Taggad: Fenrir

Årets julklapp

Den återfunna Hunnestadsstenen (DR 385). Foto Axel Krogh Hansen

Inte många dagar kvar till jul och jag hade egentligen tänkt låta tangentbordet vila ett tag. För ett par veckor sedan lanserade vi forskningsplattformen Runor, ett av resultaten av det fleråriga projektet Evighetsrunor, korrekturen på årets sista(?) artiklar var genomgångna och vad som återstår att avsluta före jul är väl bara någon försummad recension och ett par manusgranskningar. Alltså ingen anledning att fundera på att skriva något på K-blogg, men ödet ville som vanligt annorlunda. I förmiddags ringde nämligen Britta Roos från Länsstyrelsen i Skåne och berättade att en av de förlorade stenarna i det sedan århundraden splittrade Hunnestadsmonumentet – ett av Skånes allra märkligaste runstensmonument – plötsligt hade återfunnits.

Genom Ole Worms bekanta träsnitt vet vi att detta monument på 1640-talet bestod av åtta stenar, varav två med runor, tre med olika typer av bildristningar och de övriga tydligen helt utan ristning. Något motsvarande runstensmonument är nog inte känt från någon annan del av Sverige.

Vid Magnus Rönnou Dublars besök på 1710-talet fanns de flesta av stenarna ännu kvar, men när Nils Henrik Sjöborg sökte efter dem hundra år senare kunde han förutom de två runstenarna (den ena endast delvis) bara återfinna en av de bildristade stenarna. Den sistnämnda var visserligen den märkligaste med en framställning av en människofigur ridande på en varg och med en orm utstickande ur munnen och en annan som tygel. Senare återfanns fler delar av den sönderslagna runstenen och de tre bevarade stenarna fördes så småningom till parken vid herrgården Marsvinsholm, dit Hunnestad hörde. Här befann de sig fram till 1913, då de transporterades till Lund. I dag finns dessa stenar att beskåda på Kulturen.

Hunnestadsmonumentet avbildat hos Ole Worm 1643. Den nu återfunna stenen ligger längst fram i mitten. Foto ATA

Vart de två andra stenarna, som enligt de äldre avbildningarna bar framställningar av ett par fyrfotadjur, hade tagit vägen har varit helt okänt. Det är alltså en av dessa stenar (DR 285) som nu har kommit till rätta. Med tanke på hur illa man hade gått åt den ena runstenen har det inte funnits något större hopp om att någon av dessa stenar skulle dyka upp igen, vilket nu mirakulöst har hänt.

Att döma av de fotografier som jag har sett är stenen helt hel och bildframställningen är mycket lik den på Worms träsnitt. Vilken typ av djur det handlar om har diskuterats och bilden har ömsom tolkats som ett lejon och en varg. Att det djur som finns på den bildristade stenen i Lund (DR 284) är en varg råder det inget tvivel om. Förmodligen återger denna ristning också en välkänd mytologisk figur, nämligen jättinnan Hyrrokkin, som anlitas vid Balders begravning för att skjuta ut det minst sagt svårflyttade skepp, där han skulle brännas. Enligt Snorre kom hon ridande på en varg med en huggorm till tygel och det krävdes inte mindre än fyra bärsärkar för att hålla vargen, medan hon utförde sitt uppdrag. Tor som uppenbarligen kände konkurrensen var nära att ta till hammaren när han såg hennes förmåga, men blev ombedd att låta bli.

Djuret på den sten som ännu är försvunnen (DR 286) liknar mycket djuret på den nyss nämnda stenen och bör utan tvivel också tolkas som en varg. Denna ska enligt avbildningen hos Worm ha sträckt ut tungan mot något som ser ut som en krans eller en mask. Exakt hur den senare detaljen har varit utformad är lite osäkert. Magnus Rönnou – som för övrigt ritar i en stil som på ett märkligt sätt påminner om Per Åhlin (se där ännu en julkoppling!) – har uppfattat ristningen rätt annorlunda. (Här ser det närmast ut som en av gästerna på Hundhotellet som har fått i sig något olämpligt!)

Den ännu försvunna stenen avbildad av Magnus Rönnou 1716. Foto ATA

Även denna sten tror jag återger ett mytologiskt motiv, nämligen när Fenrir (eller hans ättling Sköll) vid Ragnarök slukar solen. En mycket snarlik bildframställning som kan tolkas på samma sätt finns på den norska Vangstenen.

Men vad föreställer bilden på den nu återfunna stenen? Är det också en varg och i så fall vilken? Djuret ser av fotografierna att döma ut att ha en ovanligt lång svans och dessutom någonting på huvudet bestående av sammanflätade flikar i tusenårsskiftets blandning av Mammen- och Ringerikestil. Ska vi här i stället gissa på ett lejon eller kanske bara på ett odjur av mer oidentifierad sort?

Man kan undra varför stenarna i monumentet har försetts med just dessa mytologiska motiv. Inte heller de två runstenarna saknar bilder och symboler. På den ena (DR 282) finns en man med yxa lutad mot axeln och en rätt speciell huvudbonad, på den andra (DR 283) ser man det kristna korset. Det är alltså tydligt att det handlar om ett kristet monument, troligen uppfört ganska jämnt tusen år efter Kristi födelse. Samtidigt bär de övriga stenarna bilder som symboliserar olika onda makter och alluderar på Ragnarök. Mycket tyder på att man vid denna tid har satt likhetstecken mellan Ragnarök och den yttersta domen, vilket gjorde att de hedniska motiven utan problem kunde användas för att återge kristna föreställningar.

Att Fenrir eller något annat forntida odjur nu dyker upp i tider av pandemier och klimatförändringar kan verka lite olycksbådande, men samtidigt ska vi komma ihåg vad som händer efter Ragnarök. Då stiger ju jorden åter upp ur havet, lika grön och livet återvänder. Vi ska alltså inte se Hunnestadsstenens stora djur som ett illavarslande tecken, utan som en påminnelse om att det har varit människor före oss och att det ska komma människor efter oss. Och nog vill vi väl att framtiden ska få ta del av ett minne som detta och samtidigt kunna glädjas åt något som vår tid har skapat.

Utan tvivel är detta fynd årets julklapp på mer än ett sätt!

Språkprofessorns julklappspapper. Foto Magnus Källström

Detta får mig (osökt?) att tänka på att jag faktiskt råkar veta hur en av våra skickligaste runologer kring 1800-talets mitt – professor Carl Säve i Uppsala – slog in sina julklappar. Hans efterträdare på professorsstolen, Frits Läffler, har nämligen varit så förutseende att han sparade julklappspapperet från en julgåva som han måste ha fått av Säve. Papperet hamnade sedermera tillsammans med hans korrespondens i Kungliga Bibliotekets handskriftssamling, där jag av en tillfällighet fick syn på det. Säve verkar i sin pappslöjd mest ha jobbat med dova, mörka toner och klipp ur tidningar, men han har samtidigt lättat upp med några färggranna bokmärken och sina initialer på rosa botten. Kanske ett tips inför helgerna!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om motivet på Vangstenen och den andra – ännu saknade – stenen i Hunnestadsmonumentet skrev jag i Fornvännen för några år sedan. Nyligen har jag också i Populär arkeologi skrivit om bildmotiv hos den uppländske runristaren Åsmund Kåresson, som verkar spegla föreställningar om Ragnarök och den yttersta domen. DS.

PPS. De båda runstenarna bär texterna ”Äsbjörn och Tumme de satte denna sten efter Roe och Lekfröd, Gunne Hands söner” respektive ”Äsbjörn satte denna sten efter Tumme, Gunne Hands son”. Korset finns på den senare stenen, som av innehållsliga skäl måste vara yngre än den första. Detta betyder att monumentet har vuxit fram under en längre tid och det är tyvärr svårt att bestämma tidsordningen mellan de övriga stenarna. Monumentet ska ursprungligen ha stått på denna plats. DS.

När Fenrir fick färg

Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna” lyder ett par lösryckta rader ur eddadikten Völuspa. Båda ingår i beskrivningen av Ragnarök, den stora striden där världen går under för att sedan födas på nytt. Troligen är det just detta som skildras på en runsten vid Tullstorps kyrka utanför Skurup i Skåne. Man ser där ett märkligt fyrfotat djur i kraftig rörelse och ett skepp, som har ett skräckinjagande huvud i fören och en behornad gestalt vid styråran.

Stenen är en av Skånes allra märkligaste och genomgick nyligen en efterlängtad upprustning. Stenytan rengjordes från smuts och lavar och det mörknade bruket i en spricka genom stenen byttes mot ett nytt. Förrförra veckan besökte jag också Tullstorp för att måla upp runor och ornamentik. Ristningen är mycket djupt huggen och när solen faller från rätt håll behövs egentligen ingen uppmålning, men för ristningen ska kunna upplevas även vid andra tillfällen var det lämpligt att fylla ristningslinjerna med färg. Detta gav oss dessutom möjlighet att granska och dokumentera detaljer i runor och ornamentik. Ristningen är visserligen för det mesta tydlig, men det finns vissa delar som är svagare och svårare att bestämma. Det gäller exempelvis det huvud som sitter i fören på skeppet. Här har uppfattningen varierat om det är försett med huggtänder eller ej, men vad jag kunde se är dessa linjer avsiktligt ristade.

När Runverket målar en runsten gör vi inga rekonstruktioner utan markerar endast de ristningslinjer som finns bevarade. Därför ser man fortfarande den spricka som löper genom stenen och där en en del av ristningen har försvunnit. När det är osäkert om något är hugget eller ej så lämnar vi detta utan uppmålning så att också andra ska få möjlighet att göra en bedömning. Därför är den hornprydde styrmannen ännu utan ansikte även det finns något i det mörka partiet till höger om sprickan som eventuellt kan vara ristat.

Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström
Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström

Inte alla har uppfattat det stora fyrfotadjuret på Tullstorpsstenen som en varg, utan det har även tolkats som ett lejon eller något annat kattdjur. Jag tror dock att vargtolkningen ligger närmast till hands och liknande djurfigurer finns på flera andra skånska runstenar, t.ex. på en av stenarna (DR 284) i Hunnestadsmonumentet (nu på Kulturen i Lund), som visar jättinnan Hyrrokkin ridande på en varg och med en huggorm till töm. Också kombinationen med det underliga skeppet nedtill på stenen stöder denna tolkning. Det kan knappast vara något annat än skeppet Nagelfar, som tillverkades av de dödas naglar och som skulle transportera de onda makterna till slutstriden.

Fenrisulven och Nagelfar är ju äkthedniska motiv, men det är faktiskt inte alls säkert att de som lät resa Tullstorpsstenen var hedningar. Det är nämligen väl känt att sådana motiv också kan förekomma i kristna sammanhang. På Ledbergsstenen i Östergötland (Ög 181) förekommer en Ragnaröksskildring där Oden slukas av Fenrisulven, men på sidan av stenen finns också ett utarbetat kristet kors. Det är tydligt att kyrkan i missionsskedet utnyttjade symboler och begrepp i den tidigare religionen och förmodligen användes föreställningen om Ragnarök för att beskriva Yttersta domen.

Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström
Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström

Själva inskriften på Tullstorpsstenen är egentligen inte särskilt märklig. Den lyder:

× klibiʀ × auk × osa × × risþu × kuml + þusi × uftiʀ × ulf +
klibiʀ och Åsa reste dessa märken efter Ulv”.

Vi läser här namnen på tre personer, två män och en kvinna, men vi får inte veta vilket förhållande dessa personer har haft till varandra, något som är mycket ovanligt på runstenarna. Att det står kumbl þøsi ”dessa märken” på stenen kan dock tyda på att den har ingått i ett större monument med flera stenar och kanske har det en gång funnits ytterligare en runsten med fortsättningen av texten.

Det inledande namnet har jag ovan låtit stå kvar i fetstil, vilket beror på att vi inte vet exakt hur det ska tolkas. På nätet ser man det ofta återgivet som ”Klibir” eller ”Klibbe”, men dessa är nog de minst sannolika alternativen, eftersom de är svåra att knyta till äldre ord- och namnmaterial. I de vetenskapliga publikationerna brukar i stället Klæppiʀ (”Kläppe”) eller Glippiʀ (”Glippe”) anföras, men möjligheterna är inte uttömda i och med dessa.

Det svårtolkade namnet på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström
Det svårtolkade namnet klibiʀ på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström

I den yngre runraden stod de flesta av runtecknen för flera olika ljud, vilket gör runföljden klibiʀ ovanligt mångtydig. Runan k kan här stå för både k och g och den första i-runan för i, e eller æ, där ljuden antingen kan vara långa eller korta. Runan b kan återge b och p – kort eller långt, men man måste också räkna med att en nasal kan vara utelämnad före b, som i så fall står för ljudförbindelsen mb eller mp. De två sista runorna är däremot entydiga i denna ställning och kan inte återge något annat än just iʀ.

Det finns inte något känt personnamn som direkt svarar mot de alternativ som uppkommer och vi måste därför i stället rekonstruera fram ett sådant med utgångspunkt i annat ord- och namnmaterial. En möjlighet, som jag inte vet om den tidigare har övervägts, är att i-runan kan återge ett långt e som har utvecklats ur diftongen æi på samma sätt som det på stenen står risþu rēsþu ’reste’ för äldre ræisþu. Man skulle i så fall kunna tänka sig en bildning det fornvästnordiska verbet gleipa, som betyder ’tala förlämpande’. Ordet har troligen sin motsvarighet i ett svenskt dialektord glepa med samma betydelse: ’tala överdådigt, ge glåpord’. Det inledande namnet på Tullstorpsstenen har i så fall varit *Glēpiʀ av ett äldre *Glæipiʀ och betytt ’den som talar förolämpande eller (ofta) ger glåpord’. Något sådant namn är visserligen inte tidigare belagt, men det kan mycket väl ha förekommit som binamn, där betydelser av denna typ inte är ovanliga. Verbet gleipa är besläktat med ordet glipa i dagens svenska, som ju avser något öppet. Kanske har det antagna *Glæipiʀ helt enkelt betytt den ’snacksalige’.

Jag kan inte låta bli att nämna att det i fornvästnordiskan existerar en snarlik bildning Gleipnir. Detta är dock inget personnamn, utan ett namn på ett föremål, nämligen det märkliga rep, som tillverkades av bland annat kattens buller, bergets rötter och kvinnans skägg och som asarna lade om Fenrisulvens hals för att hålla honom fjättrad. Det är den fjätter som har brustit i eddacitatet ovan. Föremålet fick uppenbarligen ett förledande namn (ungefär ’den öppna’) för att Fenrir skulle gå med på att pröva den, men han krävde också Tyrs hand i sin mun som pant och Tyr blev som bekant enhänt efter den episoden.

Det mansnamn som inleder texten på Tullstorpsstenen kan alltså med fördel tolkas som Glæipiʀ och återges som ”Glepe” (eller ”Gleper”) på modern svenska. Att den som stenen tillägnades dessutom hette Ulv och att en lösspringande Fenrir finns avbildad på samma sten kan vara en ren tillfällighet, men samtidigt vet vi mycket litet om hur associationsbanorna gick för tusen år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet