Taggad: Falköping

Runundersökningar i november (del 1)

Vinden på Marums kyrka i Västergötland. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström
Vinden på Marums kyrka i Västergötland i november. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström

Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.

Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbärarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.

Runorna på takbjälken i Marums kyrka i Västergötland. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Foto Magnus Källström
Runorna på takbjälken i Marums kyrka. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Klicka på bilden så blir de lättare att se. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ’nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden , där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.

Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).

Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.

Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Foto Magnus Källström
Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Här står det kuiss^um. Därefter följer kanske ordet Deus. Foto Magnus Källström

Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.

Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström
Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström

Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för  ’Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.

När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En uppmaning från medeltidens Falköping

Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström
Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström

Veckan efter midsommar befann jag mig på några dagars resa genom Västergötland och Östergötland för att göra lite undersökningar som hänger ihop mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner vid Riksantikvarieämbetet. På att-göra-listan stod dessutom att ta en lite närmare titt på några putsinskrifter i ett par västgötakyrkor, däribland S:t Olofs kyrka i Falköping. Dagen visade sig synnerligen väl vald, eftersom den första resdagens solsken över natten hade förbytts till ett ihållande regn. Alltså en utmärkt dag för inomhusarbete.

Runristningarna i S:t Olofs kyrka hade kommit till Runverkets kännedom för några år sedan, närmare bestämt 2009, men hade ännu inte blivit granskade. Den som har äran av att ha lagt märke till dem och fört uppgifterna vidare är Magnus Mårtensson, nu sedan länge värderad kollega på Förvaltningsavdelningen i Visby. Magnus hade också tagit ett par fotografier, där det tydligt framgick att det rörde sig om runor, även om det inte gick att få ut någon direkt mening.

Ristningarna visade sig finnas i den västra smygen av en djup nisch i den södra kormuren, men när jag började lysa runt med min medhavda halogenlampa upptäckta jag att det även fanns runor ristade i den östra smygen av samma nisch. Här fick jag nästan omedelbart syn på runföljden ioha=ne=s, ristad med otvetydiga medeltidsrunor. Det rör sig givetvis om namnet Johannes, där de sista runorna har sammanbundits parvis till s.k. bindrunor (vilket jag här i brist på bättre har markerat med ett likamedtecken). Den sista runan utgörs av ett s.k. gotländskt s, där det första ledet skärs av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger. Denna del av runan, som liknar en vikingatida n-runa, skulle man kanske automatiskt uppfatta som en variant av den medeltida æ-runan, men vissa omständigheter har fått mig att här fastna för translittereringen e.

Latin med runor: ordet deus 'Gud'. Foto Magnus Källström
Latin med runor: ordet deus ’Gud’. Foto Magnus Källström

Medan jag höll på med dokumentationen ringde nämligen mobiltelefonen och reflexmässigt lutade jag mig fram mot det lilla fönster som finns i nischen och fick då syn på ännu en runföljd, som var ristad högst upp i rundbågen ovanför detta fönster. Där stod deus dvs. ”Gud” på latin. Stingningen i d-runan utgjordes av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och det verkar då högst rimligt att även uppfatta motsvarande bistav i den följande runan som en ”stingning” och läsa denna runa som e. Den form som d-runan har i S:t Olofs kyrka tror jag faktiskt bara har en enda parallell i det svenska runmaterialet, nämligen i en av putsristningarna i Lye kyrka på Gotland (G 104Ee), och där i en otolkad runföljd. (Ett par timmar senare var jag i Kinneveds kyrka utanför Falköping och mötte där samma typ av ”stingning” i bindrunan a=u=e, som utan tvivel bör tolkas som latinets ave ”var hälsad”. Man börjar då givetvis fundera på om det kan röra sig om en lokal variant.)

Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström

En runföljd i den östra smygen beredde mig först mycket besvär. Jag kunde utan problem läsa raþ, vilket skulle kunna vara en form av verbet rāða ’tyda, läsa’ eller eventuellt början av ett namn, men de sista tre runorna fick jag först ingen ordning på. Ristningslinjerna är nämligen delvis täckta av yngre puts och korsas dessutom av flera linjer som inte hör dit. Plötsligt såg jag dock vad det stod: raþmik dvs. Rāð mik! ”Tyd mig!”. Det är onekligen en viss känsla att inse att man just har följt en uppmaning från medeltiden, som nog inte har hörsammats sedan dess. Det fornsvenska verbet radha kan dock även ha andra betydelser, bl.a. ’råda’ och ’sörja för, styra, hjälpa’, och vid närmare eftertanke är det kanske troligare att inskriften ska tolkas som ”Råd mig!” eller ”Sörj för mig!”.

Vad jag vet har ingen tidigare läst dessa inskrifter, trots att de faktiskt har varit synliga i mer än ett halvsekel. När jag senare fördjupade mig i arkivmaterialet i ATA fick jag nämligen veta att ristningarna hade kommit fram vid kyrkans renovering 1959-61, närmare bestämt den 24 november 1959. Nischen, som ursprungligen varit en genomgående portal, hade tidigare varit dold av en stor gravhäll, som stod uppställd mot korväggen och som nu fick en annan placering. När man började avlägsna igensättningen i nischen upptäcktes putsade ytor som tillhörde en äldre igensättning gjord redan under medeltiden. Eftersom dessa putsytorna bar ”äldre inristningar” beslöt man ”att bibehålla denna nisch i konserverat skick”, som det heter i rapporten. Ingenstans talas här om runor, vilket kan vara en orsak att dessa inskrifter har undgått uppmärksamheten under så lång tid. En annan är säkert att besökaren vanligtvis inte har tillgång till kordelen av kyrkan. Den är nämligen larmad.

Runorna i S:t Olofs kyrka har alltså fått ruva på sin hemlighet fram till nu och de gör det delvis fortfarande. Jag hade inte föreställt mig att det skulle finnas så många och tiden som jag hade till mitt förfogande var alltför kort för att hinna dokumentera alla. Ironsikt nog hann jag inte riktigt med de ristningar som Magnus Mårtensson hade fotograferat och som ursprungligen hade fört mig Falköping. Jag får alltså återvända vid ett senare tillfälle och fortsätta undersökningarna.

Från medeltidens Falköping finns sedan tidigare bara en enda runinskrift registrerad, en sigillstamp (Vg 215), som bär runorna ku och som enligt en inskrift med latinska bokstäver har tillhört en man med namnet GOBBE STRET. I S:t Olofs kyrka kan vi nu räkna minst sju olika inskrifter, kanske fler, vilket inte är ett oävet nytillskott till vår kunskap om det medeltida runbruket i denna del av Västergötland.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Senare under samma eftermiddag var jag i Kinneveds kyrka, där konstnären Dan Malkolmsson har upptäckt runristningar i en motsvarande igensatt korportal, vilket man kan läsa om i hans artikel i Fornvännen 2007. Här tror jag att jag kom ett stycke vidare med den längsta av runföljderna. Man ska nog läsa (g)uþ o=k ua=r (f)r- dvs. ”Gud och vår fru”. En direkt motsvarighet till denna text är sedan tidigare känd från en putsristning i Vä kyrka i Skåne. DS.