Taggad: Johan Peringskiöld

Till minnet av en runstenstecknare

Johan Peringskiölds teckning från 1684 av ristningen på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Foto KB.

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet då förestods av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att avbilda runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

Peringskiölds träsnitt av Nolbystenen (M 1) i Njurunda. Efter mikrofilm i ATA.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den östra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Peringskiölds originalteckning av Frösöstenen från 1687. Foto Alvin

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet