Taggad: Fot

Runristarbestämningar av tryckfelsnisse

Runstenen U 410 vid Norrtil utanför Sigtuna. Foto Magnus Källström

Runstenar gör sig ofta mycket bra i snö. Min favorit är STF:s fotograf Pål-Nils Nilssons bild av runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby. I år har det inte kommit någon snö så jag återger här i stället en bild som jag tog i mars 2014 av en av runstenarna vid Norrtil utanför Sigtuna (U 410). Stenen är intressant av flera skäl, inte minst för att den står i kanten av en rektangulär stensättning, där kanske den som stenen har tillägnats också vilar.

Uppland är ju som bekant ett av våra runstensrikaste landskap och också det landskap där vi har flest namngivna runristare. Några av dessa ristare var också mycket produktiva och har i vissa fall efterlämnat bortåt åttio och i ett fall sannolikt mer än hundra ristningar. Endast en mindre del av dessa ristningar är signerade, men när det handlar om de mer produktiva ristarna är den sällan särskilt svårt att identifiera ristaren. Sådant har runforskare ägnat sig åt åtminstone sedan 1700-talet och i Samnordisk runtextdatabas ges ofta uppgifter om ristare även om signaturen saknas. Dessa bygger i de allra flesta fall på den förtjänstfulla och mycket användbara skriften Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) av den nu i november hastigt avlidne runologen Jan Axelson, som under många år var verksam vid Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Den som har använt databasen vet att det ibland ges flera bud på vem som har ristat en viss sten och att man emellanåt kan mötas av minst sagt förvirrande namnräckor som ”Torgöt Fotsarve (A); Tjälve 1 (S); Orökja 2 (S); Fot 2 (A)” (U 948) eller ”Vigmund (S) och Åfrid (S); Fot 2 (A); Önjut (A)” (U 1011). Det är sällan som alla dessa namn är relevanta för den aktuella ristningen, utan de speglar i stället forskningshistorien, där olika forskare har kommit till skilda resultat. Här måste man alltid återvända till Jans arbete och läsa vad som har sagts om ristningen och ibland även gå vidare till de källor som han har använt. Samtidigt ska man komma ihåg att Jans text med avsikt är strikt refererande och att han aldrig avslöjar vad han själv ansåg i frågan. Det är alltså upp till läsaren att göra en egen bedömning utifrån det material som presenteras.

Den ovan nämnda runstenen U 410 ska enligt vad som står i databasen ha attribuerats till runristaren Torfast, en uppgift som också går att hitta runtom på Internet. Det som kan förvåna en runolog är att stenen inte alls ser ut som en Torfastristning, utan snarare som något som kunde vara utfört av ristaren Fot.

Uppgiften som databasen bygger på finns på s. 150 i den fjärde delen av Upplands runinskrifter, där Elias Wessén efter att ha tillskrivit ristaren Torfast den osignerade U 987 Funbo kyrka nämner att ”v. Friesen vill, säkerligen med all rätt, till Torfast attribuera även U 410, 418 och 419”. Med hjälp av Jan Axelsons arbete är det lätt att hitta den rätta förklaringen. Här får man veta att redan den amerikanske runologen Claiborne W. Thompson i avhandlingen Studies in Upplandic Runography från 1975 (s. 126 noten) hade insett att det handlar om ett tryckfel. Den sten som von Friesen och Wessén har avsett är inte U 410 utan uppenbarligen U 409 vid Lövstaholm i S:t Olofs socken. Runstenen vid Norrtil har alltså egentligen aldrig attribuerats till Torfast.

U 967 Vaksala kyrka och U 971 Eke, Vaksala socken. Efter Upplands runinskrifter

Ett par andra stenar som har fått lite förvånade attribueringar är U 967 Vaksala kyrka och U 971 vid Eke i Vaksala socken. Båda stenarna uppges vara ristade av den berömde ristaren Öpir, fastän de inte är ett spår lika de ristningar som denna ristare i övrigt har efterlämnat. Marit Åhlén som 1997 skrev om Öpir avfärdar dem också med rätta. Även om U 967 och U 971 har en hel del likheter inbördes, så undrar man vad utgivarna i detta fall kan ha tänkt på.

Lösningen är även här rätt enkel. Uppgiften om ristarbestämningarna finns under U 973 Gränby i Vaksala, som inte bara är en mycket typisk öpirristning utan även är signerad av honom. Wessén skriver där (s. 117): ”Runorna äro djupt huggna, ramlinjen däremot grunt, delvis endast svagt antydd, delvis säkerligen ej alls huggen. Jfr liknande förhållanden på U 967 och U 971, båda ristade av Öpir.” Det som Wessén kommenterar är att Öpir ibland har underlåtit sig att hugga ramlinjerna utan troligen – vilket man i ett fall (U 880) har kunnat konstatera – bara målat dem på stenen. I Vaksala socken finns två sådana Öpirristningar, där delar av ramlinjerna saknas: U 970 och U 974. Det är givetvis dessa två ristningar som Wessén har avsett. Numreringen är alltså i båda fallen förskjuten tre steg bakåt. Av allt att döma handlar det om en preliminär numrering av de uppländska runinskrifterna som på just detta ställe har råkat bli kvar i manus. Beträffande de aktuella runstenarna vid Vaksala kyrka och Eke har Wessén aldrig haft en tanke på den ristare som de senare har kommit att knytas till.

Runstenarna som Wessén egentligen avsåg: U 970 Bolsta och U 974 Jädra, båda i Vaksala socken och ristade av Öpir. Efter Upplands runinskrifter

Jag om någon vet hur lätt det är trycka på fel tangent och hur ofta man missar något vid korrekturläsningen. Den som är uppmärksam kommer säkert att hitta ett och annat i denna text. Fördelen med en bloggtext är ju att man alltid kan gå in och rätta sina fel, allteftersom man får syn på dem (eller får dem påpekade).

Syftet med detta inlägg är givetvis inte att förringa insatserna av kollegor och föregångare, utan endast att fästa uppmärksamheten på en viktig punkt. Om något verkar konstigt eller ologiskt, konsultera alltid källan. Det kan handla om ett simpelt tryckfel.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad (S) och (A) står för i texten ovan, så anger (S) signerad ristning och (A) en attribuerad sådan. Siffrorna efter vissa av namnen beror på att det finns (eller har antagits finnas) flera ristare med samma namn. DS.

PPS. Thompsons slutsats angående U 410 bekräftas av von Friesens anteckningsbok II (s. 1) i Uppsala universitetsbibliotek, där det klart framgår att den sten som denne har avsett är U 409 och ingen annan. DS.

En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström
Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström
Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen U 874 jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström
Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström
Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.