Taggad: gotland

K-podd 56: Om fornborgar

I detta avsnitt av K-podd tar vi oss till östra Gotland och besöker ett antal olika fornborgar. Och just olika, det kan de lämningar vi kallar fornborgar verkligen vara. Arkeologen Ny Björn Gustafsson vid Riksantikvarieämbetet reder ut begreppen och berättar om platserna vi gör nedslag på.

Med oss på utflykten har vi en smartphone där vi öppnat Fornsök, den webb-baserade tjänsten som hjälper oss att hitta fornlämningar och ge oss information. Fornsök är nu utrustad med en GPS-funktion, och du hittar tjänsten här.

Programledare: Erik Larsson.

Erik Larsson och Ny Björn Gustafsson. Foto: Lars Lundqvist (CCBY)

Borgarna vi besöker i avsnittet

Torsburgen är Sveriges till ytan näst största fornborg. Den täcker en yta om cirka 1,2 kvadratkilometer. Upp till 7 meter höga murar finns kvar, främst i söder och sydväst.

Grogarnsberget finns en klint- eller höjdborg på en udde med en yttre och en inre mur. Vid grävning i den yttre muren, 1982, hittades bl.a. ben av häst och människa samt en skadad pilspets som eventuellt kan dateras till vendeltid (ca 550-750 e.Kr.).

Kräklings borg är en myrborg på en udde i en större agmyr. I vallen har människoben påträffats.

Borgar vi nämner

Borgen på Östergarnsholm är en flatmarksborg där muren som är ca 950 m i diameter utgörs av en påbyggd strandvall. Mitt i borgen finns Östergarnsholms gamla fyrplats.

Herrgårdsklint är en klint- eller höjdborg med husgrunder. Den  har delundersökts flera gånger men detta har inte lett fram till någon säker datering.

Runsa borg är en höjdborg vid Mälaren norr om Stockholm. Närmast en befäst stormannagård – en höjdbosättning – från folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.). Borgen har undersökts flera gånger under senare år.

Ny Björns borgtips

I avsnittet utlovar Ny Björn några tips på fornborgar att besöka runt om i Sverige. Här följer hans urval.

Skåne: Stenshuvud – höjdborg på norra delen av Stenshuvud vid skånska östkusten. I söder finns en vall av jord och sten som avgränsning. Hälleberga borg öster om Hässleholm – höjdborg söder om Almaån. Borren – fornborg på en halvö i Börringesjön öster om Svedala.

Blekinge: Silverberget – höjdborg söder om Ronneby med flera terrasser och murar.

Halland: Borgåsen – höjdborg mellan Derome och Tofta.

Småland: Vistakulle – höjdborg på östra Vätterstranden. Här finns även en husgrund.

Öland: Hässleby borg – en relativt liten, rund flatmarksborg med flera näraliggande husgrunder. Undersökningar i och i närheten har visat att den användes redan under förromersk järnålder – ca 500 f. Kr till vår tideräknings början.

Östergötland: Boberget – höjdborg på Vikbolandet. Undersöktes arkeologiskt i början av 1900-talet. Fynden visar att det är fråga om en höjdboplats från folkvandringstid – ca 400-550 e.Kr.

Västergötland: Halleberg – höjdborg som omfattar hela berget, 20 Km2 och räknas som Skandinaviens största.

Hälsingland: Vettberget – höjdborg vid Lunnsjön sydöst om Gnarp. Tydliga murar.
https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/443e42ed-bbb2-48ce-906c-648ce9d16c9b

Jämtland: Mjälleborgen – höjdborg på Öneberget på Frösön. Ursprungligen från romersk järnålder – ca. 300 e. Kr. – men i området finns även senare huslämningar.

Ångermanland: Rogstaklippen – höjdborg i Torsåker. Sveriges nordligaste kända fornborg. Borgen har delundersökts och av daterade kolprov att döma anlades den under folkvandringstid – ca. 400-550 e. Kr.

Mot fornborgarna!

K-podd 55: Om Kulturarvslabbet som blev handspritsfabrik

Riksantikvarieämbetets arbete för kulturarvet må vara viktigt, men det är inte samhällskritiskt under pågående pandemi. Så när Region Gotland frågade om Kulturarvslaboratoriet i Visby kunde användas för att framställa handsprit för sjukvårdens räkning föll det sig naturligt att ställa om verksamheten. Sedan den 13 maj tillverkas därför handsprit i Riksantikvarieämbetets lokaler.

I Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium i Visby pågår till vardags analyser och dokumentation av kulturhistoriska föremål och material.

Färganalyser, tålighetsanalyser, giftighetsanalyser, röntgengenomlysningar, ålders- och äkthetsbestämningar av kulturhistoriska föremål i museers samlingar är en del av vardagssysslorna för de konservatorer, laboratorieingenjörer, kemister och andra utredare som arbetar på Enheten för Kulturarv och vetenskap.

Följ med K-podd när vi gästar labbet och träffar fyra medarbetare som nu i stället är i full färd med att blanda till 1000 liter handsprit som ska levereras till regionen. Allt för att läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal ska kunna fortsätta utföra sitt så viktiga arbete.

Läs mer om Kulturarvslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet här.  

Foto: I Kulturarvslaboratoriet. Erik Larsson (CC BY).

Nya runor från Sproge

Sproge kyrka nu i tisdags. Foto Magnus Källström

Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.

Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.

Runristningarna G 374B och G 374C i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.

Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.

Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.

Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r -­-­-­ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”

Den föregivna inskriften G 374A som nog inte består av runor utan av majuskler. Nedanför finns ett pentagram. Foto Magnus Källström

En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -­ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.

De tidigare oregistrerade runorna ro i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv ristning är att de två runorna är rester av ordet ros.

Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.

Runbildstenen G 373 som den såg ut när den upptäcktes 1965. Foto Erik Olsson/Kulturmiljöbild

Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.

Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”

Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:

Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”

Carl Säves teckning från 1844 av gravhällen G 69 i Sproge kyrka. Efter original i ATA.

Inskriften läser Säve som:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…

Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.

De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -­by eller -­bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.

Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 6569) och 3 (G 373374). DS.

En tidigare okänd runform på Gotland

Gravhällarna G 173 och G 174 i Väte kyrka efter stolarnas bortflyttande. Den förra har lagts över två kvinnor: modern till Botulv från Västerväte och Botulvs hustru Botaid, ”syster till Mundvald från Ringome”. Foto Magnus Källström

Det är inte var dag som man upptäcker en tidigare okänd runform eller – som i detta fall – det första otvetydiga belägget på en sådan. Det skedde i samband med en tre dar lång forskningsresa på Gotland tidigare i höstas, vilken nog får betecknas som en av mina bättre investeringar om man ser till den vetenskapliga utdelningen.

Att jag fick möjlighet att göra denna upptäckt kan jag nog tacka min danske kollega Michael Lerche Nielsen. Det var nämligen han som propsade på att vi tillfälligt skulle flytta undan det tjugotalet stolar som stod uppstaplade på den aktuella textbäraren. Det handlar nämligen om en medeltida gravhäll, som ligger inlagd i korgolvet till Väte kyrka.

Gravhällen ifråga har i Gotlands runinskrifter beteckningen G 173 och är bland annat intressant eftersom den är en av få medeltida runinskrifter på Gotland där runorna är försedda med seriffer precis som latinska bokstäver. Redan denna omständighet gjorde det värt att kånka undan ett antal stolar för att kunna se hela inskriften.

När vi tittade lite närmare på den föll min blick plötsligt på l-runan i namnet mundualz Mundvalds, där jag noterade att bistaven avslutades av en tydlig borrad punkt. Detta måste ju vara en stungen l-runa i en sällsynt variant, som hittills bara har varit känd genom ett par delvis osäkra exempel på fastlandet!

Runföljden munduaʟz på gravhällen G 173 med den stungna ʟ-runan. Foto Magnus Källström

Stungna l-­ och n-runor (som brukar translittereras ʟ och ɴ) förekommer under medeltiden i ett fåtal spridda inskrifter och anger en särskild kvalitet hos /n/ och /l/ som verkar ha uppträtt under vissa speciella fonetiska omständigheter, bland annat när dessa ljud är långa eller när de följs av dentala konsonanter som /t/ och /d/. På Gotland förekommer exempelvis skrivningen aʟum för allum ’alla’ på en gravhäll i Silte kyrka (G 63) och på den bekanta Åkerfunten på Bornholm (DR 373), som är utförd av den gotländske stenmästaren Sigraf, står det skuʟdi för skuldi ’skulle’. I dessa ʟ-runor är punkten placerad mitt på huvudstaven, vilket verkar ha varit runans normala form.

Punkten på Vätehällen är markerad i den nuvarande uppmålningen och den nämns av Elisabeth Svärdström i Gotlands runinskrifter, men utan att hon tillskriver den någon särskild betydelse. Förmodligen har hon uppfattat den som rent dekorativ. Att den måste vara betydelsebärande framgår dock av att l-runan i namnet botulfs i samma inskrift inte har någon punkt i änden av bistaven.

Runföljden botulfs på G 173, där l-runan inte är stungen. Foto Magnus Källström

Skrivningen munduaʟz är också helt enligt reglerna för användningen av den stungna ʟ-runan i andra runinskrifter. Runan för z användes nämligen under medeltiden precis som i det latinska alfabetet som tecken för ljudförbindelsen [ts], där ju [t] är en dental konsonant. I namnet Mundvaldr ingår ju egentligen det tonande /d/, men när namnet böjs i genitiv och detta ljud kommer att följas av det tonlösa /s/ så sker en avtoning [d] > [t].

Så roligt kan man ha av en borrad punkt på Gotland!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om stungna n-­ och l-runor har jag tidigare skrivit i artikeln ”Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergötland och utvecklingen av några medeltida runformer”, publicerad i tidskriften Futhark 2015. Numera finns också en mer djupgående studie av dessa runor i Alessandro Palumbos doktorsavhandling från 2018. DS.

Orådet i När

Runstenen G 95 vid Siglajvs i Närs socken på Gotland. Foto Magnus Källström 2019

Vid Siglajvs i När socken på sydöstra Gotland finns en av Gotlands få runstenar som inte är av kalksten eller sandsten utan enligt uppgift av hornbländeskiffer. Inskriften består av sex runor, som är placerade i lodrät rad på stenen. När man först ser stenen går tankarna till danska runstenar av tidigvikingatida typ som exempelvis den relativt nyfunna Faaborgstenen på Fyn, men runformerna visar att det i stället handlar om en medeltida inskrift. Samtidigt verkar denna inskrift ha tillkommit i ett mycket speciellt sammanhang.

Jag har länge velat besöka denna plats, men av någon anledning har det aldrig blivit av. I samband med de fältstudier som jag och Michael Lerche Nielsen gjorde under några dagar nu i september blev det äntligen tillfälle att göra det. Stenen var inte särskilt svår att hitta, utan den står i en hage i slutet av en grusväg, inte långt från havsstranden. Själva stenen mäter inte mer än 70 centimeter över marken, men med den kala omgivningen och i mulnande höstväder gav den onekligen ett rätt dramatiskt intryck. Den nuvarande platsen är dock inte den ursprungliga utan före 1968 stod stenen i åkern ca 140 meter åt VNV, men flyttades därifrån eftersom den var till hinder för jordbruket.

Den främsta anledningen till att jag ville titta närmare på denna sten var att jag hade börjat tvivla på läsningen i det första bandet av Gotlands runinskrifter från 1962. Wessén läser där urad͡þit och skriver rörande den fjärde runan att den ”är något osäker, på grund av avflagring nedtill; den kan ha varit stunget t, d. v. s. d, eller en binderuna (däremot knappast þ ensamt)”. Otto von Friesen som var på platsen den 7 juli 1923 har däremot läsningen uradit med en d-runa med en stingning bestående av en liten romb. I sin anteckningsbok har han också noterat ”Runorna klara” och att inskriften är ”säkert läslig”.

Otto von Friesen undersöker runstenen vid Siglajvs i När sommaren 1923. I sin anteckningsbok har han noterat: ”Situationsbilden har Kapellsudden i bakgrunden.” Foto J. W. Hamner/Alvin

Märkligt nog verkar det aktuella runtecknet trots sin ovanliga form hittills inte ha tilldragit sig någon som helst uppmärksamhet. Vår undersökning i fält visade att man ska läsa som von Friesen hade gjort. Ristningsytan är i dag visserligen ganska lavbeväxt, men det står klart att den fjärde runan inte är någon bindruna, utan att den rombiska figuren på mitten av staven ska uppfattas som en stingning. Läsningen i Gotlands runinskrifter förklaras av att romben inte är helt sluten till vänster.

Runstenen vid Siglajvs med runorna uppmålade av Otto von Friesen 1923. Foto J. W. Hamner/Alvin

Det står alltså uradit och inget annat. Trots att Wessén tvekade om läsningen har han en uppfattning om innehållet i den korta inskriften. Han skriver: ”Att inskriften har haft en verklig innebörd, torde vara sannolikt. Språkligt ligger det närmast till hands att tolka den som oradhit, d. v. s. bestämd form av oradh n. oråd, oklok åtgärd, olyckligt företag. Men vad detta skulle kunna åsyfta, är svårt att veta. Naturligtvis skulle formen även kunna vara ett particip oradhin i neutrum ’oklokt, olyckligt’ o. dyl.”

Samma tolkning ges egentligen redan av Carl Säve, trots att denne inte hade varit på platsen och dessutom bara hade J. G. Liljegrens förvillande återgivning ”vra þit” att bygga på. I Gutniska urkunder (1859) skriver han: ”Om hela inskriften från början icke innehållit mer, än det enda ordet uraþit (orådet!), för att kanske utmärka stället, der någon stor och då allom bekant ogerning begåtts, så har man också icke kunnat välja ett på en gång kortare och hemskare uttryck”.

Säve hade mer rätt än han och någon annan hade kunnat ana. När runstenen skulle flyttas i december 1968 skedde det under arkeologisk övervakning av Hans-Åke Nordström från Gotlands fornsal, och under stenen framkom resterna av en hällkista med ett skelett av en människa. Stenen hade alltså varit rest på en grav.

Graven som hittades under runstenen vid undersökningen 1968. Foto ATA

Stenkistan var orienterad i NNO-SSV och i graven fanns förutom skelettet bland annat en järnsölja, en kam, en kniv, ett bryne och en börs med fjorton tyska silvermynt. Enligt de myntbestämningar som gjordes kunde det yngsta myntet tidigast vara präglat år 1046, vilket visar att graven är vikingatida och att den troligen är anlagd kring mitten av 1000-talet. Några andra gravar är inte kända från detta ställe, utan den verkar ha legat helt ensam i det som senare kom att bli en åker.

Föremålen utgörs av personliga föremål och sådant som måste ha tillhört klädedräkten och fyndsammansättningen visar att det bör ha varit en man som har gravlagts. Att denne också hade en börs med silvermynt tyder på att han har varit ute på resa när dödsfallet inträffade.

Man drar sig här till minnes en passus i en Upplandslagens Manhelgdsbalk som handlar om en man som blir sjuk på ett skepp. Då ska man vårda honom på skeppet ända tills ”alla säga honom vara död och ingen levande” och därefter föra honom till en obebodd ö och ”lägga honom där mellan sten och torv”.

På en av runstenarna från Torsätra i Västra Ryd (U 614) i Uppland berättas om den Husbjörn som stenen har tillägnats att ”Han blev sjuk ute, då de tog gäld på Gotland”. Inskriften har satts i samband med Gutasagans uppgift om att gotlänningarna frivilligt hade ingått en överenskommelse med sveakungen att årligen betala 60 marker för hans beskydd och man har tänkt sig att Husbjörn varit på väg att hämta denna skatt när han insjuknade och dog. Sannolikt gjorde skeppsfolket då på samma sätt som beskrivs i Upplandslagen: de landade skeppet vid närmaste kust och begravde honom där. De båda Torsätrastenarna är ristade av den berömde runristaren Visäte, som var verksam från mitten av 1000-talet. Den är alltså mer eller mindre samtida med graven i När, men det är nog lite för djärvt att föreslå att det skulle vara just Husbjörns grav som har återfunnits.

Runorna på stenen i När kan däremot inte vara från samma tid som graven, utan måste på grund av d-runans form tillhöra medeltiden. Eftersom denna runa används för äldre ð kan inskriften dessutom tidigast ha tillkommit under 1400-talet.

Profilritning av runstenen och graven vid Siglajvs i När. Efter original i ATA.

Studerar man dokumentationen från utgrävningen som finns i ATA ser man att nedgrävningen för runstenen tydligt skär igenom graven och att den delvis har förstört den. Förmodligen har man någon gång under senmedeltiden stött på denna grav och förstått att det var benen av en människa som låg i jorden. Kanske insåg man inte att graven redan då var flera hundra år gammal, utan trodde att det handlade om ett undangömt lik eller om en missdådare som inte hade fått begravas på kyrkogården. För att markera platsen och avhålla andra från att gräva där satte man upp stenen och försåg den samtidigt med en varning uttryckt i ett enda ord:

”Orådet!”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Torsätrastenarna finns på Historiska museet i Stockholm. DS.

Nyfunna runor från gotländska kyrkväggar

Runorna på tornväggen i Tingstäde kyrka, som rapporterades in förra året. Foto Magnus Källström

Som jag berättade om i mitt förra K-blogginlägg förlorade Gotland nyligen en av sina runristade gravhällar genom att G 25 i Öja kyrka visade sig vara identisk med den antaget försvunna G 22 från samma plats. Att antalet runinskrifter minskar är ju alltid lite trist, men lyckligtvis gjorde jag och framför allt min danske kollega Michael Lerche Nielsen under samma vecka en del iakttagelser som gör att vi till slut ändå hamnar på plus.

En av de platser som vi besökte var Tingstäde kyrka på norra Gotland. För något år sedan dök det upp ett mejl avsänt från Moskva med en fråga om runor som skulle finnas ristade i putsen inne i denna kyrka. Några sådana ristningar finns inte tidigare registrerade, men en bifogad bild visade otvetydiga runtecken och jag trodde mig till och med kunna ana att det rörde sig om en Ave Maria-inskrift. Runorna visade sig vara ristade på den södra väggen i tornkammaren nära hörnet mot tornportalen, men eftersom de är överkalkade gick det inte att se mer än jag hade gjort på fotografiet: a͡fẹ-r-­-. Det är dock högst troligt att det handlar om just Ave Maria, även om vissa detaljer är dolda under det tjocka putslagret. Gissningsvis framkom dessa runor redan 1994 då kyrkan genomgick en invändig renovering.

Vi gjorde vi också ett improviserat stopp vid Lojsta kyrka, eftersom jag gärna ville visa det runalfabet i ABC-ordning som jag upptäckte för några år sedan. Alfabetet finns i en av de nedre raderna i den svårlästa inskrift som är skriven med rödkrita på tornbågen och som i Gotlands runinskrifter har fått beteckningen G 83B.

P. A. Säves uppteckning av G 83B i reseberättelsen 1864. Efter original i ATA

Denna runinskrift verkar först ha iakttagits av Carl Säve, som besökte kyrkan den 13 augusti 1844. Han läste då inte mer än runorna …i maira … tu bauþ…. År 1864 gjorde hans bror P. A. Säve en mer fullständig uppteckning av inskriften som består av minst fem rader, men inte heller han verkar ha sett att det i raden näst längst ner finns ett run-ABC. När inskriften publicerades i Gotlands runinskrifter 1962 gavs ingen ny läsning, utan Elias Wessén nöjde sig med att referera de äldre uppteckningarna. I Samnordisk runtextdatabas återges en läsning som gjordes av Otto von Friesen den 25 juli 1936 och som lyder: …iar- a͡ubolaki- : a͡ṛua.

Otto von Friesens uppteckning från 1936 av runorna i Lojsta kyrka. Foto Alvin

Jag har alltid undrat varför denna läsning stämmer så illa med de övriga avbildningarna av inskriften, där det är omöjligt att återfinna något av det som von Friesen har sett. När man konsulterar hans anteckningar visar det sig också vara något skumt med lägesangivelsen. Han uppger nämligen där att inskriften ska finnas ”till höger om stordörren” fastän G 83B är placerad till vänster om ingången när man står inne i kyrkan. Jag fick därför en ingivelse att titta lite närmare på väggen på den högra sidan om dörren och minsann fanns det inte här ett ca 27 cm långt vågrätt runband med 4 cm höga runor skrivna med rödkrita. Runorna är mycket svaga och det är inte alls säkert att de ska läsas exakt som von Friesen har gjort, men det råder ingen tvekan om att det är denna inskrift som han avbildade 1936 och inte G 83B.

Runorna med rödkrita på den högra sidan om ingången i Lojsta kyrka. Foto Magnus Källström

Vi behöver alltså en ny läsning av G 83B till en kommande version av databasen. Tyvärr är det med undantag för runalfabetet svårt att få någon mening i denna långa text, som dock måste ha haft en sådan. När jag för ganska exakt tre år sedan gjorde ett allvarligt försök att läsa och dokumentera dessa runor noterade jag att det på samma yta också finns ristade runor, som kan var äldre än rödkriteinskriften. Jag läste här fu-or, vilket sannolikt utgör början av en futhark. Dessa runor finns med på P. A. Säves teckning, men han har inte angivit att de är utförda med en avvikande teknik.

De ristade runorna i Lojsta kyrka som troligen återger början på futharken. Foto Magnus Källström

En annan kyrka som vi besökte var Eke kyrka på sydöstra Gotland. Här ville jag titta lite närmare på den målade runinskrift (G 48) som finns på den östra sidan av den norra stödjepelaren till triumfbågen och som innehåller en ovanlig variant av h-runan som på sistone har kommit att intressera mig. Inskriften berättar om när kyrkan blev målad, men tyvärr är det viktigaste i denna datering (hundratalet) numera oläsligt. I Gotlands runinskrifter har man gissat att det har stått 1361, men om texten syftar på den passionssvit som målad på den norra långhusväggen och som fortsätter in koret borde det snarast ha stått 1461. Den anonyme mästaren bakom dessa målningar – den s.k. Passionsmästaren – var nämligen verksam i mitten av 1400-talet.

De nyfunna runorna laus i Eke kyrka. Foto Magnus Källström

När vi granskade denna mycket svårlästa inskrift upptäckte Michael att det strax ovanför finns några runor ristade i pusten, som inte verkar vara registrerade tidigare. Inskriften är mycket kort: laus, där de tre sista tecknen är förenade i en bindruna. Detta skulle kunna svara mot ett inhemskt ord med betydelsen ’lös’, men Michael föreslog på stående fot i stället det latinska substantivet laus ’beröm, lovord, ära’, vilket säkert är det rätta. Detta kan vara en kommentar antingen till innehållet i målningen ovanför – som föreställer den återuppståndne Kristus – eller till utförandet.

De tidigare missaktade runorna i dörrsmygen till sydportalen i Halla kyrka. Foto Magnus Källström

När vi kom till Halla kyrka, som var vårt sista stopp på den tre dagar långa undersökningsresan, lade Michael märke till några runtecken i den östra smygen av långhusportalen. Jag har senare funnit att dessa ristningar finns omnämnda i det andra bandet av Gotlands runinskrifter, men att de där inte har bedömts vara runor. Detta tror jag dock är fel och trots att ristningen är överputsad läser man utan större problem runorna iak-ḅ, som rimligtvis återger namnet Jakob. Därefter följer stort b-liknande tecken som nog snarast ska uppfattas som ett bomärke.

De nu nytillkomna inskrifterna är alla korta och tillhör väl inte de allra märkligaste man kan tänka sig: en Ave Maria, en otolkad runföljd, en futhark-inskrift, ett ord på latin och ett personnamn. Ändå utgör de ett viktigt tillskott till den gotländska runkorpusen och bidrar till vår kännedom om den medeltida skriftkulturen. De ger också en påminnelse om att det alltid finns något nytt att upptäcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Dubbelförda runor i Öja

Gravhällen G 25 i Öja kyrka på Gotland. Efter planschen i Sveriges runinskrifter

Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men detta var givetvis mindre viktigt.

Jag hade dessutom förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.

En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) att det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am-­-, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.

På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSON HEM M 1602.

Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:

+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :

”Här under vilar -­mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”

För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av brodern P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den till och med bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på stenen. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?

Carl Säves teckning av G 22 från Öja kyrka 1866. Efter original i ATA

När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 fann jag att Otto von Friesen hade följande intressanta notering från sitt besök i Öja den 14 juli 1936: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-­yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.

Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22, vilket också betyder att numret G 25 kan strykas.

Detalj av ortnamnet ”i Öja” (i-yu) samt början av det följande ordet ”bedjen” (biþin). Foto Magnus Källström

På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som hittills har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén har antagit, utan att det i stället – vilket Herbert Gustavson föreslog redan 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta personnamn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -­arve.

Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att gissa på namnet Ra(g)nmundr.

Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.

Den motvillige runforskaren

Linnés uppteckning av runorna på Lerkakastenen (Öl 37) i Runstens socken på Öland. Delar av denna inskrift saknas numera. Efter Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745).

Tänk att behöva syssla med runor och runstenar fast man egentligen är intresserad av något helt annat. Detta drabbade en av våra främsta vetenskapsmän, nämligen ingen mindre än Carl von Linné. Botaniken och naturvetenskaperna var ju hans ämnen, men av någon anledning har han ägnat en hel del energi åt något som kan kallas praktisk fältrunologi.

Linné var som bekant en stor resenär och en runsten skymtar förbi redan i samband med hans Lapplandsresa 1732. På färden genom Medelpad band han nämligen sin häst vid Nolbystenen (M 1) i Njurunda för att bestiga det höga berget Nolbykullen. På resan till Dalarna två år senare noterade han i sin dagbok att bönderna i Älvdalen förutom att de använde kalenderstavar med runor ”skrifwa än i dag sina namn och bomärken med runska bokstäfwer, som synes på wäggar, skötstenar [dvs. nätsänken], skålar etc. Det man på intet annat ställe i Sverje ännu wet continueras”. Inget tyder på att Linné vid dessa tillfällen skulle ha upptecknat några runinskrifter, men när han sommaren 1741 beger sig till Öland och Gotland finner man plötsligt ett intresse för de runstenar som passerades.

I förordet till sin Öländska och Gothländska Resa, som utkom 1745, skriver Linné att ”RUNSTENAR har jag en stor hop uptecknat på Öland, at jag därmed måtte noga wisa andra hwar sådana kunna igienfås, men ingalunda at härmed lämna af dem någon tilförlitelig Copia, ty dels är denna wettenskapen intet min, dels har jag ei eller welat mig uppehålla wid dem, så länge, at jag dem ifrån den beswärlige måssan, som alla Ölandska Runstenar öfwerdrager, kunde rengiöra.” I hans bok avbryts frakturstilen i de småländska och öländska avsnitten med jämna mellanrum av återgivningar av runstenstexter med runor (se bilden ovan).

När han hade nått Gotland är det dock annorlunda och förklaringen ges i samma förord: ”Hwad de Gottländske Runstenarne angår, så har jag allenast nämt hwar jag dem sedt, utan at af dem afskrifwa någon Bokstaf, som jag har haft mig bekant, at den lärda Biskopen Dr. G. Wallin dem alla mycket noga aftagit, och dem ofelbart med första lärer utgifwa.”

Det intresse som den dåvarande superintendenten i Visby – sedermera biskopen i Göteborg – Georg Wallin hade visat för de gotländska runinskrifterna skulle alltså ha avhållit Linné från runstudier på denna ö. I verkligheten fortsatte han och hans följeslagare att uppteckna runinskrifter även här. Den 27 juni har han i sin dagbok exempelvis noterat följande från besöket i Hangvar: ”Om morgon kl. 4. woro wj uppe, at afteckna 4 st. Runstenar som logo strax wid hwar andra på Kyrkiogården the woro fuller, besynnerligen 2. nog nötta, men med arbete och flit lästes följande ord: [varefter de fyra inskrifterna återges med runor].”

De lavar som fanns på stenarna ställde dock till en hel del besvär vid undersökningen och i den tryckta reseberättelsen skriver Linné att ”Lichen crustaceus candidus crassus, tuberculis atris eller en hwit skårpa, som så mycket förhindrade wårt Runeläsande på Öland, märkte wi här hafwa sitt förnämsta tilhåld på Kalkstenar, at man endast genom henne, som nästan wäxte på hwar Kalksten, kunde på långt håll skilja Kalkstenar ifrån Gråstenar”.

Carl von Linnés uppteckning av en runsten på Mästerby kyrkogård (G 188). I dag återstår bara ett litet fragment av denna sten, som finns att beskåda i utställningen på Gotlands museum. Efter Gotlands runinskrifter 2 (1978).

Vid besöket vid Fårö kyrka tre dagar senare verkar det som om laven tvärtom skulle ha underlättat arbetet. I dagboken har han då noterat: ”Sedan wj om morgon läsit en Runsten på kyrkiogården, ty den andra kunde omöjeligen begripas, och näppeligen then förre, thärest icke ett litet lichen leprosus ferrugineus hade fästat sig just i sielfwa bokstäfwerne, och giordt större delen ganska tydelige, at man them på långt håll läsa kunde, men sedan samma lichen war afförder, war knapt möjeligit them at läsa.”

Sammanlagt undersökte Linné under sin Gotlandsresa ett trettiotal runinskrifter, de allra flesta på medeltida gravhällar, och han överlämnade sedermera dessa läsningar till Georg Wallin, som infogade dem i sina gotländska samlingar (Analecta Gothlandica). Trots den ansträngning som Linné hade lagt ned på uppteckna inskrifterna verkar detta inte ha varit ett arbete som han uppskattade. I Stiftsbiblioteket i Linköping stötte jag för ett antal år sedan på en förteckning med överskriften ”föliande stenar har jag sett på Gottland”. Förteckningen omfattar 27 runinskrifter med samma numrering som i Linnés dagbok och avslutas med orden: ”De andra på Gotland bryr jag mig intet med, och skall vara glad om jag wähl slipper ifrån dessa. Ups­[ala] d. 26 Nov. 1744. Carl Linnæus.”

Utsnitt ur förteckningen på Stiftsbiblioteket i Linköping. Foto Magnus Källström

Dokumentet är inget original utan en avskrift som av handstilen att döma härrör från en annan och något senare Gotlandsresenär, nämligen lektor J. H. Wallman. Vem förteckningen ursprungligen har varit avsedd för har jag ännu inte lyckats utröna.

Men varför ägnade då Linné dyrbar tid åt att uppteckna runor när han samtidigt var pressad av växternas korta blomningssäsong och annat som intresserade honom betydligt mer? Något påbud om att undersöka runstenar fanns inte i det uppdrag som han hade fått av rikets ständer inför resan. Här är perspektivet rent utilitaristiskt och inriktat på nyttigheter för staten och ekonomin: att uppspåra gräs och växter som kunde användas för färgning, lerarter för porslinstillverkning och kritpipor, medicinalväxter och allt som hörde till den inhemska floran och faunan: ”allehanda Träd och wäxter, Diur, Foglar, Kräk etc”. Det kulturhistoriska som ändå upptar en betydande del av reseberättelsen verkar nästan ha kommit med på köpet och på resenärens eget initiativ. I företalet skriver Linné också att han ”med flit beskrifwit mycket, som i Swerige är alment, därföre at det utomlands är sällsynt”. Hit räknade han uppenbarligen runstenarna.

Som runläsare var väl Linné egentligen inte särskilt framstående och i de fall där hans uppteckningar kan jämföras med ännu existerande runstenar ser man att de innehåller ganska många felläsningar. Detta beror säkert delvis på att de är gjorda under tidspress och utan att stenytan hade blivit rengjord. Själv menade Linné också att hans avskrifter inte skulle tas för mer än ”ett hastwärck och widermäle”.

Trots detta har hans undersökningar ett stort värde för dagens runforskning inte minst när det gäller numera försvunna eller skadade inskrifter. Eftersom Linné inte alls tycks ha intresserat sig för textinnehållet utan bara upptecknade de runor han trodde sig se, utgör hans läsningar – trots alla uppenbara brister – självständiga och på sitt sätt ovanligt objektiva textvittnen till en rad inskrifter.

Linnés intresse för runstensundersökningar blev inte särskilt långvarigt. När han under sin resa till Västergötland sommaren 1746 passerade Nastastenen (Nä 34) i Närke skriver han endast: ”RUNSTENEN, som stod jemte wägen wid Närstaby, lemnas åt Antiquariis, tillika med alla dem wi framdeles merkte på resan, emedan de til äfwentyrs icke tola, at man utmärker sådana stenar med några orediga bokstäfwer, då wår tid och ändamål ej tillät oss at derwid länge blifwa uppehålne.”

Man anar här att han fått utstå någon form av kritik för sina tidigare runläsningar, men också att han visste vilka förutsättningar som krävdes för ett gott resultat.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs originalutgåvan av Carl von Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745) hos Litteraturbanken eller varför inte hans dagbok Iter Gotlandicum 1741 i faksimil hos Linnean Society i London! – Mer om Linnés arbete med de gotländska runinskrifterna finns i Helmer Gustavsons artikel ”Georg Wallin, Carl von Linné och de gotländska runmonumenten” i boken Spaden och pennan (2009). DS

Runringen från Väskinde revisited

Den runristade fingerringen från Klintegårda i Väskinde. Foto Magnus Källström

För drygt nio år sedan – den 6 maj 2010 – skrev jag mitt första K-blogginlägg. Det handlade om ett runfynd som jag hade gjort på nätet, nämligen i Gotlands museums digitala katalog. Där hade jag av en tillfällighet upptäckt att en runristad fingerring från Klintegårda i Väskinde, som ingen någonsin hade sett och som man trodde var förkommen sedan länge, verkade finnas i museets samlingar.

Det som jag då hade fått tag på var bara en kataloguppgift, men genom att runorna fanns avritade var det inga problem att se att det rörde sig om en medeltida inskrift. Texten var också ovanligt lätt att läsa och tolka. Det stod: guþ · sihni · þen · sumik · gierði det vill säga ”Gud signe den som gjorde mig”. Jag hade då inte sett ringen i verkligheten, men utlovade en fortsättning. Någon sådan kom dock aldrig, utan de följande inläggen handlade om helt andra inskrifter.

Under forntiden brukade man som bekant svära vid ringar. I Eddadikten Atlakvida talas om eder svurna at hringi Ullar »vid (guden) Ulls ring» och många menar att berömda Forsaringen från Hälsingland (Hs 7), som troligen är tillverkad i början av 900-talet, ursprungligen har fungerat som en sådan edsring. Om jag nu har lovat att skriva något mer om runringen från Väskinde så borde jag göra det, även om det har gått nio år.

Sanningen är att jag tillsammans med Thorgunn Snædal såg ringen på Gotlands museum inte särskilt långt efter att jag hade fått syn på den nämnda kataloguppgiften, närmare bestämt den 20 maj 2010. Skälet till att jag inte skrev något mer om den då var nog dubbelt. Dels visade sig inskriften se ut exakt som det var avritat i katalogen så det fanns inte så mycket att tillägga där, dels tog jag så usla fotografier att jag inte hade något att illustrera ett eventuellt blogginlägg med. Jag har inte sett ringen sedan dess, så de bilder som återges här är ett urval av de minst dåliga.

Ringen visade sig vara av brons eller någon annan kopparlegering och mäta 22–23 mm i diameter. På dess rombiska klack finns ett ristat rutmönster som jag tänkte kanske kunde imitera en ädelsten i en något mer exklusiv förlaga. Inskriften är ristad på ringens utsida och består av 2–3 mm höga runor, vilka är mycket lätta att läsa även om de ibland har naggats lite i kanterna.

Egentligen är meningen i denna text – ”Gud signe den som gjorde mig” – rätt påfallande. Man hade snarare väntat sig att bäraren vore den som skulle åtnjuta denna ynnest. Så står det t.ex. på den runristade guldringen från Väla i Viby socken i Närke (Nä 2): blæsar se sa er mik ber […] »Välsignad vare den som mig bär […]». Kanske beror Väskinderingens formulering på att tillverkaren och bäraren har varit en och samma person.

Gipsavgjutning av Välaringen i Otto von Friesens samling i Uppsala universitetsbibliotek (3D-avbildning är inget nytt!). Foto Magnus Källström

Sent om sider (i december förra året!) sände jag också bilder på ringen till Pia Bengtsson Melin på Historiska museet, som påpekade att den i sin utformning hade flera beröringspunkter med en fingerring som har påträffats i Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka (SHM 16770:1). På denna finns en rombformad klack med bladkorsornament. Pia vill utifrån stilen spontant datera Väskinderingen till sent 1200-tal eller runt 1300. Detta tycks stämma med ett par av runformerna – m-runan med bistav enbart till vänster och den stungna þ-runan för [ð] – som verkar uppträda på Gotland först under denna tid. Samtidigt måste man räkna med möjligheten att det handlar om en imitation av en äldre ring som kanske har varit utförd i ädlare metall än brons.

Bara ett par år efter att jag hade sett runringen från Väskinde fick jag stifta bekantskap med en annan runristad fingerring och denna gång i guld! Den påstås ha påträffats i Visby omkring år 1900 och skänktes till Gotlands museum 2012. Själva ringen är senvikingatida eller tidigmedeltida, medan runformerna är av medeltida typ. Inte heller denna inskrift var särskilt svår att läsa och tolka. Det står: × sikþiauþ : a mik i agna bo dvs. ”Sigdjaud i Angelbos äger mig.» Sigþiauð är ett gutniskt kvinnonamn som är känt ifrån ett antal gotländska runinskrifter (G 115, G 195, G 196) och Angelbos, som ligger i Lärbro, är också tidigare belagt på ett par medeltida gravhällar med runor (G 283, G 294). Dessa omständigheter tillsammans med ett par ortografiska egenheter gör att jag inte helt har kunnat befria mig från misstanken att denna inskrift inte är genuin utan i stället en mycket talangfull förfalskning gjord utifrån kunskapen om tidigare kända gotländska runinskrifter. Om så verkligen är fallet vet jag fortfarande inte och detta är skälet till att jag ännu inte har skrivit något utförligare om denna inskrift, vilket jag naturligtvis någon gång ska göra. Därmed har jag avgett ett nytt löfte, som väl sinom tid kommer att infrias.

Guldringen med runor från Visby. Foto Magnus Källström

När Balder skulle brännas på sitt skepp efter att på Lokes anstiftan ha dödats av sin blinde bror Höder, lade Oden som bekant dit ringen Draupnir, den guldring som var så beskaffad att den var nionde natt, dröp ur sig åtta stycken exakt likadana ringar. För mig tog det nio år att få ur mig ovanstående fortsättning om runringen från Väskinde (fast det tog bara en halv kväll att skriva). Nu är i alla fall detta löfte uppfyllt, även om det inte var svuret vid Ulls ring.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om dateringen av medeltida runformer på Gotland i Alessandro Palumbos masteruppsats. DS.

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet, samt i en målad inskrift i Eke kyrka (G 48). Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där har varit nästan helt försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som fir, ur, hagal, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.