Kategori: Runor

Runfynd från Lena del 3

Linda Qviström penslar fram sitt fynd i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.

Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.

Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.

Ristningen finns bara bevarad på en liten del av stenen. Foto Magnus Källström

Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.

Johannes Bureus’ uppteckning av runorna på U 1029 i handskriften F.a.6. Foto ATA

I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u-­ eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.

I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.

Stenen ligger som trappsten i den gamla sydportalen och har utsatts för en omild behandling, förmodligen vid 1864 års renovering. Foto Magnus Källström

Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.

De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.

PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS

Runfynd från Lena del 2

Runstenarna U 1026 (till höger) och U 1027 (till vänster) i hästhagen vid Lena kyrka i begynnande vinterskrud. Foto Magnus Källström

Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.

Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.

I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.

I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt :

[·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu]
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”

Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna  av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.

En mycket nöjd Robin Lucas från Upplandsmuseet passar in det nyfunna fragmentet på rätt plats. Foto Magnus Källström

Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.

På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.

Fotomontage av U 1027 där de ornerade fragmenten har passats in nedtill till höger samt Dybecks teckning av den större stenen i Sverikes runurkunder (1860–76).

När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.

Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fortsättning följer här.

Runfynd från Lena del 1

Det nyfunna fragmentet i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.

Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.

Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:

… asbiurn · ạuk i[n]-… -­-[k]ụrụ….-­-­-…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”

Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.

Det tidigare kända fragmentet U 1028, som i dag finns inne i kyrkan. Foto Magnus Källström

Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va­[ʀ] ”han var” eller [h]­ann va­[] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.

Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).

Detalj med den nyupptäckta n-runan nedtill till höger, som inte tidigare har noterats. Foto Magnus Källström

När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.

Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.

Fortsättning följer här.

Kom runorna i mässboken från Sidensjö från Rom?

Mässboken från Sidensjö kyrka i Ångermanland. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag i Härnösand och Sundsvall för arkivstudier inför den utgåva av Medelpads runinskrifter, som jag just nu arbetar med inom projektet Evighetsrunor. När jag planerade denna resa slog det mig att det ju på landsarkivet i Härnösand finns en mässbok från 1500-talet med en text skriven med runor. Denna måste jag givetvis passa på att se i verkligheten.

Runorna står på ett inklistrat pappersark på insidan av på bokens tjocka träpärm. På samma ark finns mycket annat: äldre ägarbeteckningar, årtal, korta latinska texter, början på ett alfabet, teckningar av människor och labyrinter. Det mesta är skrivet med bläck, men även blyerts och rödkrita har kommit till användning.

För drygt tio år sedan diskuterades runorna i denna mässbok i Arkeologiforum och det råder sedan dess ingen tvekan om hur de ska tolkas. Det står ”Andreas Olai” det vill säga den latiniserade formen av Anders Olofsson. Man har också velat identifiera denne med Herr Anders, som var den förste lutheranske kyrkoherden i Sidensjö 1542–56.

Om detta är riktigt skulle vi här få en ganska exakt datering av runorna i mässboken. Detta sammanfaller tidsmässigt med när man tror att prästen Johannes Olai Kalmarensis skrev sin välbekanta text med runor (Öl 34) på korväggen i Runstens kyrka på Öland: ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna, runor läsas och skriva.” Samme man anses också ha skrivit ett par rader ur David psalm med runor i en tryckt mässbok från 1541 som fanns i kyrkan vid J. H. Rhezelius’ besök 1634. Denna inskrift (Öl 35) har betraktats som förlorad sedan länge, men i samband med vårt projekt har det visat sig att både bok och inskrift finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek.

Runorna i mässboken från Sidensjö. Foto Magnus Källström

Om det är den ovan nämnde Herr Anders som har skrivit runorna i mässboken i Sidensjö så har även han levt upp till det kompetenskrav som Johannes Olai från Kalmar stipulerade. Frågan är dock om runorna kan vara så gamla. Jan Owe har i den nämnda nätdiskussionen påpekat att teckenformerna påminner om det runalfabet som förekommer i de historiska verk som bröderna Johannes och Olaus Magnus gav ut i Rom 1554–55. Runan s är exempelvis av den s.k. gotländska typen, där det nedre ledet har full runhöjd. Inskriftens andra runa har formen av en k-runa, men som Owe har noterat finns hos bröderna Magnus en variant av n-runan, där den ensidiga bistaven går snett uppåt höger. Denna når visserligen inte så högt som i inskriften i mässboken, men eftersom alla a-runor i denna inskrift har bistaven neddragen till baslinjen råder det ingen större tvekan om att runan ska uppfattas som n, även om den formmässigt kommer att sammanfalla med den vanliga k-runan.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Såväl s-runans som n-runans form talar för att det alfabet som har använts i Sidensjö återgår på det alfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Det betyder också att ett par andra tecken bör translittereras annorlunda än i en genuin medeltida runinskrift. Det som ser ut som runan þ är här tecknet för d och a-runan med dubbelsidig bistav som ju annars svarar mot æ ska uppfattas som e. Inskriften bör alltså återges som andreas olai.

Vad vi vet dog Herr Anders i Sidensjö 1556. Man undrar därför om det verkligen är möjligt att han kan ha hunnit ta del av de historiska verk som bröderna Magnus lät trycka nere i Italien ett eller ett par år tidigare. I mässboken från Sidensjö går dessutom bistaven i a-runan hela vägen ned till baslinjen, vilket är ett drag som ofta möter i senare runinskrifter från efterreformatorisk tid. Även om inskriften andreas olai skulle syfta på kyrkoherden i Sidensjö så kan han knappast ha skrivit runorna själv.

Under det runskrivna namnet står årtalet 1606 följt av två ord på latin (Valeat lector ”Må läsaren ha hälsa”). Detta ser ut att ha skrivits med samma bläck som runorna, men har knutits till ett annat namn som finns skrivet på insidan av pärmen, nämligen Andreas Petri Bothniensis som förekommer två gånger. Denne har ansetts vara identisk med Andreas Petri (Grubb), som föddes i Gävle 1525 och som var kyrkoherde i Nederluleå 1569–1611.

Vid jultiden år 1600 fick denne kyrkoherde besök av en släkting, nämligen den inte helt obekante Johan Bure (Johannes Bureus), som var ute på sin stora norrländska resa. Syftet med denna resa var att undersöka runinskrifter och uppteckna språk- och folkminnen, men Bure ville också söka sitt ursprung. Av Andreas Petri fick han flera uppgifter om sin morfar Andreas Olai (1512–1569), som ursprungligen kom från Uppsala, men som hade varit kyrkoherde i Skellefteå åren 1554–69. Man frågar sig givetvis om det inte kan vara namnet på denne Andreas Olai som finns i mässboken och om Bure kan ha något med saken att göra.

Bure kan dock knappast misstänkas ha skrivit dessa runor i mässboken. Även om han var bekant med Johannes Magnus’ runalfabet (det finns återgivet på hans stora runtavla från 1599) så är det väl inte särskilt troligt att han skulle ha använt just denna variant. Dessutom är handstilen är inte hans. Det är alltså fortfarande en gåta vem som skrev namnet andreas olai i mässboken från Sidensjö och vem som egentligen åsyftas.

Inte heller vet vi varifrån bröderna Magnus hämtade sin runkunskap, men det har påpekats att vissa av deras runformer, bl.a. s-runan påminner om de runor som användes på Gotland under medeltiden. En upptäckt som gjordes för ett par år sedan ser ut att kunna styrka denna teori.

Den svårlästa rödkriteinskriften i Lojsta kyrka på Gotland. Runalfabetet finns i raden näst längst ned. Foto Magnus Källström

I september 2016 var jag i Lojsta kyrka på Gotland för att försöka läsa något av den långa men ytterst skadade runtext som finns skriven med rödkrita på den södra tornportalen (G 83B). Denna inskrift avtecknades första gången av P. A. Säve 1864, men verkar inte ha undersökts i modern tid. I Gotlands runinskrifter (1962) återges ingen läsning, utan man har där nöjt sig med att citera några äldre undersökningar. Inskriften visade sig tyvärr så skadad att det inte gick att få någon begriplig mening ur textfragmenten med undantag för raden näst längst ned där jag till min stora förvåning upptäckte ett komplett runalfabet med runorna uppställda i ABC-ordning! Ett sådant runalfabet har i Sverige bara påträffats en gång tidigare och det så sent som 1996 inne i Gärdslösa kyrka på Öland.

Runalfabetet i Lojsta kyrka. Kalkering av Magnus Källström 2016.

Tyvärr är några av runorna i början av alfabetet i Lojsta nu helt oläsliga, men de övriga tecknen går att bestämma. Det står:

ạb-­-­-­-fg̣hiklmnopqrstuvxyð

Det intressantaste är att alfabetet slutar med en stungen þ-runa och att det inte finns några tecken för /æ/ och /ø/. Av allt att döma beror det på att detta är ett runalfabet avsett för att skriva forngutniska, där ju dessa ljud saknas. Inte heller i bröderna Magnus’ runalfabet finns några tecken för /æ/ och /ø/ och den runa med övertvärande bistav som annars brukar vara tecknet för æ är här placerat under e. Det senare stämmer med bruket på Gotland, där denna runa under medeltiden emellanåt används som tecken för /e/.

Mycket talar alltså för att det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom har gotländska rötter. Egentligen är detta kanske inte så konstigt. Bröderna Magnus kom från Linköping och Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Troligen har ett gotländskt runalfabet av den typ som ännu finns på väggen i Lojsta letat sig in i de kyrkliga och lärda miljöerna på det svenska fastlandet och därifrån har tagits till Rom när de två katolska biskoparna flydde landet under reformationen. Det kan verka lite ironiskt att samma runalfabet genom deras tryckta skrifter har kommit tillbaka till Norden och då bland annat använts i ett par lutheranska mässböcker, den ena på Öland, den andra i Norrland.

De runor som finns i mässboken från Sidensjö har alltså ytterst sitt ursprung på Gotland, men har tagit omvägen via Rom.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.

Omlästa runor i Skön

De båda runstenarna vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15 och M 16). Foto Magnus Källström

Att omvärderingen av en enda runa ibland kan ändra tolkningen av en runinskrift är ett välkänt faktum. Det var exempelvis så som Forsaringen vilken länge betraktades som medeltida plötsligt blev tidigvikingatida och nästan samtida med Rökstenen. Det enda som behövdes var att någon – i detta fall den norske runologen Aslak Liestøl – insåg att det som länge hade lästs som en r-runa i stället borde vara u. Något liknande – men inte alls lika omvälvande – fick jag erfara för en dryg månad sedan när jag var i Sundsvallstrakten för att granska några runstenar inför utgivningen av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor.

Ett av mina mål för denna resa var Sköns kyrka. Algot Hellbom har i sin lilla bok Medelpads runstenar från 1979 räknat med tre runstenar från denna plats (M 15­–­17), men granskar man de äldre uppgifterna om den sedan länge försvunna M 17 närmare, så undrar man om det inte här har rört sig om delar av två olika runstenar. I så fall har det vid Sköns kyrka en gång funnits fyra runstenar, vilket är ett för Norrland svårslaget rekord och vittnar om platsens betydelse under vikingatiden.

Mitt ärende i Skön gällde de två runstenar som ännu finns kvar och som står resta strax till höger om tornet. Jag hade bara sett dem en gång tidigare, nämligen i juli 2006 då jag var sysselsatt med min avhandling och hade åkt till Medelpad för att försöka förstå några dunkla ristarsignaturer på ett antal av landskapets runstenar. En av dessa signaturer skulle finnas på en sten vid Sköns kyrka och jag minns att jag kom dit på morgonen (i lånade gummistövlar) precis efter att det hade regnat rätt rejält. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och det var mycket svårt att urskilja detaljerna i ristningen i grådasket. I juni 2016 – alltså tio år senare – var jag där igen, men då höll man på att sätta upp byggnadsställningar kring tornet inför en renovering och båda runstenarna stod oåtkomliga i skyddande trälådor.

Av de två runstenarna är det framför allt den mindre av stenarna (M 16) som har intresserat mig. Stenen som egentligen bara utgörs av ett toppstycke av en runsten ska 1909 ha upptäckts liggande i en stenläggning vid prästgårdens stallbyggnad, där den enligt författaren Olof Högberg var ”översmetad med fasthårdnad murbrukspladaska”. Förmodligen har detta fragment tidigare suttit inmurat i den år 1848 rivna medeltidskyrkan i Skön.

Hellbom har 1979 återgivit denna inskrift som Bia(r)(n) raiti [] []þur sin : kuþ hialbi ant hans … [ris]ti runaʀ och ger följande rekonstruktion av texten: ”Björn reste [denna sten efter N N, fa]­der sin. Gud hjälpe hans ande. [N N ris]­tade runorna.”

De sista runorna i böneformeln är inte uppmålade på stenen, men jag kunde 2006 omöjligen få fram det ant hans som Hellbom har (och som är den läsning som ännu refereras i Samnordisk runtextdatabas). Så vitt jag kunde se fanns det bara fyra runor i slutet av ormslingan och dessa skulle nog snarast läsas salu!

Inskriften i svansen på rundjuret på runstenen M 16. Ytterst svårt att fånga på bild, så den klentrogne måste nog själv besöka Sköns kyrka och granska partiet. Foto Magnus Källström

När jag kom till Skön nu i september var det strålande solsken och jag hade förmånen att få utmärkt släpljus över stenytan, där jag nu utan tvekan kunde läsa just kuþ hialbi salu ”Gud hjälpe själen”. Inskriftens början och slut beredde mig dock betydligt större problem och trots att jag besökte Sköns kyrka ytterligare tre­(!) gånger under min korta vistelse i Sundsvall lyckades jag inte komma till någon slutgiltig läsning av dessa delar av inskriften. Det enda som jag för närvarande är helt säker på är att det varken står ”Björn” eller ”ristade runorna” på stenen.

Den andra runstenen vid Sköns kyrka upptäcktes 1848 när den gamla kyrkan revs och den har undersökts och avbildats flera gånger sedan dess. I början av 2000-talet gjorde man här en märklig upptäckt, nämligen att det på den sneda överytan fanns den nedre delen av ett stort flätkors, som ingen tidigare hade sett.

Inskriften har lästs och tolkats på följande sätt:

biurn : riti stain þino : aftiʀ : ufriþ : auk at : un sunu sin
”Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Un, sina söner.”

Detta kan verka okomplicerat, men de två sista orden sunu sin ställer till det något. Det borde nämligen egentligen ha stått sunu sina om det ska tolkas ”sina söner”. Stenens sunu sin talar snarare för tolkningen ”sin son”, men då måste man i stället räkna med att ristaren har använt den ålderdomliga formen sunu i stället för sun. En sådan osynkoperad form förekommer i regel bara på runstenar från tidig vikingatid som exempelvis Rökstenen, vilket gör den rätt oväntad på en runsten från 1000-talets andra fjärdedel.

När jag såg stenen 2006 antecknade jag att det troligen finns ett kolonformat skiljetecken i botten av det flagrade partiet efter den sista runan n. Detta borde i så fall tyda på att tolkningen ”sin son” är den rätta och vi på runstenen från Skön faktiskt har ett exempel på den antikviterade formen sunu. När jag återsåg stenen nu i september läste jag först på samma sätt ett skiljetecken i form av ett kolon på slutet, men jag noterade att punkterna faktiskt inte var runda utan långsträckta. Inte förrän vid mitt sista besök när jag var på väg tillbaka till Stockholm förstod jag vad det handlade om. Det är inte något skiljetecken som finns i botten av flagringen utan de båda bistavarna till en o-runa. Huvudstaven i denna runa måste vara bortvittrad och anledningen till att jag inte hade övervägt detta alternativ beror säkert på att en sådan huvudstav borde ha varit synlig i de oskadade partierna i anslutning till det vittrade partiet. Jag hade dock inte tänkt på att huvudstavarna på Skönstenen liksom på många andra norrländska runstenar ofta är bakåtlutade. Om den avslutande runan på Skönstenen haft en sådan form ryms den utan problem i skadan.

Bistavarna till den förbisedda o-runan på runstenen M 15 vid Sköns kyrka skymtas här till vänster om (den här upp och nedvända) n-runan. Foto Magnus Källström

Det sista ordet ska alltså av allt att döma läsas sino, där den sista runan liksom i ordet þino þenna står för nasalt /ã/. Tolkningen blir då ”sina söner” som man tidigare har tänkt sig.

Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men upptäckten av skrivningen sino för sīna på denna sten är av stort intresse. Denna skrivning är faktiskt tidigare bara belagd i 12 svenska runinskrifter: två från Södertörn i Södermanland, tre i Västergötland (varav två i trakten av Mariestad), sex från Uppland och en tidigare i Medelpad. Dessa belägg kan ställas mot 132 vikingatida skrivningar för denna böjningsform med den vanliga a-runan (sina).

Av de sex exemplen på skrivningen sino i Uppland härrör tre från den berömde runristaren Åsmund Kåresson och enligt mitt förslag är det också han som har svarat för det tidigare kända medelpadska belägget på en av runstenarna från Attmarby (M 5). Att samma skrivning nu även finns på en annan medelpadsk runsten, som måste vara utförd av en lokal ristare, ger ytterligare ett litet stöd åt min gamla teori att Åsmund ursprungligen var en medelpading som tog det norrländska runbruket till Uppland i stället för tvärt om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Åsmund Kåresson och runinskrifter i Norrland kan man även läsa i denna artikel. DS.

K-podd 44: RUN-EXTRA! Om den återfunna runstenen vid Stora Tidö

Eskilstunabon Erik Björklid reagerade på vad han såg i marken när han cyklade förbi ett vägarbete vid Mälarvägen. Hans upptäckt ledde till att en tusenårig runsten nu är återfunnen efter 350 år.

Det här spännande fyndet fick K-podd att koppla upp sig till  Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, för att få höra allt om den nyfunna runstenen och vad som händer nu.

Magnus hänvisar till Södermanlands runinskrifter för den som vill gå vidare med sitt runsökande. Här hittar du den och andra volymer om Sveriges runinskrifter i digitaliserad form.

K-podd finns även som alltid att hitta i din app för poddlyssning i mobilen. Prenumerera gärna så missar du inget.

Vi önskar dig trevlig och inte minst spännande lyssning!
/K-poddredaktionen

Runstenar i luften

Runstenen Sö 90 vid Lövhulta i Hammarby socken flyttas till sin nya plats. Foto Magnus Källström

Nu i onsdags den 5 september gjorde inte mindre än två sörmländska runstenar varsin luftfärd. Då flyttades med kranbil först den återfunna Tidöstenen (Sö 91) från diket där den påträffades i augusti till en tillfällig förvaringsplats. Därefter genomfördes den sedan länge planerade flytten av runstenen vid Lövhulta (Sö 90) längre norrut invid samma vägsträckning.

Att flytta runstenar är inte något som man gör om det inte är alldeles nödvändigt och absolut inte om runstenen står på sin ursprungliga plats. Den plats där stenen en gång restes och miljön runt stenen är ofta en minst lika viktig del av denna typ av fornminnen som texten och ornamentiken.

Lövhultastenen står inte på ursprunglig plats och den har till och med flyttats två gånger tidigare. Stenen upptäcktes i juni 1888 liggande på åkern ”några alnar från stora landsvägen till Thorshälla, der den delar sig till Sundby socken” som det står i ett brev från klockaren C. G. Österberg till riksantikvarien Oscar Montelius. Tyvärr gjorde denna runsten även en luftfärd i samband med upptäckten. Den låg nämligen med ristningen nedåt och ingen visste att det var en runsten förrän den ”dåvarande jordegaren Andersson” sprängde den ”med 3ne skott i 6 klyften”. När Andersson bröt upp stenstyckena upptäckte han ”till sin stora ledsnad […] att stenen var ristad med runor” och han bad Österberg ta hand om den. Tillsammans med ”kyrkvärden Lundqvist” flyttade de stenen till en berghäll i närheten, där bitarna lades samman och Österberg gjorde en skalenlig teckning av stenen, som medföljde brevet till Montelius.

Året efter – 1889 – lagades och restes stenen på den norra sidan av landsvägen mellan Strängnäs och Torshälla. Här stod den när den undersöktes av Erik Brate 1897 och av Elias Wessén 1929 inför publiceringen i Södermanlands runinskrifter. 1961 skulle vägarna läggas om och man anhöll då om att få flytta runstenen till den plats som den har haft sedan dess, vid kanten av en liten skogsdunge på den västra sidan om den stora vägen mot Sundbyholm.

Lövhultastenen på sin nya plats. Foto Magnus Källström

Jag har sett denna sten vid några tillfällen genom åren och har alltid fascinerats av att den har hållit sig så fin. Den rengjordes senaste gången 2004 och målades då också upp av Thorgunn Snædal från Runverket. Trots att det har gått fjorton år sedan dess och stenen står under ett stort träd finns nästan inte en gnutta lav på stenytan och uppmålningen är väl bibehållen. Man undrar hur detta kan komma sig när andra stenar har en tendens att snabbt gro igen och uppmålningar blekna.

Ristningsytan lutade tidigare rätt kraftig bakåt, vilket man egentligen inte hade tänkt. Stenen fick denna lutning av misstag vid flytten 1961, då den murades fast mot en bakomliggande sten. Vid flytten hade en del av lagningarna i stenen gått upp och man var rädd att detta skulle hända igen om man försökte räta upp den. Saken fick därför bero.

De anordningar som hade gjorts för stenen 1961 visade sig vara synnerligen kraftiga och det tog nog mer än en timme innan de stenkonservatorer som ombesörjde flytten hade lyckats lösgöra stenen från marken. Efter en kort luftfärd intog den därefter sin nya plats på den västra sidan av den cykelväg som nu byggs längs vägen. Ristningsytan har nu fått den lutning som den ursprungligen bör ha haft. Även denna lutar något bakåt eftersom stenen i genomskärning är konformig. Det ska nu bli intressant att följa denna sten och se om den mår lika bra på sin nya plats som den hittills verkar ha gjort.

Den över delen av Lövhultastenen. Den nyupptäckta palmetten är synlig som en ljus bågformig skiftning i stenytan under bandknuten. Foto Magnus Källström

Lövhultastenen har en ornamentik som man känner igen från flera andra runstenar i Södermanland. Mitt på stenen nedanför svansarna på de textbärande rundjuren där man kanske skulle förvänta sig ett kors, finns en halvcirkelformad figur. Den kan knappast tolkas som något annat än en palmett, som i så fall har fått en något oväntad placering. När jag i november förra året besökte stenen tillsammans med Länsstyrelsen och Trafikverket inför de planerade arbetena, noterade jag att det på platsen under bandknuten faktiskt också finns en palmett inristad, vilken saknas på bilden i Södermanlands runinskrifter och som inte heller är markerad i den nuvarande uppmålningen. Man undrar varför stenen ska ha två palmetter. Beror palmetten på mittytan på ett misstag eller ska denna figur kanske tolkas på ett annat sätt?

Något som jag har lärt mig som runforskare är att man ytterst sällan är den förste som iakttar något eller kommer med en ny tolkning av en svår inskrift. Det är inte ovanligt att goda iakttagelser och kloka slutsatser finns gömda djupt ner i arkivens gömmor utan att någonsin ha nått de stora korpusutgåvorna. När jag konsulterade det bildmaterial av stenen som finns i ATA och som nu har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor, upptäckte jag att redan Erik Brate hade sett och markerat den övre palmetten på sitt foto från 1897. Däremot förbisågs denna detalj av Elias Wessén och Harald Faith-Ell vid deras granskning den 7 juni 1929.

Lövhultastenen fotograferad av Erik Brate 1897 (till vänster) resp. av Harald Faith-Ell 1929 (till höger). Notera palmetten som finns markerad upptill på ristningsytan på Brates fotografi. Efter original i ATA

De senare kan ursäktas med att de under samma dag även rengjorde, undersökte, målade upp och fotograferade ytterligare fyra runstenar (Sö 89, Sö 118, Sö 119 och Sö 314). Den sistnämnda, som då satt i grunden till Torshälla kyrka, fick dessutom ”grävas fram och ordentligt rengöras” innan den kunde dokumenteras. Detta tog hela förmiddagen och först kl. 13.00 var de klara med denna sten och kunde ge sig iväg till nästa plats. Trots att de även tog paus för lunch var de faktiskt inte tillbaka senare än halv åtta på kvällen hos fru Kihlmark i Skogstorp, där de hade sitt nattkvarter. Detta är en effektivitet som fyller en sentida och mer senfärdig efterföljare med beundran.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet