Taggad: Internationella fältrunologmötet

Varför bakvända runor i Medelpad?

Det 32:a internationella fältrunologmötet församlat vid Bergastenen (M 3) i Njurunda den 24 maj i år. Foto Magnus Källström

För ungefär en och en halv månad sedan samlades det 32:a internationella fältrunologmötet i Medelpad. 25 runforskare från olika delar av norra Europa kom då till Sundsvall för att se samtliga bevarade runstenar i landskapet och för att kritiskt granska de (högst) preliminära artiklar till utgåvan av Medelpads runinskrifter, som jag fram till dess hade lyckats åstadkomma. Utgåvan är en av de tre forskningsuppgifter som genomförs inom projektet Evighetsrunor.

För att utnyttja den samlade expertisen lite extra hade vi också anordnat en offentlig föreläsning en kväll uppe på Norra berget i Sundsvall, där ungefär hälften av de ditresta runologerna bidrog med fem minuter långa föredrag om valfria aspekter av Medelpads runor. Jag hade för säkerhets skull förberett två inlägg om programmet skulle bli för kort. Det blev dock tvärtom och ett av de ämnen som jag hade tänkt ta upp fick jag släppa.

Det handlade om ett märkligt fenomen som förekommer på flera av de medelpadska runstenarna, nämligen att vissa runor som b, þ, f och k ofta är bakvända. Att dessa varianter särskilt frekventa just i Medelpad är ingen nyhet och själv blev jag uppmärksam på detta fenomen för ca 15 år sedan när jag höll på med min avhandling.

I avhandlingsarbetet studerade jag vikingatida runristare ur olika aspekter och en ristare som hela tiden stack ut var Åsmund Kåresson. Han har ofta kallats portalfiguren i den uppländska runstenskonsten och anses vara den som introducerade den klassiska runstensornamentiken i Mälardalen. När jag undersökte olika grafiska och språkliga drag i mitt material var det märkligt nog alltid något som förenade Åsmund med runristarna i de nordligaste runstenslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Detta blev så småningom så påtagligt att jag började undra om inte Åsmund ursprungligen hade varit norrlänning. Det som slutligen fick mig att våga framföra denna hypotes på allvar, var när jag upptäckte att Åsmund i ett par inskrifter hade använt bakvända varianter av b och þ precis som runristarna i Medelpad!

Då funderade jag inte så mycket på varför denna typ av runor var så frekventa just här, utan såg det mest som en lokal egenhet. Bruket var dessutom ganska oregelbundet och rättvända och bakvända varianter av samma tecken kunde uppträda i en och samma inskrift.

I våras fick jag dock syn på något som fick mig att tänka i lite nya banor. Jag satt då på Kungliga biblioteket i Stockholm med en av Johannes Bureus’ handskrifter, den så kallade F.a. 6. Det som främst intresserade mig denna gång var naturligtvis hans undersökningar av de medelpadska runstenarna. Bureus besökte Medelpad på sin stora norrländska resa 1600–1601 och han ritade då av åtta av landskapets runstenar. Av dessa är fyra numera försvunna och för två av dem är Bureus faktiskt vår enda källa.

Bureus’ anteckningar om Skölestenen (M 8) i handskriften F.a. 6. Notera runalfabetet inom den röda ramen nedtill till höger. Reproduktion: Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Bureus’ teckningar av de medelpadska runstenarna ingår i handskriften F.a. 10:2. Det som finns från detta landskap i F.a. 6 inskränker sig däremot till en enda sida med uppteckningar av inskrifterna och korta noteringar. Bureus har här bland annat noterat ovanligare runformer och även försökt bestämma deras ljudvärden. För ett par stenar har han till och med gjort uppställningar av teckenuppsättningen i den aktuella inskriften efter ordningen i den 16-typiga runraden. En av dessa är Skölestenen i Tuna (M 8), där b-runan både förekommer i rättvänd och bakvänd form. Detta har Bureus givetvis uppmärksammat och han har fört upp båda varianterna i sitt runalfabet. Det som fångade mitt intresse var att han vid den rättvända b-runan hade skrivit ”p” och vid den bakvända ”b”. Dessa ljudvärden har Bureus givetvis härlett från de ord som de aktuella runformerna förekommer i. Den bakvända b-runan finns i abtiʀ som bör svara mot æptiʀ ’efter’, medan den rättvända uppträder i biurn som återger namnet Biǫrn.

I den vikingatida runraden stod som säkert är bekant flera av konsonantrunorna för två olika ljud, där den enda fonetiska skillnaden var att det ena var tonlöst och det andra tonande som exempelvis t för /t/ och /d/, k för /k/ och /g/ och b för /p/ och /b/. Utifrån exemplen på Skölestenen ser det ju ut som om ristaren har gjort skillnad mellan /p/ och /b/ genom att använda den bakvända varianten av b-runan för det senare ljudet.

Namnet Alþrūðr (alrþuþr) på Bergastenen som innehåller både den spegelvända och den rättvända þ-runan. Foto Magnus Källström

Detta kunde naturligtvis bero på rena tillfälligheter, men så slog det mig att det på en annan medelpadsk runsten – Bergastenen i Njurunda (M 3) – faktiskt finns en liknande fördelning, men mellan bakvända och rättvända þ-runor. Den bakvända varianten ser här ut att stå tonlöst þ dvs. [θ] i alrþuþr Alþrūðr och þina þenna, medan den rättvända markerar den tonande motsvarigheten [ð] i alrþuþr Alþrūðr, faþur faður och muþur mōður. Särskilt återgivningen av namnet Alþðr, där ju båda formerna av runan uppträder samtidigt med den tänkta fördelningen (se bilden ovan), verkar ju mycket bestickande.

Runstenarna vid Sköle och Berga är slående lika och jag tror att de är utförda av en och samma person. Det verkar alltså som om denne ristare har gjort ett försök att förbättra den vikingatida runraden genom att införa spegelvändning som ett sätt att skilja mellan vissa konsonantljud. Skillnaden består som nämnts av frånvaron respektive närvaron av stämton, men den princip som ristaren verkar ha följt är att den bakvända varianten markerar det ljud som ingår i runans namn (i dessa fall bjarkan respektive þurs).

Systemet – om det nu är ett sådant – framstår som smått genialt och kan utan problem appliceras på andra konsonantpar som /k/ : /g/ och [f] : [v], vilka tecknades med k-­ respektive f-runan. Problem uppstår först med paret /t/ : /d/ som återgavs med runan t. I Medelpad används för det mesta kortkvistvarianten av denna runa, som har en ensidig bistav från toppen och snett nedåt vänster. Spegelvänder man en sådan runa kommer den att sammanfalla med runan för l. Inte heller långkvistvarianten av samma runa (som ser ut som en uppåtriktad pil) kan användas, eftersom den är helt symmetrisk. Lösningen hade möjligen varit att vända denna runa upp och ned. (Märkligt nog fanns på den försvunna Timråstenen (M 18) en sådan stupvänd t-runa. Denna inskrift tycks inte ha haft någon språklig mening, men ser samtidigt ut att ha varit något av en provkarta över de runformer som användes i Medelpad under vikingatiden.)

En bakvänd b-runa hos Åsmund Kåresson. Exemplet som ingår i ordet hialbi ’hjälpe’ finns på Järvstastenen (Gs 11) i Gästrikland. Foto Magnus Källström

Har då denna innovation med spegelvändning av vissa runor för att få möjlighet till en noggrannare ljudbeteckning lett till efterföljd? Det ser inte ut så. Går vi till Högomstenen (M 11), som uppenbarligen måste ha en annan upphovsman, förekommer där visserligen både rättvända och bakvända þ-runor, men utan att de följer den ovan nämnda principen. Inte ens Åsmund verkar ha begripit sig på den. På Järvstastenen (Gs 11) utanför Gävle där b-runan genomgående har bakvänd form står den en gång för /b/ (i bruþr brøðr) och två gånger för /p/ (abtiʀ æptiʀ, hialbi hialpi).

Det är inte alltid som goda idéer får det mottagande som de förtjänar!

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fler Kensingtonrunor i Hassela

Ersk-Matsgården i Hassela, Hälsingland. Drängkammaren där ordet diefvulen finns skrivet med runor i taket ligger på andra våningen i den vänstra byggnaden. Foto Magnus Källström

Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.

För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.

Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.

Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.

Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto Magnus Källström

Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.

Namnet iohan fredrick och årtalet 1877 i tröskladan vid Granhult. Foto Magnus Källström

Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!

Namnet oscar och datumet 18/10 1870 på samma vägg. Foto Magnus Källström

Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.

De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.

Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.

Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.

I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.

De sentida runorna i höladan vid Svedje i Njurunda, Medelpad. Teckning av Gottfrid Holmlund i ATA.

Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.

Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS