Taggad: Gotlands museum

Sentida runor från Lärbro prästgård

Det nyligen uppmärksammade stenfragmentet med runor från Lärbro prästgård. Foto Magnus Källström

Runverkets främsta uppgift är som bekant att undersöka, tolka och publicera runinskrifter. I samband med detta försöker vi också avgöra om den aktuella inskriften ska räknas till någon av de genuina runtraditionerna eller om det handlar om en sentida inskrift eller rent av en förfalskning. Samtidigt kan även de sentida runinskrifterna många gånger vara av stort intresse, vilket inte minst de under förra året uppmärksammade Hasselarunorna har visat.

Nu i veckan var jag på Gotland för att prata lite om projektet Evighetsrunor på ett personalmöte, men jag passade också på att tillbringa en eftermiddag i Gotlands museums föremålsmagasin. För någon vecka sedan meddelade nämligen Per Widerström vid museet att han i samlingarna hade stött på ett runristat kalkstensfragment från Lärbro prästgård som han misstänkte att jag inte hade sett.

Detta var mycket riktigt. Däremot visste jag genom museets digitala katalog om att det skulle finnas ett sådant fragment i samlingarna under inventarienummer C9707. Jag hade tidigare gissat att det måste handla om en sten som redan Carl Säve hade lagt märkte till vid ett besök i Lärbro den 1 augusti 1854. I sin avhandling Gutniska urkunder (1859) skriver han nämligen: ”Å en huggen hörnsten (som förut varit en hvalfsten) i prestgårdens stora ladugårdsport, lästes 1854 vändrunorna: fis (= sif).”

Carl Säves återgivning av inskriften G 303a i Lärbro prästgård i en egenhändig förteckning över Gotlands runinskrifter. Efter original i ATA.

Stenen har därefter försvunnit, men våren 1951 återfanns den i samband med rivningen av prästladugården och den dåvarande landsantikvarien Greta Arwidsson underrättade entusiastiskt Sven B. F. Jansson om fyndet i ett brev den 11 april samma år. En månad senare granskade Jansson fyndet tillsammans med Arwidsson och kunde då konstatera att stenen ”bar tre skickligt huggna runor (f, i, s) samt ett litet djurornament”. Han meddelar också att stenen hade förts till fornsalen i Visby. Där tycks spåren upphöra.

Jag trodde alltså att det vara detta fragment som Per hade hittat, men de bilder som han skickade mig visade en sten med helt andra runor och egentligen var det kanske inte så konstigt. Det runristade stenfragment som förvaras under inventarienummer C9707 skulle nämligen enligt museets katalog vara ”[p]åträffat vid restaureringen 1944” och det är ju sju år innan prästladugården i Lärbro revs.

Vid mitt Gotlandsbesök i onsdags fick jag alltså förmånen att få undersöka en mig tidigare helt okänd runinskrift. Samtidigt hade jag redan av Pers bilder fått intrycket av att den inte var medeltida, utan snarare tillkommen under en senare period. Det bevarade stenstycket, som inte är mer är 15 × 17,5 × 8 cm stort, har en rak ursprunglig kant och runorna står fritt i två raka rader orienterade efter denna kant. Jag läste där utan större svårigheter:

…an ler i sin -…
…nick · þa

Det som gjorde att jag misstänkte att ristningen inte är medeltida är främst formen på s-runan som har en tredelad form och ett rakt mellanled, vilket klart avviker från de s-runor som var i bruk på Gotland under medeltiden. Också runorna för l och k ser lite märkliga ut med sina bågböjda huvudstavar. Om inskriften är sentida bör inte þ-runan återges på det sätt som jag har gjort ovan utan med d.

Man tycker sig också ana ett ”han ler i sin …” på vanlig svenska i den övre raden, medan runorna i den nedre raden verkar mer gåtfulla. Med dagens digitala sökmotorer är det dessutom inte svårt att hitta en text som skulle kunna passa in. I en minst sagt okänd Bellmantext med titeln Kämpe-visa öfver Segren vid Hogland den 17 juli 1788, utgiven postumt av Per Adolf Sondén i Fredmans Handskrifter 1813, lyder slutstrofen:

Apollo, höj lyran och lofsången sjung:
Tänk ryktet i dag näns ej ljuga,
Prins CARL har som hjelte, och bror af sin Kung
Den äran med segren sig buga.
Lofsjungen dess kämpar båd’ gammal och ung,
Från rik och förnäm till tiggarn der han ler i sin stuga.

Det kan givetvis vara en ren tillfällighet att orden i den sista raden råkar stämma med stenfragmentet från Lärbro och dikten innehåller inte heller något som skulle kunna komplettera den dunkla nedre raden. Däremot skulle tiden – slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet – kunna passa rätt bra som datering för dessa runor. Man kan jämföra med det spisöverstycke från 1768 som finns i Bottarve i Vamlingbo och där en Anders S. Hanssen eller kanske hellre prästen Johan Andersson Hansén i Vamlingbo har skrivit sitt namn med runor (and : s : hans-en). Här har dock s-runan en annorlunda form än i Lärbro, men de andra tecknen är ganska lika.

Man kommer också att tänka på de sentida runor, som fanns inhuggna i en häll vid Broskog på Fårö (G 339) och som bland annat bestod av namnet Sven Hanssen.

Den sentida runristningen vid Broskog på Fårö (G 339). Foto av J. W. Hamner 1922 i Otto v. Friesens samling i UUB. Efter Alvin.

Men vad hände med den sten från Lärbro med runorna fis som Säve och Jansson såg med ungefär hundra års mellanrum? Och hur gamla var dessa runor? Detta är ännu en gåta och så vitt jag vet finns varken teckningar eller fotografier av denna sten. Av Säves återgivning framgår dock att s-runan inte tycks ha haft den typiskt medeltida gotländska formen, vilket kan tala för ett sentida ursprung även här. Kanske rör det sig om initialer för ett namn F(redik) J(ons)s(on) eller liknande.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om den sentida runristningen vid Broskog i Thorgunn Snædals artikel om runristningarna i Fårö socken i manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter.

Runringen från Väskinde revisited

Den runristade fingerringen från Klintegårda i Väskinde. Foto Magnus Källström

För drygt nio år sedan – den 6 maj 2010 – skrev jag mitt första K-blogginlägg. Det handlade om ett runfynd som jag hade gjort på nätet, nämligen i Gotlands museums digitala katalog. Där hade jag av en tillfällighet upptäckt att en runristad fingerring från Klintegårda i Väskinde, som ingen någonsin hade sett och som man trodde var förkommen sedan länge, verkade finnas i museets samlingar.

Det som jag då hade fått tag på var bara en kataloguppgift, men genom att runorna fanns avritade var det inga problem att se att det rörde sig om en medeltida inskrift. Texten var också ovanligt lätt att läsa och tolka. Det stod: guþ · sihni · þen · sumik · gierði det vill säga ”Gud signe den som gjorde mig”. Jag hade då inte sett ringen i verkligheten, men utlovade en fortsättning. Någon sådan kom dock aldrig, utan de följande inläggen handlade om helt andra inskrifter.

Under forntiden brukade man som bekant svära vid ringar. I Eddadikten Atlakvida talas om eder svurna at hringi Ullar »vid (guden) Ulls ring» och många menar att berömda Forsaringen från Hälsingland (Hs 7), som troligen är tillverkad i början av 900-talet, ursprungligen har fungerat som en sådan edsring. Om jag nu har lovat att skriva något mer om runringen från Väskinde så borde jag göra det, även om det har gått nio år.

Sanningen är att jag tillsammans med Thorgunn Snædal såg ringen på Gotlands museum inte särskilt långt efter att jag hade fått syn på den nämnda kataloguppgiften, närmare bestämt den 20 maj 2010. Skälet till att jag inte skrev något mer om den då var nog dubbelt. Dels visade sig inskriften se ut exakt som det var avritat i katalogen så det fanns inte så mycket att tillägga där, dels tog jag så usla fotografier att jag inte hade något att illustrera ett eventuellt blogginlägg med. Jag har inte sett ringen sedan dess, så de bilder som återges här är ett urval av de minst dåliga.

Ringen visade sig vara av brons eller någon annan kopparlegering och mäta 22–23 mm i diameter. På dess rombiska klack finns ett ristat rutmönster som jag tänkte kanske kunde imitera en ädelsten i en något mer exklusiv förlaga. Inskriften är ristad på ringens utsida och består av 2–3 mm höga runor, vilka är mycket lätta att läsa även om de ibland har naggats lite i kanterna.

Egentligen är meningen i denna text – ”Gud signe den som gjorde mig” – rätt påfallande. Man hade snarare väntat sig att bäraren vore den som skulle åtnjuta denna ynnest. Så står det t.ex. på den runristade guldringen från Väla i Viby socken i Närke (Nä 2): blæsar se sa er mik ber […] »Välsignad vare den som mig bär […]». Kanske beror Väskinderingens formulering på att tillverkaren och bäraren har varit en och samma person.

Gipsavgjutning av Välaringen i Otto von Friesens samling i Uppsala universitetsbibliotek (3D-avbildning är inget nytt!). Foto Magnus Källström

Sent om sider (i december förra året!) sände jag också bilder på ringen till Pia Bengtsson Melin på Historiska museet, som påpekade att den i sin utformning hade flera beröringspunkter med en fingerring som har påträffats i Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka (SHM 16770:1). På denna finns en rombformad klack med bladkorsornament. Pia vill utifrån stilen spontant datera Väskinderingen till sent 1200-tal eller runt 1300. Detta tycks stämma med ett par av runformerna – m-runan med bistav enbart till vänster och den stungna þ-runan för [ð] – som verkar uppträda på Gotland först under denna tid. Samtidigt måste man räkna med möjligheten att det handlar om en imitation av en äldre ring som kanske har varit utförd i ädlare metall än brons.

Bara ett par år efter att jag hade sett runringen från Väskinde fick jag stifta bekantskap med en annan runristad fingerring och denna gång i guld! Den påstås ha påträffats i Visby omkring år 1900 och skänktes till Gotlands museum 2012. Själva ringen är senvikingatida eller tidigmedeltida, medan runformerna är av medeltida typ. Inte heller denna inskrift var särskilt svår att läsa och tolka. Det står: × sikþiauþ : a mik i agna bo dvs. ”Sigdjaud i Angelbos äger mig.» Sigþiauð är ett gutniskt kvinnonamn som är känt ifrån ett antal gotländska runinskrifter (G 115, G 195, G 196) och Angelbos, som ligger i Lärbro, är också tidigare belagt på ett par medeltida gravhällar med runor (G 283, G 294). Dessa omständigheter tillsammans med ett par ortografiska egenheter gör att jag inte helt har kunnat befria mig från misstanken att denna inskrift inte är genuin utan i stället en mycket talangfull förfalskning gjord utifrån kunskapen om tidigare kända gotländska runinskrifter. Om så verkligen är fallet vet jag fortfarande inte och detta är skälet till att jag ännu inte har skrivit något utförligare om denna inskrift, vilket jag naturligtvis någon gång ska göra. Därmed har jag avgett ett nytt löfte, som väl sinom tid kommer att infrias.

Guldringen med runor från Visby. Foto Magnus Källström

När Balder skulle brännas på sitt skepp efter att på Lokes anstiftan ha dödats av sin blinde bror Höder, lade Oden som bekant dit ringen Draupnir, den guldring som var så beskaffad att den var nionde natt, dröp ur sig åtta stycken exakt likadana ringar. För mig tog det nio år att få ur mig ovanstående fortsättning om runringen från Väskinde (fast det tog bara en halv kväll att skriva). Nu är i alla fall detta löfte uppfyllt, även om det inte var svuret vid Ulls ring.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om dateringen av medeltida runformer på Gotland i Alessandro Palumbos masteruppsats. DS.

Leiknar i Lärbro

Det äldre fotot av den saknade runstenen från Lärbro kyrka. Källa: Gotlands museum

I sin Runographia Gothlandica, publicerad 1743, nämner George Wallin en runsten, som fanns i golvet till Lärbro kyrka. Stenen ska ha legat på den norra sidan i den nionde kyrkbänken från koret räknat. Inskriften var mycket nött och av runorna kunde han endast läsa har : riti stain :. Trots Wallins noggranna uppgifter har senare forskare inte kunnat återfinna stenen och den betraktades därför som förkommen.

2006 hittade man i Gotlands museums arkiv ett fotografi av en fragmentarisk runsten från Lärbro kyrka med bl.a. runorna …eiinar · riti · stain · i… ”…Einar(?) uppreste stenen efter(?)…”. Av allt att döma är detta samma sten som Wallin har sett, men det framgick inte när den skulle ha påträffats och vart den hade tagit vägen.

Lösningen visade sig finnas på nätet, i Gotlands museums digitala katalog. Där omtalas nämligen att en runsten ska ha tillvaratagits på 1950-talet i samband med kyrkans restaurering. Ett besök i museets arkiv gav fler ledtrådar. Där fanns ytterligare ett fotografi av stenen med den klargörande texten: ”Runsten fr. kyrkgolvet i långhusets NV-del.”  (se ovan) Stenen hade alltså legat på exakt samma plats som Wallin angav 1743.

Runstenen ska ha införlivats i museets samlingar 1960, men man undrar varför ingen verkar ha sett den sedan dess. Även här gav den digitala katalogen svaret. Under ett annat inventarienummer omtalas nämligen en 60 x 69 cm stor runsten ”med djurornamentik + runtext i vinkel”, som 1974 hade påträffats utan nummer i samlingarna. Fyndorten uppgavs vara okänd, men av beskrivningen och proportionerna att döma borde detta vara den saknade stenen från Lärbro!

För några veckor sedan fick vi tillfälle att besöka museets magasin och efter lite letande och lysande med ficklampor i hyllorna lyckades vi lokalisera stenen. Förmodligen var detta första gången som den blev undersökt av runologer, och vi kunde nästan omedelbart konstatera att namnet inte var Einar utan Leiknar, vilket det också funnits vissa misstankar om. Runorna -ei(k)nar · riti · stain · står i ett rakt runband tvärs över stenen. Namnet Leiknarr är tidigare endast känt från en runsten i grannsocknen Hangvar, och det har troligen varit ett speciellt gotländskt namn.

Runstenen har en gång huggits till för att passa som golvsten och ristningen är delvis utplånad på grund av långvarig nötning. Med snedbelysning i mörker gick det dock att urskilja mer av ornamentiken än vad som syntes på de äldre fotografierna och vi upptäckte också rester av fler runor vid kanterna.

Några av de nyupptäckta runorna på Lärbrostenen. Foto: Magnus Källström

Snart gick det upp för oss att detta förmodligen bara är en liten del av en ursprungligen ganska stor sten. Kanske har den från början haft den karakteristiska bildstensformen med runorna i en slinga längs stenens kanter och det raka runbandet horisontellt över mittytan. Då kan texten ”Leiknar reste stenen” inte ha inlett inskriften utan borde i stället ha avslutat den. Det är lite oväntat att finna en sådan uppgift i slutet av en runtext, och verbet rétta ”resa” är inte tidigare känt från någon gotländsk runinskrift. Kanske är riti därför en felristning för risti ”ristade” och Leiknar namnet på en tidigare okänd gotländsk runristare. Stenen är samtidigt utförd av en mycket skicklig runmästare, och vågar man verkligen tro att en sådan skulle stava fel i just ordet rista?

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Vill du veta mer om runinskrifterna i Lärbro, läs Helmer Gustavsons artikel till Gotlands runinskrifter 3. DS

Runringen från Väskinde

I ATA finns ett brev från arkeologen Mårten Stenberger till professor Elias Wessén. Brevet är daterat den 16 september 1944 och Stenberger skriver där:

”I samtidigt härmed avgående assurerat postpaket översändes härifrån till Dig en nyligen till Gotlands fornsal inlämnad medeltida fingerring med runinskription. Det enda jag f.n. vet om proveniensen är att ringen hittats i ett potatisland i Väskinde socken. Jag hoppas kunna förvärva ringen för Fornsalens räkning och då samtidigt få närmare fynduppgifter. Jag vore nu tacksam, om Du ville visa oss vänligheten att tyda inskriften och därefter återsända ringen hit.”

Detta är de enda uppgifter som hittills har varit kända, och som runforskare undrar man givetvis vad som hände. Var det inga runor? Kom ringen bort på posten? Eller blev den kvar någonstans på fastlandet efter kriget?

En av tjusningarna med forskning är att man ofta hittar något annat än det man letar efter, inte minst i arkiv eller på nätet. Nyligen sökte jag på skoj efter runristade föremål i den digitala katalog som Gotlands Museum har lagt ut, och snubblade då över en katalogpost, som fick mig att haja till. Det handlade om en medeltida fingerring av brons, hittad i en åker 100 meter väster om Klintegårda i Väskinde. Ringen uppgavs bära en graverad runinskrift och hade förvärvats av museet 1945.

Givetvis måste det vara den saknade ringen från Väskinde! Ett par frågor återstod dock: Var det verkligen runor och skulle texten gå att tolka? Av den digitala katalogen framgick att något borde finnas avritat i originalkatalogen, så jag tog snabbt kontakt med Gotlands museum, som lovade att skaffa fram en fotostatkopia.

I tisdags fick jag den i min hand och kunde där läsa följande runor:

dvs. guþ · sihni · þen · sumik · gierði, vilket givetvis betyder ”Gud signe den som gjorde mig”

Runorna är tydligt medeltida, och man känner igen vissa typiska gotländska runformer som t.ex. den höga s-runan och m-runan med ensidig bistav, vilket visar att inskriften måste ha tillkommit på ön.

Därmed har den gotländska runkorpusen utökats med ännu en inskrift, men det återstår naturligtvis att undersöka runtexten i original, och se om det går att säga något mer. En fortsättning utlovas därför.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.