Kategori: Runor

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Runtydning på tunnelbanan

Det bevarade fragmentet av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken, som i dag står i kyrkans tornrum. Foto Magnus Källström
Det bevarade fragmentet av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken, som i dag står i kyrkans tornrum. Foto Magnus Källström

Att få ägna sig åt runologisk forskning i stort sett på heltid (inklusive en hel del fritid) är ett stort privilegium. Man vet aldrig på förhand vad det kommer att stå i nyfunnen runinskrift eller om det ska gå att tolka och förstå, inte heller om det aktuella fyndet kommer bekräfta något som vi redan vet eller om vi måste omvärdera och tänka nytt. På samma sätt brukar nästan varje besök i arkiven ge nya ledtrådar och pusselbitar. Ofta får man ögonen på någon uppgift eller teckning som tidigare varit okänd och som i lyckliga fall kan lösa något problem inom det rätt vida forskningsfältet.

Ibland får jag även för mig att tillfälligheterna och slumpen spelar en märklig roll i det jag sysslar med. En upptäckt som görs följs den gärna av flera, som man annars kanske inte skulle ha kommit att tänka på. Samtidigt är det inte alltid som uppslagen håller hela vägen ut.

För några veckor sedan återfanns som bekant den sedan länge försvunna runstenen U 874 i Hagby kyrka, några mil utanför Uppsala. Jag har varit där ute vid två tillfällen. Första gången var dagen efter att fyndet hade gjorts, andra gången när stenen skulle lyftas ur marken. Vid det senare besöket hade jag också bett att få komma in i kyrkan och titta på ett större runstensfragment, som förvaras där. Fragmentet påträffades på 1930-talet i en grund till ett hus vid Hagby prästgård, men har ursprungligen tillhört en runsten (U 878) vid Möjbro, två kilometer nordväst om kyrkan.

Egentligen hade inga som helst idéer om detta fragment, men jag ville gärna se det i verkligheten när jag ändå var där. Det visade sig vara ett rätt rejält stycke av röd och ovanligt grovkorning granit. Ristningen är inte uppmålad, vilket ju är en stor fördel om man ska göra förutsättningslös granskning. Detta hade jag egentligen inga planer på, men jag hade tagit med mig en stark lampa för att kunna belysa ristningen från olika håll och ta lite bilder när jag ändå var där. Med den goda belysningen upptäckte jag snart att man kunde se betydligt mer av rundjurets huvud än vad som finns markerat på planschen i Upplands runinskrifter. Exempelvis har djuret en lång utdragen nos, som av någon anledning hade lämnats utan ifyllning på fotografiet. Rundjurshuvudet är av en typ, som vi bland annat finner hos ristaren Fot, vars stora sten på kyrkogården just då var på väg att lämna marken. Det som återstår av runorna på fragmentet är däremot kanske inte så märkligt. Man har här läst …-it × raisa × st… och det var också det som stod på stenen.

Några dagar senare satt jag på tunnelbanan på väg till jobbet och tittade igenom de bilder som jag hade tagit med mobilen. Plötsligt slår det mig att det ju enligt planschen i Upplands runinskrifter också ska finnas rester av inskriftens första runa. Den hade helt glömt bort att leta efter när jag var i Hagby, men när jag tittade närmare på bilderna i mobilen upptäckte jag att det på rundjurets hals fanns strukturer i stenen som skulle kunna vara resterna av en r-runa. Dessutom tyckte jag mig eventuellt se spår av ett inledande skiljetecken. Jag vet ju mycket väl att det första namnet i Upplands runinskrifter har återgivits som ioþkirþ efter äldre källor och att det där med lite tvekan har tolkats som en felläsning för Þōrgærð, alltså kvinnonamnet Torgärd. Men om namnet inleds med en r-runa, så borde det ligga närmare till hands att tolka det som (H)­rōðgærð (det vill säga ett Rodgärd). Jag hade väl inte direkt koll på om det verkligen existerade ett sådant namn, men jag visste att en svagt böjd variant (Hrōðgærða förekom på en runsten i Köpings kyrka på Öland.

Detalj av inledningen på inskriften på U 878 med den r-lika strukturen nedtill i bild. Foto Magnus Källström
Detalj av inledningen på inskriften på U 878 med den r-lika strukturen nedtill i bild. Foto Magnus Källström

Längre än så kom jag inte med tolkningsarbetet på tunnelbanan, eftersom det var dags att gå av, men när jag kom till mitt tjänsterum konsulterade jag Upplands runinskrifter. Det visade sig att det inledande namnet hade uppfattats på en mängd olika sätt av de antikvarier och forskare som undersökte stenen på 1600- och 1700-talen.

Caspar Cohl har exempelvis läst …oirkirþ, medan Jonas Håkansson Rhezelius har koirkirþ i en teckning, men × koþilþr i en annan. Olof Celsius, som var den siste att se stenen i helt skick den 12 mars 1727, läste rorkirþ. När jag tittade närmare på de äldre läsningarna upptäckte jag också att det på Hadorphs och Leitz’ träsnitt (B 360) faktiskt står ioþkilþ och inte ioþkirþ, som det felaktigt uppges i Upplands runinskrifter. Dessutom fick jag veta att det var Celsius som först föreslog tolkningen Torgärd, trots att han själv alltså hade läst den inledande runan som r.

Hadorphs och Leitz träsnitt i Bautil (B 360) samt fotografier av de två fragment som påträffades vid Hagby prästgård i början av 1930-talet. Det upptill till höger försvann i samband med kyrkans renovering 1935. Har någon kanske sett till det? Foto Magnus Källström resp. ATA
Hadorphs och Leitz träsnitt i Bautil (B 360) samt fotografier av de två fragment som påträffades vid Hagby prästgård i början av 1930-talet. Det upptill till höger försvann i samband med kyrkans renovering 1935. Har någon kanske sett till det? Foto Magnus Källström resp. ATA

Så mycket är klart från de äldre läsningarna att namnet måste ha slutat på kirþ och att den andra runan i förleden har varit o. Beträffande den tredje runan väger det ganska jämnt mellan r och þ (dock med en viss övervikt för r), medan den inledande runan har lästs på tre olika sätt: k, i och r. Däremot har denna runa aldrig uppfattats som þ, vilket den traditionella tolkningen Þōrgærð förutsätter. Utifrån detta material kan man alltså med en rent filologisk metod komma fram till att den sannolikaste läsningen nog är just roþkirþ, som jag hade gissat på tunnelbanan.

Det roliga med detta konstaterande är att gåtan faktiskt borde vara möjlig att lösa genom att granska det som finns kvar av den inledande runan. Har den varit þ eller r? Alltså var jag tvungen att bege mig till Hagby igen. Av olika skäl dröjde det ändå till nu i tisdags innan jag fick möjlighet. Det regnade rätt duktigt när jag lämnade Stockholm och jag medförde en lika ihållande som irriterande hosta. Lyckligtvis står stenen inomhus så inget av detta skulle hindra undersökningen och jag hade i förväg avtalat med kyrkvaktmästaren om att bli insläppt.

Väl på plats kunde jag direkt konstatera att det på rundjurets hals mycket riktigt fanns ett inledande skiljetecken i form av ett kryss, även om det är något skadat. Detta rådde det ingen som helst tvekan om, men därefter blev det svårare. Stenen har nämligen en ovanligt skrovlig och besvärlig yta. Av den följande runan såg man dock tydligt den övre delen av en huvudstav, men egentligen inget som kunde göra denna runa till r. Det som jag på bilden hade uppfattat som den nedre delen av en r-bistav visade sig vara en sned flagringskant i stenytan. Visserligen fanns en jämn fördjupning parallellt med denna, men den berodde uppenbarligen mer på att en del av ytan hade fallit bort än på något ristat. I stället upptäckte jag omedelbart intill huvudstaven ett par jämna fördjupningar, som liknade de ristade linjerna och som utan problem kan vara resterna av en bistav i en þ-runa. Resultatet av undersökningen blev alltså att den traditionella tolkningen av runföljden som namnet Torgärd måste vara den riktiga.

Det var ju tråkigt att efter nio mils bilresa och en hel del krypande på ett hårt och kallt kyrkgolv behöva ge upp en tilltalande tolkning, men när källmaterialet säger något annat så måste man givetvis rätta sig efter det. Jag fick trösta mig med det nyupptäckta skiljetecknet, som dock finns redan hos Rhezelius (men bara hos honom!). Dessutom noterade jag att man på stenen också kan se spetsen av bistaven i den första runan i ordet lit, vilket jag hade missat vid det första besöket.

En ny redaktion av inskriften på U 878 får alltså denna lydelse:

× þ̣[oṛkirþ ×] lit × raisa × st[ain × iftr × olaf × bunta × sin × auk × fastlauk × auk × þorun × iftiʀ × faþur × sin ×]
Þōrgærð lēt ræisa stæin æftiʀ Ōlaf, bōnda sinn, ok Fastlaug ok Þōrunn æftiʀ faður sinn.
»Torgärd lät resa stenen efter Olov, sin make, och Fastlög och Torunn efter sin fader.»

Ett litet framsteg med mitt återbesök i Hagby är vi nu med gott samvete kan stryka det gamla frågetecknet efter det inledande namnet och det är ju alltid något.

Fågelbilden på den återfunna U 874 i Hagby kyrka. Foto Magnus Källström
Fågelbilden på den återfunna U 874 i Hagby kyrka. Foto Magnus Källström

Jag passade också på att ta en titt på den återfunna U 874 ännu en gång och ta lite nya bilder. När jag såg den senast var stenytan nyligen rentvättad och ännu våt och varken min digitalkamera eller mobil lyckades riktigt fokusera och alla bilder blev mer eller mindre oskarpa. Här kommer därför en bild på påfågeln som hade velat visa i mitt förra inlägg.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Runstenen U 878 vid Möjbro har faktiskt spelat en roll i en spännande tolkning av ortnamnet Möjbro som Staffan Fridell lanserade i en artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008. DS.

PPS. I fredags hade vi vårt första arbetsseminarium inför projektet Evighetsrunor, som startar den 1 januari 2017. Mer om detta projekt längre fram. DS.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström
Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström
Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen U 874 jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström
Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström
Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.

När Fenrir fick färg

Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna” lyder ett par lösryckta rader ur eddadikten Völuspa. Båda ingår i beskrivningen av Ragnarök, den stora striden där världen går under för att sedan födas på nytt. Troligen är det just detta som skildras på en runsten vid Tullstorps kyrka utanför Skurup i Skåne. Man ser där ett märkligt fyrfotat djur i kraftig rörelse och ett skepp, som har ett skräckinjagande huvud i fören och en behornad gestalt vid styråran.

Stenen är en av Skånes allra märkligaste och genomgick nyligen en efterlängtad upprustning. Stenytan rengjordes från smuts och lavar och det mörknade bruket i en spricka genom stenen byttes mot ett nytt. Förrförra veckan besökte jag också Tullstorp för att måla upp runor och ornamentik. Ristningen är mycket djupt huggen och när solen faller från rätt håll behövs egentligen ingen uppmålning, men för ristningen ska kunna upplevas även vid andra tillfällen var det lämpligt att fylla ristningslinjerna med färg. Detta gav oss dessutom möjlighet att granska och dokumentera detaljer i runor och ornamentik. Ristningen är visserligen för det mesta tydlig, men det finns vissa delar som är svagare och svårare att bestämma. Det gäller exempelvis det huvud som sitter i fören på skeppet. Här har uppfattningen varierat om det är försett med huggtänder eller ej, men vad jag kunde se är dessa linjer avsiktligt ristade.

När Runverket målar en runsten gör vi inga rekonstruktioner utan markerar endast de ristningslinjer som finns bevarade. Därför ser man fortfarande den spricka som löper genom stenen och där en en del av ristningen har försvunnit. När det är osäkert om något är hugget eller ej så lämnar vi detta utan uppmålning så att också andra ska få möjlighet att göra en bedömning. Därför är den hornprydde styrmannen ännu utan ansikte även det finns något i det mörka partiet till höger om sprickan som eventuellt kan vara ristat.

Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström
Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström

Inte alla har uppfattat det stora fyrfotadjuret på Tullstorpsstenen som en varg, utan det har även tolkats som ett lejon eller något annat kattdjur. Jag tror dock att vargtolkningen ligger närmast till hands och liknande djurfigurer finns på flera andra skånska runstenar, t.ex. på en av stenarna (DR 284) i Hunnestadsmonumentet (nu på Kulturen i Lund), som visar jättinnan Hyrrokkin ridande på en varg och med en huggorm till töm. Också kombinationen med det underliga skeppet nedtill på stenen stöder denna tolkning. Det kan knappast vara något annat än skeppet Nagelfar, som tillverkades av de dödas naglar och som skulle transportera de onda makterna till slutstriden.

Fenrisulven och Nagelfar är ju äkthedniska motiv, men det är faktiskt inte alls säkert att de som lät resa Tullstorpsstenen var hedningar. Det är nämligen väl känt att sådana motiv också kan förekomma i kristna sammanhang. På Ledbergsstenen i Östergötland (Ög 181) förekommer en Ragnaröksskildring där Oden slukas av Fenrisulven, men på sidan av stenen finns också ett utarbetat kristet kors. Det är tydligt att kyrkan i missionsskedet utnyttjade symboler och begrepp i den tidigare religionen och förmodligen användes föreställningen om Ragnarök för att beskriva Yttersta domen.

Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström
Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström

Själva inskriften på Tullstorpsstenen är egentligen inte särskilt märklig. Den lyder:

× klibiʀ × auk × osa × × risþu × kuml + þusi × uftiʀ × ulf +
klibiʀ och Åsa reste dessa märken efter Ulv”.

Vi läser här namnen på tre personer, två män och en kvinna, men vi får inte veta vilket förhållande dessa personer har haft till varandra, något som är mycket ovanligt på runstenarna. Att det står kumbl þøsi ”dessa märken” på stenen kan dock tyda på att den har ingått i ett större monument med flera stenar och kanske har det en gång funnits ytterligare en runsten med fortsättningen av texten.

Det inledande namnet har jag ovan låtit stå kvar i fetstil, vilket beror på att vi inte vet exakt hur det ska tolkas. På nätet ser man det ofta återgivet som ”Klibir” eller ”Klibbe”, men dessa är nog de minst sannolika alternativen, eftersom de är svåra att knyta till äldre ord- och namnmaterial. I de vetenskapliga publikationerna brukar i stället Klæppiʀ (”Kläppe”) eller Glippiʀ (”Glippe”) anföras, men möjligheterna är inte uttömda i och med dessa.

Det svårtolkade namnet på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström
Det svårtolkade namnet klibiʀ på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström

I den yngre runraden stod de flesta av runtecknen för flera olika ljud, vilket gör runföljden klibiʀ ovanligt mångtydig. Runan k kan här stå för både k och g och den första i-runan för i, e eller æ, där ljuden antingen kan vara långa eller korta. Runan b kan återge b och p – kort eller långt, men man måste också räkna med att en nasal kan vara utelämnad före b, som i så fall står för ljudförbindelsen mb eller mp. De två sista runorna är däremot entydiga i denna ställning och kan inte återge något annat än just iʀ.

Det finns inte något känt personnamn som direkt svarar mot de alternativ som uppkommer och vi måste därför i stället rekonstruera fram ett sådant med utgångspunkt i annat ord- och namnmaterial. En möjlighet, som jag inte vet om den tidigare har övervägts, är att i-runan kan återge ett långt e som har utvecklats ur diftongen æi på samma sätt som det på stenen står risþu rēsþu ’reste’ för äldre ræisþu. Man skulle i så fall kunna tänka sig en bildning det fornvästnordiska verbet gleipa, som betyder ’tala förlämpande’. Ordet har troligen sin motsvarighet i ett svenskt dialektord glepa med samma betydelse: ’tala överdådigt, ge glåpord’. Det inledande namnet på Tullstorpsstenen har i så fall varit *Glēpiʀ av ett äldre *Glæipiʀ och betytt ’den som talar förolämpande eller (ofta) ger glåpord’. Något sådant namn är visserligen inte tidigare belagt, men det kan mycket väl ha förekommit som binamn, där betydelser av denna typ inte är ovanliga. Verbet gleipa är besläktat med ordet glipa i dagens svenska, som ju avser något öppet. Kanske har det antagna *Glæipiʀ helt enkelt betytt den ‘snacksalige’.

Jag kan inte låta bli att nämna att det i fornvästnordiskan existerar en snarlik bildning Gleipnir. Detta är dock inget personnamn, utan ett namn på ett föremål, nämligen det märkliga rep, som tillverkades av bland annat kattens buller, bergets rötter och kvinnans skägg och som asarna lade om Fenrisulvens hals för att hålla honom fjättrad. Det är den fjätter som har brustit i eddacitatet ovan. Föremålet fick uppenbarligen ett förledande namn (ungefär ’den öppna’) för att Fenrir skulle gå med på att pröva den, men han krävde också Tyrs hand i sin mun som pant och Tyr blev som bekant enhänt efter den episoden.

Det mansnamn som inleder texten på Tullstorpsstenen kan alltså med fördel tolkas som Glæipiʀ och återges som ”Glepe” (eller ”Gleper”) på modern svenska. Att den som stenen tillägnades dessutom hette Ulv och att en lösspringande Fenrir finns avbildad på samma sten kan vara en ren tillfällighet, men samtidigt vet vi mycket litet om hur associationsbanorna gick för tusen år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Reviderade runor från Fardhem

Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström
Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström

Att läsa runor ristade i puts är många gånger en utmaning. Mycket kan ha hänt sedan medeltiden. Ristningarna har ofta putsats över och tagits fram och ibland till och med putsas över igen. Läsningen kan dessutom försvåras både av linjer som tillhör andra ristningar och av senare repor och skador i putsen. Även kvarsittande yngre puts och lagningar kan verka förvillande. Det är därför inte förvånande att det ibland inte går att fastslå någon helt säker läsning av en sådan inskrift, utan man måste tillåta sig att överväga flera olika alternativ.

Samtidigt måste vi räkna med att det ligger en bestämd avsikt bakom varje ristning och att det nog är vanligare att de har ett språkligt innehåll än att de inte har det. När Elias Wessén presenterade det rika materialet av putsristningar i Lye kyrka (G 104) i den första delen av Gotlands runinskrifter (1962) skrev han i en avslutande reflektion: ”Man bör utgå ifrån att de flesta inskrifter av detta slag ha haft en mening, även om mycket förekommer, både här och annorstädes på Gotland, som är rent klotter. Då så många numera icke kunna tolkas, beror det framför allt på att de äro fragmentariska och förstörda.”

Det har eller har funnits putsristningar i de flesta av Gotlands kyrkor och nya fynd görs med jämna mellanrum framför allt i samband med olika renoveringar. Från Fardhems kyrka på södra Gotland finns exempelvis några sådana inskrifter registrerade. De är upptagna i Gotlands runinskrifter under G 79 efter P. A. Säve, som i sin reseberättelse 1864 (ATA) har noterat följande:

Run-ritningar (uti kalkrappningen å s[ödr]a smygen af v[ästr]a dörren), i flera rader, öfverkalkade o[ch] nästan förstörda, utom gårds-namnet …- : nika­(-rfve?); samt å s[ödr]a torn-muren, allt invändigt, flera långa Run-rader, likaledes öfverkalkade: …oli… .”

P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.
P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.

Inskrifterna har alltså funnits på två platser i kyrkan, men när den första delen av Gotlands runinskrifter utgavs 1962 var ristningarna försvunna. Den i tornrummet återfanns dock 1998 i samband med kyrkans renovering tillsammans med två tidigare okända inskrifter.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter finns en mycket försiktig läsning av dessa tre runföljder:

…-uþ̣ : sṭhp̣- : æ̣iḳ
…-or-…-­-
…ol-­-…

Detta är texter som inte ens gör en runforskare särskilt glad, även om det går att registrera vissa runformer.

Jag såg ristningarna första gången i augusti 2010 och antecknade då en avvikande läsning av en del av tecknen, bl.a. att den första runföljden inte innehöll någon æ-runa, utan att det rörde sig om en rak huvudstav där den övre hälften var borta i en skada. En æ-runa är förresten högst oväntad på Gotland, eftersom forngutninskan saknade detta ljud. De exempel där en sådana har antagits i litteraturen ska i de allra flesta fall uppfattas på ett annat sätt. Jag noterade också att den andra runföljden inleddes med en tydlig b-runa. Dessa iakttagelser ledde dock inte till att någon av inskrifterna blev särskilt mycket klarare.

I tisdags var jag i Fardhem igen och gjorde ett nytt försök, egentligen utan någon större förhoppning om att jag skulle lyckas. Anledningen till besöket var att jag hade noterat att det skulle finnas ett pentagram under den längre inskriften och eftersom detta är en vanlig Mariasymbol hade jag funderat på om inskriften möjligen kunde ha något med jungfru Maria att göra. Så visade sig inte alls vara fallet. Däremot upptäckte jag att det sista ordet kunde ha varit mik, vilket ju osökt kan tolkas som pronomenet mik ’mig’. Det var också möjligt att det inledande -uþ var återstoden av ordet Guð ’Gud’. Man skulle i så fall förvänta sig att den mittersta runföljden återger ett verb, men oavsett vilka läsningar jag prövade fick jag inte fram något begripligt.

Jag gav därför upp och satte mig i bilen för att åka vidare, men innan jag hade hunnit starta motorn dök det upp ett alternativ som jag av någon anledning inte hade tänkt på inne i kyrkan. Kunde det inte vara en form av verbet signa? Det var bara att gå in i kyrkan igen och lysa med ficklampan och mycket riktigt stod det inte sịhni i mitten av raden! Den skadade inskriften bör alltså läsas på följande sätt:

-uþ · sịhni : -ik
[G]uð signi [m]ik.
”Gud signe mig”

Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström
Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström

Detta fick mig att ta en ny funderare på de två andra runföljderna. Den andra hade jag läst som bo-­-­-f̣r, vilket ju rimligtvis borde återge ett namn, men jag hade inte lyckats komplettera runresterna i mitten på något rimligt sätt. Nu såg jag direkt att de borde ha stått bo[tul]fr det vill säga det vanliga namnet Botulv! Av den sista runföljden går inte att läsa mer än ol…, men eftersom Säve därefter har en i-runa är det inte omöjligt att det har rört sig om namnet Olle. Man måste dock räkna med att Säve kan ha förbisett en och annan bistav och att det i stället kan ha handlat om det mer formella Olov.

Det är väl inga särskilt märkliga texter som står på den södra tornrumsväggen i Fardhem, men den stora vinsten är att tre tidigare helt obegripliga runföljder plötsligt har blivit fullt begripliga och allt som behövdes var ett par ögon, en ficklampa, papper och penna och lite funderande.

Runorna ol..., som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström
Runorna ol… som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström

Fardhem har för gotländska förhållanden ovanligt få runinskrifter och det finns exempelvis inga runristade gravhällar vid kyrkan. Det verkar dock som det en gång har funnits en sådan. När Carl von Linné besökte Fardhem i juli 1741 noterade han nämligen i sin dagbok: ”På kyrkogården låg en Runsten med et påritad Kors, och ut i stammen af Korset några små Runska bokstäfwer, them wi ej läsa kunde.” Även Carl Säve såg 1844 en gravsten ”med utnött inskrift”, som han upptog som nr 130 i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Enligt Wessén är det möjligt att det kan ha rört sig om samma sten, men han har inte gett den något eget nummer i Gotlands runinskrifter. Anledningen är givetvis att inskriften inte fanns avtecknad.

Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.
Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.

Det finns dock ett par förbisedda källor som är mycket klargörande. I en egenhändig förteckning över runinskrifter på Gotland som finns i ATA, har Säve har under rubriken ”Gotländska runinskrifter funna av C. och P. Säve” antecknat att han såg den aktuella gravhällen den 12 augusti 1844 och att det rörde sig om ”En utplånad inskrift på korsets stam, blott synligt …s…”. Detta bekräftar att stenen måste ha varit densamma som Linné noterade hundra år tidigare och att den av allt att döma har burit resterna av en runinskrift. Även i sitt eget exemplar av Gutniska urkunder (1859), som i dag finns på handskriftsavdelningen på Göteborgs universitetsbibliotek, har Säve antecknat samma läsning.

Man brukar säga att en runa inte gör någon inskrift, men i detta fall tror jag nog att vi med Säve som auktoritet ändå ska drista oss till att uppta en nu försvunnen gravhäll med runor från Fardhems kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande föregivna æ-runor på Gotland kan jag också meddela att ristningen G 363E i Näs kyrka, som tidigare har lästs llifræt…, aldrig har varit längre än den är i dag och att den sannolikaste läsningen i stället är llifret. Även om man kan förvånas över de dubblerade l-runorna i början av runföljden är nog den troligaste tolkningen Lif rētt! ”Lev rätt!”. Ett gott råd direkt från medeltiden.

Den som vill veta mer om nyfunna putsinskrifter på bland annat Gotland kan konsultera det senaste numret av tidskriften META. DS.

Runstenen som stod helt rätt

Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström

En semesterbild från Vadsbro i centrala Södermanland: ett runstensfragment, som står rest nära väg 221, någon halvmil söder om Flen. Den ganska obetydliga stenen ser kanske inte ut att kunna säga särskilt mycket eller dölja några större gåtor, men det är faktiskt det den gör.

Under lång tid var stenen upptagen som en osäker milstolpe i Fornminnesregistret och det var först hösten 1992 som det upptäcktes att det i stället handlade om en tidigare okänd runsten. Jag minns detta fynd särskilt väl, eftersom jag samma höst gick C-kursen i arkeologi vid Stockholms universitet och upptäckaren var en kurskamrat, Patrik Lundstedt, som höll på med en uppsats om fornlämningarna i detta område.

Jag frågade honom vad det stod på stenen och han sa att det först hade varit lite svårt att läsa, eftersom runorna stod upp och ned, men att det i fall gick att se runorna ialan. Jag minns att jag föreslog att det måste vara rester av ordet sniallan, en böjningsform av adjektivet sniallr som betyder ’rask’, men detta skulle av någon anledning inte ha ansetts särskilt sannolikt. En riktig runsten var det däremot och året efter publicerades fyndet i Fornvännen. Här påpekas att fragmentet står rest upp och ned och att den bevarade delen av ristningen består av två raka rader, där inskriften kan läsas:

…-ialan
…-k

I artikeln nämns att det inte går att ge någon tolkning av de fåtaliga runorna, men att den längre runföljden möjligen skulle kunna återge ordet sniallan. Det ansågs dock mycket osäkert om ristningsspåret framför i verkligen kunde vara resterna av den n-runa som behövdes i ordet. Tyvärr kom det aldrig med någon bild av fragmentet i artikeln.

Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström
Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström

Jag har tänkt på denna sten då och då genom åren och vid något tillfälle såg jag en mörk fotostatkopia av den, som fick mig att fundera på om inskriften verkligen var rätt uppfattad. Det var dock först förra veckan, när jag befann mig i trakterna av Flen som jag fick möjlighet att se stenen i verkligheten och då föll alla bitar på plats. Runorna …-ialan står visserligen upp och ned, men detta betyder inte att stenen också gör det. Fragmentet har nämligen ett mycket stort rotstycke och är helt säkert rättvänt. Däremot ska ristningen ovanför den vågräta raden tolkas på ett annat sätt. Det är inte en uppochnedvänd k-runa man ser upptill till vänster, utan en u-runa, som står med toppen mot kanten i 90 graders vinkel mot de övriga runorna. Inskriften har alltså inte varit anordnad i raka vågräta rader, utan texten måste i stället ha stått i ett slutet textband. Eftersom inskriften löper medsols kommer runorna i det vågräta bandet nedtill på stenen av naturliga skäl att hamna upp och ned.

Stenar med denna typ av ornamentik är hittar man enkelt i Södermanland och en direkt motsvarighet är den berömda Grindastenen i Spelviks socken (Sö 166). Hit hör också de tyvärr försvunna Sö 145 Eneby och Sö 147 Glottra i Runtuna socken. På Sö 147 och Sö 166 börjar inskriften nedtill till vänster och u-runan på fragmentet från Jägarstugan bör alltså vara inskriftens första runa, något som också antyds av att den är djupare huggen är de övriga runorna på fragmentet. Troligen har denna runa inlett namnet på den som har låtit resa stenen. Det lilla ristningsspår som finns till höger om runans bas och som tidigare har tolkats som resterna av en runa kan i stället ha tillhört den ena ramlinjen i ett inre textband, vilket finns på både Sö 147 och Sö 166.

Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).

Inskriften på stenen vid Jägarstugan blir då i stället:

u…ṇialan
…[s]niallan.
”… rask(e) …”

Att ristningsspåret före runan i har tillhört en n-runa tror jag inte man behöver tveka om, inte heller att ordet har varit en form av ordet sniallr ’rask’. På de tre stenarna från Spelvik och Runtuna förekommer nämligen detta ord i just böjningsformen sniallan! Även den typ av u-runa med lågt ansatt bistav som finns på fragmentet är representerad på dessa stenar. Jag tror det finns goda skäl att misstänka att en och samme ristare kan ha svarat för alla fyra stenarna.

Fragmentet vid Jägarstugan står visserligen på rätt köl, men knappast på sin ursprungliga plats. Det utgör bara en mindre flisa av den ursprungliga stenen och fundamentet måste tillhöra en senare tid. Någon milsten har det säkert aldrig varit, däremot ett gränsmärke, som har markerat gränsen mellan Vadsbro och Flens socknar. Var runstenen har stått från början vet vi inte, men trots bristen på gammal bebyggelse och järnåldersgravfält i den närmaste omgivningen behöver den inte ha flyttats någon längre sträcka. Förmodligen har den ursprungligen stått någonstans i närheten av det som i dag är väg 221 och kanske redan då i någon form av gränsläge mellan bygderna.

Semesterbesöket vid RAÄ 71:1 i Vadsbro socken var alltså mycket givande, och ännu roligare blev det frampå kvällen vid återresan till Stockholm, men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En osedd åsruna i Eksjö

Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström
Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström

För några veckor sedan var Kulturvårdsavdelningen vid Riksantikvarieämbetet (dit Runverket hör) på avdelningsresa till Småland och Östergötland. På programmet stod bland annat ett besök i trästaden Eksjö, vilket var en mycket trevlig bekantskap, särskilt för mig som tyvärr alltför sällan har rört mig på småländsk mark. Naturligtvis hade jag på ett tidigt stadium noterat att det finns en runsten i Eksjö, som borde tas i betraktelse när möjligheten gavs.

Stenen, som har beteckningen Sm 130 i Smålands runinskrifter, står rest utanför kyrkan mitt i staden. Det är en vacker sten, men rent textmässigt är den väl inte så märkvärdig. Följer man återgivningen i runverket, som bygger på Sven B. F. Jansson undersökning 1943, står ungefär det som kunde förväntas på en senvikingatida runsten:

: ịarbʀ : let : resa … -fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h-­-­-ʀ-­-…-­-… sibi : …r…

”Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …”

Namnen är visserligen lite kul. Järp är identiskt med färgadjektivet iarpʀ som betyder ’brun’ – passande nu i sommartider – och ingår även i den nutida fågelbeteckningen järpe. Namnet Sibbe är en kortform till Sigbjörn och bildat på samma sätt som vi i dag bildar smeknamnsformen Tobbe till Torbjörn. Sedan omtalar inskriften ett brobygge, vilket betyder att den ursprungligen måste ha stått intill ett vattendrag. En blick på kartan visar att två åar möts mitt i Eksjö och då är det inte så lätt att säga var stenen kan ha varit placerad, men det bör givetvis ha varit på en plats där väg och vatten har mötts.

Det som kanske intresserade mig mest på stenen var det skadade partiet mot slutet och vad som kunde tänkas ha stått där. Av de få bevarade runorna att döma rör det sig inte om någon av de sedvanliga formlerna och tyvärr är det något av runinskrifternas förbannelse att de alltid ska råka vara skadade och svårlästa i just de partier där det har stått något extra intressant. Genom Runverkets s.k. fältex. C visste jag att Jan Paul Strid vid uppmålningen 1982 hade läst de första tre runorna i denna runföljd som hla i stället för Janssons h-­-, men det gjorde bara runföljden ännu mer mystiskt.

Jag anlände till Eksjö från Stockholm tillsammans med några kollegor mer än en timme innan bussen från Gotland skulle ansluta och fick alltså gott om tid att fördjupa mig i inskriften. Tyvärr kom jag inte så mycket längre med det skadade partiet än att konstatera att den r-runa som man tidigare hade placerat sist i återgivningen av inskriften naturligtvis inte ska stå där. Runan har sin plats nedanför den vänstra delen av slingan och utgör uppenbarligen en korrigering av denna del av texten. Den borde alltså stoppas in mellan två av de oidentifierade runorna, men av den runföljd som då uppstår blir man tyvärr inte så mycket klokare: hla-ʀ-r-…

För den oinvigde kanske det kan verka osannolikt att det skulle kunna gå att komma så mycket längre med en inskrift som har undersökts av flera olika runologer vid olika tillfällen under mer än hundra år, men bara genom att gå igenom en inskrift tecken för tecken, rita av runorna och beskriva skador och egenheter lär man sig ofta väldigt mycket. Och ibland ser man plötsligt något som ingen tidigare har sett. I detta fall fick jag för mig att kolla lite närmare om den spricka som hade tagit bort vokalrunan i ordet br-, kunde ha rymt en u– eller o-runa, bara för att upptäcka att en del av bistavarna till en o-runa faktiskt fanns kvar till höger om brottet, men givetvis inte uppmålade. Det råder alltså ingen tvekan om att det står bro på stenen.

Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström
Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström

Nu kan detta framstå som en ytterst banal upptäckt, men i den samlade kunskapsuppbyggnaden om våra runinskrifter bidrar denna nyläsning med en ny pusselbit. Vill någon undersöka den forntida dialektsituationen i området kan det exempelvis vara betydelsefullt om det står bru eller bro på stenen, eftersom den senare formen utesluter uttalet [bru:].

I äldre litteratur tillskrevs o-runan – eller åsrunan som den också kallas – en avgörande roll i dateringen av runinskrifter. Runan stod nämligen ursprungligen för ett nasalt /a/ [ã] (som i franskans en), för att sedermera övergå till att användas som tecken för /o/ (vilket uttalades å som i tyskan). Eftersom de så kallade Ingvarsstenarna resta efter Ingvars död i Särkland år 1041 uppvisade ett vacklande bruk antog man att alla runstenar med åsruna för nasalt /a/ var ristade före 1050 och alla med åsruna för /o/ efter samma årtal.

I sin avhandling från 1990 kunde Henrik Williams visa att de gamla idéerna inte höll streck. Numera vet vi att det finns runstenar som har o-runan för /o/ långt före 1050 och att runan kan förekomma för nasalt /a/ även under den senare hälften av 1000-talet. Det går alltså inte att använda runan på det sätt som äldre forskning har gjort, men detta gäller åsrunan betraktad helt isolerad. Kombinerar man den med andra drag som t.ex. ornamentiken (Anne-Sofie Gräslunds bekanta typologi för runstensornamentik fanns inte när Henrik skrev sin avhandling) så blir bilden lite annorlunda. Fortfarande gäller tumregeln att en åsruna med nasalt ljudvärde i regel tillhör ett äldre skikt och den som står för /o/ ett yngre, men att tiden för övergången varierar i olika områden och att det kan finnas stora överlappningar.

Också runans form kan säga något, även om det finns varianter som var bruk under lång tid. De åsrunor som Varin ristade på Rökstenen i mitten av 800-talet skiljer sig exempelvis inte mycket från dem som runristaren Öpir använde i Uppland i början av 1100-talet.

Den nyupptäckta åsrunan på Eksjöstenen har en intressant form, eftersom den liksom den andra o-runa i inskriften har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster, vilket är en relativt ovanlig variant av denna runa. I Småland förekommer denna typ endast i några få inskrifter och den markerar där alltid /o/. Det närmaste exemplet (Sm 141) finns i Mellby en dryg mil sydost om Eksjö. För de övriga måste man söka sig söderut i landkapet till Kalmar län. En sten (Sm 153) har funnits i Högsby kyrka, de två andra (Sm 157, Sm 163) finner vi ut mot kusten i Ryssby och Arby kyrkor. Samtliga stenar bär en för Småland ovanligt utvecklad djurornamentik, vilket tyder på att de ska dateras till den senare hälften av 1000-talet. Skulle vi hitta en tidigare okänd runsten med denna variant av åsrunan i Småland med ljudvärdet /o/ så finns det goda skäl att hävda att den tillhör samma period.

Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.
Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.

Nu ska jag väl avslöja att det senare visade sig att jag ingalunda var först att notera den skadade o-runan i ordet bro på Eksjöstenen. Väl hemkommen gick jag igenom handlingarna i ATA och stötte där på en tidningsartikel från 1940-talet med ett foto, där denna runa var markerad. Uppmålningen är sakkunnigt gjord och uppenbarligen av en erfaren runolog. Förmodligen är det den skarpsynte uppsalaprofessorn Otto von Friesen som har svarat för denna. Han är en av dem som tidigare har undersökt Eksjöstenen, möjligen så tidigt som 1909, och kan mycket väl ha noterat denna runa. Om det är så vet jag faktiskt ännu inte. Otto von Friesens samling finns nämligen på Uppsala universitetsbibliotek och jag har ännu inte haft tillfälle att åka dit och följa upp just denna uppgift. Samlingen är dessutom okatalogiserad och det tar en viss tid att leta fram rätt anteckningsbok i de överfulla kartongerna, även om man alltid får syn på nya spännande saker varje gång man gör det.

I framtiden kommer detta att bli betydligt enklare. Glädjande nog har vi tillsammans med Uppsala runforum nyligen fått pengar till ett större projekt, där bland annat Otto von Friesens runanteckningar och mycket annat kommer göras tillgängligt för alla intresserade.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

BABA BIBI och de åtta runorna i Åhus

Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström
Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström

Som en sista glimt från vår Skåneresa måste jag nämna något om en märklig ristning på en av skulpturerna i Åhus kyrkas sydportal. Denna hade varit helt okänd för mig till för ett par månader sedan, närmare bestämt den första april, då en kollega i Köpenhamn, Michael Lerche Nielsen, vidarebefordrade en fråga om den till mig och några av våra runkunniga danska kollegor. Bifogade bilder visade att skulturen i fråga var försedd med ett pannband eller mössa med ett antal tecken, som kunde tolkas som runor eller majuskler, men som inte gav någon uppenbar mening.

Vi diskuterade ett antal möjligheter via mejl, men enades om att man nog måste se ristningen i verkligheten för att kunna säga något säkert. Jag trodde då att det nog skulle dröja innan något sådant tillfälle gavs. Det var därför rätt märkligt att andra ärenden redan i maj skulle föra mig till Åhus, så att jag fick tillfälle att titta närmare på inskriften. Tack vare att Kalle Melin utan problem trollade fram en uppfällbar stege, kunde jag också komma upp i ögonhöjd med stengubben, vars nedre del befinner sig två och halv meter över golvet. Liksom flera av de omgivande skulpturerna i portalen ger han ett lite hotfullt intryck, vilket understryks av att han är försedd med något som först ser ut som en knuten högernäve. Vid närmare påseende ser man dock att långfingret och pekfingret är avbrutna och att han ursprungligen har gjort den välkända välsignelsegesten. Det rör sig alltså troligen om en Kristusgestalt.

Tecknen som vi hade diskuterat som runor eller majuskler eller som en blandning av både och, måste vad jag kunde se uppfattas som runor. Jag läste utan större tvekan: bu : by + bi : be. De kolonformade skiljetecknen mellan orden är borrade och så också stingningarna i y och e. De fyra b-runorna har öppen form, vilket man kanske inte direkt förväntar sig i en medeltida runinskrift, men samma former finns på gravhällar i Danmark, till exempel i Gesing på Jylland (DR 111) och i Bregninge på Fyn (DR 184). De uppträder även i flera gotländska runinskrifter från medeltiden.

Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström
Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström

Däremot är textens syfte rätt oklart. Jag hade tidigare letat igenom vårt handarkiv och tittat i Runverkets fältexemplar av Danmark runeindskrifter utan att hitta några noteringar om den och jag trodde därför att den nog inte var registrerad hos oss. Väl hemkommen från Skåne råkade jag i några åldrade arkivboxar – det så kallade supplementregistret – få syn på en excerptlapp med just denna inskrift, där den också hade lästs precis som jag hade gjort veckan innan. På lappen fanns hänvisningar till ett par tidningsartiklar från 1950-talet, som tydligen var den enda källan.

Detta måste givetvis följas upp så jag gick över till ATA och beställde fram mapparna om Åhus kyrka, där jag misstänkte att det kunde finnas klipp ur just dessa tidningar. Det gjorde det mycket riktigt också  och här fick jag veta hur upptäckten hade gått till. Ristningen hade framkommit i juli 1950 i samband med kyrkans restaurering, då bland annat sydportalen rengjordes från senare puts och färg. Man hoppades tydligen att den nyupptäckta inskriften skulle ge någon ledtråd om mästaren bakom portalen, men budskapet var minst sagt dunkelt. En tidning skrev: ”I egenartade, om runristningen starkt erinrande bokstäver, visade det sig, att det på huvudets pannband stod BABA BIBI. Mellan de bägge bokstavskombinationerna fanns ett runliknande tecken. Och nu grubblar de lärde över vad detta månde betyda, medan badgästerna nöjer sig med att konstatera att den sällsynt sköna kyrkan blivit ännu vackrare.”

Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström
Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström

En av dem som intresserade sig för inskriften var en dansk historiker vid namn Jon Galster, som befann sig på en rundresa i Skåne när upptäckten gjordes. Man hade uppfattat portalen i Åhus som ett gotländskt arbete, men Galster tyckte sig i stället i formspråket finna ett tydligt arabiskt inflytande som han menade hade förmedlats genom pilgrimer som hade besökt vallfartsorten Santiago di Compostela i Spanien. Hur mycket det antagna BABA BIBI hade spelat in på hans tolkning må vara osagt, men Galster studerade uppenbarligen inskriften mycket ingående och kom så småningom fram till att den i sin helhet bestod av runor och läste den exakt som jag gjorde nu i maj: bu : by + bi : be.

Han kontaktade också den danska runexpertisen för att få något uppslag om tolkningen, men varken Lis Jacobsen eller Johannes Brøndum-Nielsen hade några förslag, även om den senare gissade att det kunde röra sig om ”ett slags abracadabra”. Erik Moltke, som också tillfrågades, trodde i stället att konstnärens namn ”på ett eller annat sätt” kunde dölja sig i runföljden, medan Galster själv antog att det rörde sig om en trollformel.

Det mesta tyder dock på att runorna i Åhus har en mer prosaisk bakgrund. Redan i sitt första mejl påpekade Michael Lerche Nielsen att texten liknade ”en syllabisk stavelsesrepetition” och förmodligen är det så den ska uppfattas. Vi vet numera att man under såväl vikingatid som medeltid använde så kallade syllabarier för att lära sig läsa och skriva runor. Dessa utgjordes av uppräkningar av stavelser, där konsonantrunorna systematiskt kombinerades med varje vokalruna: fufofafi, þuþoþaþi, rurorari etc. Ibland kunde också stungna runor inkluderas. På en sländtrissa av bly som hittades vid en arkeologisk undersökning i Ire på Gotland 2010 står exempelvis runorna fufofafife. Ännu fler varianter finns i det rika medeltida runmaterialet på trä från Bryggen i Bergen, där det ibland (som på trästickan N B546) också förekommer riktigt långa sekvenser som dadudodidedydædø och gagugogigegygægø.

Av allt att döma utgör Åhusinskriftens bu : by + bi : be ett utsnitt ur ett liknande syllabarium, men där vokalrunorna har varit organiserade på ett annat sätt med betoning på motsatsen mellan stungen och ostungen runa. Jag tror alltså inte att inskriften döljer någon djupare mening. Det som den medeltida stenhuggaren var ute efter var att förse sitt verk med någon form av skrift och han plockade därför upp en sekvens ur ett runsyllabarium som han hade till hands utan att bry sig så mycket om vad tecknen kunde tänkas stå för. Sedan kunde givetvis själva närvaron av skrift ha tillagts skyddande eller ontavvärjande egenskaper.

Jon Galster publicerade sina rön om Åhusinskriften i Kristianstadsbladet redan samma sommar. Han skriver där att hans största upplevelse under vistelsen i Skåne var besöket i Åhus kyrka ”med de till den knutna gåtorna, som jag visserligen inte förmådde att lösa, men som jag som västdansk dock må ha vissa förutsättningar att förstå bättre än museimännen norrifrån”. Själv skulle jag nog vilja hävda att det är först tack vare ett gott vetenskapligt samarbete tvärs över sundet, som vi nu ett drygt halvsekel senare har kommit skriftgåtans lösning på spåren.

Galster är annars främst förknippad med sina konspirationsteorier rörande den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940, men kom på sin ålders höst att än en gång sysselsätta sig med runor. 1987 gav han på på eget förslag ut en bok med den lika utförliga som underliga titeln ”Helleristningernes tale… …i Norden og Amerika. Broncealderens skriftsprog tydet af professor Barry Fell, USA. Sproget, der fremgår af indskrifter ikke alene i Norden, men også i Canada, er dansk!”. I den berömda naturbildningen på klippan vid Runamo i Blekinge ansåg han sig dessutom ha funnit en runinskrift skriven på arabiska. Jag behöver väl knappast påpeka att han som runläsare lyckades betydligt bättre i Åhus sommaren 1950.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runsyllabarier i Helmer Gustavsons artikel ”Runor på skolschemat!” i Situne Dei. DS.

De mystiska tecknen på baksidan av runstenen i Färlöv

Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström
Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström

Jag antydde att jag eventuellt skulle skriva något mer om vår Skåneresa och så blir det nu. Under den första dagen gjorde vi nämligen också ett hastigt besök vid Färlövsstenen utanför Kristianstad och detta påminde mig om några tidigare upptäckter. Just denna runsten hade jag ju faktiskt sett redan sommaren 2012 och då gjort en del iakttagelser, som jag nog inte har delgett särskilt många. Kanske är det dags att ventilera dessa tankar.

Stenen, som utgör det senaste runstensfyndet i Skåne, framkom under rätt märkliga omständigheter. Den påträffades nämligen vid en arkeologisk schaktövervakning i samband med planteringen av en allé hösten 1997, och råkade lyckosamt nog ligga omkullfallen i marken precis där man hade placerat en av planteringsgroparna. I gropen påträffades också stenens fundament, vilket betyder att vi vet att den då befann sig på sin ursprungliga plats. Runstenen har stått i kanten av ett stort gravfält, som ännu finns kvar och där man genom undersökningar vet att det har använts från romersk järnålder till och med vikingatid.

Färlövstenen är sannolikt den äldsta runsten som hittills har påträffats i Skåne, men tyvärr kan vi inte säga exakt hur gammal den är. Runorna är nämligen svårt skadade och det går inte att få något sammanhang i texten. Det är faktiskt så illa att vi inte ens kan säga om den är ristad med äldre eller yngre runor. Den runa som har formen av en rak stav med ett kryss kan nämligen både tolkas som en -runa i en senurnordisk eller tidigvikingatida runrad eller som en h-runa i den vanliga varianten av de yngre runorna. Den runa som ser ut som en uppåtvänd gaffel är antingen en urnordisk ʀ-runa eller en vikingatida m-runa.

Stenen är faktiskt inte bara ristad på framsidan utan också på baksidan, vilket upptäcktes först efter att den hade rests på sin nuvarande plats. Det är något oklart när denna ristning blev känd, men det bör ha skett senast i början av 2000-talet.

I juni 2012 var jag ute på en fem dagar lång forskningsresa för att undersöka ett antal runristningar i Syd- och Mellansverige i samband med mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner. Bland annat var jag intresserad av stungna n-runor i medeltida runinskrifter, vilket förde mig till orter som Fornåsa i Östergötland och Blädinge och Ukna i Småland. På programmet stod också Färlövstenen, eftersom jag även har ett särskilt intresse för inskrifter från övergångsperioden mellan den äldre och yngre futharken. Givetvis ville jag också veta vad det var för ristning som fanns på baksidan av stenen och om det kunde röra sig om runor.

Att det som finns på stenens baksida är ristat råder det ingen tvekan om, men det är inte lika lätt att avgöra vad det ska föreställa. Det rör sig om tre 11–12 cm höga tecken, som står upptill till vänster på stenen. Tecknen har bland annat uppfattats som tre t-runor, men de har snarare formen av spinkiga svampar i genomskärning. På ömse sidor om varje tecken finns dessutom ett antal snedställda korta streck. Så här kalkerade jag av dem 2012:

Färlöv baksida kalkering

En tanke är givetvis att det rör sig om någon form av lönnrunor och eftersom streckens antal är olika vid varje tecken skulle det kunna handla om det kända system som bygger på runradens indelning i tre ätter och runornas position inom respektive ätt. För att det ska bli lite svårare räknades också ätterna baklänges på detta sätt:

Runrad i ätter

Lönnrunor som baserade på detta system förekommer bland annat på Rökstenen, men finns också i runinskrifter över hela Norden och principerna var kända långt upp i medeltiden.

Vad fick jag då när jag försökte läsa tecknen på Färlövstenen som sådana lönnrunor? Det första tecknet har två streck till vänster och fyra till höger, vilket borde betyda den andra ättens fjärde runa dvs. a. Det andra tecknet ser ut att ha tre streck till vänster och fem till höger, alltså r, och det sista två streck till vänster och två till höger och blir då n. Till min förvåning bildade de antagna lönnrunorna tillsammans runföljden arn(!), vilket ju leder tankarna till ett helt annat landskap.

Nu tillhör namnet Arn inte bara den sentida diktens värld, utan finns också på runstenar, exempelvis i Täby utanför Stockholm (U 155) och vid Högom i Sundsvall (M 11). Namnet är identiskt med ordet örn och på nusvenska är det egentligen riktigare att återge det just som Örn.

Huruvida detta namn förekommer på Färlövstenen är dock inte helt givet, eftersom jag i ett par fall tvekade angående antalet streck. Om den stora punktlika figuren i det andra tecknet som har en annan riktning än de övriga strecken, inte hör till ristningen får man här i stället 2:5 dvs. s och om det lite osäkra strecket längst ned till vänster om det sista tecknet faller bort blir detta tecken i stället 1:2 dvs. u. Det kan i så fall också stå asu, vilket skulle kunna vara den så kallade oblika formen av kvinnonamnet Asa, vårt Åsa. Till råga på allt är stenen avslagen efter det tredje tecknet och det är alltså möjligt att teckenraden ursprungligen kan ha fortsatt.

Jag noterade också att det finns en påtaglig skillnad i ristningstekniken mellan framsidans runor och tecknen på stenens baksida. De förra är ristade med smala och grunda linjer, medan de senare är mycket breda och djupa. Jag har därför funderat på om ristningarna verkligen är samtida eller om baksidans ristning kan ha tillkommit under en tidigare period och kanske ska uppfattas på ett helt annat sätt. Alla (någorlunda rimliga) förslag mottages därför med stor tacksamhet!

Vid vårt hastiga besök vid Färlövstenen för ett par veckor sedan fanns det ingen tid att fördjupa sig särskilt mycket i denna ristning, utan det får bli under lugnare former vid ett senare tillfälle. Den som råkar ha vägarna förbi Färlöv i sommar kan själv prova att tyda tecknen. De är lyckligtvis inte uppmålade och kan därför granskas förutsättningslöst av alla och envar. Vid lunchtid faller också solljuset mycket fint över denna yta.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En intressant rapport från de arkeologiska undersökningarna vid Färlöv kan man hitta här och den som till äventyrs har blivit nyfiken på vad stungna n-runor är för något kan alltid titta här. DS.