Archive for the 'Runor' Category

Page 2 of 2

En halv miljon till världens runforskning!

Av: Lars Lundqvist den 25 October 2010 i Aktuellt, Arkeologi, Om RAÄ, Runor and Webb. 6 Comments

En fantastiskt kul sak hände oss här på Riksantikvarieämbetet förra veckan: Riksbankens Jubileumsfond beslutade nämligen att bidra med 500 000 kronor till digitalisering av det 7 000 sidor tjocka bokverket ”Sveriges runinskrifter”, ett hett eftertraktat bokverk för många forskare och runintresserade – i och utanför Sverige. Tack vare att Riksbankens Jubileumsfond velat stötta projektet finns förutsättningar att skapa stor nytta för många forskare och runintresserade över hela världen!

Med en digitaliserad version av ”Sveriges runinskrifter”, parad med webben som dominerande informationskanal finns nu helt nya förutsättningar att skapa en utvecklad infrastruktur och arena för global runforskning och för många intresserade att på olika sätt utveckla kunskapen om runstenarna!

Bokverket ”Sveriges Runinskrifter” efterfrågas idag av ett brett spektrum forskare – nationellt och internationellt – med språklig, stilhistorisk respektive landskapshistorisk inriktning. Men: Flera av banden är sedan länge slutsålda och är svåra att finna på bokmarknaden. Många bibliotek kan i och för sig erbjuda dem, men ofta bara som referenslitteratur som inte kan lånas hem. Därför har Riksantikvarieämbetet sett det som angeläget att en digital version skapas, som görs öppet och enkelt tillgänglig på Internet!

”Sveriges Runinskrifter” är i sig en massiv insats som stöttats och utgivits av Kungl. Vitterhetsakademien. Arbetet grundlades av riksantikvarien Hans Hildebrand på 1880-talet och den senaste tryckta delen utkom 1981. Den tredje och avslutande delen av Gotlands runinskrifter har publicerats i en preliminär digital version på Riksantikvarieämbetets hemsida. Några områden väntar dock fortfarande på att bli behandlade i verket. Hit hör Norrlandslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland, men också Dalarna med sina särpräglade dalrunor från nyare tid.

Runinskrifterna är ett för norra Europa unikt språkligt, historiskt och konsthistoriskt material och har varit så ända sedan intresset för kulturarvsforskningen väcktes under 1600-talet. I svensk antikvarisk tradition utgör således runor ett klassiskt intresseområde. De svenska runinskrifterna, skriftbärarna och deras fyndsammanhang rymmer efterfrågad forskningsinformation, som till mycket stora delar finns samlad i verket ”Sveriges runinskrifter”.

Digitaliseringsarbetet kommer att ske på Riksantikvarieämbetet, med en vetenskaplig bas i två forskningstjänster inom runforskningsområdet som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet. Arbetet kommer att knytas till flera andra ledande forskningsmiljöer på området, framförallt Uppsala runforum på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala Universitet. Projektet tar sikte på att skapa en grund för en kraftfull infrastruktur för kulturarvsforskning.

Vi ser idag att en kunskapsplattform behöver utvecklas i flera steg, där både forskarintressena och informationens öppenhet och användbarhet är A och O. Det första stegen på denna väg är att:

1) digitalisera bokverket ”Sveriges runinskrifter” och göra det öppet tillgängligt via Internet för en global forskarpublik under 2011

2) utforma en modell och planera för att skapa en webbaserad, infrastrukturell plattform för forskning och kunskapsspridning om runinskrifter. Detta tar sikte på ett utvecklingsarbete under 2012.

>> Magnus Källström, fil dr och runforskare på Riksantikvarieämbetet
>> Lars Lundqvist, enhetschef på Riksantikvarieämbetet

Dubbelt upp i Giresta

Av: Magnus Källström den 30 September 2010 i Aktuellt and Runor. 3 Comments


Foto: Magnus Källström

Runmysteriet i Giresta har ännu inte fått någon lösning, men det finns faktiskt lite annat att säga om runor i denna del av Uppland. Trots att området utgörs av en gammal kulturbygd är runstenarna i Giresta inte särskilt många. Vid Furby finns visserligen ett stort runristat stenblock (U 829), signerat av den kände runristaren Balle, och Richard Dybeck fann på 1800-talet ännu en runsten i närheten (U 830), som senare har försvunnit.

Förutom dessa två har man tidigare bara känt ytterligare en runsten i socknen (U 931). Den hittades omkring 1910 vid plöjning i en åker strax öster om kyrkogården och restes först i Giresta by, men flyttades 1968 av bevaringsskäl in i kyrkan. Tyvärr är början av inskriften skadad och namnet på den som rest stenen kan därför inte bestämmas. Det övriga lyder: ”… [lät] resa stenarna efter Luden, sin son.” Texten visar att det en gång måste ha funnits åtminstone en sten till. Girestastenen är lite speciell genom att den består av röd sandsten, vilket är ett ovanligt runstensmaterial i dessa trakter.

När jag i juni i år besökte Giresta kyrka för att undersöka den mystiska gravhällen, som jag hade fått tips om, råkade jag komma lite för tidigt och fick därför vänta på att bli insläppt i kyrkan. För att fördriva tiden tog jag en promenad på kyrkogården och av en tillfällighet fick jag syn på ett sandstensstycke i toppen av kyrkogårdsmuren. När jag vände på det uppenbarade sig en runslinga med fyra runor av vikingatida typ.

Ristningsytan var delvis täckt med bruk och stenen verkade mycket skör. Troligen har fragmentet tidigare varit inmurat i kyrkan och det kan också ha genomgått kyrkbranden 1911. Trots detta är det inga problem att läsa runorna, men läsriktningen är dessvärre omöjlig att avgöra. Antingen löper inskriften medsols och då står det … · asni… eller också går den motsols, vilket ger läsningen …insa · …. I det första fallet kan det röra sig om början av ett namn (t.ex. Åsnjut), i det senare är det säkert en form av pronomenet denna, som bör ha varit en bestämning till ordet sten. Men i så fall har denna inskrift bara nämnt en sten och då borde det inte vara den okända parstenen till U 831 utan en annan sten.

Någon kanske undrar vad ett fragment med fyra runor egentligen kan tillföra forskningen, men ett fynd som detta kan faktiskt säga en hel del. Man har tidigare konstaterat att runstenar av sandsten ofta uppträder vid tidigmedeltida kyrkor i Uppland och att stenarna förmodligen har funnits på platsen innan stenkyrkorna byggdes. De kan därför vara en indikation på tidiga kyrkogårdar (och kanske till och med träkyrkor) i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Vid Giresta kyrka kände man förut bara en sten av denna typ, men nyfyndet visar att det måste ha funnits fler.

Pronomenet denna motsvarades under vikingatiden av en mängd olika former. Som bestämning till stæin ’sten’ kunde det till exempel heta þenna, þennsi eller þennsa. Eftersom ordet denna är vanligt i runinskrifterna har det kunnat användas för att kartlägga vissa dialektgränser under vikingatiden. På runstenarna i Danmark och Sydsverige förekommer för det mesta varianten þennsi, medan þenna och þennsa är de typiska formerna i Mellansverige och norrut. I de uppländska runinskrifterna dominerar þenna, medan þennsa är ovanligare. Det nyfunna fragmentet från Giresta ger av allt att döma en ny punkt på dialektkartan för den senare formen.

Slutligen måste det nämnas att det inte särskilt ofta som antalet kända runinskrifter i en Upplandssocken nästan fördubblas på en och samma eftermiddag, men det var just det som hände i Giresta den 11 juni i år.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Runmysteriet i Giresta

Av: Magnus Källström den 6 September 2010 i Aktuellt and Runor. 0 Comments


Gravhällen i Giresta. Foto: Magnus Källström.

I december förra året fick jag ett telefonsamtal från en privatperson, som undrade om några runor som skulle finnas ristade på gravhäll från 1600-talet i Giresta kyrka i Uppland. Några sådana kände jag inte alls till, men det var kanske inte så konstigt om det rörde sig om en 1600-talsinskrift. Märkligt nog fanns inga som helst noteringar om en sådan runinskrift varken i ATA i Stockholm eller i Runverkets samlingar. Däremot hittade jag ett par uppgifter om gravhällens latinska inskrift, som visar att den hade lagts över en pastor Andreas, som dog den 3 februari 1631.

Att det fanns runor på gravhällen var dock helt klart. Jag hade nämligen också fått några bilder mejlade, men kunde inte läsa något begripligt i texten. På fotografierna såg det nästan ut som vikingatidsrunor, vilket ju borde vara ett tydligt tecken på en sentida runinskrift. Samtidigt gav ristningen ett mycket genuint intryck, något som gjorde saken ännu mera mystisk.

Först i juni i år fick jag möjlighet att undersöka gravhällen närmare, och det dröjde inte många minuter innan jag förstod att det inte alls rörde sig om några runor ristade på 1600-talet, utan om en medeltida inskrift. En av de runor som jag på fotografiet hade uppfattat som en runa av vikingatidstyp visade sig vara en medeltida æ-runa (som har samma form som den vikingatida a-runan). Det fanns också två bindrunor och den gamla R-runan hade här ljudvärdet y, vilket är typiskt medeltida drag. Runinskriften står upp och ner i förhållande till den latinska inskriften och tydligen handlar det om en medeltida gravhäll som har återanvänts på 1600-talet och då försetts med en ny gravskrift över en lokal prästman.


Detalj av några av Girestahällens runor. Foto: Magnus Källström.

Uppland är som bekant världens runstensrikaste landskap med långt mer än tusen vikingatida runstenar. Medeltida gravhällar med runor är däremot ytterst sällsynta i detta landskap, och de uppgår inte ens till tio stycken. Girestahällen utgör därför ett välkommet nytillskott och ett viktigt vittne om runornas bruk under medeltiden i denna del av Sverige.

Tyvärr är några av tecknen skadade och inskriftens början är täckt av en modern kabeltrumma av trä, men rätt mycket går ändå att läsa. En preliminär läsning lyder: …laf-u- stafby han · ligær h… dvs. ”…(i) Staby, han ligger här.” Staby är en herrgård i Giresta socken, som på 1300-talet kallades Stafby, men som redan på 1400-talet vanligtvis skrevs utan f. Detta tyder på att ristningen bör ha tillkommit senast under 1300-talet. Före ortnamnet har säkert stått ett personnamn, som nu är skadat och därför svårt att tolka. Kanske är de runor som ännu ligger dolda under kabeltrumman i bättre skick och kan ge ledtrådar, men det får framtida undersökningar utvisa.

Jag har förstått att runorna på gravhällen har varit kända lokalt i Giresta, men det märkliga är att kunskapen aldrig har nått vidare till forskarvärlden, trots att hällen ligger fullt synlig i golvet till det nuvarande koret. Kanske beror detta på Giresta kyrkas tragiska historia. Den medeltida kyrkan var tydligen rätt illa byggd redan från början och den revs och återuppfördes därför under 1700-talet. Denna nya kyrka brann 1911, varvid hela inredningen förstördes. Kyrkan byggdes dock upp på nytt och moderniserades. Av lätt insedda skäl har forskare med inriktning mot medeltiden haft få orsaker att besöka denna kyrka, och runorna har därför fått ruva på sin hemlighet ända fram till nu.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Girestahällen är inte slutgiltigt undersökt och om någon känner till något mer om dess historia, så kontakta gärna mig på Riksantikvarieämbetet. Alla upplysningar rörande denna häll är av intresse! DS.

Skrivklåda i Träkumla

Av: Magnus Källström den 2 August 2010 i Arkeologi and Runor. 0 Comments


Foto: Magnus Källström

De gotländska kyrkorna är fyllda av text. I väggmålningarna, på gravhällarna i kyrkogolvet och på många av inventarierna finner man meddelanden från medeltiden. Dessa är inte alltid så lätta att läsa och förstå. Ibland består skriften av latinska bokstäver men lika ofta stöter man på runor. De senare verkar ha varit särskilt populära i de mer tillfälliga inskrifter som kan finnas inristade i väggputsen inne i kyrkan, och som lättast lokaliseras med hjälp av släpljus från en ficklampa.

I vissa kyrkor som Lye och Bunge finns utrymmen som är proppfulla med denna typ av ristningar, medan de i andra lyser med sin frånvaro. Till de senare hör Träkumla kyrka, som länge har saknat kända runinskrifter. På min sista arbetsdag på Gotland före sommaren gjorde jag av en tillfällighet ett besök i denna kyrka och noterade då att det fanns gott om klotter med latinska bokstäver på den norra korväggen ovanför den korstol som står där. I väggen finns en fyrkantig nisch och när jag lyste in i den med min ficklampa upptäckte jag fem runor ristade i den vänstra smygen av nischen. Jag trodde då att jag hade gjort en nyfynd, men senare efterforskningar i ATA i Stockholm visade att runorna hade upptäckts redan 1998 i samband med renoveringen av kyrkan. Däremot har inskriften aldrig blivit runologiskt undersökt eller publicerad.

Det ser närmast ut som det står kemek, men den första runan kan också vara tänkt som m och den sista eventuellt som f. Något begripligt fick jag inte ut av detta, men runorna var uppenbarligen ristade i äldre tid, eftersom ristningspåren delvis var täckta av putslager.

Några dagar senare var jag tillbaka för att försöka ta en bättre bild och jag hade engagerat min åttaåriga dotter att hålla ficklampan. När vi var klara bad jag henne att lysa lite på väggen på egen hand medan jag gjorde några anteckningar. Det dröjde inte många minuter innan jag hörde: “Pappa, jag har hittat fler runor”, och mycket riktigt fanns det en svagt ristad rad med otvivelaktiga runtecken:


Foto: Magnus Källström

Ristningslinjerna var delvis fyllda med puts, men det gick att läsa h(i)-rs—… och därefter fanns spår av ytterligare runor. Denna ristning är jag rätt säker på att ingen tidigare har sett, men inskriften är alltför skadad för att kunna tolkas med någon större säkerhet. Kanske har texten inletts med ett hi[e]r ‘här’, som eventuellt har följts av en form av verbet sitia ‘sitta’. Man kan i så fall spekulera om den anonyme ristaren har skrivit något i stil med “Här sitter/satt jag och…”, men fortsättningen får vi tyvärr aldrig veta.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Leiknar i Lärbro

Av: Magnus Källström den 22 June 2010 i Arkeologi and Runor. 0 Comments


Källa: Gotlands museum

I sin Runographia Gothlandica, publicerad 1743, nämner George Wallin en runsten, som fanns i golvet till Lärbro kyrka. Stenen ska ha legat på den norra sidan i den nionde kyrkbänken från koret räknat. Inskriften var mycket nött och av runorna kunde han endast läsa har : riti stain :. Trots Wallins noggranna uppgifter har senare forskare inte kunnat återfinna stenen och den betraktades därför som förkommen.

2006 hittade man i Gotlands museums arkiv ett fotografi av en fragmentarisk runsten från Lärbro kyrka med bl.a. runorna …eiinar · riti · stain · i… “…Einar(?) uppreste stenen efter(?)…”. Av allt att döma är detta samma sten som Wallin har sett, men det framgick inte när den skulle ha påträffats och vart den hade tagit vägen.

Lösningen visade sig finnas på nätet, i Gotlands museums digitala katalog. Där omtalas nämligen att en runsten ska ha tillvaratagits på 1950-talet i samband med kyrkans restaurering. Ett besök i museets arkiv gav fler ledtrådar. Där fanns ytterligare ett fotografi av stenen med den klargörande texten: “Runsten fr. kyrkgolvet i långhusets NV-del.”  (se ovan) Stenen hade alltså legat på exakt samma plats som Wallin angav 1743.

Runstenen ska ha införlivats i museets samlingar 1960, men man undrar varför ingen verkar ha sett den sedan dess. Även här gav den digitala katalogen svaret. Under ett annat inventarienummer omtalas nämligen en 60 x 69 cm stor runsten “med djurornamentik + runtext i vinkel”, som 1974 hade påträffats utan nummer i samlingarna. Fyndorten uppgavs vara okänd, men av beskrivningen och proportionerna att döma borde detta vara den saknade stenen från Lärbro!

För några veckor sedan fick vi tillfälle att besöka museets magasin och efter lite letande och lysande med ficklampor i hyllorna lyckades vi lokalisera stenen. Förmodligen var detta första gången som den blev undersökt av runologer, och vi kunde nästan omedelbart konstatera att namnet inte var Einar utan Leiknar, vilket det också funnits vissa misstankar om. Runorna -ei(k)nar · riti · stain · står i ett rakt runband tvärs över stenen. Namnet Leiknarr är tidigare endast känt från en runsten i grannsocknen Hangvar, och det har troligen varit ett speciellt gotländskt namn.

Runstenen har en gång huggits till för att passa som golvsten och ristningen är delvis utplånad på grund av långvarig nötning. Med snedbelysning i mörker gick det dock att urskilja mer av ornamentiken än vad som syntes på de äldre fotografierna och vi upptäckte också rester av fler runor vid kanterna.


Foto: Magnus Källström

Snart gick det upp för oss att detta förmodligen bara är en liten del av en ursprungligen ganska stor sten. Kanske har den från början haft den karakteristiska bildstensformen med runorna i en slinga längs stenens kanter och det raka runbandet horisontellt över mittytan. Då kan texten “Leiknar reste stenen” inte ha inlett inskriften utan borde i stället ha avslutat den. Det är lite oväntat att finna en sådan uppgift i slutet av en runtext, och verbet rétta “resa” är inte tidigare känt från någon gotländsk runinskrift. Kanske är riti därför en felristning för risti “ristade” och Leiknar namnet på en tidigare okänd gotländsk runristare. Stenen är samtidigt utförd av en mycket skicklig runmästare, och vågar man verkligen tro att en sådan skulle stava fel i just ordet rista?

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Vill du veta mer om runinskrifterna i Lärbro, läs Helmer Gustavsons artikel till Gotlands runinskrifter 3. DS

En återfunnen medeltida runinskrift från Fole

Av: Magnus Källström den 27 May 2010 i Aktuellt, Arkeologi and Runor. 1 Comment

Antalet kända runinskrifter i hela Sverige uppgår till omkring 3 800 om man bara räknar dem som har tillkommit fram till och med 1500-talet. Detta kan samtidigt bara vara en bråkdel av alla de inskrifter som en gång måste ha skapats.

Runforskningen har en lång historia som sträcker sig ända tillbaka till slutet av 1500-talet och pionjären Johannes Bureus. Det var han som först började undersöka och avbilda runstenar, och lade därmed grunden inte bara för runologin utan också för hela den antikvariska forskningen i Sverige. Det arbete som Bureus och hans efterföljare gjorde är mycket värdefullt, eftersom många runinskrifter senare har skadats eller försvunnit. Det betyder dock inte att man alltid kan lita blint på det som äldre tiders antikvarier har meddelat.

1801 besökte fornforskaren C. G. Hilfeling Fole kyrka på Gotland och fann där bl.a. en medeltida gravhäll, som förutom nästan oläsliga runor också bar ”påhuggne Insignia, af ett Ris, en Färla, och det fordom brukade ABC-brädet, kalladt Abecetan”. Av dessa symboler drog han slutsatsen att stenen hade lagts över ”en ifrig och sträng Scholemästare”. Gravhällen finns bevarad och det mesta av det som Hilfeling ritade av går fortfarande att urskilja.

Om man får tro andra uppgifter ska det ha funnits ytterligare en runristad gravhäll vid Fole kyrka. J. G. Liljegren nämner den i Run-urkunder (1833), men uppger att inskriften är ”utplånad”. Carl Säve såg den också 1854, men meddelar att den är ”alldeles oläslig”. I början av 1900-talet upprättade apotekaren och fotografen J. W. Hamner ett register över gotländska runinskrifter och han skriver där:

Vad Liljegren menar med sitt citat har jag ej kunnat klara ut. Hilfeling upptager blott en sten från Fole. Ovisst är alltså om denna någonsin funnits. Att C.
S[äve] säger – alldeles oläslig 1854 – behöver ej betyda mycket då nu flere stenar utan någon text alls – alltid alldeles oläsliga – finnes nu på Fole k[yr]k[o]-
g[ård]. Denna ”Runsten” kan saklöst slopas.

I samband med lite kompletterande fältarbete för den tredje delen av Gotlands runinskrifter besökte vi för ett par veckor sedan Fole kyrka och tittade då på den gravhäll som Hilfeling hade avbildat. Tillsammans med några andra medeltida gravhällar står den fastklamrad mot en bod på kyrkogården. Detta arrangemang är relativt nytt, och så sent som i början av 2000-talet låg många av gravhällarna oåtkomliga i staplar intill kyrkogårdsmuren.

Medan vi diskuterade den svårlästa inskriften och de märkliga ”insignerna” upptäckte vi plötsligt att även den korsförsedda gravhäll som står uppställd till vänster om stenen verkade bära spår av mycket skadade runor. Vädret var gråmulet och det var svårt att vara riktigt säker. I torsdags var vi åter där – nu i strålande solsken – och vi kunde utan tvekan fastslå att det rör sig om runor. Kanske har någon annan uppmärksammat dessa redan tidigare, men upptäckten har i så fall inte nått (run)forskarvärlden.

Av allt att döma är detta samma gravhäll som Liljegren registrerade 1833 och som Säve såg 1854. Hur många av runorna som kommer att kunna identifieras och om någonting går att tolka vet vi ännu inte, men säkert är att ytterligare en inskrift kan läggas till den svenska runkorpusen.


Detalj av en del av runinskriften längs stenens vänstra kant.
Bl.a. ser man till höger troligen en bindruna mellan a och s.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Vill du veta mer om gravhällen över den stränge skolmästaren och andra runinskrifter i Fole, läs Thorgunn Snædals artikel i den preliminära utgåvan av Gotlands runinskrifter 3. DS

Runringen från Väskinde

Av: Magnus Källström den 6 May 2010 i Aktuellt, Arkeologi and Runor. 6 Comments

I ATA finns ett brev från arkeologen Mårten Stenberger till professor Elias Wessén. Brevet är daterat den 16 september 1944 och Stenberger skriver där:

”I samtidigt härmed avgående assurerat postpaket översändes härifrån till Dig en nyligen till Gotlands fornsal inlämnad medeltida fingerring med runinskription. Det enda jag f.n. vet om proveniensen är att ringen hittats i ett potatisland i Väskinde socken. Jag hoppas kunna förvärva ringen för Fornsalens räkning och då samtidigt få närmare fynduppgifter. Jag vore nu tacksam, om Du ville visa oss vänligheten att tyda inskriften och därefter återsända ringen hit.”

Detta är de enda uppgifter som hittills har varit kända, och som runforskare undrar man givetvis vad som hände. Var det inga runor? Kom ringen bort på posten? Eller blev den kvar någonstans på fastlandet efter kriget?

En av tjusningarna med forskning är att man ofta hittar något annat än det man letar efter, inte minst i arkiv eller på nätet. Nyligen sökte jag på skoj efter runristade föremål i den digitala katalog som Gotlands Museum har lagt ut, och snubblade då över en katalogpost, som fick mig att haja till. Det handlade om en medeltida fingerring av brons, hittad i en åker 100 meter väster om Klintegårda i Väskinde. Ringen uppgavs bära en graverad runinskrift och hade förvärvats av museet 1945.

Givetvis måste det vara den saknade ringen från Väskinde! Ett par frågor återstod dock: Var det verkligen runor och skulle texten gå att tolka? Av den digitala katalogen framgick att något borde finnas avritat i originalkatalogen, så jag tog snabbt kontakt med Gotlands museum, som lovade att skaffa fram en fotostatkopia.

I tisdags fick jag den i min hand och kunde där läsa följande runor:

dvs. guþ · sihni · þen · sumik · gierði, vilket givetvis betyder “Gud signe den som gjorde mig”

Runorna är tydligt medeltida, och man känner igen vissa typiska gotländska runformer som t.ex. den höga s-runan och m-runan med ensidig bistav, vilket visar att inskriften måste ha tillkommit på ön.

Därmed har den gotländska runkorpusen utökats med ännu en inskrift, men det återstår naturligtvis att undersöka runtexten i original, och se om det går att säga något mer. En fortsättning utlovas därför.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.