Taggad: Hälsingegårdar

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.