Taggad: Hassela

Fler Kensingtonrunor i Hassela

Ersk-Matsgården i Hassela, Hälsingland. Drängkammaren där ordet diefvulen finns skrivet med runor i taket ligger på andra våningen i den vänstra byggnaden. Foto Magnus Källström

Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.

För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.

Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.

Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.

Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto Magnus Källström

Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.

Namnet iohan fredrick och årtalet 1877 i tröskladan vid Granhult. Foto Magnus Källström

Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!

Namnet oscar och datumet 18/10 1870 på samma vägg. Foto Magnus Källström

Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.

De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.

Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.

Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.

I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.

De sentida runorna i höladan vid Svedje i Njurunda, Medelpad. Teckning av Gottfrid Holmlund i ATA.

Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.

Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.