Taggad: byggnadsvård

Resultat av en intervjubaserad förstudie – Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys

Riksantikvarieämbetet strävar efter att höja kunskapen kring bevarandet av färg. Utförare och beställare behöver enas kring metoder och riktlinjer. CC-BY

Under hösten 2016 har förstudien Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys genomförts på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap. Resultaten föll inte ut helt enligt projektledarens förväntningar.

Om man är kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? En realistisk tidsplan? Bra sammanhållning på arbetsplatsen?

Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat ett annat önskemål. Nämligen möjligheten för landets utförare och beställare av färgundersökningar att få en naturvetenskaplig tolkning av materialprover från byggnadsvårdsprojekt. Bakgrunden till detta, helt kort: Intresset och efterfrågan efter seminarier, kunskapsstöd och analysmöjligheter kring arkitekturbunden färg har ökat i Sverige och i Europa (globalt kan man nästan säga). Sverige har inget centralt laboratorium för färganalys som kan serva utförarna med materialanalyser. Detta har ett flertal professioner inom byggnadsvården saknat, vilket Riksantikvarieämbetet tagit fasta på.

Förutsättningar för dokumentationsarbete och färganalys
Tillbaka till fältet, där konservatorer, byggnadsantikvarier och en och annan målare behöver veta hur en miljös ytskikt ska bevaras. De är förstudiens fokusgrupp, tillsammans med beställarna av byggnadsvårdande insatser. Jag har i förstuden avlockat dem vad de behöver för stöd för att i högre grad utveckla metoder för färgundersökningar och få en vidgad arena för kunskapsbyggande arbete med färg. I intervjuer har det framkommit att det inte är analysstöd de behöver, primärt. Istället behöver alla yrkesgrupper som utför färgundersökningar, stöd att utföra dokumentation och provtagning innan ett projekt drar igång.

Verkligheten bjuder ofta på denna arbetsgång inom byggnadsvårdsprojekt: Projekteringen utförs av arkitekter eller ingenjörer. Dessa yrkesgrupper prioriterar vanligtvis inte kulturmiljövård. De har inga entreprenörer eller konservatorer med i planeringsstadiet, även om byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. Dokumentation och materialundersökning – som skulle ha skett redan innan tillståndsansökan – blir aktiviteter förpassade till en tidpunkt i projektet när dokumentation har förlorat en stor del av sitt syfte, det att utföra rätt bevarandeåtgärder.

Detta leder oss till den retoriska frågan som texten inleddes med: Som kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? Ja!

Det behövs bra projektledare och beställare som förstår värdet av dokumentation och analys av det material som står inför bevarandeåtgärder. Vi ser tydligt behovet av ett laboratorium för färg, men det krävs en större efterfrågan som återigen är beroende av beställares initiativ.

Fokus på beställarkompetens 
Nu ska vi på enheten för konserveringsvetenskap arbeta fram kunskapshöjande strategier och skapa en plattform för färgfrågor. Högre beställarkompetens ska öka efterfrågan och kvalitet på färganalys. Samtidigt arbetar vi för att Kulturvårdslaboratoriet kommer arbeta med gästkollegors färgfrågor under 2017 och framåt!

>>Karin Calissendorff är utredare på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

 

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Betong och byggnadsvård

Jag deltog på Cement- och betonginstitutets årsdag nu i våras och slogs av att betongens framställning förändras fortare och fortare samt blir mer och mer komplex. En del nya och intressanta recept som har tagits farm för ny framställning till specialbetong presenterades. Det är viktigt att följa utvecklingen även för dem som arbetar med restaurering av äldre byggnader. Dagens nybyggda hus är morgondagens kulturarv. För att förstå materialet betong måste men känna till dess historik.

Betong har en lång historia
Betong har funnits i tusentals år. Det är idag ett av de vanligaste förekommande byggnadsmaterialen som finns runt omkring oss och det är i ständig förändring. Betong består av ballast (sten och grus), cement (som är ett hydrauliskt bindemedel dvs ett bindemedel som kan även reagera under vattenytan) och vatten. Huvudråvaran till cement är kalksten. På samma sätt som natursten är betong ett väldigt beständigt material med lång livslängd; en byggnad i betong håller mer är 100 år. Ett exempel på en byggnad som överlevt länge är Pantheon i Rom som blev färdigt år 128 e.Kr. och som än idag har den största, oarmerade betongkupolen i världen.

Restaurera betong?
Vi tänker ofta inte på hur materialet betong är gjort, hur det är sammansatt eller att det finns runt omkring oss i så många olika sammanhang och typer av konstruktioner. Armerad betong är världens idag mest använda konstruktionsmaterial, varje år tillverkas cirka 5,2 miljarder kubikmeter. Med tanke på att många byggnader med kulturvärden är konstruerade av betong är det viktigt att antikvarier, restaureringsarkitekter och byggare känner till hur det är uppbyggt. Många vet till exempel inte att det är ett kompositmaterial som är sammansatt av flera material. Gör man det finns bättre förutsättningar att göra rätt vid renoveringar och reparationer. Till exempel kan armeringarna inuti åldras på ett annat sätt än betongen. Det sker också en snabb produktutveckling på området, sammansättningar av betong förändras över tid och nya produkter tas fram med olika tillsatsmedel. Exempelvis är portlandcement som säljs idag är inte samma produkt som användes på 1800-talet. Den här snabba produktutvecklingen kommer vi att se mer av även i framtiden då betongen får allt fler, nya användningsområden och tillämpningar. Det kommer nya utvecklade betongtyper hela tiden. Betong kan se ut som sten men det kan numera även likna blanka, tunna stålkonstruktioner och utveckling pågår av självreparerande, biologisk betong!

Frågar man människor vad de tänker på när de hör ordet ”betong” kommer merparten förmodligen nämna broar eller moderna hus, en del kanske tänker på miljonprogramet och prefabricerade väggelement. Men betongen finns runt omkring oss på ställen som vi inte reflekterar över. Betongen finns förutom i konstruktioner eller i fasader i byggnader, även i broar, fyrar, farthinder, konstverk, lekplatser, vägytor, murar, simbassänger och på många fler ställen. Vart och ett av dessa områden har sin typ av betong som kräver specifik kunskap om hur vi ska ta hand om den och bevara den, inte bara utifrån en teknisk synvinkel utan också med tanke på hur de estetiska värdena ska behållas vid reparationer eller tillägg.

Hantverksskickligheten syns
Vanligtvis gjuter man betong (även om det finns tillfällen när man väljer att spruta, spackla eller skulptera i den). När man ska göra en tillståndsbedömning av ett objekt i betong får man inte glömma bort att beskriva hur betongobjektet har fått sitt utseende, hur det har fått sin finish. Det färdiga objektets uttryck är påverkat av gjutningsformen och eventuell ytbehandling. Ett bra exempel hur betong form och uttryck blir en del av den slutliga produkten är att se Laurent Kronental’s Serie Souvenir d’un Futur . Vid lagning eller renovering av ett gjutet objekt kan det vara mycket svårt att ge lagningen samma utseende som den gjutna originalytan. Betongobjektets utseende och utformning är ofta resultatet av ett flertal olika kompetensers samverkan. Finishen kan vara ett medvetet arkitektionisk eller konstnärligt uttryck vars slutliga resultat påverkas av de medverkande hantverkarnas skicklighet. Ett vant öga kan se byggen, broar och akvedukter och veta att gjutformen har bestått av trä. Formen har tillverkats av en snickare vars hantverksskicklighet är avgörande för det uttryck objektet får.

Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY
Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY

 

Att betongen som material ständigt har förändrats och att dessa förändringar går allt snabbare är något som vi får fortsätta förhålla oss till även i framtiden. Det viktigaste är att vi vet om det och skaffar oss kunskap om hur vi ska ta oss an att åtgärda och bevara 1800-1900-talets historiska betongkonstruktioner utan att deras kulturhistoriska värden förvanskas. Betongen som användes på 1890-talet är inte densamma som på 1920-, 1960-, eller 2000-talet. Med bra kunskap om kontexten kan en beställare ställa rätt frågor till utföraren så att man väljer rätt typ av betong och rätt typ av åtgärder till objektet och får ett lyckat slutresultat samt att man använder sig av hantverkare som har kunskapen om betong.

Stefan Lindgren, utredare på Riksantikvarieämbetet och ingenjör med betong som specialitet.

Hur väljer man trätjära?

Vad är egentligen dalbränd trätjära? Varför brukar man skilja på dalbränd och ugnsbränd kvalitet? Hur fungerar tjäran som träskydd? Vilka egenskaper hos den enskilda produkten har betydelse för detta och hur kan du avgöra om den anskaffade tjäran har mer eller mindre av dessa egenskaper?

Tjärstruket tak på Brandstorps kyrka. Foto: Hugo Larsson CC BY
Tjärstruket tak på Brandstorps kyrka. Foto: Hugo Larsson CC BY

Jag heter Hugo Larsson och arbetar på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning. Denna bild på Brandstorps kyrka i Västergötland tog jag i våras. Man ser tydligt att tjäran på takfallen har lakats ur mer än på lanterninens väggar som är mindre utsatta för rinnande regnvatten. Hur man förlänger underhållsintervallen med tjära är en fråga som diskuteras och där många olika uppfattningar finns. I Norge, som har kommit långt på området, finns det de som förespråkar grundning med impregnerande tjära, mellanstrykning med mer filmbildande kvalitet och slutstrykning med mycket tjocka lager av beck som blandats och strötts med kol och sand. Underlag strukna på detta sätt måste vara obehandlade på baksidan för att möjliggöra nödvändig fuktvandring. Många spåntak som har lagts om i Sverige under de senaste decennierna har spån som är doppade i tjära vilket skulle göra en sådan metod problematisk i dessa fall. Brandstorps kyrka på bilden är troligen en av de anläggningar som har doppade spån. Det är i nuläget inte utrett om färdigstrykning med beck på byggnader har varit en tradition i Sverige. Frågan om kol och sand traditionellt kan ha använts här som fyllnadsmedel är inte heller utredd. Parametrarna är många och åsikterna går isär så det är inte läge att ge rekommendationer i denna fråga ännu.

För att kunna bilda sig en egen uppfattning i en djungel av påståenden är det bra att ha kunskap om grundläggande begrepp samt att förstå hur- och vad som gör att en tjära fungerar. Dessa frågor redogör vi för i två nyligen framtagna Vårda väl-blad från Riksantikvarieämbetet. Del 1 behandlar tjärans egenskaper och verkan, medan del 2 beskriver en enkel metod för att få en uppfattning om tjärans innehåll, det vill säga det som ger den dess egenskaper. Metoden bygger på traditionella sätt att klassa tjära. Riksantikvarieämbetet följer parallellt upp frågan med ett forskningsprojekt inom ramen för kulturmiljöavdelningens gästkollegekoncept, där kvalitetsbestämningsmetoden utvärderas vetenskapligt. Utfallet så här långt bekräftar dess användbarhet samt visar på att den kan användas på flera sätt än man kanske först tänker sig. Mer om detta i ett senare blogginlägg.

Läs mer och ladda ner Vårda väl-bladen här.
– Del 1: Trätjära: Framställning, kvalitetsskillnader och egenskaper (version januari 2016)
– Del 2: Trätjära: Bedömning av kvalitet (version januari 2016)