Taggad: hällristning

Forntidskänsla och plastälg – Test av 3D-modeller vid Nämforsens Hällristningsmuseum

Att sätta ihop en Guide för ökad tillgänglighet genom 3D-modeller, innebär praktiskt experimenterande. Ett av experimenten var att 3D-printa hällristningar från Nämforsen i olika material, för att undersöka hur de fungerar i praktisk pedagogisk verksamhet. I experimentet ingick också ljudsatta 3D-modeller av hällristningar, genom teknik från Museum in a Box. Eftersom avbildningar av älghuvudstavar ingår bland Nämforsens hällristningar, kom även modeller av Alundaälgen (som kan ha varit skaftad som älghuvudstav) med i experimentet. I experimentet ingick dessutom hantverksmässigt tillverkade modeller i sten, som liksom de 3D-printade modellerna tillverkats med digitala skanningsfiler som förlagor.

Experiment med 3D-modeller vid Nämforsens hällristningsmuseum. Foto Siv Bylund CC-BY
Experiment med 3D-modeller vid Nämforsens hällristningsmuseum. Foto Siv Bylund CC-BY
Experiment med 3D-modeller vid Nämforsens hällristningsmuseum. Foto Siv Bylund CC-BY

I första hand har experimentet undersökt 3D-modeller som hjälpmedel för ökad taktil tillgänglighet. Det visade sig att pedagogisk verksamhet riktad mot skolklasser där alla är seende, och förmedlingsverksamhet riktad mot personer med synnedsättningar och blindhet, kan ha helt olika uppfattning om nyttan och meningsfullheten med 3D-modeller, Museum in a Box och nytillverkade hällristningar i sten. Museipedagogens eller guidens eget intresse, kunskaper och förmåga att entusiasmera påverkar också hur 3D-modellerna används och tas emot av besökarna.

Eftersom så mycket fokus i förmedlingsverksamheten vid Nämforsens hällristningsmuseum ligger på att visa hur man idag kan se de ursprungliga hällristningarna framträda med hjälp av släpljus, har museets intresse för framställningar som lyfter fram andra aspekter av hällristningarna; t.ex. de nygjorda hällristningarna i sten och de 3D-printade konturfigurerna i mjuk flexiplast, varit litet.

Handhuggen hällristningskopia i sten, skala 1:1, samt 3D-utskrift i flexiplast av samma ristning i 50% skala. Stenhuggare: Rudolf Germeroth. Utskrift: Kaproco AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

För 3D-utskrift finns många olika material, med olika egenskaper, mer eller mindre lämpade för olika ändamål, att välja på. 3D-tekniken gör det också möjligt att enkelt skriva ut skalmodeller. Eftersom praxis och experiment fokuserat på taktil tillgänglighet, försågs några av de 3D-printade hällristningsmodellerna med förstärkta och fördjupade ristningar, för att göra dem mera kännbara. Även på de nya, handhuggna hällristningarna, är linjerna djupare och skarpare än på de mångtusenåriga hällristningar vi idag ser vid Nämforsen.

Test av taktil tillgänglighet med  Synskadades Riksförbund på Gotland. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Utskrifterna och kopiorna testades först av personer med varierande grader av synnedsättningar genom Synskadades Riksförbund (läs mer här: 3D-modeller för taktil tillgänglighet), och sedan genom Nämforsens Hällristningsmuseum av elever i grundskolan.

Testet hos Nämforsens Hällristningsmuseum

Nedan följer citat ur rapporten som Peter Johansson, verksamhetsledare vid Nämforsens Hällristningsmuseum, skrev efter avslutade tester med 3D-modeller:

Hällristningarna

Nämforsens hällristningar, vid Ångermanälven i Sollefteå, är svåra att se i dagsljus. Ett otränat öga kan inte se en enda av de ristningar som är tillgängliga för allmänheten, knappt 900 av totalt 2 600 stycken. Lösningen på problemet heter imålning. (…) Om det är mycket svårt att se en omålad ristning är varje försök till att förtydliga ristningen, till exempel genom imålning, en tolkning av ristningen. Ristningen är något annat än den färg besökarna ser.

En poäng med att göra omålade 3D-modeller av hällristningar är därför att visa hur oerhört svårt det är att se och känna ristningen om den inte målats. Det gör det lättare att förstå att imålning är en tolkning, som kan vara mer eller mindre bra. Det finns många, många exempel på ristningar som omtolkats genom åren.

Att besökarna får se ej imålade ristningar i original är därför också av stor vikt. Tyvärr är det som sagt så gott som omöjligt för besökarna att hitta de oimålade ristningarna utan en guide som bokstavligen sätter fingret på ristningen. Oimålade 3D-modeller kan vara en lösning på problemet.

När vi ville undersöka hur 3D-modeller av hällristningar kan användas pedagogiskt var därför den första frågan: Ska 3D-modellen vara imålad eller ska den vara omålad? RAÄ gjorde en av varje, samt flera olika varianter, bla. med djupare ristningar, dvs. tydligare konturer som lätt går att känna med fingrarna.

(…)

Många fornfynd är små. Det är inte hällristningar. Det är mycket svårt att ta med sig en hällristning in i klassrummet. Att kunna visa upp en utskriven 3D-modell i skala 1:1 och att låta skoleleverna få känna på modellen har därför ett stort värde. Det var vår grundinställning när vi påbörjade det här försöket och den inställningen har vi inte behövt rucka på. Även om det, som vi ska se nedan, krävs lite mer än ett par fingrar och ett par ögon för att göra en 3D-modell av en hällristning rättvisa.

Vi har testat nedanstående hällristningsmodeller i olika sammanhang; i Nämforsens Hällristningsmuseum, på en mässa och i klassrummet. Testarna har varit elever i grundskolans första sex årskurser, samt deras pedagoger. Eleverna och pedagoger fick titta och känna på några av modellerna och samtidigt diskutera med museipersonalen.

De modeller som var minst trogna originalet och som om eleverna visade ringa eller inget intresse för var den 3D-printade älgen med förstärkta/djupare konturer samt de av stenhuggare tillverkade modellerna i granit och gråvacka, skala 1:1 och skala 1:2.

Att förstärka konturen på ristningarna för att de ska bli mer taktila gör att ristningen varken känns eller ser ut som en fornlämning utan något från Legofabriken.

De av stenhuggaren framställda modellerna ger ett nygjort, modernt intryck. Både hur de ser ut och hur de känns. (…) Ristningarna är för djupa och kantiga och ser inte ut eller känns som en fornlämning.

Vi vet att modeller med större djup och tydligare konturer framgångsrikt testats av synskadade. Vi kan dock inte se vitsen med att använda modeller med förstärkta konturer i sammanhang där besökarna har fullgod syn och kan se imålningen.

Spontant var eleverna mest intresserade av den originaltrogna, målade, 3D-älgen eftersom de kunde se att det var en älg och att den såg ut som en hällristning, som de sett i böcker eller verkligheten. Den omålade ristningen var ointressant då eleverna varken kunde se eller känna ristningen. Det stora flertalet av Nämforsens ristningar är som sagt så grunda att det är mycket svårt att känna konturerna, så ock på vår 3D-modell.

3D-printad hällristning, tillverkad av Kaproco AB från digital skanningsfil. Imålningen är bortredigerad innan utskrift. Foto Siv Bylund CC-BY
3D-printad hällristning, tillverkad av Kaproco AB från digital skanningsfil. Imålningen finns med från originalet. Foto Siv Bylund CC-BY

Den omålade ristningen var dock den modell som blev intressantast om eleverna fick vägledning i hur de med en ficklampa kunde skapa släpljus och i det ljuset se ristningens konturer. Det mycket enkla praktiska momentet med ficklampa var något som väckte intresset och gav upptäckarglädje. Både att upptäcka den ristade älgen, men kanske mest att upptäcka att släpljuset ger den effekten det ger. När de väl såg konturerna kunde de också börja försöka känna ristningens linjer.

Elever från Näsåkers skola undersöker 3D-modellerna. Foto Siv Bylund CC-BY

Släpljus är den metod som av tradition använts av forskare för att finna nya ristningar. Något som ger ytterligare en dimension till elevernas upplevelse.

Några andra saker att tänka på:

  • Ingen av de testade 3D-modellerna ovan var en exakt taktil modell av en hällristning. De två mest användbara och originallika modellerna, den omålade och den målade 3d älgen, är för blanka. En mattare yta är att föredra, om det är möjligt att åstadkomma.
  • Om blocket de utskrivna ristningarna sitter på var rektangulärt skulle det troligen bättre framgå att ristningen är ett utsnitt ur berget, vilket vi bedömer som en fördel.
  • Vi har i det ovanstående använt flera modeller av en och samma ristade älg. Det är lätt att se vad som är upp och ner på en älg. Det gäller dock inte alla ristningar i Nämforsen. Om en ristning med ett inte helt självklart upp och ner tas ur sitt sammanhang blir det ännu svårare, än in situ, att avgöra vad som är upp och vad som är ner på ristningen.

Museum in a Box

Den här ”övningen” engagerade både lärare och elever mycket. Att objekten var 3D-modeller spelade liten eller ingen roll. Vi skulle lika gärna kunnat haft papperslappar med bilder av ristningar. Det var rösten i lådan som var intressantast. Inte det som låg på lådan.

(…)

Om man ska installera en låda i museet bör den vara i ett ”tyst” utrymme.

Speakertexterna vi gjorde till varje enskild ristning innehåller medvetet många frågor invävda i texten. Det fungerade dåligt eftersom eleverna genast vill svara på frågorna, men blir avbrutna av att speakern fortsätter prata. Om det ska finnas frågor i speakertexten bör de därför ligga sist.

Några hällristningar är mycket svåra att tolka. Speakertexten bör ta god höjd för att det finns flera tolkningar av figurerna.”

Museum in a Box med en 3D-utskrift av hällristningar från Nämforsen. Den gul-svarta färgkombinationen är vald för att underlätta för personer med nedsatt syn att urskilja figurerna (som också framträder i relief). Utskrift: Kaproco AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Alundaälgen

”Den tyngsta 3D-modellen av Alundaälgen i skala 1:1, var en riktig hit. Alla elever och lärare, utan undantag, ville hålla i den, och det blev huggsexa. (Det är ju faktiskt helt ok för det är ju bara en modell.) Just den här modellen är printad i ett tungt, stenliknande kompositmaterial, som mattlackerats på Västerhejde Bilskador AB för att simulera originalets polerade stenyta. (…)

Alundaälgarna i lättare och mjukare material var också intressanta och det gick tex lättare att sätta dom på stavar. Flera elever föreslog att älgen, uppsatt på pinne, skulle vara toppen i tex livespel.

Det var bra att skadan (en liten grop) fanns med på modellen. Det visade att älgen hanterats.

Om man vill tillverka kopior av stenföremål är ytan och tyngden viktiga faktorer att ta i beaktande. Utav alla de 3D-figurerna vi testat, inklusive hällristningarna, var den billackerade Alundaälgen i skala 1:1 den som gav mest ”äkta forntidskänsla”.”

3D-modeller av Alundaälgen, utskrivna av Kaproco AB efter fotogrammetri utförd av Erik Lernestål på originalet hos Historiska museet. Den mittersta modellen i skala 1:1, samt den översta i 50% skala är printad i stenliknande kompositmaterial, den understa i SLA-plast. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Hällristningar i flexiplats

”De färgglada flexiplastfigurerna gav eleverna inspiration till att hitta på och uppföra små berättelser. Om figurerna gjordes dubbelt så tjocka kan de stå upp och man kan lättare bygga upp en berättelse med figurerna.

Utskrifter i förminskad skala av hällristningar i flexiplast – ett mjukt och tåligt material som är lätt att hålla rent. Utskrift: Kaproco AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Museets kommentar: Personalen på museet ser ingen självklar användning i verksamheten för modellerna i flexiplast, men det kan ha sin grund i dålig fantasi.”

Text: Peter Johansson, Nämforsens Hällristningsmuseum

Slutsatser – 3D-modeller för ökad taktil tillgänglighet vid Nämforsens Hällristningsmuseum

Nämforsens Hällristningsmuseum har sin pedagogik, som ställer sina krav på 3D-modeller för att de skall passa in i förmedlingsverksamheten. I andra sammanhang, på andra platser, finns andra behov och förutsättningar.

I förmedlingsverksamheten vid Hällristningsmuseet ligger fokus vid hällristningarnas nuvarande utseende. Därför passar inte nygjorda kopior med syftet att visa det nygjorda utseendet hos originalristningarna in i just den verksamheten. Även om de hade varit en tillgång i ett annat sammanhang.

På samma sätt har de förstärkta 3D-modellerna och flexiplastfigurerna en betydelsefull funktion för att göra hällristningarna begripliga för personer med synnedsättningar, som inte kan få ett visuellt intryck av ristningarna. Men blir samtidigt mindre meningsfulla för seende som förväntar sig en naturtrogen ”kopia” att visuellt undersöka i släpljus. En förstärkt plastmodell för ökad taktil tillgänglighet är emellertid ingen kopia – den är ett hjälpmedel för att på taktil väg förstå det som synen inte kan förmedla. Och kan med fördel kompletteras med en provbit på en autentisk stenyta, eller en handhuggen skalmodell i sten av en hällristning.

Sammanfattning

Sammanfattningen av hela experimentet blir, oavsett om det handlar om 3D-modeller som känns för plastiga, eller hantverksmässiga rekonstruktioner som känns för nya:

Var som beställare tydlig med ändamålet för modellen, ha en dialog med tillverkaren om förväntat utseende och funktion hos den färdiga modellen, och välj sedan rätt tillverkningsmetod, utformning och material för rätt ändamål.

Elever från Näsåkers skola undersöker den nyristade hällristningen, som ristats med stenverktyg i ett block gråvacka från Nämforsen av stenhuggaren Rudolf Germeroth. Foto Siv Bylund CC-BY

 

 

 

 

3D-modeller för taktil tillgänglighet – ett möte med Synskadades Riksförbund

En luciadag, med antydan till snöflingor i luften, köper jag en saffranslängd på bageriet Brödboden i Visby, brygger kaffe och radar upp ett halvårs produktion av taktila 3D-modeller på tre stora bord nere i Studion på Riksantikvarieämbetet. Klockan tio över nio har sju personer och två ledarhundar från Synskadades Riksförbund i Visby anlänt. Nu skall vi testa vilken betydelse 3D-modeller i olika material och utföranden, med och utan ljud, har för den taktila tillgängligheten ur ett synskadeperspektiv. Testmodellerna är framför allt baserade på skanningar som gjorts av hällristningarna vid Nämforsen. Här finns hela skalan – från en helt autentisk kopia, ristad med stenverktyg i ett 14 kilos stenblock av gråvacka från Nämforsen, till 3D-printade plastmodeller.

Kopia av hällristning från Nämforsen i 100% skala, ristad för hand med stenverktyg, tillsammans med en 3D-utskrift i plast av samma ristning i 50% skala. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

På hällristningarna vid Nämforsen finns både älgar och älghuvudstavar. Som jämförelse finns därför också Alundaälgen, som kan ha varit själva huvudet på en älghuvudstav, med som 3D-print (baserad på en skanning gjord hos Historiska museet); både i full skala och förminskad till hälften.

3D-modeller av Alundaälgen: 100% skala i CJP fullfärgskomposit, slipad och ytbehandlad med billack, samt 50% skala i samma material utan ytbehandling och i vit SLA-plast med 0,05 mm lagertjocklek, ingen ytbehandling. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Fullskaleälgen är printad i ett tungt, stenliknande kompositmaterial, som har mattlackerats på Västerhejde Bilskador AB för att simulera originalets polerade stenyta. Halvskaleälgarna är tillverkade dels i samma kompositmaterial utan lackering, med lätt skrovlig yta, dels i högupplöst plast med en jämn yta som liknar polerad sten. Den släta miniälgen blir testvinnaren. Den ligger bra i handen, och det går lätt att skapa sig en bild av originalet. Den är också lätt för guiden att hantera vid en visning, tål att tappas i golvet, och är inte jättedyr att ersätta.

3D-modell i 50% skala av Alundälgen, utskriven i vit SLA-plast. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Någonstans i Småland håller samtidigt en kopia i skala 1:1 av Alundaälgen att huggas för hand i sten – med en 3D-utskrift som förlaga. Lillälgen i plast, som enkelt ger helhetsbilden av formen, tillsammans med storälgen i sten som ger en känsla för originalmaterialet och originalstorleken, kommer att bli den optimala kombinationen för en taktilt tillgänglig Alundaälg. Storälgen i lackad gipskomposit har jag lust att ta hem och använda som julljusstake.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Hällristningar är svårtolkade, även för seende. Utan imålning och utan de rätta ljusförhållandena går de grunda ristningarna ofta inte att urskilja varken med synens eller känselns hjälp. Därför har jag som komplement till kopior och 3D-modeller av hällristningar i autentisk form också låtit tillverka 3D-utskrifter som taktilt förstärker hällristningarnas former och konturer. Dels genom förstärkt djup och raka kanter, dels genom modeller i halv skala av enbart konturerna i 3D, som medger att man känner runt figuren. Att skriva ut i två färger; i den gul/svarta kombination som är lättast att uppfatta för de flesta synskadade med synrester, visade sig bara funka sådär. Det hade varit bättre att skriva ut i gul plast, med förstärkt djup i själva ristningen, och måla i ristningen med svart färg i stället. Den svarta plasttråden som använts för utskrift ligger ömsom nersänkt, ömsom upphöjd, och ibland jäms med den gula plasten. Detta leder till att motivet i sin helhet inte blir kännbart.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ett älghuvud”, konstaterar en av testdeltagarna direkt, efter att ha känt runt formen på den 3-dimensionella hällristningens älghuvudstav. Huruvida de upprättstående strecken på båtristningar representerar besättningen eller konstruktionsdetaljer i själva båten, det kan diskuteras utan slutgiltigt svar bland både seende och blinda. Men plastmodellen som gör strecken kännbara, gör tolkningsförslagen tillgängliga även för den som inte kan se dem. Hällristningar kan vara stora, och svåra att ta in som helhet enbart med känselns hjälp om man inte ser eller på förhand känner till de starkt stiliserade motivens form. Modeller i halv skala eller mindre, med förstärkt djup i ristningen eller enbart som modeller av själva ristningen, ger snabbt en kännbar helhetsbild av motivet. En förminskad kopia i sten ger dessutom känslan för själva materialet. Bägge behövs, och kompletterar varandra – både det autentiska materialet och den förtydligande 3D-modellen. Inte enbart för synskadade, utan också för att ge seende en extra dimension av förståelse.

3D-utskrifter i halvmjuk, tålig flexiplast, som gör hällristningarnas konturer kännbara. 50% skala gör det lätt att skapa sig en taktil helhetsbild av motiven. Modellerna är också enkla för guider och pedagoger att hantera vid visningar ute vid originalristningarna. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Till vänster: En 3D-modell i 100% skala av en hällristning från Nämforsen, utskriven i CJP fullfärgskomposit. Till höger: En handhuggen kopia i 50% skala av samma hällristning i äkta sten (diabas). Bägge förmedlar taktil information om hällristningen – men utifrån olika aspekter. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

Det snackas så mycket. Det finns så många autenticitetsfanatiker bland människor som jobbar med levande historia och hantverk. Där förståelsen saknas för att 3D-modeller är ett redskap bland alla andra, i sin egen rätt och med sina egna goda tillämpningar, och inget konstgjort i-stället-för för kopior i autentiska material och tekniker. 3D-teknik är ingen metod för att printa ut ”kopior” av föremål. Det som kommer ut ur printern är representationer av originalföremålens ytterformer. Varken mer eller mindre. Kopior är någonting helt annat. 3D-modeller är däremot de perfekta prototyperna för tillverkning av kopior i autentiska material – vare sig det handlar om vaxmodeller för gjutning i förlorad form, eller en mät- och hanterbar prototyp för en kopia av Alundaälgen huggen i sten.

Kopiering av Alundaälgen med en 3D-modell (underst) som förlaga. Foto: Rudolf Germeroth CC-BY, som också tillverkar kopian av Alundaälgen

Med på bordet finns också Museum in a Box, med 3D-modeller som ljudsatts via RFID-chips och kan berätta sina egna historier då de ställs på ljudboxen. Bra eller dåligt? I vilka sammanhang och för vilka målgrupper? Diskussionerna har gått runt några varv på kontoret, och ett försök att introducera Museum in a Box på ett demensboende gav inget resultat. Men i fallet personer med nedsatt syn, visar det sig helt klart finnas en poäng med att via ljud tillföra ytterligare en dimension till modellerna. Där är det den talade informationen kopplad till modellen, som skapar mervärdet av Museum in a Box. Att både ljudkvalitén och modellerna är enkla har i det här fallet ingen betydelse. Testgruppen, med varierande grader av synnedsättning, är helt överens om att Museum in a Box är ett användbart verktyg. Inte ute i utställningar, där lösa modeller lätt försvinner, utan för specialvisningar och pedagogisk verksamhet med mindre grupper.

Museum in a Box med ljudsatt modell av hällristningar från Nämforsen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
3D-modeller av hällristningar från Nämforsen för användning med Museum in a Box. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Vi diskuterar medeltida träskulpturer från kyrkor, och det faktum att Gotlands museum har en stor samling sådana bakom glas – helt omöjliga att förstå taktilt för den som inte kan se dem. Att enbart få dem återberättade för sig, kan inte återge deras speciella, strama formspråk, helgonens olika attribut och veckrika klädnader, den tidigmedeltida upprättstående Kristus på korset med raka armar och kungakrona, jämfört med senmedeltidens plågade, förvridna gestalt som hänger ner från de fastspikade armarna med törnekronan på sned. Det borde finnas 3D-modeller utanför montrarna, konstaterar testgruppen. Och där fick jag svaret på någonting jag funderat på länge, och som ingen museipersonal jag träffat kunnat svara på – om det är någon mening med att ha modeller utanför montrarna eller inte.

Medeltida träskulpturer på Gotlands museum. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Samtalet går vidare kring de gotländska medeltidskyrkorna; de som är en så viktig del av det gotländska landskapet och identiteten. Med vackra takvalv och andra arkitekturdetaljer som jag själv gillar att fotografera. Hur kan man göra sådant taktilt tillgängligt i modellform? En av deltagarna kommer från Gerum. Hon har sin hembys kyrka som keramikmodell hemma. Jag får kontaktuppgifterna till keramikern. Att tillgängliggöra taktilt handlar inte enbart om exakta skanningar och print med precision på tiondels millimetern. Ibland behövs den konstnärliga och hantverksmässiga aspekten också, för att återge det som människor har skapat. Mötet avslutas i lagom tid för att jag skall hinna se luciatågets sista tomteluva lättad försvinna runt hörnet.

Sanda kyrka, Gotland Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.