Taggad: fornminnesinformation

Nu rättar vi FMIS

Det ska bli enklare att utifrån informationen i Riksantikvarieämbetets system förstå om en lämning är skyddad eller inte. Foto: Rikard Sohlenius CCBY
Det ska bli enklare att utifrån informationen i Riksantikvarieämbetets system förstå om en lämning är skyddad eller inte. Foto: Rikard Sohlenius. CCBY

 

I FMIS finns idag ungefär 700 000 platser med kulturhistoriska lämningar registrerade. För att dessa uppgifter ska bli mer användbara och aktuella genomförs nu inom ramen för DAP-programmet ett omfattande arbete för att höja informationens kvalitet. Detta kommer att märkas den närmaste tiden bland annat genom att vissa lämningars registrerade lagskydd ändras.

Uppgifterna i FMIS används i flera olika sammanhang, till exempel som underlag för forskning eller för att ta skaffa sig en kulturhistorisk förståelse av ett område. Informationen används också för att ta reda på om en lämning är skyddad eller inte, vilket inte alltid är så enkelt. Uppgiften om lagskydd behöver nämligen inte vara rätt.

Det beror på två saker. För det första har informationen samlats in under närmare 80 år. Över denna tid har reglerna förändrats kring hur olika lämningar ska registreras. För det andra har kunskapen om landskapet succesivt utvecklats, vilket lett till att lagtillämpningen ändrats. Det betyder att en lämning som inte var fornlämning för 30 år sedan kan bedömas som en sådan idag. Till detta kommer att själva lagtexten kan ändras, vilket senast skedde 2014.

Maskinella och manuella rättningar

En lämnings registrerade bedömda lagskydd i FMIS speglar praxis vid registreringstillfället, vilket inte alltid överensstämmer med dagens praxis. Därför finns det ungefär 200 000 objekt i FMIS där just denna uppgift kan vara fel. Det gör det svårt för både markägare och andra som planerar åtgärder i landskapet, att veta vad som gäller.

För att underlätta användningen av FMIS sker nu en kvalitetshöjning på flera olika plan. Dels genomförs en maskinell korrigering av ungefär 112 000 registrerade bedömningar. Urvalet av dessa sker främst utifrån vilken typ av lämning det rör sig om, registrerad bedömning och när själva registreringen gjordes. Till exempel ändras alla förhistoriska boplatser till fornlämning, vilka registrerats före 1974 och som inte blivit undersökta eller är förstörda.

Vissa registreringar går dock inte att ändra maskinellt. Därför pågår även ett omfattande manuellt rättningsarbete. I det sammanhanget har cirka 25 000 objekt särskilt identifierats för rättning. Det kan till exempel röra sig om en förhistorisk gravhög som blivit registrerad som en icke skyddad lämning. Eftersom gravhögar alltid har bedömts som skyddade har antingen fel lämningstyp eller fel bedömning registrerats.

De maskinella korrigeringarna kommer att genomföras i sommar med början i juni. De manuella rättningarna sker successivt så långt vi hinner fram till dess att det nya Kulturmiljöregistret driftsätts i höst.

Kulturmiljöregistret

Kulturmiljöregistret är ett samlingsnamn för Riksantikvarieämbetets nya digitala system för kulturhistoriska information. Där ska bland annat uppgifter om forn- och övriga kulturhistoriska lämningar hanteras. Det innebär att information måste flyttas från FMIS till Kulturmiljöregistret.

Informationsstrukturen i det nya systemet ser annorlunda än i dagens FMIS. Till exempel kommer det inte att gå att ange att en lämning är förstörd och samtidigt registrera en lagbedömning. I FMIS finns dock en hel del inkonsekvenser. Dessa måste rättas innan det är möjligt att föra över informationen till Kulturmiljöregistret. Därför genomförs under våren ungefär 9500 maskinella och knappt 2000 manuella korrigeringar i FMIS.

I det nya systemet ska även informationens användbarhet bli tydligare. Därför har två olika modeller tagits fram för att kvalitetmärka de registrerade uppgifterna. Den ena berör det bedömda lagskyddet, det vill säga dess överensstämmelse med dagens praxis. Det andra rör lämningens läge och utbredning och anger en möjlig avvikelse mellan registrerat och verkligt läge. Den är framräknad utifrån hur informationen samlats in, digitaliserats och utifrån skalan på de underlagskartor som använts.

Med de insatser som nu görs när det gäller informationskvalitet kommer det att bli enklare att ta till sig informationen, vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för att kulturmiljön tas tillvara i samhällsutvecklingen.

Läs mer om hur den nya processen för fornminnesinformation rullas ut 2018.

 

 

 

Runstenen som stod helt rätt

Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström

En semesterbild från Vadsbro i centrala Södermanland: ett runstensfragment, som står rest nära väg 221, någon halvmil söder om Flen. Den ganska obetydliga stenen ser kanske inte ut att kunna säga särskilt mycket eller dölja några större gåtor, men det är faktiskt det den gör.

Under lång tid var stenen upptagen som en osäker milstolpe i Fornminnesregistret och det var först hösten 1992 som det upptäcktes att det i stället handlade om en tidigare okänd runsten. Jag minns detta fynd särskilt väl, eftersom jag samma höst gick C-kursen i arkeologi vid Stockholms universitet och upptäckaren var en kurskamrat, Patrik Lundstedt, som höll på med en uppsats om fornlämningarna i detta område.

Jag frågade honom vad det stod på stenen och han sa att det först hade varit lite svårt att läsa, eftersom runorna stod upp och ned, men att det i fall gick att se runorna ialan. Jag minns att jag föreslog att det måste vara rester av ordet sniallan, en böjningsform av adjektivet sniallr som betyder ’rask’, men detta skulle av någon anledning inte ha ansetts särskilt sannolikt. En riktig runsten var det däremot och året efter publicerades fyndet i Fornvännen. Här påpekas att fragmentet står rest upp och ned och att den bevarade delen av ristningen består av två raka rader, där inskriften kan läsas:

…-ialan
…-k

I artikeln nämns att det inte går att ge någon tolkning av de fåtaliga runorna, men att den längre runföljden möjligen skulle kunna återge ordet sniallan. Det ansågs dock mycket osäkert om ristningsspåret framför i verkligen kunde vara resterna av den n-runa som behövdes i ordet. Tyvärr kom det aldrig med någon bild av fragmentet i artikeln.

Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström
Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström

Jag har tänkt på denna sten då och då genom åren och vid något tillfälle såg jag en mörk fotostatkopia av den, som fick mig att fundera på om inskriften verkligen var rätt uppfattad. Det var dock först förra veckan, när jag befann mig i trakterna av Flen som jag fick möjlighet att se stenen i verkligheten och då föll alla bitar på plats. Runorna …-ialan står visserligen upp och ned, men detta betyder inte att stenen också gör det. Fragmentet har nämligen ett mycket stort rotstycke och är helt säkert rättvänt. Däremot ska ristningen ovanför den vågräta raden tolkas på ett annat sätt. Det är inte en uppochnedvänd k-runa man ser upptill till vänster, utan en u-runa, som står med toppen mot kanten i 90 graders vinkel mot de övriga runorna. Inskriften har alltså inte varit anordnad i raka vågräta rader, utan texten måste i stället ha stått i ett slutet textband. Eftersom inskriften löper medsols kommer runorna i det vågräta bandet nedtill på stenen av naturliga skäl att hamna upp och ned.

Stenar med denna typ av ornamentik är hittar man enkelt i Södermanland och en direkt motsvarighet är den berömda Grindastenen i Spelviks socken (Sö 166). Hit hör också de tyvärr försvunna Sö 145 Eneby och Sö 147 Glottra i Runtuna socken. På Sö 147 och Sö 166 börjar inskriften nedtill till vänster och u-runan på fragmentet från Jägarstugan bör alltså vara inskriftens första runa, något som också antyds av att den är djupare huggen är de övriga runorna på fragmentet. Troligen har denna runa inlett namnet på den som har låtit resa stenen. Det lilla ristningsspår som finns till höger om runans bas och som tidigare har tolkats som resterna av en runa kan i stället ha tillhört den ena ramlinjen i ett inre textband, vilket finns på både Sö 147 och Sö 166.

Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).

Inskriften på stenen vid Jägarstugan blir då i stället:

u…ṇialan
…[s]niallan.
”… rask(e) …”

Att ristningsspåret före runan i har tillhört en n-runa tror jag inte man behöver tveka om, inte heller att ordet har varit en form av ordet sniallr ’rask’. På de tre stenarna från Spelvik och Runtuna förekommer nämligen detta ord i just böjningsformen sniallan! Även den typ av u-runa med lågt ansatt bistav som finns på fragmentet är representerad på dessa stenar. Jag tror det finns goda skäl att misstänka att en och samme ristare kan ha svarat för alla fyra stenarna.

Fragmentet vid Jägarstugan står visserligen på rätt köl, men knappast på sin ursprungliga plats. Det utgör bara en mindre flisa av den ursprungliga stenen och fundamentet måste tillhöra en senare tid. Någon milsten har det säkert aldrig varit, däremot ett gränsmärke, som har markerat gränsen mellan Vadsbro och Flens socknar. Var runstenen har stått från början vet vi inte, men trots bristen på gammal bebyggelse och järnåldersgravfält i den närmaste omgivningen behöver den inte ha flyttats någon längre sträcka. Förmodligen har den ursprungligen stått någonstans i närheten av det som i dag är väg 221 och kanske redan då i någon form av gränsläge mellan bygderna.

Semesterbesöket vid RAÄ 71:1 i Vadsbro socken var alltså mycket givande, och ännu roligare blev det frampå kvällen vid återresan till Stockholm, men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fornminnesinformation och kvalitet

Befintlig fornminnesinformation, som idag finns i Riksantikvarieämbetets fornminnesinformationssystem FMIS, håller inte tillräckligt hög kvalitet för att kunna fylla förväntade behov i samhällsbyggnadsprocessen. Den insikten ledde till uppstartandet av projektet ”Kvalitetshöjning av fornminnesinformation och FMIS-processer”. Projektet är nu avslutat och har resulterat i ett antal rapporter. Här kan du läsa en delrapport om kända feltyper i FMIS och här kan du ta del av slutrapporten. För att tydliggöra vad projektet handlade om och vad det resulterade i fick projektledaren Antonia Baumert svara på några frågor.

Hej Antonia! Vad handlade ”Kvalitetsprojektet” om?
Det handlade om hur vi kan förtydliga kvaliteten på befintlig fornminnesinformation, underlätta användningen av informationen och göra registreringsprocessen för informationens väg in i FMIS (fornminnesinformationssystem) tydligare och effektivare. En del av projektet har handlat om effektivisering av FMIS-handläggningen, hur man gör för att få bukt med problemet att det tar för lång tid innan informationen blir tillgänglig i FMIS. En annan del har handlat om hur kommunikationen med användare och registrerare kan förbättras. Det har bland annat också handlat om att göra en sammanställning av kända feltyper i FMIS för att ge förslag till åtgärder och vidare arbete.

Antonia Baumert. Foto: Åsa Sundin CC BY
Antonia Baumert. Foto: Åsa Sundin CC BY

Vilka insikter har projektet lett fram till?
Det finns en del förväntningar och förhoppningar om att vi ska rätta alla fel i FMIS i och med DAP. Vi vet nu att det är svårt, på grund av att den information som behövs för att rätta inte alltid finns. Det är tidsödande att rätta felen eftersom vi har insett att vi måste gå in och titta på varje objekt för att se om det överhuvudtaget går att rätta. Men nu har vi identifierat vilka fel som är allvarligast utifrån målgruppernas behov.

Varför finns det fel i FMIS?
Det beror på många olika saker, men en aspekt handlar om lag och praxis. Information om fornminnen har systematiskt samlats in under närmare 100 år. Under den tiden har synen på vad som är en fornlämning förändrats. Även syftet med insamlandet av informationen har varierat, vilket har påverkat informationens kvalitet. Ett exempel var när kulturmiljölagen ändrades i januari 2014. Det innebär idag att för att räknas som fornlämning så behöver ett objekt vara från 1850 eller äldre. Eftersom förhållandet till årtalet 1850 inte tidigare har varit relevant, framgår det ofta inte om en lämning är yngre eller äldre än 1850 i FMIS. För att avgöra lämningens ålder krävs arkivstudier och i många fall även ny fältinventering. Ett annat problem är att det inte framgår hur pass pålitlig informationen i FMIS är. Kvaliteten på informationen är inte tydligt beskriven.

Vad blir nästa steg nu?
Att vi ska komma med förslag till hur vi kan märka kvaliteten i det nya kulturmiljöregistret för att det ska bli tydligare vad informationen faktiskt står för, eftersom det är orimligt att rätta allt. En viktig del framöver är också att vi har ett ”berg” av ärenden som behöver registreras i FMIS, för att få bukt med ett aktualitetsproblem.

Ett projekt för att hantera ”ärendeberget” är nu igång.