Taggad: Debatt

Vi har en viktig uppgift

Den 19 april publicerade Svenska Dagbladet Kultur en artikel som bland annat berörde den kompetens vi besitter på Riksantikvarieämbetet. Jag välkomnar att kulturarvsarbetet lyfts som en viktig del av samhällsutvecklingen. Jag fick förklara och bemöta det mesta i artikeln, men det finns ett par saker som inte rymdes.

Precis som rubriken beskriver stämmer det att vår roll inte längre är att vara ”det lärda verket”. Vår uppgift idag är att se till så att kulturarvet bevaras, används och utvecklas på hela arenan för en hållbar samhällsutveckling och vår roll som myndighet är att förverkliga regeringens politik. Den rollen förändras över tid och har så gjort sedan ämbetet instiftades på 1600-talet.

Bred och djup kompetens

En av frågorna som lyfts rör kompetensen hos medarbetarna på Riksantikvarieämbetet. En fråga som jag för övrigt bemötte i just Svenska Dagbladet i augusti 2018 och i Fokus mars 2018. Även om vi inte ska vara ”det lärda verket” finns självklart en stor och bred kompetens på kulturarvsområdet samlad i vår myndighet. Vi har disputerade arkeologer anställda hos oss, liksom utredare och handläggare med stor sakkunskap om kulturarv och kulturmiljö. Vi har även systemutvecklare, konservatorer, jurister, arkivarier, bibliotekarier, UX-designers, museilärare och ekonomer. Jag kan bara konstatera att vi faktiskt har den samlade kompetens vi behöver för att utföra vår uppgift och de uppdrag som regeringen ger oss idag. Det har aldrig funnits så stor sakkunskap om kulturarv och kulturmiljö i Sverige som nu, men den finns på fler ställen än bara Riksantikvarieämbetet.

Synliga i debatten

Norges riksantikvarie nämns i artikeln som en jämförelsepart. Det är en jämförelse som inte går att göra rakt av eftersom vår norska systermyndighet har ett betydligt större politiskt mandat att agera i enskilda ärenden, till exempel i stadsbyggnadsfrågor. Mycket av det ansvar som vilar på länsstyrelserna i Sverige ansvarar vår norska systermyndighet för. Riksantikvarieämbetets roll i Sverige är mer strategisk och stödjande. På en punkt kan vi dock jämföras. I artikeln beskrivs hur den norska riksantikvarien, Hanna Geiran, direkt gick ut med en debattartikel när hon började sin nya tjänst. Riksantikvarieämbetet har verkligen ansträngt sig för att vara pådrivande och synas i debatten. Företrädare för myndigheten har under de senaste fyra åren stått bakom inte mindre än 17 debattartiklar och sju repliker som sammanlagt resulterat i 436 publiceringar i svensk media. Här kan du läsa några av våra ställningstaganden i debatten.

Välkommen diskussion

Jag välkomnar att frågan om Riksantikvarieämbetets roll tas upp till diskussion. Det kan vara svårt att förstå hur roller och ansvar är fördelade i kulturmiljöarbetet, och det finns många missuppfattningar om vad Riksantikvarieämbetet gör och inte gör. Jag är övertygad om att vi som myndighet kan göra mer för att förklara vår roll och kommunicera det viktiga arbete som utförs av myndighetens medarbetare till gagn för kulturarvsarbetet i Sverige.

Lars Amréus, riksantikvarie

”Man blir inte arkeolog för att förstöra”

Arkeologisk utgrävning i Sigtuna. Bengt A Lundberg (CC-BY)

Den senaste tiden hör du kanske till dem som har fått höra att det slängs enorma mängder arkeologiska föremål i Sverige varje år. Ja, det är faktiskt sant. Hundratals kilo arkeologiska fynd från förhistoriska boplatser, gravar och andra fornlämningar gallras och förstörs. Det måste väl ändå vara en skandal!

Av kulturarvsdebatten har man kunnat få en bild av att värdefulla arkeologiska föremål regelmässigt och i stor skala smälts ned och går till återvinning för att det saknas resurser att ta omhand dem. Om det vore ens nära sanningen skulle jag vara den förste att höja rösten. Som arkeolog var det visserligen ett bra tag sedan jag själv arbetade i fält, men man utbildar sig inte till arkeolog för att förstöra värdefulla arkeologiska föremål. Tvärtom väljer man den yrkesbanan för att man brinner för att bygga upp och förmedla arkeologisk kunskap. Så lyckligtvis stämmer inte den dystra bilden med verkligheten.

Fynd som gallras är sådana som inte har ett tillräckligt stort vetenskapligt värde för att tas om hand och bevaras. Det kan handla om obestämbara genomrostade metallklumpar eller lerklining från husväggar. Det finnas ett värde i att dokumentera sådana fynd i samband med undersökningen, men knappast att bevara för all framtid. På Riksantikvarieämbetets webb går det att läsa mer om hur gallring av arkeologiska föremål fungerar.

Lagen gäller och reglerna är tydliga

Fyndhanteringen är en central del av den arkeologiska processen. Den är noga reglerad i lag och genom föreskrifter från Riksantikvarieämbetet, som länsstyrelserna ska tillämpa när de fattar beslut om arkeologiska undersökningar. Regelverket är tydligt med att föremål som har ett vetenskapligt värde ska tas om hand, konserveras, samt överlämnas till ett mottagande museum.

Med tanke på att det varje år genomförs ett mycket stort antal arkeologiska undersökningar i landet kan det naturligtvis finnas exempel där regelverket inte följts. Det är naturligtvis inte bra. Men överlag fungerar den uppdragsarkeologiska fyndhanteringen i Sverige väl. Staten garanterar ytterst att alla vetenskapligt värdefulla arkeologiska föremål tas om hand genom att myndigheten Statens historiska museer är skyldig att ta emot dem.

Detta är en verklighet långt från den som målats upp i debatten, och som fått spridning även utomlands. Det är naturligtvis tråkigt när den här typen av nidbilder får fötter. Inte minst för yrkesverksamma arkeologer och handläggare på landets länsstyrelser, som har en stark känsla för sin profession och en hög yrkesetik.

Teknikutvecklingen utmanar arkeologin

Finns det då inga problem inom fyndhanteringen? Jo, det finns det naturligtvis. Samhällets resurser är inte oändliga och på länsstyrelserna brottas man dagligen med svåra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet. Var gränsen ska dras är inte alltid självklar. Det är en fråga som i hög grad engagerar Riksantikvarieämbetet också. Det är vi som ska besluta om föreskrifter för uppdragsarkeologin och utöva överinseende över länsstyrelsernas beslutsfattande. Ett fortlöpande samtal kring prioritering och urval måste ständigt föras. Riksantikvarieämbetet tar löpande fram olika kunskapsunderlag som stöd för länsstyrelserna.

En ny utmaning följer av den teknikutveckling som skett vad gäller metalldetektorer. Här kan många nya fornfynd av metall komma i dagen, utan att det finns en exploatör som är skyldig att bekosta fyndomhändertagandet. De kostnader som detta orsakar riskerar att i ökad omfattning och belasta redan hårt ansträngda offentliga medel för kulturmiljövård. Om föremålen å andra sidan lämnas kvar i jorden, kommer de i många fall att brytas ned och värdefull kunskap gå förlorad.

Nej. Någon stor skandal avslöjade aldrig gallringsdebatten. Däremot kom en del av det som är arkeologins villkor upp i dagen. Att göra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet, att göra urval och prioriteringar är något som arkeologer brottas med varje dag. Allt för att vår kunskap om tidigare generationers villkor och liv ska kunna växa och komma oss alla till del.

Lars Amréus

riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning ge en bild av vilka frågor debatten spänt över. Listan kan komma att kompletteras efterhand.

Till länklistan

Lyssna gärna även på K-podd avsnitt 29 när Carolina Andersson, Riksantikvarieämbetet,  och Louise Schlyter, Länsstyrelsen i Stockholm diskuterar gallring

Bloggdags!

Få personer med ett intresse för museer och kulturarv kan väl ha undgått den debatt som förts i ämnet, framförallt i Svenska Dagbladet men nu senast tidskriften Axess.

Det är välkommet att frågor om museer och kulturarv lyfts fram och debatteras. Samtidigt har det kommit att bli en ganska omfattande debatt med många bottnar. I flera fall har det förekommit sakfel, vilket kanske inte är så konstigt eftersom flera debattörer inte har någon egen konkret erfarenhet av kulturarvsarbete. Debatten har också bitvis förts starkt polemiserande i ett högt tonläge. Det är inte fel. Men jag tror att det finns ett värde i att nyansera och problematisera delar av debatten.

Jag kommer därför skriva en serie inlägg på här på K-blogg där jag tar upp olika teman och försöker bena i dem. Min ambition är inte att bemöta enskilda debattörer, utan att utforska ett urval frågeställningar eller påståenden som lyfts fram. Jag gör det som riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet med en yrkesbakgrund som arkeolog, och från att hela mitt yrkesliv ha arbetat med kulturarvsfrågor från olika utsiktspunkter, nationellt och internationellt.

Riksantikvarieämbetet får ett antal slängar av sleven i debatten. Därför kommer jag särskilt försöka ge en relevant och rättvisande bild av myndighetens inriktning och verksamhet.

Förhoppningsvis kan bloggserien i någon mån bidra till att sprida kunskap om hur kulturarvsarbetet fungerar i Sverige och om Riksantikvarieämbetets verksamhet och roll.

 

Lars Amréus
riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning g

Till länklistan

Kulturarvsarbete på samhällets villkor – med hjälp av Yahoo

Last minutes of coding
Hack4Europe Foto: Henrik Löwenhamn, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Det här inlägget är ett svar på Håkan Lindgrens debattartikel i GP.
En nedkortad variant av detta svar publiceras även i samma tidning.

Den omfattande mängd information som förvaltas av landets arkiv, bibliotek och museer är en nästintill outsinlig källa för att bygga kunskap och ge upplevelser om människors liv och verksamhet, igår såväl som idag. När informationen digitaliseras ökar tillgängligheten och användbarheten dramatiskt. Men det förutsätter att digitaliseringsarbetet drivs samordnat och efter tydliga riktlinjer. Därför har regeringen beslutat att inrätta ett samordningssekretariat för digitaliseringen av kulturarvet. Sekretariatet börjar sin verksamhet den 1 september i år. Jag har fått förtroendet att leda det.

På det seminarium på .SE, som Håkan Lindgren refererar till i sin debattartikel i GP den 10 augusti, framhöll jag vikten av att skilja på information och kunskap. Information är byggstenar i kunskapsprocesser men kunskap är alltid resultatet av en enskild individs lärprocess. Rätt presenterad och strukturerad kan den information som finns i samlingar av alla slag och den kunskap som finns hos institutioner och individer lättare bli till kunskap hos andra.

Att myndigheter och offentliga institutioner målmedvetet ska arbeta för att den information de förvaltar ska användas för att skapa positiva effekter i samhället är för mig en självklarhet, men att därmed säga att kunskap som inte leder till tillväxt inte är viktig är mig helt främmande. Men jag tror att kunskap så gott som alltid skapar tillväxt i den breda bemärkelsen – ekonomisk, social, kulturell, personlig med mera – som jag gav uttryck för på seminariet.

Så många som möjligt

Det kollektiva minne som förvaltas av minnesinstitutionerna kan utnyttjas så mycket mer än vad det gör idag och det är ett uppdrag och ansvar för många fler än minnesinstitutionernas personal och forskare att delta i det arbetet. Informationen behövs i en bred samhällelig kontext, långt vidare än inom ett ofta alltför avgränsat kulturområde. Men ska vi nå en ökad och bredare användning måste det vara möjligt och intressant för så många som möjligt att delta i arbetet. Det är ett av skälen till vikten av öppen data. Och det var därför jag visade exemplet med den nyutvecklade appen för ”nu-och-då-bilder”, sannerligen inte för att ”museerna ska vara förbannat tacksamma för att någon vill rota igenom deras samlingar efter något som de hoppas tjäna några spänn på.”

Appen var, när jag visade den, ett färskt exempel på ett av resultaten från en tävling som i samverkan mellan Europeana och nationella organisatörer i början av juni hölls i Stockolm, Barcelona, Poznan och London. Under ett dygn byggde inbjudna IT-utvecklare koncept till appar på de ca 3 miljoner av Europeanas 19 miljoner poster som är öppna och helt fria att använda. Resultatet var imponerande och visar på potentialen att arbeta tillsammans med kreativa och kunniga utvecklare som till vardags inte jobbar med kulturarvsfrågor. Just fotoappen som jag visade är dessutom ett exempel på hur användare kan delta i arbetet med att samla in ny information och hjälpa till med att ge underlag för kvalitetshöjning av information i minnesinstitutionernas databaser.

Att använda kommersiella gratistjänster för att lagra vårt kollektiva minne tror jag är en främmande tanke för alla verksamma inom kulturarvsområdet. Men att kommunicera informationen på flitigt besökta webbplatser är en alldeles utmärkt idé. Att lägga ut, inte lagra, delar av samlingarna på till exempel Flickr Commons, leder till kontakt och dialog med långt flera besökare än vad någon av världens minnesinstitutioner lyckats nå med hjälp av sina egna ofta dyrt utvecklade webbtjänster. Dessutom drar bildvisningar på Flickr Commons trafik till institutionernas egna databaser och webbplatser. På Riksantikvarieämbetet har vi kunnat konstatera att ingen annan av de satsningar vi gjort för att nå ut med vår information har gett så goda resultat i förhållande till de blygsamma resurser vi avsatt.

Den fantastiska hjälp vi fått av användare på Flickr Commons världen över, med att identifiera för oss okända motiv och på annat sätt höja kvaliteten i information är bara ett av de positiva resultat som det här arbetet fört med sig. Det som användarna bidrar med fångar vi upp och lagrar på myndigheten. Skulle Yahoo lägga ner tjänsten är det tråkigt, men skulle inte leda till att vi förlorar information eller att stora nedlagda resurser går till spillo eftersom vi inte behövt satsa några sådana och de hittills skördade effekterna finns kvar.

Att på ett kostnadseffektivt sätt vara där användarna är, genom att vara närvarande på någon eller några av de kommersiella gratisplattformarna, är ett väl motiverat arbetssätt för de myndigheter och institutioner – som finansierade med allmänna medel – förvaltar vårt gemensamma kulturarv.

Långsiktigt bevarande

Jag delar Håkan Lindgrens uppfattning att en hållbar långsiktig lagring av digitaliserad eller digitalt född information är en central fråga i det fortsatta arbetet. Men att arbetet idag sker aningslöst och utan tanke på val av beständiga format, genomtänkta metadata med mera håller jag inte med om. Riksarkivet tar sedan 1970 emot och bevarar handlingar i digital form från statliga myndigheter.

Kungliga Biblioteket tar på motsvarande sätt emot och bevarar publicerat material i digital form. Svenska minnesinstitutioner är aktiva inom olika forsknings- och utvecklingsprojekt, såväl nationellt som internationellt. Men även om mycket görs inom detta arbetsfält så återstår många frågor att lösa. Därför är det långsiktiga bevarandet tydligt utpekat i regeringens uppdrag till Riksarkivet att inrätta ett samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet.

Samordningssekretariatet kommer att vara en liten avdelning på Riksarkivet. Ett lyckat resultat bygger därför på en bred samverkan inom kulturaravsområdet och som en garant för detta finns en styrgrupp med representanter från de myndigheter och institutioner som medverkar till finansieringen av sekretariatet. Här ingår Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Riksantikvarieämbetet representanter från centralmuseerna.

Men det räcker inte med en väl förankrad och samordnad verksamhet inom kulturarvsområdet. Ett framgångsrikt kulturarvsarbete är alltid väl integrerat i andra breda samhällsfrågor och därför måste samordningssekretariatet söka ett gränsöverskridande samarbete med övriga samhällssektorer, offentliga så väl som privata. Arbetet kommer att präglas av öppenhet och genomsiktlighet. Jag ser fram mot fortsatta samtal och debatter med många infallsvinklar och deltagare.

Tillägg: Även Pelle Snickars från Kungliga Biblioteket har svarat Håkan Lindgren.

 

Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet och från och med 1 september leder han  Samordningssekretariatet för digitalisering på Riksarkivet.

Morgondagens parkideal?

”Spela lite dataspel och ha kul!” sade döttrarna till mig härförleden när jag satt och läste den hemlånade dyra jätteboken ”Landscape painting a history” av Nils Büttner. ”Det ni håller på med på ditt jobb är ändå inget viktigt.” Som extra argument framhåller de den fina grafiken i dataspelen – det är nästan som på riktigt. Dataspelen utvecklas hela tiden men har påfallande ofta ett drag av jugendstil, orientalism och mysticism över sig. Men för mig känns dataspel ändå lite väl mycket som saga och fantasi. Visst, dataspelen är numera nästan fotorealistiska och jag tittar snällt på en stund när de springer runt i de virtuella landskapen i Tomb Raider eller The Sims. Och så återgår jag till verklighetens parker i Büttners tegelstensbok.

Då hände det märkliga att jag i min tur visade boken och några bilder om äldre parker och landskap för döttrarna. De tittade snällt en stund och medgav att det var rätt cool på ställen som de inte ha något emot att resa till. Den osökta frågan kom upp om det kanske fanns ett samband mellan dataspelen och de historiska parkerna?

Historiska parker och trädgårdar är kanske mer populära än någonsin, inte bara i Sverige utan över hela världen. Här kan arkitekter och konstnärer skapa sitt eget paradis, som också gärna visas upp i tävlingar och för allmänheten. Traditionen att skapa sitt eget paradis går i obruten linje tillbaka till antiken och själva ordet paradis är fornpersiskt och betyder inhägnad trädgård.

Vänta, nu trillar poletten ner! Det jag tyckte var verklighet i landskapsboken går naturligtvis tillbaka på fantasi, ofta i alla fall, och lika mycket fantasi som i The Sims eller Tomb Raider. Är det oförskämt att jämföra de engelska lordernas parker med dataspel för barn? Nej det tycker jag inte. Det som vi i dag vårdar som värdefulla historiska parker har en gång växt fram i föreställningsvärlden. Ofta har en rik beställare och en arkitekt tillsammans skapat sin idealbild, och även lorder har varit barn en gång. Inte sällan har idealet hämtats ur bildkonsten och framställning av både rena fantasier och naturtrogna avbildningar av befintliga miljöer. Exempelvis baseras mycket i de stora engelska parkerna på oljemålningar från 1600- och 1700-talen av Poussin, Lorrain, Canaletto m.fl.

Då var det stenrika vuxna som fick skapa en verklighet av sina fantastiska tavlor. Det var en process som kunde ta gott och väl över hundra år från tavla till färdig landskapspark. Min fundering är nu om och när vår tids fantastiska ”rörliga” tavlor – dataspelen – kommer att övergå i färdiga landskapsparker. Barn är sällan stenrika, men de är många med samma fokus, och många fortsätter som vuxna och stenrika dataspelare.

Vem vet, kommer kanske Riksantikvarieämbetet om hundra år att skriva skyddsföreskrifter för vackra parker och trädgårdar och noga ange att det kulturhistoriska värdet ligger i att de är tidstypiska och välbevarade representanter för The Sims eller Tomb Raiders stilideal?

>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor på Samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Samtal kring Svenska kyrkans kulturarv

samtal-svenska-kyrkan_almedalsveckan09_jonas_valthersson_0315

Sven Göthe samtalar med Ulrika Knutson, kulturjournalist,  Marianne Samuelsson, landshövding,  Boel Hössjer Sundman, Svenska Kyrkan och Anders Åkesson, riksadagsledamot, kulturutskottet. Foto: Jonas Valthersson/BildFoto.

Svenska kyrkan bjöd in till samtal i Visby domkyrka om det kyrkliga kulturarvet. Temat var ”Kulturarv eller urarva – rum som upprör och berör”. I debatten kring det kyrkliga kulturarvets framtid framhöll Sven Göthe, Riksantikvarieämbetet, vikten av att kulturarvet är i bruk eftersom det är grunden för att det ska vara tillgängligt och leva vidare både fysiskt och i människors medvetande.

>> Catharina Hammarskiöld, kommunikationschef på Riksantikvarieämbetet.

Hur tar vi tillvara miljonprogrammets värden?

Under söndagen i Almedalen presenterades olika lösningar som syftar på att få fart på byggandet i Sverige i ett seminarie som Svensk Byggnäring anordnade. Bland annat diskuterades Miljonprogrammet – alla de hundratusenstals lägenheter som under slutet av 1960 och början av 1970talet byggdes upp väldigt snabbt.

Riksantikvarieämbetet anser att det är viktigt att vi tar tillvara på de värden som finns i Miljonprogrammet och att vi gör de förbättringar som krävs utan att plocka bort inslag som innebär att vi glömmer vår historia.  Läs mer

Under tisdagen medverkar Riksantikvarieämbetet i en paneldebatt där Miljonprogrammets framtid debatteras, välkomna dit!

PANELDEBATT ALMEDALEN:
Tisdag den 30 juni
Miljonprogrammet 2015 -Plats: Strandvägen 1, Visby hamn, ”Leva-huset” Seminarium & mingel Byggande , Klimat/miljö

14:30-15:00 Paneldiskussion med ungdomar med erfarenhet av trångboddhet och bristande upprustning av miljonprogrammet.
15:15-15:45 Politisk paneldiskussion om hur vi skapar det bästa förutsättningarna för miljonprogrammet.
16:00-16:30 Arkitekter, entreprenörer och forskare ger förslag på ”Miljonprogrammet 2015 – hur ser det optimala miljonprogrammet ut

Läs mer

Bild från Akalla - ett miljonprogram utanför Stockholm
Akalla – ett av miljonprogramsområdena  i Sverige
Foto: Jonas Skogsberg, Riksantikvarieämbetet