Taggad: Birka

Runor och latinskrift: De vikingatida spåren

Karlevistenen (Öl 1) på Öland bär inte bara runor utan också en gåtfull inskrift med latinska bokstäver. Foto Magnus Källström

Runorna är vårt första kända skriftspråk och ersattes som bekant med den latinska skriften i början av medeltiden. Detta var dock en lång process och länge existerade de båda skriftsystemen sida vid sida, vilket inte minst framgår av mängden runinskrifter från medeltiden. Men runorna och den latinska skriften har en gemensam historia i Norden långt innan dess. Mycket talar för att runraden bygger på det latinska alfabetet och på de lyxföremål som letade sig upp från romarriket under romersk järnålder var skriften många gånger närvarande.

Någon större betydelse fick inte latinskriften förrän i samband med kyrkans etablering under tidig medeltid. Man måste dock räkna med att den har varit välbekant långt tidigare, inte minst genom de kristna missionärernas verksamhet. Enligt Rimbert ska exempelvis Ansgar på sin första resa till Birka 829 ha fört med sig fyrtio böcker, men råkade ut för sjörövare och förlorade dem. Man undra vad sjörövarna hade för glädje av just detta byte, men det går ju att leka med tanken att det på 800-talet någonstans i Danmark eller Sverige har suttit en hårdför viking med ett större bibliotek av religiös litteratur på latin.

Rimbert berättar också att Ansgar när han reste hem fick med sig ”ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt” till den tyske kejsaren Ludvig den fromme. Vissa har hävdat att det måste ha rört sig om en träpinne med runor, som kung Björn i Birka hade ristat. Om så verkligen var fallet kan man gissa att den tyske kejsaren hade vissa problem att tillägna sig innehållet.

När Olof Skötkonung började prägla sina mynt i Sigtuna omkring 995 var det med hjälp av engelska myntmästare och mynten bar texter på latin skrivna med latinska bokstäver. Gissningsvis var det ganska få i den inhemska befolkningen som kunde läsa dessa texter och inskriptionerna blev med tiden alltmer förvirrade.

Runbenet (Sl 85) från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Från Sigtuna har vi också ett av de allra första exemplen på latinsk skrift, som både ger mening och kan misstänkas vara producerat av en inhemsk skribent. Vid de arkeologiska undersökningarna 1999 i kvarteret Professorn 1 hittades ett djurben med både runor och latinska bokstäver (Sl 85). Benet har utifrån fyndomständigheterna har daterats till perioden ca 1073–93. Texten lyder PAX TEC, vilket ska utläsas som det latinska Pax tecum ”Frid vare med dig”. På benet finns också de två runorna fr inristade. Helmer Gustavson, som först läste och tolkade denna inskrift, har föreslagit att ristaren först hade tänkt rista ordet friðr ’frid’ på inhemskt språk, men ändrat sig och i stället skrivit samma sak med latin och latinska bokstäver.

Det finns ännu ett ben med både runor och latinsk skrift från Sigtuna (Sl 115). Det hittades 2011 av i samband med en schaktkontroll i kvarteret Kammakaren 5, men kom i ett omrört lager och det går därför inte att säga något mera exakt om åldern. Det anses dock kunna härröra från 1100-talet eller senare.

Runbenet (Sl 115) som hittades 2011 i kvarteret Kammakaren. Foto Magnus Källström

Ristningarna på detta ben är inte helt lätta att genomskåda. Runorna utgörs av den outtalbara sekvensen lþu, som inte går att tolka med mindre än att man antar att någon runa har hoppats över. Latininskriften lyder AIHN eller AIMN och är inte mindre svårbegriplig. När Helmer skrev om denna inskrift i artikeln till Sigtunas lösföremål tillbakavisade han möjligheten att det skulle kunna handla om det välbekanta ordet amen ”med tanke på den gängse skriv­ningen amen av detta ord”. Detta stämmer ju om vi håller oss till inskrifter med latinska bokstäver, men för en person som kanske var mer bevandrad i runskrift borde det inte ha varit främmande att skriva i istället för e. Denna stavning av ordet förekommer faktiskt också i runskrift. På ett kopparbleck från Boge på Gotland (G 278), med en tidigmedeltida runinskrift på latin, står amin och exakt samma skrivning möter även på det välbekanta blyblecket från Alvastra (Ög 248). Samtidigt bör det nämnas att ordet amen enligt Victor Frans’ tolkning också förekommer på ett av de runbleck (U DLM;70) som 1925 påträffades i en skelettgrav vid Vassunda prästgård inte långt från Sigtuna, och att det där är skrivet amen med en tydlig e-runa.

Att det är rimligt att tolka teckenföljden på runbenet från Kammakaren  i ett religiöst sammanhang antyds inte minst av det korsade kors som följer efter bokstäverna.

Bokstavsinskriften på Karlevistenens baksida. Foto Magnus Källström

Man kan här inte låta bli att tänka på en annan berömd inskrift med latinska bokstäver, nämligen den som finns på baksidan av Karlevistenen (Öl 1) på Öland. Innebörden och åldern på denna inskrift är mycket omtvistad, men så mycket är säkert att den fanns på stenen 1634, då Jonas Håkansson Rhezelius ritade av den. Inskriften var redan då skadad och hade samma lydelse som den har i dag. Det är dock inte helt klart i vilken riktning hur bokstäverna ska läsas. Den högra raden går antingen att läsa uppifrån som

…-NINONI +

Eller nedifrån som

+ INONIN-…

Den andra raden verkar rimligast att läsa uppifrån om inte bokstaven E ska bli bakvänd:

…EH +

Flera olika uppfattningar har framställts om denna text. Den frejdige engelske runforskaren George Stephens, som inte besvärades av att finna oväntade språk- och namnformer, tänkte sig att det rörde sig om en ristarsignatur NINONI + EH + »Ninoni högg (detta)”. En av hans samtida, den norske runologen Sophus Bugge, menade att det i stället kunde handla om namnet på en man av keltiskt ursprung. Erik Brate spann vidare på denna idé i sin del av Ölands runinskrifter (1906) och föreslog att denne man kanske hade fått sin gravplats i den andra av de två gravhögar som en gång ska ha funnits vid Karlevistenen och att denne man ”äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet”.

Bugges lärjunge, Magnus Olsen, som skrev om inskriften på Karlevistenen 1957 frågade sig om det inte bakom NINONI kunde dölja sig ”et hørselintrykk som hade festet sig hos en «ulerd», religiøst indifferent och helt verdsligsinnet ‘farmann’ eller ‘viking’.” Olsen antog att det nog handlade om en kristen liturgisk formel och att man för NINONI nog bara kunde ”tenke på in nomine (patris, etc.) i forvansket muntlig gjengivelse”. Han gissade också att ristaren hade hämtat kunskapen om den latinska skriften från sin samtids myntinskrifter.

Olsens idé om en latinsk formel är den som senare medvetet eller omedvetet har slagit igenom även bland dem som läser högerraden i motsatt riktning som + INONIN-… Exempelvis föreslog Helmer Gustavson 1994 ett ursprungligt IN NOMINE IHV dvs. ”I Jesu namn”, vilket förutsätter vissa felstavningar i texten. I en artikel 2007 framhöll Anders Andrén likheten med par tidigmedeltida latininskrifter från Danmark, där formeln In nomine Domini ”I Guds namn” uppträder i högst korrupta former som INNIOMMHDII och INOMNEDM.

Enligt Andrén kan latininskriften på Karlevistenen vara den äldsta bevarade kristna bönen i Skandinavien. Han menar också att den antyder att det har funnits en präst i krigarföljet, som hade dikterat den för runristaren. Samtidigt kan man tycka att en präst som behärskade latin rimligtvis borde ha varit någorlunda läs- och skrivkunnig och lätt kunnat påtala misstagen i texten.

För ett tag sedan bläddrade jag i en bok om svärd på Vitterhetsakademiens bibliotek och råkade då slå upp en sida som visade inskrifter på svärdsklingor. Vad som direkt fångade min blick var att ett par av dessa på ett slående sätt påminde om texten på Karlevistenen, nämligen:

Inskrifterna på ett par svärdsklingor från Stade i Nordtyskland. Efter Müller-Wille 1977.

Inte bara orden och teckenformerna var slående lika utan också att texten var omgiven av likarmade kors. Kan det helt enkelt vara en svärdsinskrift som har kopierats på stenen? Inte minst av det översta exemplet framgår hur ett IN NOMINE lätt måste ha kunnat förvandlas till INONIN[E] eller NINONI. Vad jag har förstått har de svärd som bär formeln In nomine Domini på den ena sidan ofta en tillverkarsignatur på den andra. Den defekta vänsterraden …EH + skulle i så fall kanske kunna vara resterna av det senare, även om jag inte har hittat något som otvunget passar in.

Den svärdstyp som bär de nämnda inskrifterna förekommer redan under 1000-talet, men då under den senare delen av århundradet och inte kring tusenårsskiftet dit Karlevistenen hör. Om det är en svärdsinskrift som har varit förlagan för de latinska bokstäverna på denna sten, kan dessa inte ha ristats samtidigt med runinskriften, utan bör vara ett senare tillägg.

Allt hänger alltså på om latininskriften är samtida med runristningen eller om den har tillkommit vid ett senare tillfälle. Min kollega Laila Kitzler Åhfeldt vid Runverket har inom projektet Evighetsrunor låtit skanna hela ristningen på denna sten för att bland annat undersöka förhållandet mellan dessa ristningar. Jag är för närvarande okunnig om resultatet av dessa undersökningar, men väntar givetvis med spänning!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En svärdsklinga med texten +NNOMINEDO… har för övrigt även hittats vid utgrävning 1976 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Fyndet gjordes på en nivå som har daterats till mitten av 1200-talet eller början av 1300-talet, men svärdet antas på grund av tillverkarsignaturen på den andra sidan vara äldre. Läs mer här.

Nyfunna runor på Birka

Gunnar Andersson från Historiska museet putsar på fyndet. Foto Magnus Källström

Ett tidigare okänt runstensfragment har helt nyligen dykt upp i Björkö by på Björkö i Mälaren. Fyndet gjordes i samband med anläggningsarbeten inför en planerad tillbyggnad, och stenen har troligen tidigare legat som trappsten eller grundsten till en veranda framför sedan länge riven byggnad.

Detta är inte första gången som runstensfragment dyker upp i Björkö by. Redan 1873 tillvaratogs ett par fragment från stenmurar i byn och ytterligare fynd har gjorts genom åren, senast i början av 1990-talet. Gemensamt för fragmenten är att de alla är av röd sandsten och att de genomgående är mycket tjocka, omkring 30 cm. I Upplands runinskrifter (1940-58) är de registrerade under flera olika nummer  (U 6, U 7, U 8), men egentligen vet vi inte hur många stenar det rör sig om eller om det rent av kan handla om resterna av en enda mycket stor sten.

Det nyfunna fragmentet är av exakt samma typ som de tidigare kända, och allt talar för att vi här har ytterligare en bit i runstenspusslet. På stenen finns en bågböjd slinga med de tydliga runorna …­stain × rais…, vilket man kanske vid första påseende vill identifiera med orden ”sten” och ”resa”. Mot bakgrund av hur runstenstexter brukar vara formulerade är det dock troligare att de inledande runorna stain utgör resterna av ett namn, Sten eller kanske ett sammansatt namn på –sten. På ett av de tidigare kända fragmenten (U 7) står namnet Torsten, men eftersom det är skrivet × þorst… kan det inte ha haft direkt passning till det nu funna fragmentet.

Eftersom alla runstensfragment som har påträffats i Björkö by eller inom det gamla stadsområdet Birka på Björkö finns på Historiska museet i Stockholm, togs beslutet att det nyfunna fragmentet också skulle flyttas dit. I fredags var därför Gunnar Andersson från SHM och jag ute på ön, och tack vare många hjälpsamma människor och maskiner kunde stenen tryggt föras över vattnet och in till huvudstaden, något som Gunnar har skrivit om i Birkaprojektets blogg.

En runstensbit på gaffeln. Foto Magnus Källström

Ett annat skäl till flytten var att det finns stora chanser att nyfyndet hör ihop med några av de tidigare tillvaratagna fragmenten. Dessa stenar har ganska få runor, men i gengäld bär de flera intressanta ornamentala detaljer som en ryttare till häst, ett par fyrfotadjur med markerade revben och ett mycket originellt kors med rundade korsarmar. Direkta motsvarigheter till de senare två motiven finns i några ristningar vid Gamla Turingevägen i Södertälje (Sö 311-313), och det är därför mycket troligt att de har samma upphovsman. Sö 312 slutar med det ensamstående namnet aystain ”Östen”, vilket har tolkats som ristarens namn. Andra menar däremot att det inte går att avgöra, eftersom det inte står något om vilken roll denne Östen har haft.

Ytterligare en ristning av samme runristare finns vid Kiholm, nästan 5 kilometer rakt norrut.  Den är huggen i en lodrät klippa och vänd ut mot Södertäljeviken (Sö 344). När Thorgunn Snædal från Runverket skulle måla denna ristning i augusti 2007, upptäckte hon att slutet av inskriften var felläst. Där man tidigare hade trott sig se runorna -­­-­-­­ạlan (som tolkades som en form av adjektivet sniallr ’rask’) stod i stället …­­ỵstain dvs. ”Östen”! Detta ökade ju chanserna för att Östen faktiskt var namnet på ristaren.

Bara ett par månader efter denna upptäckt gjordes ett mycket märkligt nyfynd i Salem ytterligare 3 kilometer längre norrut. På andra sidan Södertäljeviken och vid foten av den bergformation som kallas Bornhuvud, upptäcktes en tidigare helt okänd runristning. Liksom ristningen vid Kiholm var den vänd ut mot vattnet och den hade samma ovanliga kors som de övriga ristningarna. I detta fall avslutades inskriften med -­-stain × risti ”Östen ristade”, vilket alltså gav det slutgiltiga beviset på att runristaren hette Östen.

Ristningen på Bornhuvud som upptäcktes hösten 2007. Foto Magnus Källström

Här kommer man osökt att tänka på det ofullständiga namnet …­stain på det nyfunna fragmentet från Björkö by (”…-sten reste …”). Tänk om detta också är rester av namnet Östen, och tänk om det syftar på samma person, som i detta fall inte bara varit runristare, utan också resare av stenen. Vi har i så fall för tredje gången inom loppet av bara fem år fått en påminnelse om denne tidigare rätt okände runristare. Det är inte utan att man får en lite spöklik känsla av någon som pockar på uppmärksamhet…

Framöver kommer vi tillsammans med Historiska museet att ta en ny titt på de tidigare kända fragmenten från Björkö by och försöka avgöra vilka som hör ihop och på vilket sätt. Det blir ett pussel med stora – om än inte så lättlagda – bitar. Och vi räknar med att många fortfarande saknas och återstår att upptäcka ute på Birka.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om den intressanta runristningen på Bornhuvud och ristningarna runt Södertäljeviken i Thorgunn Snædals undersökningsrapport. DS.