Taggad: Dalarna

Några återupprättade dalruneinskrifter

Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström
Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström

Den yngsta genuina inskrift med dalrunor, som vi känner till, sägs vara en ristning i en slogbod i Gryvelåreservatet i Älvdalen. Texten lyder AAD gäT 1900, vilket ska uttydas ”Anna Andersdotter gick vall 1900”. Endast två av tecknen, g och ä, utgörs av runor, medan resten består av latinska bokstäver, men inskriften vittnar ändå om hur länge kunskapen om de säregna dalrunorna levde kvar i detta område.

Frågan är dock om inskriften i Gryvelå fortfarande ska räknas som yngst. I det senaste numret av Fornvännen 2015/1 har Inger Jans, Rolf Lundqvist och Stig Welinder publicerat en artikel ”Dalrunornas svanesång” om ett antal trädristningar med samma typ av texter som i Gryvelå. En av dessa är daterad 1909 och den som svarat för inskriften, Hulda Persdotter, har därefter fyllt på med ytterligare årtal fram till 1916, då hon förmodligen gick vall för sista gången.

Alla runinskrifter som påträffas i Dalarna tillhör dock inte den genuina traditionen. Under våra besök i Älvdalen har vi ibland fått se sentida inskrifter med den äldre 24-typiga runraden, som inte alls har något med dalrunor att göra. Ett annat exempel är en utvandrad älvdaling, Håll Lars Petter Persson (Hållén), som var stenhuggare i Bohuslän under 1900-talets första hälft och där högg ett par stenar med ett säreget runalfabet, som han förmodligen själv hade uppfunnit. Det innehåller nämligen både runor från den äldre runraden och en del annars okända teckenformer, men egentligen inga dalrunor.

Även inskrifter som vid första påseende verkar äkta, kan vid närmare undersökning visa sig ha tillkommit i senare tid. Det kan handla om inslag av vikingatida runor eller om inskrifter där dalrunor av 1600-talstyp har kombinerats med ett alltför ungt årtal.

De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbenåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström
De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström

Vid vårt senaste besök i Dalarna, vilket faktiskt bara var ett par dagar före undersökningen av den nyfunna runristningen i Hejnum på Gotland, granskade jag tillsammans med Patrik Larsson från Högskolan Dalarna och Helmer Gustavson några tidigare misskända dalruneinskrifter i ett härbre vid Liden i Älvdalen. Härbret ska ursprungligen ha kommit från Ribbåsens fäbodar och bär bland annat två dalrunealfabet. Enligt den äldre dokumentationen skulle det här också finnas en kortare text med dalrunor tillsammans med årtalet 1924, vilket förklarar varför äktheten har ifrågasatts.

Vad vi kunde se finns det inga skäl att inte uppfatta detta som genuina dalrunor. Visserligen finns i de båda alfabetsinskrifterna en del märkligheter, bland annat tre u-runor på rad, som möjligen är tänkta att stå för u, v, y, samt delvis okända former för å, ä och ö. Båda inskrifterna saknar h-runan (vilket kan förklaras av en välbekant drag i älvdalsdialekten), men har i gengäld ett tecken för q i form av en bakvänd r-runa!

Sedan tidigare finns fem kända alfabet med dalrunor, vilka samtliga verkar tillhöra 1500-talet. Alfabetsinskrifterna från Ribbåsen kan av olika skäl inte vara så gamla, eftersom flera av de ursprungliga runtecknen har ersatts med latinska bokstäver som C, E, K och P. Utifrån det vi vet om utvecklingen av teckenformerna ligger väl 1700- eller 1800-tal närmast till hands, men det är inte omöjligt att vi i framtiden kan få en mera precis datering.

Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbenåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström
Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström

Ett härbre byggde man nämligen (som jag vid detta besök fick lära mig) direkt i skogen där lämpligt virke fanns, och när det var färdigt plockade man ner det och fraktade det till den plats där det skulle stå. För att härbret skulle kunna byggas upp på ett korrekt sätt måste varje stockvarv numreras och märkas innan det plockades ned. Härbret från Ribbåsen har två sådana numreringar, en med ristade lodräta streck och en med vanliga siffror skrivna med blyerts. Den förstnämnda är givetvis den äldsta och det intressanta är att några av de ristade strecken skär över runtecknen i den ena alfabetsinskriften, som måste ha funnits där innan härbret togs ned för första gången. En dendroundersökning av trävirket skulle alltså inte bara datera byggnaden, utan också ge en mycket exakt datering av runorna.

Det kan nämnas att vi aldrig helt säkert lyckades läsa årtalet 1924, som skulle finnas i anslutning till en av runinskrifterna. Den främsta kandidaten var dock utförd med en helt annan ristningsteknik än den som hade använts i runorna och har av allt att döma inget samband med dessa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

På jakt efter Dalarnas runinskrifter

Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.
Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

På baksidan av det s.k. Prästloftet vid Älvdalens kyrka finns en runinskrift ristad i en av stockarna. Den upptäcktes redan i slutet av 1980-talet av dalrunekännaren och runkalenderspecialisten Sven-Göran Hallonquist, men har aldrig blivit offentliggjord. För den som är mera van att läsa medeltida runor kan det se ut som om det står n nisa, men eftersom vi befinner oss i Dalarna är den sista runan ingen a-runa utan en e-runa. Det står alltså n nise, förmodligen en återgivning av namnet Nisse. Loftet är dendrodaterat till 1576-77 och inskriften kan härröra från när det byggdes.

De runor som användes i norra Dalarna är en speciell variant av runraden som brukar kallas dalrunor och som var i bruk från 1500-talet och fram till förra sekelskiftet. Redan vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, kände till dessa runor och tog med dem på sin stora runtavla – Runakänslones lärespån – som han lät trycka 1599. Dalrunorna har också en självklar plats i varje översikt eller handbok om runor, men trots detta är de flesta dalruneinskrifter ännu opublicerade. Ingen vet riktigt hur mycket som finns eller har funnits, men mer än 350 har hittills registrerats av Runverket.

I början av oktober i år kommer ett 25-tal runforskare från olika länder att samlas i Mora för att studera denna typ av runinskrifter. Det sker i samband med det 26:e internationella fältrunologmötet, och eftersom jag är medarrangör i årets möte var jag nyligen på en rekognoseringstur till Mora och Älvdalen tillsammans med Sven-Göran Hallonquist (KTH) och de två andra arrangörerna, Helmer Gustavson (tidigare vid Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan Dalarna).

Att stifta bekantskap med dalrunorna i original är som att stiga in i en ny värld. I stället för inskrifter huggna i uppländsk granit eller ristade i kalkputsen på insidan av de gotländska kyrkorna har vi här en skriftkultur som nästan uteslutande har använt trä som skrivunderlag. Några av inskrifterna som finns ristade i byggnader är mycket gamla och kan gå tillbaka till 1200-talet. Andra är så unga som från slutet av 1800-talet.

1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.
1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.

Vår resa förde oss till skilda platser som Zornmuseet och Zorns gammelgård i Mora, Färnäs, Bonäs, Våmhus och slutligen Älvdalen och Rots skans. I ett härbre vid Drändj gard i Färnäs granskade vi en inskrift ovanför dörren, där man tidigare med tvekan hade läst hata itn, vilket enligt uppgift kan tolkas som ”hugg i den”. Det är dock mycket möjligt att det i stället står hata · iain, vilket måste betyda någonting annat. Genom dendroundersökningar vet vi att timret i härbret har fällts vintern 1298-99  respektive 1300-1301, och det rör sig alltså om en rent medeltida inskrift. Det intressanta är att a-runan här har dubbelsidig bistav, medan n-runan har enkelsidig, ett drag som är typiskt för de senare dalruneinskrifterna och som alltså har varit etablerat redan vid denna tid.

Vi träffade många trevliga och hjälpsamma människor och vår rundtur gav oss flera nyttiga insikter, inte minst om hur svårt det kan vara att få korn på en träinskrift inne i en byggnad trots att man vet på ett ungefär var den ska finnas. Detta ger också en vink om att det förmodligen finns mycket kvar att upptäcka.

Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.
Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.

Resan avslutades med ett besök vid en av de få längre dalruneinskrifter, som är ristad i sten. Den finns i ett bergsparti i skogen vid Nybolet i Våmhus, men på grund av lite slarvig kartläsning, en nytillkommen väg och kanske för mycket iver, började vi först leta på fel plats och det blev en hel del klivande i skogen innan vi hittade den och då hade det hunnit börjat regna. Ristningen upptäcktes på 1980-talet, men har tyvärr redan blivit så pass överlavad att den är ganska svår urskilja. Plötsligt kom också åskan och eftersom de som ristade runorna 1669 hade valt att göra det på en bergstopp – med en då säkert betagande utsikt – fann vi det säkrast att lämna platsen. Inte heller denna inskrift är slutgiltigt läst och tolkad, men det blir kanske en lämplig uppgift för det 26:e internationella fältrunologmötet.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.