Taggad: Färila

Höstliga runstudier i Bollnäs och Färila

Runstensfragmenten från Vevlinge i Bollnäs socken (Hs 1). Foto Magnus Källström

I fredags mottog Anna Björk och hennes elever Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj ur riksantikvariens hand. Denna fick de för att de så förtjänstfullt har tolkat och spridit kunskap om de tidigare nästan helt okända runorna i Ersk-Matsgården i Hassela. Den välbesökta ceremonin ägde rum i Hasselagården mitt i samhället och jag var också med på ett litet hörn för att berätta om dessa runor och sambandet med den amerikanska Kensingtonstenen.

Eftersom ceremonin skulle börja redan kl. 10 på fredagen åkte jag upp till Hälsingland redan dagen före för att passa på att undersöka ett par andra hälsingska runinskrifter, som jag ännu inte hade sett i verkligheten. Det hade varnats för minusgrader och snö i de trakter som jag skulle besöka så för säkerhets skull satte jag på vinterdäcken på morgonen innan jag lämnade Stockholm.

Mitt första mål var hembygdsgården Kämpens i Bollnäs, där jag skulle titta på ett par runstensfragment (Hs 1) som hittades i juni 1942 av verkstadsarbetaren Ragnar Zevgren i samband med nyodling på den tomt som han hade förvärvat. Fragmenten ska enligt uppgift ha legat på tre decimeters djup under marken. Sven B. F. Jansson besökte fyndplatsen redan i mars året efter, men trots att han letade igenom de stenhögar som hade uppkommit vid odlingsarbetet påträffades inga fler fragment.

Även om det alltid är roligt att se runsten som man inte tidigare har sett, hade jag inte så stora förväntningar på dessa fragment. De var ju redan sakkunnigt undersökta och publicerade, och det skulle inte heller finnas så förtvivlat många runor på dem. På det större hade man läst × -­-…-­-bia… och på det mindre endast en ensam h-runa. Redan Jansson gissade att de tre runorna bia kunde ha tillhört namnet Biǫrn eller ett sammansatt namn på -­biǫrn. När jag förra året arbetade på ett föredrag och sedermera en artikel om språket i de norrländska runinskrifterna, ägnade jag några tankar åt denna inskrift. Det var nämligen det enda möjliga exemplet på att brytningsdiftongen iǫ återgavs med runorna ia på en norrländsk runsten. Den enarådande beteckningen verkade i stället vara iu norr om Dalälven.

När jag granskade det större av fragmenten från Vevlinge såg jag att det i kanten efter a-runan fanns spetsen av den vänstra delen av bistaven till en n-runa. Det står alltså …-­-biaṇ… i denna rad och om det ska röra sig om en form av namnet Biǫrn måste man räkna med en felristning.

Också på det mindre fragmentet fanns mer att se. Redan Jansson anmärker i sin rapport från 1943 att det i kanten efter denna runa finns ”svaga spår av en huvudstav” och det råder ingen tvekan om att man här ser rester av en runa. Även vid den motsatta kanten finns spår av ristning i form av en bågböjd linje som bör ha tillhört bistaven i en þ-runa. En teckenkombination …þh-… väcker vissa associationer eftersom det ju mycket väl kan vara resterna av ett [Gu]ð h­[ialpi] ”Gud hjälpe”. Det var givetvis mycket frestande att tänka sig att den direkta fortsättningen var att söka på det större fragmentet som i så fall skulle kunna delas upp i runföljderna …-­-bi aṇ… och tolkas som [hial]pi an[d] ”hjälpe anden”. Även om den första av de defekta runorna till nöds skulle kunna vara resterna av en a-runa med högt ansatt bistav, kan den andra runan omöjligen ha varit l (om man inte räknar med att runan har stått upp och ned). Någon direkt passning mellan fragmenten finns inte heller.

Det är därför klokast att stanna vid att runorna på det mindre fragmentet antyder att det kan röra sig om resterna av en böneformel. Det viktigaste är dock att vi kan avskriva förekomsten av namnet ”Björn” (eller ”…-björn”) på stenen och att de norrländska runristarna är helt konsekventa i sin återgivning av brytningsdiftongen iǫ.

Besöket i hembygdsgården i Bollnäs blev alltså en påminnelse att det alltid är bra att ha sett de runinskrifter som man forskar om. (Lyckligtvis fick jag aldrig utrymme i min artikel att skriva något om beteckningen av brytningsdiftongerna i Norrland, så jag klarade mig denna gång.)

Rundjurets huvud på Järvsöstenen (Hs 6), där ristaren bland annat har utnyttjat naturliga ojämnheter i stenytan för att skapa relief. Foto Magnus Källström

Från Bollnäs gav jag mig vidare åt norrut samtidigt som himlen mörknade betänkligt och det började regna. Först gjorde jag ett hastigt stopp vid runstenen i Järvsö (Hs 6), som jag faktiskt inte hade sett sedan början av 2000-talet och som jag nog aldrig har gått igenom i detalj. Ristningen är dock mycket djupt huggen och det är knappast troligt att det här finns något nytt att upptäcka i läsningen. Jag noterade dock att ristaren på ett mycket skickligt sätt hade skapat en reliefverkan kring rundjurets huvud genom att utnyttja de naturliga ojämnheter som finns i stenytan nedtill på stenen.

Därifrån begav vidare till Färila för att titta på den sentida runsten, som jag har skrivit om i ett tidigare K-blogginlägg. Den finns vid Ygsbo på den norra stranden av Ljusnan. Trots att det i Fornminnesregistret refereras en felaktig tradition om innehållet i denna inskrift lyckades Gunnar Larsson på SMHI utifrån teckningen i inventeringsboken ge en fullständigt övertygande tolkning av texten: ”Där jag står nådde vårfloden 1879”.

Den sentida runstenen vid Ygsbo i Färila, som berättar om vårfloden 1879. I ristningslinjerna finns rester av vit färg. Foto Magnus Källström

Det som särskilt intresserade mig var formen på den runa som stod för å i inskriften, eftersom jag misstänkte att det kunde vara en missuppfattad variant av den å-runa som är känd från Haveröstaven och Larssonrunorna. När jag i mars 2018 fick reda på denna inskrift var det inte långt ifrån att jag gav mig i väg till Färila för att titta på stenen. Jag är glad att inte gjorde det då. Stenen är inte mer än drygt en halvmeter hög och den hade säkert varit helt dold under snön och omöjlig att lokalisera. Nu var den däremot inte särskilt svår att hitta. Jag parkerade bilen uppe vid vägen och följde sedan den vandringsled som går längs stranden (Ljusnanleden). Stenen stod ungefär på det ställe som är utmärkt i registret, men närmare stigen än man får intryck av där. Inskriften har denna lydelse:

der.iag.står.nådde
vårfloden.1879
p.f.

Avritningen i inventeringsboken visade sig vara bättre än jag hade trott och å-runan hade inte den form som jag hade gissat på. Den är inte alls kryssformig utan ser ut som en vanlig o-runa med en prick över, men med det undantaget att den övre bistaven bara finns på den vänstra sidan av huvudstaven. Man ska alltså inte räkna med något direkt samband med Haveröstavens å-runa utan runorna på Färilastenen representerar en annan sentida runtradition. Liksom i Haveröstavens alfabet förekommer det dock nyuppfunna tecken för de runor som inte finns direkt representerade i den genuina runraden. Jag kunde exempelvis konstatera att v-runan på stenen utgörs av en stungen u-runa, alltså samma tecken som traditionellt brukar translittereras y.

Även om runsystemet är ett annat än på Kensingtonstenen finns en likhet i hur runorna har arrangerats i horisontella rader på ristningsytan utan tillstymmelse till ramlinjer. Färilastenen är också viktig genom att den visar att det i slutet av 1800-talet har funnits kunskap om runor på olika platser i Hälsingland.

Utsikt över Ljusnan från den norra stranden vid Ygsbo. Foto Magnus Källström

Det hade varit isande kallt och duggregn i Järvsö, men i Färila hade det klarnat upp. När jag väl satt i bilen för att åka till Hudiksvall för övernattning började det regna igen. Jag hade uppenbarligen vädergudarna på min sida under denna höstliga undersökningsresa. Och snön kom först på morgonen efter.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon har en idé om vem som kan ha haft initialerna P. F. i Ygsbo i Färila 1879, så är jag naturligtvis mycket intresserad. DS.

PPS. Om Järvsöstenen kan man läsa mer i Sven B. F. Janssons klassiska artikel i Fornvännen 1952. DS.

Vårfloden 1879 – en oväntad ledtråd till Kensingtonstenens runor?

Sidan i inventeringsboken där den sentida runorna från Färila finns avritade. Efter Fornsök (RAÄ Färila 148:1).

Ibland får man mejl som gör en riktigt glad. I onsdags förra veckan anlände ett sådant från Gunnar Larsson som tipsade om en artikel som han hade publicerat på SHMI:s hemsida i december förra året: Runskrift avslöjar vårflod 1879. Det handlar om sentida runor ristade i en sten vid Ljusnan i Färila i Hälsingland. Genom inskriften får vi veta hur högt upp på land älvens vatten steg våren 1879, men jag har starka misstankar om att den också har något annat intressant att avslöja.

Runristningen är i Fornminnesregistret upptagen som Färila 148:1 och i inventeringsboken finns också runorna avritade. Här nämns att en Paul Persson i Ygsbo hade berättat att texten ungefär skulle ha denna lydelse: ”Här jag står vid älven 1879”. Gunnar Larsson har i stället uttytt runorna som ”Där jag står nådde vårfloden 1879”, vilket uppenbarligen är helt riktigt.

En del av runorna i uppteckningen ser lite märkliga ut och särskilt runan för å har en ovanlig form. Detta är ju ett tecken som brukar bereda senare tiders runristare besvär, eftersom ingen av de genuina runraderna har något motsvarande tecken. Ofta brukar det lösas genom att runmästaren i stället tillgriper o-runan eller sätter en ring ovanför en a-runa. Personen bakom runorna i Färila verkar ha gått på den senare linjen, men det som står under pricken är inte någon vanlig a-runa. På teckningen liknar den närmast ett långkvist-n med en lite omotiverad extra bistav upptill till vänster.

Jag kom direkt att tänka på en mycket speciell å-runa, nämligen den som förekommer bland de så kallade Larssonrunorna och i en något avvikande variant på den nyligen uppmärksammade runstaven från Haverö i Medelpad. Kan det inte vara en sådan å-runa som inventeraren har missförstått och tippat något åt vänster? Runorna på Larssonpapperen och Haveröstaven är som bekant desamma som finns på Kensingtonstenen från Minnesota i USA. Denna sten har ingen runa för å, men däremot utgörs a-­ och ä-runorna på samma sätt av ett kryss med en liten bistav snett uppåt vänster på den högra skänkeln.

Om å-runan på stenen har samma form som i Larssonrunorna kan vi här ha ännu en sorts variant av Kensingtonstenens runor, men denna gång i Hälsingland, det landskap där stenens upptäckare Olof Ohman hade sina rötter. Avståndet mellan Färila och Forsa, där han föddes och växte upp, är faktiskt inte mer än 6 mil. Särskilt intressant är att ristningen på stenen i Färila innehåller ett årtal: 1879. Den ristades alltså nitton år innan Kensintonstenen grävdes upp i Minnesota och lustigt nog samma år som Olof Ohman (då Öhman) emigrerade till Amerika.

När man får ett uppslag som detta så vill man ju åka ut direkt och se om stenens å-runa verkligen har den här antagna formen, men jag inser att den rådande väderleken knappast tillåter en sådan utflykt. I stället får jag snällt vänta på att snön ska smälta bort och vårfloden passera. Först därefter kan vi få veta om stenen i Färila kan bidra till lösningen av Kensingtonstenens gåta.

Det är naturligtvis lite riskabelt att skriva om detta redan nu, när jag inte vet hur runorna egentligen ser ut, men jag kan inte låta bli. Jag kan ju råka ha rätt! Och skulle å-runan i stället ha ett annat utseende än det jag har gissat, så har runristningen i Färila ändå en betydelse i sammanhanget. Olof Ohman påstod ju själv i en intervju 1910 att ”Every school boy, and every Norwegian knows something about runes, but not so as to use them”. Färilarunorna visar att det faktiskt har funnits personer som också har kunnat använda dem och det till och med i hans egen hembygd.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. När jag letade efter annat i min dator stötte jag på uppgifter om en annan sentida runinskrift i Färila som jag hade fått några upplysningar om 2011. Den ska vara skriven med blyerts inne i en lada i Näsberg. Ladan uppges vara från mitten av 1800-talet och på ett foto hade jag då läst runorna atonhụnṛo nitio‑‑…, vilket säkert återger ett årtal: ”Artonhundranittio” någonting. Detta tyder på att det har funnits en viss spridning på runkunskapen i dessa trakter vid 1800-talets slut. DS.