Taggad: gotland

Fler runor i Hejnum

Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström
Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel.

Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström
Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS

Olle i runor

En av de nyupptäckta putristningarna i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/RAÄ.
En av de nyupptäckta putristningarna på västväggen i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

När man undersöker en tidigare okänd runinskrift för första gången är det alltid med en viss spänning och förväntan. Kommer runorna att gå att läsa och framför allt kommer inskriften att gå att tolka? Får vi veta något helt nytt eller kanske något som gör att tidigare antaganden kan bekräftas eller förkastas? När det handlar om en vikingatida runsten kan man utgå från att det mesta nog kommer att vara begripligt, men beträffande inskrifter på metallbleck, djurben eller på kyrkväggar är utgången inte lika given. Här möter texter av vitt skilda slag och man måste egentligen vara beredd på vilket innehåll som helst.

I måndags var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt i Anga kyrka på Gotland för att granska ett par tidigare oregistrerade runristningar. De är gjorda i den medeltida putsen inne i kyrkan och hade rapporterats in av Gotlands museum, som i sin tur hade fått reda på dem genom den nya kyrkoherden i Östergarns församling, Magnus Hellström. Denne har ett förflutet som medeltidsarkeolog så vi behövde inte tveka om att det verkligen rörde sig om runor. Jag hade dessutom via mejl fått en skiss och ett par fotografier som bekräftade detta. En av runföljderna var i skissen återgiven som olli och i mitt svarsmejl skrev jag att det eventuellt kunde vara rester av namnet Olof.

Väl på plats stod det dock klart att runföljden skulle läsas just olli, även om det satt kvar lite yngre puts i en del av ristningsspåren. Att namnet Ole finns på ett par gotländska gravhällar visste jag ju sedan tidigare, men Olle? Låter inte det lite väl modernt? Att Olle fanns under medeltiden gick det dock att snabbt att bekräfta med hjälp av litteraturen, men jag var osäker på hur vanligt det hade varit. Jag kontaktade därför namnforskarna vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och fick snabbt svar. Namnet förekommer i medeltida källor redan i slutet av 1200-talet. I de s.k. markgäldslängderna från 1312, som ger en mycket bra bild av det folkliga namnskicket i norra Uppland vid 1300-talets början, finns ett 20-tal belägg på detta namn och då ofta i den latiniserade formen Ollo.

Att hitta Olle på väggen i en gotländsk kyrka är alltså inget konstigt. Denna form av smeknamnsbildningar är dessutom urgammal. Namnet Olof har också funnits länge och vi vet att en kortform uppkom redan under urnordisk tid. Av den urnordiska varianten av detta namn, *Anulaibaz, bildades ett *Anula, vilken så småningom ledde fram till det vikingatida namnet Áli eller Óli. Olli utgår däremot från en yngre variant av samma namn, Ólafr och liknande. Man har räknat med att namnet Óli förekommer på ett senvikingatida gravmonument från Vreta kloster i Östergötland, som är uppfört efter en man som (i objektsform) kallas oln (vilket bör uppfattas som ola, eftersom ristaren systematiskt har vänt på alla a– och n-runor i den ena av slingorna, se bilden nedan). Vid närmare eftertanke borde dock runföljden här lika gärna kunna tolkas som Olli, eftersom man aldrig dubbelskrev konsonanter under vikingatiden.

En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: ...etu : kiar-... (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ... "... lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make ..." Foto N. Åzelius 1932 (ATA).
En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: …etu : kiar-… (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ… ”… lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make …” Foto N. Åzelius 1932 (ATA).

Dubbelteckning började först användas på medeltiden och då under inflytande från den latinska skriften. De två gotländska exemplen o^le (G 21) och oli (G 36) i Öja respektive Grötlingbo kyrkor borde därför återge Oli eller Ole, men tittar man närmare på inskrifterna märker man att inte heller ristarna bakom dessa använder dubbelteckning. Ordet herra ’herre’ skrivs exempelvis hera på båda stenarna. Rent teoretiskt skulle det alltså även här kunna handla om varianten Olli eller Olle. Om man därtill lägger att exemplen på ett fornsvenskt Ole är ganska få (endast ett tiotal belägg i samlingarna i Uppsala)  så är egentligen sannolikheten större för att det rör sig om namnet Olle. Olle i Anga behöver alltså inte ha varit den förste med detta namn som har fått det bevarat i runskrift.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Det var ju två nyfunna runristningar i Anga, men den andra gick jag tyvärr bet på. Det verkar stå ssiaadab och vad det ska betyda vet jag inte. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna att fick vi syn på ytterligare ett par oregistrerade runföljder i putsen i Anga kyrka, varav en sannolikt återger en variant av namnet Jakob. DS.

Nytt namn i Hejnum – och ett meddelande från medeltiden

G 247a på Hejnums kyrkas tornmur i ny skrud. Foto: Magnus Källström

Restaureringsarbetena i Hejnums kyrka, där årets första runfynd gjordes en kall januaridag, går mot sitt slut. Stenhuggarsignaturerna med runor på tornet har dokumenterats och målats upp, och de sista av byggnadsställningarna är nu nedmonterade. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg består de flesta av de nyfunna signaturerna av runorna hai eller haim (ibland felskrivet hnim). Detta är förkortning av det namn som i den sedan gammalt kända G 247a har lästs haimastr och tolkats som en lite oväntad skrivning för Haimfastr.

I den ristning som vi fick syn på i januari är texten annorlunda, och jag har länge brottats med hur den egentligen ska läsas. Även om det såg ut att kunna vara samma namn som i G247a kunde jag inte riktigt få ihop det, eftersom den sjätte runan helt säkert är l och inte s. Först i juni fann jag lösningen. Jag höll då på med att kalkera alla ristningar i muren på plast och när jag kom till G 247a upptäckte jag plötsligt att den runa som alltid hade lästs som ett s.k. gotländskt s i själva verket var en l-runa. Det står alltså haimaltr på båda stenarna, vilket måste återge ett namn Haimaldr. Vad jag vet är ett sådant namn okänt i Norden, men eftersom namn på -(v)aldr är relativt vanliga på Gotland kan det mycket väl ha funnits. Stenhuggaren i Hejnum måste alltså från och med nu byta namn. (Det kan nämnas att det på nyfyndet från januari faktiskt står lite mer än i G 247a: haimaltr : a, vilket troligen ska tolkas som ”Haimald äger”.)

I Hejnums kyrka finns det inte bara runor på yttermurarna, utan också i putsen på insidan. Några av dessa har varit mycket svåra att läsa, eftersom de delvis är överkalkade. Bakom skranket till predikstolen finns till exempel en ganska lång runinskrift, där man egentligen inte har kunnat förstå mer än ordet sum ”som”. När jag var där för två år sedan tyckte jag mig visserligen med fingrarna kunna känna mig fram till ett hier ”här” på slutet, eftersom putsen som låg i ristningsspåren var mycket slätare än den omgivande väggytan, men jag var långt ifrån säker.

Nu under sommaren har en konservator avlägsnat det mesta av putsen i ristningen, och det är nu inte särskilt svårt att läsa hela inskriften.

Runorna bakom skranket. Foto: Magnus Källström

Där står:

uil- -mbr : hit : h-n : sum : uar hier

Något som bör betyda:  ”Viljam hette han som var här”! Att möta namnet Viljam (William) är kanske lite oväntat, men den första runföljden kan knappast vara resterna av något annat. Namnet kommer ursprungligen från kontinenten (fornhögtyska Willahelm, Willihelm) och ombildades till Vilhjalmr (och sedan till Viljamr) när det lånades till Norden i början av medeltiden.

Detta är inte första gången som en variant av namnet Vilhjalmr dyker upp i en gotländsk runinskrift. När man 2006 gjorde arkeologiska undersökningar inför byggandet av en ny entré utanför Gotlands Museum i Visby påträffades en kniv, där det på skaftet står att någon som hette kukri (hur det nu ska tolkas) har fått en ”god kniv” af · uili(i)lmi dvs. ”av Viljalm”.

Även om samma namn på kort tid har framkommit i två olika runinskrifter i samma landskap kan de inte avse samma person. Kniven har utifrån fyndomständigheterna daterats till omkring 1100, medan putsristningen i Hejnum sannolikt är flera århundraden yngre. Det är inte heller säkert att personerna ifråga hörde hemma på Gotland. Av formuleringen i Hejnuminskriften får snarast intrycket av en tillfällig besökare (Kilroy was here), men ristaren har å andra sidan använt ett gotländskt s och bör därför inte ha varit en alltför långväga gäst.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Bortglömda runor i Sanda

Sanda kyrka. Foto: Magnus Källström

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, vilket gör att runforskningen hela tiden får ett nytt material att arbeta med. Men det finns också en del upptäckter som av olika skäl har glömts bort och därför inte kommit forskningen till godo. För ett par månader sedan fick jag exempelvis en fråga om vad det var för runor som fanns ristade i väggputsen inne i sakristian till Sanda kyrka på Gotland. Nu är detta inte mitt specialområde och jag har inte alla öns inskrifter i huvudet, men uppgiften verkade inte alls bekant. I Gotlands runinskrifter fanns inte heller några putsristningar upptagna från kyrkan, trots att den aktuella delen av verket utkom så sent som 1978.

Lite senare fick jag se ett par bilder av det aktuella väggpartiet och kunde då konstatera att det verkligen var medeltida runor, även om jag inte lyckades läsa dem på fotografierna. Här krävdes givetvis en inspektion på ort och ställe, vilket jag först fick tillfälle till för några veckor sedan. Trots att runorna var delvis övermålade med en text från 1700-talet, var de ganska tydliga och inskriften kunde både läsas och tolkas på stående fot.

De bortglömda runorna på sakristieväggen i Sanda. Foto: Magnus Källström

Klockaren, som hade släppt in mig i sakristian, trodde att runorna hade kommit fram vid en restaurering på 1950-talet, något som senare visade sig vara helt riktigt. När jag gick igenom handlingarna om kyrkan i Gotlands museums arkiv och i ATA i Stockholm fann jag att ristningen hade upptäckts redan 1956 i samband med en invändig restaurering. Upptäckaren var ingen mindre än den legendariske konstnären och konservatorn Erik Olsson i Sanda, som också var den som svarade för restaureringsarbetet. I sin handskrivna konserveringsrapport i ATA nämner han bland mycket annat att en målad text hade tagits fram på sakristians nordvägg, varefter han tillägger lakoniskt: ”Under denna ristade runor.” Att en sådan uppgift gömd mitt inne i en restaureringsrapport har kunnat förbises är inte särskilt konstigt. Dessutom är sakristian ett utrymme som normalt är låst och där man som kyrkobesökare inte utan vidare kommer in. Runorna har därför fått ruva på sin hemlighet i mer än femtio år efter upptäckten.

Men vad står det då på väggen i Sanda? Jo, det är två rader med text, där den första lyder lafran : tuar m- och den andra botul : þriar : mar. Runföljderna lafran och botul motsvarar givetvis namnen Lafrans och Botulf, tuar och þriar återger talen två och tre, medan de återstående runföljderna är lite knepigare. Nu är det så turligt att man i fornspråket även böjde talorden efter det ord som de bestämde. Formerna tvar och þriar visar att de följande orden måste ha feminint genus och det kan i så fall knappast röra sig om något annat än ofullständiga skrivningar för vikt- och myntenheten mark! Texten kan alltså översättas: ”Lafrans två mark. Botulf tre mark.”

Ett sådant meddelande från medeltiden sätter fantasin i rörelse. Varför har man skrivit det på sakristieväggen? Hade prästen i Sanda fordringar att kräva in? Eller handlar det om gåvor som Lafrans och Botulf har skänkt till kyrkan och som noterats på detta sätt? Kanske det senare är det riktiga. En parallell finns i Halla kyrka, där man 1970 upptäckte en runskrift tecknad med rödkrita på den norra korväggen (G 150). Början av texten är förstörd, men slutet lyder … um tolf mark dvs. ”… om tolv mark”. Enligt Elisabeth Svärdström i Gotlands runinskrifter rör det sig här sannolikt om ”en donation eller annan insats för kyrkan”.

Koret och sakristian i Sanda ska ha byggts omkring år 1300, så runorna i putsen kan tidigast vara från denna tid. Namnformen botul för Botulf ger här en viktig ledtråd i dateringsfrågan. En sådan skrivning är inte tidigare känd från de gotländska runinskrifterna, men i andra skrivna källor dyker varianter som Botol och Botel först upp under 1400-talet. Det är därför troligast att runorna från Sanda tillhör detta eller det följande århundradet. Botulf är ett ganska vanligt namn på Gotland under medeltiden och det ligger också till grund för gårdnamnet Båtels som lär finnas i sju gotländska socknar. Märkligt nog finns också en 1700-talsuppgift om en numera försvunnen bebyggelse med detta namn också i Sanda. Kanske har runinskriftens Botulf haft någon koppling dit.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de tidigare kända runinskrifterna i Sanda kyrka (G 181-184) i Gotlands runinskrifter 2 (1978), som nu finns i digital form på nätet.

Årets första runfynd


Runstudier på lite högre nivå i Hejnums kyrka. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

… gjordes redan den 18 januari i Hejnums kyrka på Gotland. Dagen innan hade jag genom Gotlands Museum fått reda på att man trodde sig ha funnit runor inristade på en bjälke högt uppe i tornet, vilket naturligtvis måste undersökas. Från Hejnums kyrka känner man sedan tidigare flera runristade gravhällar från medeltiden och runinskrifter har hittats på flera ställen i putsen inne i kyrkan. Dessutom finns tre stenmästarsignaturer huggna i kvaderstenarna på tornets västsida fem meter över marken. Att ytterligare runinskrifter skulle kunna dyka upp var alltså inte oväntat, särskilt som kyrkan just nu genomgår en renovering.

Det var alltså med viss förväntan som vi klättrade upp för stegarna till toppen av tornet. På träbjälken fanns mycket riktigt på flera ställen rader av raka streck ristade, men det gick inte att fastställa om de en gång varit runor eller om det bara rörde sig om just rader av ristade streck. Något besvikna fick vi klättra ner igen, men på nedvägen slog det mig att byggnadsställningarna runt tornet gav en ypperlig möjlighet att se de tre stenmästarsignaturerna på utsidan av tornmuren på nära håll. De två som har kunnat tolkas lyder haimastr ”Haimfast” och botuiþr ”Botvid”. Den senare runföljden är uppochnedvänd, vilket visar att stenhuggarna har märkt upp sina kvaderstenar medan dessa ännu låg på marken.

Efter att ha ägnat lite tid åt de tre ristningarna fick jag en ingivelse att gå runt tornhörnet och titta lite på sydsidan, där jag nästan direkt fick syn på en tidigare helt okänd runristning. Den bestod av ca åtta runor, som stod uppochned precis som i namnet botuiþr på västsidan. Inskriften började med ha, men trots att runorna var ganska tydliga kunde jag inte få något sammanhang i texten. Ljuset var dunkelt och iskallt smältvatten droppade längs tornmuren och löste upp det papper som jag försökte anteckna på. Jag har sällan varit med om en mer irriterande situation: att ha en alldeles nyfunnen runinskrift mitt framför nosen och inte vara i stånd att läsa den! Undersökningen fick alltså skjutas på framtiden.


Undersökning av den nyfunna inskriften i viss väta. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Förra veckan var jag där igen under bättre förhållanden, men inte heller denna gång blev inskriften ordentligt läst. Under mellantiden hade man nämligen  upptäckt ytterligare 7-8 stenmästarsignaturer i murverket på tornet och all tid gick åt att inventera och preliminärgranska dessa. De visade sig alla vara mycket korta. En löd haimi, en annan haim, flera bestod endast av de tre runorna hai. Tydligen rör det sig om den tidigare kände Haimfast, som tröttnat på att hugga hela sitt namn och därför gradvis förkortat det. Kanske ska också ”min” inskrift från januari tolkas på samma sätt. Efter de två inledande runorna ha finns nämligen ett kort lodrätt streck, som kanske ska uppfattas som ett skiljetecken. De följande runorna behöver i så fall inte höra till personnamnet, utan kan återge något annat, vad har jag ännu inte lyckats fundera ut.

En hälsning från medeltiden: hai. Foto Magnus Källström

Ortnamnsforskaren Herbert Gustavson har i en artikel 1938 föreslagit att namnet Haimfastr kan ingå i namnet på en bebyggelse i just Hejnums socken, nämligen det nu försvunna Hemsarve, som i så fall skulle återgå på ett äldre *Haimfastsarfa. Han tänker sig till och med att denna gård kanske har varit grundad ”av kyrkobyggmästaren Haimfastr”. Detta är fullt möjligt, även om vi nu vet att Haimfast inte har varit byggmästare, utan helt säkert stenhuggare. På denna punkt har de nu gjorda runfynden försett oss med ny kunskap.

Våra undersökningar är inte avslutade och eftersom hela tornet ska rengöras borde det finnas goda chanser att hitta ytterligare inskrifter. Förhoppningsvis kommer vi då att få nya ledtrådar om vilka som högg kvaderstenarna till tornmuren i Hejnum.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de andra runinskrifterna i Hejnums kyrka i Thorgunn Snædals artikel i Gotlands runinskrifter 3. DS.