Taggad: gotland

Kom runorna i mässboken från Sidensjö från Rom?

Mässboken från Sidensjö kyrka i Ångermanland. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag i Härnösand och Sundsvall för arkivstudier inför den utgåva av Medelpads runinskrifter, som jag just nu arbetar med inom projektet Evighetsrunor. När jag planerade denna resa slog det mig att det ju på landsarkivet i Härnösand finns en mässbok från 1500-talet med en text skriven med runor. Denna måste jag givetvis passa på att se i verkligheten.

Runorna står på ett inklistrat pappersark på insidan av på bokens tjocka träpärm. På samma ark finns mycket annat: äldre ägarbeteckningar, årtal, korta latinska texter, början på ett alfabet, teckningar av människor och labyrinter. Det mesta är skrivet med bläck, men även blyerts och rödkrita har kommit till användning.

För drygt tio år sedan diskuterades runorna i denna mässbok i Arkeologiforum och det råder sedan dess ingen tvekan om hur de ska tolkas. Det står ”Andreas Olai” det vill säga den latiniserade formen av Anders Olofsson. Man har också velat identifiera denne med Herr Anders, som var den förste lutheranske kyrkoherden i Sidensjö 1542–56.

Om detta är riktigt skulle vi här få en ganska exakt datering av runorna i mässboken. Detta sammanfaller tidsmässigt med när man tror att prästen Johannes Olai Kalmarensis skrev sin välbekanta text med runor (Öl 34) på korväggen i Runstens kyrka på Öland: ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna, runor läsas och skriva.” Samme man anses också ha skrivit ett par rader ur David psalm med runor i en tryckt mässbok från 1541 som fanns i kyrkan vid J. H. Rhezelius’ besök 1634. Denna inskrift (Öl 35) har betraktats som förlorad sedan länge, men i samband med vårt projekt har det visat sig att både bok och inskrift finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek.

Runorna i mässboken från Sidensjö. Foto Magnus Källström

Om det är den ovan nämnde Herr Anders som har skrivit runorna i mässboken i Sidensjö så har även han levt upp till det kompetenskrav som Johannes Olai från Kalmar stipulerade. Frågan är dock om runorna kan vara så gamla. Jan Owe har i den nämnda nätdiskussionen påpekat att teckenformerna påminner om det runalfabet som förekommer i de historiska verk som bröderna Johannes och Olaus Magnus gav ut i Rom 1554–55. Runan s är exempelvis av den s.k. gotländska typen, där det nedre ledet har full runhöjd. Inskriftens andra runa har formen av en k-runa, men som Owe har noterat finns hos bröderna Magnus en variant av n-runan, där den ensidiga bistaven går snett uppåt höger. Denna når visserligen inte så högt som i inskriften i mässboken, men eftersom alla a-runor i denna inskrift har bistaven neddragen till baslinjen råder det ingen större tvekan om att runan ska uppfattas som n, även om den formmässigt kommer att sammanfalla med den vanliga k-runan.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Såväl s-runans som n-runans form talar för att det alfabet som har använts i Sidensjö återgår på det alfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Det betyder också att ett par andra tecken bör translittereras annorlunda än i en genuin medeltida runinskrift. Det som ser ut som runan þ är här tecknet för d och a-runan med dubbelsidig bistav som ju annars svarar mot æ ska uppfattas som e. Inskriften bör alltså återges som andreas olai.

Vad vi vet dog Herr Anders i Sidensjö 1556. Man undrar därför om det verkligen är möjligt att han kan ha hunnit ta del av de historiska verk som bröderna Magnus lät trycka nere i Italien ett eller ett par år tidigare. I mässboken från Sidensjö går dessutom bistaven i a-runan hela vägen ned till baslinjen, vilket är ett drag som ofta möter i senare runinskrifter från efterreformatorisk tid. Även om inskriften andreas olai skulle syfta på kyrkoherden i Sidensjö så kan han knappast ha skrivit runorna själv.

Under det runskrivna namnet står årtalet 1606 följt av två ord på latin (Valeat lector ”Må läsaren ha hälsa”). Detta ser ut att ha skrivits med samma bläck som runorna, men har knutits till ett annat namn som finns skrivet på insidan av pärmen, nämligen Andreas Petri Bothniensis som förekommer två gånger. Denne har ansetts vara identisk med Andreas Petri (Grubb), som föddes i Gävle 1525 och som var kyrkoherde i Nederluleå 1569–1611.

Vid jultiden år 1600 fick denne kyrkoherde besök av en släkting, nämligen den inte helt obekante Johan Bure (Johannes Bureus), som var ute på sin stora norrländska resa. Syftet med denna resa var att undersöka runinskrifter och uppteckna språk- och folkminnen, men Bure ville också söka sitt ursprung. Av Andreas Petri fick han flera uppgifter om sin morfar Andreas Olai (1512–1569), som ursprungligen kom från Uppsala, men som hade varit kyrkoherde i Skellefteå åren 1554–69. Man frågar sig givetvis om det inte kan vara namnet på denne Andreas Olai som finns i mässboken och om Bure kan ha något med saken att göra.

Bure kan dock knappast misstänkas ha skrivit dessa runor i mässboken. Även om han var bekant med Johannes Magnus’ runalfabet (det finns återgivet på hans stora runtavla från 1599) så är det väl inte särskilt troligt att han skulle ha använt just denna variant. Dessutom är handstilen är inte hans. Det är alltså fortfarande en gåta vem som skrev namnet andreas olai i mässboken från Sidensjö och vem som egentligen åsyftas.

Inte heller vet vi varifrån bröderna Magnus hämtade sin runkunskap, men det har påpekats att vissa av deras runformer, bl.a. s-runan påminner om de runor som användes på Gotland under medeltiden. En upptäckt som gjordes för ett par år sedan ser ut att kunna styrka denna teori.

Den svårlästa rödkriteinskriften i Lojsta kyrka på Gotland. Runalfabetet finns i raden näst längst ned. Foto Magnus Källström

I september 2016 var jag i Lojsta kyrka på Gotland för att försöka läsa något av den långa men ytterst skadade runtext som finns skriven med rödkrita på den södra tornportalen (G 83B). Denna inskrift avtecknades första gången av P. A. Säve 1864, men verkar inte ha undersökts i modern tid. I Gotlands runinskrifter (1962) återges ingen läsning, utan man har där nöjt sig med att citera några äldre undersökningar. Inskriften visade sig tyvärr så skadad att det inte gick att få någon begriplig mening ur textfragmenten med undantag för raden näst längst ned där jag till min stora förvåning upptäckte ett komplett runalfabet med runorna uppställda i ABC-ordning! Ett sådant runalfabet har i Sverige bara påträffats en gång tidigare och det så sent som 1996 inne i Gärdslösa kyrka på Öland.

Runalfabetet i Lojsta kyrka. Kalkering av Magnus Källström 2016.

Tyvärr är några av runorna i början av alfabetet i Lojsta nu helt oläsliga, men de övriga tecknen går att bestämma. Det står:

ạb-­-­-­-fg̣hiklmnopqrstuvxyð

Det intressantaste är att alfabetet slutar med en stungen þ-runa och att det inte finns några tecken för /æ/ och /ø/. Av allt att döma beror det på att detta är ett runalfabet avsett för att skriva forngutniska, där ju dessa ljud saknas. Inte heller i bröderna Magnus’ runalfabet finns några tecken för /æ/ och /ø/ och den runa med övertvärande bistav som annars brukar vara tecknet för æ är här placerat under e. Det senare stämmer med bruket på Gotland, där denna runa under medeltiden emellanåt används som tecken för /e/.

Mycket talar alltså för att det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom har gotländska rötter. Egentligen är detta kanske inte så konstigt. Bröderna Magnus kom från Linköping och Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Troligen har ett gotländskt runalfabet av den typ som ännu finns på väggen i Lojsta letat sig in i de kyrkliga och lärda miljöerna på det svenska fastlandet och därifrån har tagits till Rom när de två katolska biskoparna flydde landet under reformationen. Det kan verka lite ironiskt att samma runalfabet genom deras tryckta skrifter har kommit tillbaka till Norden och då bland annat använts i ett par lutheranska mässböcker, den ena på Öland, den andra i Norrland.

De runor som finns i mässboken från Sidensjö har alltså ytterst sitt ursprung på Gotland, men har tagit omvägen via Rom.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.

Oläsliga runor lästa i Ganthem och Lärbro

Detalj av de nyfunna runorna på väggen i Ganthems kyrka. Foto Magnus Källström

Runor kan vara oläsliga på mer än ett sätt. Ibland är inskrifterna så skadade att vi har svårt att identifiera tecknen och därför går det inte att få något sammanhang i texten. I andra fall är det ingen svårighet att läsa själva runorna, men den teckenföljd som uppkommer ger inga som helst associationer. Här kan det ibland vara svårt att avgöra om någon mening ursprungligen har funnits eller om det är våra nutida kunskaper som inte räcker till.

I torsdags var jag på Gotland för att granska en nyfunnen runinskrift i Ganthems kyrka och fick då tillfällighet möta båda dessa fenomen. I tornrummet finns en hel del runristningar i putsen (G 142A–I) och vid en renovering nu i somras upptäcktes ännu en av konservator Rebeca Kettunen. Typiskt nog hade jag varit där bara några dagar tidigare för att gå igenom de tidigare kända ristningarna, men denna hade missat helt trots att jag måste hade stått precis under den. Förklaringen är kanske att den sitter betydligt högre upp än de övriga ristningarna, mer än två meter över golvet. Ristaren verkar ha följt den övre kanten av ett stort standar som finns ristat och målat med rödkrita på den norra väggen.

De målade runorna på samma vägg. Tydligast är u-runan till höger. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls vara särskilt svåra att läsa. Det verkar stå erhakoh͡b, men vad detta ska tänkas betyda är en annan sak. Medan jag dokumenterade denna ristning lade jag märke till att det lite längre ned också fanns en rad med decimeterhöga runor målade med en grå färg. Dessa var betydligt svårare att läsa och jag fick inte fram mer än -­u-­kru-­, vilket är ungefär lika obegripligt som den tidigare inskriften men av andra skäl. En nyfunnen runinskrift är givetvis intressant i sig själv, men det är ju alltid frusterande när man inte kan säga något  om vad det betyder.

Jag hade dock fler saker på agendan och en av dessa var att åka till Lärbro kyrka och ta en närmare titt på gravhällen G 293, som jag tidigare har skrivit om i olika sammanhang. Besöket hade ett tvåfaldigt syfte. Dels var jag intresserad av den speciella stungna n-runa som förekommer i denna inskrift och som verkar ha använts för en speciell kvalitet av /n/, nämligen i anslutning till dentala konsonanter som /t/ eller /d/ men också när n-ljudet var långt. Enligt den traditionella läsningen av inskriften var dock n-runan i ordet minna ostungen trots att man här skulle vänta en stingning. Samtidigt hade jag sett ett fotografi där det såg ut som om runan ändå kunde ha en stingning. Det andra skälet var ett runristat gravhällsfragment hos länsstyrelsen på Gotland där jag mig i ett tidigare inlägg tror mig ha framfört goda skäl för att det en gång kan ha varit del av denna häll. Ett av dessa var att avståndet mellan kanten och runbandet uppgick till 3 cm och att det på fotografier såg ut att vara samma förhållanden på Lärbrohällen.

Gravhällen G 293 i Lärbro kyrka. Man måste lyfta på mattan för att kunna granska hela texten. Foto Magnus Källström

För att göra en lång historia kort: n-runan i fråga visade sig vara stungen och avståndet mellan kanten och runbandet längs den vänstra sidan av stenen var just 3 cm. Därmed hade jag bekräftat det jag hade misstänkt, vilket ju var trevligt men som också lämnade efter sig en viss tomhet. Vad skulle jag göra nu? Det var ju ännu åtskilliga timmar kvar innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Blicken föll på den söndertrasade runinskrift som finns i ringen runt det stora korset på hällens mitt. Lärbrohällen blev nämligen återanvänd på 1600-talet och en ny minnesinskrift höggs in, vilken i stort sett har utplånat denna del av texten.

Korset på Lärbrohällen med den ytterst fragmentariska inskriften. Foto Magnus Källström

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter återges partiet på följande sätt med början till höger om den övre korsarmen:

-­-­-­-­-­r | -­- : -­- : -­ : r | -­-afr | -­- : -­… : …-­…

Samtidigt bör det påpekas att korset delar ringen i fyra kvadranter och att vi egentligen inte vet var texten börjar. Jag har alltid uppfattat denna del av inskriften som fullständigt hopplös, men eftersom jag ändå hade tid över fick jag för mig att jag skulle gå igenom den systematiskt. Ganska snart såg jag att det fanns en otvetydig d-runa i slingan till höger om den övre korsarmen och därefter upptäckte jag resterna av en bindruna o͡k nedanför den högra korsarmen. Efter ett kolonformat skiljetecken följde sedan runorna ur och därefter fanns en ensam runa omgiven av skiljetecken. Denna hade till vänster något som liknade bistaven till a. Den ensamma runan ledde direkt tankarna till de dateringar efter den så kallade påsktavlan som finns i många gotländska runinskrifter. ”Då var f söndagsbokstav och l prim(stav) [dvs. gyllental] i trettonde raden på tavlan” kan det exempelvis stå (G 70 Urgude, Sproge socken). Kunde det vara så att det i korsringen på Lärbrohällen stod ”och var a”. Knappt hade jag hunnit tänka klart denna tanke förrän jag insåg att runföljden till höger om den övre korsarmen ursprungligen måste ha utgjorts av ordet sunnudagr ’söndag(sbokstav)’.

Nu rådde det ingen tvekan om i vilken riktning jag borde söka. Jag tog en paus och gick ut på kyrkogården och satte mig på en bänk i solskenet. Där plockade jag fram min dator och sökte i Samnordisk runtextdatabassunnudagr för att få exempel på hur de nämnda dateringarna brukar vara formulerade. Jag behövde inte gå igenom särskilt många poster förrän jag insåg att runföljden afr i korsringen nedtill till vänster givetvis måste vara slutet av ordet primstafr ’primstav’, vilket jag egentligen borde ha förstått långt tidigare. Min a-runa måste alltså ha varit gyllental år 1350. Då kunde man ju också ta reda på vilken söndagsbokstav detta år hade genom att titta i påsktavlan. Lyckligtvis hade jag även den inskannad på datorn, men här kom en oväntad överraskning. Söndagsbokstaven för år 1350 var runan þ, men gyllentalet var inte a, utan u. Hur kunde detta vara möjligt? Och varför såg det ut som om det stod rimstafr och inte primstafr på hällen? Det var bara att gå in i kyrkan och ge sig i kast med inskriften igen. Det visade sig faktiskt finnas en p-runa, men förutom den övre delen av huvudstaven och svaga spår av den övre bistaven återstår bara de två stingningarna, vilka tidigare har tolkats som ett skiljetecken. Det som jag hade uppfattat som en a-bistav på samma runa måste alltså vara något annat (troligen en skada). Jag insåg då också att de föregående runorna ur inte kunde vara resterna av ordet var, utan att de naturligtvis återgav u-runans namn: ūr ’duggregn; slagg’. Ibland skrivs nämligen hela runnamnet ut i dessa dateringar. ”Då var ūr primstav och þurs söndagsbokstav” står det exempelvis på en gravhäll i Hangvars kyrka (G 308).

Detalj av inskriften i ringen runt korset. Före r-runan till höger ser man spår av den p-runa som tidigare togs för ett skiljetecken. Foto Magnus Källström

Därmed var faktiskt hela inskriften löst och med den nyvunna kunskapen var det också  möjligt att identifiera tämligen diffusa spår av runor. Inskriften i korsringen börjar inte högst upp i ringen utan till vänster ovanför den vänstra korsarmen. Texten bör enligt min mening läsas:

ð̣ạ : u-­- : -­-… sụɴud-­-r ọ͡k : ur : pr-­-­s-­afr
Þā v[ar þors] sunnud[ag]r ok ūr pr[īm]s[t]afr.
”Då var þurs söndagsbokstav och ūr primstav.”

Det är naturligtvis lätt att känna sig lite mallig när man med utgångspunkt i endast fem säkert lästa runor och en helt oviss läsordning slutligen lyckas få fram en hel mening på sju ord. Den mer renlärige fältrunologen skulle här säkert påpeka att man först ska läsa och dokumentera inskriften helt förutsättningslöst och därefter börja fundera på tolkningen, men i praktiken kan det vara svårt att hålla dessa delar helt åtskilda. Vinsten med att vi nu kan förstå denna till synes omöjliga del av inskriften måste ändå väga tyngre trots vissa genvägar. Dessutom var jag på grund av en felläsning ett tag ute på helt fel spår, även om detta uppslag till slut ändå ledde rätt.

När jag återvänder till Helmer Gustavsons noggranna kommentarer till läsningen av inskriften i manuset till Gotlands runinskrifter 3 ser jag också att de flesta av mina iakttagelser rörande de enskilda tecknen finns redan där. Det som behövdes var egentligen en trådända att börja nysta i och denna fick jag tag i när jag identifierade det lilla ordet ok ’och’.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den n-runa som förekommer i ordet sunnudagr är av allt att döma stungen, vilket med inskriftens ortografi är det förväntade, eftersom n-ljudet i detta ord är långt. Att detta tecken förekommer här är lite lustigt, eftersom jag ursprungligen åkte till Lärbro för att bland annat kontrollera en annan n-runa med just detta ljudvärde. Inte anade jag då att det skulle finnas ett exempel till i samma inskrift. DS.

Ett gotländskt runmysterium och något om runan för c och z

Gravhällsfragmentet som förvaras hos Länsstyrelsen på Gotland. Foto Magnus Källström

I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.

Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.

Anteckningar ur rapporten från schaktövervakningen vid Lärbro kyrka 1998.

Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….

Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.

Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G­ 293, G 312, G ­334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.

Fotändan av gravhällen G 293 i Lärbro kyrka som bland annat daterar sig efter Adams skapelse. Foto Magnus Källström

Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:

”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”

När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.

Detalj av en z-runa på Lärbrohällen jämförd med motsvarande runa på det nyfunna fragmentet. Foto Helmer Gustavson 1980 (Runverkets samlingar) resp. Magnus Källström

Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u .. : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n]  ”Lafrans’ son” eller något liknande.

Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.

Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inskriften på Lärbrohällen G 293 upptecknad i Kyrkoinventarium 1830. Efter original i ATA.

PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.

Murarmästarnas runor i Källunge

Här sitter artikelförfattaren där runristaren en gång satt. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag på Gotland och passade då på att undersöka ett antal runinskrifter som hade dykt upp i olika sammanhang. På listan fanns ett par putsristningar i Källunge kyrka, som upptäcktes vid restaureringen 2008–2010, men som jag hittills bara hade sett på fotografi. Trots detta har jag faktiskt skrivit om dem i en kommande artikel om runfynd i gotländska kyrkor.

Nu i torsdags skulle jag äntligen få möjlighet att skaffa mig lite självsyn och jag hade i förväg avtalat om att få komma in i kyrkan. Ristningarna finns nämligen på ställen som man normalt inte har tillgång till. En av dem är ristad på den norra väggen i den trånga trappgång som leder från sakristian upp på korvinden och det tog ett tag innan jag lyckades lokalisera den. Runorna står ungefär i knähöjd och för att kunna läsa dem måste man sätta sig ned i trappan. Det budskap som inskriften förmedlar är i sammanhanget mycket passande. Där står nämligen heær · sat… det vill säga ”Här satt…”. Därefter har säkerligen följt ett namn, men här har tyvärr ett stort stycke av putslagret fallit bort.

Runorna på nordväggen i trappan upp till korvinden i Källunge kyrka. Foto Magnus Källström

Vi vet alltså inte vem som har svarat för runorna, men eftersom de är ristade i kalkputsen innan den torkade bör det vara en av murarmästarna som arbetade på koret i Källunge. Enligt den konsthistoriska dateringen uppfördes detta i början eller mitten av 1300-talet. När man läser inskriften i trappan sitter man alltså på exakt samma plats som denne murarmästare gjorde för 700 år sedan, vilket är en lite hisnande insikt.

Naturligtvis är det mycket tråkigt att vi inte får veta hans namn, men i portalen mellan tornet och långhusvinden möter förmodligen namnet på en annan av kyrkans murarmästare. Om denna inskrift hade jag i den nämnda artikeln uttryckt mig mycket svepande, eftersom jag på fotografiet inte kunde bestämma de tre första runorna. I verkligheten var det däremot inga svårigheter läsa denna runföljd. Den lyder hailbiern, vilket på nutida svenska kan återges som Helbjörn­(!).

Runorna hailbiern i portalen mellan tornet och långhusvinden. Foto Magnus Källström

Namnet låter kanske lite konstigt, men förleden Hæil­- ska identifieras med det fornvästnordiska substantivet heill ’lycka’ eller det likalydande adjektivet med betydelsen ’lycklig’. Denna namnled föreligger i flera runskrivna personnamn på Gotland under både vikingatid och medeltid: Hailgair, Hailvi och kanske också Hailfos. Till denna namnräcka kan vi nu alltså lägga ett tidigare okänt mansnamn Hailbjärn.

Utanför Gotland verkar namnleden Hæil­- ha varit mycket sällsynt, men ett fornsvenskt Helger är under medeltiden känt från Östergötland och Stockholm. När jag stod där på vinden i Källunge kom jag dessutom att tänka på runföljden hilbiarn, som finns på en vikingatida runsten vid Bergaholm i Salem utanför Stockholm (Sö 302). Namnet har hittills uppfattats som en felristning för halbiarn Hallbiǫrn, men mot bakgrund av namnet i Källunge ligger det betydligt närmare till hands att i stället tolka det som ett runsvenskt Hæilbiǫrn.

Att jag tror att den gutniske Hailbjärn har varit murarmästare beror på att även dessa runor har ristats i våt puts. Han bör dock ha varit verksam ett par hundra år tidigare än den kollega som efterlämnade ristningen i trappgången upp till korvinden. Tornet och långhuset i Källunge tillhör nämligen en äldre del av kyrkan och anses ha tillkommit i början eller mitten av 1100-talet. Att det är en tidskillnad mellan ristningarna framgår också av ett par av runformerna.

Ristningen på kyrkvinden har alltså av allt att döma bevarat namnet på en av Gotlands medeltida murarmästare. Man kan tro att detta är något unikt, men så är faktiskt inte fallet. Från Fårö känner vi ett par runinskrifter i sten (G 336 Fårö kyrka och G 337 Langhammars), som båda utgörs av texten ”Gud förlåte oss våra synder, så sade Petar murarmästare”.

Jag måste passa på att nämna att det i Källunge kyrka finns ännu en runristning, som inte har blivit offentliggjord. Den är ristad i putsen på den norra väggen av den gamla triumfbågen mellan långhuset och koret. På denna yta finns det gott om ristningar från skilda tider och inte mindre än tre runinskrifter är kända sedan tidigare (G 238a-c). Den aktuella runföljden verkar dock först ha uppmärksammats i samband med det tjugonde internationella fältrunologmötet som hölls på Gotland 2007. Den lyder kort och gott: ioakim.

Namnet ioakim som finns ristat i portalen mellan långhuset och koret. Foto Magnus Källström

Detta är ett bibliskt namn av hebreiskt ursprung, som ska betyda ’Jahve reser upp, upprättar’. Joakim tillhör inte de tidigast inlånade namnen, utan började av källorna att döma först användas i Sverige på 1400-talet. De övriga runinskrifterna på tornbågen har daterats till senmedeltiden eller början av nyare tid. Jag tror att det finns goda skäl att föra ioakim till den senare gruppen. För detta talar inte minst formen på o-runan som ger ett klart eftermedeltida intryck.

Som säkert har framgått blev det en ovanligt lyckosam torsdagsförmiddag uppe på kyrkvinden i Källunge. Det är ju inte varje dag som man kommer medeltidens runkunniga så nära eller får möjlighet att lägga ett tidigare okänt namn till den runsvenska personnamnsskatten. Dessutom gav besöket en påminnelse om hur svårt det kan vara att läsa och tolka runor utifrån fotografier utan att ha sett dem i verkligheten. Fältstudier är nödvändiga och originalet är alltid bäst!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som så småningom kanske läser min artikel ser att jag där läste den första inskriften hiersat…, men det första ordet är stavat heær. Att det innehåller en æ-runa tyder på att denne murarmästare inte har varit gotlänning. DS.

Reviderade runor från Fardhem

Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström
Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström

Att läsa runor ristade i puts är många gånger en utmaning. Mycket kan ha hänt sedan medeltiden. Ristningarna har ofta putsats över och tagits fram och ibland till och med putsas över igen. Läsningen kan dessutom försvåras både av linjer som tillhör andra ristningar och av senare repor och skador i putsen. Även kvarsittande yngre puts och lagningar kan verka förvillande. Det är därför inte förvånande att det ibland inte går att fastslå någon helt säker läsning av en sådan inskrift, utan man måste tillåta sig att överväga flera olika alternativ.

Samtidigt måste vi räkna med att det ligger en bestämd avsikt bakom varje ristning och att det nog är vanligare att de har ett språkligt innehåll än att de inte har det. När Elias Wessén presenterade det rika materialet av putsristningar i Lye kyrka (G 104) i den första delen av Gotlands runinskrifter (1962) skrev han i en avslutande reflektion: ”Man bör utgå ifrån att de flesta inskrifter av detta slag ha haft en mening, även om mycket förekommer, både här och annorstädes på Gotland, som är rent klotter. Då så många numera icke kunna tolkas, beror det framför allt på att de äro fragmentariska och förstörda.”

Det har eller har funnits putsristningar i de flesta av Gotlands kyrkor och nya fynd görs med jämna mellanrum framför allt i samband med olika renoveringar. Från Fardhems kyrka på södra Gotland finns exempelvis några sådana inskrifter registrerade. De är upptagna i Gotlands runinskrifter under G 79 efter P. A. Säve, som i sin reseberättelse 1864 (ATA) har noterat följande:

Run-ritningar (uti kalkrappningen å s[ödr]a smygen af v[ästr]a dörren), i flera rader, öfverkalkade o[ch] nästan förstörda, utom gårds-namnet …- : nika­(-rfve?); samt å s[ödr]a torn-muren, allt invändigt, flera långa Run-rader, likaledes öfverkalkade: …oli… .”

P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.
P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.

Inskrifterna har alltså funnits på två platser i kyrkan, men när den första delen av Gotlands runinskrifter utgavs 1962 var ristningarna försvunna. Den i tornrummet återfanns dock 1998 i samband med kyrkans renovering tillsammans med två tidigare okända inskrifter.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter finns en mycket försiktig läsning av dessa tre runföljder:

…-uþ̣ : sṭhp̣- : æ̣iḳ
…-or-…-­-
…ol-­-…

Detta är texter som inte ens gör en runforskare särskilt glad, även om det går att registrera vissa runformer.

Jag såg ristningarna första gången i augusti 2010 och antecknade då en avvikande läsning av en del av tecknen, bl.a. att den första runföljden inte innehöll någon æ-runa, utan att det rörde sig om en rak huvudstav där den övre hälften var borta i en skada. En æ-runa är förresten högst oväntad på Gotland, eftersom forngutninskan saknade detta ljud. De exempel där en sådana har antagits i litteraturen ska i de allra flesta fall uppfattas på ett annat sätt. Jag noterade också att den andra runföljden inleddes med en tydlig b-runa. Dessa iakttagelser ledde dock inte till att någon av inskrifterna blev särskilt mycket klarare.

I tisdags var jag i Fardhem igen och gjorde ett nytt försök, egentligen utan någon större förhoppning om att jag skulle lyckas. Anledningen till besöket var att jag hade noterat att det skulle finnas ett pentagram under den längre inskriften och eftersom detta är en vanlig Mariasymbol hade jag funderat på om inskriften möjligen kunde ha något med jungfru Maria att göra. Så visade sig inte alls vara fallet. Däremot upptäckte jag att det sista ordet kunde ha varit mik, vilket ju osökt kan tolkas som pronomenet mik ’mig’. Det var också möjligt att det inledande -uþ var återstoden av ordet Guð ’Gud’. Man skulle i så fall förvänta sig att den mittersta runföljden återger ett verb, men oavsett vilka läsningar jag prövade fick jag inte fram något begripligt.

Jag gav därför upp och satte mig i bilen för att åka vidare, men innan jag hade hunnit starta motorn dök det upp ett alternativ som jag av någon anledning inte hade tänkt på inne i kyrkan. Kunde det inte vara en form av verbet signa? Det var bara att gå in i kyrkan igen och lysa med ficklampan och mycket riktigt stod det inte sịhni i mitten av raden! Den skadade inskriften bör alltså läsas på följande sätt:

-uþ · sịhni : -ik
[G]uð signi [m]ik.
”Gud signe mig”

Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström
Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström

Detta fick mig att ta en ny funderare på de två andra runföljderna. Den andra hade jag läst som bo-­-­-f̣r, vilket ju rimligtvis borde återge ett namn, men jag hade inte lyckats komplettera runresterna i mitten på något rimligt sätt. Nu såg jag direkt att de borde ha stått bo[tul]fr det vill säga det vanliga namnet Botulv! Av den sista runföljden går inte att läsa mer än ol…, men eftersom Säve därefter har en i-runa är det inte omöjligt att det har rört sig om namnet Olle. Man måste dock räkna med att Säve kan ha förbisett en och annan bistav och att det i stället kan ha handlat om det mer formella Olov.

Det är väl inga särskilt märkliga texter som står på den södra tornrumsväggen i Fardhem, men den stora vinsten är att tre tidigare helt obegripliga runföljder plötsligt har blivit fullt begripliga och allt som behövdes var ett par ögon, en ficklampa, papper och penna och lite funderande.

Runorna ol..., som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström
Runorna ol… som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström

Fardhem har för gotländska förhållanden ovanligt få runinskrifter och det finns exempelvis inga runristade gravhällar vid kyrkan. Det verkar dock som det en gång har funnits en sådan. När Carl von Linné besökte Fardhem i juli 1741 noterade han nämligen i sin dagbok: ”På kyrkogården låg en Runsten med et påritad Kors, och ut i stammen af Korset några små Runska bokstäfwer, them wi ej läsa kunde.” Även Carl Säve såg 1844 en gravsten ”med utnött inskrift”, som han upptog som nr 130 i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Enligt Wessén är det möjligt att det kan ha rört sig om samma sten, men han har inte gett den något eget nummer i Gotlands runinskrifter. Anledningen är givetvis att inskriften inte fanns avtecknad.

Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.
Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.

Det finns dock ett par förbisedda källor som är mycket klargörande. I en egenhändig förteckning över runinskrifter på Gotland som finns i ATA, har Säve har under rubriken ”Gotländska runinskrifter funna av C. och P. Säve” antecknat att han såg den aktuella gravhällen den 12 augusti 1844 och att det rörde sig om ”En utplånad inskrift på korsets stam, blott synligt …s…”. Detta bekräftar att stenen måste ha varit densamma som Linné noterade hundra år tidigare och att den av allt att döma har burit resterna av en runinskrift. Även i sitt eget exemplar av Gutniska urkunder (1859), som i dag finns på handskriftsavdelningen på Göteborgs universitetsbibliotek, har Säve antecknat samma läsning.

Man brukar säga att en runa inte gör någon inskrift, men i detta fall tror jag nog att vi med Säve som auktoritet ändå ska drista oss till att uppta en nu försvunnen gravhäll med runor från Fardhems kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande föregivna æ-runor på Gotland kan jag också meddela att ristningen G 363E i Näs kyrka, som tidigare har lästs llifræt…, aldrig har varit längre än den är i dag och att den sannolikaste läsningen i stället är llifret. Även om man kan förvånas över de dubblerade l-runorna i början av runföljden är nog den troligaste tolkningen Lif rētt! ”Lev rätt!”. Ett gott råd direkt från medeltiden.

Den som vill veta mer om nyfunna putsinskrifter på bland annat Gotland kan konsultera det senaste numret av tidskriften META. DS.

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ’stolpe’ eller ’stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.

Fler runor i Hejnum

Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström
Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel.

Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström
Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS