Taggad: färg

Att kommunicera färg – Färgforum 2018

I år hölls Färgforum, den sjunde i ordningen, i Malmö på gården Katrinetorp. Årets tema ”Målande förmedling- att kommunicera färg” hade samlat nära hundra deltagare, som under två dagar lyssnade och deltog i föredrag och visningar av den historiska miljön på Katrinetorp. Detta är ett kort referat från konferensen.

Malmö museums tidigare stadsantikvarie Anders Reisnert berättar om Katrinetorps historia framför huvudbyggnaden. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Färgforum, Riksantikvarieämbetets nätverk om färg i bebyggelse

Färgforum är Riksantikvarieämbetets årliga konferens och kulturarvets färg som arrangeras tillsammans med Statens fastighetsverk, Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Göteborgsuniversitet, Hantverkslaboratoriet och Malmö stad.

Föreläsarna på Färgforum var en blandning av målare, konservatorer, arkitekter och byggnadsantikvarier. Publiken hade också en stor professionell bredd, mycket glädjande var att studenter från grannländer hade tagit sig till Färgforum. De olika yrkesgrupperna var engagerade i diskussioner och jämförelser mellan länder och branscher. Framförallt diskuterades regelverk och bedömningssystem för linoljefärg. Ämnet kan ha varit årets hetaste potatis, inklusive den planerade nedläggningen av Måleriyrkets museum.

Så många bra talare – ett urval

Inledningstalare var Karin Fridell Anter, författare till en rad böcker om måleriets historia kopplat till bebyggelse. Den mest betydande boken är ”Så målade man […]” som har fungerat som läromedel ett 20-tal år.[1] Karin beskrev måleriets idé- och ekonomiska historia i sitt föredrag och framhöll att färg kommunicerar ett lands historia ur många aspekter. Om man undersöker måleriets tillkomst som beställarens avsikter och tekniska förutsättningar, framträder information och berättelser som kommer nära dåtida maktmedel och ideal.

Johan Rittsél och Jesper Engström från AIX i den ombonade konferenslokalen. I förgrunden den upplysta inledningstalaren Karin Fridell Anter. Foto: Helen Simonsson, CC-BY

Ett mycket uppskattat inslag på Färgforum var arkitekten Jesper Engströms och byggnadsantikvarien Johan Rittséls, båda från arkitektfirman AIX, inlägg om traditionell färg i modern arkitektur. De beskrev företagets mål med att arbeta mer hållbart med fasader, framförallt med färg. De diskuterade hållbarhet utifrån miljöaspekter, färgens giftighet. Men de såg även andra värden, att förstå lokala traditioner och att göra färgval med känsla för naturtyper och miljöers egna kulörer. Detta kan man väl också kalla hållbarhet, ett medvetet ett färgval skapar omtanke och goda förutsättningar för god förvaltning. Föredraget av AIX var ett exempel på att man inom nybyggnation kan arbeta med traditionella färger och förankra hållbarhet i stora byggnadsprojekt.

 

Inte mindre än två talare från utbildningen Kulturmålare – traditionellt byggnadsmåleri  på Dacapo i Mariestad hade inlägg om traditionellt måleri. Tom Granath, målare och lärare på utbildningen, talade om hur utbildningen startades som ett svar på ett stort behov av målare som kunde föra vidare de traditionella metoderna inom måleriyrket. Helena Bratt, elev på kulturmålarutbildningen, tog därefter över stafettpinnen och beskrev ett mycket personligt och kreativt projekt som syftade till att skapa ett intresse för historiskt måleri. Närmare bestämt schablonmåleri och limfärg. Helena beskrev projektet Schablonladan (hyperlänk), som innebar uppmålning av förstorad schablondekor på lador längs med landsvägar med ideella krafter. Ladorna, som nu har blivit fler, har allt eftersom rönt stort intresse från både lokalbefolkning och rikstäckande press. Helena berättade att projekt som innebär samarbete och lokal förståelse har fått ett väldigt gehör, förmedlingen har haft en tydlig koppling till den mycket kreativa processen och det iögonfallande resultatet.

Engagerande diskussioner

Den avslutande paneldiskussionen bjöd upp alla arrangörer till talarpodiet. Riksantikvarieämbetets moderator Tom Sandström ställde frågor formulerade för att skapa ett samtal utifrån arrangörernas olika verksamheter och mål. Moderatorns frågor fungerade väl som uppvärmning, diskussionerna fick direkt egen fart. Återigen engagerade linoljefärg och frågor kring hur framtidens produktutveckling och byggprojekt ska kunna ta hänsyn till traditionell färg och medveten hantering. Ämne för nästa års Färgforum efterfrågades likaså. – Estetik! Hur vill vi att våra historiska miljöer ska se ut? Förslaget kom från Hélène Hanes från Statens fastighetsverk. Ett mycket intressant förslag. Det återstår att hitta en plats för nästa års Färgforum och att knyta nya samarbetsparter till vår arrangörsgrupp! Den planeringen ser vi väldigt mycket fram emot.

Tack Malmö stad och Katrinetorp

Sist men inte minst: Tack Katrinetorps personal och Malmö stad för möjligheten att ha konferensen gården och för den fantastiska miljön och servicen.

Karin Calissendorff, utredare på avdelningen kulturvård

Länkar om utbildningen för kulturmålare och Schablonladan:

https://www.dacapomariestad.se/sidor/utbildningar/yrkeshogskoleutbildningar/kulturmalare.4.789f653115a26de0e221d9ff.html

http://www.helenabratt.se/schablonladan/

[1] Så målade man: svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid / Karin Fridell Anter, Henrik Wannfors http://libris.kb.se/bib/7635945

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.