Taggad: Arkeologi

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Visby ringmur, november 2013

Visby Ringmur – ras, nerplockning och ny kunskap

Ja, då var murraset i Visby nerplockat. Låter motsägelsefullt, jag vet, men saken är ju den att då ett murparti norr om Österport Visby Ringmur rasade i februari 2012 var det bara det yttre skalet som föll. Resten stod kvar, inte minst hela krönet som balanserade flera meter upp i luften på den efter raset försvagade halva muren. Ingen rolig situation, precis. Och en omöjlig situation att jobba under. För det finns inte den bygghjälm i världen som skyddar från hundratals kilo kalksten som rasar från sådär 6 meters höjd. Så vad göra?

Ja, det var en fråga som sysselsatte projektgruppen under lång tid. Flera scenarion bedömdes och konsekvenser diskuterades. Till slut blev det beslutat att det delvis rasade partiet tyvärr måste plockas ner helt för att garantera säkerheten för dem som skall jobba med lagning av raset. Men också för att kunna laga muren på ett långsiktigt hållbart och säkert sätt.

Tekn. Dr Carl Thelin med kollegor på Tyréns tog fram lösningen för hur muren skulle kunna säkras så att nerplockningen nu kan ske tryggt. Innan nerplockningen restes därför en stor stålställning kring det skadade murpartiet för att säkra muren så att den inte skulle rasa okontrollerat då man började plocka ner den.

Nu är det ju aldrig roligt för en antikvarie att se en medeltida mur plockas ner, men i det här fallet blev det en nödvändighet. Det goda med saken är att vi får ett unikt tillfälle till kunskapande om konstruktion, material och byggfaser.

Senaste veckan undersökte byggnadsarkeolog Mats Anglert från UV Syd och arkeolog Per Widerström från Gotlands Museum muren under nerplockning, och undersökningarna kommer att fortsätta framöver i takt med att mer av muren friläggs. God hjälp hade de av bebyggelseantikvarie Jörgen Renström från Gotlands Museum som har mångårig såväl praktisk som historisk kunskap om muren. Hantverkarna på Byggnadshyttan på Gotland har stor erfarenhet av medeltida murverk tack vare sina mångåriga arbeten med de gotländska kyrkorna och ruinerna, så deras iakttagelser är förstås mycket värdefulla. Dessutom bidrar Tekn. Dr. Kristin Balksten från Uppsala Universitet med viktiga synpunkter om bruk och konstruktion. Det skall bli intressant att se vad denna samlade kompetens kommer fram till för nya rön! Redan nu finns en del information om raset på http://www.raa.se/aktuellt/press/om-aktuella-fragor/visby-ringmur/

Delar av originalmuren är och kommer att förbli borta – men vår kunskap om den har växt och fortsätter att växa. Såhär i novembertider är det lätt att bli lite filosofisk angående alltings förgängelse och att associera till årets kretsande lopp; för att något nytt skall kunna växa fram måste det gamla delvis dö bort. Men samtidigt minnas att det mesta faktiskt finns kvar!

Varför Battle of Wisby?

Det senaste halvåret har jag ställt mig själv samma fråga, och det mer än en gång. Vad är det som gör att jag ägnar min fritid under lejonparten av ett år åt att skapa möjligheter för andra att syssla med medeltid inom ramarna för projektet Battle of Wisby? Och vad är det som gör att jag inte tröttnar på 1300-tal?

Mitt namn är Peter Ahlqvist. Jag är tidningsredaktör till yrket, men har en bakgrund som arkeolog (och kock för den delen). Inom medeltidsevenemanget Battle of Wisby har jag ansvar för press och kommunikation, något som jag tycker faller sig ganska naturligt, men annars vill jag gärna ägna mig åt 1300-talet rent generellt.

 Roger Magnusson
Jag har haft den fantastiska förmånen att studera platorna från Visbys massgravar på nära håll.
Foto: Roger Magnusson.

 

Jag sysslar med något som kallas levande historia eller historiskt återskapande. Folk brukar förväxla det med lajv, men det är inte det jag håller på med. Gemensamt för många av oss reenactors (en engelsk term för att beskriva människor som är intresserade av historiskt återskapande) är att vi har ambitionen att vara totalt historiskt korrekta under våra uppvisningar. Det handlar om allt i från maten vi äter till sömmarna vi använder när vi syr våra kläder. En person som bevistar en föreläsning eller en förevisning ska kunna känna sig 100 procent säker på att han eller hon upplever en vetenskapligt exakt manifestation av den tidsperiod återskaparna har valt. Folkbildning in extremo.

Nördar
Och vi är riktigt bra på det vi gör. Jag vågar påstå att många av oss lyckas hitta svar där den etablerade arkeologiska, historiska och konsthistoriska forskningen går bet. Jag tror att det har att göra med flera saker. Att vi är många är en av dem. Även om jag inte känner till trådtätheten i tyget i Herjolfsnes 63 så är den kunskapen bara ett telefonsamtal borta. Hundratals reenactors med hundratals olika inriktningar utgör en formidabel kunskapsbank, något som leder oss till en annan anledning: vi är specialintressade nördar.

Jag vet folk som fött upp får av medeltida typ, klippt dem, sorterat ullen, tvättat ullen, kardat den, spunnit den till tråd, vävt tråden till tyg, färgat tyget (med metoder och färgämnen som var kända under medeltiden), klippt till det (med en handsmidd sax av 1300-talstyp) och sytt det till kläder baserade på manuskriptbilder – givetvis med en handgjord mässingsnål och handspunnen tråd. Den typen av experimentell arkeologi parad med åratal av studier inom ämnet utgör en kombination som är helt oslagbar ur forskningssynpunkt.

Verkstad
Kanske syns det på minen att jag inte är någon vidare hantverkare…
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Och så kommer jag åter till frågan: varför vill folk göra det där? Bara fåruppfödningen får till och med mig att sucka lite och himla med ögonen. Är det lönt? Finns det inget bättre att syssla med? Kanske. Jag är personligen ingen vidare hantverkare så jag brukar hålla mig från den biten så långt det är möjligt. Jag forskar, och min specialitet är materiell kultur med fokus på dräkt och vapen i Östersjöregionen mellan 1364-1389.

 

 

 

 

Plata?
Men i bland måste också en skrivbordsryttare som jag lyfta byxbaken ur stolen – det är sjukt dyrt att köpa sånt där tyg, och även om jag svär konstant genom processen så lyckas jag (vanligen efter en mängd misslyckanden) åstadkomma något som fungerar hjälpligt. Just nu förbereder jag mig inför Battle of Wisby genom att ersätta min gamla plata från 2004 med en ny.

Platar
Två av tre bröstplåtar. De har knackats med hammare för att bli en aning skålade – precis som originalet.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Ordet plata är medeltidssvenska för ett så kallat visbyharnesk – ett antal plåtar fastnitade på en väst. Det är fråga om en sorts rustning som påträffades i unika mängder i massgravar utanför Visbys murar. Platorna har tillhört antingen fallna gutniska bönder eller dito invaderande danskar – precis samma förfäder som fick oss att anordna Battle of Wisby till att börja med.

Min gamla plata var ganska dåligt gjord (man kan kalla den mitt första misslyckande) men det är något viktigare som inspirerat mig att ta tag i saken igen; Thomas Neijman, en av mina kollegor i projektgruppen som arrangerar Battle of Wisby, har under en tid arbetat för Historiska museet i Stockholm med att gå igenom materialet från utgrävningarna av massgravarna.Tack vare honom och Annika Ewing vid Historiska museet fick jag möjlighet att ta en närmare titt på de gamla rustningarna. Vi hittade något speciellt.

Upptäckter
Det är nära nog ett sekel sedan Bengt Thordeman och andra genomförde de arkeologiska undersökningarna, men trots (eller kanske tack vare) en extremt omfattande publikation har jämförelsevis lite övrig forskning ägnats materialet. Men dagens forskning har så klart kommit längre än dåtidens och med dess framsteg följer också forskarens förförståelse och förkunskaper. Vi valde dessutom att se materialet ur en lite annan synvinkel – vi intog reenactorns helhetsperspektiv och tittade inte bara på rustningarna som rustningar, utan också som föremål i ett sammanhang. Därför lade vi märke till fossiliserat tyg på plåtresterna från platorna ur massgravarna.

För min del var det en sensationell upptäckt; den allmänna uppfattningen är att läder använts som bärare av plåtplattorna, eftersom det är starkare.  Tack vare att Maria Neijman – ytterligare en projektgruppskollega – är så pass duktig på medeltida textil, kunde hon berätta vad för slags tyg som använts och när jag väl fått reda på den saken bestämde jag mig för att prova. Det var ett ögonblicks hybris som jag fortfarande ångrar – inte minst för att jag köpt handvävt tyg för 800 kronor, men också för att jag får stå i en smedja – mitt i sommaren.

Thordeman
Ungefär så här ritade Bengt Thordeman upp bröstplåtarna till rustning nummer 1.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Men kanske är det just här som jag hittar svaret på varför. Ögonblicket då vi insåg att en del av platorna sannolikt konstruerats med tyg snarare än läder kändes svindlande. Det var som på julafton, fast många, många gånger bättre. Det är liksom i stort sett bara jag som känner till den där lilla detaljen med tyget på platorna. Eller att det medeltida ordet slappor sannolikt bör översättas till ”halsskydd i valfritt material” snarare än till ”vid en hjälm hängande läderstycke som betäcker bakhufvudets nedre del” som den gamle professorn i nordiska språk, K.F. Söderwall, ville ha det till. Battle of Wisby blir ett tillfälle för mig och mina likar att dela med oss av våra upptäckter. Besökarna i vårt tältläger i Östergravar ska få se vår medeltid – och den är fjärran från Hollywoods hittepå.

Hur gör man en plata då? Kom till Visby under vecka 32 så ska jag berätta! Tills dess kan du ta en titt på bilderna i den här artikeln. Jag har ett antal svettiga timmar kvar i smedjan, men när jag står på slagfältet i Mästerby eller utanför ringmuren vet jag att jag nått ännu ett steg längre i min strävan efter det perfekta 1300-talet.

Du är varmt välkommen att kontakta mig med frågor, eller att besöka mig och mina med-reenactors i Battle of Wisbys läger i Östergravar under vecka 32. Det blir en upplevelse som du garanterat kommer att minnas.

Gästbloggare på K-bloggen
Peter Ahlqvist

E-post: peter@battleofwisby.com
Webb: www.battleofwisby.com
Facebook: https://www.facebook.com/groups/115418071845361/
Blogg: http://battleofwisby1361.wordpress.com/

…………………………………………………………………………………………………………..

Battle of Wisby genomförs i samarbete med aktörer från civilsamhället, lokala organisationer, museer och myndigheter. Deltar gör bland andra: Mästerby hembygdsförening, Kapitelhusgården, Föreningen Medeltidsveckan, Campus Gotland, Gotlands museum, Region Gotland, Historiska museet, och Riksantikvarieämbetet. Projektet anordnas av föreningen Battle of Wisby.

Archaeological Resources in Cultural Heritage. A European Standard. (ARCHES)

Före sommaren gick startskottet för EU-projektet ARCHES vars syfte är att skapa en europeisk standard och en “best practice“guide för skapande och förvaltande av arkeologiskt arkivmaterial. Projektet har initierats av Archives som är en arbetsgrupp under European Archaeological Council (EAC) och ska syfta till att underlätta tillgängliggörandet för det europeiska gemensamma kulturarvet, stödja arbetet med att förvalta arkivmaterial runtomkring i hela Europa och stimulera till ökad rörlighet för arbetskraft inom Europa.  Arkeologiska arkiv definieras av EAC och i projektet som:

all moveable remains/heritage, data and documentation from any archaeological observation or intervention.“

Det innebär alltså att arkeologiskt arkiv är allt det som anses värt att spara efter alla typer av arkeologiska projekt. Det består av allt skrivet, ritat, fotografiskt och digitalt material, men även fynd, fyndsamlingar och prover. Standarden och guiden är tänkt att omfatta hela kedjan från producerande, sammanställning, överföring och arkivering/förvaltning av arkivmaterialet.

Sverige och Riksantikvarieämbetet deltar under 2012-2014 genom att leverera in svenska lagar, riktlinjer och vägledningar och diskuterar innehållet i vägledningen och guiden som skrivs. En enkätundersökning och en workshop kommer att hållas under 2012 och 2013 dit verksamma inom området bjuds in. Standarden och guiden kommer slutligen att godkännas av EAC:s styrelse och ambitionen är att det kommer att bli ett dokument som kan användas och implementeras i hela Europa för höja medvetandet om och standarden på den arkeologiska arkiveringen.

Annika Carlsson, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet, tel: 08-51918351

Läs mer:

EAC. Workinggroup Archives: http://www.european-archaeological-council.org/13-0-Archives.html

Linkedin: http://www.linkedin.com/groups/ARCHES-Archaeological-Resources-in-Cultural-4482324?trk=myg_ugrp_ovr

Ett projekt finansierat av europakomissionens Culture Programme.    

 

 

 

 

FMIS registreringsapplikation

Under januari och februari har det blivit något av en nystart för projektet med att bygga en ny registreringsapplikation till FMIS. Arbetet med att kartlägga registreringsprocessen fortsätter och vi har fått tillskott till arbetsgruppen i form av FMIS-medarbetaren Maria Urberg och systemutvecklaren Henrik Siltberg.

Just nu tittar vi närmare på hur man på ett smidigare sätt kan föra in information om de arkeologiska undersökningar, inventeringar och utredningar som är orsaken till att ny information kommer in till FMIS, det vill säga det som kallas Händelser i Fornsök. Det är många frågor som behöver redas ut. Finns det något enklare sätt att få in datan? Hur gör vi med de händelsetyper som inte längre används, men som ändå måste finnas i databasen? Kan vi lägga till en ny händelsetyp när vi ändå håller på?

 

Arkeologisk utgrävning i kvarteret Professorn 1, Sigtuna
Kvarteret Professorn 1. Arkeologisk utgrävning, arbete i schaktet. Foto: Bengt A Lundberg

Undersökningen av kvarteret Professorn 1 i Sigtuna 2000 blev två Händelser i Fornsök: en Arkeologisk undersökning och ett Beslut enligt KML.

 

Maria C har börjat arbeta med den konvertering av FMIS databas som ska göras parallellt med arbetet med registreringsapplikationen. Det blir tungt att ha två stora projekt på gång i verksamheten samtidigt, men eftersom det är en så tät koppling mellan databasen och registreringsapplikationen är det bättre att driva dem sida vid sida.

Hanna Larsson arbetar med en ny registreringsapplikation för FMIS

Vad gör RAÄ med runstenarna?

Runstenen Sö192 med gräs och björk omkring
Runstenen Sö 192 i Strängnäs. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ.

Förra året riktades skarp kritik mot hur Riksantikvarieämbetet arbetar med Sveriges runstenar. Jag tänkte berätta lite om vad som bland annat görs.

Runstenar har länge fångat vårt intresse, de är dels förstahandskällor som på flera sätt visar hur människorna tänkte och levde för tusen år sedan, dels är de konstverk som är vackra att se på. De har dokumenterats löpande sedan åtminstone 1600-talet i text och bild vilket gör att det, till skillnad från många andra fornlämningar (t ex hällristningar), går att utläsa förändringar i runornas läsbarhet och stenens skick under hela 400 år.

I 2007 års kulturmiljöbokslut är miljöns påverkan på runstenarna ett av flera nedslag. 32 runstenar från Skåne i söder till Jämtland i norr har valts ut, ny och gammal information om dessa har samlats in och kompletterats med uppgifter om nederbörd, frost och föroreningar. Sedan har andelen intakta runor studerats för att avgöra hur mycket de har vittrat, 1673 var 93 procent av runorna intakta och 2006 var 80 procent intakta. Målet är att fastställa samband mellan klimat och nedbrytning. Vet vi hur och varför runstenarna påverkas kan vi avgöra hur de ska skyddas.

Även om förorenad luft har förstör runstenarna så är den största boven i dramat vi själva, många runstenar har sprängts/huggits sönder under årens lopp och försvunnit eller återfunnits i t ex husgrunder och broar.

Vidare kvalitetshöjs runstenarna kontinuerligt i Fornsök med t ex mått, länkar och översättningar vilka blir tillgängliga omedelbart. Själv har jag jobbat med Västergötlands runstenar.

>> Johan Carlström jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.