Taggad: blybleck

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Gordin tordan ingordan: Medeltida besvärjelser från Fosie

Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto: Staffan Hyll
Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto Staffan Hyll

En central uppgift för Runverket är att läsa och tolka runinskrifter, men ibland kan vi också få förfrågningar om texter som ligger lite utanför vårt fält. För ett par år sedan mottog jag exempelvis ett medeltida blybleck med en längre inskrift med latinska bokstäver, som hade påträffats vid en arkeologisk undersökning vid Fosie i Skåne. Liksom många runbleck av bly var det ihopvikt, men när det vecklades ut på konserveringen visade det sig att det var fullskrivet på båda sidor.

Inskrifter på medeltida blybleck brukar ofta vara mycket formelartade och redan på de fotografier som jag hade fått per mejl kunde jag urskilja sekvensen inominepat, vilket givetvis måste vara en del av det välbekanta in nomine patris ”i faders namn”. Inskriften bestod alltså troligen av en latinsk formel och jag trodde det inte skulle vara särskilt svårt hitta motsvarigheter till resten av texten. Det visade sig dock vara betydligt besvärligare. När jag fick föremålet i min hand framstod de övriga teckenföljderna som helt obegripliga trots att de flesta av bokstäverna verkade gå att identifiera. Inskriften blev därför liggande även om jag hela tiden har haft den i bakhuvudet och funderat på tänkbara lösningar.

Förra veckan bestämde jag mig för att göra ett nytt försök och noggrant gå igenom inskriften ännu en gång under mikroskop och göra en renritning. Detta resulterade i att jag faktiskt fick tag i en teckenföljd som jag inte tidigare hade förstått. Ovanför inominepat står det av allt att döma adiuro te dvs. ”Jag besvärjer dig”, men resten framstod som lika obegripligt som förr. Jag reagerade samtidigt över den begränsade teckenuppsättningen och att en så vanlig bokstav som s helt verkade saknas. Var det ändå bara mest nonsens?

Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll
Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll

I vårt södra grannland hittar man med jämna mellanrum ristade blybleck från medeltiden, både med latinsk skrift och runor. Jag skickade därför den preliminära teckningen till mina danska kollegor i hopp om att de skulle känna igen något mera. Det dröjde inte länge förrän Lisbeth Imer på Nationalmuseet i Köpenhamn meddelade att hon trodde att det på baksidan av blecket fanns en direkt fortsättning på inominepat och att man där skulle läsa ris et fili et spiritui sancti, alltså ”i faderns och sonens och den helige andes namn”.

Det råder ingen tvekan om att detta är vad ristaren har försökt skriva, men det luriga var att personen ifråga hade använt exakt samma tecken för r och s (som genomgående ser ut som r) och att de inledande bokstäverna ri hade fått samma form som n. Det bästa av allt var dock att Lisbeth också lyckades identifiera det ord som står strax före adiuro te på bleckets framsida. Hon läste där ingordan med ett bakvänt g som kommit att likna ett e.

Detta kan för den oinvigde te sig som nog så konstigt, men ordet förekommer faktiskt i flera medeltida texter och då tillsammans med ett par närmast likalydande ord, gordin och gordan. I en medeltida handskrift av tyskt ursprung i Uppsala universitetsbibliotek kan man exempelvis läsa: Adiuro uos elphos elphorum gordin. Ingordin. Cord’i et ingordin ”Jag besvärjer er, älvornas älvor, gordin. Ingordin. Cord’i och ingordin” och i en utdrivelseformel bevarad i den bekanta sångsamlingen Carmina Burana möter sekvensen Gordan, Ingordin et Ingordan.

Orden har också flera gånger ristats med runor. På ett norskt runbleck från Lurekalven finner vi …o^rdan · go^rdin · ingo^r- – – och på en liten träamulett, som påträffades vid arkeologiska undersökningar i Lödöse 1985–86, uppträder varianten gortin : gorta^n æþ gorta^n. Med denna kunskap är det inte längre så svårt att se vad det står i den första raden på Fosieblecket. Man ska där av allt att döma läsa: + Gord[i]n tordan ingordan.

Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.
Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.

Vad de nämnda orden egentligen betyder vet vi inte. Enligt ett förslag ska de hänga ihop med flodnamnet Jordan, enligt ett par andra med latinets cor, cordis ‘hjärta’ eller kanske chorda ’sträng’. De har uppfattats som rena trollord, men också som namn på onda väsen. Fosieblecket ger en ny variant av denna formel, där Tordan är en ny bekantskap. Detta låter ju lite märkligt som ett namn på en älva. Naturligtvis kan det handla om en ren felskrivning, vilket inte skulle vara särskilt oväntat i detta sammanhang. Eller ska man våga tänka sig att det är asaguden Tor som på något sätt är framme och spökar bland älvor och demoner?

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs om ett nyfunnet danskt blybleck med en liknande text från Bregninge kirke på Själland. — Rapporten om den arkeologiska undersökningen i Fosie i Skåne hittar du här.