Taggad: J. H. Wallman

Studenten som ritade runor, designade mössor och gillade fisk

Gerhard von Yhlens teckning av runstenen Ög 231 från Östra Stenby kyrka. Efter original i ATA

Den som ägnar sig åt runologi får ofta göra en hel del nya bekantskaper, både i nutiden och i historien. När jag för några år sedan tittade i Carl Säves samling i ATA stötte jag på en tidigare okänd teckning av en runsten från Östra Stenby kyrka i Östergötland. Själva stenen (Ög 231) kände jag väl till, men fynduppgifterna som fanns angivna på teckningen var minst sagt uppseendeväckande: ”Funnen under golfvet af Östra Stenby kyrka, såsom låck öfver en graf murad af gråsten med kalkbruk, hvari låg utan kista i sand ett skelett af en mansperson temligen bibehållet, utan tecken till svepning eller vapen”.

Tidigare har det påståtts att stenen skulle ha påträffats 1854 i kyrkans grund tillsammans med ytterligare fem runstenar, men nu visade det sig att fyndhistorien var en helt annan. Frågan var om placeringen ovanpå gravkistan under kyrkgolvet kunde ha varit ursprunglig eller om stenen var återanvänd som kistlock i ett senare skede. Om detta skrev jag förra året en artikel i Fornvännen, som nu sedan en tid även kan läsas fritt på nätet.

Teckningen som jag hittade hos Säve var signerad av Gerhard von Yhlen. Detta var då inget namn som jag kände igen, men så här i studenttider passar faktiskt bra att erinra om just honom. Egentligen är han inte heller särskilt bekant inom runforskningen. Vad som tidigare har förekommit av hans hand i den runologiska litteraturen inskränker sig till en teckning av runstenen Ög 225 från Hötomta i Östra Husby socken, som finns återgiven i det andra bandet av George Stephens’ the Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia (1866–1901).

I Carl Säves samling finns däremot ytterligare några runstensteckningar samt även ett häfte med titeln Wikbolandets Runstenar, som von Yhlen hade skickat till honom i mars 1854 tillsammans med den ovan nämnda teckningen av runstenen i Östra Stenby kyrka. Här har han förtecknat inskrifterna på 29 av områdets runstenar. De flesta anförs med hänvisning till den äldre antikvariska och topografiska litteraturen, men i några fall förmedlar von Yhlen uppgifter som uppenbarligen bygger på självsyn. Ofta handlar det om runstenar i kyrkmurar, som då var överkalkade och oåtkomliga. ”Stenen numera presteligen kalkad” skriver han exempelvis ironiskt om Ög 147 i Furingstads kyrka och man anar mellan raderna en viss avoghet mot kyrkans män.

Ög 225 Hötomta i Östra Husby och Ög 30 Skjorstad i Furingstad avbildade av Gerhard von Yhlen. Efter original i ATA

Förutom en notering om den nämnda runstenen från Östra Stenby kyrka innehåller von Yhlens förteckning några uppgifter som vad jag vet inte tidigare har varit kända. Om den ovan nämnda runstenen Ög 225 från Hötomta i Östra Husby skriver han exempelvis följande:

”Stenen lärer först vara funnen af Vallman […] Stenen har ett kantigt kors tecken fanns 1842 (af mig) liggande i sank ängsvall utan att vara sjunken, detta föreföll besynnerligt. Stenen hvälfdes och under den fanns fragmenter af en lång (1 ¾ aln) spets (månne svärd) af koppar åtskilligt rostigt jern en half ring af koppar och smärre stenar och Grus så att sannolikt här varit en hög som i den sanka leran småningom sjunkit. – Att denna äng stod under vatten är påtagligt efter de lagar för landhöjningen i trakten som nu gälla, skulle således stenen satts på en hög i sjön? Detta är otroligt och en rimlig förklaring öfver fenomenet ytterst svår att afgifva. – Stenen afritades vid tillfället.”

Om beskrivningen stämmer låter det som om stenen ska ha haft sin plats ovanpå en grav, vilket tycks bekräftas av senare uppgifter. C. F. Nordenskjöld skriver exempelvis i sin reseberättelse 1871 att den låg i nordvästra hörnet av en rektangulär stensättning med 9 steg långa sidor och att det intill denna fanns ”stenlemningar efter en bro”. I beskrivningen till det geologiska kartbladet Norrköping från 1879 uppges det att runstenen var ”stående på en mindre ättehög”. Arthur Nordén antog i sitt otryckta supplement till Östergötlands runinskrifter att den förgivna stensättningen endast bestod av odlingssten som hade hopats kring stenen och till slut kommit att dölja den, men von Yhlens uppgifter om att metallföremål hade påträffats under runstenen tyder ju på att det kan ha rört sig om en grav.

Som framgår av citatet ovan förundrade sig von Yhlen över stenens placering, men att det måste funnits en broförbindelse över sankmarken framgår redan av uppgifter hos den där omnämnde J. H. Wallman. På en teckning som förvaras bland dennes efterlämnade papper i Nordiska museets arkiv finns nämligen antecknat:

”På en ängsmad Hemängen, som med torra fötter kunde öfvervandras; Ängen ligger Söder om Högtomta i Ö. H. – Stenen ligger nära en vattenpuss eller som den har kallads[!] göl; ibland flera andra stenar, lagda i en parallellogram, och tydligen rester efter en broläggning; hvilket visar att vägen fordom här gått fram.”

Detta avser stenens ursprungliga plats, medan den i dag står rest på en liten höjd intill vägen på höger hand om man kommer norrifrån från färjan vid Skenäs.

Hötomtastenens ursprungliga plats enligt en skiss av J. H. Wallman. Efter original i Nordiska museets arkiv

Ännu mer värdefull är den uppgift som von Yhlen ger om Ög 237 vid Ållonö i Östra Stenby socken, om vars tidigare historia ingenting alls har varit bekant. Han skriver här: ”Ållonö allén en Runsten hittils okänd ditflyttad från Eneby vad för 50 år sedan, ligger som afvisare i en vägkrok.”

Eftersom Ållonö var von Yhlens fädernegods måste denna uppgift tas på allvar. Eneby låg en dryg kilometer söder om Ållonö och motsvaras av dagens Enebytorp. En tänkbar plats för det nämnda vadet bör ha varit någonstans längs det vattendrag som finns mellan dessa båda bebyggelser, strax norr om tomten för den övergivna Ole by

Någon teckning av stenen utförd av von Yhlen verkar inte finnas bevarad. I ett brev till Säve den 7 juni 1854 (i Uppsala universitetsbibliotek), skriver han att ”Ollonöstenen har jag aftecknad, men den är ej läslig. När jag får teckningen från Linköpings bibliotek skall du få den […] och skall jag göra en ny.”

Att Ållonöstenen är svårläst kan jag själv intyga och framför allt det inledande personnamnet är mycket knepigt att komma till rätta med. För ett antal år sedan var Laila Kitzler Åhfeldt och jag där och 3D-skannade stenen, men vi har tyvärr ännu inte publicerat resultaten av våra undersökningar.

Men varför skulle Gerhard von Yhlen vara särskilt aktuell i studenttider? Jo, det var nämligen han som enligt uppgift skapade den svenska studentmössan! Inför det stora skandinaviska studentmötet i Köpenhamn 1845 – där för övrigt Carl Säve var en av organisatörerna – försökte man finna efter en gemensam huvudbonad för de uppsaliensiska sångarna. Vid en sammankomst ska von Yhlen då ha slängt fram en mössa som han själv hade låtit göra på bordet framför de församlade med orden ”Så’n skall den se ut”. Hans förslag fick ett omedelbart bifall och mössan gjorde en sådan succé på mötet i Köpenhamn att den även upptogs av Lundastudenterna. Med några små modifikationer kom den senare att bli alla svenska studenters särskilda kännemärke.

Själv hade von Yhlen under sin Uppsalatid studerat naturvetenskap och särskilt zoologi, men det blev aldrig någon akademisk examen för honom. ”[H]ärtill voro studierna kanske ej nog systematiska”, som det uttrycks i hans dödsruna i Hvar 8 dag. Redan året efter studentmötet i Köpenhamn återvände han till sitt fädernegods i Östergötland, där han ägnade sig åt lantbruk. Det är under denna tid som han står i brevkontakt med Säve och sänder honom de nämnda runstensavbildningarna.

År 1861 deltar von Yhlen i den svenska expeditionen till Spetsbergen, där han fick använda sin tecknarbegåvning till att bland annat avbilda valrossar och naturscenerier. Det var nu som han bestämde sig för att istället ägna sig åt det praktiska fiskeriväsendet, vilket förde honom till den svenska västkusten, först som fiskeritillsyningsman i Göteborgs och Bohus län och senare som karantänmästare på Känsö karantänsinrättning utanför Göteborg. Sin sista tid tillbringade han i Lysekil och när han dog den 7 juli 1909 nästan 90 år gammal – ogift och som den siste av sin ätt – var det hans egen önskan att bli begravd ute på Känsö. Han ville nämligen som det heter den ovan nämnda runan ”slumra sin sista sömn midt bland de vågor, som skänkt honom verksamhetsfält”.

Vid sidan av allt detta hade han – som vi först nu har bekant – också lämnat med några små, men värdefulla bidrag till den svenska runforskningen!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ög 225 står vid Hötomta i Östra Husby. I Östergötlands runinskrifter och i den runologiska litteraturen kallas platsen vanligtvis Högtomta. Så även i vår söktjänst Runor, vilket kan vara lite förvillande. Så småningom ska vi se till att det här ska vara möjligt att söka på båda namnformerna. DS.

Farväl ave! Runtydning på fredagseftermiddagen

Runstenen Öl 44 från Bo i Bredsättra socken, som nu står vid Skedemosse. Foto Bengt A. Lundberg 1988 (KMB) resp. Magnus Källström 2017.

I juni förra året var jag på Öland för att undersöka några runinskrifter och gjorde då en avstickare till Skedemosse. Anledningen var inte att besöka den berömda offerplatsen eller det lilla museet om utgrävningen, utan bara att snabbt titta på den fragmentariska runsten som står på gårdsplanen och ta en bild. Denna runsten ger ett exempel på ett mycket drastiskt återbruk av ett fornminne. Ett rektangulärt parti av ristningsytan har nämligen någon gång huggits bort och stenen försetts med texten SKEDE MOSSE. Vid mitt hastiga besök i somras brydde jag mig inte om att studera runorna särskilt noggrant, vilket jag nu ångrar. Denna runsten har nämligen av en tillfällighet plötsligt blivit aktuell.

Om fyndomständigheterna kring denna sten (Öl 44) vet vi egentligen ganska lite. I Ölands runinskrifter (1900-06) nämner Erik Brate endast att den ”för 50 år sedan” hade hittats vid Bo i Bredsättra socken och att den hade förts till Skedemosse och där använts som vägsten. Det som återstår av runinskriften har i Brates tolkning ett ovanligt och rätt uppseendeväckande innehåll:

i…iþur : kuþ : hilbi : siflu hans li|s : | …iki
” — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!”

Inskriften ska alltså ha avslutats av en uppmaning att läsa en bön och åkalla jungfru Maria med den bekanta latinska bönen. Att denna bön har varit känd på Öland under vikingatiden kan vi nog utgå ifrån, men på vikingatida runstenar brukar det aldrig förekomma latin. Även om runstensbönerna kan innehålla lånord som sankt(a) och paradis är de alltid skrivna på folkspråket. Stenens iki har dessutom – även om runorna är skadade upptill  – rätt lite gemensamt med ordet ave.

Tolkningsproblemet fick av en ren tillfällighet sin lösning igår eftermiddag när jag satt och jobbade i läsesalen på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. I projektet Evighetsrunor, där jag bland annat ska ge ut Medelpads runinskrifter, ägnar jag mig regelbundet åt att gå igenom samlingar i olika arkiv på jakt efter äldre källor som kan vara av intresse för denna utgåva. Det som jag igår hade beställt fram var en kapsel ur de omfattande samlingarna efter riksantikvarien J. G. Liljegren (1791–1837), där jag hade lockats av den spännande ryggtiteln ”Runristningar Diverse”. Denna titel visade sig spegla innehållet mycket väl. Kapseln innehöll nämligen inte bara sådant som Liljegren kan ha samlat in, utan även en hel del av senare datum. Det yngsta var ett tidningsurklipp från 1933. Tydligen hade man här genom åren stoppat in sådant som man inte visste var det annars skulle placeras.

Det roligaste var ett antal teckningar som helt saknade påskrifter om vilka runstenar de föreställde eller vem som var upphovsmannen. För mig blev det en högst angenäm fredagssysselsättning att systematiskt gå igenom dessa teckningar och identifiera runstenarna samt fundera på vem som kunde ha ritat. Åtminstone det förra var inte särskilt svårt och dessutom går det ju alltid att fuska genom att söka på karakteristiska runföljder i Samnordisk runtextdatabas.

Den nyupptäckta teckningen av runstenen Öl 44 i Liljegrens samling. Efter original i ATA.

Så småningom kom jag fram till en lite valhänt blyertsteckning, som jag först trodde kunde avbilda en gravhäll från exempelvis Östergötland, men där jag ganska snart förstod att det var en teckning av den nämnda runstenen vid Skedemosse. Stenen såg dock något annorlunda ut. Rundjurets huvud fanns med och betydligt mer av korset var bevarat. Den övre kanten på stenen var dessutom sned och inte rak som i dag. Teckningen visade alltså runstenen som den såg ut innan den höggs om till vägsten och måste därför vara förhållandevis gammal. Av stilen att döma är den utförd av fornforskaren J. H. Wallman, som företog flera antikvariska resor på Öland under 1820- och 1830-talen.

Det bästa med teckningen är att den också innehåller några runor som nu är borthuggna. Dessa har stått på insidan av den högra slingan nedanför korset och de kan uppfattas som -imis eller siʀi- beroende på från vilket håll man läser dem. Vid närmare eftertanke var det inte så svårt att avgöra vilken läsordning som var rätt. I ordet lis : har den sista runan och skiljetecknet placerats utanför slingan på stenens mittyta mellan rundjurets hals och svans och den naturliga fortsättningen blir då att läsa de tidigare okända runorna nedifrån och upp som -imis. Förmodligen har denna del av inskriften fortsatt ovanför korset och följt insidan av slingan för att avslutas med runorna iki längst ned till vänster. Även här ger den nyupptäckta teckningen viktig information genom att den efter dessa runor har en tydlig s-runa. Delar av denna runa finns fortfarande kvar, men har hittills felaktigt tolkats som en del av rundjurets underläpp.

Slutet av inskriften på Öl 44 kan alltså återges som:

lis : …[-imis]…ikiṣ

De första runorna lis ska säkert som Brate har antagit återge en uppmaning ”Läs!” och det följande är då rimligtvis resterna av en kristen bön, trots att en sådan står strax före detta ord (”Gud hjälpe hans själ”). Av inskriftsresterna framgår att den senare måste ha haft en mer originell utformning. Det vi känner till av denna del av inskriften är givetvis för alldeles lite för att texten ska kunna rekonstrueras. Något går det dock ändå att säga. Runföljden mis är ovanlig i runinskrifterna, men ingår bland annat i ordet miskunn ’misskund, barmhärtighet’. Guð gæri miskunn ”Gud göre misskund” har det stått på en uppländsk runsten (U ­909) och på en tidigmedeltida gravhäll i Tofta kyrka på Gotland (G 199) kan man läsa: Sanktus Bartolomeus ærni miskunnaʀ siālu Hrōðorms ”Må Sankt Bartolomeus utverka misskund åt Rodorms själ”.

Även beträffande de avslutande runorna …ikis går det att ha en idé om vad det kan ha stått. Detta ser ut som en genitivform och det skulle passa bra att här supplera [himinr]īkis ”himmelrikets”. Också detta ord återfinns på en vikingatida runsten (Vg 186): Guð hialpi sālu hans ok Guðs mōðiʀ, hæilagʀ Krīstr ī himinrīki ”Gud hjälpe hans själ, och Guds moder, Helige Krist i himmelriket.”

Vad det antagna ordet ”himmelrikets” kan ha varit bestämning till på den öländska runstenen går givetvis inte att veta, men i fornsvenska källor finns mängder av fraser som skulle kunna passa: himirikis glädhi, ’himmelsk glädje’, himirikis ära ’himmelens härlighet, himmelsk härlighet eller salighet’, himirikis ödher ’himmelens salighet, himmelsk salighet’ och så vidare.

Detaljteckning av rundjurets huvud på runstenen Öl 44. Efter original i ATA.

Tack vare den tidigare okända teckningen går det dessutom att ha en idé om hur runstenen ska dateras. Wallman (om det nu är han) har här även gjort en detaljteckning av rundjurets huvud, som tydligen har haft en mycket enkel utformning med cirkelrunt öga och en knoppformig nackflik. Detta tyder på att det har handlat någon av de två tidigaste stilgrupperna i Anne-Sofie Gräslunds bekanta system och att stenen ska föras till 1000-talets första hälft. Att rundjuret ser ut att ha ett sorts ”halsband” tror jag inte heller är oviktigt. Jag har länge misstänkt att detta är ett tidigt drag.

Det är alltså förvånansvärt mycket som går att utläsa ur en två hundra år gammal lite halvful teckning, som ingen uppenbarligen riktigt har förstått, men som ändå har sparats för framtiden. Sådant kan stämma till eftertanke.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om J. H. Wallman och hans verksamhet i Påvel Nicklassons läsvärda bok Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog från 2011. DS.