Taggad: Bengt A Lundberg

Ett tusen gamla färgbilder i en resväska


Märtha Öhrns väska med Daniel Fredrik Brunos bilder. Foto: Bengt A Lundberg

På senvintern gjordes ett fynd i arkivet som nästan är en sensation, en resväska med cirka 1000 färgdiapositiv från det tidiga 1940-talet! Det var en skarpögd kollega som förstod att här fanns fotografisk hårdvaluta som måste lyftas fram i ljuset.

Under krigsåren fanns en stadsingenjör i Hudiksvall vid namn Daniel Fredrik Robert Bruno som var en intresserad amatörfotograf med den goda smaken att använda färgfilm. Uppenbarligen gjorde Bruno tjänsteresor runt om i landet och fotograferade sånt som hade med hans profession att göra, parker, byggnader och stadsmiljöer således. Man kan föreställa sig att han vid hemkomsten släckte ljuset och knäppte på projektorn för att visa kollegor och finansiärer hur det skulle kunna se ut också i Hudik.


Söderköping, 1943. Foto: Daniel Fredrik Bruno

Så här, nästan 70 år senare, känns det en aning overkligt att det mitt under brinnande krig fanns både energi och resurser till utveckling av landets städer. Speciellt som man samtidigt i det övriga Europa systematiskt demolerade det som människor byggt upp ända sedan medeltiden. En annan märklig omständighet är att det, trots ransoneringar och varubrist, ändå var möjligt för Bruno att få tag i färgfilm som ju är en färskvara. Sverige var verkligen en skyddad vrå av Europa under andra världskriget!

Bruno var ingen driven fotograf och han jobbade med en medioker kamera. Ändå har hans bilder ett stort värde idag eftersom alla motiv har uppgifter om år och plats och beskriver ett konsekvent tema. Dessutom är de alla fotograferade under ungefär samma tidsperiod och – som sagt – i färg.

År 1975 var Brunos dotter framsynt nog att skänka sin då avlidna pappas bilder till Riksantikvarieämbetet. Hon lindade tidningar om askarna med bilder och packade allt i en resväska som fick gå med fraktgods till Stockholm.
Det märkliga är att väskan sedan blev stående i 35 år med adresslappen kvar utan att väcka nyfikenhet. Men nu har den alltså kommit fram i ljuset, precis lagom för att få en viktig roll i det pågående projektet ”Hållbar stadsutveckling

Brunos bilder bekräftar tesen att färgfilm ofta är förbluffande hållbar om den förvaras på ett rimligt sätt.
Merparten av bilderna är tagna på Agfachrome men det finns också en del Kodachrome-dior i sina typiska pappramar. Agfabilderna har i allmänhet blekta färger som kräver en omsorgsfull bildbehandling inför presentationen i Kulturmiljöbild. Däremot har Kodachromerna både bra färger och god skärpa. Förhållningssättet vid bildbehandlingen är, självklart, varsamhet utan rekonstruktioner eller glassig färgförstärkning.

Senare i år kommer ett urval av Brunos motiv fotograferas på nytt för att alla på ett enkelt sätt ska kunna se vad som hänt med de Svenska stadsmiljöerna under efterkrigstiden. På så sätt kommer hans insatser på 1940-talet till en nytta som säkert hade gjort honom både stolt och glad.

>> Bengt A Lundberg är fotograf vid Riksantikvarieämbetet

En nersliten skönhet

Slussen 1930-tal. Foto: Carl Gustaf Rosenberg
Slussen 1930-tal. Foto: Carl Gustaf Rosenberg

JAG BETRAKTAR CARL-GUSTAFS ROSENBERGS BILD av Slusskarusellens själva nav – ett motljusmotiv från det sena 1930-talet eller så. Så välbekant men ändå så främmande, så vardagligt men ändå så exklusivt och utom räckhåll. Ljuset frilägger detaljerna från fonden och kvinnas kontrakurs mot den manande pilen skapar ett kraftfält i motivets centrum.

ETT MISSLYCKANDE ÄR OUNDVIKLIGT, det inser jag samtidigt som jag överväger en  fotografering av samma plats igen 70 år senare.

Men lockelsen blir för stark och jag tar ändå en ny bild i augusti 2009, nyfiken på hur tiden hanterat denna – min egen och andra stockholmares – kulturmiljö.

ROSENBERGS BILD speglar en stad med värderingar som numera inte betyder så mycket.

Den unga kvinnan för sig, medvetet men utan jäkt – kanske lockar en liten shoppingtur i Blå Bodarna? Blomstergruppen lapar sol på lätta ben, uppenbarligen väl ompysslad av gröna fingrar. Vägvisaren står inte bara för information, den bjuder också på en liten visuell kick och är dessutom en integrerad del av den greppvänliga ledstången. Ett somrigt markistak till höger över caféet vid trappans krön vittnar också om en vaken blick för detaljerna. Trots den urbana miljön härskar här ett vårdat lugn. Och de ynglingar som idag manifesterar sig med klotter är ännu inte påtänkta.

MIN KAMERA ser ett skrovligt och forcerat samhälle där närmiljön har ringa betydelse.

Slussen augusti 2009. Foto: Bengt A Lundberg
Slussen i augusti 2009. Foto: Bengt A Lundberg

Nu avverkar kvinnan Slussen som en transportsträcka, mellan lämnandet på dagis och en tuff arbetsdag. Omvärlden avskärmas med MP3 i ena örat och mobilen i det andra.

Blommorna har fått ge vika för en betongcontainer där man tömmer sopmaskiner. Stenbeläggningen är uppriven med klumpiga lagningsförsök. En asfaltsvalk markerar den bortmejslade basen till den eleganta trappa vilken skapades för platsen och som nu ersatts av en brant protes som tvingats ut åt höger. Skyltarna som borde visa fotgängarna rätt spretar lite tvekande, knappt läsliga i sviterna av kronisk åverkan. När man höjer blicken för en vy mot Söder klyvs denna av gatubelysningens stålspjut som trängt undan de lätta vita glasarmaturer, som hos Rosenberg seglade i luften tillsammans med Strömmens måsar.

EN TRIST BILD, JA. Visserligen är min tagning knivskrap och välexponerad, men den atmosfär som Rosenberg speglade har skingras. Min kamera liknar ett medicinskt instrument som registrerar hälsoläget hos någon som insjuknat. För att man inte brytt sig.

Det bästa man kan säga om min egen bild är att den sakligt berättar om hur det faktiskt gick för en av Stockholms mest uppskattade mötesplatser.

Den påminner också om att kulturmiljövård är ett uppdrag utan slut. Och att fotografiet är oöverträffat när dess misslyckanden och framgångar behöver studeras. Det är en mission den delar med tusentals andra fotografier i Kulturmiljöbild.

I Kulturmiljöbild finns mer än 150 bilder av Slussen under fyra århundraden.

>> Bengt A Lundberg är fotograf och jobbar på Riksantikvarieämbetet.

Fotografiet lever – men vilket liv?

Photokina september 2008 – Photokina i Köln – fotobranschens Mekka är överstånden. Som vanligt större än någonsin och fler besökare. Redan innan portarna slog upp första dagen trängdes 1000-tals besökare för att få komma in. Ytorna är enorma, säkert lika stora som Gamla Stan i Stockholm, och enskilda hallar har en golvyta som ledigt skulle rymma Kölnerdomen. Det är lätt att drunkna i all teknik och utrustning men personligen fångas jag mest av att studera vilken riktning fotomediet nu tar och hur det möjligen kommer att se ut om några år.

Ett samlat intryck är att fotobranschen nu sätter kamerans  främsta egenskap på spel; att exakt återge vad som finns framför objektivet. Bildförbättring är vad som gäller nu. Det har redan i femton år varit möjligt att datamanipulera bilder, men har då medvetna ingrepp på utvalda bilder. Hama som tillverkar bildlaboratorier presenterar nu en bildserver som automatiskt gör människor vackrare och vädret bättre. Ett nytt konkurrensmedel för labben blir alltså programvaror som gör oss solbrända, yngre och vackrare. Vem kan motstå såna erbjudanden?

Flera kameratillverkare visade också olika lösningar som garanterar att människor ser glada ut på alla bilder (förhoppningsvis möjligt att stänga av vid jordfästningar etc.) Sammantaget ger denna trend kulturmiljösektorn en signal om hur viktigt det är att slå vakt om fotografiets klassiska talanger och förmåga att beskriva verkligheten på ett okonstlat sätt.

Synen på kameran som ett precisionsinstrument blir allt mer avdramatiserad. Nu kan ungarna filma varandra i poolen och det finns kameror som man kan kasta iväg och låta hunden apportera. Budskapet är att man alltid har roligt när man fotograferar.


Foto: Bengt A Lundberg

Många gamla döda varumärken dyker nu upp igen som en respektabel fasad för nya produkter. Voigtländer, Rollei och Adox har således återupplivats för att tjäna sina nya ägare i Taiwan eller Kina. Aktörer i Asien har också börjat intressera sig för tyngre fotoutrustning och ”piratdelar” har blivit en jättemarknad. Reservdelar till fotobutikernas skrivare och minilabb, som i original kostar tusenlappar, säljs nu från Kina för några tior.

Bilder i lyxförpackning är ytterligare en jättemarknad som ett resultat av att man nu kan tillverka album som praktfulla böcker av högsta kvalitet och som går att framställs som enstaka exemplar. Exempelvis kan ett bröllop dokumenteras, lay-outas och skrivas ut i ett svep. Om så önskas skyddas sidorna av en film som tål både barnhänder och tårtkalas och som kronan på verket omsluts hela härligheten med fantasifulla pärmar av doftande läder eller mattglänsande silver. Produkten ersätter möjligen den gamla familjebibeln i vårt sekulariserade samhälle. (Men vem som ska få dyrgripen vid en eventuell skilsmässa blir väl en förhandlingsfråga.) Man kan också med laserteknik skapa bilder djupt inne i massivt glas. Med rätt belysning ser man då sina nära och kära svävande som andeväsen djupt inne i ett miniatyrberg av glas.
Ingen behöver heller längre ständigt möta samma gamla tavla på väggen därhemma. Nu finns inramade storformatsskärmar med rymliga hårddiskar som efter behag visar alternativa konstverk. Många känner säkert sig tilltalade av att få njuta av hela Rembrants produktion eller av att få möta alla Zorns modeller.


”Framtiden är analog!” Foto: Bengt A Lundberg

En litet udda inslag var en ”antirörelse” – Lomography– som verkar för det klassiska fotograferandet under devisen ”Framtiden är analog!” Tydligen finns det pengar att tjäna här, av storleken på utställningen att döma. Vad jag förstår handlar det om en slags fotografisk livsstil där man saluför och använder plastkameror som konstruerades Kina på 60-talet eller i det forna östblocket. De som främst lockas av denna idé är välutbildade människor med kreativa yrken i åldersgruppen 20-30 år. Färgåtergivningen och skärpan var lite si och så – men det är tydligen helt i sin ordning. Tiden räckte inte, annars hade jag gärna frågat hur man kommer runt problemet med framkallningen av filmen, som numera nästan alltid skannas och skrivs ut digitalt.

Nyheter av ett mer seriöst slag är att produkter för säker(?) privat arkivering av digitala bilder som nu börjar lanseras. Andra intressanta verktyg är programvaror som återuppväcker förlorad information från kamerakort och diskar – t.o.m. när man formaterat dessa! För den som förtvivlat över oläsliga kamerakort blir detta klart intressant.

Något som jag själv kommer att få stor nytta av är en förenklad GPS-utrustning till kameran, utan trassliga sladdar – och mindre än en tändsticksask. Automatiskt ritas fotografens resroute upp på en karta med markeringar där de olika bilderna togs. (En möjlig nackdel är att chefen hemma och på sekunden kan rekonstruera fotografens framfart i fält.)

Fotografiet lever alltså vidare, den saken är klar. Men gränserna mot andra medier suddas ut.  Kulturmiljövården (och många andra aktörer) måste därför slå vakt om fotografiets dokumentära talanger, främst genom att själva behärska och styra hela den fotografiska produktionskedjan – från fotograferingen till presentationen. Annars finns det risk för att kulturarvet kommer att avbildas, vilande under ett evigt högtryck och befolkat av ständigt leende människor.

>> Bengt A Lundberg är fotograf och tidigare enhetschef på fotoenheten.

Tjugotre år och åtta månader

Skadad fasad på Riddarhuset i Stockholm omkring 1985. Foto: Bengt A Lundberg
Skadad fasad på Riddarhuset i Stockholm omkring 1985. En svart-vit tagning, utan samband med helheten; den massiva trafiken, stadslandskapet eller människan. Foto: Bengt
A Lundberg, RAÄ

Antagligen är jag den sista av min sort – en som har haft samma chefsjobb på RAÄ i nästan 24 år. Ändå känns det nästan som igår, den där dagen 1983 när jag klev in på den fotoenhet som nu inte längre finns. En kanske logisk utveckling för Riksantikvarieämbetets fotografi som har förändrats mer sedan 1990 än de 100 åren dessförinnan – och där jag själv är en av pådrivarna. På ett kvartssekel har fotografiet slutat att bara vara ett eko från forntiden, för att bli en aktör i nutiden.

Fotografiet vid RAÄ före 1990
Lite tillspetsat var fotografernas roll långt in på 80-talet att behärska en avancerad teknik och att leverera de bilder som beställdes. Fotografiet var en stödfunktion och någon strategi för bildsamlingarnas innehåll var inte ens påtänkt. Bildernas överlevnad var dessutom hasardartad eftersom det var bekvämare att slänga använda bilder än att lägga ner dagar och veckor på att förbereda arkiveringen. Ett särskilt sorgligt kapitel var färgbilderna som inte ens fick arkiveras(!) – och som därför försvann i samma takt som de producerades.

Inga färgbilder
Det osannolika faktum att RAÄ helt saknade färgbilder från sitt eget arbetsfält blev ett starkt motiv till att förnya fotografiet, både till innehåll och teknik. I slutet av 1980-talet inleddes så det omfattande Luftföroreningsprogrammet som gav oss resurser att verkligen göra något radikalt med fotografiet

Kulturmiljöbild
Första steget var att spara alla professionella färgbilder! Beställarna fick hålla tillgodo med duplikat i stället för originalen som låstes in i ett kylskåp i väntan på den permanenta lösning som väntade runt hörnet. För straxt därefter startade försöken med digitalisering av fotografier vilket i sin tur födde behovet av att kommunicera bilder i digitala nätverk. Kulturmiljöbild som blev svaret på dessa krav är nu redan en självklarhet men var något nytt och nästan kontroversiellt så sent som år 2000.

Hur man gör digitala bilder – PICTOR
De digitala pionjäråren – då det saknades både utrustning och sakkunskaper – bjöd på många fallgropar men samtidigt samlade vi på oss viktiga lärdomar. Ännu svårare var det i den övriga sektorn och därför startade vi PICTOR, ett utbildningsprogram som spred våra erfarenheter till kollegorna för att dessa skulle slippa repetera våra egna klavertramp.
På sommaren 1994 togs den sista svart-vita bilden och i november 2003 blev filmen också historia när vi började fotografera digitalt eftersom lagringsfrågan då var löst.

Nu hade vi koll på hur vi skulle fotografera.

Ralph Erskines berömda hus i Kiruna. (Folkhemsprojektet) Foto: Bengt A Lundberg
Ralph Erskines berömda hus i Kiruna. (Folkhemsprojektet). Dagens kulturmiljöfotografi söker efter kopplingar till brukarna av miljöerna. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

Vad ska dokumenteras – den strategiska fotograferingen
En annan fråga handlade om vad som skulle dokumenteras. För att få fart på diskussionen började vi agera för det fotografi som kunde stå på egna ben. De som sneglade på omvärlden förstod att det var som betydelseskapare och kunskapsförmedlare som fotografiet kunde göra kulturmiljöarbetet verkliga tjänster. Slumpen skulle heller inte bestämma innehållet i våra bildarkiv – framtiden fordrade helt enkelt en strategi för nyfotograferingen. På hösten 1996 smög vi därför igång utan formellt uppdrag eller pengar det som idag är den Strategiska kulturmiljöfotograferingen.

Ändå har vi bara sett början på bildens karriär och gränslösa möjligheter. Nu snart väntar exempelvis en huvudroll för fotografiet i den framväxande Kulturmiljöportalen.

Utan bundsförvanter som personligen engagerade sig för bilden hade det inte funnits något nytt fotografi vid RAÄ, jag tänker bl.a. på SHM-chefen Olle Isaksson, avdelningscheferna Ulf Lindborg och Karin Englund samt Helmer Gustavson och Marit Åhlén vid Runverket.

Ett förändrat fotografi i en förändrad myndighet
Det är inte bara fotografiet som har förändrats på 25 år utan hela RAÄ. Både myndigheten och individen kände förr en orubblig trygghet som kulturarvets beskyddare. Kulturmiljövården var en fredad zon i ett samhälle som rusade vidare. Samtidigt präglades innehållet i verksamheten av starka personligheter som då fanns överallt i organisationen. Allt detta står i stark kontrast till dagens ambition som en lyhörd samhällsbyggare i en föränderlig värld. Chefsrollen är också annorlunda och möjligen var jag den sista enhetschefen som främst jobbat operativt.

Nu och framåt
Nu ser jag fram mot att äntligen få jobba med fotografi på heltid och vill passa på att bjuda in alla andra som har goda idéer kring nyfotograferingen till samråd så kan vi tillsammans sätta kursen för framtidens bild av kulturarvet.

>> Bengt A Lundberg är fotograf och var tidigare enhetschef på fotoenheten.

Bilden av oss för framtidens kulturmiljöarbete

Skulptur av Johan Reinthaler 1744 (?) Foto: sannolikt Ralph Wiezsäcker (1943-45)I en understreckare i SvD 070917 uppmärksammar Pelle Snickars från Statens ljud och bildarkiv en heroisk fotoinsats i andra världskrigets slutskede då fotografer, bland dem Ralph Wiezsäcker, utrustade med den nya färgfilmen från Agfa och starka fotolampor dokumenterade det kulturarv som hotades att pulvriseras under de framryckande Sovjetarméerna. (Läs gärna Snickars artikel som kanske får en och annan kollega att lyfta på ögonbrynen.) Farhågorna besannades och viktiga delar av Europas kulturskatter förintades för alltid på några månader – inklusive tiotusentals av de nytagna färgbilderna som kunde ha berättat om Europa före kriget. Lyckligtvis överlevde 39.000 bilder förödelsen och är nu i tillgängliga på nätet för alla intresserade (exempelvis bilden ovan).

Fyrtio år tidigare måste den ryske tsaren ha anat av vart de politiska vindarna började blåsa – och kanske var det detta som födde idén att dåtidens Ryssland skulle fotograferas?! Inga resurser sparades och den absolut senaste (men komplicerade) tekniken skulle användas.

Fotografen Mikhailovich Prokudin-Gorski fick sitt livs uppdrag åren 1909-1914 och mirakulöst nog finns 2000 av hans färgbilder, med utomordentlig kvalitet, bevarade in i vår tid – och nu tillgängliga på nätet (se även här)!

När dessa nästan magiska dokument tar plats på skärmen dyker genast två tankespår upp hos mig – en luttrad men knappast uppgiven fotograf – som sett vårt eget lands kulturmiljöer genom sökaren i nästan 40 år. Två tankespår. En slutsats och en fråga:

  • Fotografiet är det närmaste vi kan komma utplånade miljöer och föremål. I själva verket befordras bilderna till ställföreträdande original när förödelsen är ett faktum.
  • Måste det torna upp sig katastrofhot innan kulturmiljövården ska samordna och systematisera landets bilddokumentation?

Nyfotograferingen i färg är sedan länge en icke-fråga inom kulturmiljövården – en angelägenhet för någon annan. De yrkesfotografer som finns kvar inom sektorn med specialisering på kulturmiljöer kan räknas på ena handens fingrar och de knappa fotoresurser som sektorn tilldelas används nästan helt åt att bevara gamla bilder och att fotografera föremålssamlingar – oftast med hjälp av en entusiastisk men orutinerad personal.

En fotograf fotograferar härdar stående på en stege konstruerad av en björk
Uppfinningsrik fotograf dokumenterar en boplats vid Gardikforsen i Umeälven före översvämningen. Foto: Elisabeth Allard, 1958

Vårt arv hotas inte omedelbart av stridsvagnar eller revolution men samhälls- och klimatförändringar tär oupphörligen på kulturmiljön och våra ärvda föremål. Genom den skenbart långsamma förändringen reagerar vi inte förrän vi står där med stora minneluckor. Hur var det? Hur såg det ut? Hur många idag kan beskriva landskapen under de norrländska vattenmagasinen som fylldes på under efterkrigstiden?

Mycket talar alltså för att samtidsfotograferingen av landets kulturmiljöer måste tacklas på ett helt nytt sätt. Riksantikvarieämbetet (som faktiskt driver en nyfotografering i liten skala) har den behövliga pondusen – för att hos politiker, sponsorer och i den övriga sektorn skapa utrymme till denna självklarhet i det vi menar vara ett framsynt kulturmiljöarbete. Vem gör det annars?

>> Bengt A Lundberg är fotograf och enhetschef vid fotoenheten på RAÄ.