Kategori: Runor

En osedd åsruna i Eksjö

Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström
Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström

För några veckor sedan var Kulturvårdsavdelningen vid Riksantikvarieämbetet (dit Runverket hör) på avdelningsresa till Småland och Östergötland. På programmet stod bland annat ett besök i trästaden Eksjö, vilket var en mycket trevlig bekantskap, särskilt för mig som tyvärr alltför sällan har rört mig på småländsk mark. Naturligtvis hade jag på ett tidigt stadium noterat att det finns en runsten i Eksjö, som borde tas i betraktelse när möjligheten gavs.

Stenen, som har beteckningen Sm 130 i Smålands runinskrifter, står rest utanför kyrkan mitt i staden. Det är en vacker sten, men rent textmässigt är den väl inte så märkvärdig. Följer man återgivningen i runverket, som bygger på Sven B. F. Jansson undersökning 1943, står ungefär det som kunde förväntas på en senvikingatida runsten:

: ịarbʀ : let : resa … -fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -ʀ- -…- -… sibi : …r…

”Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …”

Namnen är visserligen lite kul. Järp är identiskt med färgadjektivet iarpʀ som betyder ’brun’ – passande nu i sommartider – och ingår även i den nutida fågelbeteckningen järpe. Namnet Sibbe är en kortform till Sigbjörn och bildat på samma sätt som vi i dag bildar smeknamnsformen Tobbe till Torbjörn. Sedan omtalar inskriften ett brobygge, vilket betyder att den ursprungligen måste ha stått intill ett vattendrag. En blick på kartan visar att två åar möts mitt i Eksjö och då är det inte så lätt att säga var stenen kan ha varit placerad, men det bör givetvis ha varit på en plats där väg och vatten har mötts.

Det som kanske intresserade mig mest på stenen var det skadade partiet mot slutet och vad som kunde tänkas ha stått där. Av de få bevarade runorna att döma rör det sig inte om någon av de sedvanliga formlerna och tyvärr är det något av runinskrifternas förbannelse att de alltid ska råka vara skadade och svårlästa i just de partier där det har stått något extra intressant. Genom Runverkets s.k. fältex. C visste jag att Jan Paul Strid vid uppmålningen 1982 hade läst de första tre runorna i denna runföljd som hla i stället för Janssons h- –, men det gjorde bara runföljden ännu mer mystiskt.

Jag anlände till Eksjö från Stockholm tillsammans med några kollegor mer än en timme innan bussen från Gotland skulle ansluta och fick alltså gott om tid att fördjupa mig i inskriften. Tyvärr kom jag inte så mycket längre med det skadade partiet än att konstatera att den r-runa som man tidigare hade placerat sist i återgivningen av inskriften naturligtvis inte ska stå där. Runan har sin plats nedanför den vänstra delen av slingan och utgör uppenbarligen en korrigering av denna del av texten. Den borde alltså stoppas in mellan två av de oidentifierade runorna, men av den runföljd som då uppstår blir man tyvärr inte så mycket klokare: hla-ʀ-r-…

För den oinvigde kanske det kan verka osannolikt att det skulle kunna gå att komma så mycket längre med en inskrift som har undersökts av flera olika runologer vid olika tillfällen under mer än hundra år, men bara genom att gå igenom en inskrift tecken för tecken, rita av runorna och beskriva skador och egenheter lär man sig ofta väldigt mycket. Och ibland ser man plötsligt något som ingen tidigare har sett. I detta fall fick jag för mig att kolla lite närmare om den spricka som hade tagit bort vokalrunan i ordet br-, kunde ha rymt en u– eller o-runa, bara för att upptäcka att en del av bistavarna till en o-runa faktiskt fanns kvar till höger om brottet, men givetvis inte uppmålade. Det råder alltså ingen tvekan om att det står bro på stenen.

Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström
Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström

Nu kan detta framstå som en ytterst banal upptäckt, men i den samlade kunskapsuppbyggnaden om våra runinskrifter bidrar denna nyläsning med en ny pusselbit. Vill någon undersöka den forntida dialektsituationen i området kan det exempelvis vara betydelsefullt om det står bru eller bro på stenen, eftersom den senare formen utesluter uttalet [bru:].

I äldre litteratur tillskrevs o-runan – eller åsrunan som den också kallas – en avgörande roll i dateringen av runinskrifter. Runan stod nämligen ursprungligen för ett nasalt /a/ [ã] (som i franskans en), för att sedermera övergå till att användas som tecken för /o/ (vilket uttalades å som i tyskan). Eftersom de så kallade Ingvarsstenarna resta efter Ingvars död i Särkland år 1041 uppvisade ett vacklande bruk antog man att alla runstenar med åsruna för nasalt /a/ var ristade före 1050 och alla med åsruna för /o/ efter samma årtal.

I sin avhandling från 1990 kunde Henrik Williams visa att de gamla idéerna inte höll streck. Numera vet vi att det finns runstenar som har o-runan för /o/ långt före 1050 och att runan kan förekomma för nasalt /a/ även under den senare hälften av 1000-talet. Det går alltså inte att använda runan på det sätt som äldre forskning har gjort, men detta gäller åsrunan betraktad helt isolerad. Kombinerar man den med andra drag som t.ex. ornamentiken (Anne-Sofie Gräslunds bekanta typologi för runstensornamentik fanns inte när Henrik skrev sin avhandling) så blir bilden lite annorlunda. Fortfarande gäller tumregeln att en åsruna med nasalt ljudvärde i regel tillhör ett äldre skikt och den som står för /o/ ett yngre, men att tiden för övergången varierar i olika områden och att det kan finnas stora överlappningar.

Också runans form kan säga något, även om det finns varianter som var bruk under lång tid. De åsrunor som Varin ristade på Rökstenen i mitten av 800-talet skiljer sig exempelvis inte mycket från dem som runristaren Öpir använde i Uppland i början av 1100-talet.

Den nyupptäckta åsrunan på Eksjöstenen har en intressant form, eftersom den liksom den andra o-runa i inskriften har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster, vilket är en relativt ovanlig variant av denna runa. I Småland förekommer denna typ endast i några få inskrifter och den markerar där alltid /o/. Det närmaste exemplet (Sm 141) finns i Mellby en dryg mil sydost om Eksjö. För de övriga måste man söka sig söderut i landkapet till Kalmar län. En sten (Sm 153) har funnits i Högsby kyrka, de två andra (Sm 157, Sm 163) finner vi ut mot kusten i Ryssby och Arby kyrkor. Samtliga stenar bär en för Småland ovanligt utvecklad djurornamentik, vilket tyder på att de ska dateras till den senare hälften av 1000-talet. Skulle vi hitta en tidigare okänd runsten med denna variant av åsrunan i Småland med ljudvärdet /o/ så finns det goda skäl att hävda att den tillhör samma period.

Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.
Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.

Nu ska jag väl avslöja att det senare visade sig att jag ingalunda var först att notera den skadade o-runan i ordet bro på Eksjöstenen. Väl hemkommen gick jag igenom handlingarna i ATA och stötte där på en tidningsartikel från 1940-talet med ett foto, där denna runa var markerad. Uppmålningen är sakkunnigt gjord och uppenbarligen av en erfaren runolog. Förmodligen är det den skarpsynte uppsalaprofessorn Otto von Friesen som har svarat för denna. Han är en av dem som tidigare har undersökt Eksjöstenen, möjligen så tidigt som 1909, och kan mycket väl ha noterat denna runa. Om det är så vet jag faktiskt ännu inte. Otto von Friesens samling finns nämligen på Uppsala universitetsbibliotek och jag har ännu inte haft tillfälle att åka dit och följa upp just denna uppgift. Samlingen är dessutom okatalogiserad och det tar en viss tid att leta fram rätt anteckningsbok i de överfulla kartongerna, även om man alltid får syn på nya spännande saker varje gång man gör det.

I framtiden kommer detta att bli betydligt enklare. Glädjande nog har vi tillsammans med Uppsala runforum nyligen fått pengar till ett större projekt, där bland annat Otto von Friesens runanteckningar och mycket annat kommer göras tillgängligt för alla intresserade.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

BABA BIBI och de åtta runorna i Åhus

Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström
Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström

Som en sista glimt från vår Skåneresa måste jag nämna något om en märklig ristning på en av skulpturerna i Åhus kyrkas sydportal. Denna hade varit helt okänd för mig till för ett par månader sedan, närmare bestämt den första april, då en kollega i Köpenhamn, Michael Lerche Nielsen, vidarebefordrade en fråga om den till mig och några av våra runkunniga danska kollegor. Bifogade bilder visade att skulturen i fråga var försedd med ett pannband eller mössa med ett antal tecken, som kunde tolkas som runor eller majuskler, men som inte gav någon uppenbar mening.

Vi diskuterade ett antal möjligheter via mejl, men enades om att man nog måste se ristningen i verkligheten för att kunna säga något säkert. Jag trodde då att det nog skulle dröja innan något sådant tillfälle gavs. Det var därför rätt märkligt att andra ärenden redan i maj skulle föra mig till Åhus, så att jag fick tillfälle att titta närmare på inskriften. Tack vare att Kalle Melin utan problem trollade fram en uppfällbar stege, kunde jag också komma upp i ögonhöjd med stengubben, vars nedre del befinner sig två och halv meter över golvet. Liksom flera av de omgivande skulpturerna i portalen ger han ett lite hotfullt intryck, vilket understryks av att han är försedd med något som först ser ut som en knuten högernäve. Vid närmare påseende ser man dock att långfingret och pekfingret är avbrutna och att han ursprungligen har gjort den välkända välsignelsegesten. Det rör sig alltså troligen om en Kristusgestalt.

Tecknen som vi hade diskuterat som runor eller majuskler eller som en blandning av både och, måste vad jag kunde se uppfattas som runor. Jag läste utan större tvekan: bu : by + bi : be. De kolonformade skiljetecknen mellan orden är borrade och så också stingningarna i y och e. De fyra b-runorna har öppen form, vilket man kanske inte direkt förväntar sig i en medeltida runinskrift, men samma former finns på gravhällar i Danmark, till exempel i Gesing på Jylland (DR 111) och i Bregninge på Fyn (DR 184). De uppträder även i flera gotländska runinskrifter från medeltiden.

Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström
Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström

Däremot är textens syfte rätt oklart. Jag hade tidigare letat igenom vårt handarkiv och tittat i Runverkets fältexemplar av Danmark runeindskrifter utan att hitta några noteringar om den och jag trodde därför att den nog inte var registrerad hos oss. Väl hemkommen från Skåne råkade jag i några åldrade arkivboxar – det så kallade supplementregistret – få syn på en excerptlapp med just denna inskrift, där den också hade lästs precis som jag hade gjort veckan innan. På lappen fanns hänvisningar till ett par tidningsartiklar från 1950-talet, som tydligen var den enda källan.

Detta måste givetvis följas upp så jag gick över till ATA och beställde fram mapparna om Åhus kyrka, där jag misstänkte att det kunde finnas klipp ur just dessa tidningar. Det gjorde det mycket riktigt också  och här fick jag veta hur upptäckten hade gått till. Ristningen hade framkommit i juli 1950 i samband med kyrkans restaurering, då bland annat sydportalen rengjordes från senare puts och färg. Man hoppades tydligen att den nyupptäckta inskriften skulle ge någon ledtråd om mästaren bakom portalen, men budskapet var minst sagt dunkelt. En tidning skrev: ”I egenartade, om runristningen starkt erinrande bokstäver, visade det sig, att det på huvudets pannband stod BABA BIBI. Mellan de bägge bokstavskombinationerna fanns ett runliknande tecken. Och nu grubblar de lärde över vad detta månde betyda, medan badgästerna nöjer sig med att konstatera att den sällsynt sköna kyrkan blivit ännu vackrare.”

Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström
Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström

En av dem som intresserade sig för inskriften var en dansk historiker vid namn Jon Galster, som befann sig på en rundresa i Skåne när upptäckten gjordes. Man hade uppfattat portalen i Åhus som ett gotländskt arbete, men Galster tyckte sig i stället i formspråket finna ett tydligt arabiskt inflytande som han menade hade förmedlats genom pilgrimer som hade besökt vallfartsorten Santiago di Compostela i Spanien. Hur mycket det antagna BABA BIBI hade spelat in på hans tolkning må vara osagt, men Galster studerade uppenbarligen inskriften mycket ingående och kom så småningom fram till att den i sin helhet bestod av runor och läste den exakt som jag gjorde nu i maj: bu : by + bi : be.

Han kontaktade också den danska runexpertisen för att få något uppslag om tolkningen, men varken Lis Jacobsen eller Johannes Brøndum-Nielsen hade några förslag, även om den senare gissade att det kunde röra sig om ”ett slags abracadabra”. Erik Moltke, som också tillfrågades, trodde i stället att konstnärens namn ”på ett eller annat sätt” kunde dölja sig i runföljden, medan Galster själv antog att det rörde sig om en trollformel.

Det mesta tyder dock på att runorna i Åhus har en mer prosaisk bakgrund. Redan i sitt första mejl påpekade Michael Lerche Nielsen att texten liknade ”en syllabisk stavelsesrepetition” och förmodligen är det så den ska uppfattas. Vi vet numera att man under såväl vikingatid som medeltid använde så kallade syllabarier för att lära sig läsa och skriva runor. Dessa utgjordes av uppräkningar av stavelser, där konsonantrunorna systematiskt kombinerades med varje vokalruna: fufofafi, þuþoþaþi, rurorari etc. Ibland kunde också stungna runor inkluderas. På en sländtrissa av bly som hittades vid en arkeologisk undersökning i Ire på Gotland 2010 står exempelvis runorna fufofafife. Ännu fler varianter finns i det rika medeltida runmaterialet på trä från Bryggen i Bergen, där det ibland (som på trästickan N B546) också förekommer riktigt långa sekvenser som dadudodidedydædø och gagugogigegygægø.

Av allt att döma utgör Åhusinskriftens bu : by + bi : be ett utsnitt ur ett liknande syllabarium, men där vokalrunorna har varit organiserade på ett annat sätt med betoning på motsatsen mellan stungen och ostungen runa. Jag tror alltså inte att inskriften döljer någon djupare mening. Det som den medeltida stenhuggaren var ute efter var att förse sitt verk med någon form av skrift och han plockade därför upp en sekvens ur ett runsyllabarium som han hade till hands utan att bry sig så mycket om vad tecknen kunde tänkas stå för. Sedan kunde givetvis själva närvaron av skrift ha tillagts skyddande eller ontavvärjande egenskaper.

Jon Galster publicerade sina rön om Åhusinskriften i Kristianstadsbladet redan samma sommar. Han skriver där att hans största upplevelse under vistelsen i Skåne var besöket i Åhus kyrka ”med de till den knutna gåtorna, som jag visserligen inte förmådde att lösa, men som jag som västdansk dock må ha vissa förutsättningar att förstå bättre än museimännen norrifrån”. Själv skulle jag nog vilja hävda att det är först tack vare ett gott vetenskapligt samarbete tvärs över sundet, som vi nu ett drygt halvsekel senare har kommit skriftgåtans lösning på spåren.

Galster är annars främst förknippad med sina konspirationsteorier rörande den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940, men kom på sin ålders höst att än en gång sysselsätta sig med runor. 1987 gav han på på eget förslag ut en bok med den lika utförliga som underliga titeln ”Helleristningernes tale… …i Norden og Amerika. Broncealderens skriftsprog tydet af professor Barry Fell, USA. Sproget, der fremgår af indskrifter ikke alene i Norden, men også i Canada, er dansk!”. I den berömda naturbildningen på klippan vid Runamo i Blekinge ansåg han sig dessutom ha funnit en runinskrift skriven på arabiska. Jag behöver väl knappast påpeka att han som runläsare lyckades betydligt bättre i Åhus sommaren 1950.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runsyllabarier i Helmer Gustavsons artikel ”Runor på skolschemat!” i Situne Dei. DS.

De mystiska tecknen på baksidan av runstenen i Färlöv

Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström
Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström

Jag antydde att jag eventuellt skulle skriva något mer om vår Skåneresa och så blir det nu. Under den första dagen gjorde vi nämligen också ett hastigt besök vid Färlövsstenen utanför Kristianstad och detta påminde mig om några tidigare upptäckter. Just denna runsten hade jag ju faktiskt sett redan sommaren 2012 och då gjort en del iakttagelser, som jag nog inte har delgett särskilt många. Kanske är det dags att ventilera dessa tankar.

Stenen, som utgör det senaste runstensfyndet i Skåne, framkom under rätt märkliga omständigheter. Den påträffades nämligen vid en arkeologisk schaktövervakning i samband med planteringen av en allé hösten 1997, och råkade lyckosamt nog ligga omkullfallen i marken precis där man hade placerat en av planteringsgroparna. I gropen påträffades också stenens fundament, vilket betyder att vi vet att den då befann sig på sin ursprungliga plats. Runstenen har stått i kanten av ett stort gravfält, som ännu finns kvar och där man genom undersökningar vet att det har använts från romersk järnålder till och med vikingatid.

Färlövstenen är sannolikt den äldsta runsten som hittills har påträffats i Skåne, men tyvärr kan vi inte säga exakt hur gammal den är. Runorna är nämligen svårt skadade och det går inte att få något sammanhang i texten. Det är faktiskt så illa att vi inte ens kan säga om den är ristad med äldre eller yngre runor. Den runa som har formen av en rak stav med ett kryss kan nämligen både tolkas som en -runa i en senurnordisk eller tidigvikingatida runrad eller som en h-runa i den vanliga varianten av de yngre runorna. Den runa som ser ut som en uppåtvänd gaffel är antingen en urnordisk ʀ-runa eller en vikingatida m-runa.

Stenen är faktiskt inte bara ristad på framsidan utan också på baksidan, vilket upptäcktes först efter att den hade rests på sin nuvarande plats. Det är något oklart när denna ristning blev känd, men det bör ha skett senast i början av 2000-talet.

I juni 2012 var jag ute på en fem dagar lång forskningsresa för att undersöka ett antal runristningar i Syd- och Mellansverige i samband med mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner. Bland annat var jag intresserad av stungna n-runor i medeltida runinskrifter, vilket förde mig till orter som Fornåsa i Östergötland och Blädinge och Ukna i Småland. På programmet stod också Färlövstenen, eftersom jag även har ett särskilt intresse för inskrifter från övergångsperioden mellan den äldre och yngre futharken. Givetvis ville jag också veta vad det var för ristning som fanns på baksidan av stenen och om det kunde röra sig om runor.

Att det som finns på stenens baksida är ristat råder det ingen tvekan om, men det är inte lika lätt att avgöra vad det ska föreställa. Det rör sig om tre 11–12 cm höga tecken, som står upptill till vänster på stenen. Tecknen har bland annat uppfattats som tre t-runor, men de har snarare formen av spinkiga svampar i genomskärning. På ömse sidor om varje tecken finns dessutom ett antal snedställda korta streck. Så här kalkerade jag av dem 2012:

Färlöv baksida kalkering

En tanke är givetvis att det rör sig om någon form av lönnrunor och eftersom streckens antal är olika vid varje tecken skulle det kunna handla om det kända system som bygger på runradens indelning i tre ätter och runornas position inom respektive ätt. För att det ska bli lite svårare räknades också ätterna baklänges på detta sätt:

Runrad i ätter

Lönnrunor som baserade på detta system förekommer bland annat på Rökstenen, men finns också i runinskrifter över hela Norden och principerna var kända långt upp i medeltiden.

Vad fick jag då när jag försökte läsa tecknen på Färlövstenen som sådana lönnrunor? Det första tecknet har två streck till vänster och fyra till höger, vilket borde betyda den andra ättens fjärde runa dvs. a. Det andra tecknet ser ut att ha tre streck till vänster och fem till höger, alltså r, och det sista två streck till vänster och två till höger och blir då n. Till min förvåning bildade de antagna lönnrunorna tillsammans runföljden arn(!), vilket ju leder tankarna till ett helt annat landskap.

Nu tillhör namnet Arn inte bara den sentida diktens värld, utan finns också på runstenar, exempelvis i Täby utanför Stockholm (U 155) och vid Högom i Sundsvall (M 11). Namnet är identiskt med ordet örn och på nusvenska är det egentligen riktigare att återge det just som Örn.

Huruvida detta namn förekommer på Färlövstenen är dock inte helt givet, eftersom jag i ett par fall tvekade angående antalet streck. Om den stora punktlika figuren i det andra tecknet som har en annan riktning än de övriga strecken, inte hör till ristningen får man här i stället 2:5 dvs. s och om det lite osäkra strecket längst ned till vänster om det sista tecknet faller bort blir detta tecken i stället 1:2 dvs. u. Det kan i så fall också stå asu, vilket skulle kunna vara den så kallade oblika formen av kvinnonamnet Asa, vårt Åsa. Till råga på allt är stenen avslagen efter det tredje tecknet och det är alltså möjligt att teckenraden ursprungligen kan ha fortsatt.

Jag noterade också att det finns en påtaglig skillnad i ristningstekniken mellan framsidans runor och tecknen på stenens baksida. De förra är ristade med smala och grunda linjer, medan de senare är mycket breda och djupa. Jag har därför funderat på om ristningarna verkligen är samtida eller om baksidans ristning kan ha tillkommit under en tidigare period och kanske ska uppfattas på ett helt annat sätt. Alla (någorlunda rimliga) förslag mottages därför med stor tacksamhet!

Vid vårt hastiga besök vid Färlövstenen för ett par veckor sedan fanns det ingen tid att fördjupa sig särskilt mycket i denna ristning, utan det får bli under lugnare former vid ett senare tillfälle. Den som råkar ha vägarna förbi Färlöv i sommar kan själv prova att tyda tecknen. De är lyckligtvis inte uppmålade och kan därför granskas förutsättningslöst av alla och envar. Vid lunchtid faller också solljuset mycket fint över denna yta.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En intressant rapport från de arkeologiska undersökningarna vid Färlöv kan man hitta här och den som till äventyrs har blivit nyfiken på vad stungna n-runor är för något kan alltid titta här. DS.

Runor på väggen och högt upp under nocken

De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på rundtur bland Skånes runminnen. På torsdagen skulle vi tillsammans med resten av rungruppen ha ett möte med Länsstyrelsen i Malmö om runstensvården i länet, men vi åkte ett par dagar tidigare för att besikta några ännu oregistrerade nyfynd från senare år. Dessutom passade vi på att besikta de runstenar som låg efter vår väg. Det blev några intensiva dagar, som för min del förlängdes med ytterligare en på grund av torsdagens flygproblem. Blir man strandsatt i Malmö, så är det lyckligtvis inte långt till Lund, där finns det finns mycket av runologiskt intresse att sysselsätta sig med.

Samtliga inskrifter på vår lista över ännu icke granskade inskrifter har påträffats i kyrkor och först på tur stod några målade runor i Högseröds kyrka, ett par mil ostnordost om Lund. Kyrkan råkade precis ha stängt för omläggning av golvet, men tack vare Petter Jansson från Regionmuseet i Kristianstad fick vi möjlighet att komma in. Runorna finns på den västra sidan av den norra valvbågen mot koret. Från fotografier har man dragit slutsatsen att det troligen rör sig om namnet Maria. Så verkade också vara fallet, även om den sista runan är något svårtolkad. Den liknar inte den andra a-runan och möjligen ska den i stället uppfattas som en t-runa med lågt ansatt bistav. I så fall står det i stället marit, men det är lite oväntat att finna denna variant namnet Margareta i Skåne. Jag tror därför att runföljden nog ändå ska läsas mari(a).

Nästa stopp blev Färlövs kyrka utanför Kristianstad, där timmermannen och arkeologen Kalle Melin hade upptäckt några runlika tecken på en av sparrarna i takstolarna över koret. Tecknen var ristade strax under taknocken och inte särskilt lätta att komma i närheten av. Med bistånd från Kalle och Petter lotsades jag upp på vinden för vidare klättring fyra-fem meter upp på en stege, där jag under en viss balansakt kunde undersöka och dokumentera ristningen. Bristen på tillräckligt många händer blev snabbt uppenbar när man både ska hålla ficklampa och fotografera och de anteckningar jag gjorde blev minst sagt svårlästa. Jag fick känslan av att den som hade hållit i kniven i Färlöv måste ha befunnit sig i en liknande situation. Tecknen är nämligen rätt vårdslöst ristade och därför svåra att bedöma. Det troligaste är dock att det rör sig om runor och en möjlig läsning är ikiætr. Om det handlar om ett namn skulle man kunna tänka på en variant av Ingialdr, men i så fall måste en och annan runa ha blivit överhoppad. Takstolarna har dendrodaterats till 1155–1160, vilket troligen också daterar inskriften.

De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström

Från Färlöv gick färden till Sankta Maria kyrka i Åhus, där det finns ett tiotal runinskrifter ristade i en pelare. Dessa har dokumenterats tidigare, med undantag för den längsta. Den består av ett 45-tal runor, men som är så skadad att det inte har ansetts värt att beskriva den i detalj (en kalkering av hela runföljden finns dock sedan tidigare). Denna ska jag återvända till vid ett senare tillfälle och det är säkert många timmars jobb att bara gå igenom den från början till slut.

Efter en lika snabb som stor glass på torget i Åhus åkte vi vidare till Simrishamn för att besikta en påstådd inskrift på den ena dörromfattningen till korportalen i Sankt Nicolai kyrka. Och visst var det runor! Längs kanten på den fullklottrade östra dörrposten löper en ca 40 runor lång runinskrift. Klockan var nu långt över sex på kvällen så det blev bara en snabb genomgång av den knepiga inskriften, som vi måste återkomma till under mindre tidspressade former. I virrvarret av streck, bomärken och vapensköldar finns det säkert också mer att upptäcka. Medan jag antecknade lånade Laila min ficklampa och fick med ens korn på ännu en inskrift på insidan av samma dörrpost. Den har förmodligen inte tidigare varit känd och som nog får räknas som årets andra nyfynd efter det i Solna kyrka i vintras.

Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström
Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström

Detta var faktiskt första gången som jag besökte Österlen och det kändes rätt försmädligt att under den vackra försommarkvällen passera sevärdheter som Havängsdösen, Kiviksgraven, Ales stenar och Glimmingehus utan att ens tänka på att stanna, men så fick det bli. Vi gjorde ett undantag för de märkliga runstenarna vid Simris kyrka (DR 344, DR 345). Den ena anses som bekant vara ristad av en upplänning och det var lite märkligt att här plötsligt möta en landsman. Jag tror nämligen att upphovsmannen är ingen mindre än Torgöt Fotsarve, sonen och arvtagaren till den berömde runristaren Fot. Torgöt har bland annat utfört ristningarna på det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby (U 112) och en av ristningarna vid Drottningholmsvägen i Bromma (U 58 Riksby). Ingen av dessa ristningar bär dock hans namn. Då får man i stället bege sig till Skånela utanför Märsta (U 308 Ekeby).

Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström
Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström

Torgöt arbetade i samma stil som fadern, men han är lite stelare i uttrycket och hans kompositioner är inte helt balanserade utan tippar gärna något åt ena sidan. Precis så ser ristningen på Simrisstenen ut! Ett drag som skiljer Torgöt från fadern är också att han gärna skriver stæin þenna ”denna sten” med demonstrativt pronomen, vilket Fot aldrig gör. Även detta drag hittar man på Simrisstenen.

Att Bjarnger som reste stenen efter sin broder Ravn har anlitat en ristare från Svealand är inte särskilt förvånande med tanke på att den senare enligt inskriften ska ha varit ”sven hos Gunnulv i Svitjod”. Runföljden är något skadad och det har föreslagits att det kan ha stått kunu[nk]s ”kungens” i stället för kunu[lf]s ”Gunnulvs”. Frågan kommer aldrig kunna avgöras helt säkert, men vissa detaljer talar nog för att den traditionella tolkningen är den riktiga.

Detta var i stort sett den första dagens arbete och vid halvniotiden på kvällen anlände vi till Ystad för övernattning. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt hoppat över två intressanta inskrifter, som vi också granskade under samma dag, men om andan faller på så kanske jag skriver om dem vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag är ingalunda först att anta att Torgöt har ristat den ena Simrisstenen. Per Stille har hävdat detta långt före mig och samma förmodan finns också framställd i databasen Danske runeindskrifter. DS.

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.

 

 

 

 

Årets första runfynd 2016

De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström

2015 dök årets första runsten upp mitt i vintern, den 8 januari. Det rörde som ett litet sandstensfragment som hittades Spånga kyrka i Stockholm. Detta är ett minst sagt ett svårslaget rekord, som dock tangerades redan i år. Årets första runfynd registrerades nämligen den 11 januari och även denna gång i en av Storstockholms kyrkor. Det var Åsa Berger på Arkeologikonsult och Cecilia Pantzar från Tyréns som i samband med ett projekt om Solna kyrka tittade in i en nisch i kyrkans kor och upptäckte att bottnen i denna nisch utgjordes av ett tidigare helt okänt runstensfragment. Runorna är mycket tydliga och det är märkligt att ingen verkar ha lagt märke till dem förr.

Genom Lars Andersson på Stockholms läns museum fick Runverket vetskap om fyndet samma eftermiddag som det gjordes och redan morgonen efter kunde vi sammanstråla för att ta en närmare titt på stenen. Egentligen är det två runstensfragment som ligger i botten av nischen, ett större och ett mindre. Båda ser ut att bestå av röd sandsten och de har förmodligen tillhört samma runsten. På det större läser man utan problem …a : stan : þi… dvs. … [ræis]a(?) stæin þe[nna] … ”… resa(?) denna sten …”. Ristningen på det mindre fragmentet är lite svårare att komma till rätta med, eftersom ytan delvis är täckt av puts, men förutom en bågböjd ornamentsslinga verkar det även här finnas ett par runor. Fragmenten har tillhört en ganska typisk runsten från 1000-talet.

Att just Solna får en ny runsten är mycket glädjande, eftersom det är ett område, där man genom århundradena har haft otur med sina runstenar. Det finns faktiskt inte mer än två hela runstenar kvar i kommunen, en vid Frösunda (U 121) och en i Karlbergs park (U 124), men genom äldre uppgifter vet vi att de varit fler.

Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA
Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA

Exempelvis fanns på 1600-talet vid Karlberg en ristning i fast häll (U 123), som faktiskt var en av de få där en namngiven runristare hade ristat runor till minne sig själv. ”Sigfast och Ärnfast de högg efter sig” löd den korta texten. Av de avbildningar som finns kvar framgår att Ärnfast måste vara identisk med den runristare som bland annat har signerat runstenen vid Hässelby slott i Spånga (U 79).

Tyvärr sprängdes runhällen vid Karlberg sönder i mitten av 1800-talet när järnvägen till Uppsala drogs fram. Det vet vi genom fornforskaren Richard Dybeck, som länge hade sökt efter ristningen, men som 1865 fick förklaringen varför den inte gick att återfinna:

Jag fann nemligen en dag ett litet stycke af en Runsten, insatt i muren till jernvägen, der denna afskär dammen norr om slottet, och vid efterfrågan upplystes, att det hört till en Berghäll derinvid, hvilken af arbetarne blifvit bortsprängd.

Tack vare dessa uppgifter vet vi var ristningen har legat och den som i dag åker på Pampaslänken förbi Karlbergsparken och ned mot Klarastrandsleden passerar rakt över den plats där Sigfast och Ärnfast en gång högg sina runor.

En annan av Solnas runstenar fanns vid Järva krog (U 122) och undersöktes redan i början av 1600-talet av Johannes Bureus. Den övre delen av stenen saknades då, men av det som fanns kvar framgick att den var ristad av den berömde runristaren Öpir. Runstenen vid Järva krog sågs senast 1763 när antikvarien N. R. Brocman stannade till vid den på sin resa till Hälsingland, men den har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

Också vid Överjärva gård har det funnits en runsten (U 126). Den upptäcktes i början av 1900-talet och undersöktes av runologen Erik Brate 1902, men försvann bara några år senare. Man tror att den blivit använd som vägfyllnad. Ett enda litet fragment med några få runor har senare återfunnits och finns nu i Historiska museets samlingar.

Med denna dystra statistik tycker man att Solna verkligen förtjänar att få en ny runsten, men det måste nämnas att det faktiskt inte har gått mer än 15 år sedan det senast gjordes ett nyfynd i just Solna. Det skedde vid Tomteboda och den gången rörde det sig om urnordiska runor från folkvandringstiden, något som vi ju inte är direkt bortskämda med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fyndet vid Tomteboda 2001 här.

Runstensundersökningar sent i september

Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström
Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström

I Sverige har runor studerats vetenskapligt sedan slutet av 1500-talet och det är lätt att tro att allt redan är gjort och att vi har definitiva läsningar (och tolkningar) av alla Sveriges runstenar. Så är det inte alls. Trots att systematiska och noggranna undersökningar har gjorts inför publiceringen i verket Sveriges runinskrifter finns det runstenar där vi faktiskt ännu inte vet exakt vad det står. Ofta beror det på att ristningen har skadats eller mattats så mycket att runorna blivit svåra att läsa, men det kan faktiskt också vara tvärt om. Otillräcklig rengöring eller dåliga belysningsförhållanden kan ha gjort att tidigare undersökare ibland har missat detaljer som utan problem kan ses i dag. Därför är det av största vikt att varje äldre läsning prövas när en runsten rengörs och målas upp på nytt. Det är nämligen just då som det finns de bästa förutsättningarna att göra nya iakttagelser.

I slutet av förra månaden var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på en tre dagar lång forskningsresa till Östergötland. Flera uppgifter stod på schemat. Dels tänkte vi måla upp ett antal runstenar, dels göra nyundersökningar av ett par mycket svåra inskrifter. Till de senare hör runstenen Ög 237 vid slottet Ållonö på Vikbolandet. Vad jag hade förstått av äldre uppgifter skulle ristningen på denna sten vara mycket svår att följa. Exempelvis har Helmer Gustavson, som granskade stenen 1978, antecknat följande i Runverkets fältex. C: ”Ristningen knappast synlig, utan ristningslinjerna får mestadels ’kännas fram’ med ett finger.” Jämför man det som Brate anför i Östergötlands runinskrifter (1911–18) med vad Arthur Nordén iakttog vid sina undersökningar på 1930- och 40-talen finner man också stora divergenser. Brate läste exempelvis i början av inskriften namnet Torsten stavat þurtsin. Även Nordén ansåg att inskriften inleddes med detta namn, men menade att det i stället var skrivet þurtsain och att flera av runorna stod upp och ned(!) i förhållande till vad Brate hade noterat. Det följande personnamnet hade Brate återgivit som sunuiþrʀ och uppfattat som ett annars okänt Sunviðr, medan Nordén på samma plats såg sunuaþrʀ, vilket kräver en annan tolkning.

Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA
Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA

Vid Ållonö gjorde vi två saker: dels genomförde jag en traditionell undersökning med hjälp av ögon och fingrar, penna och anteckningsbok, dels 3D-skannade Laila hela ristningen. Vi har alltså nu två av varandra oberoende dokumentationsmaterial, som vi kan jämföra. Det 3D-skannade materialet är ännu inte bearbetat, men redan av min undersökning framgår att inget av de två inledande namnen kan vara riktigt läst. Det första är av allt att döma inte namnet Torsten, men den exakta läsningen vill jag nog hålla på tills jag fått möjlighet att studera 3D-bilderna. Beträffande det andra namnet verkar den sannolikaste läsningen vara sunuairʀ, vilket faktiskt är precis den läsning som Brate kom fram till vid sitt första besök 1891, men som han senare ersatte med den som står i Östergötlands runinskrifter och som än idag är den officiella. Det råder dock inget tvivel om att runan efter u är a och inte i, vilket också Helmer noterade vid sin undersökning 1978. Den följande runan är mer svårbedömd, men det finns egentligen inget som talar för þ utan jag stannade vid att det nog snarast står i. Med den nya läsningen kan det naturligtvis inte längre handla om ett namn Sunviðr, men för att tolka runföljden krävs ett längre resonemang och jag får nog återkomma till den i ett annat sammanhang.

Dagen efter gjorde vi om samma sak vid Sjögestads kyrka utanför Mantorp, där det finns två runstenar. Den ena (Ög 184) är djupt huggen och det råder ingen tvekan om vad det står på stenen. Den andra (Ög ATA4905/48) är däremot ytterst svårläst med smala och grunda ristningslinjer. Denna sten upptäcktes först i juli 1948 i samband med att man lade om kyrkogårdsmuren och det verkar faktiskt bara existera en enda läsning av inskriften. Den gjordes av Sven B. F. Jansson (den legendariske ”Run-Janne”), som undersökte och målade upp ristningen den 1 oktober samma år. Däremot finns inget fotografi av stenen i uppmålat skick, varken i Runverkets samlingar eller i ATA. 1978 ska den ha målats igen, men inte heller från detta tillfälle går det att hitta några bilder. I dag är uppmålningen helt borta och det är inte särskilt lätt att få någon uppfattning om hur ristningen ser ut.

Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström

Vi gjorde här samma saker som vid Ållonö, men min granskning försvårades av att solen ständigt gick i moln och till slut in bakom ett träd. Den delen av undersökningen måste alltså kompletteras vid ett senare tillfälle. 3D-skanningen gick däremot utmärkt, även om det var lite svårt att få plats med tältet bland buskarna runt stenen. Medan Laila skannade stenen passade jag på att bättra på den blekta uppmålningen på den andra runstenen vid kyrkan. Egentligen skulle vi ha målat fler runstenar, men tyvärr regnade två av förmiddagarna bort och på våt sten fäster inte färgen. I stället åkte vi runt och besiktade runstenar i grannskapet inför kommande arbeten och när vi var på hemfärd kunde vi konstatera att vi på knappa tre dagar faktiskt hunnit se 43 av landskapets runstenar. Men så står ju dessa i Östergötland ovanligt tätt, många gånger flera tillsammans och ofta på lättillgängliga platser.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det måste nämnas att jag senare fick ett tips om att höra med Östergötlands museum om de möjligen hade någon bild av Sjögestadsstenen i uppmålat skick. Och minsann fanns det inte en bild tagen av signaturen Ali (troligen den dåvarande amanuensen Anders Lindahl) just år 1948 när Jansson var där! Gå till museets fotosamling på nätet och välj ”Föremål” vid Motivgrupp och skriv ”Sjögestad” vid Socken, så dyker denna bild högst upp i listan. DS.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ‘stolpe’ eller ‘stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.