utgör därför inte en slutpunkt utan en början. När användaren klickat på ett objekt fyller konstverket eller dokumentet upp hela skärmen för att skapa en närhet till det, men under objektet genereras automatiskt minigallerier baserade på metadatan eller objektets utseende. Minigalleriernas funktion är att ständigt visa upp något nytt som lockar till att klicka vidare till nya konstverk eller dokument. Varje galleri har en knapp i högra hörnet genom vilken verkens relativa storlek kan aktiveras (i den mån det finns uppgifter registrerade om verkens storlek). Detta för att motverka den normalisering av storlek en digitalisering leder till och ge en inblick i hur Arosenius jobbade i olika skalor för olika motiv.

Aroseniusarkivet i minigalleriläge.
Aroseniusarkivet i minigalleriläge.

Kort om våra appar

Utöver möjligheten att sortera materialet på olika sätt finns det möjlighet att filtrera innehållet i arkivet så att besökaren tex. kan få en tidslinje över alla dokument som har med utställning att göra, eller en katalog med enbart målningar av Eva och Lillan. Men framförallt möjliggör dessa filter övriga gränssnitt. Gränssnittet Dockhemmet ordnar arkivmaterialet från hemmet i Älvängen spatialt på en mikronivå där fotografiers och konstverks vinklar iscensätts och förs samman igen, virtuellt, på den plats de härstammade ifrån. Detta gränssnitt fungerar som en ingång till webbgränssnittets gallerier med älvängenmaterialet. I gränssnittet Lillans Resor, en app vi skapat kring Kattresan och Månresan, så kan vi länka direkt till ett galleri med konstverk och dokument som rör Lillan. Hon var en verklig person, Ivars dotter, och gränssnittet binder samman sagan med arkivet. Vi kan följa den lilla flickan i den röda klänningen från den första teckning som gjordes av henne som nyfödd till hennes barnbarn Per Wiks minnesord över henne.

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Digitalt kulturarv i skolan, del 2

Bild på skolresebarn tillsammans med sin lärare
Barn från Karungi på skolresa, c:a 1910-1915. (Nordiska museet, Public Domain)

Sommarlovet närmar sig, men kartläggningen av hur digitalt kulturarv används i skolan fortsätter. Under våren har vi intervjuat pedagoger inom skolväsendet, museipedagoger, elever med flera, men också analyserat en stor enkät och sammanställt tidigare undersökningar och rapporter.

Snabbt såg vi att lärresurser som har med kulturarv att göra inte bara finns hos kulturarvsinstitutioner, utan skapas och förmedlas av en mängd andra organisationer och personer. Denna mosaik av aktörer innehåller bland annat kommersiella läromedelsproducenter och olika intresseorganisationer, men också enskilda pedagoger som delar med sig av egenskapat material till sina kollegor. I detta sammanhang är museer, arkiv och världsarv inte bara producenter av digitala lärresurser utan också möjliga leverantörer av material (till exempel historiska fotografier) till andra producenter.

För pedagogerna på förskolor och skolor är brist på tid ett återkommande och stort problem, som innebär att de har begränsade möjligheter att själva söka fram, skapa eller omarbeta digitala lärresurser. Digitalt kulturarvsmaterial behöver vara tillräckligt hittbart, det vill säga inte bara finnas publicerat utan också vara möjligt att hitta på det sätt som målgruppen söker, för att nå fram. Det behöver också vara paketerat på ett sätt som gör att pedagogen kan lyfta in det i sin undervisning utan att behöva göra stora anpassningar.

Vår kartläggning ska så småningom leda fram till en handlingsplan för hur skolans användning av digitala kulturarvsresurser kan förenklas och förbättras. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.

Skolbarn sitter i ett skogsbryn och handarbetar, övervakade av en lärare.
Skolelever handarbetar i naturen, Östhammar, Uppland. (Foto: Skötsner-Edhlund. Public Domain)

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare lagt märke till att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Efter mikrofilm i ATA

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften lade jag där märke till en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. Foto Magnus Källström samt efter mikrofilm i ATA.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Efter mikrofilm i ATA.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

Blogg 7 – Tingens metod på Malmö museer och på Barsebäck

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Workshopen i Malmö är den sista av tre workshops med personal från samarbetsmuseerna. Alla tre har testat Tingens metod i olika utställningsprojekt: Tekniska museet i Stockholm i sin nya innovationsutställning och på Göteborgs stadsmuseum i en hyllningsutställning av Göteborgs 1900-tal. Malmö museer har industrihistoria och Barsebäck kärnkraftverk i fokus.

Museer består till stor del av sina (ibland komplexa) samlingar, insamlade av unika individer med varierande drivkrafter och som i olika tider gett röst åt olika berättelser. Att försöka få överblick över sina samlingar och förstå sin egen historia är något som många museer arbetar med idag. Boktitlar som ”Älskade Museum” (Fredrik Svanberg och Charlotte Hyltén-Cavallius, 2016) och museernas vårmöte 2019 med temat ”Älskade Museum. Kunskap, lust, samlingar”, bekräftar denna nygamla koncentration på självreflektion och självinsikt. Även de två workshopdagarna i Malmö startade med en genomgång av museets historia. Redan 1842 öppnade ett museum i Malmö som fokuserade på skånsk naturhistoria. 1891 byggdes ett nytt museum utifrån en politisk agenda att museet skulle vara ”ett folkets palats ägnat att främja arbetarbefolkningens så väl materiella och andliga bästa”. Idag består Malmö museer av en sammanslagning av museer med brokiga samlingar – ungefär en halv miljon föremål, och fyra miljoner fotografier och lika många arkeologiska fynd.

”NU RIVER VI BARSEBÄCK!”

Samling inför visning av Barsebäck kärnkraftverk. Arkitekterna bakom kraftverket var Urban Gille och Karl Gustaf Svensson. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

I Malmö testar museet Tingens metod i arbetet med sin kommande industrihistoriska utställning. Den gamla utställningen gav en skev bild av Malmö, bland annat för att det saknade kvinnor trots att fler kvinnor än män var sysselsatta inom industrin under 1900-talet. Museet planerar även att tillämpa Tingens metod på en samtidsdokumentation av Barsebäcks kärnkraftverk. Förra året påbörjade museet fotodokumentationen ”Nu river vi Barsebäck!” utförd av museifotografen Jenny Eliasson. Intresset för att dokumentera rivningen visade sig stort också hos andra museer i regionen men även hos Barsebäck Kraft AB. Tillsammans tar man nu nästa steg och genomför en gemensam fördjupad dokumentation, bland annat av de unika ljud som kraftverket genererar.

Som ett sätt att testa Tingens metod i samband med en samtidsdokumentation gav Anna Gullmark, samlingschef på Malmö museer, oss i en workshop uppdrag att undersöka Barsebäck utifrån ett antal rubriker – avveckling, energi, kontroll och säkerhet. Vi fick två frågor att förhålla oss till – vilka associationer framkallar rubrikerna och vem kan museet tala med för vidare information? På temat Avveckling associerade vi till orden: teknik, risk, ruin, tempel, avfall, ansvar, politik, naturskydd, arbetsmiljö, tristess och utopi/dystopi. Gruppen föreslog att man kan tala med tidigare personal, politiker, filosofer, ingenjörer, arkivarier, Riksarkivet, filmare, grannar (danskarna), samhällsplanerare och militärer för att få mer information.

Personalen på de tre museerna på visning av Barsebäck. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Inför museernas Vårmöte 2019 nominerades ”Nu river vi Barsebäck!” till årets samtidsdokumentation av föreningen DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige). Denna gång vann inte projektet, men dokumentationen har stor potential eftersom museerna på ett nyskapande sätt kommer att undersöka en plats och en byggnad som ett ting och testa Tingens metod i relation till metoder för samtidsdokumentation.

Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Barsebäcks kärnkraftverk är det första i Sverige som avvecklas och rivs. På kraftverket finns många föremål som kan fotodokumenteras men inte sparas. Ungefär 6% av dem är radioaktiva vilket betyder att ca 37 000 ton material måste slutförvaras. Under sträng uppsikt av personal på kraftverket fick vi under en dag vandra genom det stora kraftverket. En unik upplevelse som snart inte längre kommer att vara möjlig. Under 2019 är det sista chansen för allmänheten att få en visning av kraftverket. 2020 börjar rivningen, 2028 kommer endast skalet vara kvar och 2030 ska hela siluetten vara borta. Platsen kommer sen användas till annat – ett naturrum vid havet, eller en sjöstad – men inga beslut är fattade.

 

TRE FÖRELÄSNINGAR

Till de två dagarna hade museet bjudit in tre personer att tala om sina relationer till föremål och samlingar; Maria Engberg, Gabriella Håkansson och Robert Willim.

Maria Engberg är universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik vid Malmö universitet. Genom att exemplifiera med projekten Stadsfabula, Living Archive och Finding Alberta talade Engberg om etiska utmaningar att arbeta med arkiv och föremål å ena sidan, och berättelser å andra sidan. Det kan bland annat vara problematiskt när olika intressenter använder digitala fotoarkiv –  till exempel material kopplat till ett kolonialt arv – och behandlar bilder och personer på bilderna ovärdigt, utan att reflektera över kontexten. Engberg menar att vi bör undersöka material som glömts och gömts och lyfta fram andra berättelser än de sedvanliga, men då behöver vi göra det med stor omsorg och empati.

Grunden till författaren Gabriella Håkansson författarskap är samlandet av ting och berättelser men även arkiv och platsers försvunna historia. Hon är intresserad av att undersöka kategoriseringar som underlag till vilken historia som lyfts fram. Just nu arbetar hon med i sista delen i sin historiska trilogi ”Aldermanns arvinge” som utspelar sig bland manliga sällskap i 1800-talets London, där hon återskapar försvunna historier om det queera London, och drogernas och de religiösa galningarnas London.  Hennes gestaltningar har gett upphov till termen (eller subkulturen) ”retrofili” – som handlar om att skapa ett begär till det förflutna.

Robert Willim vid institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, berättar i sin föreläsning om två närmast fetischliknande vardagsföremål som är utgångspunkt för hans forskning och konstnärskap – en järnvägsspik och en porslinsisolator. Vad kan dessa föremål berätta? Willim menar att man kan relatera till spikens funktion och materialitet – rost och estetisering av äldre tillverkningsindustri, men även till händelser under andra världskriget (spiken satt i rälsen på ”dödens järnväg” mellan Hyrynsalmi och Kuusamo i Finland). Willim lyfter fram föremålens kopplingar till händelser, deras funktion och materialitet, men han lägger till ytterligare en dimension. Genom hans konstnärliga praktik och intervention laddas föremålen med ny kraft, associationer och mening.

Riksantikvarieämbetet har sedan augusti 2018 följt Tingens metod i Sverige. Det har blivit tydligt vilka styrkor som ligger i metoden, och då inte bara som ett sätt att undersöka samlingarna och veckla ut tingens många dimensioner, funktioner och relationer. Tingens metod verkar även vara en utmärk metod för de museer som vill utveckla sitt interna arbete mellan samlingar och publik verksamhet. Tre museers (ett länsmuseum, ett kommunalt museum och en stiftelse) samverkan under en längre tid med en gemensam metod som utgångspunkt har också inneburit att ett nätverk skapats med olika individer och funktioner som delar erfarenheter kring museernas roll i relation till samlingsförvaltning och tillgängliggörande av dem.

För oss på Riksantikvarieämbetet som följt projektet har metoden också pekat på utmaningar och problem som finns i museernas samlingsarbete – glapp i samlingarna, bristande proveniens och information om tingen som kan leda till osynliggörande och feltolkningar. Utmaningar kopplat till hur vi kan samla idag och i framtiden har också blivit tydliga. En fråga vi också ställt oss är vilket inflytande vi som medverkat under året har på de val som gjorts och kommer att göras i de tre utställningsproduktionerna och i samtidsdokumentationen i Malmö? Vad blir vårt avtryck och kommer dessa att synas i tingens ”metadata”.

Workshop på Malmö museer, 20 mars 2019. Foto: Helene Larsson Pousette

Nu kommer vi att samla våra intryck från museernas arbete och utvärdera konceptet ”att följa”. De tre museerna har sänt in en förnyad ansökan om utvecklingsstöd till Kulturrådet för att fortsätta projektet. Riksantikvarieämbetets interna utvärdering kommer att visa om vi även fortsättningsvis kommer att följa Tingens metod i Sverige under kommande år.

 

 

 

 

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

 

PROGRAM TINGENS METOD MALMÖ 20-21 MARS 2019  
Malmö Museer, Slottsholmen
12                     Gemensam lunch

13                     Välkommen
13.15               Malmö Museers samlingars tillkomst, Magnus Waldeborn, intendent, Malmö Museer.
13.30           Malmö Museers arbete med GLO och den nya industrihistoriska utställningen, Josefine Floberg, utställningschef, Malmö Museer.
13.45            ”Föremålens fabulerande: digitala medier och berättande” Maria Engberg, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik. Programansvarig för forskningsprogrammet Data Society, Malmö universitet
14.45                Workshop med fika
16.00                 ”Besatthet, skönhet och viljan att förändra”, Gabriella Håkansson, författare.
17.00                Mingel
18.00                Middag

21 mars            
Barsebäck
8.00                  Samling p-plats mittemot slottet, gemensam bussresa till Barsebäck
8.45                  Vi anländer på Barsebäck, liten fika
9.00                  ”Rost, minne och science fiction”, Robert Willim, bitr. professor, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
9.45-11.45       Inskrivning, visning Barsebäck
11.45-12.45     Workshop och lätt lunch

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet. Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där i stort sett har varit försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som ur, hagal, sol, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.