Taggad: katastrofberedskap

Tänk i tid och underlätta samarbetet med räddningstjänsten

Den tragiska branden i Nationalmuseet i Rio de Janeiro väckte starka känslor hos befolkningen i Brasilien och blev mycket uppmärksammat i svenska medier. Hur skulle vi hantera en större brand i ett museum i Sverige? Har vi förberett oss för en liknande situation?

Övning med räddnignstjänst
Övning med Södertörns räddningstjänst i samband med kursen ”Praktisk restvärderäddning för museer”. Foto: Erika Hedhammar CC BY

För det första; har vi jobbat förebyggande så att en så stor brand inte kan uppstå? Och om det ändå händer; hur agerar vi då? Finns det planer så att räddningstjänst och museet kan samarbeta på ett effektivt och bra sätt? Planer för att säkerställa att så mycket som möjligt går att rädda av museet och museets samlingar? Det finns en rad olika planer och dokument som olika aktörer har nytta av i en sådan situation. Dessa beskrivs nedan.

Vilken information behöver räddningstjänsten innan den kommer fram till museet?

Till att börja med, vet räddningstjänsten att det är ett museum som ligger här? På den här adressen? För vissa fastigheter som har automatlarm finns ett så kallat framkörningskort. Det tas fram av räddningstjänsten och syftet är att de ska hitta till fastigheten, veta var de kan ställa sina fordon, ta sig in i byggnaden och annat som är betydelsefullt att veta innan de kommer fram till byggnaden.  Ta gärna reda på om detta finns för ditt museum eller om det finns behov av att ta fram det.

Vilken information behöver räddningstjänsten när det gör en insats i museet?

För att sedan kunna agera inne i byggnaden finns en insatsplan. Denna tas fram av fastighetsägaren och de som har verksamhet i byggnaden i samverkan med räddningstjänsten. Där finns mer detaljerad information som räddningstjänsten har nytta av under själva insatsen. I vissa byggnader har man tagit fram en fördjupad insatsplan där man exempelvis har markerat ut särskilt värdefulla delar av byggnaden. Har man ett sprinklersystem behöver man även ha en så kallad orienteringsritning för att veta mer om hur man hittar fram till den del av byggnaden där sprinklersystemet och/eller larmet har aktiverats samt var det stängs av.

Katastrofplan för ett museum

Men vad behöver då ett museum ha för planer? Utöver den krisplan man har för organisationen är en katastrofplan användbar. Den är ett stöd för att ta hand om samlingar, byggnader och annat av kulturhistoriskt värde.

Först och främst behöver räddningstjänsten ha information om vem de kontaktar om något händer i byggnaden. Det kan ju vara så att de kommer dit mitt i natten eller kanske på julafton. Vem kontaktar de då och hur når de dessa personer?

Sedan behöver museet ha en plan för hur man hanterar en situation där samlingarna hotas att skadas. Vem är det som kommer att göra vad? Ofta är den som ansvarar för en sak i den vardagliga verksamheten även ansvarig under en katastrof. Samlingsansvarig tar hand om samlingarna, pressansvarig har kontakt med pressen och så vidare. Det finns även en hel del arbete som kommer att behöva utföras snabbt och välorganiserat. Det kan handla om att evakuera och torka stora mängder föremål innan de riskerar att skadas mer. Vilka gör det? Och vilka leder och organiserar arbetet?

Västar för olika ansvarsområden
För att veta vem som har ansvar för vad finns västar märkta med olika ansvarsområden.                 Foto. Erika Hedhammar CC BY

Under en brand och i arbetet efter en brand behöver många beslut tas snabbt. Därför är det viktigt att veta vem som har mandat att göra det. Det kan exempelvis handla om att beställa fryscontainrar för att kunna frysa ner vattenskadade föremål. Eller ta beslut om vilka delar som ska prioriteras då räddningstjänsten har möjlighet att föra ut delar av samlingarna innan taket hotar att störta in. Vad vill vi då att de tar ut? Tavlan målad av den lokala konstnären, den orientaliska mattan eller böckerna som ska säljas i museets shop? Personalens datorer?

Museets restvärdeplan

Information om prioriteringar bör finnas samlad i en restvärdeplan. I den planen bör även finnas tydlig information om var de prioriterade föremålen förvaras och hur de ska evakueras eller skyddas.

För att restvärdesplanen ska kunna bli användbar bör man ta fram den i dialog med räddningstjänsten. Kommer de att kunna ta ut en dopfunt av sten som väger två ton? Vet de vad en barockbyrå är? Hur bär man ut en tavla med förgylld ram? För att detta ska bli tydligt har flera museer och kyrkor tagit fram dokumentation med fotografier, ritningar och instruktioner för räddningstjänsten. Hur dessa prioriteringskort ser ut och förvaras ser lite olika ut. På vissa museer är de förvarade i anslutning till ett larmskåp där räddningstjänsten kan hitta dem. I vissa kommuner finns de hos räddningstjänsten som pdf-filer att plocka fram vid larm. De kan även finnas på en plats som både museets personal och räddningstjänsten har tillgång till. Det finns många olika lösningar för detta, men viktigt är de sker i samverkan och att de inte blir tillgängliga för någon som kan ha för avsikt att stjäla föremålen.

Prioriteringskort i händelse av brand på museum
Prioriteringskort är en del av en restvärdeplan för museet. Detta exempel är från Historic Englands kurs. Det ska vara lätt att göra rätt för räddningstjänsten.

Prioriteringar, är allt lika viktigt?

På många museer är prioriteringar svårt och en källa till långa diskussioner. Det är ju klart att man vill bevara allt man har i samlingarna för eftervärlden, det är ju en del av museets uppdrag. Men är ALLT lika viktigt? Om taket är på väg att störta in, är det inte bättre att tydligt kunna vägleda räddningstjänsten till några utvalda föremål i samlingarna istället för att de ska ta något på måfå? Kanske står de framför smycken som ska säljas i museishopen? Hur ska de kunna se skillnaden? De har ju ingen aning om vad som är viktiga inmärkta föremål från museets samlingar och vad som är rekvisita. Jag tror ingen museianställd vill fundera ut vad de vill rädda först eller beskriva var dessa saker förvaras via telefon mitt i natten eller på semesterresan. Här kan man göra skillnad innan det händer något. Börja med bara ett fåtal prioriterade föremål. Det går alltid att uppdatera om man ändrar sig. När de prioriterade föremålen är evakuerade eller skyddade kan man givetvis gå vidare till att ta hand om resten av samlingarna.

Uppdatering och övning

När en katastrofplan med restvärdeplan och prioriteringskort finns behöver de hållas uppdaterade. Är kontaktpersonerna fortfarande kvar på museet? Har man flyttat de prioriterade föremålen? Kommer räddningstjänsten ihåg att det finns prioriteringskort?

Chansen att allt ska gå bra när man väl står där är större om man har fått möjlighet att öva. Vid en övning har man också möjlighet att justera saker i planen som inte fungerade.

Kursen ”Praktisk restvärderäddning för museer”

För att inspirera till att ta fram katastrofplaner och ge möjlighet att få öva med räddningstjänst har Brandskyddsföreningen tagit fram en utbildning tillsammans med Riksantikvarieämbetet. Utbildningen är framtagen efter en modell som har genomförts i England i många år. I våras deltog 16 personer i den första svenska övningsutbildningen. Där fick deltagarna testa att ta hand om en mindre, fingerad museisamling i samband med en brand. Till sin hjälp hade de en påhittad restvärdeplan. I denna plan fanns prioriteringskort för att kunna vägleda räddningstjänsten som var med och övade till rätt föremål. Deltagarna fick också testa att rökdyka i en iordningställd museimiljö. Syftet var att se vilka förutsättningar räddningstjänsten har när det brinner i en byggnad. Utbildningen är tänkt att genomföras flera gånger och nästa tillfälle blir i juni 2019.

Museipersonal testar brandmannens arbete
Vid kursen Praktisk restvärderäddning för museer fick deltagarna testa att rökdyka. Syftet var att de skulle få förståelse för räddningstjänstens arbete och begränsade möjligheter att rädda museiföremål. Foto: Erika Hedhammar CC-BY

Vad händer i framtiden? Händer det inte ert museum?

Tillbaka till frågan jag ställde i början. Har vi förberett oss för att kunna hantera en stor brand i ett museum som den som skedde i Rio de Janeiro? Vad behövs för att museerna i Sverige ska göra detta? Många har påbörjat arbetet, men långt ifrån alla. Vad behövs för att man sätter igång och färdigställer dessa planer? Kan vi från Riksantikvarieämbetet bidra med något mer för att katastrofplanerna ska tas fram? Nedan finns några tips.

Handböcker/kurser

Riksantikvarieämbetets Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning (RVR)

Brandskyddsföreningens kurs Praktisk restvärderäddning för museer

Artikel om kursen i tidningen Brandsäkert

Utländska liknande kurser

Historic England´s course Salvage and Disaster Recovery

ICCROMs course First Aid to Cultural Heritage in Times of Crisis (FAC)

Stöd för att ta fram katastrofplaner för museer (engelska)

ICCROM, Resource on First Aid to Cultural Heritage

Historic England Technical Advise Emergency and Fire

ICCROM Endangered Heritage Emergency Evacuation of Heritage Collections 

 

 

 

 

Har museet beredskap för det som inte får hända?

Om vikten att vara medveten om riskerna och ha en katastrofplan på museet.

Polisavspärrning vid byggnadsminnet Muramaris, Gotland efter branden 2013.

Under de gångna åren har det skett flera uppmärksammade bränder i museer och kulturhistoriska byggnader. I januari i år inträffade en brand på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Lyckligtvis skadades varken människor eller museiföremål i den branden. Att konsekvenserna blev förhållandevis små beror på att museet hade arbetat med att förebygga bränder och skador till följd av brand.

Bränder i museer inträffar lyckligtvis inte så ofta, men när de väl händer är risken för katastrofala följder stor. Av den anledningen är det inte så många museer som har erfarenheter av att hantera dessa skador och desto viktigare att lära sig av drabbade museers erfarenheter.

Något som däremot är relativt vanligt på museerna är vattenskador. I en enkätundersökning som Riksantikvarieämbetet genomförde under 2016 hade drygt hälften av de museer som svarade drabbats av någon form av översvämningsincident eller vattenskada under de senaste två åren. Inträngande vatten i byggnaden, ofta i samband med skyfall, är en vanlig orsak till vattenskador. Läckande rör och element orsakar också skador. Även om samlingarna inte kommer till skada, innebär vattenskador att mycket resurser går åt till akutinsatser som omflyttningar och upptorkning. Med ett bra förebyggande arbete som underhåll av byggnader, regelbunden tillsyn, fuktlarm och rutiner som att inte förvara samlingar på golvet, kan man undvika många vattenskador och minimera skador på samlingarna.

Brand och vattenskador kan, liksom stöld och vandalism orsaka stora skador och förluster på kort tid. Andra förlopp är långsamma men kan byggas upp till stora skador över tid. Förhöjd luftfuktighet kan som bekant leda till mögeltillväxt vilket kan kräva nog så besvärliga och kostsamma arbetsinsatser för sanering och konservering. Med bra rutiner för klimatkontroll och tillsyn kan man i många fall förhindra att mögel får fäste och upptäcka det tidigt så att skadorna inte hinner bli alltför stora.

Att vara förberedd

Hur kan man då förbereda sig på ovälkomna överraskningar? Man bör till att börja med se över vilka risker man har som hotar museets samling och byggnader och vad kan de får för konsekvenser. Det vill säga, man gör en risk- och sårbarhetsanalys. Med hjälp av risk- och sårbarhetsanalysen tar man fram en plan för hur man förebygger och hanterar riskerna. Vad ska göras och vem gör vad? Det är även viktigt att ha ett samarbete med andra aktörer som räddningstjänst, polis och restvärdeledare, eftersom de ofta är först på plats vid till exempel en brand. De behöver tydliga instruktioner om vad som är viktigt för museet i form av bland annat prioriteringslistor. De behöver också information om exempelvis hur man tar sig in i museet, var elcentralen finns och var det förekommer giftiga ämnen. Detta ska vara förberett och kommunicerat innan en incident sker.

Enligt en undersökning som Kulturnyheterna gjorde med 30 större museer har bara knappt hälften en katastrofplan för samlingarna. Det är dags att ändra på det nu.

Riksantikvarieämbetet gav 2009 ut Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning. Den har uppdaterats kontinuerligt sedan dess. Nu finns den även att beställa som print on demand. Läs mer på www.raa.se/rvr.

Vi söker pilotmuseer för projekt om risk- och sårbarhetsanalys

Under 2017 kommer Riksantikvarieämbetet att testa en vägledning för risk- och sårbarhetsanalyser för museer som har getts ut av Kulturrådet i Norge. Syftet är att ta reda på om vägledningen är användbar för svenska museer, om den behöver kompletteras samt att samla erfarenheter och goda exempel som kan spridas till andra museer. Planen är att översätta vägledningen till svenska och göra den tillgänglig som stöd för museerna i Sverige.

Är ditt museum i färd med att göra en risk- och sårbarhetsanalys för samlingarna? Vill ni vara med och testa den norska vägledningen tillsammans med oss? Hör i så fall av dig till:

Erika Hedhammare erika.hedhammar@raa.se 08-5191 8373

Gabriella Ericson gabriella.ericson@raa.se 08-5191 8575

Läs mer om riskhantering för museer

Den norska vägledningen: Risiko- og sårbarhetsanalyse Veiledning Risiko- og sårbarhetsanalyse (ROS-analyse) i norske museer 

ICCROM, CCI och RCE har tagit fram manualen ”The ABC Method – A risk mangement approach to the preservation of cultural heritage” för att främja arbetet med riskhantering inom kulturvården. Denna bygger på standarden ”Riskhantering–Principer och riktlinjer (ISO 31000:2009). Manualen är ett resultat av ett samarbetsprojekt 2006-2012 där man ville införa riskhantering som arbetssätt inom kulturvårdarbete.

Läs manualen här: The ABC Method, A risk management approach to the preservation of cultural heritage.

En nysläppt rapport om katastrofberedskap för museer hittar du här: A Guide to Risk Management of Cultural Heritage

Övning för det som inte får hända – kurs i restvärdesräddning för kulturarv

Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?

Riskantikvarieämbetets konservator Erika med rökdykningsutrustning
Erika Hedhammar på kurs vid Dudley brandstation i England. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens restvärderäddning.

Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen ”Salvage and Emergency Planning Course” som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.

Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.

Vattnet forsar ut ur en lednign i huset. Vi försöker leda bort vattnet.
Här övar vi oss på att leda bort vatten från en läckande ledning i ett hus. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.
Övning att hänga upp och ta ner en tavla säkert .
Övning att evakuera tavlor säkert för både personal och tavla. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.

Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De ”museiföremål” (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.

Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.

Vad ska räddas först?
Kort information om prioriterade föremål på Dudley Manor Museum.

I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.

Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.

Böcker torkas effektivt i en vindtunnel.
Vindtunnel för att torka böcker. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.

Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation.  Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.

>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning

Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

Mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv

Margaretakyrkan i Oslo
Margaretakyrkan i Oslo

Jag har nyligen varit ute på mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv. Inte trodde jag att det här i trygga Norden skulle vara med anledning av en bomb. Det visade sig att svenska Margaretakyrkan i Oslo hade blivit skadad av Oslobomben. Kyrkan ligger ca 200 m från där bomben detonerade den 22 juli i år. Eftersom kyrkans husmor hade åkt på semester en kvart innan blev det inga personskador. Däremot hade fyra av fem konstglasfönster förstörts och ett svart sotlager täckte hela kyrkans interiör.

Riksantikvarieämbetet blev kontaktad av kyrkoherde Erland Söderström om skadorna och vi gjorde bedömningen att man från myndigheten borde åka över för att se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. (Kyrkans omfattas inte av Kulturminneslagen då den ligger på norskt territorium.) Kanske fanns det även andra kulturinstitutioner som skulle behöva hjälp på något sätt? Jag hade ju bara för knappt ett år sedan fått öva liknande situationer på ICCROM i Rom. Hur tar man vara på kulturarv efter katastrofer? Vad är viktigt? Efter ett ganska kort samtal med kyrkoherden bestämde vi att jag skulle komma redan dagen efter. Det hade då gått ca 1 ½ vecka sedan bombdådet.

Förberedelser

Jag började i mina tankar att organisera arbetet. Vad var det nu man skulle göra? Vad var viktigt? Jo, att ta med sig bra utrustning och framförallt egen skyddsutrustning. Jag gick ut och handlade skor med stålhätta och handskar. Hjälm, kamera och annat ”bra-att-ha-material” packades ner. Jag hade fått reda på att byggnaden ansågs som säker att gå in i d.v.s., den riskerade inte att rasa. Men hur var det med avspärrningar? För säkerhets skull tog jag med mig passet och kanske borde jag ha haft en tjänstelegitimation som visade var jag kom ifrån? Jag försökte ta reda på så mycket jag kunde om Margaretakyrkan (byggnadsår, inventarier m.m.) och hittade då bl.a. några bilder av de trasiga fönstren som församlingen hade lagt ut på Facebook.

Besöket i kyrkan

Väl framme i Oslo träffade jag kyrkoherden och en svensk glas- och keramikkonstnärinna vid flygbussen. Området kring kyrkan var inte längre avspärrat, men det gick inte att köra bil raka vägen. Församlingens diakon, tillika kyrkoherdens fru, bjöd på soppa till lunch. Kyrkoherden berättade att de trasiga bemålade fönstren hade varit en gåva till församlingen på 1940-talet från norska krigsbarn som hade fått soppa i kyrkan under kriget, då det var stor brist på mat i Oslo. Nu låg stora skärvor av glaset på golvet, annat hängde i sina blyinfattningar och några större delar satt kvar och var oskadade.

 

Sotlager på textilförvaringsmöbel

   Sotlager på textilskåp i Margaretakyrkan, Oslo

En saneringsfirma var i full gång med att ta bort sot och sopa upp glasskärvor. Bränderna till följd av bomben gjorde att ett tunt lager av sot hade lagt sig över allt i kyrkan, församlingssalarna och även i prästgården intill. En konstglasfirma hade anlitats för att ta ner de resterande delarna av glasmålningarna. Man hade även satt för de trasiga fönstren med plywoodskivor och höll nu på att sätta upp byggställningar i kyrkan.

Ett första möte med berörda

Det hölls ett kort möte om glasmålningarna och hur man skulle behandla dem. Med fanns representanter från församlingen, Byantikvaren, försäkringsbolaget, konstglasfirman och en den svenska konstnärinnan samt jag från svenska Riksantikvarieämbetet. Kyrkan är inte skyddad enligt vår svenska kulturminneslag, men gul-listad enligt norsk lag. Det betyder att de behöver informera Byantikvaren om de tänker förändra kyrkan. De konstnärliga rättigheterna till glasmålningarna innehas av Emanuel Vigelandsmuseet. Det betyder att de behövde underrättas.

 

Glasskärvor från skadat förster
Glasskärvor från skadat förster

Diskussioner om glasmålningarna följde. Skulle man rekonstruera dem? Göra ett nytt konstverk av glasskärvorna? Man kom fram till att det var bäst att dokumentera resterna och se vad som går att göra av dessa. Därefter kan församlingen m.fl. ta ställning till om det är något som passar i kyrkorummet.

Jag påpekade att det var viktigt att ta hand om övrig konst och konsthantverk i kyrkan. Målningar, kors och textiler hade ett sotlager och riskerade även att bli mer nedsmutsade av arbetet med nedtagningen av glasmålningarna. Diakonen, vaktmästaren och jag hjälptes åt att täcka altare med lakan och att lyfta undan kors, dukar och kollekthåvar till andra utrymmen.

Jag fick sedan en inblick i konstglas och dess hantverk. Firman hade på 1990-talet renoverat glasmålningarna. Som tur var fanns det bra fotodokumentation av glasmålningarna från firmans tidigare arbete. Bilderna kommer säkert att vara mycket användbara i arbetet med en rekonstruktion eller ny tolkning.

Trasiga fönster och blommor på gatorna

Jag tog mig vidare ut och runt kyrkan för att se vilken skada bomben hade orsakat. Man hade tagit bort mycket glas och skräp från gatorna, men spåren av trasiga fönster var påtaglig. I många kvarter hade fönstren gått sönder och var nu ersatta med plywood. I Margaretakyrkan kunde man se att fönsterhakar som varit för svaga hade tryckts iväg och blyinfattningarna till glaset hade pressats inåt och gått av. Detta visade vilket tryck det måste ha utsatts för.

Påtagligt var även alla blommor på gatorna. Jag tog mig till domkyrkan där den största samlingen av blommor fanns. Man hade ordnat med vakter i domkyrkan som såg till att lagom många besökare kom in i taget och att de många ljus som tändes placerades på lämpliga ställen och utbrända togs bort. Extra handbrandsläckare fanns utplacerade både i och utanför domkyrkan. Man hade börjat samla in kort från blommorna för att arkivera i norska Riksarkivet.

Vad hände med Oslos kulturarv?

Jag har försökt följa vad som skett med övrigt kulturarv i det bombade kvarteren i Oslo. De hade möten med Riksantikvaren om hur man skulle återställa byggnaderna i Regeringskvarteren. Byantikvaren gick runt mellan de byggnader som de har ansvar för och skapade sig en uppfattning om skador. På text-tv kunde jag också läsa att konstverk evakuerades från de skadade byggnaderna.

Katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarvet i Sverige

Vi får verkligen hoppas att detta inte händer i Norden igen. Det är viktigt att vi vet hur och vem som agerar i katastrofsituationer. På Riksantikvarieämbetet arbetar vi med att skapa förståelse för katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarv. En del av detta är att se till att räddningstjänst vet att kulturarv har oersättliga värden som måste tas omhand på ett varsamt sätt, samt att vara tydlig med vad som är kulturarv. Vi bör även se till att det finns personer på plats snabbt så att man inte av okunskap städar eller sanerar bort bitar av kulturarv som kan vara viktiga vid återuppbyggnad och att det tas om hand på ett bra sätt.

Länkar:

Riksantikvaren

http://www.riksantikvaren.no/?module=Articles;action=Article.publicShow;ID=129837

Byantikvaren Oslo

http://www.byantikvaren.oslo.kommune.no/article198623-901.html

Erika Hedhammar arbetar som konservator med frågor som rör katastrofberedskap och restvärdesräddning på Riksantikvarieämbetet