Kategori: Samlingar

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Övning för det som inte får hända – kurs i restvärdesräddning för kulturarv

Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?

Riskantikvarieämbetets konservator Erika med rökdykningsutrustning
Erika Hedhammar på kurs vid Dudley brandstation i England. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens restvärderäddning.

Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen ”Salvage and Emergency Planning Course” som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.

Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.

Vattnet forsar ut ur en lednign i huset. Vi försöker leda bort vattnet.
Här övar vi oss på att leda bort vatten från en läckande ledning i ett hus. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.
Övning att hänga upp och ta ner en tavla säkert .
Övning att evakuera tavlor säkert för både personal och tavla. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.

Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De ”museiföremål” (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.

Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.

Vad ska räddas först?
Kort information om prioriterade föremål på Dudley Manor Museum.

I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.

Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.

Böcker torkas effektivt i en vindtunnel.
Vindtunnel för att torka böcker. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.

Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation.  Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.

>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö.

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter.

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelqvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen. Hon har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, Svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill få fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård.

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

 

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelkvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
Bildtext: En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

 

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen från Lisa Nilsen kulturvård. Lisa har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

 

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill ha fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och Housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kommentarer inaktiverade för Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård. Publicerat i

IPM i Paris – rapport från skadedjurskonferens på Louvren

Ämnena skadedjur och mögel samlade i september 166 deltagare från hela världen på Louvren i Paris. Utredaren Lisa Nilsen sammanfattar här sina intryck från den tre dagar långa konferensen.

Den första internationella konferensen i IPM (Integrated Pest Management/samordnad skadedjurskontroll) organiserades i Piacenza, Italien, 2011. Den andra i Wien 2013 och nu denna i Paris. Jag har varit med på alla tre och i samtliga fall bidragit med presentationer om den standard i IPM som varit under utarbetande. Till årets konferens var standarden färdig och kunde visas upp, färsk och nyutgiven. Många av de experter som varit med att utforma standarden var med och det kändes roligt att tillsammans med dem kunna lansera det jobb vi gjort.

Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.
Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.

Ökad resistens mot insektsgifter
Resistens mot pesticider nämndes några gånger då det konstaterades att de helt enkelt inte hjälper längre. Förebyggande metoder är den enda vägen framåt. Jag läste ett intressant blad från Sri Lanka, där författaren berättade att intag till samlingarna i arkivet rutinmässigt behandlas med en biocid. Undersökningar har senare visat att insekterna inte dör av giftet, men ändå fortsätter man med metoden av gammal vana.

The biggest pest in America
Flest skratt fick skadedjursexperten Patrick Kelley när han beklagade att man i USA nu har upptäckt en ny art av skadedjur som riskerar att ställa till stor skada, Trumpus ridiculae är det latinska artnamnet. Kelley hade annars gjort en intressant studie om feromoner efter att museer uttryckt oro för att feromonerna från fällorna skulle hamna på textilierna, som i sin tur skulle dra till sig extra mycket mal. Hans resultat visade att så inte var fallet.

Vad kostar IPM egentligen?
Ett annat föredrag som imponerade på mig var en ung konservator på ett etnografiskt museum i Wien, Sophie Fuernkranz. Hon har under fem år samlat data på hur mycket tid hon lägger på IPM, inklusive rengöring, packning, tid med praktikanter. Det blev totalt tio timmar i veckan, 25% av en heltidstjänst, vilket är värdefull information för alla museer som på allvar vill ta upp kampen mot skadedjur.

Att engagera besökare
Mel Houston från National Trust for Scotland berättade om hur de försöker få besökare med på tåget vad gäller IPM. Besökarna får klisterfällor med sig hem för att se om det finns skadeinsekter även där. Det imponerade på fransmännen tror jag, där man först på senare tid har börjat erkänna att man har problem med skadedjur. Vad gäller skadedjuren i Skottland berättade Mel att de bara ökar och ökar. Men det kan också bero på att man där blir allt bättre på att rapportera.

Det var också ganska många presentationer om mögel. Mikroorganismer räknas också som ”pests” enligt definitionen i standarden.

Den brittiska insektsdatabasen
Den sista talaren var Jane Thomson Webb från Birmingham Museums. De har en databas dit kulturarvsinstitutioner runt om i Storbritannien kan rapportera om olika insektsfynd. På så sätt kan de hålla kolla på spridning och förekomst. Vi svenskar som var med på konferensen tänkte direkt att det är någonting vi måste ha i Sverige också. Vi var några som pratade om att vi ska ta kontakt med Birmingham Museums och fråga om vi får haka på deras färdiga system (Brexit or no Brexit…).

Slutsats – städning regerar!
Slutsatserna från flera av föredragen var att lösningen stavas städning. Det gläder förstås mig, som i hela mitt yrkesverksamma liv hävdat att vi måste lägga resurser på städning och städares status. Ett stort problem på bland annat ett av de större Parismuseerna är att städfirmorna byts ut vart tredje år. Det känner vi igen från Sverige också och jag undrar vad som ska till för att vi ska få tillbaka egenanställd städpersonal. Billigt på kort sikt visar sig ofta bli dyrt på lång sikt.

Hela poängen med att samlas på det här sättet är ju att vi tar del av varandras kunskap. Med på konferensen var deltagare från Afrika, Asien, Europa och Nordamerika. Det var många intressanta presentationer om de senaste rönen i forskningen, både från större institutioner och privata företag som visade sin utrustning för att förebygga angrepp från insekter. På dessa konferenser har jag mött flera små familjeföretag som ägnar sig åt olika behandlingsmetoder och apparater för bekämpning av skadedjur i museer, arkiv och bibliotek. ”Min pappa har ägnat trettio år åt att utveckla och framställa den här ljusfällan”, sa en av dem när han presenterade sitt företags stora klisterfälla som lockar med grönt ljus utan UV. Den fällan är vanlig på franska museer, de hade den i magasinet på Musée de l’Histoire de la Nature som vi gjorde studiebesök hos under veckan.

Nästa IPM-konferens i Stockholm 2019
Under konferensen blev vi svenska deltagare från Riksantikvarieämbetet, Nationalmuseum och Naturhistoriska Riksmuseet tillfrågade av självaste David Pinniger, nestorn emeritus inom IPM, om inte vi kunde tänka oss att organisera nästa konferens. Jag skrev direkt till min chef och fick ett ”självklart, vad roligt” till svar. Därför, kära läsare, uppmanar jag er att sätta igång med projekt om skadedjur och mögel, så att ni kan presentera era resultat i Stockholm på nästa internationella skadedjurskonferens 2019. Jag längtar redan.

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se

Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum, Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet och Carola Häggström, Riksantikvarieämbetet. Foto: Okänd konferensdeltagare.
Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum och Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Okänd konferensdeltagare.

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

Gallring på svenska

Under året kommer Riksantikvarieämbetet att färdigställa den påbörjade översättningen och anpassningen av Disposal toolkit, råd vid gallring på museer.

Gallring som en del av en hållbar samlingsförvaltning

Gallring är en ständigt aktuell fråga för nästan alla museer. När man tittar på museernas samlingar visar de upp en brokig bild av vad som samlatas in genom historien. Samlingarna har byggts upp mer eller mindre planerat. Syftet har ofta varit att allt ska bevaras för framtiden.

Idag innebär en hållbar samlingsförvaltning att samlingarna förvaltas, används och utvecklas för att svara upp mot behoven för nutida och framtida generationer. Ibland kan det innebära att ett museum behöver göra avvägningar mellan att behålla föremål, gallra bort andra och samla in nytt.

Gallring av museisamlingar är inte okontroversiell, men kan, om den hanteras professionellt, leda till att objekt och samlingar:

  • tas om hand på ett bättre sätt
  • används mer
  • blir mer tillgängliga för allmänheten

Det är viktigt att all gallring sker på ett kontrollerat sätt, öppet och transperent så att den inte skadar förtroendet för museet och museer i allmänhet.

Disposal toolkit – översättningen

Under konferensen Gallringens etik som hölls på Nordiska museet år 2012 konstaterade publiken att det skulle behövas mer etisk rådgivning för gallring på museer i Sverige. Riksförbundet Sveriges museer tog på sig att undersöka om det brittiska gallringshjälpmedlet Disposal toolkit från Museum Association skulle kunna fungera som ett sådant verktyg även i Sverige. Disposal toolkit snabböversattes och skickades ut på remiss. Enligt svaren var man övervägande positiv till en svensk översättning dock med behov av viss bearbetning och anpassning till svenska förhållanden.

Nu har Riksantikvarieämbetet som en del av sitt arbete med att utveckla olika verktyg för god samlingsförvaltning tagit över arbetet med att färdigställa översättningen. Arbetet sker i dialog i med svenska ICOM och Riksförbundet Sveriges museer.

  • “Vi ser stora vinster med att samordna arbetet med andra verktyg som till exempel samlingsförvaltningsstandarden SPECTRUM” säger projektledaren Annika Carlsson.

För kontakt se: http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/gallring-och-oversattning-av-disposal-toolkit/

Länk till den engelska Disposal toolkit:

http://www.museumsassociation.org/download?id=15852

 

 

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Vad gömmer sig i samlingen? Expertnätverket om gift fortsätter

Ja, vad finns det för giftiga ämnen att se upp för i en museisamling egentligen? En hel del! I vissa fall kan föremål i sig vara giftiga på grund av att de innehåller giftiga pigment eller mineraler, kvicksilver, bly, asbest eller bekämpningsmedel, i andra fall för att de innehåller ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Eftersom dessa farliga ämnen i de flesta fall inte är direkt synliga för ögat krävs mycket kunskap hos den som hanterar en samling.

För att öka medvetenheten om dessa ämnen har Riksantikvarieämbetet under 2015 med hjälp av FoU-medel initierat ett expertnätverk kring ämnet, tillsammans med representanter från flera museer runt om i Sverige samt Arbetsmiljöverket. Under året har nätverket träffats kontinuerligt och en stor uppgift var att anordna en seminariedag på temat gift i anslutning till Samlingsforum.

DSC00629
Maria Dahlin från Arbetsmiljöverket på Samlingsforum 2015. Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-BY)

Nätverket har valt att träffas på en ny plats vid varje möte, till exempel ute på de medverkande museerna. Detta har gett oss möjlighet att se hur arbetet går till på olika arbetsplatser vilket har varit både roligt och lärorikt. Det senaste mötet hölls på Etnografiska museet, där botaniserade vi runt i det stora magasinet och hittade många intressanta föremål. Ett och annat giftigt också… Att arbeta med ett bra och genomtänkt system för märkning av föremål är därför mycket viktigt.

Kaj Thuresson undersöker giftiga pilspetsar.
Kaj Thuresson undersöker giftiga pilspetsar. Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-BY)

Nätverket fortsätter under 2016 att öka medvetenheten om ohälsosamma ämnen i museisamlingar. Den stora uppgiften under året kommer vara att utveckla en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Riksantikvarieämbetet har också påbörjat en serie av Vårda väl-blad som tar upp giftiga ämnen och hanteringen av dessa på ett kortfattat vis. Först ut var bladen om ”Kvicksilver i samlingar” samt ”Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?”, som under 2016 kommer följas av en rad andra rådgivande blad om viktiga hälsorisker.

Ett exempel på en tydlig märkning av föremål innehållande asbest och kvicksilver. Foto: Thomas Gütebier

Medverkande i expertnätverket under 2015: Kaj Thuresson (Riksantikvarieämbetet), Sara Norrehed (Riksantikvarieämbetet), Carola Häggström (Riksantikvarieämbetet), Gabriella Ericsson (Riksantikvarieämbetet), Maria Dahlin (Arbetsmiljöverket), Thomas Gütebier (Medicinhistoriska museet Göteborg), Gunilla Lehman (Naturhistoriska riksmuseet), Anna Persson (Naturhistoriska riksmuseet), Karin Björling-Olausson (Nordiska museet) och Christian Stadius (Etnografiska museet).