Taggad: hbtq

Vad tar vi för plats i historien?

HBTQ-rörelsen har under sin existens i första hand försökt överleva och kämpat för sina mänskliga rättigheter. Som Mark Meinke påpekar, fanns det inte i stunden något vidare utrymme eller tillfälle att stanna upp och fundera över vad som skulle bli viktigt att bevara för framtiden (2016). Mycket av de spår som HBTQ-rörelser lämnat är immateriella. De har ofta varit temporära av naturen, men de har också gömts undan för att samhället sett andra sexualiteter som avvikande. När vi ser på de spår och berättelser som i dag finns att tillgå, framträder också en bredare samhällshistoria.

I juni 2016 valde den dåvarande presidenten Barack Obama att designera Stonewall Inn och grönområdet intill, Christopher Park, till ett nationellt monument. Detta är platsen för Stonewall-upproren 1969. Obamas resonemang löd:

I’m designating the Stonewall National Monument as the newest addition to America’s national parks system. Stonewall will be our first national monument to tell the story of the struggle for LGBT rights. I believe our national parks should reflect the full story of our country – the richness and diversity and uniquely American spirit that has always defined us. That we are stronger together. That out of many, we are one.”

Hela utlåtandet kan du höra här.

Queerhistoriska platser

Det finns ett helt hav av platser att tillgå, om vi gräver litet. Vi har dels platser som är kopplade till en historisk person, som tillskrivs eller själv har identifierat sig som HBTQ-person. Lesbiska exempel här är t.ex. Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Utomlands hittar vi bland annat Shibden Hall, som tillhörde Anne Lister (som under året fått litet mer uppmärksamhet efter HBO-serien Gentleman Jack).

Arkivklipp ur bladet för spårvagnsturen ”Var åker vi, egentligen?”, som anordnades under Heterohatets dag 25/8 2007. Sista meningen avslutas på andra sidan, men ordet ”platsen”. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB). Foto: Frej Haar (CC-BY).

Sedan har vi platser som inte är knutna till en person. Ovannämnda baren Stonewall Inn är ett exempel. Ett tänkbart svenskt exempel skulle kunna vara Socialstyrelsen, eller kanske mer specifikt trappan. Här skedde ockupationen av Socialstyrelsen 1979, för att få bort sjukdomsklassningen för homosexualitet. Fotot längst upp är taget från den dagen. Socialstyrelsen har blivit en återkommande central plats för kampen om HBTQ-personers rättigheter. Förutom ockupationen 1979, ockuperades den även 1985 (för att få samma rättsliga skydd som heterosexuella). På senare år har det här skett ockupationer för kampen om transpersoners lika rättigheter.

Klubben Bitch höll till i Kolingsborg mellan 1994-2002. Byggnaden ansågs ha särskilt högt kulturhistoriskt värde, och var grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Kolingsborg revs 2015. Foto: Unstraight Museum (CC BY-NC-ND).

De svenska klubbarna har inte haft samma tur som Stonewall. Först och främst har vi inte haft samma krogkultur i Sverige som i USA. Den utvecklas här mycket senare. Men barer och klubbar har ofta legat undangömda och varit i tillfälliga lokaler, som med åren också rivits. Klubben Diana i Stockholm huserade flera olika lokaler under sin tid, bland annat Ceders Café som låg i Vitabergsparken, innan den försvann helt.

Ur Revolts Gay Guide 1979. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB) i Göteborg. Foto: Frej Haar (CC-BY).

Hansastaden Visby – mer än bara medeltid?

Det finns dock platser som inte kommer rivas i första laget. På bilden ovan ser ni ett antal platser i Visby som listades i Revolts Gay Guide från 1979. Reseguiderna försökte få med alla platser i världen, och det finns liknande specifikt för lesbiska (bland annat en som hette Gaia’s Guide). På vilket sätt hade dessa platser betydelse för homosexuella män under 1970-talet? Jo, de var platser för cruising, det vill säga platser där män kunde träffa andra för att ha sex. Guiden blir ett tidsdokument som berättar hur samhället förhöll sig till homosexualitet då. Visby fortsätter existera.

Det är inte alltid uppenbart vart vi skall leta. Inte heller vad som räknas som kulturarv. Vad inkluderar vi i en nationsberättelse, och vad lämnas bort? Vart drar vi gränsen mellan relevans och irrelevans, och vem är det som sätter den?

Tips!

Vill du veta mer om HBTQ-platser? Kolla in Stockholm Region Unstraight, projekten I’m Every Lesbian och Eva-Lisas monument av Sam Hultin, Uppsala, Darling av Upplandsmuseet tillsammans med Sofia Breimo och Uppsala konstmuseum samt Lesbisk Odysse, det rullande museet.

Om du vill läsa och lära dig mer, finns bland annat böckerna ”En annan stad” (2002) av Margareta Lindholm och Arne Nilsson, Hanna Hallgrens avhandling ”När lesbiska blev kvinnor” (2008), ”LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History” (2016) av National Park Service samt Lesbiskt Arkiv.

Källor:

Meinke, Mark. (2016). Why LGBT Historic Sites Matter. I Springate, M (ed.). LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History. Finns att läsa här.

Att öppna dörrar

 

Ritning av dörrar på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Vad är egentligen HBTQ-kulturarv? Kan byggnader ha en sexualitet? För mig handlar ett HBTQ-perspektiv på kulturarvet inte om att överföra nutida sexuella identiteter till en dåtid, utan om att hjälpa oss att förstå och beskriva hur vår samtids förståelse och syn har uppstått.

Kulturmiljö är en del av kultarvet, som innehåller avtrycken som vår mänskliga aktivitet avsatt i den fysiska miljön. Den kan innehålla byggnader och landskap, men även immateriella uttryck som traditioner och annat som inte nödvändigtvis syns eller går att ”ta på”.

Har byggnader en sexualitet?

Att ställa sig frågan om byggnader har en sexualitet kan upplevas som litet löjlig. Precis på samma sätt som det kan upplevas löjligt att fråga sig om byggnader har ett kön. Men är det verkligen så dumma frågor? Att vi upplever frågorna som märkliga har kanske mer att göra med att vi inte kan se hur dessa skulle vara relevanta för ett objekt. Att vi inte kan se deras relevans har kanske mer att göra med att vi inte är vana vid att ställa dem. Sexualitet och kön är två av de många beståndsdelar som utgör människan, och som påverkar hur vi ser och navigerar världen. Om kulturarvet och kulturmiljön handlar om människans spår genom tiderna, så bör väl människans många olika uttryck inkluderas där? Vi kan inte separera den mänskliga dimensionen från teknikhistorien, eller arkitekturhistorien, eller någon annan del av historien heller. Utan den mänskliga dimensionen, så försvinner byggnaders kontext. Kan vi se estetiska värden i ett museiföremål som lyfts från sin ursprungliga miljö och placerats i en monter? Absolut. Och det samma kan sägas för många byggnader. Men objekten har skapats av någon, och då är vi tillbaka i den mänskliga dimensionen igen.

Att angöra en brygga

Individer som tillhör minoriteter blir ständigt påminda om sin identitet. Att tillhöra den dominerande, normala vardagen gör att jag sällan funderar på de grejerna, då de tillhör normen. Jag har som vit fram till för inte alls länge sedan inte direkt funderat över min hudfärg. Inte sällan får man höra ”hur kommer det sig att du är homosexuell”, eller ”hur kom du fram till att du är trans?”, men hur ofta ställs frågan ”har du alltid vetat att du varit heterosexuell?”. Vad hade vi kunnat få fram om vi börjat vända på våra föreställningar och utgångspunkter? Vår tvekan inför att se hur vissa frågeställningar kan vara relevanta för kulturvården är eventuellt rent av en kunskapsfråga.

Vårt sätt att värdera och tolka, och på så sätt inkludera och exkludera, vissa berättelser är så normaliserat och en del av vår vardag. Vi blir lätt hemmablinda och håller oss till att beskriva det vi känner till och är trygga med att beskriva. Ibland märker vi inte ens av att vi gör ett val. Detta är en av anledningarna till att vi kan uppleva en breddning av berättelser och inkluderingen av nya perspektiv som ibland t.o.m. forcerade. Vi har svårt att föreställa oss att en icke-heterosexualitet inte alltid varit avvikande. Att inte bara män har haft betydelse för utformningen av rummet (fråga: hur har kvinnor utformat rummet?). Att Sveriges historia är mer än bara kungar, slott och kyrka. Historien flätas samman av en oerhört komplex och mångtrådig väv, det är inte alltid så att alla trådar syns vid första anblick.

Detaljritning av kakelugnsluckor på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Tomrummen är också rum

Frånvaron av, eller bristen på, vissa perspektiv eller aspekter berättar också något. Att HBTQ-historiens (uppmärksammade) platser domineras av associationer till homosexuella män, berättar något om de samhällsstrukturer som fanns då och nu. Bland annat visar det att kvinnor inte haft samma tillgång till det offentliga rummet som män. Det i sin tur, speglar också en större samhällsstruktur och urval av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som även den lyser med en frånvaro av kvinnor. Den uppmärksammade HBTQ-historien tillhör även den en vit medel- och överklass, samma mönster som i vår övriga historia. Som forskaren Alison Oram påpekade, så har lesbiska och deras materiella arv inte bevarats på grund av den inlästa sexualiteten, utan på grund av deras klasstatus och annan samtida betydelse (Oram 2001, s. 46).

Vi kan inte veta allt. Kulturarvsfältets anställda utgör fortfarande en väldigt homogen grupp, vilket också påverkar vad vi bär med oss och vad vi vet. Men det hindrar oss aldrig från att lära oss mer. Att öppna dörrar som gör att fler får inblick och medvetenhet kring att det finns många olika berättelser, erfarenheter och aspekter som ryms inom en kontext är en bra utgångspunkt.

Tips!

Ett tips på litteratur om hur sexuell identitet berör arkitektur är Katarina Bonneviers avhandling ”Behind Straight Curtains” (2007), som bland annat undersökte hur Selma Lagerlöfs Mårbacka utmanade sociala normer och uppfattningar om arkitektur.

Är du nyfiken på hur representationen inom musei- och kulturarvsområdet ser ut? Anna Lund publicerade 2015 i samarbete med Riksantikvarieämbetet ”Vem berättar? Vad vill man berätta om? Till vem vill man berätta? Med fokus på anställda inom musei- och kulturarvsområdet” som undersökte just dessa frågor. Den går att läsa och ladda ned här.

Källor:

Oram, Alison. (2001). Telling Stories About the Ladies of Llangollen: The Construction of Lesbian and Feminist Histories. I Gallagher, A-M. et al. Re-presenting the Past: Women and History. London: Routledge.

HBTQ + kulturmiljövård = sant?

Jag heter Frej och sedan november är jag praktikant på kulturvårdsavdelningen (enheten för kulturvårdsstöd) i Visby. Min pågående masteruppsats handlar om lesbisk kulturmiljö och kulturarvsinstitutioner, där jag valt att titta närmare på just Riksantikvarieämbetet. Men vad är egentligen lesbisk kulturmiljö? Hur hänger HBTQ och kulturarvsinstitutioner ihop?  Ämnet är inte särskilt uppmärksammat, och därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva litet inlägg om det. Det finns många olika aspekter att ta upp, så jag tänkte försöka skriva om ett par som jag stöter på mest i min del av kulturarvsfältet. I det här första inlägget kommer jag presentera mig själv och mitt ämne i korthet.

Frej Haar, masterstudent i kulturvård och praktikant på enheten för kulturvårdsstöd. Fotograf: Sara Norrehed (CC BY)

Jag heter som sagt Frej. Jag läser min tredje termin på masterprogrammet i kulturvård vid Göteborgs universitet, och är utbildad bebyggelseantikvarie. Mina huvudsakliga intressen inom kulturvårdsfältet rör ämnen som identitet, berättelser och annat som kan tänkas ingå under kulturarvspolitik. Förutom det läser jag även arkeologi. Eftersom att jag är antikvarie, så fokuserar jag allra mest på platser och miljöer, vare sig dessa innehåller bebyggelse eller inte.

Att forska om HBTQ-arv

Min pågående uppsats undersöker svenska kulturarvsinstitutioners relation till lesbisk kulturmiljö, där Riksantikvarieämbetet utgör fallstudie. Främst riktar jag in mig på den politiska och institutionella delen, det vill säga hur olika propositioner, styrdokument och yrkesverksamma förhåller sig till ett mer övergripande HBTQ-perspektiv. Ovanpå det försöker jag kartlägga potentiella kulturmiljöer och platser som kan knytas till ett lesbiskt arv, bruk, eller historia.

Att applicera ett HBTQ-perspektiv  på kulturarv är fortfarande inte särskilt vanligt, varken i en svensk eller internationell kontext. De vetenskapliga texter som finns behandlar generellt musei- och arkivområdena, och det finns ett stort glapp när det kommer till kulturmiljö(vården). Oavsett om det är inom musei-, arkiv- eller kulturmiljöverksamheten, är det i dag inte självklart att applicera, eller inkludera, ett HBTQ-perspektiv. Den nuvarande bristen på forskning skall inte tolkas som ett tecken på irrelevans för kulturvården, utan tydliggör snarare behovet och vikten av att det bedrivs forskning om perspektivet inom fältet.

Jag tror att många (inklusive mig själv!)  kan ha svårt att se hur och vad en koppling mellan HBTQ och kulturmiljövården innebär, särskilt när det gäller platser och byggnader.

Kulturarvets demokratiska roll i samhället

Just när det rör kulturmiljövården, är det särskilt angeläget att öka medvetenheten kring ämnet än till exempel jämfört med museerna . I processen av utpekandet och bevarandet av byggnader som kulturhistoriskt värdefulla, skapar vi, likt resten av kulturarvsfältet, också en uppfattning om vad som kan och inte kan anses vara värdefullt.  Till skillnad från museernas föremål, så är byggnader och miljöer en del av vår vardag på ett annat sätt: De har en mycket mer permanent, aktiv och ”naturlig” närvaro i vår fysiska miljö, vilket gör att de därför spelar en betydande roll i vad vi uppfattar som kulturarv eller inte (Grahn 2007).

Tillsammans har vi ett ansvar och uppdrag att värna om mångfalden av berättelser och kulturarv, både de redan välkända, de mindre kända och de okända. Riksantikvarieämbetet är en av de aktörer som skall verka för att arbeta med att lyfta mångfalden av historier och kulturarv, inklusive HBTQ-personers. Riksantikvarieämbetet har på kulturmiljöfronten inte arbetat med HBTQ-perspektiv i någon större utsträckning , och jag hoppas att jag med min praktik och uppsats kan bidra till att öka medvetenheten på sikt.

Alla har en historia, syns din?

Historiskt sett har platser varit viktiga för HBTQ-personer. Eftersom att vi inte kan utläsa personers sexualitet eller könsuttryck baserat på utseende, har mötesplatser för att träffa likasinnade varit livsnödvändiga. I synnerhet då när personer med könsuttryck och sexualitet som betraktats som avvikande från normen stigmatiserats och blivit utsatta för diskriminering och våld. Homosexualitet blev lagligt i Sverige 1944, för att istället klassas som psykisk sjukdom fram till 1979. Förutom behovet av osynliggörandet för egen säkerhet, så har också spår av HBTQ-personers historia systematiskt ignorerats, undanhållits, och i värsta fall medvetet suddats bort. Vid en första anblick kan det verka som att det inte finns några fysiska avtryck i vår miljö. Mycket av HBTQ-arvet är immateriellt, men det innebär inte att det inte finns fysiska lämningar att ta fasta på, vi behöver bara leta på andra sätt än vi är vana vid för att hitta dem.

Det förefaller inte alltid självklart hur HBTQ-perspektiv och kulturarv och dess vård hänger ihop, och jag kommer framöver ta upp litet olika aspekter av det här på K-bloggen. I mitt nästa blogginlägg kommer jag försöka nysta upp och förklara vad som kan menas med lesbisk kulturmiljö, och presentera litet exempel på byggnader och platser som kan ses som kulturhistoriskt värdefulla utifrån ett HBTQ-historiskt perspektiv.

Källor:
Grahn, Wera (2007). Genuskonstruktioner och museer: handbok för genusintegrering. Uppsala: Upplandsmuseet.

 

Stockholm Unstraight – tillsammans skriver vi vår historia!

 

annons för en klubb för homosexuella damer

Jerrys annons.

Under sommaren har The Unstraight Museum lagt upp en massa berättelser på temat hbtq-historia i StockholmPlatsr. Med början på 1600-talet och fram till idag får man lära känna platser med hbtq-historia. Jag måste säga att jag tyckte att jag hade ganska bra koll på hbtq-historia – men det var innan jag började läsa berättelserna i samlingen Stockholm Unstraight! Jag kände inte till att kvinnor kunde dömas till döden på 1600-talet för att de klädde sig som män eller utförde manliga sysslor – däremot inte för att de haft en sexuell relation med en annan kvinna.

Porträtt av Jerry som drev Jerrys klubb
Jerry som drev Jerrys klubb för damer. Foto: okänd, slocknad upphovsrätt

Jag hade aldrig ordentligt reflekterat över hur svårt det måste ha varit att träffa någon i ett samhälle som anser att homosexualitet är brottsligt eller sjukligt. Hur träffades homosexuella på 50-talet, till exempel?

Genom Stockholm Unstraight får man lära känna de platser som har varit mötesplatser för homosexuella och säkert utgjort en oas där människor har kunnat vara sig själva; Jerrys klubb, klubb Diana och Ceders Café för att nämna några. Man får lära känna den olycklige Nils Santesson och läsa den otroligt berörande berättelsen om när Café Copacabana brann ner, historien om ett hatbrott. Och inte minst lära känna många modiga människor som har gått längst fram och kämpat sig svettiga för ett mer tolerant samhälle.

The Unstraight Museum uppmanar alla som vill att berätta sin egen historia på Platsr – ”tillsammans skriver vi vår historia!”. Jag instämmer – fler berättelser måste det finnas där ute! Platsr är dessutom fortfarande väldigt tomt på kärlekshistorier – vilket är ett problem varje 14e februari. Ge mig något att puffa för på Alla hjärtans dag!

Stockholm Unstraight har finansierats av Länsstyrelsen i Stockholm inom ramen för deras Kalejdoskopsatsning.

>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr, Kringla och K-samsök