Taggad: Carl Säve

Nya runor från Sproge

Sproge kyrka nu i tisdags. Foto Magnus Källström

Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.

Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.

Runristningarna G 374B och G 374C i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.

Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.

Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.

Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r -­-­-­ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”

Den föregivna inskriften G 374A som nog inte består av runor utan av majuskler. Nedanför finns ett pentagram. Foto Magnus Källström

En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -­ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.

De tidigare oregistrerade runorna ro i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv ristning är att de två runorna är rester av ordet ros.

Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.

Runbildstenen G 373 som den såg ut när den upptäcktes 1965. Foto Erik Olsson/Kulturmiljöbild

Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.

Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”

Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:

Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”

Carl Säves teckning från 1844 av gravhällen G 69 i Sproge kyrka. Efter original i ATA.

Inskriften läser Säve som:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…

Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.

De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -­by eller -­bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.

Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 6569) och 3 (G 373374). DS.

Sentida runor från Lärbro prästgård

Det nyligen uppmärksammade stenfragmentet med runor från Lärbro prästgård. Foto Magnus Källström

Runverkets främsta uppgift är som bekant att undersöka, tolka och publicera runinskrifter. I samband med detta försöker vi också avgöra om den aktuella inskriften ska räknas till någon av de genuina runtraditionerna eller om det handlar om en sentida inskrift eller rent av en förfalskning. Samtidigt kan även de sentida runinskrifterna många gånger vara av stort intresse, vilket inte minst de under förra året uppmärksammade Hasselarunorna har visat.

Nu i veckan var jag på Gotland för att prata lite om projektet Evighetsrunor på ett personalmöte, men jag passade också på att tillbringa en eftermiddag i Gotlands museums föremålsmagasin. För någon vecka sedan meddelade nämligen Per Widerström vid museet att han i samlingarna hade stött på ett runristat kalkstensfragment från Lärbro prästgård som han misstänkte att jag inte hade sett.

Detta var mycket riktigt. Däremot visste jag genom museets digitala katalog om att det skulle finnas ett sådant fragment i samlingarna under inventarienummer C9707. Jag hade tidigare gissat att det måste handla om en sten som redan Carl Säve hade lagt märkte till vid ett besök i Lärbro den 1 augusti 1854. I sin avhandling Gutniska urkunder (1859) skriver han nämligen: ”Å en huggen hörnsten (som förut varit en hvalfsten) i prestgårdens stora ladugårdsport, lästes 1854 vändrunorna: fis (= sif).”

Carl Säves återgivning av inskriften G 303a i Lärbro prästgård i en egenhändig förteckning över Gotlands runinskrifter. Efter original i ATA.

Stenen har därefter försvunnit, men våren 1951 återfanns den i samband med rivningen av prästladugården och den dåvarande landsantikvarien Greta Arwidsson underrättade entusiastiskt Sven B. F. Jansson om fyndet i ett brev den 11 april samma år. En månad senare granskade Jansson fyndet tillsammans med Arwidsson och kunde då konstatera att stenen ”bar tre skickligt huggna runor (f, i, s) samt ett litet djurornament”. Han meddelar också att stenen hade förts till fornsalen i Visby. Där tycks spåren upphöra.

Jag trodde alltså att det vara detta fragment som Per hade hittat, men de bilder som han skickade mig visade en sten med helt andra runor och egentligen var det kanske inte så konstigt. Det runristade stenfragment som förvaras under inventarienummer C9707 skulle nämligen enligt museets katalog vara ”[p]åträffat vid restaureringen 1944” och det är ju sju år innan prästladugården i Lärbro revs.

Vid mitt Gotlandsbesök i onsdags fick jag alltså förmånen att få undersöka en mig tidigare helt okänd runinskrift. Samtidigt hade jag redan av Pers bilder fått intrycket av att den inte var medeltida, utan snarare tillkommen under en senare period. Det bevarade stenstycket, som inte är mer är 15 × 17,5 × 8 cm stort, har en rak ursprunglig kant och runorna står fritt i två raka rader orienterade efter denna kant. Jag läste där utan större svårigheter:

…an ler i sin -…
…nick · þa

Det som gjorde att jag misstänkte att ristningen inte är medeltida är främst formen på s-runan som har en tredelad form och ett rakt mellanled, vilket klart avviker från de s-runor som var i bruk på Gotland under medeltiden. Också runorna för l och k ser lite märkliga ut med sina bågböjda huvudstavar. Om inskriften är sentida bör inte þ-runan återges på det sätt som jag har gjort ovan utan med d.

Man tycker sig också ana ett ”han ler i sin …” på vanlig svenska i den övre raden, medan runorna i den nedre raden verkar mer gåtfulla. Med dagens digitala sökmotorer är det dessutom inte svårt att hitta en text som skulle kunna passa in. I en minst sagt okänd Bellmantext med titeln Kämpe-visa öfver Segren vid Hogland den 17 juli 1788, utgiven postumt av Per Adolf Sondén i Fredmans Handskrifter 1813, lyder slutstrofen:

Apollo, höj lyran och lofsången sjung:
Tänk ryktet i dag näns ej ljuga,
Prins CARL har som hjelte, och bror af sin Kung
Den äran med segren sig buga.
Lofsjungen dess kämpar båd’ gammal och ung,
Från rik och förnäm till tiggarn der han ler i sin stuga.

Det kan givetvis vara en ren tillfällighet att orden i den sista raden råkar stämma med stenfragmentet från Lärbro och dikten innehåller inte heller något som skulle kunna komplettera den dunkla nedre raden. Däremot skulle tiden – slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet – kunna passa rätt bra som datering för dessa runor. Man kan jämföra med det spisöverstycke från 1768 som finns i Bottarve i Vamlingbo och där en Anders S. Hanssen eller kanske hellre prästen Johan Andersson Hansén i Vamlingbo har skrivit sitt namn med runor (and : s : hans-en). Här har dock s-runan en annorlunda form än i Lärbro, men de andra tecknen är ganska lika.

Man kommer också att tänka på de sentida runor, som fanns inhuggna i en häll vid Broskog på Fårö (G 339) och som bland annat bestod av namnet Sven Hanssen.

Den sentida runristningen vid Broskog på Fårö (G 339). Foto av J. W. Hamner 1922 i Otto v. Friesens samling i UUB. Efter Alvin.

Men vad hände med den sten från Lärbro med runorna fis som Säve och Jansson såg med ungefär hundra års mellanrum? Och hur gamla var dessa runor? Detta är ännu en gåta och så vitt jag vet finns varken teckningar eller fotografier av denna sten. Av Säves återgivning framgår dock att s-runan inte tycks ha haft den typiskt medeltida gotländska formen, vilket kan tala för ett sentida ursprung även här. Kanske rör det sig om initialer för ett namn F(redik) J(ons)s(on) eller liknande.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om den sentida runristningen vid Broskog i Thorgunn Snædals artikel om runristningarna i Fårö socken i manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter.

En sked, ett skepp och en hamn i centrala Uppsala

Träskeden från Uppsala. Efter original i Carl Säves samling (ATA).

Jag vet inte riktigt vad det som är det bästa med arkiv: att man där ofta kan hitta det man söker eller att man nästan lika ofta stöter på sådant som man egentligen inte sökte efter, men som ger nya insikter och nya forskningsspår att följa.

För fyra år sedan fick jag i ATA:s samlingar efter Uppsalaprofessorn Carl Säve syn på en blyertsteckning föreställande en träsked, där det under bilden stod antecknat: ”Sked (af ene), hittad i Uppsala, [lucka] fot djupt under Drottning-gatan.” Teckningen är inte utförd av Säve själv utan är signerad ”P. W…d” i nedre högra hörnet.

Skeden hade ett minst sagt märkligt utseende genom att skaftet var utformat som ett drakhuvud, men det som främst fångade min uppmärksamhet var det mönster som fanns ristat på skaftet och som utgörs av en ringkedja. Året innan hade jag nämligen sett de vikingatida runkorsen på Isle of Man, där precis samma motiv förekommer. Kunde skeden från Uppsala ha varit lika gammal som dessa och alltså vikingatida?

Ett av runkorsen från Isle of Man, Braddan I (MM 112), med den karaktäristiska ringkedjan på korsfoten. Foto Magnus Källström

Teckningen förvaras i Säves samling bland material rörande Gotland och jag misstänkte att den var relativt okänd för dem som har sysslat med Uppsalas arkeologi. Jag skickade därför en bild av den till en Uppsalaarkeolog och fick till svar att han inte trodde att han hade sett föremålet förut.

Sedan dess har jag inte tänkt så mycket på denna träsked tills nu i torsdags, då jag satt på Kungliga biblioteket och tittade genom Carl Säves korrespondens med professor George Stephens i Köpenhamn. Med anledning av mitt arbete med Medelpads runinskrifter i projektet Evighetsrunor letade jag nämligen efter ett brev där Säve skulle ha beskrivit de båda runstenarna i Attmar i Medelpad. Säve och Stephens hade en intensiv brevkontakt, som inte helt oväntat främst kretsade kring runologiska ämnen. Att läsa vad Säve har skrivit om olika runinskrifter är ofta en högtidsstund och mer än en gång har jag i hans brevväxlingar funnit tolkningar som jag fram till detta ögonblick hade trott att jag var först med.

Stephens var under våren 1868 sysselsatt med tryckningen av det andra bandet av sitt monumentalverk The Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia och av breven framgår att han succesivt sände de färdigtryckta arken till Säve. Den senare, som hyste en helt uppriktig beundran av Stephens både som person och vetenskapsman, levererade i gengäld kommentarer till de inskrifter som hade behandlats i verket, den ena egentligen mer förödande än den andra.

I ett av dessa brev, som är daterat i ”Uppsala den 23 Febr. 1868”, fick jag plötsligt ögonen på denna passage:

”s. 597. – Runic Cross. Kirk Michael (ön Man). Vid en grundgräfning här i Uppsala för 20–25 år sedan fanns, vid 12–14 fots djup under gatan ett sänkt skepp, åtskilliga fornsaker, och bland dem en rätt väl bibehållen träsked, hvilkens skaft slutar med ett drakhufvud, likt det å runstenarne; men långs skaftet är fint och skarpt inskuren en rad med kedje-ring-sirater, alldeles lika dem, som förekomma å flere af Mans runstenar, t.ex. å figuren, s. 597, till venster, den nedersta raden, som utgör korsets stam; – å skeden har det ungefärligen [teckning] detta utseende; dock äro ringarne kanske något mindre. Detta slags prydnad har jag ännu icke, det jag kan minnas, sett använd någorstädes eljest i Skandinavien. Eget är det i alla fall.”

Teckning av Carl Säve i brevet till George Stephens i februari 1868. Efter original i KB.

Säve hade här återigen varit först med sina iakttagelser, men det intressantaste är ändå det han berättar om fyndomständigheterna för skeden. Det ska alltså på 1840-talet ha påträffats ett skepp på ca 4 meters djup i Uppsala, något som jag undrar om det tidigare har varit känt. Kombinerar man detta med teckningens uppgift om att skeden hade hittats under Drottninggatan så måste fyndplatsen ha legat någonstans där denna gata korsar Fyrisån.

Ringkedjan är ett typiskt motiv för den vikingatida Borrestilen, som brukar dateras till perioden ca 860–950, men som också kan förekomma något senare. Om nu skeden har legat i skeppet – vilket Säve egentligen inte säger – så kan det mycket väl ha handlat om ett sjunket vikingaskepp i hjärtat av dagens Uppsala!

Uppsala med ursprungstopografin inlagd. Drottninggatan är markerad med gult. Notera den lagunlikande utvidgningen i 5-meterskurvan i gatans förlängning. Efter Från Östra Aros till Uppsala (1986).

Man räknar med att platsen vid Fyrisåns mynning har haft en betydelse innan den medeltida staden växte upp och att det här dels har funnits en övergång över ån, dels en hamn. Den senare har ofta identifierats med en lagunformad utvidgning av ån på den plats där Stora torget ligger i dag (se bilden ovan). Att denna vik verkligen har fungerat som hamnplats är inte styrkt, men det kan nämnas att man vid schaktningar 1934 i kvarteret Näktergalen intill torget bland annat fann en styråra av ålderdomlig typ.

En av de två runstenar som påträffades vid schaktningar 1940 i kvarteret Torget i Uppsala (U 939). Efter klipp i ATA.

Ett flertal runstenar har också kommit i dagen vid olika schaktningsarbeten. En del av dessa har varit inmurade i byggnader, men 1940 hittades två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. Ett förslag är att de ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Det av Säve nämnda skeppsfyndet stöder tanken på att det har funnits en hamn på den östra sidan av Fyrisån under vikingatiden och om den märkliga träskeden hör ihop med detta skepp så bör vi vara nere i 900-talet. Man blir naturligtvis nyfiken på om det finns något mer vittnesmål om detta fynd, som ju borde ha uppmärksammats av fler än Carl Säve.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Och jag hittade också Säves brev till Stephens där han beskriver de båda Attmarstenarna i Medelpad. DS.

Dubbelförda runor i Öja

Gravhällen G 25 i Öja kyrka på Gotland. Efter planschen i Sveriges runinskrifter

Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men detta var givetvis mindre viktigt.

Jag hade dessutom förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.

En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) att det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am-­-, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.

På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSON HEM M 1602.

Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:

+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :

”Här under vilar -­mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”

För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av brodern P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den till och med bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på stenen. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?

Carl Säves teckning av G 22 från Öja kyrka 1866. Efter original i ATA

När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 fann jag att Otto von Friesen hade följande intressanta notering från sitt besök i Öja den 14 juli 1936: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-­yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.

Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22, vilket också betyder att numret G 25 kan strykas.

Detalj av ortnamnet ”i Öja” (i-yu) samt början av det följande ordet ”bedjen” (biþin). Foto Magnus Källström

På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som hittills har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén har antagit, utan att det i stället – vilket Herbert Gustavson föreslog redan 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta personnamn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -­arve.

Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att gissa på namnet Ra(g)nmundr.

Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.

Ett gotländskt runmysterium och något om runan för c och z

Gravhällsfragmentet som förvaras hos Länsstyrelsen på Gotland. Foto Magnus Källström

I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.

Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.

Anteckningar ur rapporten från schaktövervakningen vid Lärbro kyrka 1998.

Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….

Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.

Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G­ 293, G 312, G ­334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.

Fotändan av gravhällen G 293 i Lärbro kyrka som bland annat daterar sig efter Adams skapelse. Foto Magnus Källström

Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:

”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”

När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.

Detalj av en z-runa på Lärbrohällen jämförd med motsvarande runa på det nyfunna fragmentet. Foto Helmer Gustavson 1980 (Runverkets samlingar) resp. Magnus Källström

Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u .. : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n]  ”Lafrans’ son” eller något liknande.

Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.

Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inskriften på Lärbrohällen G 293 upptecknad i Kyrkoinventarium 1830. Efter original i ATA.

PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ’stolpe’ eller ’stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.