Kategori: Runor

Runor i Höör

Liljegrens återgivning av runinskriften från Höör. Efter Run-urkunder i utgåvan från 1834.

Nu var det länge sedan det hände något på K-blogg och jag har väntat på att någon annan ska ta upp stafettpinnen och skriva. Men icke. Så mycket nytt från runfronten – som ju är mitt gebit – finns ju inte att rapportera, förutom att jag luftade en del tankar om några Medelpadsstenar samt demonstrerade forskningsplattformen Runor i en föreläsning på Gamla Uppsala museums Facebooksida i torsdags. Den går att titta på i efterhand en dryg vecka framåt.

Mitt grundtips är att gå på upptäcktsfärd i plattformen och klicka sig fram mellan de olika länkarna. Det finns mycket att upptäcka och det var på så sätt som jag insåg att en runinskrift som skulle ha funnits på en kyrkdörr i Skåne istället var en tidigare okänd vikingatida runsten. Detta får mig att tänka på en annan upptäckt som jag gjorde för mer än ett år sedan i samma sunkiga soffhörn. Det var innan det fanns någon forskningsplattform att söka i och det var innan vi visste vad Covid-19 var för något.

Det började med att jag slog upp en sida i J. G. Liljegrens Run-urkunder och där fick syn på en inskrift, som jag inte alls kände igen. Det var inte den vanliga utgåvan från 1833, utan i den som kom ut året efter som ett tillägg till det första bandet av Svenskt Diplomatarium och som bär den kompletterande titeln Monumenta Runica. På det sista opaginerade bladet finns en förteckning med rubriken Ytterligare bekantblifne Run-Urkunder. Jag har haft denna bok i bokhyllan sedan tonåren, då jag köpte den av en gammal dam i ett litet antikvariat på Norrlandsgatan. Jag måste alltså ha tittat på denna sida flera gånger tidigare, men av någon anledning har jag inte reagerat på den inskrift som där bär nummer 1854.a. Den sägs i rubriken tillhöra ”Hörs socken och by” i Frosta härad i Skåne och innehålla följande text:

× Asur ⁝ ok : Fastvi…
+ kuþ ⁝ hialpi +

Detta verkade inte alls bekant och när jag konsulterade standardverket Danmarks runeindskrifter (1941-42) hittade jag inga uppgifter där heller. Samtidigt ger inskriften i den translittererade formen hos Liljegren också ett lite egendomligt intryck. Assur och Fastvi är ju personnamn som man i första hand associerar med vikingatiden, men bruket av tre punkter som skiljetecken och förekomsten av en p-runa pekade ju snarare mot medeltiden. Det föremål som ska ha burit denna inskrift verkade också ha varit av ovanlig typ: ”På en gammal ekstolpe (som fordom torde varit en dörrkarm), mellan 2:ne upphöjda rader å inåt vända sidan, nu insatt i en lada.

Detta framstod som alltför intressant för att inte följas upp. Liljegren anger en bestämd källa för denna inskrift, nämligen ”Prov.Läkaren Dr. O. Chr. Ekman”. Med dagens digitala hjälpmedel var det inte särskilt svårt att ta reda på att den som avsågs var Otto Christian Ekman (1791–1866), som vid denna tid var provinsialläkare i Kalmar distrikt, men också en ivrig samlare av fornsaker.

Det var inte heller några problem att spåra de uppgifter som Liljegrens framställning bygger på. Dagen efter beställde jag fram mappen för Höörs by i topografiska serien i ATA och hittade snart en liten lapp med överskriften ”Ur Ekmans anteckningar” med följande upplysningar:

”/År 1812./ I en gammal lada på Bonden Sven Truedsons hemman i Höörs by och socken af Frosta härad finnes en liten stolpe /snedstyfva/ af ek med tvenne upphöjda ränder eller falsar, som wända inåt ladan, på vilka läses:

asuʀ ok : fastui-
+ kuþ hialpi +

Man trodde, att denna gamla bjälke fordom suttit öfwer en spis, men den har troligare utgjort öfre trädet på en dörrkarm?”

Ekmans uppteckning av runorna på bjälken från Höör. Efter original i ATA

Det räckte med en blick på uppteckningen för att inse att det inte kunde vara någon medeltida inskrift. Runorna utgörs ju av de långkvistformer som var vanliga på vikingatiden, vilket man ju inte förväntar sig under medeltiden. Dessutom var det inledande namnet Assurr inte stavat asur som hos Liljegren utan asuʀ med en avslutande ʀ-runa. Detta visar att inskriften inte heller kan ha varit vikingatida, utan att det måste ha rört sig om en inskrift från nyare tid. Under medeltiden hade den gamla ʀ-runan normalt antagit ljudvärdet y och det var först efter att runorna hade blivit ett vetenskapligt studieobjekt som man blev medveten om att detta tecken en gång hade stått för ett r-ljud. För det sentida ursprunget talar dessutom den vapensköld med ett bomärke som tycks ha stått före inskriften. De runor som Ekman upptecknade i Höör 1812 kan nog tidigast ha tillkommit på 1600-talet, men kan givetvis också vara senare.

I samband med mina efterforskningar upptäckte jag att även om inskriften var närmast okänd i den runologiska litteraturen, så hade den letat sig in i personnamnslitteraturen som en medeltida inskrift. I det stora verket Danmarks Gamle Personnavne (1936–64) är nämligen båda namnen upptagna med hänvisning till ”Hör-Runestolpe”. Härifrån har Fastvi (men inte Assur) vandrat vidare till den svenska motsvarigheten, Sveriges medeltida personnamn, som det enda kända belägget på detta namn från svensk medeltid. Det senare häftet trycktes så sent som 1980. Båda hänvisar till en fotnot i en artikel ”Skånska runstensstudier”, som Ebbe Tuneld  publicerade i Historisk tidskrift för Skåneland 1909. Tuneld återger här inskriften efter Ekmans lapp, men uppfattar inte alls namnet som Fastvi. Han har nämligen uppmärksammat att det efter i-runan finns spår av ytterligare en runa och gissar att det i stället har handlat om mansnamnet Fastulfʀ.

Tunelds förslag förutsätter dock en felläsning och utifrån den faktiska läsningen skulle det ligga närmare till hands att tänka på det fornsvenska mansnamnet Fastvidh – om nu inskriften hade varit medeltida, vilket den av allt att döma inte är.

Trots att jag är säker på att runinskriften i Höör har tillkommit under nyare tid är den inte ointressant och den väcker många frågor: Varför han någon på 1600- eller 1700-talet ristat ett par personnamn av vikingatidstyp och varför just Assur och Fastvi (eller Fastulf)? Varifrån kommer egentligen det runristade träföremålet och vilken funktion har det ursprungligen haft? Finns det kanske kvar någonstans? Och slutligen: Vem är upphovsmannen, som uppenbarligen måste ha haft en hel del kunskap om runornas bruk?

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Från Höör finns annars bara en känd runinskrift, nämligen en dopfunt från 1100-talets andra hälft (DR 332/Sk 64) med inskriften + marten ⁝ mik ⁝ giarþi ⁝ + ”Mårten gjorde mig”. Den omtalas i förbigående av Liljegren i Run-urkunder 1833 (under nr 1974), men inskriften fick han först av C. O. Ekman i ett brev den 15 maj 1834 och i upplagan från 1834 tilldelades den beteckningen 1974.a. – Om stenmästaren Mårten, som har svarat för ytterligare fyra skånska dopfuntar med samma runsignatur, kan man läsa här. DS.

Årets julklapp

Den återfunna Hunnestadsstenen (DR 385). Foto Axel Krogh Hansen

Inte många dagar kvar till jul och jag hade egentligen tänkt låta tangentbordet vila ett tag. För ett par veckor sedan lanserade vi forskningsplattformen Runor, ett av resultaten av det fleråriga projektet Evighetsrunor, korrekturen på årets sista(?) artiklar var genomgångna och vad som återstår att avsluta före jul är väl bara någon försummad recension och ett par manusgranskningar. Alltså ingen anledning att fundera på att skriva något på K-blogg, men ödet ville som vanligt annorlunda. I förmiddags ringde nämligen Britta Roos från Länsstyrelsen i Skåne och berättade att en av de förlorade stenarna i det sedan århundraden splittrade Hunnestadsmonumentet – ett av Skånes allra märkligaste runstensmonument – plötsligt hade återfunnits.

Genom Ole Worms bekanta träsnitt vet vi att detta monument på 1640-talet bestod av åtta stenar, varav två med runor, tre med olika typer av bildristningar och de övriga tydligen helt utan ristning. Något motsvarande runstensmonument är nog inte känt från någon annan del av Sverige.

Vid Magnus Rönnou Dublars besök på 1710-talet fanns de flesta av stenarna ännu kvar, men när Nils Henrik Sjöborg sökte efter dem hundra år senare kunde han förutom de två runstenarna (den ena endast delvis) bara återfinna en av de bildristade stenarna. Den sistnämnda var visserligen den märkligaste med en framställning av en människofigur ridande på en varg och med en orm utstickande ur munnen och en annan som tygel. Senare återfanns fler delar av den sönderslagna runstenen och de tre bevarade stenarna fördes så småningom till parken vid herrgården Marsvinsholm, dit Hunnestad hörde. Här befann de sig fram till 1913, då de transporterades till Lund. I dag finns dessa stenar att beskåda på Kulturen.

Hunnestadsmonumentet avbildat hos Ole Worm 1643. Den nu återfunna stenen ligger längst fram i mitten. Foto ATA

Vart de två andra stenarna, som enligt de äldre avbildningarna bar framställningar av ett par fyrfotadjur, hade tagit vägen har varit helt okänt. Det är alltså en av dessa stenar (DR 285) som nu har kommit till rätta. Med tanke på hur illa man hade gått åt den ena runstenen har det inte funnits något större hopp om att någon av dessa stenar skulle dyka upp igen, vilket nu mirakulöst har hänt.

Att döma av de fotografier som jag har sett är stenen helt hel och bildframställningen är mycket lik den på Worms träsnitt. Vilken typ av djur det handlar om har diskuterats och bilden har ömsom tolkats som ett lejon och en varg. Att det djur som finns på den bildristade stenen i Lund (DR 284) är en varg råder det inget tvivel om. Förmodligen återger denna ristning också en välkänd mytologisk figur, nämligen jättinnan Hyrrokkin, som anlitas vid Balders begravning för att skjuta ut det minst sagt svårflyttade skepp, där han skulle brännas. Enligt Snorre kom hon ridande på en varg med en huggorm till tygel och det krävdes inte mindre än fyra bärsärkar för att hålla vargen, medan hon utförde sitt uppdrag. Tor som uppenbarligen kände konkurrensen var nära att ta till hammaren när han såg hennes förmåga, men blev ombedd att låta bli.

Djuret på den sten som ännu är försvunnen (DR 286) liknar mycket djuret på den nyss nämnda stenen och bör utan tvivel också tolkas som en varg. Denna ska enligt avbildningen hos Worm ha sträckt ut tungan mot något som ser ut som en krans eller en mask. Exakt hur den senare detaljen har varit utformad är lite osäkert. Magnus Rönnou – som för övrigt ritar i en stil som på ett märkligt sätt påminner om Per Åhlin (se där ännu en julkoppling!) – har uppfattat ristningen rätt annorlunda. (Här ser det närmast ut som en av gästerna på Hundhotellet som har fått i sig något olämpligt!)

Den ännu försvunna stenen avbildad av Magnus Rönnou 1716. Foto ATA

Även denna sten tror jag återger ett mytologiskt motiv, nämligen när Fenrir (eller hans ättling Sköll) vid Ragnarök slukar solen. En mycket snarlik bildframställning som kan tolkas på samma sätt finns på den norska Vangstenen.

Men vad föreställer bilden på den nu återfunna stenen? Är det också en varg och i så fall vilken? Djuret ser av fotografierna att döma ut att ha en ovanligt lång svans och dessutom någonting på huvudet bestående av sammanflätade flikar i tusenårsskiftets blandning av Mammen- och Ringerikestil. Ska vi här i stället gissa på ett lejon eller kanske bara på ett odjur av mer oidentifierad sort?

Man kan undra varför stenarna i monumentet har försetts med just dessa mytologiska motiv. Inte heller de två runstenarna saknar bilder och symboler. På den ena (DR 282) finns en man med yxa lutad mot axeln och en rätt speciell huvudbonad, på den andra (DR 283) ser man det kristna korset. Det är alltså tydligt att det handlar om ett kristet monument, troligen uppfört ganska jämnt tusen år efter Kristi födelse. Samtidigt bär de övriga stenarna bilder som symboliserar olika onda makter och alluderar på Ragnarök. Mycket tyder på att man vid denna tid har satt likhetstecken mellan Ragnarök och den yttersta domen, vilket gjorde att de hedniska motiven utan problem kunde användas för att återge kristna föreställningar.

Att Fenrir eller något annat forntida odjur nu dyker upp i tider av pandemier och klimatförändringar kan verka lite olycksbådande, men samtidigt ska vi komma ihåg vad som händer efter Ragnarök. Då stiger ju jorden åter upp ur havet, lika grön och livet återvänder. Vi ska alltså inte se Hunnestadsstenens stora djur som ett illavarslande tecken, utan som en påminnelse om att det har varit människor före oss och att det ska komma människor efter oss. Och nog vill vi väl att framtiden ska få ta del av ett minne som detta och samtidigt kunna glädjas åt något som vår tid har skapat.

Utan tvivel är detta fynd årets julklapp på mer än ett sätt!

Språkprofessorns julklappspapper. Foto Magnus Källström

Detta får mig (osökt?) att tänka på att jag faktiskt råkar veta hur en av våra skickligaste runologer kring 1800-talets mitt – professor Carl Säve i Uppsala – slog in sina julklappar. Hans efterträdare på professorsstolen, Frits Läffler, har nämligen varit så förutseende att han sparade julklappspapperet från en julgåva som han måste ha fått av Säve. Papperet hamnade sedermera tillsammans med hans korrespondens i Kungliga Bibliotekets handskriftssamling, där jag av en tillfällighet fick syn på det. Säve verkar i sin pappslöjd mest ha jobbat med dova, mörka toner och klipp ur tidningar, men han har samtidigt lättat upp med några färggranna bokmärken och sina initialer på rosa botten. Kanske ett tips inför helgerna!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om motivet på Vangstenen och den andra – ännu saknade – stenen i Hunnestadsmonumentet skrev jag i Fornvännen för några år sedan. Nyligen har jag också i Populär arkeologi skrivit om bildmotiv hos den uppländske runristaren Åsmund Kåresson, som verkar spegla föreställningar om Ragnarök och den yttersta domen. DS.

PPS. De båda runstenarna bär texterna ”Äsbjörn och Tumme de satte denna sten efter Roe och Lekfröd, Gunne Hands söner” respektive ”Äsbjörn satte denna sten efter Tumme, Gunne Hands son”. Korset finns på den senare stenen, som av innehållsliga skäl måste vara yngre än den första. Detta betyder att monumentet har vuxit fram under en längre tid och det är tyvärr svårt att bestämma tidsordningen mellan de övriga stenarna. Monumentet ska ursprungligen ha stått på denna plats. DS.

Runstensfynd från soffhörnet

Platsen från vilken det går att upptäcka tidigare okända runstenar. Foto Magnus Källström

Att finna en tidigare okänd runsten är en särskild känsla. Själv har jag faktiskt gjort det flera gånger, men tyvärr alltid bara mindre fragment. Mitt första fynd gjorde jag vid Spånga kyrka 1997 när jag jobbade som arkeolog på Stockholms stadsmuseum. Detta är också den längsta runinskrift som jag kan påstå att jag själv har upptäckt. Den innehåller nämligen hela sex(!) runor, varav fem bildar det fantasieggande ordet æftiʀ ”efter”!

Bättre lycka har jag haft i arkiven och min bästa upptäckt i dessa sammanhang var nog när jag våren 2007 fick syn på en tidigare förbisedd teckning av runstenen U 1003 från Frötuna i Rasbo socken i ATA. Stenen var när den publicerades i Upplands runinskrifter bara känd genom två mindre fragment, där det enda tolkningsbara ordet råkade vara just æftiʀ, men i bildsamlingen i ATA fanns en 1700-talsteckning prydligt uppklistrad på bildarket utan att någon verkade ha ägnat den någon som helst uppmärksamhet. Dessutom hade teckningen funnits i arkivet länge. Den ingick nämligen i en stora samling av runstensbilder som friherre A. E. Ihre 1864 skänkte till Vitterhetsakademien och som tidigare hade legat inbladade i hans exemplar av Bautil. Av de runor som hade upptecknats framgick att stenen var rest efter en person som hade dött i Holmgård, det vill säga i Novgorod i Ryssland! Hur kunde en sådan teckning vara helt okänd? Jag tror att förklaringen är att den såg för konstig ut och att man inte trodde att det var en bild av någon riktig runsten. Vid denna tid hade man dessutom ännu inte hittat de två fragment som senare publicerades i Upplands runinskrifter.

Den länge förbisedda teckningen av Frötunastenen (U 1003) i Rasbo i Uppland. Teckning av Peter Boling 1769–70 i ATA

Det råder dock ingen som helst tvekan om att stenen med sina många bilder – varav en sannolikt har föreställt den korsfäste eller kanske snarare återuppståndne Kristus – verkligen har sett ut på detta sätt. Enligt en påskrift var den ”Aftagen och läsen 1769 och 1770 af mag. Boling”. Den som avses är Peter Boling, som vid denna tid var amanuens hos språkforskaren Johan Ihre i Uppsala och som sedermera blev rektor vid trivialskolan i Gävle. Boling har även avbildat en annan runsten i Rasbo, Lejstastenen U 1006, som fortfarande finns kvar och där man kan se hans avbildning är mycket korrekt.

Vad jag vet har Peter Boling bara efterlämnat ytterligare en runstensteckning. Den är utförd 1763 och föreställer en runsten vid Lilla Hälleberg (Sm 149) i Västra Eds socken, vilket faktiskt råkar samma socken där årets stora runstensfynd har gjorts. Även beträffande Sm 149 är Bolings teckning mycket värdefull, eftersom det i dag bara återstår ett större fragment av denna sten.

Den pågående Coronaepidemin gör att det nu är mycket glest mellan besöken på bibliotek och arkiv, men även för den håller sig hemma finns det möjligheter att göra upptäckter. Det fick jag erfara helt nyligen då jag satt i soffan och pröva en betaversion av forskningsplattformen Runor, som vi har arbetat med inom projektet Evighetsrunor och som kommer att lanseras nu på torsdag. I denna plattform kan man bland annat söka på olika typer av textbärare och få dem utprickade på en karta. Av någon anledning hade jag börjat intressera mig för sakordet dörr och hade klickat en markering för en sådan förekomst i nordöstra Skåne. Upp på skärmen kom uppgifter om DR 346†, en medeltida runinskrift som ska ha funnits på kyrkdörren i Östra Sönnarslövs kyrka. Denna inskrift hade jag inte tidigare lagt märke till, vilket kanske inte var så konstigt med tanke hur lite av inskriften som är känt.

Enligt Samnordisk runtextdatabas och databasen Danske Runeindskrifter ska den ha haft följande lydelse:

[…kr …an sin auft … kuþ]

Det som fångade min uppmärksamhet var att teckenföljden mer erinrade om brottstycken ur en vikingatida minnesinskrift än om något från medeltiden. Kanske var det i första hand runföljden auft… som ledde tankarna åt det hållet. Den påminner ju om prepositionerna æft och æftiʀ som i vikingatida runinskrifter ibland uppträder i formerna auft och auftiʀ. En snabb sökning på teckenföljden auft i betaversionen av den nya forskningsplattformen visade också att dessa skrivningar har sin främsta utbredning på vikingatida runstenar i Skåne och Danmark.

Spridningen av teckenföljden auft i runinskrifterna enligt en sökning i forskningsplattformen Runor.

Nu blev jag tvungen att resa mig ur soffan och plocka ned Danmarks runeindskrifter (1941–42) från bokhyllan för att kolla vad det egentligen var för runinskrift som skulle ha funnits i Östra Sönnarslövs kyrka. Här fick jag veta att inskriften ”kendes kun fra J. Bergmans gengivelse (med latinske bogstaver) i ett i Vitterhets-Akademiet i Stockholm beroende MS [dvs. manuskript]” och att ”Indskriften synes have sluttet med en gudsformel, og da den har været anbragt på en kirkedør, må den sikkert tidfæstes til Middelalderen”.

Detta var lite som att stöta på en gammal vän. Den som avses är nämligen Johan Bergman (död 1760), som var kanslist i Antikvitetsarkivet under en av dess mindre glansfyllda perioder. Litteraturhistorikern Henrik Schück, som utförligt har tecknat Vitterhetsakademiens historia och förhistoria i åtta band, hade inte mycket till övers för den som då stod vid rodret, Johan Helin, och har ägnat nästan ett helt band åt att redovisa dennes tillkortakommanden. I tredje upplagan av Illustrerad svensk litteraturhistoria beskriver han honom mera kortfattat som ”en varken obegåvad och okunnig man, men fruktansvärt lat, och under hans tid överfölls verket av en fullkomlig sömnsjuka. Ty som chefen voro även medarbetarna.” Den ende som tycks ha utfört något arbete var – om man får tro Schücks framställning – just Johan Bergman och detta tydligen utan att uppbära någon lön.

Bergmans ovan nämnda manuskript Lectiones variantes på Runstenar har jag tittat i några gånger. Egentligen handlar det bara om en lång förteckning över alla Sveriges vid den tiden kända runstenar med inskrifterna återgivna med vanliga bokstäver. De källor som har använts är den då tämligen nyutkomna träsnittssamlingen Bautil från 1750, men också Bureus’, Peringskiölds och Celsius’ arbeten har utnyttjats. Dessutom har Bergman gjort anteckningar om vilka runstenar som behövde avbildas, men också i vilken utsträckning det fanns färdiga tryckstockar. Det ser alltså ut som om denna handskrift har tillkommit som ett förarbete till en planerad utgåva av alla Sveriges runstenar.

Bergmans sjuttonhundratalsstil är inte särskilt lättläst och det är inte heller alltid som man har direkt tillgång till det bakomliggande ordförrådet. En sten i denna handskrift som jag tidigare har intresserat mig för beskrivs exempelvis som ”vitieust afritad”. Jag minns att jag när jag först läste denna passage hade svårt att hitta motsvarigheter till det första ordet i svenska ordböcker. Det hade då ännu inte hunnit behandlas i SAOB, men numera går det där att enkelt få reda på att vitiös betyder ’felaktig l. bristfällig l. klandervärd’, vilket man gärna håller med om man betraktar teckningen ifråga. Framför detta ord fanns ett annat ord som jag fick stirra länge på innan jag insåg att det stod ”outskuren”, vilket naturligtvis syftar på att det ännu inte fanns någon färdig tryckstock för denna sten. Det senare tog dock ett tag att inse.

Vad Bergman hade att säga om dörren i Östra Sönnarslövs kyrka kunde jag naturligtvis inte ta reda på från soffan, men jag hämtade ännu en bok från bokhyllan, nämligen J. G. Liljegrens Runurkunder (1833), där inskriften skulle finnas upptagen som nummer 1415. Det gjorde den också, men inte i avdelningen för ”Kyrkdörrar” som man kanske skulle förvänta sig, utan i den för ordinära runstenar eller ”Runhällar” som Liljegren har valt att kalla dem. Rubriken var Sönnerslöfs kyrkodörr, vilket ju enligt vanligt mönster egentligen bara pekar ut platsen. Placeringen hos Liljegren var ytterligare ett indicium på att det handlade om en runsten och inte om någon inskrift på en kyrkdörr.

J. G. Liljegrens återgivning av inskriften från Östra Sönnarslöv (L 1415) i Runurkunder (1833).

Längre än så gick det inte att komma från hemmafronten och sökningar på nätet visade sig helt fruktlösa. Återstod alltså att lämna soffhörnet och boka tid på arkivet.

Nu i veckan var jag där. Det tog ett litet tag innan jag hittade den nämnda inskriften i Bergmans arbete, men till slut fick jag syn på den på en tätskriven sida. Vid nummer 4004 stod: ”Gers Hærad Sönnerlöfs Kyrkedör N. W.” Därefter följde en delvis svårläst mening och sedan inskriften återgiven med bokstäver som:

– – Gr – ansin auft – – Gud.

I det svårlästa avsnittet stod något om ”ett fragm.”, men det var faktiskt inte förrän på kvällen som jag lyckades få ut hela meningen. Den lyder av allt att döma ”På samma stock ett fragm.”. Kanske är det denna notering som har fått utgivarna av Danmarks runeindskrifter att tro att det handlade om något ristat i trä, men detta bör väl snarare vara en upplysning om att det på samma tryckstock även fanns ett fragment avbildat!

Inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka enligt Johan Bergmans anteckningar. Efter original i ATA

En särskilt viktig upplysning var bokstäverna ”N. W.”, som visar att uppgifterna kommer från 1700-talsantikvarien Nils Wessman, har avbildat en rad skånska runstenar. Ett par av hans teckningar har också legat till grund för träsnitt som trycktes i den ovan nämnda publikationen Bautil (B 1159, B 1163). Av allt att döma ska vi räkna med att det en gång funnits en teckning av Wessman av inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka. Det verkar också ganska otroligt att det skulle ha rört sig om något annat än en vikingatida runsten, som på vanligt sätt hade använts som trappsten i kyrkdörren.

Om jag har rätt – vilket jag nog tror att jag har – så har Gärds härad nu fått sin första vikingatida runsten, låt vara att vi inte vet hur den ser ut och att den är försvunnen sedan länge. Om det i framtiden görs reparationsarbeten i denna kyrka som berör platsen där det gamla vapenhuset har legat så finns det all anledning att titta extra noggrant på dörrtrösklarna.

Kanske går det också i Nils Wessmans antikvariska kvarlåtenskap att hitta ytterligare spår av denna runsten om man letar riktigt noga. Själv är jag inte alls särskilt bekant med hans verksamhet och materialet ska dessutom finnas utspritt på biblioteken i Stockholm, Uppsala och Lund. Närmare efterforskningar får alltså anstå till ett senare tillfälle.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Frötunastenen har jag skrivit utförligt i en artikel i Fornvännen 2008. Den som är intresserad av den digitala lanseringen av forskningsplattformen Runor nu på torsdag den 3 december kl. 15.15 kan anmäla sig här.

Tillägg den 4 december: Nu är forskningsplattformen uppe och rullar. Pröva den här. DS.

Rättade runor på Bogesundsstenen

Bogesundsstenen i höstskrud. Foto Magnus Källström

Runologens grundläggande uppgift är som bekant att läsa runor och att då behöva säga att man har läst fel är aldrig roligt. Ändå ska jag här erkänna att jag har begått två misstag i min tidigare läsning av den 2013 återfunna Bogesundsstenen U 170, som jag nu vill rätta. Det ena spelar ingen större roll för förståelsen av inskriften, medan det andra däremot är mer avgörande, men på ett mycket speciellt sätt.

Om det sensationella återfyndet av runstenen har jag berättat i K-blogg redan för sju år sedan, men vad kanske är mindre känt är Torun Zachrisson och jag tillsammans med Cecilia Ljung och Styrbjörn Blohmé samma år gjorde en arkeologisk efterundersökning vid stenen i hopp om att finna åtminstone några av de saknade fragmenten. Något sådant dök dock inte upp. Däremot upptäckte vi att det framför stenen, ett par decimeter under dagens markyta finns en stenläggning av kullersten. Stenarna är satta direkt i den fina sjösanden och stenläggningen har rimligtvis tillkommit när runstenen restes för att man torrskodd skulle kunna betrakta den och tyda texten. Stenen bör nämligen på vikingatiden ha befunnit sig mycket nära strandkanten med ristningen vänd ut mot en vik som då skar in i landet. Vi har skrivit en rapport om denna undersökning och hoppas att vi så småningom också ska få ut en vetenskaplig artikel om återfyndet och de nya rönen kring denna intressanta sten.

Bogesundsstenen under utgrävning 2013. Till vänster ses delar av stenläggningen framför stenen. Foto Magnus Källström

Hur var det då med mina felläsningar? Jo, anledningen till att jag upptäckte dessa misstag var att vi hade bestämt oss för att 3D-skanna denna sten, dels för dokumentationens skull, men också för att min kollega Laila Kitzler Åhfeldt ska kunna analysera ristningstekniken. Stenen vid Bogesund, som har rests av Gunne och hans hustru Åsa, är signerad av en annars okänd runristare som kallar sig Fastulv. Samma Gunne har även låtit rista ett stort runblock vid Söderby (U 171) i Östra Ryd efter en annan son. Denna sten är också signerad av ristaren som här heter Faste. Namnet Faste är en kortform av namn på Fast- och det har därför antagits att ristaren borde vara densamma. Eftersom Bogesundsstenen tidigare har varit försvunnen har det inte funnits några möjligheter att säkert avgöra detta, men nu är det ju plötsligt möjligt. För det praktiska arbetet med skanningen stod Henrik Zedig från Länsstyrelsen i Västra Götaland, som för någon månad sedan hjälpte oss att skanna alla Medelpads runstenar.

Laila och Henrik har anlänt och 3D-skanningen är i full gång. Torun Zachrisson, som var den som återfann stenen 2013, har anslutit. Foto Magnus Källström

Vi hade avtalat att vi skulle börja vid halv nio på torsdagsmorgonen den 29 oktober, men eftersom jag var tvungen att åka med bil genom stan gav jag mig iväg redan klockan sex för att undvika köer och var på plats redan vid halvsjutiden. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle passa på att kontrollera min tidigare läsning och kanske också få möjlighet att se ristningen i mörker. När jag kom fram hade det redan hunnit börja ljusna, men det var ändå möjligt att skapa en viss släpljusbelysning med hjälp av en medhavd bygglampa. Jag nästan såg direkt att jag hade missuppfattat en runa i ordet rūnaʀ, som har avslutat ristarsignaturen. Här återstår i dag endast de tre sista runorna och tvärt emot Peringskiölds teckning som har ʀ hade jag här tidigare bara sett något som jag tolkade som toppen av en skadad r-runa. Eftersom den andra teckningen som finns av stenen faktiskt har r och inte ʀ, trodde jag att Peringskiöld här hade gjort ett misstag. Misstaget var dock mitt och på stenen finns ett tydligt gaffelformat ʀ, där dock den vänstra bistaven är något skadad närmast huvudstaven. Till mitt försvar kan jag endast säga att vi länge hade problem med att få stenen rengjord och jag därför hade varit tvungen att läsa vissa delar genom ett tunt täcke med lav, vilket gjorde det svårt att urskilja vad som var ristat eller ej. Nu är stenen sedan en tid befriad från denna lav och det går att granska ristningen utan den förvillande påväxten. Vad jag däremot inte kunde upptäcka var spår av det punktformiga skiljetecken som enligt Peringskiöld skulle följa därefter, men det är mycket möjligt att det har vittrat bort.

Den andra runan som jag fick anledning att omvärdera denna tidiga morgon ingår i den intressanta avslutningen av inskriften. Den har lästs som [kuin · raisti · s]tainhal [þisa ·], vilket i Upplands runinskrifter har tolkats som Gunni ræisti stæinhall þessa ”Gunne reste denna stenhäll”. Egentligen känns detta som en lite överflödig uppgift när det ju redan i början av texten står ju står att Gunni ok Āsa lētu ræisa stæin þenna … ”Gunne och Åsa lät resa denna sten …” Man får i så fall anta att Gunne hade velat betona att det var han själv som hade utfört det praktiska arbetet med att resa upp den stora stenen.

Tolkningen i Upplands runinskrifter förutsätter att två runor har blivit omkastade i ordet kuin och att ristaren har avsett att skriva kuni. Jag har tidigare föreslagit att det utifrån den läsningen ligger närmare att anta att det handlar om ordet kvæn som betyder ’kvinna, hustru’. I så fall skulle texten ha meddelat att hustrun dvs. Åsa var den som hade rest stenen, men ska man då tänka sig att hon som har gjort det handgripligen? Förslaget var dessutom inte helt nytt har jag fått erfara. I vintras gick jag nämligen igenom en del av Carl Säves brevväxling med den engelske runologen George Stephens som finns i Kungliga biblioteket och i den uppsjö av runinskrifter som där avhandlas dök plötsligt den avslutande passagen på Bogesundsstenen upp. Eftersom Peringskiöld har markerat en skada framför runorna kuin hade Stephens tydligen antagit att det handlade om slutet av ett längre namn, men i ett brev daterat den 5 oktober 1868 föreslår Säve i stället: ”Monne man ej skulle kunna taga ditt (Bar)kuin, som helt rätt och slätt som kuin = isl. kvæn, hustru?” (Inom parantes sagt har Säve i sin korrespondens, vilken endast undantagsvis brukar citeras i Sveriges runinskrifter, en irriterande vana att kasta ur sig tolkningsförslag som jag tidigare trodde jag var först med!)

Av inskriftens slut återstår i dag större delen av den runföljd som Peringskiöld hade läst som stainhal och som har uppfattats som identiskt med det fornsvenska ordet stenhal ’stenhäll, klippa’. Ordet är i fornsvenskan femininum och det stämmer med det följande demonstrativa pronomenet som har formen þisa þessa. Osammansatt är fornsvenska hal både belagt som maskulinum och femininum, medan det motsvarande ordet i fornvästnordiskan, hallr, enbart är maskulinum.

Det som jag hade problem med var den runa som Peringskiöld hade läst som h. I mina tidigare anteckningar hade jag noterat att bistaven snett nedåt höger var ”ovanligt lång” och att det av bistaven snett nedåt vänster endast fanns ”mindre stycken”. Nu kunde jag inte upptäcka några som helst spår av den senare bistaven och det såg inte heller ut som något hade försvunnit. Runan kan alltså inte gärna läsas h utan måste vara avsedd som en n-runa.

Runorna som tidigare uppfattats som hal, men som måste läsas nal. Foto Magnus Källström

Det står alltså av allt att döma nal på stenen. Det enda ord som jag kunde associera till var det fornvästnordiska nál det vill säga samma ord som det svenska nål. Om detta ord skulle finnas i inskriften måste det ha använts i någon överförd betydelse. Jag slog snabbt upp det utmärkta verktyget ONP (Ordbog over det norrøne prosasprog) på mobilen och fann att nál där förutom i betydelsen ’nål, synål’ även förekommer i betydelsen ’obelisk’. Visserligen kom beläggen från den medeltida översättningslitteraturen och handlade om en obelisk i Rom som av pilgrimerna kallades Petrs nál ”Petrus’ nål”. I Fritzners ordbok, som man också når via denna resurs, fanns dessutom denna definition: ”Obelisk, Sten eller Fjeld som rager høit op i Veiret med en skarp eller tynd Spids.” Ordet jämförs här med franskans aiguille ’nål’, som också förekommer som namn på bergstoppar. Mest intressant var dock uppgiften om att Jomfru Marias synål är namnet på en mer än sju meter hög bautasten vid Avaldsnes kyrka i Rogaland i Norge, som enligt äldre källor även ska ha burit en numera försvunnen runinskrift (N 266).

Samma sak senare fångat på dataskärmen (och här rättvänt). Foto Magnus Källström

Det är alltså mycket frestande att tänka sig att Bogesundsstenens [s]tainnal ska utläsas som ett runsvenskt *stæinnāl och ha syftat på en liknande hög och smal bautasten. Ordet nál är femininum och passar utan problem in i texten. Detta skulle också ge en bättre mening, eftersom avsnittet då kan syfta på något annat än runstenen, som ju tidigare har omnämnts som stæin þenna ”denna sten”. Ristningsytan har som nämnts varit vänd ut mot en havsvik, där det under vikingatiden bör ha funnits ett bra hamnläge. Stenen var alltså avsedd att ses från vattnet och det är mer än möjligt att den har fungerat som ett inseglingsmärke. I ett sådant sammanhang skulle en långsmal bautasten ha kunnat fylla en uppgift, exempelvis som ensmärke.

Omgivningarna kring runstenen med 5 meter högre vattenstånd. Man ser här att gravfältet har legat precis intill den vikingatida strandkanten och att stenen kan ha fungerat som ett inseglingsmärke. Bearbetad bild efter Fornsök.

”Stennålen” vid Bogesund – om nu den i gryningen framvuxna tolkningen träffar det rätta – har i så fall haft samma funktion som jag misstänker att de ”stavar” som nämns på några mellansvenska runstenar kan ha haft. Detta är dock en annan historia som jag får återkomma till.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om runstenar som inseglingsmärken har jag tidigare skrivit i artikeln ”Kungen, bryten och märket”, publicerad i Saga och Sed 2015 (även tillgänglig här). DS.

PPS. Även en annan runföljd på Bogesundsstenen har nyligen fått en ny tolkning. Staffan Fridell har i en artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2019 argumenterat för att i akru lika gärna kan syfta på Eckerö på Åland som Ekerö i Mälaren. Med tanke på stenens placering är detta ett mycket tänkvärt förslag. DS.

Rökstenens förlorade minnen

Vägen till Rökstenen. Foto Magnus Källström

Mina känslor inför Rökstenen har inte varit helt olika dem som jag länge hyste för den amerikanska Kensingtonstenen, nämligen att det aldrig skulle bli något som jag på allvar skulle syssla med. Frågorna kring denna långa och dunkla inskrift framstår nämligen som alltför omfattande och komplexa för att jag skulle tro att det är möjligt att komma med något vägande inlägg. Lite olika omständigheter har jag dock fått mig att börja fundera lite mer på denna sten än vad jag hade tänkt.

Det främsta skälet är att jag för en dryg månad sedan, den 21 september i år, hade fått det hedrande uppdraget att opponera på Hanna Åkerströms doktorsavhandling i Nordiska språk: Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar. Avhandlingen handlar om hur läsordningen i runinskrifter från vikingatidens två första århundraden signaleras med andra medel än det språkliga innehållet i texten. En av de studier som ingår i avhandlingen rör just läsordningen på Rökstenen och detta gav mig anledning att fördjupa mig i en hel del Rökstenslitteratur som tidigare legat halvt oläst.

Läsordningen på Rökstenen är faktiskt inte alls så given som man lätt kan få intryck av när man läser de vanligaste tolkningarna. Till en början är det dock inga som helst problem. Inskriften börjar längst till vänster i de två lodräta rader som har störst runor och som innehåller det välbekanta ”Till minne av Vamod stå dessa runor. Men Varin, fadern, skrev dem efter den döde sonen”. Sedan är det bara att fortsätta i de rader som följer tills man når den högra kanten av stenen. Då har läsaren också fått ta del av två ”minnen” som det berättas om på stenen: ”Jag säger det folkminnet …”, ”Det säger jag som det andra …”

Rökstenens samtliga sidor (även undersidan!) ritade av P. A. Säve 1862. Efter original i ATA.

Därefter fortsätter texten i de två vågräta raderna nedtill på samma sida med den berömda strofen om Tjodrik den djärve, som i senare tid har fått konkurrens av alternativa tolkningar. Hela strofen har inte rymts på framsidan, utan fortsätter upp längs den högra smalsidan. Så långt är allt väl, men var tar texten vägen sedan? Ska man rikta blicken upp mot de korsformiga lönnrunorna på stenens topp eller ska man gå över till baksidan? Och om man väljer det senare alternativet: Var ska man egentligen börja läsa? Här finns såväl lodräta som vågräta rader och i ett par av de senare står runorna upp och ned. Dessutom används förutom kortkvistrunor av den typ som finns på framsidan och den högra smalsidan även ett antal mer eller mindre intrikata lönnrunesystem.

Enligt den vanligaste uppfattningen börjar texten på Rökstenens baksida i det stora mittpartiet i lodräta rader, som är ristat med vanliga kortkvistrunor. Detta kan verka rimligt, eftersom det här handlar om ”minnen” av samma typ som på stenens framsida uttryckta i klartext. Det som förvirrar är numreringen: ”Det säger jag som det tolfte …”, ”Det säger jag som det trettonde …” Med tanke på att det föregående ”minnet” var det andra verkar det här som om det skulle saknas en hel del. Detta har vissa forskare som exempelvis Otto von Friesen försökt lösa genom att läsa andra delar av inskriften före detta parti. Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Den danska runologen Lis Jacobsen föreslog i en artikel i Arkiv för nordisk filologi 1961 att Rökstenen inte har varit ensam, utan att den likt många andra runstenar hade ingått i ett större monument bestående av flera resta stenar. Hon jämförde med det tyvärr splittrade Hunnestadsmonumentet i Skåne, som enligt en avbildning hos Ole Worm på 1600-talet bestod av inte mindre än åtta stenar, varav två var försedda med runinskrifter, tre helt oristade och tre bar olika typer av bildframställningar. Bilderna visade olika mytologiska motiv som jättinnan Hyrrokkin och Fenrisulven, vilket kunde ses som en sorts motsvarighet till Rökstenens ”minnen”. Jacobsen lät till och med göra en skiss över hur tänkta stenarna med de saknade ”minnena” hade kunnat vara uppställda kring Rökstenen.

Lis Jacobsens förslag till ett monument kring Rökstenen (nr I) bestående av flera runristade stenar. Efter Jacobsen 1961.

Sex år senare presenterade arkeologen Sune Lindqvist i samma tidskrift en ny idé om den ursprungliga miljön kring Rökstenen. Han menade att stenen ursprungligen borde ha haft en annan vinkel än den har i dag så att runraderna på stenen blev mer vinkelräta mot markytan. Stenen kommer då att likna stäven på ett skepp och Lindqvist antog att den ursprungligen varit stävsten i en stor skeppssättning. Enligt Lindqvist krävdes inte ”mycken fantasi för att tycka sig stå vid den genom skriften dekorerade stävplankan till ett skepp, vars skrov dolts i jorden”. Han uteslöt inte heller ”att man ännu under vikingatid ordnat vissa av de s.k. båtgravarna så, att stävtopparna till det i gruset dolda skrovet stuckit upp”. Man kommer här osökt att tänka på Osebergsskeppet, där ju den främre delen enligt senare rön i ett skede ska ha stuckit ut ur högen. Detta monument tillhör ju ungefär samma tid som Rökstenen.

Sune Lindqvists rekonstruktion av Rökstenen som stävsten i en stor skeppssättning. Efter Lindqvist 1967.

Lindqvist erinrade även om runstenen Sö 137 vid Aspa löt i Södermanland, som till formen påminner en del om Rökstenen och som enligt inskriften dessutom ska ha rests på en tingsplats. Även denna sten tänkte han sig som stävstenen i en försvunnen skeppssättning uppförd på tingsplatsen.

Lindqvists förslag om Rökstenens ursprungliga placering verkar onekligen mycket bestickande och den går också att kombinera med Jacobsens idé om flera runristade stenar. Av Hanna Åkerströms analys av läsordningen på Rökstenen framgår att det finns ett tydligt brott mellan texten på stenens högra smalsida och resten av inskriften (där det gåtfulla hoppet från det andra till det tolfte minnet sker). Om stenen har stått som stävsten i en skeppssättning måste denna smalsida ha varit vänd in mot skeppet, vilket betyder att andra eventuella runristade stenar har varit placerade snett bakom denna. Har dessa stenar bara varit två till antalet så borde läsaren här först ha gått till den vänstra och sedan den högra stenen. Rimligtvis har väl även dessa stenar haft inskrifter på flera sidor och med en läsordning motsols runt varje sten borde detta på ett naturligt sätt ha lotsat läsaren fram till det som i dag uppfattas som Rökstenens baksida och det tolfte minnet.

Själv gjorde inte Lindqvist någon koppling till flera runristade stenar i den tänkta skeppssättningen, vilket säkert beror på att han anslöt sig till von Friesens läsordning och därför inte besvärades av några saknade ”minnen”.

Monumentala skeppssättningar knutna till viktiga samlingsplatser förekommer som bekant på flera håll. Tankarna går här till de två stora skeppssättningarna vid Anundshögen utanför Västerås, där vi vet att ting hölls under medeltiden, men också till den 50 meter långa skeppssättning, vars fundament upptäcktes 1990 inne i Linköping i Östergötland.

Att runstenar har rests tillsammans med skeppssättningar och ibland till och med ingått i sådana är också ett känt fenomen. Det kanske mest berömda exemplet är Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark, som än i dag står i den ena änden av en stor skeppssättning, där den vänder den ena bredsidan in mot skeppet. Detta är dock en sekundär uppställning i samband med rekonstruktionen av skeppssättningen. När stenen påträffades i början av 1800-talet låg den omkullfallen och nedsjunken i en låg hög, som den senare flyttades ifrån.

Skeppssättningen och runstenen vid Glavendrup avbildade 1871 av J. Magnus Petersen. Foto Nationalmuseet i Köpenhamn (Public Domain).

Glavendrupstenen är ristad på de båda bredsidorna samt på den ena smalsidan. Bredsidorna upptas av minnesinskrifter, medan smalsidan bär en förbannelse riktad mot den som på något sätt åverkar stenen: ”Till en ’rädde’ må den bli som denna sten ödelägger(?) eller drar efter någon annan!” Ludvig Wimmer menade att stenen ursprungligen har haft samma orientering som den har i dag, men som stävsten i en skeppssättning förväntar man sig snarare att den har följt skeppets längdriktning och den runristade smalsidan med förbannelsen borde väl i så fall ha varit vänd framåt. Placerad på detta sätt blir Glavendrupstenen inte helt olik Rökstenen, där den smalsida som måste ha varit vänd framåt i det tänkta skeppets färdriktning istället innehåller en åkallan av guden Tor i lönnskrift.

Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark och Rökstenen. Foto Magnus Källström

Idén att det ursprungligen kan ha funnits mer än en runsten i Rök är faktiskt inte helt gripen ur luften. I sin artikel nämner Lis Jacobsen en passage i C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1873 där förekomsten av åtminstone ytterligare en sten till finns antydd:

”Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.”

Det är givetvis svårt att bestämma sanningshalten i en sådan uppgift, men vid rivningen av den gamla medeltidskyrkan gjorde man bevisligen en del oväntade fynd. I Vitterhetsakademiens dagbok från den 18 april 1843 står nämligen att läsa:

”Herr Wallman hade äfven meddeladt ett bref från Prosten och Kyrkoherden i Heda och Rök i Östergötland, Hr Hedmark, angående ett märkligt fynd af 5 lerurnor, till någon del fyllda med aska och brända ben, samt med en tegelsten betäckta, anträffade i kulliggande ställning i östra gafvelmuren af Röks kyrka, då denna för några år sedan nedbröts. Akademien uppdrog åt Sekreteraren att rörande detta fynd söka inhemta närmare upplysningar genom brefvexling med prosten Hedmark.”

Den 6 februari påföljande år återkommer man i dagboken till fyndet:

”För Akademien uppvisades 2ne betydligt skadade lerurnor jemte åtskilliga bitar af dylika, hvilka, enligt förut i Akademien meddelade upplysningar, förleden sommar anträffats, till någon del fylda med aska och ben, jemte tegelbitar och kalkbruk, insatta i ett tomt rum i sjelfva gafvelmuren af Röks kyrka i Östergötland, då denna nedrefs, och på hösten blifvit uppsända genom prosten Hedmarks försorg.”

Även Nordenskjöld har känt till fynden och har tillfogat ytterligare några upplysningar: ”Röks kyrka lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke och sannolikt är att de vid kyrkans ombyggnad funna inmurade lerurnorna blifvit anträffade vid grundgräfningen. Vid sprängning uti ett berg i och för erhållande af byggnadssten fanns uti en jordfylld spricka ett menniskoskelett.” I en not tillägger han: ”Lerurnorna, fyllda med aska, stodo i små uti korrunden 8 f. högt från golfvet anbringade nischer. Äfven funnos väggmålningar med klara väl bibehållna färger.”

Urnorna tillhör idag Historiska Museets samlingar (inventarienummer 1104) och har i museets katalog klassificerats som ett järnåldersfynd. Det verkar mycket rimligt att dessa urnor påträffades när 1100-talskyrkan uppfördes och att de av pietet för de döda hade murats in i kyrkans absid på samma sätt som man satte in Rökstenen oskadad med framsidan utåt i tiondeboden. Kanske fanns det i bygden då ännu en tradition om vad dessa representerade. Om urnorna kan ha haft något samband med den av Lindqvist antagna skeppssättningen är givetvis omöjligt att säga.

Rökstenens bakdsida och vänstra smalsida. Det är här det gäller att finna läsvägen genom texten. Foto Magnus Källström

I vilken ordning ska då resten av Rökstenens text läsas? Hanna Åkerströms analys resulterar i nio olika alternativ och hon menar att det kan ha varit meningen att det här inte skulle finnas en enda väg genom texten, utan att flera läsordningar med skiftande resultat skulle vara möjliga samtidigt. Med en upphovsman som Varin, som excellerar i dunkla utsagor och kunskap om olika lönnrunor vore något sådant kanske inte helt oväntat.

Jag tror dock att ett av de föreslagna alternativen är sannolikare än de övriga och det har sitt ursprung i en av Åkerström framhävd iakttagelse av den ovan nämnda Lis Jacobsen i kombination med ett uppslag av Olov Lönnqvist från 1999. Lönnqvist menar att man efter att ha läst alla de vertikala raderna med kortkvistrunor på baksidan ska gå över på den återstående smalsidan och läsa lönnrunorna som handlat om Tor och som sträcker sig uppifrån och ned. På slutet hamnar man i höjd med den vågräta rad där chiffret bygger på en variant av de äldre runorna. Runorna i denna rad står upp och ned och läses från höger till vänster. Samma typ av runor finns sedan i den lodräta rad som följer den vänstra kanten upp mot toppen. Där vidtar i tre horisontella rader med en ny lönnskrift (ett förskjutningschiffer), där runorna i den nedersta raden är vända upp och ned och alltså måste läsas från höger till vänster. Den uppochnedvända raden indikerar att man vid slutet ska rikta blicken uppåt och då återstår bara ett oläst parti: de sex stora runkorsen högst upp på baksidan och på toppen, som säkert tillsammans bildar en enhet och utgör inskriftens stora final.

Läst i denna ordning inleds varje nytt chiffer med runföljden sakum ”jag säger” som är den genomgående nyckeln till de olika lönnrunesystemen. Först i finalen saknas denna nyckelfras, men här består lönnrunorna bara av en variant av en lönnskrift som redan har förekommit i inskriften.

Vad texten sedan säger är en annan sak och förmodligen kommer vi aldrig att till fullo förstå den. Om mina funderingar ovan skulle råka vara riktiga är dessutom inskriften – trots att det handlar om världens längsta runinskrift – kanske bara ett fragment av en större helhet.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Några andra aspekter av tolkningen av Rökstenen har jag nyligen berört här. DS.

Gästblogg: Återupptäckt runfynd i Brunflo

Tornet vid Brunflo kyrka. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Olof Holm är fil.dr i historia, redaktör vid Riksdagsbiblioteket och medverkar också i redaktionen för Det medeltida Sverige vid Riksarkivet. Här berättar han om sökandet efter en runinskrift i Brunflo, Jämtland, som egentligen blev upptäckt redan för hundra sedan. Efter nya efterforskningar kan de glömda runorna ses och tolkas igen. 

Text: Olof Holm

Jämtland är inte känt för att ha många runinskrifter, men en inskrift är desto mera berömd. Jag syftar förstås på runstenen på Frösön, som bland annat talar om Jämtlands kristnande. I övrigt finns en återgivning av runalfabetet på utsidan av Hackås kyrka från omkring 1150–1175, och på en sländtrissa av täljsten, funnen i ett vägdike i Brunflo, finns en latinsk runinskrift som tyder på att föremålet har burits som en amulett av någon. I dagarna har det emellertid uppdagats ytterligare en runinskrift i Jämtland. Eller rättare sagt återupptäckts, för den har inte varit helt okänd. Låt mig berätta hur det gick till.

Ristningen i kastalen

Jag har under en tid intresserat mig för det märkliga stentornet som står intill Brunflo kyrka, vanligtvis kallat ”Brunflo kastal”. Av den anledningen gick jag igenom en del arbetspapper efter arkeologen Gustaf Hallström (1880–1962), förvarade vid Umeå universitetsbibliotek. Hallström hade tänkt skriva om tornet, vilket inte blev av. Till min förvåning stötte jag här på en anteckning om att studenten Erik Lundberg (sedermera en känd arkitekturhistoriker) år 1918 (?) skulle ha observerat en runinskrift i ”torntrappöppningen” i Brunflo. Kunde det verkligen stämma, varför förmådde då inte Hallström, som var där och gjorde uppmätningar 1929, återfinna ristningen? Och varför har ingen annan dokumenterat den? Jag planerade därför att undersöka saken på plats, måndagen den 28 september 2020.

Nu visade det sig emellertid, när jag råkade nämna mina planer för Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, att han också hade varit och grävt i Hallströms papper i Umeå. Han hade tittat i en annan kapsel, där Hallström samlat anteckningar om alla möjliga runristningar i Norrland. Även där fanns en anteckning om Lundbergs observation av en runristning i Brunflotornet. Dessutom hade Magnus hittat en anteckning om samma observation av en runristning, ”å en sten i torntrappingången”, av Lundberg i Erik Brates samling i ATA. Det lustiga var att Magnus Källström hade planerat att åka till Brunflo söndagen den 27 september. Nog måste det betecknas som ett nästintill otroligt sammanträffande: att två forskare ovetandes om varandra, planerar att åka för att kontrollera en observation som varit bortglömd i hundra år  – med blott en dags mellanrum!

Hur som helst så fick Magnus förhinder som gjorde att han inte kunde genomföra sin planerade resa förbi Brunflo. Och det var tur för mig, annars hade han hunnit före.

Tolkning av runorna

Väl på plats slogs jag av mörkret längst ned i västra murens spiraltrappa. Man ser inte mycket utan en ficklampa, men å andra sidan är mörker bra för att kunna studera stenytor i släpljus. Jag synade kalkstensblock efter kalkstensblock, belysta från alla möjliga vinklar, men fann ingenting – bara fossiler. Kunde det ha stått fel i papperen? Hade Lundberg i själva verket observerat en runristning gjord i kalkbruket mellan stenarna? Jag övergick till att studera alla kalkbruksytor och mycket riktigt, i ögonhöjd på höger sida, fanns runorna som Erik Lundberg såg! De är ristade med kniv och ser inte mycket ut för världen. Jag kan förstå att tusentals besökare genom åren har passerat den mörka och trånga trappuppgången utan att lägga märke till dem.

Runorna som är ristade i kalkbruket i tornet vid Brunflo kyrka i Jämtland. Foto: Olof Holm (CC BY)

Men vad betyder ristningen? Som framgår av fotot ovan är ristningsytan (kalkbruket) inte jämn överallt. Det gäller därför att skilja på vad som är ristat med kniv och vad som enbart är sprickor eller gropar. Men såvitt jag kunde se rörde det sig om sex runor, inte fler. De tre första är tämligen lättlästa: sta. Det kan kommenteras att t– och a-runorna har ensidiga bistavar precis som i runalfabetet på kyrkväggen i Hackås, men till skillnad från den kanske 60–100 år äldre Frösöstenen, där motsvarande runor har tvåsidiga bistavar. Den femte runan är också lättläst: u. Den föregås såvitt jag kunde se av en r-runa vars ögla upptill dock är något otydlig. Den sista runan gjorde mig mest brydd. Efter att ha prövat flera olika alternativ stannade jag vid att läsa den som en i-runa. Jag antog att ristaren först placerat knivspetsen på lagom avstånd från den föregående u-runan men sedan valt att dra strecket (staven) som bildar i-runan snett nedåt åt höger, istället för rakt ned, för att undvika den ojämnhet som finns på det aktuella stället. Därför har runan blivit lutande.

Hela runföljden blir därmed starui. Denna läsning bör betraktas som preliminär och jag är öppen för att den kan behöva justeras efter att Riksantikvarieämbetets erfarna runologer fått tid att granska ristningen. Men jag vill ändå föreslå en tolkning. Jag menar att ristningen skulle kunna avse substantivet starfi (uttal: [starvi]) som brukades i fornvästnordiskt språk med innebörden ’tungt arbete’. Ordet hänger ihop med verbet starva som har levt kvar, bland annat i norrländska dialekter, med betydelserna ’arbeta hårt; dö’. Att runan u använts i stället för väntat f för att beteckna v-ljud finns det paralleller till i norska ristningar från medeltiden, till exempel sta·ue för stafi (N 13), to^ue för mansnamnet Tófi (N 126†) och he^uir för hefir (N B145 i Samnordisk runtextdatabas.)

Tungt arbete

Den aktuella ristningen syns som sagt väldigt dåligt, annat än med hjälp av konstgjord belysning. Men medan tornet var under uppbyggnad, när det inte fanns något tak och murarna bara var några meter höga, borde den ha synts i dagsljus. Med hänsyn till att runristningar i allmänhet har varit avsedda att synas och kunna läsas, så menar jag att det mest troliga är att ristningen härrör från byggnadstiden någon gång på 1100-talet eller 1200-talet. Jag föreställer mig att en run-kunnig bonde (eller dräng) som deltog i arbetet tog fram sin kniv under en paus och ristade ett ord som beskrev sinnesstämningen: starui ’tungt arbete’.

Kors i trappuppgången i det raserade tornet vid Sunne kyrka. Foto: Olof Holm (CC BY)

Efter att ha återupptäckt denna runinskrift valde jag att åka till Sunne kyrkoruin, belägen ett par mil från Brunflo, där det har stått ett liknande torn på kyrkogården och där nedersta delen av spiraltrappan i västra muren är bevarad. Där fann jag tyvärr ingen runristning men väl ett kors, som någon verkar ha åstadkommit med fingret i det våta kalkbruket på vänster sida i trappingången, antagligen i ont-avvärjande syfte.

Oktober 2020
Olof Holm
Kontakt: olof.holm@historia.su.se

Tack till personalen vid Forskningsarkivet vid Umeå UB som tillhandahöll kopior ur Hallströms arkiv och till Magnus Källström som försåg mig med exempel på u-runans användning i norska runinskrifter.

När björnen blev en fågel och korset förbyttes i runor

Henrik Zedig skannar en av runstenarna vid Attmars kyrka (M 4). Foto Magnus Källström

Förra veckan tog arbetet med Medelpads runinskrifter ett rejält steg framåt. Då fick vi äntligen möjligheter att genomföra den 3D-skanning av Medelpads runstenar som vi länge hade planerat och som vi hoppas ska bidra till den slutgiltiga läsningen av några av de svårare inskrifterna. I några fall hade jag redan på andra vägar funnit en lösning, men behövde pröva den på ett mer objektivt sätt, i andra visade sig den digitala bilden bjuda på oväntade överraskningar. 

Vi var tre stycken som hade tagit oss upp till Medelpad. Själva skanningen utfördes av Henrik Zedig från länsstyrelsen i Västra Götaland tillsammans med Laila Kitzler Åhfeldt från Riksantikvarieämbetet, medan jag mest stod bredvid och försökte snappa upp detaljer allteftersom ristningen växte fram på skärmen. Att vid en runsten även kunna se ristningen utan den nuvarande uppmålningen och i en generaliserad färgskala var en mycket speciell upplevelse.

Digital bild av Svalastenen (M 2), som i dag står vid Njurunda kyrka. Foto Magnus Källström

På tre dagar skannade vi alla Medelpads 14 bevarade runstenar. En inskrift som särskilt intresserade mig är den som finns på den mindre av de två runstenar som står vid Sköns kyrka, nämligen M 16. Enligt litteraturen är detta den senast funna runstenen i Medelpad, som ska ha påträffats i september 1911 av den förste ordföranden i Medelpads fornminnesförening Anders Wide och författaren Olof Högberg. Stenen ska då ha legat med ristningen uppåt ”i en kyrkstallplan invid Sköns kyrka”. I en tidningsartikel från 1912, där Wide intervjuas har jag dock funnit att den egentliga upptäckaren var ”en 18-årig yngling från Målås i Skön”, som vid denna tidpunkt hade anmält sitt fynd till föreningen. Att döma av en kort tidningsnotis om uppförandet av den nya kyrkan i Skön från november 1848 verkar det samtidigt som om som den faktiskt kan ha upptäckts redan då. I så fall är det i stället den stora Attmarstenen M 5 – funnen den 26 augusti 1875 – som är det senaste runfyndet i Medelpad.

Laila arbetar vid Bergastenen (M 3) i Njurunda. Fältutrustningen i förgrunden. Foto Magnus Källström

Trots att stenen från Skön har varit känd i mer än hundra år, verkar den aldrig ha blivit ordentligt runologiskt undersökt, utan den läsning och tolkning som är den officiella har egentligen en mycket märkligt bakgrund. Ytterst går den tillbaka på en uppteckning som gjordes 1969 av den dåvarande intendenten vid Sundsvalls museum Björn Hallerdt och som han meddelade den runintresserade Algot Hellbom. Denne gjorde i sin bok Medelpads runstenar (1979) i sin tur en del ändringar för att få mening i texten. I Samnordisk runtextdatabas har inskriften fått följande redaktion med ledning av Hellboms bok:

bia(r)(n) raiti … …þur sin : kuþ hialbi ant hans … …ti runaR
Biorn ræisti … [fa]ður/[bro]ður sinn. Guð hialpi and hans … [ris]ti runaR.

Eller som det blir på dagens svenska:

”Björn reste …, sin fader (eller: broder). Gud hjälpe hans ande. … ristade runorna.”

När stenen målades upp av Runverket i slutet av 1990-talet  kunde man inte återfinna allt detta, men man valde ändå att i många stycken följa Hellbom. Att vissa detaljer inte stämmer upptäckte jag redan 2006, när jag höll på med min avhandling. Exempelvis såg jag redan då att ant hans inte finns på stenen, utan att det sannolikt bara står ordet salu dvs. ”själ”. Detta parti hade också lämnats utan uppmålning. De inledande runorna var målade som biari, vilket ju inte borde återge namnet Björn utan i stället det mer sällsynta Bjare, som faktiskt också betyder ’björn’. Att den sista runföljden borde återge en ristarsignatur köpte jag då, även om jag inte riktigt kunde föreställa mig hur denna del av texten ursprungligen hade varit arrangerad på ristningsytan.

Under senare år har jag gått igenom denna inskrift vid flera tillfällen och gradvis upptäckt att den på ytterligare punkter måste läsas helt annorlunda. Bland annat döljer den fjärde runan som har målats som r egentligen de två runorna li, som av allt att döma är en del av ordet lēt ’lät’.

Runstenen M 16 vid Sköns kyrka. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

Inför veckans undersökningar hade jag rest upp en dag före Laila och Henrik för att pröva mina senaste idéer, som jag också tyckte bekräftades av ristningen så långt det nu gick att bedöma. På torsdagsmorgonen blev det äntligen dags att skanna denna sten. Eftersom radio P4 Västernorrland hade visat intresse för vårt arbete, bestämde vi att göra detta i direktsändning, vilket ju var ett litet vågspel ifall mina iakttagelser skulle visa sig vara helt fel och allt bli ett stort antiklimax. Ordet salu och några andra detaljer kom först mycket tydligt fram på skärmen. Därefter nådde vi de inledande runorna som är målade bia, men som jag i stället kunde läsa som bai. Detta känns vid första anblicken inte som något vikingatida namn. Man ska dock komma ihåg att b-runan också kan stå för /p/ och i så fall får vi mansnamnet Pāi. Detta förekommer i flera olika källor (bland annat som binamn på islänningen Óláfr Pái Hǫskuldsson), men det har aldrig tidigare har setts på en vikingatida runsten. Namnet betyder ’påfågel’ och man tror att det ursprungligen har uppkommit som binamn på personer med svaghet för färggranna kläder.

Något som vi också fick bekräftat, men som inte hanns med under den korta tiden i etern, var att den föregivna ristarsignaturen saklöst kan strykas. I stället för tirunaʀ står det av allt att döma biurna-…, där alltså namnet Björn ser ut att återuppstå på stenen! Det kunde ligga nära till hands att här se en bestämning till det föregående sālu ’själ’, men det är omöjligt eftersom namnet Biǫrn i genitiv har formen Biarnaʀ med a. Det troligaste är i stället att namnet står i grundform och att runorna i slingan på mittytan är början på en ny sats.

Just nu tror jag att hela inskriften ska läsas på detta sätt:

bai li- raita …[aþu]r sin : kuþ hialbi salu | biurn a-…
Pāi lē[t] rētta … [f]aður sinn. Guð hialpi sālu. Biǫrn o[k](?)…
”Påe lät uppresa …, sin fader. Gud hjälpe själen. Björn och(?) …”

De runor som står inom hakparentes är i dag dolda under mark i den betong som stenen av någon anledning göts in i när den placerades på sin nuvarande plats vid kyrkans restaurering 1969. Att jag ändå vet att stenen bär dessa runor och att släktskapsordet varit just ordet fader beror på att jag har fått tillgång till undersökningar av stenen som arkeologen och Timrå- och Skönsättlingen Ingmar Jansson gjorde som gymnasist i början av 1960-talet. Ingmar var dessutom den förste att läsa biurna-… i slingan på mittytan, även om det också tog honom flera besök.

Runstenen M 14 vid Byn i Sättna. Foto Magnus Källström

Vid lunchtid lämnade vi Skön för att göra de två sista runstenarna på vår tur: Oxstastenen i Selånger (M 13) och runstenen vid Byn i Sättna (M 14). Den senare avbildades första gången 1724 av Erik Julius Biörner, som har efterlämnat en läsning och tolkning som var så fantasifull – stenen antogs här vara rest av tre män som kallade sig ”namnkunnige Asiefarare” – att de mer sansade 1700-talsforskarna misstänkte att den var påhittad. Nils Reinhold Brocman besökte platsen på sin resa till Hälsingland 1763, fann stenen och lät den medföljande tecknaren Olof Rehn avbilda den. Denna teckning finns i två olika versioner och har sedan dess varit vägledande för denna mycket vittrade och nötta inskrift.

N. R. Brocmans och Olof Rehns teckning av runstenen i Byn 1763. Foto: ATA

Min förhoppning var att vi här bland annat skulle kunna fastställa namnet på den som stenen har varit rest efter och vars namn Brocman och Rehn hade läst som ihul, men vårt intresse kom snabbt att upptas av en helt annan del av ristningen. På mittytan finns ett ganska skevt kors uppmålat, men detta gick inte alls att återfinna i 3D-bilden. Plötsligt upptäckte Laila, Henrik och stenens fadder Mikael (oklart vem som var först), att det inte alls var något kors, utan det i stället fanns runor på denna plats. Trots att vi både hade stenen och själva 3D-bilden att jämföra med var det inte helt lätt att få ordning på hela texten, men det rådde inget tvivel om att man kunde läsa ulf följt av en runa som antingen var r eller b. Det såg också ut som om dessa runor begränsades av ett textband som reste sig upp från rundjurets huvud. Efter att ha granskat partiet närmare kunde vi också fastslå att de runor som går att skymta i rundjurets hals ska läsas i motsatt riktning och att namnet suain ”Sven” som står i slingan till vänster måste utgöra början av inskriften och vara inskriftens första namn.

De nyfunna runorna på M 14 i nattbelysning och i 3D-version. Runorna går i lodrät riktning och följer den högra sidan av det som tidigare antogs vara ett kors. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

För att även få möjlighet att titta på ristningen i släpljus bestämde vi oss för att återvända när det hade mörknat. Tyvärr hade det då också börjat regna, men med paraply och en bygglampa kunde vi bekräfta de runor som vi hade sett tidigare på dan. Det var samtidigt svårt att få fason på det som borde vara rundjurets huvud, men så mycket är säkert att det aldrig har funnits något kors på denna sten. Här har Rehns teckning misslett senare undersökare.

Det ska tilläggas att det när man väl har fått syn på dessa runor inte är några problem att se åtminstone u-runan även på tidigare fotografier.

Detta var torsdag kväll och när jag på fredagsmorgonen bläddrade i mitt preliminära manus till Medelpads runinskrifter gjorde jag en nästan lika oväntad upptäckt. Bland de äldre avbildningarna av M 14 finns en mycket valhänt teckning av Nils Johan Ekdahl från 1829, som jag inte har haft så stor tilltro till eftersom den innehåller flera märkliga runformer. Nu såg jag till min förvåning att han på mittytan hade avbildat de runor som vi trodde oss vara först att upptäcka!

N. J. Ekdahls teckning av M 14 från 1829. Efter original i ATA.

Våra upplevelser vid runstenen i Byn ger ett par viktiga påminnelser för fältrunologen. När man studerar en runsten är det alltid nödvändigt att förhålla sig kritisk till vad tidigare undersökare har sett och hålla öppet för att verkligheten kan vara en annan. Samtidigt ska man inte underskatta föregångarna och de gamla antikvarierna, utan noga begrunda vad de har noterat. I detta fall har Brocman förlett oss med sitt kors, medan Ekdahls taffliga teckning egentligen visade den rätta vägen. Det bör samtidigt framhållas att Brocman ingalunda var säker på sin uppfattning. I sin reseberättelse skriver han nämligen:

”Jag tilstår likväl at jag en annan Dag ännu gärna set denne Sten för dess Ojämnheter och flera Rister skull. Ty hvad förste Gången i sådant fall icke kan vinnas, det gifver ofta en annan Tid bätre. Sålunda ser jag i Domprosten Celsii Anteckningar, at han läst månge Runstenar 2, 3, ja 4. Gånger, några År ofta imellan hvar Gången. Hvarföre jag til denne icke själfkloke, utan af Flit, Möda och Eftertanka kloke Mannens Runradningar hafver mera Förtroende, än til hans både Förgänges- och Samtida Mäns. Han höll för skamligt at påbörda någon sina Meningar, förr än han själf om dem var öfvertygad: var icke häller så lättsinnig, at han snart lät inbilla sig det, som sakernas Natur och andra Efterrättelser, dem han väl viste, emotsade.”

Detta är mycket kloka ord, även om det säkert hade kunnat uttryckas lite enklare.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I höst kommer M 16 vid Sköns kyrka att grävas upp och befrias från betongen som nu täcker en del av ristningen. Då kan vi kanske komma ytterligare en bit med läsningen och tolkningen av denna inskrift. Och skulle någon veta vem den 18-åriga ynglingen från Målås var, så är jag givetvis intresserad. DS.

Årets runfynd 2020

Den nyfunna runstenen från Hellerö i Västra Ed. Foto Magnus Källström

”Årets första runfynd” har sedan några år varit en stående rubrik på K-blogg, men i år har den inte kommit till användning. Skälet är att fynden har låtit vänta på sig. Visserligen fick vi redan i våras rapporter om ett par mindre fragment, men dessa har endast runstensornamentik och inga runor. För någon månad sedan fick vi också veta att ett större runstensfragment med minst tre ord hade hittats i Västergötland. Detta bör nog räknas som årets första runfynd, men tyvärr har vi ännu inte haft möjlighet att undersöka det och mycket tyder på att det kan höra ihop med en tidigare känd sten. Så nu förra onsdagen slog det till när en hel och tidigare fullständigt okänd runsten upptäcktes i Hellerö i Västra Ed utanför Västervik i Småland.

Hur fyndet gick till har redan rapporterats i olika medier och det finns egentligen ingen anledning att upprepa detta, även om man kan säga att det nästan är ett klassiskt sätt för hur okända runstenar brukar dyka upp. Någon vänder på en stor sten i en åker och baksidan visar sig vara ristad med runor. Jag fick reda på fyndet redan dagen efter när Veronica Palm från Västerviks museum ringde mig och berättade om stenen. Det stod från början helt klart att det rörde sig om en äkta runsten och jag bestämde på stående fot att åka ned morgonen efter, något annat var väl egentligen otänkbart.

När jag kom till Hellerö möttes jag av en entusiastisk skara av boende och tillresta som hade samlats kring stenen och det var bara att falla ned på knä och börja läsa. I pressmeddelandet från Västerviks museum står att jag ”omgående” kunde tolka inskriften, men detta faktiskt en sanning med viss modifikation.

De första två runorna var lätta att läsa. Där stod k, sedan en stungen i-runa det vill säga e, men den tredje runan gick jag bet på. Huvudstaven var tydlig och det såg ut som det kunde finnas en bistav till en l-runa, men det kunde kanske också röra sig om en i-runa. Sedan kom en tydlig þ-runa och en a-runa, men sedan var det svårt att läsa igen. Här såg det mest ut som resterna av en utvittrad þ-runa. Ur detta kunde jag inte få fram något begripligt namn och verkade därför klokast att snabbt hoppa framåt i texten. Där hittade jag ordet ”reste” och därefter var det ingen svårighet att på stående fot läsa och tolka resten av texten: ”denna sten efter Sigbjörn, sin fader, Ögärds make.”

Med tanke på hur lättläst resten av texten är var det frustrerande att jag inte kunde få fram det första namnet, men jag gjorde som jag brukar göra. Jag började metodiskt rita av och kommentera varje runa, men inte heller det verkade hjälpa. Det blev dags att åka iväg och äta lunch, vilket visade sig vara ett lyckosamt avbrott. När jag kom tillbaka tog jag tag i den motspänstiga tredje runan igen och det dröjde inte länge förrän jag såg att den ju var r! Då föll plötsligt alla bitarna på plats. Det stod givetvis kerþar det vill säga namnet Gerðarr ”Gärdar” som finns på ett flertal runstenar i Uppland, Södermanland och Östergötland. Sista runan i namnet är som nämnts vittrad, men den kan mycket väl ha varit r.

Hela inskriften blir då:

kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sin, bōanda Øygærðaʀ.
”Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.”

Ett litet tolkningsproblem finns dock. Ska runföljden sitiarf uppfattas som namnet Sigdiarfʀ eller Sædiarfʀ? Utifrån stavningen borde det senare ligga närmast, men samtidigt undrar man varför inte i-runan är stungen, när ristaren annars använder e för /æ/ (och /e/). Jag tror därför att Sigdiarfʀ är att föredra.

Det allra roligaste är dock det avslutande namnet, som återger kvinnonamnet Øygærðr. Detta har inte tidigare funnits belagt i runinskrifterna och tycks även ha varit sällsynt under medeltiden. På nutida svenskt område finns några spridda belägg från Bohuslän och Jämtland, men detta var egentligen Norge när runstenen restes. De namnleder som ingår in namnet är dock välkända från runstenarna och genom att många av de sammansatta namnen bildades genom att namnleder kombinerades fritt kunde ett sådant namn uppkomma helt spontant utan att man behöver räkna med norska kontakter.

På stenens mittyta finns det sedvanliga korset. Ett kors av liknande typ finns på en runsten i Mörlunda (Sm 152). Kanske finns det något samband? Foto Magnus Källström

Läsningen ovan är ännu preliminär, men eftersom ristningen är så pass tydlig tror inte att den kommer att ändras i någon större utsträckning. Rundjurets huvud som finns på mittytan har en originell utformning och liknar inte alls det vi brukar finna på de småländska eller östgötska runstenarna. Möjligen kan detta tyda på att ristaren har kommit utifrån. Vissa av detaljerna i detta huvud ger också möjlighet att datera ristningen, som jag tror ska placeras någonstans mellan ca 1020 och 1050.

Man undrar givetvis om det kan finnas något samband mellan runstenen och den silverskatt som 2008 hittades vid gården. I denna skatt ingår både mynt präglade under Olof Skötkonung 994–1022 och den danske kungen Knut den store 1016–1035. Detta stämmer ganska väl med den tid som jag tror att runstenen kan ha tillkommit och en silverskatt tyder på resurser och kontakter utöver det vanliga.

Stenen är som nämnts bara preliminärt undersökt och jag hoppas att jag snart ska få möjlighet att besöka den igen. Framför allt är det detaljerna i rundjurets huvud som jag vill studera närmare. Jag tvekade inte heller att omedelbart utnämna denna runsten till ”Årets runfynd”. Hela okända runstenar dyker nog bara upp med tio års mellanrum och ett finare fynd än detta lär vi knappast få se i år!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Faktiskt är det ganska jämt tio år sedan en fullständig och tidigare helt okänd runsten dök upp. Då gjordes fyndet i en åker vid gården Småhamra i Österhaninge utanför Stockholm. Läs vidare om detta fynd i Thorgunn Snædals inlägg på K-blogg. DS.

Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Exempel på äldre ladugård i Hassela, Ersk-Matsgården. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.

Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)

De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.

I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.

På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver ”Lars”.

Nya runor i Hassela. Foto: Mats G Larsson (CC BY)

Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står ”Lars Johan Almgren” med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.

Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan ( ᛣ ) men här använder en öppen r-runa ( ᚱ ) av samma typ som på Kensingtonstenen.

Jämförelse mellan formen på r-runan i namnet iohan fredrick i tröskladan i Granhult och en av r-runorna i ordet norrmen på Kensingtonstenen. Foto: Magnus Källström (CC BY)

Det framträder allt klarare att ”Kensingtonrunorna” varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.

Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota