Taggad: Gästkollega

Ny rengöringsmetod kan ge silverbroderier glansen åter

Mässhake med guld- och silverbroderier.
Många medeltida mässhakar (skrudar) är utsmyckade med guld- och silverbroderier. Här en detalj från en något senare mässhake från Vagnhärads kyrka, Södermanland. Foto: Gabriel Hildebrand CC BY.

Silverbroderier på tyg förekommer på äldre textilier som användes vid högtidliga och speciella tillfällen. Det kan vara kyrkliga plagg, uniformer, dop- och brudkläder. När silvertrådarna åldras missfärgas de och mörknar. Idag rengörs inte silvret eftersom rengöringsmetoderna riskerar att förstöra materialen.  Följden blir att kläderna mister sin ursprungliga, praktfulla glans. Att hitta en metod för rengöring av silverbroderier som inte påverkar tyget kan därför vara mycket intressant för alla som arbetar med textilkonservering.

Karin Hindborg går tredje året på konservatorsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Just nu arbetar hon med sin kandidatuppsats och under några dagar i april besökte hon Kulturarvslaboratoriet i Visby som gästkollega. Målet: att undersöka om det finns en icke nedbrytande rengöringsmetod av silvertrådar på textil.

– Under utbildningen har vi haft besök av Christian Degrigny från högskolan för konservering och restaurering i Schweiz. Han har utvecklat ”The Pleco Pen”, ett verktyg som använder elektrolys för lokal rengöring av silver som inte går att separera från ett organiskt material. Eftersom jag är intresserad av textilkonservering tyckte jag det skulle vara spännande att se om detta kunde vara en lämplig metod att rengöra silverbroderi på textilier. Om det fungerar tror jag att det kan innebära en förändring i hur vi i konserveringsbranschen ser på silverbroderier och värdet av att rengöra även dem, säger Karin.

Karin Hindborg i kulturarvslaboratoriet.
Karin slipar ingjutna prover av metalltrådar för att sedan kunna analysera dem i ett svepelektronmikroskop. Foto: Marei Hacke CC BY.

Nedbrytning, färg och styrka undersöktes

Innan besöket hade Karin testat Plecopennan på textilprover i form av silverband på sidentyg. Hon behandlade även prover av ett nytt sidentyg med de saltlösningar som används med Plecopennan.

– Jag genomförde elektrolysen med sur och basisk saltlösning för att sedan kunna studera hur de olika lösningarna påverkade sidentygets nedbrytning, färg och styrka. Jag ville också se om tyget missfärgades av behandlingen, säger Karin.

De saltbehandlade proverna skickade hon till Marei Hacke på Kulturarvslaboratoriet som förberedde materialet genom att utsätta proverna för accelererat åldrande.

– Eftersom sidentyget var nytt utsatte vi det för simulerat åldrande i laboratoriet. Avsikten var att se hur salthalter i sidentyget påverkade dess egenskaper gällande färghållfasthet och draghållfasthet. Åldringsprocessen kan simuleras genom att materialet utsätts för ljus, fukt och värme. Man kan även påverka materialet mekaniskt eller kemiskt för att accelerera åldrande men för Karins projekt använde vi oss av en klimatkammare med värme och fukt, berättar Marei.

När förberedelserna var genomförda hade Karin en vecka på sig att undersöka sin tes med hjälp av två utredare i konserveringsvetenskap, Marei Hacke och Elyse Canosa, och den omfattande analysutrustningen i laboratoriet.

Silverband monterat på sidentyg.
Silverbandet som monterades på sidentyg kommer från en mässhake från 1716, från SVK (Studio Västsvensk Konservering). Bandet har blivit kasserat och var därför möjligt att använda vid undersökningarna. På ytorna inom rutorna testades rengöring med Plecopennan. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Metoden verkar fungera

Än är inte utvärderingen helt klar men de preliminära resultaten indikerar att Plecopennan kan komma till användning som tänkt. En viss färgförändring i sidentyget har skett men den är inte extrem. Nedbrytningen av sidenet blev inte heller lika omfattande som Karin och Marei var oroade för. Dock är det mycket viktigt att saltlösningen noggrant sköljs ur tyget när elektrolysen är avslutad.

– Innan vi började med projektet trodde jag att sidenet skulle påverkas betydligt mer eller till och med förstöras. Men det verkar som om metoden kan fungera för rengöring av metalltrådar på tyg, säger Marei.

Rengjorda silvertrådar.
Till vänster på bilden syns de icke rengjorda silvertrådarna. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Ytterligare undersökningar bör göras

Innan några säkra slutsatser kan dras krävs ytterligare undersökningar. Karin förberedde ett antal sidenprover med saltlösningar, med och utan sköljning, innan hon lämnade Kulturarvslaboratoriet. Just nu är proverna i laboratoriets klimatkammare och ska få en mycket längre simulerad åldring innan analyserna upprepas.  Eftersom resultaten så långt är positiva hoppas Karin att intresserade inom konserveringsfältet kan studera detta vidare. Hon planerar även att sprida informationen om de aktuella resultaten via facktidskrifter och konferensdeltagande.

– Så långt verkar det väldigt lovande. Mycket talar för att rengöring med hjälp av elektrolys kommer att kunna tillämpas på silverbroderade textilier och ge dem sitt ursprungliga, praktfulla uttryck åter, avslutar Karin.

FAKTA

Elektrolys

Med elektrolys kan man rengöra metall genom reduktion som drivs med elektricitet i en saltlösning som kan leda ström. Det innebär att den korroderade metallen återgår till ren metall, till exempel att mörknat silver (silversulfid) återgår till att vara blänkande rent silver. Metoden är skonsam mot metallen eftersom den inte kräver någon mekanisk rengöring, som putsning. När ett silverföremål putsas tar man mekaniskt bort det yttre lagret av silver.

 

Äldre skriftsamlingar kan innehålla giftig arsenik

Hantera alltid äldre föremål som misstänks vara behandlade som om de vore giftiga. Det är en viktig princip för att skydda sig mot hälsofarliga ämnen i arkiv och samlingar. Så resonerade även bok- och papperskonservatorn Fanny Stenback, när hon hittade grönmålade pergament i Ludgo kyrka.

Mellan 2016 och 2018 hade konservatorn Fanny Stenback ett uppdrag att inventera skrifter och dokument åt Strängnäs stift. Ludgo kyrka utanför Nyköping var en i raden av alla kyrkor som Fanny besökte. På vinden stod tre skåp med osorterade, äldre skrifter. Den kalla och fuktiga miljön hade gjort att delar av samlingen redan angripits av mögel, så Fanny Stenback använde både handskar och skyddsmask. Men det var först när hon öppnade en av lådorna och hittade gröna pergament, som hon insåg att allt inte stod rätt till.

– Jag hade hittat tio fragment av medeltida handskrifter, men varför var de målade med grönt? Jag blev misstänksam, det hade jag inte sett tidigare. Förmodligen hade man använt en hälsofarlig färg, säger Fanny Stenback.

Försiktigt bar hon ut lådan på kyrkbacken för att fortsätta arbetet i friska luften. I bakhuvudet hade hon en artikel – som hon läst bara några veckor tidigare – om ett universitetsbibliotek i Danmark som hittat grönmålade böcker som visat sig innehålla arsenik. Fanny Stenback fotade av alla pergament, lade ned dem i en låda och skrev en lapp: ”FÅR INTE ÖPPNAS – KAN VARA HÄLSOVÅDLIGT”.

– Det var viktigt att ingen skulle komma i kontakt med pergamenten. De kan inte bara ligga kvar oidentifierade på vinden. Då fanns en risk att församlingsmedlemmar eller anställda får tag i dem.

De gröna pergamenten analyserades med svepelektronmikroskop vid Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium. Foto: RAÄ. CC BY.

Pergamenten analyserades på Riksantikvarieämbetet
Fanny Stenback tog sen kontakt med Riksantikvarieämbetet, för att få hjälp att undersöka pergamenten närmare. Efter analyser med svepelektronmikroskop vid kulturarvslaboratoriet i Visby, visade det sig att pergamenten innehöll arsenik, närmare bestämt ett så kallat auripigment (arseniksulfid).

Fanny Stenback tror att pergamenten från Ludgo kyrka ursprungligen innehållit katolska texter från 1400-talet. När protestantismen sedan gjort sitt intåg i Sverige under 1500-talet återanvändes pergamenten som bokomslag till de nya kyrkotexterna.

– Att måla pergamenten gröna var helt enkelt ett sätt att dekorera dem och på så sätt återanvända dem med en ny funktion, säger Fanny Stenback.

Många samlingar innehåller ohälsosamma ämnen
För Kaj Thuresson, kemist vid Riksantikvarieämbetet, med lång erfarenhet att arbeta med hälsofarliga ämnen inom kulturarvsektorn, är Fanny Stenbacks upptäckt ett tydligt exempel på att många samlingar kan innehålla oanade hälsorisker, både för museipersonal och andra.

– Det krävs ofta kunskap för att inse att föremål man stöter på i en samling är giftiga. Det var tur att det var Fanny som hittade pergamenten, och inte en kyrkvaktmästare eller någon annan anställd. Om de hade börjat gräva bland föremålen och andats in arsenikpartiklar, hade de kunnat bli sjuka, säger Kaj Thuresson.

Kunskapsnivån varierar
På museer och inom andra verksamheter där man förvarar samlingar förekommer ofta ohälsosamma ämnen. Riksantikvarieämbetet har länge arbetat för att sprida information om hur personal ska hantera föremål för att undvika hälso- och miljörisker. Kaj Thuresson har i det arbetet besökt många arbetsplatser och han konstaterar att kunskapsnivån varierar.

– På vissa muséer sköts arbetsmiljöarbetet exemplariskt, medan det på andra arbetsplatser kan vara undermåligt. Ofta är det personberoende.

2015 initierade Riksantikvarieämbetet ett samarbete med Arbetsmiljöverket och flera statliga museer för att fungera som ett stöd för arbetsmiljöfrågor inom kulturarvssektorn. Bland annat har expertgruppen utvecklat en webbaserad kurs om hälsofarliga ämnen i samlingar.

Riksantikvarieämbetet har även givit ut ett antal informationsblad för hur farliga ämnen i samlingar ska hanteras, så kallade Vårda väl-blad (se länk nedan).

Fler universitetsbibliotek har upptäckt gröna dokument i sina samlingar. Foto: RAÄ. CC BY.

Arsenik i samlingar inte ovanligt
Att arsenik förekommer i samlingar är ingen nyhet, det har använts för konservering och insektsbekämpning sedan 1700-talet. Men att arsenikinnehållande pigment också förekommer i skriftsamlingar har det endast funnits knapphändig kunskap om.

– Det finns i enstaka samlingar i bibliotek och kyrkor, men det är nog vanligare än vi trott, säger Kaj Thuresson.

Efter att Riksantikvarieämbetet och Fanny Stenback presenterade sina resultat har bland annat Lunds universitetsbibliotek och Carolina Rediviva i Uppsala hört av sig och berättat att de också har upptäckt gröna dokument i sina samlingar. Det går att känna igen om en färg innehåller arsenik i form av auripigment, förklarar Fanny Stenback.

– Om man studerar ytan med lupp, ska man hitta små gula, bärnstensfärgade kristaller. Skrifterna är bemålade, men inte genomfärgade.

Även andra typer av arsenikföreningar kan förekomma i grön färg, till exempel hade de gröna böcker som hittades i Danmark nyligen målats med den mycket giftiga färgen parisergrön (se länk nedan).

Grönmålade skrifter behandlas försiktigt
Generellt rekommenderar Fanny Stenback att iaktta försiktighet för alla grönmålade skrifter på bibliotek och i arkiv som tillverkats före 1950. Dessa skrifter bör initialt behandlas som om de är farliga. Fanny Stenback framhåller att bibliotekarier och historiker inte alltid har kunskap om att det kan finnas hälsofarliga ämnen i samlingar.

– Använd skyddshandskar, ställ inte tillbaka skriften direkt, utan lägg den först i en låda för att skydda omgivningen mot dem. Vänd dig till en konservator som kan bedöma färgens ursprung. Eventuellt behöver skrifterna analyseras vidare, säger Fanny Stenback.

För Ludgo kyrka och den lokala församlingen återstår frågan hur man ska handskas med de giftiga pergamenten. Medan Fanny Stenback överväger en lämplig konserveringsmetod, förvaras pergamenten tills vidare i en plastlåda med tätslutande lock.

Tips och råd i arbetet med behandlade föremål

  • Om du inte har annan information, utgå från att ett behandlat föremål är giftigt.
  • Några enkla skyddsåtgärder räcker långt. Separera samlingen och arbetet med föremålet från skrivbordet och den övriga arbetsplatsen.
  • Märk tydligt ut behandlade föremål, även hyllor och rum där dessa föremål förvaras.
  • Använd alltid personlig skyddsutrustning, exempelvis skoskydd och engångshandskar.

Läs mer/Länkar

Ohälsosamma ämnen i samlingar (RAÄ)

Vårda väl-blad (bland annat ”Arsenik i samlingar”)

”How we discovered three poisonous books in our university library”
Artikel skriven av två forskare vid Syddansk universitet.

E-utbildning om ohälsosamma ämnen i samlingar

Kursen riktar sig främst till personer med arbetsmiljöansvar för arbeten i samlingar, men även till alla som arbetar i eller med samlingar, exempelvis konservatorer, intendenter, kuratorer eller lokalvårdare. Kursen är kostnadsfri, men kräver registrering, som du gör här: klicka här!

 

 

Fanor från slaget vid Narva

Tre fanor och en vimpel från slaget vid Narva undersöks ingående när en av Armémuseums textilkonservatorer Johanna Nilsson är gästkollega hos Riksantikvarieämbetet. De ryska troféerna som togs vid slaget vid Narva år 1700 står i fokus i undersökningen, som syftar till att ta reda på hur de bäst kan konserveras.

Armémuseum äger världens största samling av militära fanor från 1600- och 1700-talet, som har tagits som troféer i strid. Fanorna är tillverkade i siden och många av dem har ett fantastiskt måleri, men för många av fanorna är både sidenet och måleriet i mycket dåligt skick och behöver konserveras.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Undersökningarna

Hur har fanorna målats och med vad? Under gästkollegeprojektet används olika analysmetoder (såsom FTIR och SEM) för att ta reda på just det så att fanorna kan konservaras på bästa sätt. Bland annat jämförs styrkan i silketrådarna med nya silketrådar för att få en uppfattning om hur de klarar hantering och eventuell rengöring. För att få en smutsig och skrynklig fana slät och ren är den vanligaste metoden att man använder en mycket försiktig tvätt i vatten. För att måleriet inte ska skadas under tvätten har man tidigare penslat på bivax löst i terpentin, men eftersom vaxet gör måleriet mörkare och är omöjligt att få bort ska andra metoder utvärderas för att isolera måleriet inför våtrengöring.

Vad vi kan utläsa hittills

Efter de två första veckorna har vi fått några resultat. Från mikroskopbilderna har vi kunnat se silket som ligger i mitten av provet omgivet av bindemedel och ibland flera olika färglager. Fanorna är bemålade på båda sidor och ibland är det olika gröna färger som använts på de olika sidorna. Hittills har vi med hjälp av SEM kunnat se att måleriet innehåller guld, silver och koppar.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Med FTIR har vi sett att proverna innehåller bland annat olja och kaolin. Dragtester har visat att silketrådarna från en av fanorna är väldigt mycket svagare än tråd från nytt siden. Det återstår att jämföra finleken på de olika trådarna för att kunna göra resultaten mer jämförbara. Vi kommer också att utföra olika tester för att se hur måleriet och silket reagerar på fukt och vatten samt försöka isolera måleriet från vatten för att få ett grepp om hur reversibla dessa isoleringsmetoder är.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Hösten 2018 kommer de fyra fanorna att visas i en utställning på Armémuseum och förhoppningsvis ska resultatet från analyserna och konserveringen leda till en vetenskaplig artikel så småningom.

//Johanna Nilsson
Filosofie doktor, PhD
Textilkonservator Armémuseum

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

När jag tjärade ner mig i kulturvårdslabbet

Jag och kollegan Hugo Larsson författade två Vårda väl-blad om tjära för att hjälpa användare att välja rätt kvalitet (läs mer i Hugos inlägg från februari). När våra kollegor på kulturvårdslabbet här i Visby läste dem, tyckte de att vi skulle göra ett kvalitetstest av olika typer av tjära med enbart vetenskapliga metoder, att vi för stunden skulle lägga subjektiva sinnen såsom doft och känsel åt sidan. Vi startade därför ett internt gästkollegeprojekt.

Vi började med att måla upp små prov på vanligt kopieringspapper och sedan jämföra det med hur samma prov uppför sig på trä. Vi ville undersöka hur långt tjäran tränger in i träet och till det tog vi röntgenutrustning till hjälp (samma röntgen som nyligen genomlyste Rauschenbergs get på Moderna museet). För att kontrollera resultatet klöv vi provbitarna. Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen.

Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen. På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, BB BY.
På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning. Foto: Sara Norrehed, CC BY.

Det visade sig att en enkel uppstrykning på papper är användarvänlig och kan ge snabba svar på vilken kvalitet tjäran har. Det vi kan läsa av med denna enkla metod som en kvalitetsmarkör är färg, strykbarhet och partikelinnehåll. Resultatet från pappersuppstrykningen visar även hur tjäran torkar och bildar en film på ytan. Det som de enkla testen också visade på var hur mycket som tränger igenom pappret och hur tjäran blöder utanför ett givet målat område.

Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.

Vi arbetar vidare med att undersöka enkla metoder att testa tjära och jämför resultaten vetenskapligt, det vill säga att verifiera och dokumentera resultaten, samt undersöka om den muntliga traditionen stämmer. Det är lite som de jobbar i TV-serien Myth busters, där man undersöker myter och hörsägen på ett vetenskapligt sätt. Det arbete vi nu utför ger i sin tur upphov till fler frågor som får besvaras i framtida forskningsprojekt.

Läs mer om gästkollegeprojektet.