Kategori: Samlingar

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård.

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

 

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelkvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
Bildtext: En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

 

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen från Lisa Nilsen kulturvård. Lisa har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

 

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill ha fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och Housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kommentarer inaktiverade för Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård. Publicerat i Taggad ,

IPM i Paris – rapport från skadedjurskonferens på Louvren

Ämnena skadedjur och mögel samlade i september 166 deltagare från hela världen på Louvren i Paris. Utredaren Lisa Nilsen sammanfattar här sina intryck från den tre dagar långa konferensen.

Den första internationella konferensen i IPM (Integrated Pest Management/samordnad skadedjurskontroll) organiserades i Piacenza, Italien, 2011. Den andra i Wien 2013 och nu denna i Paris. Jag har varit med på alla tre och i samtliga fall bidragit med presentationer om den standard i IPM som varit under utarbetande. Till årets konferens var standarden färdig och kunde visas upp, färsk och nyutgiven. Många av de experter som varit med att utforma standarden var med och det kändes roligt att tillsammans med dem kunna lansera det jobb vi gjort.

Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.
Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.

Ökad resistens mot insektsgifter
Resistens mot pesticider nämndes några gånger då det konstaterades att de helt enkelt inte hjälper längre. Förebyggande metoder är den enda vägen framåt. Jag läste ett intressant blad från Sri Lanka, där författaren berättade att intag till samlingarna i arkivet rutinmässigt behandlas med en biocid. Undersökningar har senare visat att insekterna inte dör av giftet, men ändå fortsätter man med metoden av gammal vana.

The biggest pest in America
Flest skratt fick skadedjursexperten Patrick Kelley när han beklagade att man i USA nu har upptäckt en ny art av skadedjur som riskerar att ställa till stor skada, Trumpus ridiculae är det latinska artnamnet. Kelley hade annars gjort en intressant studie om feromoner efter att museer uttryckt oro för att feromonerna från fällorna skulle hamna på textilierna, som i sin tur skulle dra till sig extra mycket mal. Hans resultat visade att så inte var fallet.

Vad kostar IPM egentligen?
Ett annat föredrag som imponerade på mig var en ung konservator på ett etnografiskt museum i Wien, Sophie Fuernkranz. Hon har under fem år samlat data på hur mycket tid hon lägger på IPM, inklusive rengöring, packning, tid med praktikanter. Det blev totalt tio timmar i veckan, 25% av en heltidstjänst, vilket är värdefull information för alla museer som på allvar vill ta upp kampen mot skadedjur.

Att engagera besökare
Mel Houston från National Trust for Scotland berättade om hur de försöker få besökare med på tåget vad gäller IPM. Besökarna får klisterfällor med sig hem för att se om det finns skadeinsekter även där. Det imponerade på fransmännen tror jag, där man först på senare tid har börjat erkänna att man har problem med skadedjur. Vad gäller skadedjuren i Skottland berättade Mel att de bara ökar och ökar. Men det kan också bero på att man där blir allt bättre på att rapportera.

Det var också ganska många presentationer om mögel. Mikroorganismer räknas också som ”pests” enligt definitionen i standarden.

Den brittiska insektsdatabasen
Den sista talaren var Jane Thomson Webb från Birmingham Museums. De har en databas dit kulturarvsinstitutioner runt om i Storbritannien kan rapportera om olika insektsfynd. På så sätt kan de hålla kolla på spridning och förekomst. Vi svenskar som var med på konferensen tänkte direkt att det är någonting vi måste ha i Sverige också. Vi var några som pratade om att vi ska ta kontakt med Birmingham Museums och fråga om vi får haka på deras färdiga system (Brexit or no Brexit…).

Slutsats – städning regerar!
Slutsatserna från flera av föredragen var att lösningen stavas städning. Det gläder förstås mig, som i hela mitt yrkesverksamma liv hävdat att vi måste lägga resurser på städning och städares status. Ett stort problem på bland annat ett av de större Parismuseerna är att städfirmorna byts ut vart tredje år. Det känner vi igen från Sverige också och jag undrar vad som ska till för att vi ska få tillbaka egenanställd städpersonal. Billigt på kort sikt visar sig ofta bli dyrt på lång sikt.

Hela poängen med att samlas på det här sättet är ju att vi tar del av varandras kunskap. Med på konferensen var deltagare från Afrika, Asien, Europa och Nordamerika. Det var många intressanta presentationer om de senaste rönen i forskningen, både från större institutioner och privata företag som visade sin utrustning för att förebygga angrepp från insekter. På dessa konferenser har jag mött flera små familjeföretag som ägnar sig åt olika behandlingsmetoder och apparater för bekämpning av skadedjur i museer, arkiv och bibliotek. ”Min pappa har ägnat trettio år åt att utveckla och framställa den här ljusfällan”, sa en av dem när han presenterade sitt företags stora klisterfälla som lockar med grönt ljus utan UV. Den fällan är vanlig på franska museer, de hade den i magasinet på Musée de l’Histoire de la Nature som vi gjorde studiebesök hos under veckan.

Nästa IPM-konferens i Stockholm 2019
Under konferensen blev vi svenska deltagare från Riksantikvarieämbetet, Nationalmuseum och Naturhistoriska Riksmuseet tillfrågade av självaste David Pinniger, nestorn emeritus inom IPM, om inte vi kunde tänka oss att organisera nästa konferens. Jag skrev direkt till min chef och fick ett ”självklart, vad roligt” till svar. Därför, kära läsare, uppmanar jag er att sätta igång med projekt om skadedjur och mögel, så att ni kan presentera era resultat i Stockholm på nästa internationella skadedjurskonferens 2019. Jag längtar redan.

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se

Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum, Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet och Carola Häggström, Riksantikvarieämbetet. Foto: Okänd konferensdeltagare.
Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum och Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Okänd konferensdeltagare.

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

Gallring på svenska

Under året kommer Riksantikvarieämbetet att färdigställa den påbörjade översättningen och anpassningen av Disposal toolkit, råd vid gallring på museer.

Gallring som en del av en hållbar samlingsförvaltning

Gallring är en ständigt aktuell fråga för nästan alla museer. När man tittar på museernas samlingar visar de upp en brokig bild av vad som samlatas in genom historien. Samlingarna har byggts upp mer eller mindre planerat. Syftet har ofta varit att allt ska bevaras för framtiden.

Idag innebär en hållbar samlingsförvaltning att samlingarna förvaltas, används och utvecklas för att svara upp mot behoven för nutida och framtida generationer. Ibland kan det innebära att ett museum behöver göra avvägningar mellan att behålla föremål, gallra bort andra och samla in nytt.

Gallring av museisamlingar är inte okontroversiell, men kan, om den hanteras professionellt, leda till att objekt och samlingar:

  • tas om hand på ett bättre sätt
  • används mer
  • blir mer tillgängliga för allmänheten

Det är viktigt att all gallring sker på ett kontrollerat sätt, öppet och transperent så att den inte skadar förtroendet för museet och museer i allmänhet.

Disposal toolkit – översättningen

Under konferensen Gallringens etik som hölls på Nordiska museet år 2012 konstaterade publiken att det skulle behövas mer etisk rådgivning för gallring på museer i Sverige. Riksförbundet Sveriges museer tog på sig att undersöka om det brittiska gallringshjälpmedlet Disposal toolkit från Museum Association skulle kunna fungera som ett sådant verktyg även i Sverige. Disposal toolkit snabböversattes och skickades ut på remiss. Enligt svaren var man övervägande positiv till en svensk översättning dock med behov av viss bearbetning och anpassning till svenska förhållanden.

Nu har Riksantikvarieämbetet som en del av sitt arbete med att utveckla olika verktyg för god samlingsförvaltning tagit över arbetet med att färdigställa översättningen. Arbetet sker i dialog i med svenska ICOM och Riksförbundet Sveriges museer.

  • “Vi ser stora vinster med att samordna arbetet med andra verktyg som till exempel samlingsförvaltningsstandarden SPECTRUM” säger projektledaren Annika Carlsson.

För kontakt se: http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/gallring-och-oversattning-av-disposal-toolkit/

Länk till den engelska Disposal toolkit:

http://www.museumsassociation.org/download?id=15852

 

 

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Vad gömmer sig i samlingen? Expertnätverket om gift fortsätter

Ja, vad finns det för giftiga ämnen att se upp för i en museisamling egentligen? En hel del! I vissa fall kan föremål i sig vara giftiga på grund av att de innehåller giftiga pigment eller mineraler, kvicksilver, bly, asbest eller bekämpningsmedel, i andra fall för att de innehåller ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Eftersom dessa farliga ämnen i de flesta fall inte är direkt synliga för ögat krävs mycket kunskap hos den som hanterar en samling.

För att öka medvetenheten om dessa ämnen har Riksantikvarieämbetet under 2015 med hjälp av FoU-medel initierat ett expertnätverk kring ämnet, tillsammans med representanter från flera museer runt om i Sverige samt Arbetsmiljöverket. Under året har nätverket träffats kontinuerligt och en stor uppgift var att anordna en seminariedag på temat gift i anslutning till Samlingsforum.

DSC00629
Maria Dahlin från Arbetsmiljöverket på Samlingsforum 2015. Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-BY)

Nätverket har valt att träffas på en ny plats vid varje möte, till exempel ute på de medverkande museerna. Detta har gett oss möjlighet att se hur arbetet går till på olika arbetsplatser vilket har varit både roligt och lärorikt. Det senaste mötet hölls på Etnografiska museet, där botaniserade vi runt i det stora magasinet och hittade många intressanta föremål. Ett och annat giftigt också… Att arbeta med ett bra och genomtänkt system för märkning av föremål är därför mycket viktigt.

Kaj Thuresson undersöker giftiga pilspetsar.
Kaj Thuresson undersöker giftiga pilspetsar. Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-BY)

Nätverket fortsätter under 2016 att öka medvetenheten om ohälsosamma ämnen i museisamlingar. Den stora uppgiften under året kommer vara att utveckla en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Riksantikvarieämbetet har också påbörjat en serie av Vårda väl-blad som tar upp giftiga ämnen och hanteringen av dessa på ett kortfattat vis. Först ut var bladen om ”Kvicksilver i samlingar” samt ”Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?”, som under 2016 kommer följas av en rad andra rådgivande blad om viktiga hälsorisker.

Ett exempel på en tydlig märkning av föremål innehållande asbest och kvicksilver. Foto: Thomas Gütebier

Medverkande i expertnätverket under 2015: Kaj Thuresson (Riksantikvarieämbetet), Sara Norrehed (Riksantikvarieämbetet), Carola Häggström (Riksantikvarieämbetet), Gabriella Ericsson (Riksantikvarieämbetet), Maria Dahlin (Arbetsmiljöverket), Thomas Gütebier (Medicinhistoriska museet Göteborg), Gunilla Lehman (Naturhistoriska riksmuseet), Anna Persson (Naturhistoriska riksmuseet), Karin Björling-Olausson (Nordiska museet) och Christian Stadius (Etnografiska museet).

Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

Länkrika objekt i K-Samsök

Bilden http://kulturarvsdata.se/shm/media/html/14378
Ulf Bruxe SHM

Inom öppna-länkade-data–kretsar pratar man ofta om att det är länkarna mellan digitala objekt som ger värde, snarare än objekten i sig. Länkar sätter ett objekt i sitt sammanhang genom att beskriva hur det relaterar till andra objekt och begrepp. Länkar pekar åt andra ställen som beskriver objektet, och upplyser om andra kopplingar, resurser, och tankebanor. Har man någon gång snabbt slagit upp något på Wikipedia, bara för att inse några timmar senare att man har ägnat halva kvällen åt att följa intressanta länkar från sida till sida tills man hamnat på någon skum artikel som knappast har någonting med det man ville ursprungligen kolla upp att göra… då förstår man väl länkarnas kraft!

K-samsöksplattformen existerar för att förvalta, beskriva, och tillgängliggöra semantiska länkar mellan olika digitala objekt från fler än fyrtio olika minnesinstitutioner. Antalet länkar mellan objekt i K-samsök varierar ganska mycket. Vissa objekt i K-samsöks index har knappast några länkar alls, medan andra sitter mitt i ett rikt nätverk av länkar till hundratals – eller ibland tusentals – andra objekt. Men vilka objekt har flest länkar?

Det är tyvärr inte en enkel fråga att besvara med K-samsöks API:er (K-samsök, UGC-hubben) som inte riktigt stödjer sådana frågeställningar. Men det är en förhållandevis enkel fråga för SPARQL, frågespråket på den semantiska webben och RDF-resurser. Som tur är har vi kvar en triplestore databasserver från förra årets ArkHack i Umeå, som har ett SPARQL gränssnitt och innehåller en delmängd av K-samsöks data från Göteborgs stadsmuseum, Helsingborgs museer, Riksantikvarieämbetet, Svenskt hällristnings forsknings arkiv, Statens historiska museum, och delar av K-samsöks UGC-hubb. Trots att det bara är ett urval ur K-samsöks index, och att datan är snart ett år gammal, så borde detta ändå kunna ge en grov uppskattning om antalet länkar.

Tyvärr – igen – har maskinen med triplestoredatabasen ganska dålig prestanda nuförtiden (den skapades ju bara för ett tillfälligt hack) och klarade inte av att räkna ihop samtliga länkar för alla objekt. Det gick däremot att begränsa frågeställningen något och fråga om vilka objekt som har flest av en specifik sorts länk. I det här fallet valde jag avbildningar – vilka K-samsöksobjekt har flest bilder på sig? Enligt servern är K-samsöks fem-i-topp objekt med flest bilder:

  1. Ållebergskragen, med 160 bilder.
  2. Engelbrektskyrkan, med 136 bilder.
  3. Gamla Uppsala, med 128 bilder.
  4. Mönehalskragen, med 126 bilder.
  5. Ulrika Eleonora Kyrka, med 117 bilder.

Fint!

Men frågan om K-samsöks länkrikaste objekt behöver kanske ändå inte förbli obesvarad. För det finns nämligen ett litet antal kända objekt som har många gånger fler kopplingar till andra objekt än bara några hundra bilder. Sådana objekt har såpass många länkar att det inte går att visa samtliga på Kringla för att sidan skulle ta för lång att ladda. Ett sådant exempel är fornlämningen Bystan, Birka (Adelsö 119:1) som undersöktes 1990–1995 och har länkar till sina alla 106.786 fynd! Bara 89 visas i Kringla, men användare av K-samsöks API kan få ut en fullkomlig lista. Det kanske slår rekordet för K-samsöks länkrikaste objekt!

Ni kan bidra till att öka antalet länkar i K-samsök ni med, och därmed kvalitetshöja datan genom att lägga till länkar i vår UGC-hubb. Det är bara att logga in på Kringla.nu och skapa nya länkar mellan objekt, både inom K-samsök och på Wikipedia, Wikimedia, Libris, Platsr, samt Europeana!

Gifter i museisamlingar

Publikbild

I förra veckan arrangerade Riksantikvarieämbetet i samarbete med Nordiska museet och Medicinhistoriska museet i Göteborg ett seminarium om gifter i museisamlingar. Under dagen kunde vi konstatera att det finns en stor variationsrikedom av giftiga eller i alla fall ohälsosamma, brandfarliga, explosiva och allmänt otrevliga ämnen i samlingarna. Det finns bekämpningsmedel i textilier och naturhistoriska föremål, det kan finnas arsenik och bly i färger, kvicksilver i termometrar och speglar, krut, bränsle och olika formar av radioaktiva ämnen i elektronik och annan utrustning. Många av dessa gör ingen skada för en besökare som betraktar ett intakt föremål, men museipersonal ska hantera, transportera och konservera dessa föremål. Och vad händer om något går sönder?

Hur hanterar vi dessa risker i arbetet med museisamlingarna? Ska vi börja märka upp museiföremålen med farosymboler och säkerhetsdatablad? Eller ska vi ta på oss tyvekoverall och andningsskydd när vi går in i magasinet? frågade Yang Sook Koh från Riksantikvarieämbetet lite tillspetsat i inledningen.

Maria Dalin från Arbetsmiljöverket liksom Anna Lundqvist från Ragn-Sells poängterade vikten av att arbeta systematiskt med riskhanteringsmetodik och börja med en nulägesanalys. Skaffa en överblick av vad som finns och identifiera riskkällorna och de farliga situationerna. Därefter bestämmer man vilka riskreducerande åtgärder som behövs, som till exempel bättre ventilation eller personlig skyddsutrustning. Rutiner och hanteringsinstruktioner ska utarbetas för riskfyllda arbetsmoment och beredskap ska finnas om en situation skulle inträffa. Liksom när det gäller annan beredskap är övning viktig. Det är också viktigt att arbetet dokumenteras: vad är riskbedömt, vem är ansvarig, vilka åtgärder ska vidtas, när ska uppföljning ske?

Flera deltagare påpekade att det kan finnas mycket att lära av andra branscher. Industrin till exempel har bra rutiner som man kan lära sig av. Sjukvården med sina hygienkrav har också mycket att tillföra.

Under eftermiddagen gavs exempel från kulturhistoriska, medicinhistoriska, etnografiska och försvarshistoriska samlingar. En spännande berättelse om radiumemanatorn som hamnade i Studsvik fick vi höra av Lisa Sputnes Mouwitz från Medicinhistoriska museet i Göteborg. Radioaktiva museiföremål är inte helt ovanliga och ibland kan museiföremål helt enkelt inte räddas utan måste bli farligt avfall.

Ett tema som diskuterades under frågestunden var oro. Oro bland personalen måste alltid tas på allvar poängterade Karin Björling Olsson på Nordiska museet. Dessutom blir det ofta en akut stress i en situation där man uppräcker en fara. Det är lätt hänt att det tas snabba beslut om till exempel destruktion av ett föremål och att man missar den viktiga dokumentationen.

Panelsamtal 1

Panelsamtal med från vänster: Yang Sook Koh, Riksantikvarieämbetet; Maria Dalin, Arbetsmiljöverket; Anna Lundqvist, Ragn-Sells och Karin Björling Olausson, Nordiska museet.

Vad händer framöver?

Seminariedagen visade på ett stort behov av kunskap och riktlinjer. Många uttryckte en önskan om mer samlad kunskap inom området och bättre erfarenhetsutbyte. Många museer är små organisationer och kunskap om komplexa frågor som dessa behöver samordnas.  Man vill också veta vem man kan kontakta när man är i behov av specialistkunskap i en viss fråga och var man kan få analyser gjorda. Riksantikvarieämbetet planerar att i samarbete med museer och andra sakkunniga söka FoU-medel för ett fortsatt arbete i nätverksform under 2015.

Program och presentationer från seminariet läggs ut på http://www.kulturvardsforum.se/group/gifter-i-samlingar/page/seminarium-4-juni-2014-nordiska-museet där kommer det också att finnas en sammanfattande rapport från seminariet inom kort.

Spectrum på svenska

Hur vet museipersonalen att det arbete de gör med föremål och samlingar hänger ihop, att man inte missar något viktigt samt att det görs effektivt? Jo genom att i de rutiner som ingår i samlingsförvaltning som lånehanteringen, vården, transporter, gallring och de lagliga spörsmålen använda sig av den internationella standarden Spectrum.

Riksantikvarieämbetet kommer att under 2014 och 2015 tillsammans med Digisam (Samordningssekretariatet för digitalisering) och en arbetsgrupp bestående av museirepresentanter översätta och bearbeta Spectrum.  Collections Trust tillhandahåller Spectrum, men den har skrivits av och för museipersonal i Storbritannien. Idag används Spectrum i mer än 40 länder och i nästan 8000 museum.

Vi ser att det finns ett värde i att Spectrum finns på svenska för att underlätta i arbetet med samlingar. Spectrum är ett stöd i arbetet samt underlättar i arbetet nationellt och internationellt. Vet man om att andra också arbetar utifrån Spectrum är det lättare att samarbeta och förebygga missförstånd.

Vårt arbete faller dessutom väl in i arbetet i Norge där de påbörjade arbetet med att översätta förra året och i Finland där Spectrum precis har översatts till finska men ska nu översättas till svenska. Här är vi alla klara med att det finns ett värde i att arbeta gemensamt i Norden då vi har många liknande rutiner och förhållningssätt till samlingsförvaltningsprocesser.

För att läsa mer om Spectrum se: http://www.collectionslink.org.uk/

Vill du ha information om arbetet med att översätta och bearbeta Spectrum eller kan tänka dig att delta i en referensgrupp, hör gärna av dig till: Ingela Chef Holmberg, 08-5191 8368, ingela.chef.holmberg@raa.se

Spectrum processer

Hur Spectrums processer förhåller sig till de olika delarna inom samlingsförvaltning. Bild från PAS 197 collections management structure.