Taggad: Informationsspridning

När 3D kommer till korta

3D-teknik har sina begränsningar, och nu skall jag berätta om två tester där 3D-utskrift visade sig vara helt fel teknik för ändamålet. Det ena testet handlade om att skapa en taktil modell av en medeltida runkalender från Lödöse, det andra om ett försök att använda ljudsatta 3D-modeller som resurs i demensvården.

Ibland är trä-D är bättre än 3D – Runkalendern från Lödöse

I Lödöse museums samlingar finns en runkalender från tidigt 1200-tal. Den hittades i samband med schaktningsarbete, och under utgrävningen bröts den av på mitten. Lödöse museum har i sin pedagogik satsat särskilt på förmedlingsverksamhet för barn med funktionsnedsättningar, och där finns ett sensoriskt rum som lägger särskild tonvikt vid taktil tillgänglighet. Därför har det funnits ett intresse från museets sida att både skapa en modell i skala 1:1, och en kraftigt förstorad taktil modell av runkalendern (originalet är 20,5 cm långt), som kan användas vid guidningar och andra aktiviteter. Den förstorade modellen skall vara så stor att runorna både är avläsbara med känselns hjälp, och synliga när guiden står inför en grupp i utställningen där den medeltida originalkalendern ligger.

Runkalendern från Lödöse som digital 3D-modell, skapad genom fotogrammetri. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Första försöket att skapa en 3D-modell gjordes via fotogrammetri. Den digitala modellen såg bra ut, lades ut på Sketchfab (se skärmdump ovan) och försågs med information om de olika runorna och deras funktioner. Sedan kom testet med utskrift. Runkalendern är i original 20,5 cm lång, och runorna är tunt ristade med en knivspets. Vi gjorde en 3D-utskrift av en testbit i skala 1:1, av 3D-filen som blev resultatet av fotogrammetrin, och runorna var osynliga på utskriften. Nytt försök gjordes därför med laserskanning av runkalendern.

Laserskanning av runkalendern på Lödöse museum, med hjälp från MLT Maskin & Laserteknik AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.
Laserskanning av runkalendern på Lödöse museum, med hjälp från MLT Maskin & Laserteknik AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

3D-filen som blev resultatet av laserskanningen kunde producera en 3D-utskrift i skala 1:1 där de ristade linjerna blev vagt synliga. Men långt ifrån tillräckligt för att en utskriven runkalender i 4x originalstorlek skulle ha både känn- och synbara runor. Ytan blev också mycket dålig, och såväl stöd som lager skapade ojämnheter som förstör både det taktila och det visuella intrycket av modellen. Den sida av utskriften där stöden satt, blev helt oanvändbar. Det blev inga fler försök med att skriva ut runkalendern i två delar, eftersom resultatet blev så dåligt.

Testutskrift av den 3D-skannade runkalendern. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Testutskrift av den 3D-skannade runkalendern. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

CNC-fräsning skulle ge ett lika dåligt resultat. Möjligen skulle det kunna gå att bearbeta den digitala filen för kraftigare mönsterdjup – men det är ett extremt tidsödande arbete, och resultatet skulle ändå inte bli det önskade. Det är bara runor ristade i trä med kniv, som verkligen ser ut och känns som runor ristade i trä med kniv. I det här fallet är det både bättre, billigare, snabbare och enklare att använda 3D-modellen som förlaga, och skära ut en rekonstruktion av runkalendern i önskad skala i trä (originalet var tillverkat i buxbom). Och då kan man också utan någon extra arbetsinsats återskapa den ursprungliga formen på kalenderstickan, utan brottet på mitten. Den taktila känslan av att hantera en trärekonstruktion blir också bättre, och mera rättvisande gentemot originalet, än att hantera en hal plastbit. Ibland är trä-D bättre än 3D.  Men – en digital 3D-modell, som är tillgänglig alltid och överallt via Sketchfab, är ett ovärderligt hjälpmedel för skapandet av en trärekonstruktion.

Rekonstruktion av runkalendern i trä, med hjälp av 3D-modellen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ibland är 2D bättre än 3D – Museum in a Box på demensboendet Hattstugan

Det andra testet genomfördes på demensboendet Hattstugan i När på Gotland. Där var det redskapet Museum in a Box som testades, med ljudsatta 3D-utskrifter. Kanske det här skulle kunna vara en metod för att låta museet komma till personer som på grund av sjukdom inte kan ta sig till museet? Men det visade sig snabbt att 3D-utskrivna miniatyrer i plast inte är något användbart hjälpmedel för detta ändamål.

Museum in a Box, med en byst av Einstein och bilder av fåglar. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Det där känner man inte igen att är en människa”, säger Jane Lindell Ljunggren, grundare till demensboendet Hattstugan i När, när jag visar en drygt 8 centimeter hög 3D-utskrift i svart, blank plast av Albert Einsteins huvud. Frågan jag ställt, är den om hur demenssjuka kan tänkas uppfatta små ljudsatta 3D-modeller av det slag som används tillsammans med Museum in a Box. Är det här en bra metod för museer att nå ut med föremål ur sina samlingar till personer med demenssjukdom, som själva inte kan ta sig till museet? Svaret är ett tveklöst nej. Även om en autentisk inspelning av Albert Einsteins egen röst, på engelska med omisskännlig tysk brytning och tidstypiskt radioknaster, tonar fram när RFID-chipet i botten av modellen kommer i kontakt med plastlådan som är själva Boxen i Museum in a Box. Demenssjukdom påverkar redan tidigt rumsuppfattning och igenkänningsförmåga. En liten, enfärgad plastmodell av en människa går det sedan inte att känna igen ansiktsdragen på, eller ens identifiera som en avbildning av en människa. Resultatet blir bara irritation, som ytterligare förstärks av ljudet, som inte kan kopplas ihop med modellen.

De små laminerade korten med nostalgiska fågelbilder, tillsammans med deras läten och Sir David Attenboroughs anekdoter från BBC Radio 4, ser Jane heller ingen praktisk användning för i demensvården. Ens om radiorösten hade varit svensk. Ljud och djurläten är visserligen bra, och kan väcka minnen, men då skall allting vara tillgängligt i digital form, med foton och ljud enkelt tillgängliga tillsammans i en surfplatta. Det blir bara besvärligt för personalen att hantera kartotek med lösa kort som tappas bort. En nätströmsberoende Box, vars adapter snabbt försvinner tillsammans med skarvsladden, gör Museum in a Box ännu mindre användbar i demensvården.

Jag packar ihop Boxen och plastmodellerna. Tillsammans med de mycket dyra, mycket autentiska och för demenssjuka (möjligen undantaget demenssjuka arkeologer och hällristningsforskare) mycket obegripliga taktila modellerna av älgristningar från Nämforsen. Ibland är 2D bättre än 3D; särskilt när sjukdom har förskjutit tidens perspektiv, och rivit det 3-dimensionella rummets väggar.

3D-modeller av en hällristning från Nämforsen. I förgrunden en färgutskrift med den imålning som finns idag, och bakom den modeller med målningen bortredigerad; till höger även med större djup, för ökad taktil tillgänglighet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Sammanfattning

3D-teknikens svaghet, när det kommer till att producera fysiska modeller, är oförmågan att återge originalens materialitet och funktion. 3D-utskriften blir en (mer eller mindre välliknande) avbildning av objektets yta, men inte mer än så. Många ytstrukturer, former, material, texturer och ornamentik är dessutom omöjliga att skapa ens acceptabla avbildningar/representationer av via 3D-utskrift. Däremot kan en digital 3D-modell vara ett viktigt hjälpmedel för studier av, och förståelse för ett föremåls form, vid skapandet av en kopia eller rekonstruktion i annat material – t.ex. vid tillverkning av en runkalender i trä, där man via en 3D-modell kan vända och vrida digitalt på originalet för att se alla sidor och hur de ansluter till varandra. Detta kan ske oberoende av tid och rum, och utsätter inte heller originalföremålet för det slitage som hantering innebär.

Skalmodeller framställda via 3D-teknik kan ha en pedagogisk funktion, men förutsätter att målgruppen/mottagaren kan tolka modellen som just en skalmodell. Vid andra försök jag gjort med Museum in a Box, t.ex. med elever från Nämforsens skola, har det varit ljudet och berättelsen i Boxen som varit det viktiga – inte 3D-modellen med RFID-chipet som sätter igång ljudet.

Museum in a Box med 3D-utskrifter i olika utföranden, samt en modell gjuten i gips i en form tillverkad av en 3D-utskrift, av hällristningar från Nämforsen. Den gul-svarta färgkombinationen är vald för att underlätta för personer med nedsatt syn att urskilja figurerna (som också framträder i relief). Foto: Siv Bylund CC-BY

Funkar generösa användargränssnitt?

Här kommer det sjunde och sista inlägget i vår serie om generösa gränssnitt för kulturarvssamlingar. I det här inlägget sammanfattar vi resultaten och även de insikter vi tror oss ha vunnit genom utvärderingen. Vi ger också en fingervisning om hur vi går vidare efter utvärderingen och hur vi kan stödja kulturarvsorganisationer som skulle vilja bygga generösa gränssnitt till sina samlingar.

A moodboard of prints, textiles and jewellerty featuring floral designs.
Skärmbild från en av de generösa prototyper vi utvecklade och utvärderade.

Frågor och svar

När vi började utvärderingen hade vi ett antal frågor vi sökte svaren till:
– Varför finns det inte flera generösa användargränssnitt i produktion?
– Tycker användare om generösa användargränssnitt?
– Är de svåra och därmed kostsamma att utveckla och förvalta?
– Om användare tycker om dem, hur kan vi uppmuntra och stödja kulturarvsorganisationer att skaffa sig dem?

De fyra prototyper vi utvecklade (1, 2, 3, 4) och de användartest vi genomförde var medel i målet att söka svar på dessa frågor. Fick vi svar? Ja, vi tror det.

Vad tycker användarna?

Om vi börjar med frågan om användarna tycker om dem så är svaret: ja. OM de används till det syfte och till den typ av användarbeteende de är avsedda för: digitala flanörer som söker inspiration men inte riktigt vet vad de exakt söker. De upplevs sannolikt som långsamma och omständliga av användare som söker information och referenser om ett ämne eller företeelse de vet att de söker efter. Det är stor skillnad att optimera en tjänst för t.ex. en användare som söker ”Jag vill hitta fakta om målningen Bataverna trohetshed” jämfört med en användare som söker inspiration för sitt eget skapande ”jag vill hitta inspiration för ett mönster jag kan trycka på min nya t-shirt, jag tror den ska vara blå och med växtliknande mönster”. Det är också stor skillnad mellan att t.ex. söka efter ett specifikt båtmanstorp på Listerlandet och att söka en översikt över hur många och var alla kända båtmanstorp finns i Sverige. Kort sagt: Don efter person!

Är de svåra och kostsamma att utveckla?

Generösa gränssnitt är tajtare kopplade till mer specifika användarbeteende och innehållsbehov än sökcentrerade tjänster. Det gör att det är svårare, och ibland kanske olämpligt, att utveckla eller använda generiska design- och tekniklösningar. De kommer därför inte heller som inbyggda eller tillvalstillägg i de samlingssystemprodukter som museer oftast köper in. Det gör att utvecklingen av generösa användargränssnitt ofta är en fråga om att skräddarsy lösningar. Sådana är ofta mera kostsamma än standardlösningar, de kräver antingen köp av eller att man har egen design och utvecklingskapacitet. I fallet generösa användargränssnitt behöver också design och mjukvaruutvecklingskompetensen kombineras med innehållsexperter (intendenter, curatorer) i ett tajt samverkande team för att det ska bli ett bra resultat.

Varför finns det så få generösa användargränssnitt i produktion?

Väldigt få museer eller andra kulturarvsinstitutioner i Sverige har den kombination av kompetenser som behövs för att utveckla generösa användargränssnitt i sin egen organisation. Man nöjer sig också oftast med att använda det sökgränssnitt som kommer på köpet med det samlingsförvaltningssystem man valt att köpa in. En storlek får därmed passa alla. Vi bedömer att detta är huvudanledningen till att generösa användargränssnitt inte används av så många kulturarvsinstitutioner, i Sverige och internationellt.

Vad kan Riksantikvarieämbetet och andra göra?

Det vi på Riksantikvarieämbetet, tillsammans med mer resursstarka större kulturarvsinstitutioner, skulle kunna göra för att uppmuntra och stödja fler att börja använda generösa användargränssnitt är att dela kunskap, leda med goda exempel, och även dela, i form av öppen källkod och god dokumentation, tekniska lösningar.

En möjlighet för framtiden kan också vara att resursstarkare institutioner tillsammans utvecklar och erbjuder mera färdiga sk ”widgets” som icke-tekniska användare kan skapa och bädda in på sina egna sidor. För att exemplifiera och vara mer konkret med hur ens sådan lösning skulle kunna fungera så ta en titt på Knight Lab:s widgets för kartor, tidslinjer, virtual reality-visare, m.fl. Utvecklingen, och framförallt den långsiktiga förvaltningen, av en sådan uppsättning generösa ”widgets”, fria att använda för alla svenska kulturarvsinstitutioner, är dock resurskrävande och skulle bäst lösas av ett samverkande konsortium av flera kulturarvsinstitutioner.

Resultatkommunikation och införandestöd

All den källkod och dokumentation som vi tagit fram är förstås fritt tillgänglig för andra att använda och därmed kanske komma igång snabbare, enklare och billigare med sin egen utveckling.

Den här bloggserien är också en del av hur vi sprider resultaten från utvärderingen. Men det är inte det enda! Vi tror mycket på det personliga mötet och påbörjade därför att presentera utvärderingen på konferenser och seminarium innan den den ens var färdig. Den närmaste tiden kommer vi att delta på flera konferenser och seminarier för att specifikt presentera och tala om vår utvärdering. De är:

– 11 april, Östersund, Vårmötet, Pass 3: Vägen till en lustfylld databas

– 25 april, Göteborg, Digikult

– 23 maj, Stockholm, Seminarium om innovativa gränssnitt

I mån av tid kommer vi också gärna på besök till er konferens eller organisation för att på plats berätta om generösa användargränssnitt och hur de kan stödja er organisation att bättre ta tillvara på era digitaliserade samlingar. Det är bara att ta kontakt!

Tack!

Till sist, ett tack till de museer som vara våra partners i den här utvärderingen: Nordiska museet, Nationalmuseum, Statens museer för världskultur, och Malmö museer. Tack också till de frilansare och konsulter som på ett bra sätt genomfört sina uppdrag: Martin Törnros/Interaktiva rum, Olivia Vane, och Delorean.

Hur går designen av ett generöst användargränssnitt till?

I vårt första inlägg om generösa användargränssnitt introducerade vi själva konceptet. I det andra inlägget gav vi ett exempel på en av de fungerande prototyper vi utvecklat som del av vår utvärdering. I detta tredje inlägg tar vi ett steg tillbaka och berättar lite om hur vi försökte lära av andra, identifiera användarbehov och skissa på lösningar.

Förstå och Definiera (Empathize & Define)
Det första vi* försökte göra var att förstå de användare som inte tycker att konventionella samlingssöktjänster fungerar bra för dem. Vi lära av de som redan utvecklat generösa gränssnittsprototyper – varför återuppfinna hjulet eller falla i samma gropar? Denna initiala research motsvarar de faser som i Design Thinking kallas Empathise och Define – eller Förstå och Definiera.

Design Thinking-processen visualiserad
En översikt över Design Thinking-processen


Det första vi gjorde förstås var att läsa in oss på det som andra redan har skrivit om generösa användargränssnitt och personligen testa de prototyper som redan utvecklats. Vi visste från den läsningen att det finns användare som söker visuell inspiration eller föredrar att ta in information visuellt och som är illa tjänade av konventionella samlingssökstjänster.

Vi intervjuade därför också flera personer som ofta använder bilder från museiarkiv i syfte att använda bilderna i egna bildproduktioner eller som inspiration till eget skapande. I korthet kan man sammanfatta att vad de skulle önska de kunde göra i bildsamlingar var att hitta bilder som matchar en viss sinnesstämning (”en melankolisk färgpalett”), känsla (”den ska kännas 50-tal”), eller utstrålar eller innehålla ett visst specifikt motiv (”blekröda blommor”). En del önskade bilder som rent visuellt skulle passa bra i en egen kreation t.ex. en affisch som man redan hade bestämt en färgsättning för, andra ville bara söka bilder för inspiration då de inte ville bli för influerade av förlagor i sitt eget skapande.

Utöver detta ganska speciella och specifika behov framgick det också att dessa användare uppskattade så hög teknisk kvalitet som möjligt på bilderna och att enkelt kunna snabbt ladda ner dem. Flera av de vi intervjuade nämnde Pinterest som fungerade bättre för dem när de letade efter bilder än vad musei- och bildarkiv gjorde. För att ge lite tydlighet till det här användningsbehoven skapade vi två väldigt enkla sk personor som representerar dem: Kim och Alex.

Bild på personan Kim
Kim – en av våra enkla personor


Generera idéer (Ideate)
Nu tyckte vi att vi hade fått en första förståelse för användarna och deras behov. Tillräckligt mycket i alla fall för att gå vidare med att börja genererar idéer för hur vi skulle kunna utforma en prototyp som bättre möter upp dess användares behov. Vi började samtidigt också fundera på vad vi hade i samlingarna som skulle kunna funka väl innehållsmässigt för de användare som söker visuell inspiration. Vi var flera museer* representerade i arbetsgruppen och ett typ av material som återfanns i allas samlingar var föremål och bilder relaterade till historisk dräkt, mode och tillhörande accessoarer.

Hur genererade vi då idéer för vår prototyp? Och hur testade vi dem? Metodiskt utgick vi från den sk ”Designsprinten” där man under en arbetsvecka genomför en designcykel (se Design Thinking-cykeln ovan). Av logistiska skäl kondenserade vi dock våra sprintar till tre dagar. Under hela utvärderingens lopp genomförde vi fem sådana designsprintar med visst arbete, framförallt programmering och andvändartest, däremellan.

För dem allra första idégenereringen använde vi en metod som kallas ”Collaborative Sketching” som först utvecklades av ingenjörer men därefter fått vid användning inom design. Den går helt enkelt ut på att man på kort tid först skapar så mångla olika skisser på en applikation som möjligt. Därefter går man gemensamt igenom varandras skisser, förklarar dem, och ger konstruktiv kritik. Sedan gör man en omgång av skissande till, delar och kritiserar, och om igen så mycket man tycker att det behövs. För varje sådan omgång tenderar gruppens skisser konvergera mer och mer och få fler och fler detaljer.

Handritad skiss på ett användargränssnitt
En av dussintals tidiga skisser!
En skiss som visar hur en modebild visas i en mobilapplikation
En mer detaljerad skiss med lite inklippt kollage.

I vårt fall konvergerade vi mot en applikation som gör det möjligt för användare att via nyckelord (”taggar”), tidslinje och färgpaletter navigera sig fram till bilder på dräkt och mode. Utan att behöva knappa in sökord i en sökruta!


Mot nästa steg – att bygga en prototyp!
Vid det här laget tyckte vi att vi hade en tillräckligt tydlig idé för en applikation för att parallellt börja efterfråga synpunkter på dem från potentiella användare och påbörja själva utvecklingen – nu var vi redo att gå från skisser på papper och whiteboard till påbörja utvecklingen av en fungerande digital prototyp. I nästa blogginlägg så kommer vi därför att presentera hur vi utvecklade vår färdiga prototyp och resultaten från våra användartester av den!



*Vilka är vi förresten?
Jo, vi som arbetade med utvärderingen av generösa användargränssnitt är Aron Ambrosiani (Nordiska museet), David Haskiya (Riksantikvarieämbetet), Albin Larson (Riksantikvarieämbetet), Martin Törnros (Interaktiva rum, konsult), Magnus Waldeborn (Malmö museer), Ulrika af Wetterstrand (Malmö museer), och Robert Ziherl (Nordiska museet). Tillsammans täcker vi in förmågor som produktutveckling, digital produktion, design, mjukvaruutveckling och samlings- och föremålsexpertis.

Faces of Sweden – Explore faces and costume through time with portraits in the Nordic Museum

I denna andra bloggpost i vår serie om generösa användargränssnitt beskriver Olivia Vane, designer och doktorand vid Royal College of Design, den prototyp hon utvecklat på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Om du vill kan du själv också testa den!

Portraits from the past can tell us a lot. What did people wear? What sort of people were painted? How did they want to be presented? ‘Faces of Sweden’ is an interactive timeline showcasing historical portraits from the Nordic Museum, Stockholm. You can use it to cut through time, compare different periods and see how clothes, hairstyles and the style of portraiture changes. The timeline displays 785 portraits (mostly oil paintings but also prints, silhouettes, photographs) dating between 1570-2003.

Portraiture in the Nordic Museum collection has been collected for its cultural heritage value; the paintings serve as a record of what people wore, what kinds of people were depicted, and the artwork that decorated people’s homes.

Portraits in the Nordic Museum collection, ordered vertically oldest to newest
Portraits in the Nordic Museum collection, ordered vertically oldest to newest


Herrporträtt, knästycke, kyller och byxor av gult skinn, spetskrage.
Herrporträtt, knästycke, kyller och byxor av gult skinn, spetskrage. Produktion 1620 – 1660 (Uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Damporträtt, midjeporträtt
Damporträtt, midjeporträtt.Produktion 1830 – 1839 (1830-TALET). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Miniatyrporträtt
Miniatyrporträtt. Produktion 1600 – 1659 (uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Silhuettporträtt, bröstbild, man, vänster profil.
Silhuettporträtt, bröstbild, man, vänster profil. Produktion 1770 – 1820 (uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Select small time spans to focus on and compare different periods:

Screenshot of Faces of Sweden showing portraits from around 1610, and around 1800
Showing portraits from around 1610, and around 1800


Or by selecting a wide time span, cut across time to observe changes:

Screenshot of Faces of Sweden with timeline showing portraits from 1604 - 1887
Bottom timeline showing portraits from 1604 – 1887


’Faces of Sweden’ is built in Javascript/d3.js. The code is available as open source. Data is drawn from the K-samsök/SOCH API.

Generösa användargränssnitt – vad är det?

Tänk dig att du för första gången besöker ett museum. Du går in i museet, men du möts inte av ett urval föremål utan av en intendent bakom en disk. Det finns en informationsskylt som säger att det är en konstsamling och att museet har 72 384 konstföremål. Du är välkommen att titta på dem, men du måste skriva ner ett eller flera nyckelord på ett papper för att beskriva vilka konstföremål du vill ta en närmare titt på. Intendenten tar därefter pappret, går in i magasinet och hämtar ut föremålen, 10 åt gången, på ett rullbord. Du kan därefter modifiera dina nyckelord baserat på av intendenten förvalda konsthistoriska termer. Gör du det tar intendenten bort de konstföremål på rullbordet som inte matchar de termer du valde. Processen upprepas tills dess du är nöjd med urvalet på rullbordet.

Designern och designforskaren Mitchell Whitelaw använde denna liknelse i sin artikel, ”Generous Interfaces for Digital Cultural Collections”, för att beskriva hur han och många användare upplevelser de flesta söktjänster för digitala kulturarvssamlingar som då fanns online. Han menade att denna upplevelse var ”snål” (”stingy”) och enbart fungerar för de som redan vet exakt vad de letar efter och kan formulera en nyckelordssökning som matchar de termer som används av oss i kulturarvssektorn. I artikeln försöker han därefter att definiera karakteristika för generösa användargränssnitt (”generous interfaces”) och även ge exempel på några sådana.

Screenshot of Discover the Queenslander
Discover the Queenslander. Ett av de exempel Whitelaw använder.

Efter att Whitelaw skrev artikeln 2015 har det förstås tillkommit flera exempel – flera av dessa kan du hitta i denna översikt som John Stack från Science Museum gjort. På konferensen EuropeanaTech 2018 presenterade Whitelaw en statusuppdatering för hur generösa användargränssnitt har kommit att utvecklas sedan 2015. I uppdateringen definierar Whitelaw också fyra designprinciper för generösa användargränssnitt:
– Show first, don’t ask (provide rich overviews without search)
– Provide samples and clues (using collection content)
– Show relationships (between collection features)
– Provide rich primary content (deliver on the promise)

Under 2018 och en liten bit in på detta året har vi på Riksantikvarieämbetet, tillsammans med Nordiska museet, Nationalmuseum, Statens museer för världskultur, och Malmö museer, arbetat med att utvärdera generösa användargränssnitt. Syftet är att testa i praktiken om och hur svenska kulturarvsinstitutioner skulle kunna utveckla generösa användargränssnitt och även undersöka hur generösa användargränssnitt upplevs av användarna. Under arbetets gång har vi användartestat tre existerande generösa användargränssnitt och även utvecklat, eller låtit utveckla och användartesta, fyra egna fungerande generösa användargränssnittsprototyper baserade på svenska kulturarvssamlingar.

A screenshot of the splashcreen for the application COINS.
COINS – en av de existerande applikationer vi användartestade.

Givetvis ingår det också att vi delar med oss av resultaten, de positiva såväl som de negativa, så brett som möjligt. Denna bloggpost är därför den första av en serie där vi presenterar vårt arbete med generösa användargränssnitt, de prototyper vi utvecklat och testat, och de lärdomar vi dragit. Onsdagen den 23 januari kommer en bloggpost om prototypen ”Faces of Sweden” som gör det möjligt för användare att utforska och visuellt jämföra samlingsinnehåll via en interaktiv tidslinje.

Vi hoppas också att under året att presentera våra resultat på museikonferenser och seminarier runt om i landet. Mer om dessa när vi vet tid och plats!

Sök medel för att lyfta fram Europas kulturarv

EU-kommissionen har genom fonden för ett sammanlänkat Europa (CEF) utlyst medel för arbete kring Europas kulturarv. Tanken är att skapa nya tematiska kollektioner utifrån Europeanas tjänsteplattform. Kollektionerna kan utgå från redan befintligt material i Europeana, men kan också innefatta nydigitalisering. Totalt finns 2 miljoner euro att söka och fonden kan stå för upp till 50% av de totala kostnaderna.

Sista dag för ansökan är 15 december 2016.

Mer information finns på Innovation and Network Executive Agencys hemsida.

Europeana har skrivit ett blogginlägg om utlysningen och uppmanar intresserade aktörer att höra av sig med idéer.

Du kan även lyssna på en webbsändning om utlysningen som också innehåller en del praktiska råd kring ansökan.

Relevansrankning

I det nya Solr-indexet har vi nu viktat upp vissa parametrar. Vid fritextsökningar är det därmed viktigare med träffar i exempelvis ItemLabel än i beskrivande text. Viktningen drabbar Kringla och alla andra applikationer. Så här ser vår viktning ut just nu:

  • ItemLabel 10
  • ItemTitle 9
  • ItemClass/ItemClassName 8
  • ItemKeyword 6
  • Thumbnailexists 5
  • plats-parametrar (countyName, provinceName osv) 4

Börje Lewin
IT-arkitekt för K-samsök

K-samsöksindexering för sökmotorer

Databaser har ibland kallats för ”internets svarta hål”, de innehåller mängder med information men utan fasta länkar är de inte åtkomliga för sökmotorerna att indexera. Just nu tittar vi på om vi kan göra detta möjligt, att information som levereras till K-samsök indexeras och görs sökbar i t ex Google och Bing. Tanken är att sökroboten ska länkas till källan och skörda innehållet på sidan. Detta innebär att även information som idag inte skördas till K-samsök kommer att indexeras.

Då det finns en standard för sitemaps så har vi valt att följa denna och skapar automatiska sitemaps med K-samsöks-URL (t ex http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/html/16001000227124) till källan från alla skördade objekt. Det har dock visat sig vara lite problematiskt i o m att sökmotorn vidarebefordras vilket inte är så populärt. Vi undersöker detta vidare.

Då en sitemap maximalt får bestå av 50 000 URL:er så skapas nya sitemaps automatiskt när den aktuella blir ”full” och länkarna till dessa samlas sedan i en sitemap index-fil. Vi kommer att köra lite testar under hösten för att se om och hur sökmotorerna indexerar.

>>Johan Carlström, projektledare för K-samsök på Riksantikvarieämbetet

Ny bildpolicy på Riksantikvarieämbetet

The sky is the limit
The sky is the limit. Foto: Carlstr (CC BY-NC)

Jag vill kort meddela att Riksantikvarieämbetet har tagit fram en ny policy för bildsamlingar på nätet. När policyn implementeras så kommer det att få genomslag i RAÄs data i K-samsök gällande t ex uppmärkning/licensiering av foton och metadata.

Den kan vara intressant läsning för de som jobbar med att tillgängliggöra bild/fotosamligar på internet. Läs den i helhet på K-blogg.

>>Johan Carlström – projektledare för K-samsök