Taggad: Älvdalen

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet, samt i en målad inskrift i Eke kyrka (G 48). Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där har varit nästan helt försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som fir, ur, hagal, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.

Några återupprättade dalruneinskrifter

Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström
Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström

Den yngsta genuina inskrift med dalrunor, som vi känner till, sägs vara en ristning i en slogbod i Gryvelåreservatet i Älvdalen. Texten lyder AAD gäT 1900, vilket ska uttydas ”Anna Andersdotter gick vall 1900”. Endast två av tecknen, g och ä, utgörs av runor, medan resten består av latinska bokstäver, men inskriften vittnar ändå om hur länge kunskapen om de säregna dalrunorna levde kvar i detta område.

Frågan är dock om inskriften i Gryvelå fortfarande ska räknas som yngst. I det senaste numret av Fornvännen 2015/1 har Inger Jans, Rolf Lundqvist och Stig Welinder publicerat en artikel ”Dalrunornas svanesång” om ett antal trädristningar med samma typ av texter som i Gryvelå. En av dessa är daterad 1909 och den som svarat för inskriften, Hulda Persdotter, har därefter fyllt på med ytterligare årtal fram till 1916, då hon förmodligen gick vall för sista gången.

Alla runinskrifter som påträffas i Dalarna tillhör dock inte den genuina traditionen. Under våra besök i Älvdalen har vi ibland fått se sentida inskrifter med den äldre 24-typiga runraden, som inte alls har något med dalrunor att göra. Ett annat exempel är en utvandrad älvdaling, Håll Lars Petter Persson (Hållén), som var stenhuggare i Bohuslän under 1900-talets första hälft och där högg ett par stenar med ett säreget runalfabet, som han förmodligen själv hade uppfunnit. Det innehåller nämligen både runor från den äldre runraden och en del annars okända teckenformer, men egentligen inga dalrunor.

Även inskrifter som vid första påseende verkar äkta, kan vid närmare undersökning visa sig ha tillkommit i senare tid. Det kan handla om inslag av vikingatida runor eller om inskrifter där dalrunor av 1600-talstyp har kombinerats med ett alltför ungt årtal.

De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbenåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström
De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström

Vid vårt senaste besök i Dalarna, vilket faktiskt bara var ett par dagar före undersökningen av den nyfunna runristningen i Hejnum på Gotland, granskade jag tillsammans med Patrik Larsson från Högskolan Dalarna och Helmer Gustavson några tidigare misskända dalruneinskrifter i ett härbre vid Liden i Älvdalen. Härbret ska ursprungligen ha kommit från Ribbåsens fäbodar och bär bland annat två dalrunealfabet. Enligt den äldre dokumentationen skulle det här också finnas en kortare text med dalrunor tillsammans med årtalet 1924, vilket förklarar varför äktheten har ifrågasatts.

Vad vi kunde se finns det inga skäl att inte uppfatta detta som genuina dalrunor. Visserligen finns i de båda alfabetsinskrifterna en del märkligheter, bland annat tre u-runor på rad, som möjligen är tänkta att stå för u, v, y, samt delvis okända former för å, ä och ö. Båda inskrifterna saknar h-runan (vilket kan förklaras av en välbekant drag i älvdalsdialekten), men har i gengäld ett tecken för q i form av en bakvänd r-runa!

Sedan tidigare finns fem kända alfabet med dalrunor, vilka samtliga verkar tillhöra 1500-talet. Alfabetsinskrifterna från Ribbåsen kan av olika skäl inte vara så gamla, eftersom flera av de ursprungliga runtecknen har ersatts med latinska bokstäver som C, E, K och P. Utifrån det vi vet om utvecklingen av teckenformerna ligger väl 1700- eller 1800-tal närmast till hands, men det är inte omöjligt att vi i framtiden kan få en mera precis datering.

Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbenåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström
Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström

Ett härbre byggde man nämligen (som jag vid detta besök fick lära mig) direkt i skogen där lämpligt virke fanns, och när det var färdigt plockade man ner det och fraktade det till den plats där det skulle stå. För att härbret skulle kunna byggas upp på ett korrekt sätt måste varje stockvarv numreras och märkas innan det plockades ned. Härbret från Ribbåsen har två sådana numreringar, en med ristade lodräta streck och en med vanliga siffror skrivna med blyerts. Den förstnämnda är givetvis den äldsta och det intressanta är att några av de ristade strecken skär över runtecknen i den ena alfabetsinskriften, som måste ha funnits där innan härbret togs ned för första gången. En dendroundersökning av trävirket skulle alltså inte bara datera byggnaden, utan också ge en mycket exakt datering av runorna.

Det kan nämnas att vi aldrig helt säkert lyckades läsa årtalet 1924, som skulle finnas i anslutning till en av runinskrifterna. Den främsta kandidaten var dock utförd med en helt annan ristningsteknik än den som hade använts i runorna och har av allt att döma inget samband med dessa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Ett återfunnet dalrunealfabet

Fältrunologer på jakt efter försvunna runor i Prästloftet vid Älvdalens kyrka hösten 2013. Foto Magnus Källström
Fältrunologer på jakt efter försvunna runor i Prästloftet vid Älvdalens kyrka hösten 2013. Foto Magnus Källström

Vid Älvdalens kyrka i övre Dalarna finns två märkliga träbyggnader. Det ena är kyrkhärbret, som har dendrodaterats till 1285 och som länge var Sveriges äldsta stående träbyggnad. Det andra är det s.k. Prästloftet som har daterats på samma sätt, men som är några århundraden yngre. Fällningsåret har här bestämts till vintern 1576–77. I båda byggnaderna finns inristade runinskrifter och när det 26:e internationella fältrunologmötet genomfördes i Mora och Älvdalen förra hösten var detta ett givet mål.

Ett mindre problem tillstötte dock när vi väl var plats. En av ristningarna som skulle utgöras av ett dalrunealfabet gick nämligen inte att återfinna trots att den som en gång hade upptäckt det, dalrune- och runkalenderexperten Sven-Göran Hallonquist, deltog i mötet. Inte heller ett 25-tal runologers ivriga letande gav något resultat utan vi fick lämna platsen utan att ha sett inskriften.

Sven-Göran är dock inte den som ger upp så lätt och i juni i år kunde han meddela att han hade återfunnit runorna. De fanns på en väggstock uppe på loftet, mer än två meter ovanför golvplankorna, vilket förklarar varför de inte var så lätta att få korn på.

Patrik Larsson och Helmer Gustavson granskar det återfunna dalrunealfabetet i Prästloftet. Foto Magnus Källström.
Patrik Larsson och Helmer Gustavson granskar det återfunna dalrunealfabetet i Prästloftet. Foto Magnus Källström.

För någon vecka sedan var jag, Helmer Gustavson (f.d. Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan i Dalarna) åter i Älvdalen för att bland annat titta närmare på ristningen i Prästloftet. Trots att vi visste vad vi hade att vänta oss – dalrunor uppställda i alfabetisk ordning – var det inte helt lätt att få ordning på texten, som dessutom visade sig stå upp och ned. De fyra första tecknen abcd var dock helt tydliga, även om den inledande a-runan var spegelvänd. Det därpå följande tecknet hade däremot till vår förvåning formen av en l-runa. Vi diskuterade detta en hel del och en strof ur den mindre kända Torson-låten ABC dök osökt upp i huvudet: ”Först har vi A och B och efter C så kommer D eller E”. Men den aktuella runan var varken d eller e utan liknade fullständigt ett l. Efter detta oväntade inslag var dock ordningen återställd och de följande runorna löd ef. Därefter borde g och h komma, men det var inte helt lätt att bestämma tecknens form och eventuellt ska man räkna med att dessa runor är omkastade.

Det delvis svårlästa dalrunealfabetet i Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.
Det delvis svårlästa dalrunealfabetet i Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

De följande runorna var dock i och k, där den senare antingen måste ha haft formen av en klyka eller varit bakvänd. Därpå väntar man givtevis l, men här var bistaven vänd åt fel håll och runan hade alltså formen av t! Om l-runan har denna form i inskriften så borde tecknet i början av inskriften inte vara l utan i stället stå för t, vilket man å andra sidan inte heller väntar sig i början av alfabetet.

Efter den bakvända l-runan följde så m och n, men av de två följande runorna (o och p) kunde vi inte se mer än huvudstavarna. Därefter följde så q (i form av en rättvänd(!) k-runa), r, s och så var inskriften slut. Den som har ristat alfabetet har uppenbarligen avbrutit sitt arbete och man kan lätt gissa på orsaken. Nästa runa borde ju ha varit t, men den runan hade ju redan använts i början av inskriften.

Man kan fundera över varför just t-runan har kommit in efter d. En möjlighet är naturligtvis att det beror på att /t/ och /d/ har ett snarlikt uttal, där frånvaron och närvaron av stämbandston utgör den enda skillnaden. En annan möjlighet är att ristaren har benämnt runorna med stavelser efter mönster från det latinska alfabetet: a, be, ce, de och då kunde vara lätt att i hastigheten fortsätta med te. Denna förklaring stämmer dock inte med de uppgifter som finns på Johannes Bureus’ Runtavla från 1599, nämligen att runorna i dalrunealfabetet betecknades med hela ord på samma sätt som i futharken: ar, birke, knäsol, dors etc.

Att runorna står upp och ned i Prästloftet gör dem rätt svåra att läsa, men det är samtidigt mycket lyckosamt. Detta visar nämligen att ristningen inte kan ha gjorts på plats utan måste ha tillkommit innan byggnaden timrades upp. Förmodligen är den inte särskilt mycket yngre än fällningsåret för timret dvs. 1576–77, vilket gör detta till det äldsta daterbara dalrunealfabet som vi för närvarande känner till. Den som har ristat runorna har inte varit särskilt säker på sin konst utan inskriften har förmodligen tillkommit som en övning. Vi får visserligen inte veta hur alla tecknen i dalrunealfabetet såg ut vid denna tid, men i gengäld har ristningen fångat en lärandeprocess för mer än 400 år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om det internationella fältrunologmötet i Dalarna här. DS.