Kategori: Runor

Ett oväntat runord i Solna

Arbetet med rengöringen av runstenen i nischen i Solna kyrka. Stenkonservatorn med pannlampa skymtar strax till höger om altaret. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runstenar dyker upp varje år i Sverige, men i många fall bara som fragment. Detta betyder att vi vanligtvis endast får brottstycken av en text – och ibland inte ens det. Om inskriften består av en eller ett par runor är det ofta omöjligt att avgöra vilket ord det kan ha handlat om. När ett helt ord går att läsa verkar det nästan alltid vara de minst intressanta som ”och”, ”sten”, efter eller ”sin” som råkar finnas kvar. Rent statistiskt kanske det måste vara så, eftersom dessa är de mest frekventa i de formelartade minnesinskrifterna.

Trots detta är varje nytt fynd värdefullt och även om det bara är ett enkelt formord som har bevarats, kan den som intresserar sig för språkhistorien ändå hitta viktiga ledtrådar. För drygt tre år sedan gjordes ett oväntat runstensfynd i Solna kyrka strax utanför Stockholm. Det handlade om två fragment av en runsten som låg som botten i en nisch inne i koret. Ristningen har förmodligen varit synlig under ganska lång tid, men av någon anledning har ingen tidigare noterat att det rörde sig om en runsten.

Ristningsytan var delvis täckt av ett putslager, men på det ena fragmentet kunde man utan större svårigheter läsa …a : stan : þi…, vilket bör vara resterna av ”… (res)a(?) denna sten …” Det enda fullständiga ordet var givetvis ordet ”sten”, men i en ganska ovanlig stavning. Att det just stod ”sten” på stenen framhölls särskilt i det TV-inslag som gjordes om fyndet, vilket också säkrade en extra utsändning med avslutande ironisk kommentar i ”Landet runt”.

Även på det andra, mindre fragmentet finns rester av runor, men här kunde jag bara skymta ett par tecken …is… genom putsen. Jag hade också noterat att det intill runslingan fanns några ristningslinjer som såg ut att tillhöra en så kallad bandknut. Sådana finns ofta nedtill på runstenarna och håller ihop de båda slingändarna. Kanske fanns det också fler runor på fragmentet dolda under putslagret.

Nu i februari skulle ristningen äntligen rengöras och jag var på plats för att följa arbetet. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli några större överraskningar. En runföljd …is… passar ju till exempel in i ordet ræisa ’resa’, som ju är ett av de allra vanligaste orden på runstenarna.

Arbetet utfördes av stenkonservatorn Paterik Stocklassa och det dröjde inte särskilt länge innan han hade avtäckt de första runorna. Det visade då sig att inskriften löpte i motsatt riktning än den jag hade räknat med och att runorna skulle läsas …sesk… eller möjligen …se…sk…, eftersom det finns en liten skada på textbandet. Utseendet på bandknuten talar för att detta borde utgöra början av inskriften och letade jag febrilt i minnet efter något passande vikingatida personnamn, men kunde inte komma på något. Därefter fick han fram en i-runa, vilket inte gjorde det hela mer begripligt, men när det sedan dök upp en tydlig n-runa visste jag direkt vad det handlade om. Om den följande runan skulle visa sig vara ett i borde saken vara klar. Det var en i-runa och den följdes dessutom av ett tydligt skiljetecken. Det står alltså seskini på stenen, vilket måste vara en form av ordet syskini ’syskon’! Efter skiljetecknet framkom en l-runa och det följande ordet kan alltså ha varit lētu ’lät’.

Fragmentet med det nu framtagna ordet seskini. Foto Magnus Källström

Eftersom det också fanns ytterligare några tidigare dolda runor på det större fragmentet har inskriften från Solna kyrka numera fått denna lydelse:

() seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
Syskini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
”Syskonen lät resa(?) denna sten …”

Detta är faktiskt en helt unik formulering av början av en runstenstenstext och det runsvenska ordet syskini ”syskon” är tidigare bara säkert belagt på en enda runsten, nämligen Sö 288 som står vid Hågelby i Botkyrka. Stenen är rest av fyra personer – en man och tre kvinnor – och de sammanfattas här som þau : sustkyn ”dessa syskon”. Förmodligen förekommer också en variant av detta ord på en av runstenarna vid Gredby i Eskilstuna (Sö 109), men texten är något oklar på denna punkt.

Att ordet syskini på Solnastenen återges med e-runan måste rimligtvis tyda på ett speciellt uttal av y-vokalen, som bör ha dragit mot [e], rimligtvis via [ø]. Man kan jämföra med en runsten i Sigtuna (U  393), där ordet systr ’systrar’ skrivs sestr med samma beteckning. På en av runstenarna vid Gullbron i Vallentuna (U 237) fanns också en gång ordet brøðr ’bröder’ ristat bereþr. Båda dessa stenar är utförda av runristaren Visäte, som har varit särskilt flitig att rista runstenar i Spånga och som möjligen också har lämnat spår i Solna. Visäte kan dock inte vara mästaren bakom runstenen i Solna kyrka, vilket tyder på att vi här nog snarare är ett lokalt dialektdrag på spåren.

Den ur språklig synpunkt till en början något intetsägande runstenen i Solna kyrka har alltså visat sig vara högintressant! Tråkigt nog vet vi inte var resten av stenen har tagit vägen.

Koret i Solna kyrka fotograferat av S. Brandel 1920 och H. Faith-Ell 1928. Foto: ATA

Det kan framstå som en gåta hur en runsten har kunnat ligga som botten i nisch i kyrkans kor sedan medeltiden och förbli oupptäckt, men det är inte säkert att runorna har varit synliga särskilt länge. Arkivstudier i fotografisamlingen i ATA visar nämligen att själva nischen först kom fram 1928. På ett foto av koret taget 1920 av Sven Brandel är den inte synlig, men på Harald Faith-Ells foto från hösten 1928 finns den plötsligt där. Anledningen var att man i juli detta år hade rivit ned det gamla stenaltaret och vid samma tillfälle bröt man tydligen också igenom en mellanvägg bakom altartavlan, varvid nischen kom fram. Faith-Ells foto visar att kanten på runstenen har varit synlig, men troligen har själva ristningsytan varit helt täckt med puts. Man tycker annars att Faith-Ell borde ha lagt märke till runorna. Samma sommar hade han nämligen rest tillsammans med Elias Wessén i Södermanland och fotograferat mer än hundra runstenar. Han hade även deltagit i rengöringen och uppmålningen av ristningarna och dessutom själv upptäckt en tidigare okänd runhäll (Sö 359) vid Åda utanför Trosa.

Jag gissar att runorna i nischen i Solna kyrka först har blivit synliga vid ett senare tillfälle. Kanske har man vid någon renovering under 1900-talet börjat avlägsna putslagret på stenarna, men av okänd anledning avbrutit arbetet. När detta har skett vet vi tyvärr inte. Här tiger dessvärre arkivmaterialet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.

Hudiks försvunna runsten

Johannes Bureus’ uppteckning av inskriften på Hudikstenen (Hs 8)  i handskriften F a 5 (KB). Foto: Alvin

Det finns runstenar som har dykt upp, dokumenterats en enda gång, för att sedan åter försvinna. En sådant exempel är den runsten som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård i Hälsingland (Hs 20), men som inte har setts till sedan dess. En annan hälsingsk runsten som länge har gäckat både antikvarier och andra runintresserade är den som sägs vara inmurad i Jakobs kyrka i Hudiksvall (Hs 8).

Uppgiften kommer från prosten Olof Broman, som i sitt stora verk Glysisvallur från 1700-talets första hälft uppger sig ha hört att en runsten tillsammans med andra stenar hade förts ”ifrån Hällänge, på Hornslandet, strax wid byn Arnön af Rogstad Sockn” för att användas vid bygget av den nya kyrkan. Vid fornminnesinventeringen har Hällänge till och med markerats som stenens ursprungliga plats, vilket förmodligen är felaktigt.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg. Runstenen bör alltså egentligen inte namnges efter Hudiksvalls kyrka, som hittills har gjorts, utan efter denna sedan länge försvunna bebyggelse.

Hudikstenen är en av fem hälsingska stenar som är ristade med hälsingerunor eller stavlösa runor, som de numera kallas. Bureus genomskådade aldrig principen bakom dessa runor, och kunde alltså inte själv läsa de tecken som han upptecknade från denna sten. Äran av att ha löst hälsingerunornas gåta tillkommer i stället Uppsalaprofessorn och matematikern Magnus Celsius. Med utgångspunkt i Bureus’ uppteckning lyckades han också dechiffrera stora delar av inskriften på Hudikstenen, men fortfarande finns det flera partier i denna inskrift som är höljda i dunkel. Om denna runsten skulle återfinnas vore det givetvis en stor sensation.

Det finns faktiskt ganska utförliga uppgifter om var i murverket på Hudiksvalls kyrka stenen ska finnas. Broman uppger nämligen att den sitter inmurad i det södra hörnet av kyrkans östra gavel. Här har många förgäves sökt efter den. En av dessa var assessorn vid Antikvitetsarkivet, Nils Reinhold Brocman, som 1763 företog en antikvarisk resa till Hälsingland. I sin reseberättelse meddelar han att runstenen ”i Hudiksvalls Kyrkomur, kunde uppå afl­[idne] Prosten Bromans Beskrifning öfver dess Läge och Figuren däröfver icke igenfinnas; Ehuru jag efter denna Beskrifning sökte i östra Gaflens södra Hörn och visste at han skulle vara 2 ⅛ Aln lång samt ½ Aln tjock med några Helsingrunor på ena Sidan.”

Hösten 1928 lät den dåvarande amanuensen vid museet i Hudiksvall, Mårten Stenberger, knacka bort delar av putsen på ett 4 × 4 m stort parti på den östra gaveln vid det södra hörnet, men utan att finna någon runsten. Han konstaterade att själva hörnstenen hade betydande dimensioner (1,60 × 0,5 × 0,5 m) och rensade denna sten från puts både på ovansidan och på den inåt muren vända sidan utan att finna några spår av ristning.

Besvikna runstensletare i Hudiksvall 1946. Efter klipp i ATA.

I samband med putsarbeten i november 1946 hade man återigen funnit en tänkbar kandidat i murverket och docent Sven B. F. Jansson från Stockholms högskola den bekante Run-Janne – kallades in på kort varsel för att övervaka uttagandet av stenen. Arbetet inleddes en fredag och avbröts vid mörkrets inbrott för att fortsätta på lördagsmorgonen. Den misstänkta stenen visade sig vara hårt inkilad i muren, men eftersom man på en mindre sten intill denna hade upptäckt ett påmålat svart kors trodde man sig vara den försvunna runstenen på spåren. När det 2 ton tunga stenblocket slutligen hade befriats ur murverket visade det sig till allas besvikelse helt sakna ristning.

Ingen av de stenar som man har hittills har undersökt vid den östra murens södra hörn har alltså varit den efterspanade runstenen. Mårten Stenberger antog i sin rapport 1928 att den kanske hade blivit insatt insidan av den östra muren och föreslog att man vid en framtida invändig renovering borde ägna denna del av muren en särskild uppmärksamhet. Just nu genomgår kyrkan faktiskt en sådan renovering, men det är mig obekant om det har gjorts några försök att leta efter runstenen på denna plats.

Ett stycke av murverket i Hudiksvalls kyrka. Teckning i handskriften R 555. Foto: Alvin

Det finns dock ytterligare en liten ledtråd till den gäckande runstenen som jag tror är tidigare okänd. Den döljer sig en av de handskrifter, som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor, nämligen R 555 i Uppsala universitetsbibliotek. Handskriften har tillhört Magnus Celsius’ son Olof Celsius och i den långa raden av runstensavbildningar från Hälsingland finns tre på varann följande bilder av en gråstensmur: först avbildad i en linjeteckning, därefter i en omsorgsfullt utförd lavering och slutligen stucken i koppar. En anteckning på laveringen klargör att det handlar om ett parti av Hudiksvalls nya kyrka. Teckningarna är av allt att döma utförda av Antikvitetskollegiets ritare Petter Lang, som i september 1675 följde Magnus Celsius till Hälsingland för att avbilda de fem runstenar med stavlösa runor som Bureus hade sett. Det intressantaste är dock en liten detalj på kopparsticket: från en av stenarna i den nedre delen av murhörnet går ett streck till en anteckning i marginalen: ”N­[ota] B­[ene] thetta är Runstenen».

Detalj av kopparsticket i handskriften R 555 med den föregivna runstenen markerad. Foto: Alvin

Här har vi alltså den föregivna runstenen i Hudiksvalls kyrka exakt utpekad i murverket! Om detta ska kunna föreställa en sten som sitter inmurad i det södra hörnet av den östra muren, måste dock kyrkan här vara avbildad från söder och runstenen har följaktligen även varit synlig sydsidan. Vad jag har förstått täcker den kvarvarande delen av kyrkans bogårdsmur just detta parti av muren närmast hörnet, vilket skulle kunna förklara varför stenen inte har kunnat återfinnas. Bogårdsmuren lär vara uppförd på 1750-talet, så denna del av sydmuren har länge varit oåtkomlig. Av teckningarna framgår att det inte har funnits några runor på de utåt vända delarna av den aktuella stenen och placeringen tillsammans med murens tjocklek talar också emot att någon del av denna sten skulle vara synlig på insidan.

Frågan är dock hur säkra vi ska vara på att runstenen verkligen blev inmurad i kyrkan i samband med kyrkbygget. Bromans uppgift om att den tillsammans med andra stenar skulle ha hämtats från Hällänge på Hornslandet i närheten av byn Arnön, som ligger 14 km bort, kan åtminstone inte vara riktig, när vi vet att stenen redan vid sekelskiftet 1600 fanns vid byn Hudik, bara ett par kilometer från den senare kyrkplatsen. Visserligen anför Broman en mycket bestämd källa för den långväga runstenstransporten, nämligen ”then gamle HandelsM­­[annen] Zacharias Larsson”, som ska ha varit kyrkvärd under den tid som den nya kyrkan uppfördes. Trots detta finns det goda skäl att misstänka att uppgiften kommer från ett annat håll.

Den förste som lyckades läsa och tyda Hudikstenens runor var som nämnts Magnus Celsius, vars tolkning Broman återger på följande sätt: ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.” Denna tolkning finns även i en annan uppsaliensisk handskrift, som vi har låtit digitalisera inom projektet, nämligen R 553. I detta fall är tolkningen på latin och slutet har fått formen ”præfecte insulæ Aquilarum. (Arnön)”. Det råder väl ingen större tvekan om att uppgiften om att stenen skulle ha förts från Arnön till kyrkbygget måste ha sitt ursprung i denna tolkning och förmodligen har Bromans sagesman lärt känna den i samband med Magnus Celsius’ besök 1675. Detta är nog inte första gången som en lärd tolkning på relativt kort tid har omvandlats till något som ser ut som en lokal tradition.

Markeringen för RAÄ Rogsta 140:1 borde alltså egentligen strykas – eller åtminstone förses med en kraftig varning – samtidigt som en ny markering bör sättas på platsen för den försvunna byn Hudik (det vill säga ungefär vid den södra rondellen vid Ica Maxi). Detta är ju stenens tidigast kända plats, som nog inte alltför avlägsen från den ursprungliga. Runstenar restes ju gärna vid viktiga vägar. Ett kort stycke åt nordost finns även ett litet järnåldersgravfält, som måste ha tillhört till denna bebyggelse.

Något ”Arnön” läser man inte längre på Hudikstenen. Inskriften brukar i dag i stället översättas på följande sätt: ”bariʀþ uppreste denna sten efter Un …, sin broder. Han var Ärenbjörns son … Hjälpe Gud Uns ande”.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det kan nämnas att även markeringen för RAÄ Hudiksvall 3:1 bör korrigeras. Den har felaktigt råkat hamna på kyrkans nord(!)östra hörn. DS.

Runfynd från Lena del 3

Linda Qviström penslar fram sitt fynd i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.

Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.

Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.

Ristningen finns bara bevarad på en liten del av stenen. Foto Magnus Källström

Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.

Johannes Bureus’ uppteckning av runorna på U 1029 i handskriften F.a.6. Foto ATA

I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u-­ eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.

I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.

Stenen ligger som trappsten i den gamla sydportalen och har utsatts för en omild behandling, förmodligen vid 1864 års renovering. Foto Magnus Källström

Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.

De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.

PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS

Runfynd från Lena del 2

Runstenarna U 1026 (till höger) och U 1027 (till vänster) i hästhagen vid Lena kyrka i begynnande vinterskrud. Foto Magnus Källström

Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.

Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.

I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.

I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt :

[·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu]
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”

Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna  av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.

En mycket nöjd Robin Lucas från Upplandsmuseet passar in det nyfunna fragmentet på rätt plats. Foto Magnus Källström

Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.

På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.

Fotomontage av U 1027 där de ornerade fragmenten har passats in nedtill till höger samt Dybecks teckning av den större stenen i Sverikes runurkunder (1860–76).

När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.

Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fortsättning följer här.

Runfynd från Lena del 1

Det nyfunna fragmentet i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.

Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.

Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:

… asbiurn · ạuk i[n]-… -­-[k]ụrụ….-­-­-…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”

Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.

Det tidigare kända fragmentet U 1028, som i dag finns inne i kyrkan. Foto Magnus Källström

Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va­[ʀ] ”han var” eller [h]­ann va­[] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.

Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).

Detalj med den nyupptäckta n-runan nedtill till höger, som inte tidigare har noterats. Foto Magnus Källström

När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.

Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.

Fortsättning följer här.

Kom runorna i mässboken från Sidensjö från Rom?

Mässboken från Sidensjö kyrka i Ångermanland. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag i Härnösand och Sundsvall för arkivstudier inför den utgåva av Medelpads runinskrifter, som jag just nu arbetar med inom projektet Evighetsrunor. När jag planerade denna resa slog det mig att det ju på landsarkivet i Härnösand finns en mässbok från 1500-talet med en text skriven med runor. Denna måste jag givetvis passa på att se i verkligheten.

Runorna står på ett pappersark som är inklistrat på insidan av bokens tjocka träpärm. På samma ark finns mycket annat: äldre ägarbeteckningar, årtal, korta latinska texter, början på ett alfabet, teckningar av människor och labyrinter. Det mesta är skrivet med bläck, men även blyerts och rödkrita har kommit till användning.

För drygt tio år sedan diskuterades runorna i denna mässbok i Arkeologiforum och det råder sedan dess ingen tvekan om hur de ska tolkas. Det står ”Andreas Olai” det vill säga den latiniserade formen av Anders Olofsson. Man har också velat identifiera denne med Herr Anders, som var den förste lutheranske kyrkoherden i Sidensjö 1542–56.

Om detta är riktigt skulle vi här få en ganska exakt datering av runorna i mässboken. Detta sammanfaller tidsmässigt med när man tror att prästen Johannes Olai Kalmarensis skrev sin välbekanta text med runor (Öl 34) på korväggen i Runstens kyrka på Öland: ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna, runor läsas och skriva.” Samme man anses också ha skrivit ett par rader ur David psalm med runor i en tryckt mässbok från 1541 som fanns i kyrkan vid J. H. Rhezelius’ besök 1634. Denna inskrift (Öl 35) har betraktats som förlorad sedan länge, men i samband med vårt projekt har det visat sig att både bok och inskrift finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek.

Runorna i mässboken från Sidensjö. Foto Magnus Källström

Om det är den ovan nämnde Herr Anders som har skrivit runorna i mässboken i Sidensjö så har även han levt upp till det kompetenskrav som Johannes Olai från Kalmar stipulerade. Frågan är dock om runorna kan vara så gamla. Jan Owe har i den nämnda nätdiskussionen påpekat att teckenformerna påminner om det runalfabet som förekommer i de historiska verk som bröderna Johannes och Olaus Magnus gav ut i Rom 1554–55. Runan s är exempelvis av den s.k. gotländska typen, där det nedre ledet har full runhöjd. Inskriftens andra runa har formen av en k-runa, men som Owe har noterat finns hos bröderna Magnus en variant av n-runan, där den ensidiga bistaven går snett uppåt höger. Denna når visserligen inte så högt som i inskriften i mässboken, men eftersom alla a-runor i denna inskrift har bistaven neddragen till baslinjen råder det ingen större tvekan om att runan ska uppfattas som n, även om den formmässigt kommer att sammanfalla med den vanliga k-runan.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Såväl s-runans som n-runans form talar för att det alfabet som har använts i Sidensjö återgår på det alfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Det betyder också att ett par andra tecken bör translittereras annorlunda än i en genuin medeltida runinskrift. Det som ser ut som runan þ är här tecknet för d och a-runan med dubbelsidig bistav som ju annars svarar mot æ ska uppfattas som e. Inskriften bör alltså återges som andreas olai.

Vad vi vet dog Herr Anders i Sidensjö 1556. Man undrar därför om det verkligen är möjligt att han kan ha hunnit ta del av de historiska verk som bröderna Magnus lät trycka nere i Italien ett eller ett par år tidigare. I mässboken från Sidensjö går dessutom bistaven i a-runan hela vägen ned till baslinjen, vilket är ett drag som ofta möter i senare runinskrifter från efterreformatorisk tid. Även om inskriften andreas olai skulle syfta på kyrkoherden i Sidensjö så kan han knappast ha skrivit runorna själv.

Under det runskrivna namnet står årtalet 1606 följt av två ord på latin (Valeat lector ”Må läsaren ha hälsa”). Detta ser ut att ha skrivits med samma bläck som runorna, men har knutits till ett annat namn som finns skrivet på insidan av pärmen, nämligen Andreas Petri Bothniensis som förekommer två gånger. Denne har ansetts vara identisk med Andreas Petri (Grubb), som föddes i Gävle 1525 och som var kyrkoherde i Nederluleå 1569–1611.

Vid jultiden år 1600 fick denne kyrkoherde besök av en släkting, nämligen den inte helt obekante Johan Bure (Johannes Bureus), som var ute på sin stora norrländska resa. Syftet med denna resa var att undersöka runinskrifter och uppteckna språk- och folkminnen, men Bure ville också söka sitt ursprung. Av Andreas Petri fick han flera uppgifter om sin morfar Andreas Olai (1512–1569), som ursprungligen kom från Uppsala, men som hade varit kyrkoherde i Skellefteå åren 1554–69. Man frågar sig givetvis om det inte kan vara namnet på denne Andreas Olai som finns i mässboken och om Bure kan ha något med saken att göra.

Bure kan dock knappast misstänkas ha skrivit dessa runor i mässboken. Även om han var bekant med Johannes Magnus’ runalfabet (det finns återgivet på hans stora runtavla från 1599) så är det väl inte särskilt troligt att han skulle ha använt just denna variant. Dessutom är handstilen är inte hans. Det är alltså fortfarande en gåta vem som skrev namnet andreas olai i mässboken från Sidensjö och vem som egentligen åsyftas.

Inte heller vet vi varifrån bröderna Magnus hämtade sin runkunskap, men det har påpekats att vissa av deras runformer, bl.a. s-runan påminner om de runor som användes på Gotland under medeltiden. En upptäckt som gjordes för ett par år sedan ser ut att kunna styrka denna teori.

Den svårlästa rödkriteinskriften i Lojsta kyrka på Gotland. Runalfabetet finns i raden näst längst ned. Foto Magnus Källström

I september 2016 var jag i Lojsta kyrka på Gotland för att försöka läsa något av den långa men ytterst skadade runtext som finns skriven med rödkrita på den södra tornportalen (G 83B). Denna inskrift avtecknades första gången av P. A. Säve 1864, men verkar inte ha undersökts i modern tid. I Gotlands runinskrifter (1962) återges ingen läsning, utan man har där nöjt sig med att citera några äldre undersökningar. Inskriften visade sig tyvärr så skadad att det inte gick att få någon begriplig mening ur textfragmenten med undantag för raden näst längst ned där jag till min stora förvåning upptäckte ett komplett runalfabet med runorna uppställda i ABC-ordning! Ett sådant runalfabet har i Sverige bara påträffats en gång tidigare och det så sent som 1996 inne i Gärdslösa kyrka på Öland.

Runalfabetet i Lojsta kyrka. Kalkering av Magnus Källström 2016.

Tyvärr är några av runorna i början av alfabetet i Lojsta nu helt oläsliga, men de övriga tecknen går att bestämma. Det står:

ạb-­-­-­-fg̣hiklmnopqrstuvxyð

Det intressantaste är att alfabetet slutar med en stungen þ-runa och att det inte finns några tecken för /æ/ och /ø/. Av allt att döma beror det på att detta är ett runalfabet avsett för att skriva forngutniska, där ju dessa ljud saknas. Inte heller i bröderna Magnus’ runalfabet finns några tecken för /æ/ och /ø/ och den runa med övertvärande bistav som annars brukar vara tecknet för æ är här placerat under e. Det senare stämmer med bruket på Gotland, där denna runa under medeltiden emellanåt används som tecken för /e/.

Mycket talar alltså för att det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom har gotländska rötter. Egentligen är detta kanske inte så konstigt. Bröderna Magnus kom från Linköping och Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Troligen har ett gotländskt runalfabet av den typ som ännu finns på väggen i Lojsta letat sig in i de kyrkliga och lärda miljöerna på det svenska fastlandet och därifrån har tagits till Rom när de två katolska biskoparna flydde landet under reformationen. Det kan verka lite ironiskt att samma runalfabet genom deras tryckta skrifter har kommit tillbaka till Norden och då bland annat använts i ett par lutheranska mässböcker, den ena på Öland, den andra i Norrland.

De runor som finns i mässboken från Sidensjö har alltså ytterst sitt ursprung på Gotland, men har tagit omvägen via Rom.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.

Omlästa runor i Skön

De båda runstenarna vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15 och M 16). Foto Magnus Källström

Att omvärderingen av en enda runa ibland kan ändra tolkningen av en runinskrift är ett välkänt faktum. Det var exempelvis så som Forsaringen vilken länge betraktades som medeltida plötsligt blev tidigvikingatida och nästan samtida med Rökstenen. Det enda som behövdes var att någon – i detta fall den norske runologen Aslak Liestøl – insåg att det som länge hade lästs som en r-runa i stället borde vara u. Något liknande – men inte alls lika omvälvande – fick jag erfara för en dryg månad sedan när jag var i Sundsvallstrakten för att granska några runstenar inför utgivningen av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor.

Ett av mina mål för denna resa var Sköns kyrka. Algot Hellbom har i sin lilla bok Medelpads runstenar från 1979 räknat med tre runstenar från denna plats (M 15­–­17), men granskar man de äldre uppgifterna om den sedan länge försvunna M 17 närmare, så undrar man om det inte här har rört sig om delar av två olika runstenar. I så fall har det vid Sköns kyrka en gång funnits fyra runstenar, vilket är ett för Norrland svårslaget rekord och vittnar om platsens betydelse under vikingatiden.

Mitt ärende i Skön gällde de två runstenar som ännu finns kvar och som står resta strax till höger om tornet. Jag hade bara sett dem en gång tidigare, nämligen i juli 2006 då jag var sysselsatt med min avhandling och hade åkt till Medelpad för att försöka förstå några dunkla ristarsignaturer på ett antal av landskapets runstenar. En av dessa signaturer skulle finnas på en sten vid Sköns kyrka och jag minns att jag kom dit på morgonen (i lånade gummistövlar) precis efter att det hade regnat rätt rejält. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och det var mycket svårt att urskilja detaljerna i ristningen i grådasket. I juni 2016 – alltså tio år senare – var jag där igen, men då höll man på att sätta upp byggnadsställningar kring tornet inför en renovering och båda runstenarna stod oåtkomliga i skyddande trälådor.

Av de två runstenarna är det framför allt den mindre av stenarna (M 16) som har intresserat mig. Stenen som egentligen bara utgörs av ett toppstycke av en runsten upptäcktes 1911 liggande i en stenläggning vid prästgårdens stallbyggnad, där den enligt författaren Olof Högberg var ”översmetad med fasthårdnad murbrukspladaska”. Förmodligen har detta fragment tidigare suttit inmurat i den år 1848 rivna medeltidskyrkan i Skön.

Hellbom har 1979 återgivit denna inskrift som Bia(r)(n) raiti [] []þur sin : kuþ hialbi ant hans … [ris]ti runaʀ och ger följande rekonstruktion av texten: ”Björn reste [denna sten efter N N, fa]­der sin. Gud hjälpe hans ande. [N N ris]­tade runorna.”

De sista runorna i böneformeln är inte uppmålade på stenen, men jag kunde 2006 omöjligen få fram det ant hans som Hellbom har (och som är den läsning som ännu refereras i Samnordisk runtextdatabas). Så vitt jag kunde se fanns det bara fyra runor i slutet av ormslingan och dessa skulle nog snarast läsas salu!

Inskriften i svansen på rundjuret på runstenen M 16. Ytterst svårt att fånga på bild, så den klentrogne måste nog själv besöka Sköns kyrka och granska partiet. Foto Magnus Källström

När jag kom till Skön nu i september var det strålande solsken och jag hade förmånen att få utmärkt släpljus över stenytan, där jag nu utan tvekan kunde läsa just kuþ hialbi salu ”Gud hjälpe själen”. Inskriftens början och slut beredde mig dock betydligt större problem och trots att jag besökte Sköns kyrka ytterligare tre­(!) gånger under min korta vistelse i Sundsvall lyckades jag inte komma till någon slutgiltig läsning av dessa delar av inskriften. Det enda som jag för närvarande är helt säker på är att det varken står ”Björn” eller ”ristade runorna” på stenen.

Den andra runstenen vid Sköns kyrka upptäcktes 1848 när den gamla kyrkan revs och den har undersökts och avbildats flera gånger sedan dess. I början av 2000-talet gjorde man här en märklig upptäckt, nämligen att det på den sneda överytan fanns den nedre delen av ett stort flätkors, som ingen tidigare hade sett.

Inskriften har lästs och tolkats på följande sätt:

biurn : riti stain þino : aftiʀ : ufriþ : auk at : un sunu sin
”Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Un, sina söner.”

Detta kan verka okomplicerat, men de två sista orden sunu sin ställer till det något. Det borde nämligen egentligen ha stått sunu sina om det ska tolkas ”sina söner”. Stenens sunu sin talar snarare för tolkningen ”sin son”, men då måste man i stället räkna med att ristaren har använt den ålderdomliga formen sunu i stället för sun. En sådan osynkoperad form förekommer i regel bara på runstenar från tidig vikingatid som exempelvis Rökstenen, vilket gör den rätt oväntad på en runsten från 1000-talets andra fjärdedel.

När jag såg stenen 2006 antecknade jag att det troligen finns ett kolonformat skiljetecken i botten av det flagrade partiet efter den sista runan n. Detta borde i så fall tyda på att tolkningen ”sin son” är den rätta och vi på runstenen från Skön faktiskt har ett exempel på den antikviterade formen sunu. När jag återsåg stenen nu i september läste jag först på samma sätt ett skiljetecken i form av ett kolon på slutet, men jag noterade att punkterna faktiskt inte var runda utan långsträckta. Inte förrän vid mitt sista besök när jag var på väg tillbaka till Stockholm förstod jag vad det handlade om. Det är inte något skiljetecken som finns i botten av flagringen utan de båda bistavarna till en o-runa. Huvudstaven i denna runa måste vara bortvittrad och anledningen till att jag inte hade övervägt detta alternativ beror säkert på att en sådan huvudstav borde ha varit synlig i de oskadade partierna i anslutning till det vittrade partiet. Jag hade dock inte tänkt på att huvudstavarna på Skönstenen liksom på många andra norrländska runstenar ofta är bakåtlutade. Om den avslutande runan på Skönstenen haft en sådan form ryms den utan problem i skadan.

Bistavarna till den förbisedda o-runan på runstenen M 15 vid Sköns kyrka skymtas här till vänster om (den här upp och nedvända) n-runan. Foto Magnus Källström

Det sista ordet ska alltså av allt att döma läsas sino, där den sista runan liksom i ordet þino þenna står för nasalt /ã/. Tolkningen blir då ”sina söner” som man tidigare har tänkt sig.

Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men upptäckten av skrivningen sino för sīna på denna sten är av stort intresse. Denna skrivning är faktiskt tidigare bara belagd i 12 svenska runinskrifter: två från Södertörn i Södermanland, tre i Västergötland (varav två i trakten av Mariestad), sex från Uppland och en tidigare i Medelpad. Dessa belägg kan ställas mot 132 vikingatida skrivningar för denna böjningsform med den vanliga a-runan (sina).

Av de sex exemplen på skrivningen sino i Uppland härrör tre från den berömde runristaren Åsmund Kåresson och enligt mitt förslag är det också han som har svarat för det tidigare kända medelpadska belägget på en av runstenarna från Attmarby (M 5). Att samma skrivning nu även finns på en annan medelpadsk runsten, som måste vara utförd av en lokal ristare, ger ytterligare ett litet stöd åt min gamla teori att Åsmund ursprungligen var en medelpading som tog det norrländska runbruket till Uppland i stället för tvärt om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Åsmund Kåresson och runinskrifter i Norrland kan man även läsa i denna artikel. DS.

K-podd 44: RUN-EXTRA! Om den återfunna runstenen vid Stora Tidö

Eskilstunabon Erik Björklid reagerade på vad han såg i marken när han cyklade förbi ett vägarbete vid Mälarvägen. Hans upptäckt ledde till att en tusenårig runsten nu är återfunnen efter 350 år.

Det här spännande fyndet fick K-podd att koppla upp sig till  Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, för att få höra allt om den nyfunna runstenen och vad som händer nu.

Magnus hänvisar till Södermanlands runinskrifter för den som vill gå vidare med sitt runsökande. Här hittar du den och andra volymer om Sveriges runinskrifter i digitaliserad form.

K-podd finns även som alltid att hitta i din app för poddlyssning i mobilen. Prenumerera gärna så missar du inget.

Vi önskar dig trevlig och inte minst spännande lyssning!
/K-poddredaktionen