Taggad: APR

En konferens om teknisk färg – Färgforum 2017

Sveriges Järnvägsmuseum transporterade konferendeltagarna mellan museet och restaureringsverkstaden i en rälsbuss från museet samling. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Hur ska man måla historiska objekt när de traditionella färgtyperna inte finns tillgängliga? Hur stor roll har förbehandlingen av metallen inför rostskyddsmålning? Dessa frågor ställdes på Färgforum 2017 som hade temat teknisk färg. Konferensen arrangerades av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Svenska Järnvägsmuseet, Statens fastighetsverk, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Hantverkslaboratoriet.

Riksantikvarieämbetet vill öka och sprida kunskapen kring teknisk färg som i vissa fall är svåranvända, problematiska vid konservering och dåligt dokumenterade ur bevaringssynpunkt. De tekniska färgerna används inom industrin, byggnadsvården och för brandskydd i kulturhistoriska byggnader. Det visade sig finnas en stor nyfikenhet kring teknisk färg och en vilja att diskutera metoder och olika färgsystems för- och nackdelar.

Konferensen hölls i museets fordonsmagasin där det bedrivs restaurering och forskning kring historiskt vagnbyggande och bevaringsarbete. Miljön upplevdes som inspirerande och värdarna visade en ambitiös verksamhet som vid konferensen sjöd av liv. Anna Lindgren, chef för kunskapsavdelningen, berättade mer i detalj kring verksamheten i verkstaden. Museet har 10000 m2 utställningsyta. Stora resurser krävs för att hålla samlingarn i gott skick.

Kathrin Hinrichs Degerblad berättar om Riksantikvarieämbetets verksamhet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Stor bredd i deltagarnas yrkestillhörighet

Färgforums talare och deltagare kom i högre grad från byggnadsvården och från tillverkarhållet än tidigare år. Talarna var museiintendenter, byggnadsantikvarier, arkitekter och konsulter inom rostskydd. Materialtyperna som presenterades var rostskyddsfärg och brandskyddsfärg och fallstudier blandades med närstudier av materialen.

Ett par presentationer i korthet

Första talaren var Katja Meissner, byggnadsantikvarie med verksamhet på Öland, som beskrev ett stort projekt i Leksand med rostskyddsbehandling av smidda gravvårdar. Meissner beskrev den svåra balansgången mellan konserveringsetik, länsstyrelsens krav på val av traditionella material och metoder och begränsad budget. Meissner kallade restaureringen för massrestaurering, med glimten i ögat, och beskrev projektets kreativa metoder för att få ett så gott resultat som möjligt. Meissner underströk att större prioritet borde läggas på underhållsinsatser, då behöver inte vårdinsatserna bli lika pressade och omfattande som vid detta projekt.

Arja Källbom, doktorand på Uppsala universitet, beskrev grundläggande hur rostskyddsfärg av olika typer fungerade. Genomgången gav en behövlig kunskapsbas inför navigationen mellan de olika färgtyperna som skulle presenteras under konferensen. Källbom framhöll vikten av förarbete av metallen och hur färgen applicerades, för att färgskiktet skulle ge ett varaktigt rostskydd.

 

Arja Källbom berättar om Svenska Järnvägsmuseets restaureringsverksamhet bland pigment och oljor. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Konferensen hade en talare från Nederländerna, konservatorn Angelique Friedrich. Friedrichs hade liksom Källbom fokus på rostskyddsfärg och färgskikts uppbyggnad, men ur ett APR-perspektiv, där olika rostskyddsfärgers koloristiska funktion inom arkitektur lyftes fram. Friedrichs fokuserade på aluminiumfärg som blev en trendfärg under 1930-talet och kom att användas som ytskikt endast för sin märkvärdiga metallglans skull.

Jakob Strömholm från HOS arkitekter och Johan Rittsél från AIX hade varsitt inlägg om brandskyddsfärg i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Strömholm och Rittsél lyfte fram en produktgrupp som det visade sig finnas väldigt lite kunskap om, både vad gäller faktiskt innehåll och hur färgen påverkar miljön och hur färgen bryts ned. Brandskyddsfärger och dito lacker används i stor utsträckning i historiska miljöer på strukturer som är särskilt känsliga, som dörrar och bärande strukturer i järn. Fallstudier visade resultat som publiken visade stort intresse för att följa upp och undersöka vidare i avgränsade studier.

Hållbarhetsaspekter var genomgående tema under konferensen. När färg blir för hållbart kan det skada omgivande material. Mycket starka material kan också vara giftiga, och många exempel på giftiga färger gavs under konferensen. Maria Dalin från Arbetsmiljöverket hade en välbehövlig presentation av personligt skydd på arbetsplatsen. Vi kulturvårdare tänker ibland mer på att vårda miljöer än oss själva! Läs Arbetsmiljöverkets material om arbetsmiljö och ta ansvar för personlig hållbanarhet, uppmanade Dalin.

Vad har vi lärt oss om teknisk färg?

Vid slutdiskussionen med konferensens samarbetspartners kretsade samtalet kring vikten av forskning kring de moderna färgtyperna som nu används frekvent i historiska miljöerna. Samtidigt lyfte man fram nödvändigheten i att förhålla sig öppen för nya lösningar inom kulturvården. För de som ansågs vara moderna färger och traditionella färger och metoder för en tid sedan, har nu blivit relativt traditionella. Men samtidigt som den diskussionen pågår, kommer det ut nya produkter och metoder som behöver värderas. Thom Olofson, projektledare för Järnvägsmuseets vagnrestaurering och målare, gav samtliga deltagare en funderare kring vad som händer när kunskapen om de traditionella färgerna och metoderna inte bevaras. Utan handens kunskap blir åtgärder med i historiska miljöer och med fina traditionella material förfelade. Kulturavet är beroende av sina hantverkare!

Thom Olofsson, projektledare på Järnvägsmuseet, talar om traditionellt hantverk och visar exempel på riktigt fin marmorering. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Sammanfattningsvis var konferensen präglad av en stor nyfikenhet kring hur de tekniska färgerna ska hanteras, bevaras och kombineras i arbetet med kulturmiljöer. För traditionella och moderna färger har var för sig styrkor och svagheter, och behöver medveten användning. Fördelen med de traditionella färgerna är att vi känner till dess svagheter. De moderna färgtyperna är sämre dokumenterade. Många på konferensen menade att uppföljning av resultat från olika projekt med teknisk färg måste följas upp och utvärderas.

Ett stort tack till..

Vi från Riksantikvarieämbetet tackar våra samarbetspartners Statens fastighetverk, Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Svenska Järnvägsmuseet (Trafikverket) och Hantverkslaboratoriet för ett mycket lyckat Färgforum med en stor spridning av kompetenser bland deltagande och talare. Detta ledde till riktigt intressanta och initierade diskussioner och uppslag för nya forskningsområden och samarbeten!

Karin Calissendorff, utredare på Riksantikvarieämbetet på avdelningen kulturvård

Europeisk standard för färgundersökning

Avery Library´s utställning WET PAINT!! med böcker och material från 18- och mitten av 1900-talet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

 

På 6th Architectural Paint Research Conference 2017, 15-17 mars i New York, presenterade Kathrin Hinrichs Degerblad och Lisa Nilsen på Riksantikvarieämbetets delresultat i arbetet med standardisering. Hinrichs Degerblad och Nilsen deltar i WG 13 (CEN/TC346), den europeiska arbetsgruppen som delvis var samlad på konferensen på Columbia University.  

Under en treårsperiod arbetas en standard fram för undersökning av arkitekturbundna ytskikt. Startskottet för arbetet avlossades 2014, då Riksantikvarieämbetet var värd för APR-konferensen, den femte i raden. Konferensen hölls i Stockholm där bland annat Helen Hughes från England sammanfattade i ett inlägg varför det behövs gemensamma riktlinjer inom APR. Hughes menade att ”[…] en bransch som inte har utvecklat gemensamma riktlinjer riskerar kvalitetssänkning av prispressande kunder och eftergivna, oerfarna utförare”. Hughes pekade på nödvändigheten att skapa en sammanhållen bild av vad utföraren ska leverera och en slags miniminivå på vad en färgundersökning ska innehålla. Standarden leder också leder till riktlinjer som stöd för beställaren av färgunderökningen.

Standarden vill främja samarbete och kommunikation mellan beställare, utförare och brukaren. Illustration: Lisa Nilsen CC-BY

En enad beskrivning
Hinrichs Degerblad och Nilsen beskrev att arbetet med standarden baseras på att hitta gemensamma begrepp och metodbeskrivningar som den internationella gruppen kunde enas kring. Standarden måste byggas genom konsensus vilket ökar chansen för ett brett användande då standarden lanseras 2019. Utmaningarna i arbetet i WG13 var framförallt att enas kring engelska begrepp. Att knyta an till de tidigare standarderna som finns kring provtagning och definitioner är viktigt, tillsammans blir standarderna starkare och tydligare! Ett centralt exempel vad gäller att enas kring begrepp är om man ska kalla ytskikt för ”paint” eller ”finishes”. Här lutar det åt ”finishes”, men hur blir det med förkortningen APR då?

Q&A
Hinrichs Degerblad och Nilsen tog emot en rad frågor om hur standarden kommer att kunna nås utifrån och när den blir färdig, och framförallt – blir den dyr? Duon svarade att standarden kommer att kunna köpas via CEN och kommer att kosta strax under tusenlappen. Inledningsvis släpps den på engelska, men kommer också översättas till franska och tyska. Hinrichs Degerblad och Nilsen välkomnade alla att titta på det utkast av standarden som fanns att titta igenom digitalt på en laptop. De som var mest intresserade i publiken välkomnades att vara med som referensgrupp till WG 13. ”Standarden är ännu inte huggen i sten” kommenterade Edwin Verweij från NIKU, som är Norges representant i den europeiska standardiseringsgruppen.

Ett efterlängtat verktyg inom APR
Många på konferensen hade stora förväntningar och såg fram emot att kunna jobba mot en standard. Kirsten Travers Moffitt från Colonial Williamsburg Foundation och medarrangör, pekade på att standarden också skulle få en stor betydelse för konserveringsutbildningarna. De kommande studenterna kommer att utbildas i APR med en standard som fundament, de kommer att betyda mycket för yrkesstoltheten och kunskapen för den kommande generationen.

http://www.raa.se/lagar-och-stod/standarder/

Resultat av en intervjubaserad förstudie – Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys

Riksantikvarieämbetet strävar efter att höja kunskapen kring bevarandet av färg. Utförare och beställare behöver enas kring metoder och riktlinjer. CC-BY

Under hösten 2016 har förstudien Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys genomförts på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap. Resultaten föll inte ut helt enligt projektledarens förväntningar.

Om man är kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? En realistisk tidsplan? Bra sammanhållning på arbetsplatsen?

Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat ett annat önskemål. Nämligen möjligheten för landets utförare och beställare av färgundersökningar att få en naturvetenskaplig tolkning av materialprover från byggnadsvårdsprojekt. Bakgrunden till detta, helt kort: Intresset och efterfrågan efter seminarier, kunskapsstöd och analysmöjligheter kring arkitekturbunden färg har ökat i Sverige och i Europa (globalt kan man nästan säga). Sverige har inget centralt laboratorium för färganalys som kan serva utförarna med materialanalyser. Detta har ett flertal professioner inom byggnadsvården saknat, vilket Riksantikvarieämbetet tagit fasta på.

Förutsättningar för dokumentationsarbete och färganalys
Tillbaka till fältet, där konservatorer, byggnadsantikvarier och en och annan målare behöver veta hur en miljös ytskikt ska bevaras. De är förstudiens fokusgrupp, tillsammans med beställarna av byggnadsvårdande insatser. Jag har i förstuden avlockat dem vad de behöver för stöd för att i högre grad utveckla metoder för färgundersökningar och få en vidgad arena för kunskapsbyggande arbete med färg. I intervjuer har det framkommit att det inte är analysstöd de behöver, primärt. Istället behöver alla yrkesgrupper som utför färgundersökningar, stöd att utföra dokumentation och provtagning innan ett projekt drar igång.

Verkligheten bjuder ofta på denna arbetsgång inom byggnadsvårdsprojekt: Projekteringen utförs av arkitekter eller ingenjörer. Dessa yrkesgrupper prioriterar vanligtvis inte kulturmiljövård. De har inga entreprenörer eller konservatorer med i planeringsstadiet, även om byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. Dokumentation och materialundersökning – som skulle ha skett redan innan tillståndsansökan – blir aktiviteter förpassade till en tidpunkt i projektet när dokumentation har förlorat en stor del av sitt syfte, det att utföra rätt bevarandeåtgärder.

Detta leder oss till den retoriska frågan som texten inleddes med: Som kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? Ja!

Det behövs bra projektledare och beställare som förstår värdet av dokumentation och analys av det material som står inför bevarandeåtgärder. Vi ser tydligt behovet av ett laboratorium för färg, men det krävs en större efterfrågan som återigen är beroende av beställares initiativ.

Fokus på beställarkompetens 
Nu ska vi på enheten för konserveringsvetenskap arbeta fram kunskapshöjande strategier och skapa en plattform för färgfrågor. Högre beställarkompetens ska öka efterfrågan och kvalitet på färganalys. Samtidigt arbetar vi för att Kulturvårdslaboratoriet kommer arbeta med gästkollegors färgfrågor under 2017 och framåt!

>>Karin Calissendorff är utredare på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap