Taggad: Erik Brate

Runstenen på Sörby gamla kyrkoplats

Runstenen Ög 197 på Sörby gamla kyrkoplats i Mjölby i Östergötland. Foto Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.

Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.

Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården finns kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.

Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:

¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.

Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.

Sörbystenen i kyrkogårdsmuren vid Erik Brates undersökning 1894. Foto ATA

Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.

När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.

Detalj av det inledande namnet uikutr med felristningen i den andra u-runan. Foto Magnus Källström

Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.

Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.

Runstenen Ög 197 som den såg ut på 1600-talet när den låg som trappsten i kyrkan. Efter träsnitt i Bautil (B 899). Foto Alvin

Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som []…rkut.

Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -­gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -­gøt resp. -­got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”

Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.

Runstenar i luften

Runstenen Sö 90 vid Lövhulta i Hammarby socken flyttas till sin nya plats. Foto Magnus Källström

Nu i onsdags den 5 september gjorde inte mindre än två sörmländska runstenar varsin luftfärd. Då flyttades med kranbil först den återfunna Tidöstenen (Sö 91) från diket där den påträffades i augusti till en tillfällig förvaringsplats. Därefter genomfördes den sedan länge planerade flytten av runstenen vid Lövhulta (Sö 90) längre norrut invid samma vägsträckning.

Att flytta runstenar är inte något som man gör om det inte är alldeles nödvändigt och absolut inte om runstenen står på sin ursprungliga plats. Den plats där stenen en gång restes och miljön runt stenen är ofta en minst lika viktig del av denna typ av fornminnen som texten och ornamentiken.

Lövhultastenen står inte på ursprunglig plats och den har till och med flyttats två gånger tidigare. Stenen upptäcktes i juni 1888 liggande på åkern ”några alnar från stora landsvägen till Thorshälla, der den delar sig till Sundby socken” som det står i ett brev från klockaren C. G. Österberg till riksantikvarien Oscar Montelius. Tyvärr gjorde denna runsten även en luftfärd i samband med upptäckten. Den låg nämligen med ristningen nedåt och ingen visste att det var en runsten förrän den ”dåvarande jordegaren Andersson” sprängde den ”med 3ne skott i 6 klyften”. När Andersson bröt upp stenstyckena upptäckte han ”till sin stora ledsnad […] att stenen var ristad med runor” och han bad Österberg ta hand om den. Tillsammans med ”kyrkvärden Lundqvist” flyttade de stenen till en berghäll i närheten, där bitarna lades samman och Österberg gjorde en skalenlig teckning av stenen, som medföljde brevet till Montelius.

Året efter – 1889 – lagades och restes stenen på den norra sidan av landsvägen mellan Strängnäs och Torshälla. Här stod den när den undersöktes av Erik Brate 1897 och av Elias Wessén 1929 inför publiceringen i Södermanlands runinskrifter. 1961 skulle vägarna läggas om och man anhöll då om att få flytta runstenen till den plats som den har haft sedan dess, vid kanten av en liten skogsdunge på den västra sidan om den stora vägen mot Sundbyholm.

Lövhultastenen på sin nya plats. Foto Magnus Källström

Jag har sett denna sten vid några tillfällen genom åren och har alltid fascinerats av att den har hållit sig så fin. Den rengjordes senaste gången 2004 och målades då också upp av Thorgunn Snædal från Runverket. Trots att det har gått fjorton år sedan dess och stenen står under ett stort träd finns nästan inte en gnutta lav på stenytan och uppmålningen är väl bibehållen. Man undrar hur detta kan komma sig när andra stenar har en tendens att snabbt gro igen och uppmålningar blekna.

Ristningsytan lutade tidigare rätt kraftig bakåt, vilket man egentligen inte hade tänkt. Stenen fick denna lutning av misstag vid flytten 1961, då den murades fast mot en bakomliggande sten. Vid flytten hade en del av lagningarna i stenen gått upp och man var rädd att detta skulle hända igen om man försökte räta upp den. Saken fick därför bero.

De anordningar som hade gjorts för stenen 1961 visade sig vara synnerligen kraftiga och det tog nog mer än en timme innan de stenkonservatorer som ombesörjde flytten hade lyckats lösgöra stenen från marken. Efter en kort luftfärd intog den därefter sin nya plats på den västra sidan av den cykelväg som nu byggs längs vägen. Ristningsytan har nu fått den lutning som den ursprungligen bör ha haft. Även denna lutar något bakåt eftersom stenen i genomskärning är konformig. Det ska nu bli intressant att följa denna sten och se om den mår lika bra på sin nya plats som den hittills verkar ha gjort.

Den över delen av Lövhultastenen. Den nyupptäckta palmetten är synlig som en ljus bågformig skiftning i stenytan under bandknuten. Foto Magnus Källström

Lövhultastenen har en ornamentik som man känner igen från flera andra runstenar i Södermanland. Mitt på stenen nedanför svansarna på de textbärande rundjuren där man kanske skulle förvänta sig ett kors, finns en halvcirkelformad figur. Den kan knappast tolkas som något annat än en palmett, som i så fall har fått en något oväntad placering. När jag i november förra året besökte stenen tillsammans med Länsstyrelsen och Trafikverket inför de planerade arbetena, noterade jag att det på platsen under bandknuten faktiskt också finns en palmett inristad, vilken saknas på bilden i Södermanlands runinskrifter och som inte heller är markerad i den nuvarande uppmålningen. Man undrar varför stenen ska ha två palmetter. Beror palmetten på mittytan på ett misstag eller ska denna figur kanske tolkas på ett annat sätt?

Något som jag har lärt mig som runforskare är att man ytterst sällan är den förste som iakttar något eller kommer med en ny tolkning av en svår inskrift. Det är inte ovanligt att goda iakttagelser och kloka slutsatser finns gömda djupt ner i arkivens gömmor utan att någonsin ha nått de stora korpusutgåvorna. När jag konsulterade det bildmaterial av stenen som finns i ATA och som nu har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor, upptäckte jag att redan Erik Brate hade sett och markerat den övre palmetten på sitt foto från 1897. Däremot förbisågs denna detalj av Elias Wessén och Harald Faith-Ell vid deras granskning den 7 juni 1929.

Lövhultastenen fotograferad av Erik Brate 1897 (till vänster) resp. av Harald Faith-Ell 1929 (till höger). Notera palmetten som finns markerad upptill på ristningsytan på Brates fotografi. Efter original i ATA

De senare kan ursäktas med att de under samma dag även rengjorde, undersökte, målade upp och fotograferade ytterligare fyra runstenar (Sö 89, Sö 118, Sö 119 och Sö 314). Den sistnämnda, som då satt i grunden till Torshälla kyrka, fick dessutom ”grävas fram och ordentligt rengöras” innan den kunde dokumenteras. Detta tog hela förmiddagen och först kl. 13.00 var de klara med denna sten och kunde ge sig iväg till nästa plats. Trots att de även tog paus för lunch var de faktiskt inte tillbaka senare än halv åtta på kvällen hos fru Kihlmark i Skogstorp, där de hade sitt nattkvarter. Detta är en effektivitet som fyller en sentida och mer senfärdig efterföljare med beundran.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Farväl ave! Runtydning på fredagseftermiddagen

Runstenen Öl 44 från Bo i Bredsättra socken, som nu står vid Skedemosse. Foto Bengt A. Lundberg 1988 (KMB) resp. Magnus Källström 2017.

I juni förra året var jag på Öland för att undersöka några runinskrifter och gjorde då en avstickare till Skedemosse. Anledningen var inte att besöka den berömda offerplatsen eller det lilla museet om utgrävningen, utan bara att snabbt titta på den fragmentariska runsten som står på gårdsplanen och ta en bild. Denna runsten ger ett exempel på ett mycket drastiskt återbruk av ett fornminne. Ett rektangulärt parti av ristningsytan har nämligen någon gång huggits bort och stenen försetts med texten SKEDE MOSSE. Vid mitt hastiga besök i somras brydde jag mig inte om att studera runorna särskilt noggrant, vilket jag nu ångrar. Denna runsten har nämligen av en tillfällighet plötsligt blivit aktuell.

Om fyndomständigheterna kring denna sten (Öl 44) vet vi egentligen ganska lite. I Ölands runinskrifter (1900-06) nämner Erik Brate endast att den ”för 50 år sedan” hade hittats vid Bo i Bredsättra socken och att den hade förts till Skedemosse och där använts som vägsten. Det som återstår av runinskriften har i Brates tolkning ett ovanligt och rätt uppseendeväckande innehåll:

i…iþur : kuþ : hilbi : siflu hans li|s : | …iki
” — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!”

Inskriften ska alltså ha avslutats av en uppmaning att läsa en bön och åkalla jungfru Maria med den bekanta latinska bönen. Att denna bön har varit känd på Öland under vikingatiden kan vi nog utgå ifrån, men på vikingatida runstenar brukar det aldrig förekomma latin. Även om runstensbönerna kan innehålla lånord som sankt(a) och paradis är de alltid skrivna på folkspråket. Stenens iki har dessutom – även om runorna är skadade upptill  – rätt lite gemensamt med ordet ave.

Tolkningsproblemet fick av en ren tillfällighet sin lösning igår eftermiddag när jag satt och jobbade i läsesalen på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. I projektet Evighetsrunor, där jag bland annat ska ge ut Medelpads runinskrifter, ägnar jag mig regelbundet åt att gå igenom samlingar i olika arkiv på jakt efter äldre källor som kan vara av intresse för denna utgåva. Det som jag igår hade beställt fram var en kapsel ur de omfattande samlingarna efter riksantikvarien J. G. Liljegren (1791–1837), där jag hade lockats av den spännande ryggtiteln ”Runristningar Diverse”. Denna titel visade sig spegla innehållet mycket väl. Kapseln innehöll nämligen inte bara sådant som Liljegren kan ha samlat in, utan även en hel del av senare datum. Det yngsta var ett tidningsurklipp från 1933. Tydligen hade man här genom åren stoppat in sådant som man inte visste var det annars skulle placeras.

Det roligaste var ett antal teckningar som helt saknade påskrifter om vilka runstenar de föreställde eller vem som var upphovsmannen. För mig blev det en högst angenäm fredagssysselsättning att systematiskt gå igenom dessa teckningar och identifiera runstenarna samt fundera på vem som kunde ha ritat. Åtminstone det förra var inte särskilt svårt och dessutom går det ju alltid att fuska genom att söka på karakteristiska runföljder i Samnordisk runtextdatabas.

Den nyupptäckta teckningen av runstenen Öl 44 i Liljegrens samling. Efter original i ATA.

Så småningom kom jag fram till en lite valhänt blyertsteckning, som jag först trodde kunde avbilda en gravhäll från exempelvis Östergötland, men där jag ganska snart förstod att det var en teckning av den nämnda runstenen vid Skedemosse. Stenen såg dock något annorlunda ut. Rundjurets huvud fanns med och betydligt mer av korset var bevarat. Den övre kanten på stenen var dessutom sned och inte rak som i dag. Teckningen visade alltså runstenen som den såg ut innan den höggs om till vägsten och måste därför vara förhållandevis gammal. Av stilen att döma är den utförd av fornforskaren J. H. Wallman, som företog flera antikvariska resor på Öland under 1820- och 1830-talen.

Det bästa med teckningen är att den också innehåller några runor som nu är borthuggna. Dessa har stått på insidan av den högra slingan nedanför korset och de kan uppfattas som -imis eller siʀi- beroende på från vilket håll man läser dem. Vid närmare eftertanke var det inte så svårt att avgöra vilken läsordning som var rätt. I ordet lis : har den sista runan och skiljetecknet placerats utanför slingan på stenens mittyta mellan rundjurets hals och svans och den naturliga fortsättningen blir då att läsa de tidigare okända runorna nedifrån och upp som -imis. Förmodligen har denna del av inskriften fortsatt ovanför korset och följt insidan av slingan för att avslutas med runorna iki längst ned till vänster. Även här ger den nyupptäckta teckningen viktig information genom att den efter dessa runor har en tydlig s-runa. Delar av denna runa finns fortfarande kvar, men har hittills felaktigt tolkats som en del av rundjurets underläpp.

Slutet av inskriften på Öl 44 kan alltså återges som:

lis : …[-imis]…ikiṣ

De första runorna lis ska säkert som Brate har antagit återge en uppmaning ”Läs!” och det följande är då rimligtvis resterna av en kristen bön, trots att en sådan står strax före detta ord (”Gud hjälpe hans själ”). Av inskriftsresterna framgår att den senare måste ha haft en mer originell utformning. Det vi känner till av denna del av inskriften är givetvis för alldeles lite för att texten ska kunna rekonstrueras. Något går det dock ändå att säga. Runföljden mis är ovanlig i runinskrifterna, men ingår bland annat i ordet miskunn ’misskund, barmhärtighet’. Guð gæri miskunn ”Gud göre misskund” har det stått på en uppländsk runsten (U ­909) och på en tidigmedeltida gravhäll i Tofta kyrka på Gotland (G 199) kan man läsa: Sanktus Bartolomeus ærni miskunnaʀ siālu Hrōðorms ”Må Sankt Bartolomeus utverka misskund åt Rodorms själ”.

Även beträffande de avslutande runorna …ikis går det att ha en idé om vad det kan ha stått. Detta ser ut som en genitivform och det skulle passa bra att här supplera [himinr]īkis ”himmelrikets”. Också detta ord återfinns på en vikingatida runsten (Vg 186): Guð hialpi sālu hans ok Guðs mōðiʀ, hæilagʀ Krīstr ī himinrīki ”Gud hjälpe hans själ, och Guds moder, Helige Krist i himmelriket.”

Vad det antagna ordet ”himmelrikets” kan ha varit bestämning till på den öländska runstenen går givetvis inte att veta, men i fornsvenska källor finns mängder av fraser som skulle kunna passa: himirikis glädhi, ’himmelsk glädje’, himirikis ära ’himmelens härlighet, himmelsk härlighet eller salighet’, himirikis ödher ’himmelens salighet, himmelsk salighet’ och så vidare.

Detaljteckning av rundjurets huvud på runstenen Öl 44. Efter original i ATA.

Tack vare den tidigare okända teckningen går det dessutom att ha en idé om hur runstenen ska dateras. Wallman (om det nu är han) har här även gjort en detaljteckning av rundjurets huvud, som tydligen har haft en mycket enkel utformning med cirkelrunt öga och en knoppformig nackflik. Detta tyder på att det har handlat någon av de två tidigaste stilgrupperna i Anne-Sofie Gräslunds bekanta system och att stenen ska föras till 1000-talets första hälft. Att rundjuret ser ut att ha ett sorts ”halsband” tror jag inte heller är oviktigt. Jag har länge misstänkt att detta är ett tidigt drag.

Det är alltså förvånansvärt mycket som går att utläsa ur en två hundra år gammal lite halvful teckning, som ingen uppenbarligen riktigt har förstått, men som ändå har sparats för framtiden. Sådant kan stämma till eftertanke.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om J. H. Wallman och hans verksamhet i Påvel Nicklassons läsvärda bok Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog från 2011. DS.