Taggad: digitalisering

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Att söka bland kulturarv

Webbplatsen Kringla är ett gränssnitt mot K-samsök, en samsökningstjänst för kulturarv där du kan söka i samlingar hos mer än sextio svenska museer, arkiv och register. Under 2018 besöktes Kringla 256 010 gånger (i genomsnitt gjordes 701 besök per dag).  En stor del av besökarna hittade något av alla sju miljoner kulturarvsobjekt via Google och klickade sig sedan inte vidare på Kringla, men det var också många besökare som sökte i innehållet efter sådant de var intresserade av. Vad kan vi utläsa av webbstatistiken att användarna var intresserade av att hitta?

Skärmdump av Kringla

På Kringla finns det flera olika sätt att söka i samlingarna:

  • Fritextsökfältet högst upp där användaren kan skriva in egna sökord eller bara trycka på ”Sök” för att få upp alla objekt
  • Kartsökning (finns länkad under fritextfältet)
  • Detaljerad sökning med olika fasta fält (finns länkad under fritextfältet)
  • Fasta sökingångar på startsidan (kategorierna Föremål, Fotografier osv)

Utöver de olika sökvägarna kan användaren också filtrera sökresultatet på olika sätt på sökresultatsidan. Olika söksätt går förstås att kombinera, till exempel genom att fritextsöka och sedan avgränsa sökresultatet genom att trycka på de givna kategorierna på sökresultatsidan.

Fritextsökningar

Nästan 37 000 olika sökord användes under 2018 – det inkluderar dock olika kombinationer av söktermer samt stor/liten bokstav, till exempel räknas ”Malmö”, ”malmö” och ”malmö chokladfabrik” som tre olika söktermer, så i praktiken handlar det om färre ord.

De 50 vanligaste sökorden består framför allt av platsnamn och namn på ting eller företeelser, fördelat på ungefär hälften platsnamn och hälften övriga substantiv. Enstaka personnamn och företagsnamn förekommer också. Platsnamnen är till stor del småorter i Sverige (Matfors, Malung m fl), men även Grekland finns med bland de vanligaste söktermerna. Tingen som finns bland sökorden är blandade, allt från järnväg till ljusstöpningsform.

De tio vanligaste söktermerna 2018, återgivna som de skrevs in i sökfältet:

  1. same
  2. malmberget
  3. Nätra
  4. Malmö
  5. Carl Larsson
  6. streiff
  7. björkvril
  8. bommars
  9. Hablingbo Burge
  10. ankarede

Flera av dessa sökord fanns även med på topplistan 2017.

Kategori-sökningar

De övriga sätten att söka på har att göra med kategorier och andra fasta avgränsningar, till exempel vilken typ av objekt (byggnad, fotografi osv) det handlar om eller vilken minnesinstitution som ansvarar för objektet. Användningen av dessa kategorier är svår att överblicka, men hur många gånger sökresultat som använder en viss filtrering har visats kan ge en fingervisning om hur de används. Antalet sidvisningar är antalet gånger sidor har laddats och säger inget om hur många användare det rör sig om eller hur många söktermer som har kombinerats i samma sökning. Siffrorna säger alltså mer om förhållandet mellan olika typer av kategoriseringar än om hur många sökningar som görs.

Diagrammet nedan visar antalet visningar av sökresultatsidor som använder någon av de fasta kategorier i K-samsök som finns som sök- eller filtreringsmöjlighet i Kringla. Kategorier som har med geografi att göra har här slagits ihop till ”Geografisk avgränsning”, tidskategorier är sammanslagna till ”Avgränsning i tid” och ”Övrig metadata” omfattar sökfält/filtreringar som har använts väldigt lite under året (till exempel ID-nummer).

Stapeldiagram: Antalet sidvisningar för olika sökavgränsningar i Kringla 2018. Typ av objekt är klart vanligast, därefter följer Geografisk avgränsning, Förvaltande organisation, Avgränsning i tid, Rättigheter för innehållet, Ämne samt Övrig metadata.

Typ av objekt (fotografier, föremål, kulturlämningar osv) är den klart vanligaste avgränsningen i sökresultaten. Det är en väl synlig kategori på Kringla: flera av objektstyperna finns som fasta sökingångar på startsidan, det är också den kategori som ligger högst upp bland filtreringsalternativen på sökresultatsidan och den finns dessutom med under detaljerat sök. Även med det i åtanke är det stor skillnad mellan hur ofta typ av objekt används som avgränsning jämfört med övriga kategorier. Den typ av avgränsning som används näst mest – den geografiska som utgörs av flera olika fält och kategorier (inklusive kartsök) – når inte ens upp till en fjärdedel av sidvisningarna för objektstyperna.

Det är också klart vanligare att avgränsa söket geografiskt än att göra tidsavgränsningar. Här verkar det vara vanligare att filtrera sökresultatet enligt landskap än att använda kartsökningen, men landskaps-kategorin är troligen också mer synlig för de flesta användare än vad kartsöksmöjligheten är. Även bland fritextsökningarna är platser vanliga, se ovan.

”Rättigheter för innehållet” har att göra med hur bilder och annan media får användas, och eftersom fria licenser (Public Domain Mark, CC BY) är vanligast bland de sökresultaten rör det sig sannolikt ofta om besökare som vill hitta bilder de kan använda sig av.

I stapeln ”Typ av objekt” gömmer sig så klart många olika objektstyper eftersom innehållet i K-samsök är väldigt varierat. Men det är tydligt att sökningar bland fotografier är klart mest populärt, medan vissa typer av objekt knappt aktivt sökts fram alls:

Stapeldiagram: Antal sidvisningar för sökresultat för olika typer av objekt. Fotografier har den högsta stapeln. Kategorierna Föremål, Byggnad, Kulturlämning, Dokument, Person, Karta, Konstverk, Ritning, Bok, Kulturmiljö och Film/Video följer i en snabbt fallande mängd. Övriga objekttyper i Kringla används väldigt lite i sökningar.

Antalet sidvisningar för sökresultat som är avgränsade till fotografier utgör faktiskt en åttondel av alla sidvisningar på Kringla 2018! I jämförelse med övriga typer av kategorier har dock även objektstyperna Föremål, Byggnad och Kulturlämning relativt stor användning.

Sökstatistiken speglar inte riktigt fördelningen av innehållet i K-samsök/Kringla — den största kategorin där är föremål (3 miljoner objekt i skrivande stund), följt av fotografier (2 miljoner objekt), kulturlämningar (1 miljoner objekt) och dokument (500 000 objekt).

Sammanfattningsvis

En stor del av sökningarna i Kringla handlar om bilder eller om objekt kopplade till en viss geografisk plats — säkert ofta i kombination. Det finns också tydligt både användare som söker efter något specifikt (till exempel ”dosspänne”) och användare som hellre vill se allt som finns inom en viss kategori (till exempel alla objekt som har med Anundsjö att göra). Bland sju miljoner objekt från över sextio olika källor finns goda möjligheter att hitta det man söker, men också en stor utmaning i att hitta rätt i ett innehåll som har så skiftande karaktär.

Archaeological Resources in Cultural Heritage. A European Standard. (ARCHES)

Före sommaren gick startskottet för EU-projektet ARCHES vars syfte är att skapa en europeisk standard och en “best practice“guide för skapande och förvaltande av arkeologiskt arkivmaterial. Projektet har initierats av Archives som är en arbetsgrupp under European Archaeological Council (EAC) och ska syfta till att underlätta tillgängliggörandet för det europeiska gemensamma kulturarvet, stödja arbetet med att förvalta arkivmaterial runtomkring i hela Europa och stimulera till ökad rörlighet för arbetskraft inom Europa.  Arkeologiska arkiv definieras av EAC och i projektet som:

all moveable remains/heritage, data and documentation from any archaeological observation or intervention.“

Det innebär alltså att arkeologiskt arkiv är allt det som anses värt att spara efter alla typer av arkeologiska projekt. Det består av allt skrivet, ritat, fotografiskt och digitalt material, men även fynd, fyndsamlingar och prover. Standarden och guiden är tänkt att omfatta hela kedjan från producerande, sammanställning, överföring och arkivering/förvaltning av arkivmaterialet.

Sverige och Riksantikvarieämbetet deltar under 2012-2014 genom att leverera in svenska lagar, riktlinjer och vägledningar och diskuterar innehållet i vägledningen och guiden som skrivs. En enkätundersökning och en workshop kommer att hållas under 2012 och 2013 dit verksamma inom området bjuds in. Standarden och guiden kommer slutligen att godkännas av EAC:s styrelse och ambitionen är att det kommer att bli ett dokument som kan användas och implementeras i hela Europa för höja medvetandet om och standarden på den arkeologiska arkiveringen.

Annika Carlsson, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet, tel: 08-51918351

Läs mer:

EAC. Workinggroup Archives: http://www.european-archaeological-council.org/13-0-Archives.html

Linkedin: http://www.linkedin.com/groups/ARCHES-Archaeological-Resources-in-Cultural-4482324?trk=myg_ugrp_ovr

Ett projekt finansierat av europakomissionens Culture Programme.    

 

 

 

 

e-runic – rundata på nytt sätt

Runinskriften U 871 från Ölsta sedd genom ett lager av ettor och nollorNu har vi tagit ett steg mot den digitala framtiden. Projektet Digitala Sveriges runinskrifter som finansierats av Riksbankens jubileumsfond har avslutats. Resultatet är att Sveriges runinskrifter finns på nätet och att det finns ett förslag till en digital plattform för runforskare och andra runintresserade. Läs mer i den publicerade projektrapporten.

Syftet med projekt Digitala Sveriges runinskrifter

Det primära syftet med projektet var att digitalisera och webbpublicera bokverket Sveriges runinskrifter och att i dialog med runforskare få fram en kravbild för ett kraftfullt, webbaserat forskarstöd. Ett stöd som skulle kunna rymma antikvarisk information och stöd för att kommunicera med runintresserade personer.

Källor och modell

Sveriges runinskrifter har publicerats på en egen webbsida på Riksantikvarieämbetets webbplats. Sidan länkar till bokverkets text- och planschdelar i PDF. Projektet har också utformat ett förslag, en modell som ska kunna koppla ihop bokverket och och datakällor som bär information om runinskriptioner. Förslaget till forskarplattformen, som vi kallar ”e-runic”, ska samla och visa innehållet i databaser som Samnordisk runtextdatabas, Digitala Sveriges runinskrifter, Fornvännen, FMIS – Fornminnesinformationssystemet, Bebyggelseregistret samt museiföremålssamlingar anslutna till K-samsök. Navet mellan databaserna och e-runic blir K-samsök som möjliggör att  material från olika håll kan samsökas och länkas ihop. Förslaget innebär att ansvaret för innehållet i respektive databas ligger hos respektive databasförvaltare. När databaserna uppdateras syns den uppdaterade informationen i e-runic.

Tanken är också att modellen till forskarplattformen ska kunna användas som en generell modell för likartade lösningar i andra ämnen.

”e-runic” får ett öppet API som innebär att runrelaterad data kan användas av andra aktörer för att bygga applikationer som stöd för andra kunskapsprocesser.

Skisser finns i slutrapporten

Skisser av förslaget till forskarplattform samt sökgränssnitt och träfflista finns inkluderade i Riksantikvarieämbetets slutrapport.

Nya källor under utveckling

Den öppna lösningen för forskarplattformen innebär att andra datakällor med relevans för runforskning kan anslutas, förutsatt att de baserats på standarder som definierats av K-samsök och ”e-runic”. Det pågår flera spännande projekt som kan bli potentiella källor i ”e-runic”. Bland dessa kan nämnas Riksantikvarieämbetets arbete med förvaltningsmiljön för ”Runverket 2.0” och projekt Laborativa runanalyser som syftar till att tillgängliggöra 3D-data och analysresultat.  Bland externa projekt kan nämnas svensk runbibliografi som bedrivs vid Institutionen för nordiska språk på Stockholms universitet och har finansierats av FoU-medel från Riksantikvarieämbetet. Runbibliografin blir en webbaserad specialbibliografi över all forskning om svenska runinskrifter.

>> Gun Larsson, operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Digitala Sveriges runinskrifter vid första basen

Run-Janne målar i runorDen första publika versionen (betatest) av  Digitala Sveriges runinskrifter har landat på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Vi har fått god respons på projektet från många presumtiva användare och nu finns hela innehållet tillgängligt på nätet.  Projektet arbetar vidare med den digitala versionen för att frigöra den från de ”fysiska hinder” som hör till bokverket. Projektets mål är en forskarplattform med sökgränssnitt och fler källor än Sveriges runinskrifter. Men det målet når vi i följande projektetapper.

Bokverket Sveriges runinskrifter har getts ut i häften, men är tänkt att läsas i en särskild bindningsordning. Vi har försökt att samla länkar till text och planscher var för sig för att underlätta läsning. Band och häften har delats upp i flera filer för att underlätta nerladdning. Observera att pdf-dokumenten ändå tar tid att ladda ner (vanlig filstorlek är 45 Mb).

Ge oss gärna respons, det ger oss mer underlag till att förbättra Digitala Sveriges runinskrifter.

Gun Larsson / operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Digitalisering av kulturen #ind11

Pernilla Rydmark, Johanna Berg och Peter Krantz

Pernilla Rydmark, Johanna Berg och Peter Krantz. Foto: Henrik Löwenhamn (CC BY)

Jag spenderar måndag och tisdag den här höstmötesveckan på Internetdagarna i Stockholm. På det avslutande seminariet på måndagen så lyssnade jag på Rolf Källman, Johanna Berg och Peter Krantz som pratade om digitaliseringen av kulturen, modererat av .SEs Pernilla Rydmark.

Här är en snabb sammanfattning.

Rolf Källman

Först ut var Rolf Källman, fd Riksantikvarieämbetet, som nu leder Sekretariatet för digitalisering på Riksarkivet. Det kommer för övrigt att förkortas Digisam från och med nu.

Rolf började med att Digisams uppdrag ingår i Sveriges satsning på att bli bäst i världen på att använda digitaliseringsmöjligheter. I uppdraget, som pågår 2011-2015, ingår kompetensuppbyggnad och kunskapsinhämtning, samordning och sedan 2014 ska det utvärderas och rapporteras.

Det finns oerhört mycket att digitalisera. Bara Riksarkivet har 70 hyllmil. Det är svårt att veta exakt hur mycket, speciellt utanför den offentliga sektorn. Det finns massor att digitalisera hos hembygds- och släktforskarföreningar och liknande.

Men är det värt att digitalisera allt det här?

Man har räknat ut att det skulle kosta €100 miljarder att digitalisera hela Europas kulturarv. En oerhörd summa. Men satt i relation till att forskning och utveckling av Joint Striker Fighter-projektet kostat €40 miljarder och att 10 mil motorväg kostar €750 miljoner.

Rolf visade sedan några bra exempel på hur man kan använda det här och visade då så klart Kringla och Platsr, bland annat.

Rolf avslutade med att visa vad nycklarna är för att detta ska gå i lås:

Materialet måste vara lätt och fritt att använda.
Licensieringen måste vara klar och tydlig.
Öppna format.
Permanenta länkar.
Möjligt att koppla ihop med andra tjänster.
Lagar och regler måste stödja detta.
Släpp kontrollen över det egna materialet.

Rolfs presentation finns på Slideshare.

Johanna Berg

Johanna Berg, även hon fd Riksantikvarieämbetet, jobbar på Digisam och hon berättade lite om de upphovsrättsliga problemen som kan uppstå.

Det kanske största problemet är att många av institutionerna idag är paralyserade av skräck, de är så rädda att göra fel att de inte gör någonting.

– Ingen kan ju tycka att det är bra att det är så svårt att fatta vad som gäller.

Riskerna är inte så stora som man tror. Man blir inte dömd att betala fantasibelopp i skadestånd!

Man kan göra ingenting, eller så kan man göra egna överenskommelser och avtal med rättighetsinnehavarna. Eller så kan man vänta på de nya avtalslicenserna som kommer 2012. Men de kommer förmodligen inte att lösa alla problem.

Blir dessa avtal dessutom för dyra, så kommer ingenting att hända i alla fall.

Man kan även chansa, göra en riskbedömning. Man kan göra ärliga försök att spåra upphovsmannen, göra en bedömning på vad det skulle kosta och sedan kör man. Det är så de flesta har gjort idag och det har gått väldigt bra. Väldigt få fall där upphovsrättsinnehavarna har blivit upprörda. Tvärtom finns det flera fall där de blivit glada att materialet har blivit tillgängligt.

Peter Krantz

Sist ut var Peter Krantz som jobbar på E-delegationen ett litet tag till. Peter skulle gnälla lite och ställa lite obekväma frågor. Det gjorde han riktigt bra.

Peter pratade om kostnader, nyttor, rädslor.

– Idag spenderar vi mycket pengar på digitalisering, massor av miljoner, stora planer. Som till exempel Kungliga bibliotekets Digidaily-projekt.

Men vems är informationen, var är informationen, var är tjänsterna, frågade Peter.

Sedan visade han några bra exempel på appar och tjänster som använder Riksantikvarieämbetets data, som till exempel Fornfynd.

För det är ju så, att tillgång till den här informationen leder till innovativa lösningar utanför den offentliga sektorn. Det här är en innovationskraft vi måste ta vara på, måste uppmuntra. För den stora vinsten är när all den här informationen används, och inte när den säljs.

Peter visade siffror på vad det totala potentiella värdet skulle vara om man släppte fri all offentlig information i Europa. Ställt mot vad de samlade intäkterna är av den information som idag kostar pengar att använda. Intäkter på försäljning, i hela Europa: cirka €1,4-3 miljarder (PDF). Potentiella värdet av den fria informationen: €140 miljarder.

Den offentliga sektorn sitter på en enorm skattkista. Men vi kan både ge bort alla guldmynt och ha de kvar. Till en väldigt låg kostnad.

Men varför kommer det inte mer information?
Rädslorna är främst:
Lätt att generalisera framtidens katastrofscenarier. Tänk om de använder vår information si eller så?
Personuppgifter.
Missbruk. Tänk om någon använder våra bilder till sexleksaker?

Slutsatsen är: nyttan uppstår när informationen används!

 

/Henrik Löwenhamn, kommunikatör, Riksantikvarieämbetet

Vem ska betala för digitalisering?

Om det och frågan om vem ska få titta på och använda det digitaliserade kulturarvet handlade DIK:s frukostseminarium om i Rindi denna almedalstisdag. DIK:s förbundsordförande Karin Linder inledde med att konstatera att digitalisering är ett ord som används flitigt av partierna idag. Karin fortsatte med att citera vad olika partiföreträdare sagt  i  ämnet vilket gjorde det tydligt att  digitalisering är ett vitt och något otydligt begrepp.

Den här morgonen var det digitalisering av kulturarvsinformation som avhandlades. Johanna Berg,  Riksantikvarieämbetet och Katarina Renman Claesson, doktorand i civilrätt (immaterialrätt) och rättsinformatik satt i panelen.  På fråga inledde Johanna med att konstatera att med de stora mängder analog kulturarvsinformation som finns vill det till att vi väljer ut vad som är viktigast att börja med och ha en klar idé om hur vi väljer.

Frågan om vem som ska betala diskuterades och jag uppfattade det som att panelen och de flesta i publiken var överens om att det inte var en intressant fråga. Medel måste hämtas från många håll och det viktiga är att information som är fri idag inte låses in när den digitaliseras.

Karin Linder, DIK och Johanna Berg, Riksantikvarieämbetet under frukostseminariet i Rindi.

Foto: Rolf Källman (CC-BY)

Men, är det verkligen meningsfullt att t.ex. digitalisera alla föremål av en rikt representerad kategori? Svaret är att det bara är i användningssituationen man kan svara på frågan. Genom att kombinera olika slags information på t.ex. ett kartskikt så kan informationen för en användare ofta bli många gånger mer intressant och användbar http://www.kringla.nu/kringla/

Och när vi gör våra prioriteringar, hur ska vi då  kunna välja ut det som kommer att vara mest intressant för framtida användare.  För mig är svaret det självklara, att om framtiden vet vi ingenting. Vi kan bara välja utifrån vad vi själva sätter upp som viktiga kriterier. Vi måste tänka nu och långsiktigt på samma gång och tydligt redovisa hur vi resonerat. Då är också chansen störst att det vi lämnar efter oss blir intressant även i framtiden, om inte av andra skäl, så åtminstone som ett avtryck av vår egen tids syn på samhälle och kulturarv. Och så var det det här med finansieringen. Självklart måste det tillföras resurser, men vi måste också städa på vår egen trapp och sluta satsa pengar på projekt som inte har en plan för långsiktig drift och förvaltning eller på parallella insatser och dubbelarbete utan samverkan och samordning.