Taggad: jungfru Maria

Nya runor från Sproge

Sproge kyrka nu i tisdags. Foto Magnus Källström

Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.

Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.

Runristningarna G 374B och G 374C i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.

Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.

Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.

Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r -­-­-­ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”

Den föregivna inskriften G 374A som nog inte består av runor utan av majuskler. Nedanför finns ett pentagram. Foto Magnus Källström

En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -­ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.

De tidigare oregistrerade runorna ro i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv gissning är att de två runorna är rester av ordet ros.

Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.

Runbildstenen G 373 som den såg ut när den upptäcktes 1965. Foto Erik Olsson/Kulturmiljöbild

Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.

Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”

Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:

Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”

Carl Säves teckning från 1844 av gravhällen G 69 i Sproge kyrka. Efter original i ATA.

Inskriften läser Säve som:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…

Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.

De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -­by eller -­bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.

Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 6569) och 3 (G 373374). DS.

Knepiga runor i Åhus och välsignelsen i Lyngsjö

Runorna på tornmuren i Lyngsjö kyrka. Foto Magnus Källström

Ibland kan man tycka att tiden har alltför snabba fötter. Det man gjorde alldeles nyss ligger plötsligt ett år tillbaka i tiden och sådant som man borde ha skrivit då är ännu oskrivet. I mars förra året var jag exempelvis i Skåne tillsammans med min kollega Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn för att bland annat undersöka de putsristningar som finns på en pelare i Sankta Maria kyrka i Åhus.

Ristningarna har visserligen undersökts flera gånger förut, men nu skulle de täckas med skyddande glasskivor och vi ville framför allt se om det skulle gå att komma lite längre med den långa inskrift som finns på sydsidan av pelaren (DR EM85;438A) och som hittills har trotsat alla tydningsförsök. Vi lyckades också läsa en hel del av runorna, men fick aldrig något riktigt genombrott beträffande innehållet i texten. En misstanke är att det handlar om en text på latin, men inte heller med denna utgångspunkt kunde vi identifiera något helt otvetydigt ord.

Den långa inskriften på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka (DR EM85;438A), som ännu ruvar på sitt innehåll. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att det nedanför denna ristning finns en kort runföljd ma, som jag såg redan 2016 när jag var i Åhus. Eftersom ristningen finns i Sankta Maria kyrka är det knappast för djärvt att anta att det är hennes namn som någon har börjat skriva, men av någon anledning avbrutit efter bara två runor. Att denna tolkning är riktig styrks av det snett ovanför dessa runor finns ett pentagram ristat, vilket ju är en känd Mariasymbol. Från nordsidan av pelaren känner man sedan tidigare två inskrifter som innehåller början av bönen Ave Maria. Ovanför en av dessa avbildas en rosenknopp.

Runorna ma på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka. Troligen handlar det om början av namnet Maria. Foto Magnus Källström

Kalle Melin, som hade tagit emot oss Åhus, ville att vi också skulle passa på att avlägga ett besök i Lyngsjö kyrka för att bl.a. titta på en misstänkt ristning på en takbjälke som han hade upptäckt. Från denna kyrka finns sedan tidigare ett par runristningar i puts kända. Den ena är inte längre åtkomlig, men den andra finns på den västra innerväggen en trappa upp i tornet (DR EM85;432H). Den upptäcktes 1979 av Ulla Haastrup och undersöktes första gången 1981 av Erik Moltke och Marie Stoklund.

I Samnordisk runtextdatabas återges inskriften efter Moltkes bok Runes and their origin. Denmark and elsewhere (1985) på följande sätt:

gesus k^rist ¶ -ni ÷ þan ær mik ÷ skref
Iesus Krist … þann ær mik skræif.

Moltke översätter detta som ”Jesus Christ, reward (help) him who wrote me.” Samma läsning återkommer också i databasen Danske Runeindskrifter.

Några små korrigeringar kunde göras i denna text. Allra först i den översta raden finns exempelvis ett snedställt korsat kors, som naturligtvis markerar början av inskriften. Detta kors har tidigare undersökare givetvis sett, men av någon anledning inte tagit med i läsningen. De övriga skiljetecknen är också fler än vad som tidigare har angetts. Efter gesus finns ett sådant bestående av fyra korta lodräta streck och ett skiljetecken bestående av tre korta streck finns även på slutet efter skref. I det ord som tidigare har lästs þan har den andra runan dubbelsidig bistav. Ordet ska alltså läsas þæn, vilket stämmer med den form som ordet har i andra danska medeltidsinskrifter. Dessutom finns upptill till höger om den något skadade n-runan i detta ord ett kort lodrätt streck som kan ha tillhört ett skiljetecken.

Början av den andra raden i Lyngsjö kyrka. Bruket till vänster är yngre och raden är alltså defekt. Foto Magnus Källström

Märkligt nog verkar ingen på allvar ha försökt att tolka det runor som inleder andra raden och som Moltke förslagsvis har fyllt ut med ”reward (help)”. Det är dock rätt givet att det här måste ha stått signi, rimligtvis i formen [sih]ni. Det som har bevarats av runan framför n kan nämligen förlikas med en h-runa, men inte med k eller g. Denna rad är dessutom defekt i början, vilket givetvis ska markeras i läsningen.

Inskriften bör alltså i stället återges som:

× gesus ⁞ k͡rist
…-ni þæn · ær mik skref
”Jesus Krist signe den, som skrev mig.”

Formuleringen har på danskt område en god parallell på ett runristat rökelsekar från Ulbølle på Fyn (DR 183), där det bland annat står guþ : sihnn : þæn : mik : kørþæ ”Gud signe den som gjorde mig”.

Hur var det då med ristningen i takbjälken? Här pekade Kalle på en trång glugg där man kunde ta sig ut på kyrkvinden, men jag insåg direkt att det nog inte var något som jag skulle pröva om jag inte ville dela de erfarenheter som en känd sagobjörn gjorde i ett kaninhål. Lisbeth hade däremot inga betänkligheter mot att krypa in i denna glugg och återkom efter ett tag med mobilbilder som tydligt visade att de aktuella ristningarna inte kunde klassificeras som runor.

Med ännu ett gott danskt-svenskt samarbete hade vi alltså gjort ett antal viktiga iakttagelser, även om det grämer mig lite att vi inte lyckades få tag något hållbart uppslag för den långa inskriften i Åhus kyrka. Kanske kan en närmare analys av vår dokumentation så småningom leda till ett genombrott.

Runföljden DR EM85;438I på nordsidan av pelaren i Åhus kyrka. Runföljden har antagits innehålla namnet Mikael. Foto Magnus Källström

Beträffande en av de kortare inskrifterna på nordsidan av samma pelare – med signum DR EM85;438I i runtextdatabasen – tror jag däremot att jag har ett litet bidrag att komma med. Inskriften återges av Moltke som s micael, medan den i databasen har formen (s)a misael, vilket har tolkats som en återgivning av ”Sankt Mikael”. Att ett s har kommit in i det antagna namnet beror säkert på ett misstag genom att olika translittereringsprinciper har råkat krocka. Med den form som runan här har, råder det ingen tvekan om att det rör sig om en c-runa, såsom Moltke har återgett den. Däremot undrar jag om det verkligen har funnits en s-runa framför a. Den aktuella runföljden är inramad av en ristad rektangel och även om ytan till vänster är skadad och senare lagad ser det inte som det finns plats för någon ytterligare runa utan att den linje som finns här tillhör den vänstra kortsidan av ramen. Läsningen är alltså snarast amicael. Slutligen kan det noteras att den avslutande l-runan har en diagonal fördjupning mitt på huvudstaven. Tyvärr går det inte att avgöra om det handlar om en skada eller avsiktlig stingning, vilket ju i det senare fallet skulle göra denna runa till L.

Beträffande tolkningen kanske vi inte ska stirra oss blinda på att det måste handla om en återgivning av namnet Mikael, som ju för det mesta skrivs med k-runa även i latinska sammanhang. Kanske finns det andra möjligheter att uppfatta runföljden. Bland ristningarna på pelaren finns flera runföljder som inte är särskilt svåra att läsa, men där innehållet framstår som kryptiskt. Hit hör såväl DR EM85;438J som utgörs av runföljderna riska : ditema som DR EM85;438K, där läsningen snarast är tu͡reneius eller möjligen du͡reneius.

Det finns alltså mycket kvar att fundera på när det gäller runristningarna på pelaren i Åhus kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet