Tips på höstlyssning

Poddlyssning på höstkanten. Foto: Jenny Sköld, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Hösten är en perfekt tid att lyssna på podcasts, till exempel på hundpromenaden eller framför en varm brasa. Här kommer tips på flera poddar med historiskt tema. Det finns många historiska poddar att välja bland, så tipsa gärna om dina egna favoriter.

Vi har valt ut poddar som uppdateras aktivt och som går att prenumerera, och lyssna på, i valfri podcasspelare.

Museipoddar

Hallwylska podden – Museets medarbetare och andra ämnesexperter utforskar det förra sekelskiftet med avstamp i Hallwylska palatset.

Vasamuseet – Utgår från regalskeppet Vasa men behandlar ofta 1600-talets samhälle i ett bredare perspektiv.

Museimagasinet – Kalmar läns museums podd som bland annat handlar om de spännande resultaten från undersökningarna vid Sandby borg på Öland.

Sveriges radios poddar

P3 historia – Biografier om historiska personer från hela världen. Fokuserat på berättelsen men tar ut svängarna bitvis för att förmedla en bra historia.

Släktband – Historia ur släktforsningsperspektiv.

Vetenskapsradion historia – Sveriges radios långkörare om aktuell historisk- och arkeologisk forskning.

Övrigt

Historiepodden – Två gymnasierlärare nördar ner sig i rykande inaktuella händelser.

Vad är en podcast?

Podcast är ett lyssnarformat där du som användare själv väljer vad du vill lyssna och prenumerera på. Detta görs ofta via en podcastspelare som hjälper dig hålla ordning på alla poddar du följer, men det går det även att lyssna direkt på podcastens webbplats.

Lyssna gärna på K-podd, vår egen podcast som djupdyker i ämnen kopplade till vår verksamhet, senast om fornborgar.

Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Exempel på äldre ladugård i Hassela, Ersk-Matsgården. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.

Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)

De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.

I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.

På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver ”Lars”.

Nya runor i Hassela. Foto: Mats G Larsson (CC BY)

Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står ”Lars Johan Almgren” med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.

Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan ( ᛣ ) men här använder en öppen r-runa ( ᚱ ) av samma typ som på Kensingtonstenen.

Jämförelse mellan formen på r-runan i namnet iohan fredrick i tröskladan i Granhult och en av r-runorna i ordet norrmen på Kensingtonstenen. Foto: Magnus Källström (CC BY)

Det framträder allt klarare att ”Kensingtonrunorna” varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.

Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Berit Wallenberg on Ireland – new on Flickr Commons!

St. Kevin's Church, Glendalough, Co. Wicklow, Leinster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain
St. Kevin’s Church, Glendalough, Co. Wicklow, Leinster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain

The Swedish National Heritage Board started sharing photos by Berit Wallenberg on The Commons on Flickr in 2012. We will now add “Berit Wallenberg – Ireland” to her 11 previous albums with photos from Sweden, Italy, Belgium, France, Germany, The Netherlands, Switzerland, England, Norway, Denmark and Iceland. Most of these images are from the 1920s and 1930s.

Berit Wallenberg (1902–1995) was a Swedish archaeologist and art historian, specialized in medieval churches and mural paintings. She began photographing early, and brought her camera on her many travels in Sweden and other European countries. As an adult, she often travelled on her own, in her own car and under modest conditions, even though she was part of the influential Wallenberg family with bankers, industrialists, politicians and diplomats.

Berit Wallenberg spent about two weeks on Ireland in August 1939, travelling around, mainly studying ancient remains, as monastic sites and churches. The images are from the provinces of Ulster, Leinster and Munster. According to the photo dates, she started her trip in Ulster in Northern Ireland, UK, then continued to Leinster and Munster in the Republic of Ireland. However, we will not upload the images in cronological order.

Beehive huts near Dunbeg promontory fort, Dingle Peninsula, Co. Kerry, Munster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain
Beehive huts near Dunbeg promontory fort, Dingle Peninsula, Co. Kerry, Munster, Ireland. Photo: Berit Wallenberg, 1939. Public Domain

The entire Berit Wallenberg archives collection holds more than 25,000 photos. About 5,000 are digitized and searchable in our photo database Kulturmiljöbild, thanks to financial contribution from the Berit Wallenberg Foundation. The new album “Berit Wallenberg – Ireland” will show a choice of 20 images, selected from the 150 images from Ireland by Berit Wallenberg in the photo database.

We warmly welcome all Flickr viewers to the Swedish National Heritage Board’s photostream on Flickr Commons to follow Berit Wallenberg on Ireland, and to download and use the copyright free images. We also hope for Flickr members to comment on the images, to tag, to show comparative images, and to tell us things we did not know about the images we share! We start uploading today, and more images from Ireland will follow during autumn, so keep watching! :)

Det rörliga kulturarvet: Del 2. Djurgårdslinjen

Djurgårdslinjen. Foto: Per Englund (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. I den första delen kunde ni läsa om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm. I den här delen är det dags för den spårburna trafiken på Djurgårdslinjen.

Djurgårdslinjen vid Vanadisplan 1949. Foto: Lennart Welander (Public Domain)

Djurgårdslinjen – en spårtrafik med lång historia

Nästa år firar Djurgårdslinjen 30 år som museal och ideellt driven spårvagnslinje i Stockholm. Men historien om denna linje och om den spårbundna innerstadstrafiken sträcker sig mycket längre tillbaka än så, närmare bestämt till år 1877. Den tidigaste trafiken utgjordes av hästdragna spårvagnar, men några år in på 1900-talet blev spårvägarna i Stockholm elektrifierade.

Den museala linje som idag utgör Djurgårdslinjen har beteckningen 7N där N:et står för Norrmalmstorg, som är en av ändhållplatserna. Den andra ändhållplatsen är Waldemarsudde. Innan Djurgårdslinjen började drivas som museilinje hade all spårvagnstrafik i Stockholms innerstad varit nedlagd under nästan 25 år. Orsaken till att spårvagnslinjerna försvann ur stadsbilden var att Sverige övergick till högertrafik.

Från Norrmalmstorg till Waldemarsudde. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

De museala vagnarna bevaras och hålls rörliga av Svenska Spårvägssällskapet

Djurgårdslinjen förvaltar och har tillgång till 12 museala vagnar. Flertalet är tillverkade under 1900-talets första hälft. Med stigande ålder hos en vagn följer förstås behov av specialistkunskap både om hur vagnen ska framföras och hur den ska repareras. Här gör Svenska Spårvägssällskapet en betydande insats! Man utbildar personal och tillhandahåller ideella krafter för att drift och underhåll ska kunna säkras både idag och i framtiden. Sällskapet har arbetande medlemmar som fungerar som bland annat förare, elektriker och mekaniker. Alla med sin specifika kompetens på just de historiska spårvagnarna.

Per Englund, ordförande i Museibanornas riksorganisation MRO och trafikchef på Djurgårdslinjen, samt Linus Rexbrant, ansvarig för kommunikation om Djurgårdslinjen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

När vagnarna inte är ute på spåret har de sedan många år tillbaka kunnat ställas upp i Alkärrshallen, i närheten av Gröna Lund, på Djurgården. Idag är det dock konkurrens om utrymmet i denna spårvagnshall eftersom även Stockholms Spårvägar har depå och verkstad här för sina vagnar. Allteftersom de moderna vagnarna har blivit fler har utrymmet för de historiska vagnarna i motsvarande grad blivit successivt mer begränsat. Numera har Djurgårdslinjen tillgång till plats för som mest fyra veteranvagnar vid samma tillfälle.

Uppdraget – Att ta resenärer, inklusive turister, på en tidsresa

Djurgårdslinjens uppdrag från Region Stockholm är att både bedriva reguljär trafik samt att ge passagerarna en museal upplevelse. Linjen gör detta som en del av trafikoperatören AB Stockholms Spårvägar på Spårväg Citys infrastruktur. För museibanor är kombinationen av reguljär trafikuppgift och museal upplevelse närmast unik. Under sommarhalvåret drar Djurgårdslinjen ett tungt lass för att transportera både turister och stockholmare till Djurgården. Enligt Djurgårdslinjens egna beräkningar handlar det om ca 90 000 resor.

Äldre styrspak i spårvagnen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Trafiken med museala vagnar på Djurgårdslinjen påbörjas i slutet av i april och sker till och med tredje advent. Turtätheten mellan vagnarna är normalt 12-18 minuter och samtliga av Djurgårdslinjens veteranvagnar trafikerar sträckan.

Det fiffiga med historiska spårvagnar i reguljär trafik är att du kan åka med Djurgårdslinjen med samma SL-biljett som du använder på resten av SL:s färdmedel. Till exempel skulle du kunna lösa en enkel SL-biljett, åka de nya tunnelbanetågen C30 (levererade till Stockholm 2018-2020) från exempelvis T-centralen, hoppa av vid Östermalmstorg och byta till en mer än 100 år äldre historisk spårvagn som sen tar dig till Djurgården.

Glömda yrkeskategorier

Ett av det rörliga kulturarvets stora upplevelsevärden är att det ger möjlighet för passagerare att i nostalgisk mening knyta an till det förflutna. I förvaltningen av ett rörligt kulturarv är den immateriella dimensionen i form av kompetens och förmåga kopplad till gammaldags teknik och traditionella metoder helt centrala.

I Djurgårdslinjens uppdrag att leverera tidsresor ligger inte bara möjligheten att transportera sig i samma vagnar som under förra seklet, utan att göra det med historiska yrkeskategorier i tidstypisk uniform. Vagnarna på linje 7N är antingen bemannade med en fast konduktör, som sitter framför biljettkassan, eller en rörlig konduktör.

Plats för fast konduktör. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Spårvagn både i vardag, till fikat och på film

Djurgårdslinjen levererar utöver den reguljära museitrafiken resor i den omtyckta cafévagnen under helger. I den kan man titta ut över staden samtidigt som man dricker kaffe och äter en sockerkringla. Cafévagnen kan även abonneras för fester eller andra evenemang som bröllop och romantiska middagar. Cafévagnen känns lätt igen genom den stora kaffekoppen som står på mitten av vagntaket.

Djurgårdslinjens vagnflotta abonneras också av filminspelningar där spårvagnarna ska vara del av en historisk Stockholmsmiljö. I SVT:s serie Fröken Frimans krig syns flera av Djurgårdslinjens vagnar och personal.

Ett uppskattat och kanske lite läskigare alternativ till upplevelse med Djurgårdslinjen är att vagnarna under Halloween görs om till spöktåg i höstmörkret.

Ett uppskattat inslag i gatubilden. Foto: Per Englund (CC BY)

På spåren i samexistens trots åldersskillnad?

Något av det mest intressanta med Djurgårdslinjen måste ändå vara samexistensen mellan historiska och moderna vagnar. Det är alltså mer än 100 års skillnad mellan de moderna vagnarna och till exempel SS A1 nr 76 som tillverkades av ASEA 1903-1904 och som användes som snöblåsningsvagn på 1950-talet. För tåg och tågvagnar är både perspektiven och bruksperioderna långa!

På spåren är det idag dock viss trängsel då spårvägstrafiken i Stockholm expanderar. Nya linjer tillkommer, andra förlängs och turtätheten ökar. Därmed blir också vagnarna allt fler både i trafiken och i depån på Djurgården. Den positiva utvecklingen för den moderna trafiken leder alltså till vissa oönskade konsekvenser för det rörliga kulturarvet. Utrymmet för Djurgårdslinjens veteranvagnar reduceras. Antalet reserverade uppställningsplatser i Alkärrshallen har minskat under senare år, som redan nämnts. Samtidigt uppstår det risk för köbildning bakom en historisk vagn i trafik eftersom den håller lite lägre hastighet och stannar en stund extra vid hållplatserna. Det är ju ofta lite omständligare för passagerare att ta sig ombord.

På väg i modern trafik. Foto: Per Englund (CC BY)

Ny eller gammal – samma regler gäller för det mesta

Ett generellt problem för ägare och förvaltare av historiska transportmedel är att regelverk av olika slag oftast inte gör skillnad på om fordonet eller farkosten är modern eller till exempel hunnit bli 50 år gammal. Det är moderna och nytillverkade transportmedel som utgör norm. Ofta saknas därför hänsynstagande till de särskilda förutsättningar som krävs för att hålla historiska transportmedel fortsatt rörliga. Detta drabbar förstås också Djurgårdslinjen negativt. Till exempel kan krav på nya tågskyddssystem innebära behov av kostsamma ombyggnader och att den äldre och kulturhistoriskt intressant teknik och utförande som en äldre vagn har helt eller delvis måste överges om fordonet ska vara kvar i trafik. Naturligtvis finns det också en risk för att veteranspårvagnarna får tas ur drift permanent och övergå till en helt stillastående tillvaro på museum.

Teknikutvecklingen har även baksidor

Den teknikutveckling som på olika sätt gör den moderna spårvägstrafiken effektivare och säkrare visar sig ganska ofta medföra hinder för möjligheten att hålla museispårvagnarna i trafik på samma spår. När till exempel spänningen höjs i ledningarna finns det en risk att de äldre vagnarna blir överhettade och gärna rör sig framåt i en något högre hastighet än de är anpassade för. Vagnarna utsätts för ökat slitage och påfrestningar, vilket leder till att mer resurser behöver läggas på reparationer och underhåll.

Ett charmigt utseende som riskerar att försvinna från spårvägarna. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var andra delen i den följetong som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om en annan förvaltare av det rörliga kulturarvet.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota

Digitaliserade samlingar – hur metadata öppnar nya möjligheter

Museer och arkiv öppnar upp sina samlingar allt mer tack vare digitaliseringen och internet. Det ger oss alla helt nya möjligheter att ta del av hela världens kulturarv från vårt eget vardagsrum – vilket varit uppskattat inte minst under detta år. Det man sällan tänker på är att det inte räcker med att digitisera ett föremål eller ett konstverk. För att det ska kunna hittas och för att man ska förstå vad det är, vad det hör samman med, så krävs ”metadata”, dvs strukturerad information om t.ex. titel, typ av objekt, tidsperiod, material, konstnär osv.

Detta är den gömda arbetsinsatsen bakom digitaliseringen och det kräver mycket tid och resurser. Samlingsinformation som finns sedan tidigare kan ha skapats under flera hundra år och vara av mycket varierande kvalitet eller detaljrikedom. Inte sällan krävs specialister för att kunna komplettera och korrigera metadata i samband med digitaliseringen och de i sin tur kan behöva göra omfattande studier innan de kan ge svar.

Det fantastiska med digitaliseringen är att metadata kan berikas genom olika plattformar och användas för att länka samman föremål med andra samlingar, arkiv och resurser (se Kringla, Europeana, Digitalt Museum). Forskare kan i sin tur använda sig av metadata och webblänkar för att analysera händelser i historien och visualisera sina resultat på innovativa sätt, så att de når en bredare publik än i vanliga fall. Det gör inget om föremål, konstverk och dokument förvaras på helt skilda platser och i olika länder – på nätet kan de alla knytas samman.

Det finns stora utmaningar så klart. Forskare behöver bli bättre på att förstå hur metadata kan analyseras och berikas på rätt sätt. Kulturarvsinstitutioner behöver utveckla arbetssätt för att i högre grad kunna dra nytta av forskare och även studenter som inom sina studier får fram ny och relevant information. Båda parter behöver diskutera standarder, vokabulärer och hur man kommer tillrätta med problematisk samlingsdata. När museer och forskare samarbetar på detta sätt kan alla parter dra nytta av varandra.

Riksantikvarieämbetet arbetar med dessa frågor på många olika fronter: från standarder och digital förmedling, till samverkan kring digitalisering och anslag till Forskning och Utveckling. Under 2020 organiserar vi ett antal webbinarier i samarbete med Digital humaniora Uppsala vid Uppsala universitet och med stöd av Europeana Research. Presentationerna av de inbjudna talarna är på engelska och riktar sig i första hand till forskare, studenter och yrkesverksamma vid kulturarvsinstitutioner som är intresserade av digitaliseringens potential.

I nuläget finns introduktionen och de två första webbinarierna publicerade:

Anna Foka (Uppsala universitet): Enriching the invisible stories of women – Carl Sahlin’s Collection at the National Museum of Science and Technology in Sweden

Stuart Dunn (King’s College London): Ancient Itineraries – Exploring Digital Art History

Det kommer går att hitta alla inspelningarna på en spellista på YouTube, fler läggs upp efter sommaren.

Mer information finns att hitta på vår webb.

K-podd 56: Om fornborgar

I detta avsnitt av K-podd tar vi oss till östra Gotland och besöker ett antal olika fornborgar. Och just olika, det kan de lämningar vi kallar fornborgar verkligen vara. Arkeologen Ny Björn Gustafsson vid Riksantikvarieämbetet reder ut begreppen och berättar om platserna vi gör nedslag på.

Med oss på utflykten har vi en smartphone där vi öppnat Fornsök, den webb-baserade tjänsten som hjälper oss att hitta fornlämningar och ge oss information. Fornsök är nu utrustad med en GPS-funktion, och du hittar tjänsten här.

Programledare: Erik Larsson.

Erik Larsson och Ny Björn Gustafsson. Foto: Lars Lundqvist (CCBY)

Borgarna vi besöker i avsnittet

Torsburgen är Sveriges till ytan näst största fornborg. Den täcker en yta om cirka 1,2 kvadratkilometer. Upp till 7 meter höga murar finns kvar, främst i söder och sydväst.

Grogarnsberget finns en klint- eller höjdborg på en udde med en yttre och en inre mur. Vid grävning i den yttre muren, 1982, hittades bl.a. ben av häst och människa samt en skadad pilspets som eventuellt kan dateras till vendeltid (ca 550-750 e.Kr.).

Kräklings borg är en myrborg på en udde i en större agmyr. I vallen har människoben påträffats.

Borgar vi nämner

Borgen på Östergarnsholm är en flatmarksborg där muren som är ca 950 m i diameter utgörs av en påbyggd strandvall. Mitt i borgen finns Östergarnsholms gamla fyrplats.

Herrgårdsklint är en klint- eller höjdborg med husgrunder. Den  har delundersökts flera gånger men detta har inte lett fram till någon säker datering.

Runsa borg är en höjdborg vid Mälaren norr om Stockholm. Närmast en befäst stormannagård – en höjdbosättning – från folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.). Borgen har undersökts flera gånger under senare år.

Ny Björns borgtips

I avsnittet utlovar Ny Björn några tips på fornborgar att besöka runt om i Sverige. Här följer hans urval.

Skåne: Stenshuvud – höjdborg på norra delen av Stenshuvud vid skånska östkusten. I söder finns en vall av jord och sten som avgränsning. Hälleberga borg öster om Hässleholm – höjdborg söder om Almaån. Borren – fornborg på en halvö i Börringesjön öster om Svedala.

Blekinge: Silverberget – höjdborg söder om Ronneby med flera terrasser och murar.

Halland: Borgåsen – höjdborg mellan Derome och Tofta.

Småland: Vistakulle – höjdborg på östra Vätterstranden. Här finns även en husgrund.

Öland: Hässleby borg – en relativt liten, rund flatmarksborg med flera näraliggande husgrunder. Undersökningar i och i närheten har visat att den användes redan under förromersk järnålder – ca 500 f. Kr till vår tideräknings början.

Östergötland: Boberget – höjdborg på Vikbolandet. Undersöktes arkeologiskt i början av 1900-talet. Fynden visar att det är fråga om en höjdboplats från folkvandringstid – ca 400-550 e.Kr.

Västergötland: Halleberg – höjdborg som omfattar hela berget, 20 Km2 och räknas som Skandinaviens största.

Hälsingland: Vettberget – höjdborg vid Lunnsjön sydöst om Gnarp. Tydliga murar.
https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/443e42ed-bbb2-48ce-906c-648ce9d16c9b

Jämtland: Mjälleborgen – höjdborg på Öneberget på Frösön. Ursprungligen från romersk järnålder – ca. 300 e. Kr. – men i området finns även senare huslämningar.

Ångermanland: Rogstaklippen – höjdborg i Torsåker. Sveriges nordligaste kända fornborg. Borgen har delundersökts och av daterade kolprov att döma anlades den under folkvandringstid – ca. 400-550 e. Kr.

Mot fornborgarna!

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Medeltiden i nytt ljus – Experiment med projektionsbaserad immersiv teknik

Den 24/6 visade vi för första gången inför publik resultatet av ett experiment med projektionsbaserad teknik i Helge Ands ruin. Publiken bestod av särskilt inbjudna deltagare från aktörer som på olika sätt är kopplade till ruinen – Gotlands museum (som också varit en viktig samarbetspartner under utvecklingen av upplevelsen), Statens fastighetsverk, Visby stift, Region Gotland, Gotlands guideförening, GoGotland, samt Riksantikvarieämbetet.

Syftet med experimentet har varit att praktiskt undersöka och förmedla projektionsteknikens möjligheter att ge liv åt en plats – och att samtidigt ta fram en fritt tillgänglig slutprodukt, som kan användas och återanvändas i nya sammanhang.

Upplevelsen i Helge Ands ruin berättar ruinens historia – från att den ursprungliga kyrkan byggdes på 1200-talet, tills den blev ruin på 1500-talet, för att några århundraden senare återuppstå som turistattraktion och senare världsarv. Samspelet mellan mänskligt berättande och digitala förstärkningar av detsamma har stått i centrum för hela upplevelsen. Projektionsteknik är flexibel; man bygger inte fast sig i en permanent upplevelse på samma sätt som i en VR-värld. Den upplevelse som visades i Helge And består av flera separata delar, som kan användas var och en för sig, eller i helt nya kombinationer.

En medeltida nunna framträder i trappan

Dagens kyrkoruiner är en självklar del av världsarvsstaden Visby, och det är lätt att bortse ifrån att de kala stenväggarna en gång hade både puts och färgstarka målningar. Projektionsteknik är ett oöverträffat sätt att på plats visualisera målningar och andra arkitekturdetaljer som gått förlorade – utan fasta installationer och åverkan på den yta som projektionerna visas på. Nedan finns ett exempel på animation av den medeltida kalkmålningen med ”Kejsar Henriks själavägning” i Vamlingbo kyrka.

 

En välgjord projektionsupplevelse är en integrerad del av rummet den visas i. Och helt kan den aldrig förmedlas i film och foto, utanför sitt fysiska sammanhang. Själva atmosfären i den 800-åriga ruinen, där medeltida liturgisk sång, glasmålningar och kalkmålningar träder fram tillsammans med guidernas suggestiva berättande inför förväntansfulla besökare, går inte att helt och hållet omvandla till tittvänliga filmer och pedagogiska foton. Men här är i alla fall en 360-film som visar innehållet i projektionsupplevelsen i sin helhet:

Teknisk utrustning som använts:

  • Uppspelning: videoserver med 6st videoutgångar, 10 ljudutgångar och mjukvaran Dataton Watchout. Styrs via Datatons Watchnet, som möjliggör fjärrstyrning via exempelvis telefon/läsplatta.
  • Projektorer: 1st Panasonic PT-DZ110X (10600 ANSI Lumen) med 1.3 lins, 2st Optoma EH501 (5000 ANSI Lumen), 2st Infocus IN118HDa (3000 ANSI Lumen)
  • Högtalare: 4st Fostex SPA12
  • Specialkonstruerad ljuslåda till rosettfönster, 7st individuellt styrbara LED-ljuskällor med grafik planprintad på opal akryl
  • Belysning: 3st ProLights Gallery Eclipse TU profilstrålkastare (W-DMX), ADJ Mega Tri Bar (RGB LED Bars), ljusslinga
  • Övrigt: Tross nedsänkt från hål i tak, specialtillverkade fästen för att hänga upp högtalare o d utan att påverka ruinen, rökmaskin (dmx), brandskyddat scenmoltontyg och stretchtyg till mörkläggning. Manfrotto Junior Geared Head till finjustering av projektorer

Även om det mesta av den tekniska utrustning som använts för visningen i Helge Ands ruin redan fanns hos Riksantikvarieämbetet, så är köp eller hyra av utrustning en oundviklig kostnad för de flesta som vill skapa projektionsbaserade upplevelser. Men kostnaderna för tekniken i sig är inte den tunga delen av en projektionsbaserad immersiv upplevelse. När antalet arbetstimmar i experimentet summeras, så kan vi konstatera att det mesta av projektets tid och resurser använts till att ta fram och bearbeta historiskt bakgrunds- och bildmaterial, samt för manus och formgivning av samspelet mellan berättelse, byggnad, ljus, ljud och animationer.

Mer information om hur den projektionsbaserade immersiva upplevelsen i Helge Ands ruin har byggts upp finns i tidigare inlägg:

Helge Ands ruin – en projektionsbaserad immersiv upplevelse

Fönster i Helge Ands ruin – en del av en immersiv upplevelse

Immersiv teknik mellan ljus och mörker

 

 

Digital midsommar

Midsommar kan firas på många olika sätt, på flera olika dagar. Och man kan välja om man vill tillägna firandet sommarsolståndet, Johannes Döparen eller mera jordiska fröjder som sommaren, maten, drycken och semestern.

Själv passade jag på att följa sommarsolståndet i English Heritage:s livesändning från Stonehenge. Både vid solnedgång och soluppgång. Det blev inte så många timmars sömn den natten. Men det blev det inte om sommarnätterna när jag var barn heller, när vi ohängda ungar sprang ute och lekte hela de dagsljusa nätterna igenom.

Jag är på digital plats i god tid innan 23:43 svensk tid. Sommarkvällen är varm. Fågelkvittret utanför mitt öppna fönster i Eskelhem smälter samman med fågelkvittret från Stonehenge. Temperaturen och kvällsluften torde vara densamma. Livesändningen är enkel, och visar enbart själva stenarna. Ingen speaker, ingen musik. Inga människor, förutom någon minimal figur i varselväst, som ibland kan ses ila förbi megaliterna. Det jag först trodde var en didgeridoo, var bara trafiken på A303.

Kommentarsfältet rullar förbi. Det blir många ”Happy Solstice!”, som för deltagarna på södra halvklotet är ett vintersolstånd. Gilla-hjärtan seglar upp mot den mulna kvällshimlen i en ständig ström. Kommentarerna från virtuella solståndsfirare i alla tidszoner och på bägge halvkloten tickar in.

What a delight to view without humans, sound and crowds

No people destroying the atmosphere

The stones will be standing long after we are forgotten

Happy Solstice from Trinidad Tobago!

Det tycks mörkna i samma takt där som här. Vi blir fler och fler digitala åskådare, och det totala antalet kommer till slut att landa på 3,6 miljoner. Fågeln som sitter på stenen vet inte om att den blir livestreamad inför hela världen.

Libanon och Guatemala

New Delhi, Mexico, Toronto

I’m from the US, I thought I would never get to see it

Thanks English Heritage for providing the world with this gift

Just what my soul needed

The Supreme Intelligence of Universe is blessing us all

Folk delar sina egna soundtracks, ofta klassisk musik. Och minnena från 70-talet, när man kunde klättra på, och ha picknick vid stenarna. Komma nära, och krama stenarna.

How long ago since it was unoccupied

I am sure the stones are glad for a quiet Solstice

It’s lovely to see without words

Love to see the free spirits of the birds

Waiting and enjoying from my garden

Haven’t been this close since the 70’s

I can be part of the Solstice

Rio de Janeiro
Honolulu
Phoenix
New York
London
Schweiz
Australia

Love there are birds in stead of people. Corvids in stead of Covid.

Nature has it all to herself this year

I thank Goddess for Covid, so this experience could happen

Thank you for no music or commentary

Minneapolis
Melbourne
Oslo
Smethwick

We feel connected to the world
Connecting with the world

Rio
El Salvador
New Zeeland
Barcelona
Och en och annan från Stockholm

May the stones live in peace and harmony

The world unites
Sharing this magical moment

Livesändningen avslutas lika självklart och odramatiskt som den började. Kameran stängs av, det skrapar till och blir svart, utan några kommentarer eller tolkningar. Klockan 03:07 GMT är jag på plats framför datorn igen. Det brittiska vädret levererar ett duggregn, och ett paraply i Union Jack:s färger guppar förbi när linsskyddet tas av kameran. ”True England. Cloudy as f-k”, lyder den första kommentar jag ser segla upp i flödet.

Den slutsats jag drar av det digitala sommarsolståndsfirande är att:

Underskatta inte platsens egen magi! Vi var 3,6 miljoner som såg English Heritage:s livesända sommarsolstånd vid Stonehenge, och ingen uttryckte i kommentarerna något som helst missnöje över att det enbart var Stonehenge utan speaker och musik som visades. Tvärt om blev upplevelsen desto större av att bara se naturen och stenarna själva. Utan någon förskönande bortfiltrering av trafiken på A303

The energy coming through the computer screen is amazing. Thank you so much. We needed this right now.