Taggad: Bogesund

Rättade runor på Bogesundsstenen

Bogesundsstenen i höstskrud. Foto Magnus Källström

Runologens grundläggande uppgift är som bekant att läsa runor och att då behöva säga att man har läst fel är aldrig roligt. Ändå ska jag här erkänna att jag har begått två misstag i min tidigare läsning av den 2013 återfunna Bogesundsstenen U 170, som jag nu vill rätta. Det ena spelar ingen större roll för förståelsen av inskriften, medan det andra däremot är mer avgörande, men på ett mycket speciellt sätt.

Om det sensationella återfyndet av runstenen har jag berättat i K-blogg redan för sju år sedan, men vad kanske är mindre känt är Torun Zachrisson och jag tillsammans med Cecilia Ljung och Styrbjörn Blohmé samma år gjorde en arkeologisk efterundersökning vid stenen i hopp om att finna åtminstone några av de saknade fragmenten. Något sådant dök dock inte upp. Däremot upptäckte vi att det framför stenen, ett par decimeter under dagens markyta finns en stenläggning av kullersten. Stenarna är satta direkt i den fina sjösanden och stenläggningen har rimligtvis tillkommit när runstenen restes för att man torrskodd skulle kunna betrakta den och tyda texten. Stenen bör nämligen på vikingatiden ha befunnit sig mycket nära strandkanten med ristningen vänd ut mot en vik som då skar in i landet. Vi har skrivit en rapport om denna undersökning och hoppas att vi så småningom också ska få ut en vetenskaplig artikel om återfyndet och de nya rönen kring denna intressanta sten.

Bogesundsstenen under utgrävning 2013. Till vänster ses delar av stenläggningen framför stenen. Foto Magnus Källström

Hur var det då med mina felläsningar? Jo, anledningen till att jag upptäckte dessa misstag var att vi hade bestämt oss för att 3D-skanna denna sten, dels för dokumentationens skull, men också för att min kollega Laila Kitzler Åhfeldt ska kunna analysera ristningstekniken. Stenen vid Bogesund, som har rests av Gunne och hans hustru Åsa, är signerad av en annars okänd runristare som kallar sig Fastulv. Samma Gunne har även låtit rista ett stort runblock vid Söderby (U 171) i Östra Ryd efter en annan son. Denna sten är också signerad av ristaren som här heter Faste. Namnet Faste är en kortform av namn på Fast- och det har därför antagits att ristaren borde vara densamma. Eftersom Bogesundsstenen tidigare har varit försvunnen har det inte funnits några möjligheter att säkert avgöra detta, men nu är det ju plötsligt möjligt. För det praktiska arbetet med skanningen stod Henrik Zedig från Länsstyrelsen i Västra Götaland, som för någon månad sedan hjälpte oss att skanna alla Medelpads runstenar.

Laila och Henrik har anlänt och 3D-skanningen är i full gång. Torun Zachrisson, som var den som återfann stenen 2013, har anslutit. Foto Magnus Källström

Vi hade avtalat att vi skulle börja vid halv nio på torsdagsmorgonen den 29 oktober, men eftersom jag var tvungen att åka med bil genom stan gav jag mig iväg redan klockan sex för att undvika köer och var på plats redan vid halvsjutiden. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle passa på att kontrollera min tidigare läsning och kanske också få möjlighet att se ristningen i mörker. När jag kom fram hade det redan hunnit börja ljusna, men det var ändå möjligt att skapa en viss släpljusbelysning med hjälp av en medhavd bygglampa. Jag nästan såg direkt att jag hade missuppfattat en runa i ordet rūnaʀ, som har avslutat ristarsignaturen. Här återstår i dag endast de tre sista runorna och tvärt emot Peringskiölds teckning som har ʀ hade jag här tidigare bara sett något som jag tolkade som toppen av en skadad r-runa. Eftersom den andra teckningen som finns av stenen faktiskt har r och inte ʀ, trodde jag att Peringskiöld här hade gjort ett misstag. Misstaget var dock mitt och på stenen finns ett tydligt gaffelformat ʀ, där dock den vänstra bistaven är något skadad närmast huvudstaven. Till mitt försvar kan jag endast säga att vi länge hade problem med att få stenen rengjord och jag därför hade varit tvungen att läsa vissa delar genom ett tunt täcke med lav, vilket gjorde det svårt att urskilja vad som var ristat eller ej. Nu är stenen sedan en tid befriad från denna lav och det går att granska ristningen utan den förvillande påväxten. Vad jag däremot inte kunde upptäcka var spår av det punktformiga skiljetecken som enligt Peringskiöld skulle följa därefter, men det är mycket möjligt att det har vittrat bort.

Den andra runan som jag fick anledning att omvärdera denna tidiga morgon ingår i den intressanta avslutningen av inskriften. Den har lästs som [kuin · raisti · s]tainhal [þisa ·], vilket i Upplands runinskrifter har tolkats som Gunni ræisti stæinhall þessa ”Gunne reste denna stenhäll”. Egentligen känns detta som en lite överflödig uppgift när det ju redan i början av texten står ju står att Gunni ok Āsa lētu ræisa stæin þenna … ”Gunne och Åsa lät resa denna sten …” Man får i så fall anta att Gunne hade velat betona att det var han själv som hade utfört det praktiska arbetet med att resa upp den stora stenen.

Tolkningen i Upplands runinskrifter förutsätter att två runor har blivit omkastade i ordet kuin och att ristaren har avsett att skriva kuni. Jag har tidigare föreslagit att det utifrån den läsningen ligger närmare att anta att det handlar om ordet kvæn som betyder ’kvinna, hustru’. I så fall skulle texten ha meddelat att hustrun dvs. Åsa var den som hade rest stenen, men ska man då tänka sig att hon som har gjort det handgripligen? Förslaget var dessutom inte helt nytt har jag fått erfara. I vintras gick jag nämligen igenom en del av Carl Säves brevväxling med den engelske runologen George Stephens som finns i Kungliga biblioteket och i den uppsjö av runinskrifter som där avhandlas dök plötsligt den avslutande passagen på Bogesundsstenen upp. Eftersom Peringskiöld har markerat en skada framför runorna kuin hade Stephens tydligen antagit att det handlade om slutet av ett längre namn, men i ett brev daterat den 5 oktober 1868 föreslår Säve i stället: ”Monne man ej skulle kunna taga ditt (Bar)kuin, som helt rätt och slätt som kuin = isl. kvæn, hustru?” (Inom parantes sagt har Säve i sin korrespondens, vilken endast undantagsvis brukar citeras i Sveriges runinskrifter, en irriterande vana att kasta ur sig tolkningsförslag som jag tidigare trodde jag var först med!)

Av inskriftens slut återstår i dag större delen av den runföljd som Peringskiöld hade läst som stainhal och som har uppfattats som identiskt med det fornsvenska ordet stenhal ’stenhäll, klippa’. Ordet är i fornsvenskan femininum och det stämmer med det följande demonstrativa pronomenet som har formen þisa þessa. Osammansatt är fornsvenska hal både belagt som maskulinum och femininum, medan det motsvarande ordet i fornvästnordiskan, hallr, enbart är maskulinum.

Det som jag hade problem med var den runa som Peringskiöld hade läst som h. I mina tidigare anteckningar hade jag noterat att bistaven snett nedåt höger var ”ovanligt lång” och att det av bistaven snett nedåt vänster endast fanns ”mindre stycken”. Nu kunde jag inte upptäcka några som helst spår av den senare bistaven och det såg inte heller ut som något hade försvunnit. Runan kan alltså inte gärna läsas h utan måste vara avsedd som en n-runa.

Runorna som tidigare uppfattats som hal, men som måste läsas nal. Foto Magnus Källström

Det står alltså av allt att döma nal på stenen. Det enda ord som jag kunde associera till var det fornvästnordiska nál det vill säga samma ord som det svenska nål. Om detta ord skulle finnas i inskriften måste det ha använts i någon överförd betydelse. Jag slog snabbt upp det utmärkta verktyget ONP (Ordbog over det norrøne prosasprog) på mobilen och fann att nál där förutom i betydelsen ’nål, synål’ även förekommer i betydelsen ’obelisk’. Visserligen kom beläggen från den medeltida översättningslitteraturen och handlade om en obelisk i Rom som av pilgrimerna kallades Petrs nál ”Petrus’ nål”. I Fritzners ordbok, som man också når via denna resurs, fanns dessutom denna definition: ”Obelisk, Sten eller Fjeld som rager høit op i Veiret med en skarp eller tynd Spids.” Ordet jämförs här med franskans aiguille ’nål’, som också förekommer som namn på bergstoppar. Mest intressant var dock uppgiften om att Jomfru Marias synål är namnet på en mer än sju meter hög bautasten vid Avaldsnes kyrka i Rogaland i Norge, som enligt äldre källor även ska ha burit en numera försvunnen runinskrift (N 266).

Samma sak senare fångat på dataskärmen (och här rättvänt). Foto Magnus Källström

Det är alltså mycket frestande att tänka sig att Bogesundsstenens [s]tainnal ska utläsas som ett runsvenskt *stæinnāl och ha syftat på en liknande hög och smal bautasten. Ordet nál är femininum och passar utan problem in i texten. Detta skulle också ge en bättre mening, eftersom avsnittet då kan syfta på något annat än runstenen, som ju tidigare har omnämnts som stæin þenna ”denna sten”. Ristningsytan har som nämnts varit vänd ut mot en havsvik, där det under vikingatiden bör ha funnits ett bra hamnläge. Stenen var alltså avsedd att ses från vattnet och det är mer än möjligt att den har fungerat som ett inseglingsmärke. I ett sådant sammanhang skulle en långsmal bautasten ha kunnat fylla en uppgift, exempelvis som ensmärke.

Omgivningarna kring runstenen med 5 meter högre vattenstånd. Man ser här att gravfältet har legat precis intill den vikingatida strandkanten och att stenen kan ha fungerat som ett inseglingsmärke. Bearbetad bild efter Fornsök.

”Stennålen” vid Bogesund – om nu den i gryningen framvuxna tolkningen träffar det rätta – har i så fall haft samma funktion som jag misstänker att de ”stavar” som nämns på några mellansvenska runstenar kan ha haft. Detta är dock en annan historia som jag får återkomma till.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om runstenar som inseglingsmärken har jag tidigare skrivit i artikeln ”Kungen, bryten och märket”, publicerad i Saga och Sed 2015 (även tillgänglig här). DS.

PPS. Även en annan runföljd på Bogesundsstenen har nyligen fått en ny tolkning. Staffan Fridell har i en artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2019 argumenterat för att i akru lika gärna kan syfta på Eckerö på Åland som Ekerö i Mälaren. Med tanke på stenens placering är detta ett mycket tänkvärt förslag. DS.