Kategori: Platsr

Stockholm Unstraight – tillsammans skriver vi vår historia!

 

annons för en klubb för homosexuella damer

Jerrys annons.

Under sommaren har The Unstraight Museum lagt upp en massa berättelser på temat hbtq-historia i StockholmPlatsr. Med början på 1600-talet och fram till idag får man lära känna platser med hbtq-historia. Jag måste säga att jag tyckte att jag hade ganska bra koll på hbtq-historia – men det var innan jag började läsa berättelserna i samlingen Stockholm Unstraight! Jag kände inte till att kvinnor kunde dömas till döden på 1600-talet för att de klädde sig som män eller utförde manliga sysslor – däremot inte för att de haft en sexuell relation med en annan kvinna.

Porträtt av Jerry som drev Jerrys klubb
Jerry som drev Jerrys klubb för damer. Foto: okänd, slocknad upphovsrätt

Jag hade aldrig ordentligt reflekterat över hur svårt det måste ha varit att träffa någon i ett samhälle som anser att homosexualitet är brottsligt eller sjukligt. Hur träffades homosexuella på 50-talet, till exempel?

Genom Stockholm Unstraight får man lära känna de platser som har varit mötesplatser för homosexuella och säkert utgjort en oas där människor har kunnat vara sig själva; Jerrys klubb, klubb Diana och Ceders Café för att nämna några. Man får lära känna den olycklige Nils Santesson och läsa den otroligt berörande berättelsen om när Café Copacabana brann ner, historien om ett hatbrott. Och inte minst lära känna många modiga människor som har gått längst fram och kämpat sig svettiga för ett mer tolerant samhälle.

The Unstraight Museum uppmanar alla som vill att berätta sin egen historia på Platsr – ”tillsammans skriver vi vår historia!”. Jag instämmer – fler berättelser måste det finnas där ute! Platsr är dessutom fortfarande väldigt tomt på kärlekshistorier – vilket är ett problem varje 14e februari. Ge mig något att puffa för på Alla hjärtans dag!

Stockholm Unstraight har finansierats av Länsstyrelsen i Stockholm inom ramen för deras Kalejdoskopsatsning.

>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr, Kringla och K-samsök

Nu driftar vi nya Platsr!

Sorry, we're closed-skylt
Foto: Tommy Ironic, licens: cc-by-nc

9 september stänger vi ner Platsr för att kunna driftsätta en helt ny version av sajten. 10 september rullar vi ut nya Platsr. Både fram- och baksida är helt nya, men berättelser, bilder, filmer och ljudklipp som alla användare har bidragit och bidrar med är förstås detsamma! Bilderna blir större, berättelsen mer i fokus och vi har gjort det smidigare att lägga till material. Några funktioner som inte används har tagits bort; t ex grupper. Vi har märkt att kommunikationen i princip uteslutande sker i kommentarsfälten.

Dessutom driftar vi också ett API, en port ner i databasen som gör att materialet, om användaren tillåter, kan synas i mobilapplikationer och på andra webbsajter och på så vis nå större spridning och publik. API:et är fritt för vem som vill att bygga på. I samband med att vi nu lanserar API:et plockar vi bort Platsrappen, en betaversion för Android. Hjälp oss gärna genom att rapportera in ifall du upptäcker något som inte fungerar eller ser skumt ut! Och kom gärna med feedback i största allmänhet!

>>Sophie Jonasson arbetar med K-samsök, Kringla och Platsr på Riksantikvarieämbetet

Gamla minnen sänker tröskeln till webben

Från workshopen

Någon brist på gamla bilder var det sannerligen inte! Lisbeth visar upp sitt familjealbum för landsarkivets Maria Larsson Östergren. I bakgrunden visar Maria Logothetis från Riksantikvarieämbetet Platsr. Foto: Tom Karlsson

 

Igår gick den första workshopen i ett spännande samarbete av stapeln på Almedalsbiblioteket i Visby. Riksantikvarieämbetet, Landsarkivet i Visby och Digidel Gotland hade drop-in workshop i Digidel-verkstan. Vi lärde ut det webbaserade berättarverktyget Platsr. Platsr utvecklas och förvaltas av Riksantikvarieämbetet på uppdrag av regeringen och är till för vanliga människors egna berättelser om sina eller sina släktingars och vänners liv eller om en plats som man har en relation till. Grundtanken är demokratisk historieskrivning och allas rätt att bidra till historiepusslet. Dessutom finns tanken att kulturarvssektorn aldrig kan spegla alla perspektiv. Däremot kan man tillhandahålla en arena för människor att själva berätta.

Nu kan man ju fråga sig vad detta har med Digidel, kampanjen för att minska digitalt utanförskap, att göra. En del i detta är att Riksantikvarieämbetet och kulturarvssektorn befinner sig alltmer på webben. Att finnas på webben är ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att uppfylla sina uppdrag. Finns man på webben så blir frågan om digitalt utanförskap en fråga som man måste förhålla sig till.

Tanken är också är att intresse för historia och en lust att berätta hjälper en att ta sig över de digitala trösklarna, man blir lite envisare om något är roligt och spännande helt enkelt. Besökarna fick igår hjälp att skapa konton på Platsr men också att scanna in sina gamla bilder och ladda upp dem. När man lär sig Platsr får man fritextsök, hur man skapar ett konto, vad är användarvillkor, vad är en captcha, hur navigerar man i en karta och mycket annat på köpet. Dessutom får vi som utvecklar och förvaltar Platsr en nyttig påminnelse om vilka utmaningar som det digitala utanförskapet innebär och vad vi kan göra för att minska det. Små enkla saker kan utgöra ett stort hinder (det är inte så lätt att klicka i en ruta för att godkänna användarvillkoren om man är lite darrig på handen, och hur många känner egentligen till att man kan förstora skärmbilden?). Sammanfattningsvis så är detta väldigt lärorikt och kul på många plan, och vi hoppas kunna återkomma med fler Digidelworkshops i höst.

från workshopen

Sophie Jonasson från Riksantikvarieämbetet visar en gotländsk plats; ”De soliga minnenas bok”. Foto: Tom Karlsson

 

>>Sophie Jonasson arbetar med bl. a. Platsr på Riksantikvarieämbetet

Uppdatering om Platsr-utvecklingen

Informationstorg
Foto: Phil Jern CC-by-nc

Som ni säkert har märkt har vi ej lanserat den nya versionen av Platsr ännu, vi beslutade nyligen att skjuta upp den till september i år efter flera månaders osäkerhet under vintern och våren kring driftsättningen.

Vi har inplanerade It-resurser på heltid i höst vilket gör att vi känner oss tryggare med att driftsätta då, för att ta hand om eventuellt oförutsedda händelser, buggar med mera, vilket också är bättre för användarna. I samband med en ny version av sajten får vi också ett API till Platsr.

Under tiden fungerar det givetvis utmärkt att använda Platsr som vanligt, fortsätt att skapa platser med berättelser, ett litet inspirationstips får ni här: En vandring på 1930-talet i Mosshult

Har ni frågor kring utvecklingen eller API’et är det bara att maila platsr@raa.se

Maria Logothetis arbetar med Platsr samt Europeana Awareness på Riksantikvarieämbetet.

Plats för berättelser

Altartavla i Trefaldighetskyrkan i Arvika
Altartavlan i Trefaldighetskyrkan i Arvika. Altartavlan är målad av Björn Ahlgrensson som tillhörde Rackstadkolonin. Arvikaborna kunde känna igen flera ansikten på motivet eftersom det var flera lokala profiler som stod modell. Fotograf: Torgny Lindén, licens: cc-by

I förra veckan var det konferens för det kyrkliga kulturarvet i Arvika. Årets tema var ”Plats för berättelser”, och berättelser fanns det gott om i Arvika! Don Gianmatteo Caputo, präst från Venedig, pratade om att använda alla sinnen när man skapar en upplevelse av kyrkorummet. Den lukt som möter besökare i katolska kyrkor är rökelse, en doft som de flesta katoliker sammankopplar med döden, begravningar. En kyrka borde inte lukta död, utan uppståndelse, menar Don Gianmatteo, och försökte ändra detta genom att skura golven i kyrkan så att besökarna istället möttes av såplukt.

Han pratade också om vikten att låta kyrkan vara öppen för alla. Nu är det ofta så att turister möts av skyltar som berättar att det pågår en mässa och därför får vända i dörren. Istället borde man öppna för alla att delta, kanske är det första gången de får uppleva en gudstjänst. Även de kyrkor vi besökte bar på berättelser. Arvika kyrka, till exempel, berättar berättelsen om konstnärskolonin i Rackstad i början på 1900-talet. Alla konstnärerna bidrog till kyrkans utsmyckning, från altartavlan och predikstolen till smådetaljerna på kyrkbänkarna.

Thomas Pfizinger-Drews, präst i Forshaga-Munkfors församling, lät oss prova på tysk kyrkopedagogik, som var ett annorlunda sätt att uppleva en kyrka genom tystnad, associationer och besökarnas nyfikenhet. Och så presenterade vi Platsr! Vi hoppas förstås att det ska komma in många nya berättelser där.

 

Maria Logothetis och Sophie Jonasson

När Fridolf Silfverduk körde i diket

Fridolf Silfverduk framför sin taxi

Taxichaufför Silfverduk (längst till höger i bild) vid Antonsgården omkring 1930. Foto: okänd, licens: cc-by

En man vid namn Fridolf Silfverduk stod för Mosshults allra första bilolycka. Året var 1930, och Fridolf hade sedan några år drivit en liten taxiverksamhet. Han kom körande på vägen i sin bil av typen Oldsmobile, det snöade ymnigt och bilen saknade elektriska vindrutetorkare. Fridolf var därför tvungen att använda ena handen till att hålla det manuella torkarbladet i rörelse. Kanske inte så märkligt att han hamnade upp och ned i diket.

Fridolf, Mjöllarn, Malla som drev affär och en rad andra bekantskaper från Mosshult den första halvan av förra seklet får man om man fördjupar sig i Lisbeths berättelser på Platsr. Bensinpumpen där de som tankade stannade vid vägkanten och tankade genom staketet, bykstugan vid Sjöända och bybastun som invigdes med kunglig pompa och ståt är ställen som Lisbeth sätter på kartan. Det är otroligt vad engagerande det är när någon berättar minnen! Fridolf klarade sig oskadd från sin vurpa, Mjöllarn blev av med sin sista tand på självaste midsommarafton, och Mallas man var visst lite för glad i flaskan. Lisbeths Mosshultsminnen lever vidare och sprids!

Kvinnor som byker

I bykstugan i Sjöända 1952. På bilden syns systrarna Greta och Gunhild Johansson. Foto: okänd, licens: cc-by

tankning av bensin

Tankning av bensin. Rune Karlsson fyller på bensin i Martin Svenssons A-ford. Foto: okänd, licens: cc-by

 

>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr

Varför ljög morfar?

Porträtt från 1902

Carl Bergstrom 1902, fotograf: okänd, utslocknad upphovsrätt

Och vem var han egentligen? Dave Emmi letar upplysningar om sin morfar Carl/Karl Bergstand/Bergstrom/Lynnoch, vars bakgrund är höljd i dunkel. Carl avled i Denver, Colorado 1944. De spår han har lämnat efter sig i arkiven ger intrycket av att han försöker dölja något. Han använder flera olika namn, han uppger olika åldrar och ursprung. Ibland kommer hans föräldrar från Frankrike, ibland från Tyskland och ibland från Sverige. De två kvinnor han gifter sig med är i alla fall från svenska familjer. Det första dokumentet Dave har lyckats hitta är från 1902, en äktenskapslicens för morfaderns första äktenskap. Men vad hände innan dess? När kom han till USA? I några dokument uppger han att han kommer från Västerås, och senare i livet arbetade han på en verkstad som tillverkade och lagade klockor. Nu har Dave lagt upp fotografier och hela bakgrunden på Platsr, i hopp om att någon kanske har en ledtråd eller idé om hur han kan gå vidare. Är det kanske rent av någon som känner igen denne mystiske morfar? Det har hänt förut att släktingar har snubblat över varandra på Platsr (se kommentarsfältet).

Bröllopsbild

Carl och Esther Bergstrom 1905, fotograf okänd, cc-by

 

>>Sophie Jonasson arbetar bl a med Platsr

En massa försvunna ögonblick

Fisketur på Sälgsjön

Fisketur på Sälgsjön, Kalvsnäs. Ca 1930. Foto: Förmodligen Linus Andersson, licens:  cc-by-nc-nd

Vem kan motstå gamla fotografier? Det finns många fotonördar på webben som jublar varje gång en ny institution lägger ut material, t ex på Flickr Commons. Själv tycker jag ändå att det som känns allra mest speciellt är när man får ta del av ett familjealbum. Om man söker på ”släkthistoria” på Platsr så kan man t ex hitta YlvaS fantastiska samling av släktberättelser och gamla fotografier. Hon tycks ha haft ett antal fotografer med känsla för tajming i släkten. För att se fler bilder och ta del av historierna bakom dessa fångade ögonblick, kika in på YlvaS släktplatserPlatsr!

Kalvsnäs 1936

Kalvsnäs 1936. Foto: Förmodligen Linus Andersson, licens:  cc-by-nc-nd

Potatisskalning

Potatisskalning. Foto: okänd, licens:  cc-by-nc-nd

Köket

Köket.  Foto: Arne Sohlström, licens:  cc-by-nc-nd

>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr på Riksantikvarieämbetet

Nytt om Platsr utveckling 2012

Amerikansk brevbärare, Flickr Commons
Foto: American Cyanamid, George Eastman House, Flickr Commons

Under hösten har det jobbats på för fullt med Platsrs utveckling. Databasen och ramverket är utbytt, ny design på bland annat startsidan, hur man skapar en plats och samling, ja, ny design och funktion i allmänhet när det gäller att redigera och ladda upp bilder och annat material. Det har tagit mer resurser än vad vi väntat oss, mycket på grund av att databasen och ramverket är nya, vilket gör att allt måste kodas om.

En grundversion till Platsrs API är också byggd och kommer att bli färdigt att användas i samband med att sajten uppdateras. Är du intresserad av att använda dig av, eller har frågor kring Platsr’s API, kontakta platsr@raa.se!

Utvecklingen tar nu en paus över julledigheterna för att buggrättas och fixas till under januari. Vi hoppas att ha en färdig ny Platsr.se att lägga ut till användarna i slutet jan/feb. Till dess är det bara att fortsätta att använda Platsr som vanligt!

Maria Logothetis jobbar med Platsr och Europeana Awareness på Riksantikvarieämbetet.

 

 

Människan- det berättande djuret

Varför ska man berätta historier? Varför ska man lyssna på historier?

I ”Empathy in the Time of Technology: How Storytelling is the Key to Empathy” skriver PJ Manney om forskning på empati och storytelling. Dataspel kan antingen göra den som spelar mer empatisk eller mer avtrubbad beroende på hur karaktärerna är berättade; har de djup och komplexitet så ökar spelarens empati och förståelse för olika situationer och kontexter. Om karaktärerna är grunda och bara till för att döda eller dödas så minskar spelarens empati, något man har mätt i olika typer av tester. Artikelförfattaren tar upp amerikanska arméns rekryteringsspel America’s army som exempel på ett spel som kan användas för att avtrubba. I spelet ”Peacemaker” har man i experiment låtit israeler och palestinier byta roll, vilket har lett till att förståelsen för andra sidan har ökat. Under Irakkriget var det bloggar, livsberättelser som speglade livet för irakiska civila och amerikanska soldater som förändrade opinionen i USA och fick människor att i sina magar känna vad kriget kostade.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att känna igen sig i historieskrivningen – samhällets familjealbum. Om vi delar upp det som utgör det digitala kulturarvet i tre; objekt (dvs beskrivningar av enskilda föremål, fornlämningar, hus), encyklopedisk information (dvs generell fakta) och subjektiv information (dvs tolkningar och berättelser) så blir det kanske lite tydligare. Om vi tar ett föremål som exempel – en vit buss med ett rött kors på. Så här låter den encyklopediska informationen på Wikipedia:

Vita bussarna var en aktion med bussar som leddes av den svenska greven Folke Bernadotte. Syftet med aktionen var att under slutet av Andra världskriget rädda skandinaver (danskar och norrmän) som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vita med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Efter danska och norska påtryckningar och planering räddades cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena av svenska Röda Korset i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945.

sida ur fotoalbum föreställande en tatuering och en vit buss

Foto: Ur Halinas familjealbum. Foto: Kazimiersz Matuszak

Om man söker på Vita bussarna i Kringla så hittar man bland mycket annat ett foto från Nordiska museet som beskrivs: ”Flyktingar. Folke Bernadottes expedition med de vita bussarna. De vita bussarna vid kajen i Sverige.”

Både den encyklopediska texten och föremålet berättar delar av en historia, men det är när berättelsen får namn, ögon, kött och blod som det blir på riktigt. Halina berättar på Platsr om sin mamma som kom till Sverige i en vit buss med ett rött kors på – en av 25 000 att räddas undan fasorna. När Halina öppnar sitt familjealbum och berättar om ett nummer på en arm, om en ung moster som utplånades men också om hur liv kan räddas och kärlek blomma i ett flyktingläger så landar berättelsen i magen på mig som lyssnar. Hon berättar sin familjs historia, men också varenda flyktings historia för andra att känna igen sig i. Eller som Manney uttrycker det: “Therefore, the only hope is for all of us to tell stories. Lots and lots of stories. Both our own stories and the stories of others. Both true and fictional stories. But most importantly, like the best storytellers, we must make these stories universal in their appeal. And make them from our heart. Then we must spread these stories as pervasively as possible in the multicultural sphere, using as many forms of media as possible, in the hopes of catching those who don’t share the same views unawares, so when they read or see (…) that story, they might say to themselves, “You and I may not be alike, but now I understand you. And I think you’d understand me, too, if I told you my story.”

bild ur familjealbum, skolarbete i flyktinglägret Öreryd 1946
Foto: Ur Halinas familjealbum. Skolarbete i Öreryd 1946. Foto: Kazimiersz Matuszak

>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr på Riksantikvarieämbetet