Taggad: Kensingtonrunor

Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Exempel på äldre ladugård i Hassela, Ersk-Matsgården. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.

Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)

De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.

I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.

På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver ”Lars”.

Nya runor i Hassela. Foto: Mats G Larsson (CC BY)

Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står ”Lars Johan Almgren” med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.

Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan ( ᛣ ) men här använder en öppen r-runa ( ᚱ ) av samma typ som på Kensingtonstenen.

Jämförelse mellan formen på r-runan i namnet iohan fredrick i tröskladan i Granhult och en av r-runorna i ordet norrmen på Kensingtonstenen. Foto: Magnus Källström (CC BY)

Det framträder allt klarare att ”Kensingtonrunorna” varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.

Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota

Runornas väg från Hassela till Minnesota

Kensingtonstenen som hittades i svenskbygderna i Minnesota 1898 av utvandrade Olof Ohman är världens kanske mest kända och omdiskuterade runsten. En majoritet av forskarna avfärdade den tidigt som falsk, men ändå har den utgjort en olöst gåta. 2019 hjälpte en mellanstadielärare och hennes fjärdeklass i Hassela i Hälsingland till att kasta nytt ljus över den märkliga runraden på stenen.   

This article in English: How the runes went from Hassela to Minnesota

Runinskriptionen på Kensingtonstenen innehåller information om att åtta göter och 22 norrmän var på upptäcktsfärd och reste stenen 1362. De märkliga runorna på stenen hade inte dokumenterats tidigare och kom därför att kallas Kensingtonrunor. Om dateringen på stenen vore riktig skulle det kasta om historieskrivningen och visa att skandinaver reste betydligt djupare in i kontinenten än tidigare dokumenterade strandhugg. Många vill fortfarande tro att det var så.

Kensingtonstenen (PD)

Runraden länge ett mysterium

Magnus Källström är inte en av dem. Han är runolog och docent i Nordiska språk vid Riksantikvarieämbetet. Hans arbete på myndigheten är att tyda runinskrifter och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. Kensingtonstenen var han länge helt ointresserad av.

– Skriften på stenen blandar svenska, norska och engelska språkformer och det är tydligt att det är mer nutida ordformer som använts. Det fanns inget sådant här runsystem under medeltiden. Däremot vet vi nu att det fanns ett likadant under sent 1800-tal åtminstone i Hälsingland och Medelpad, säger han.

Det är först på senare år som Magnus Källström och andra runkännare kunnat bringa reda i var runraden på stenen egentligen kommer ifrån. Det första genombrottet kom 2003 när stenen lånades ut till Historiska museet i Stockholm. Då kunde lingvisten Tryggve Sköld vid Umeå universitet koppla stenens runrad till en bouppteckning i Dala-Floda i Dalarna. Handskrivna blad daterade 1883 och 1885 innehöll liknande runor, men med vissa skillnader. Det var första gången som runraden på Kensingtonstenen kunde kopplas till andra skrifter.

Haveröstaven nästa bevis

I mars 2017 gick Magnus Källström igenom en låda som tidigare runolog Helmer Gustavson vid Riksantikvarieämbetet lämnat till honom. Bland papper och pärmar hittade han en fotostatkopia av en tidningsartikel från 1944 med rubriken Haverörunor. Pulsen ökade när Magnus såg runraden.

– Jag såg direkt att det var Kensingtonrunor. Runorna var en avskrift av en runstav som skulle finnas på Haverö hembygdsgård i Medelpad. Jag kastade mig på luren och mycket riktigt hade de trästaven kvar. Jag som aldrig brytt mig om Kensingtonstenen blev nu extremt intresserad av den, berättar han.

Artikeln som Magnus Källström påträffade i lådan. (ur Sundsvalls Tidnings julnummer 1944.)

 

I oktober 2017 kunde han besöka hembygdsgården. Staven som visade sig vara ett alnmått innehöll precis samma runrad som Kensingtonstenen. Det faktum att de var ristade på ett alnmått utgör också en datering i sig. 1889 förbjöds alnen i Sverige då metermåttet infördes. Runraden på Kensingtonstenen hade alltså varit i bruk i området kring Medelpad redan på 1880-talet, drygt tio mil från platsen där Olof Öhman bodde, innan han utvandrade till Minnesota och blev Olof Ohman.

Runstaven från Haverö. Egentligen är det måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto: Magnus Källström (CCBY)

Djävulen i Ersk-Mats-gården

Samtidigt satt läraren och runfantasten Anna Björk i Hassela i Hälsingland, tre mil från Haverö, och funderade över Kensingtonstenen. Hon hade läst Mats G Larssons bok från 2012, ”Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen…” och hon hade också i 20 år försökt tyda de runor som finns ritade i drängkammaren på Ersk Mats-gården i Hassela, till synes otydbara. Ersk-Mats gården ingår i Unescos världsarv Hälsingegårdarna. Runorna i Ersk-Mats-gården kom på tal när hon undervisade sin skolklass om vikingatiden.

– Jag sa till eleverna att ”det går inte att tyda de runorna”. När jag sen läste Magnus artikel om Haveröstaven var det som att det snäppte till i huvet. Då föll allt på plats och jag sa till eleverna: ”vi gör det i morgon”, berättar hon.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto: Magnus Källström(CCBY)

Med hjälp av runraden från Haveröstaven tog det inte Anna och barnen många minuter att tyda ut vad som stod skrivet i taket i drängkammaren: ”Diefvulen”. Där fanns också ett namn: ”Hans Olofsson”.

– Det gick en rysning genom kroppen, minst sagt. Sen visade det sig att guiden på gården hade likadana runor på sin loge i närheten och där fanns två namn till nertecknade.

Anna Björk kontaktade Magnus Källström och Mats G Larsson och tillsammans lyckades de utläsa namnen i grannladan, skrivna med samma typ av röda krita som i drängkammaren i Ersk-Mats. De var dessutom daterade 1870 respektive 1877. Det är de första dokumenterade Kensingtonrunorna som är daterade innan Olof Ohman emigrerade till Amerika 1879 och 28 år innan Kensingtonstenen grävdes fram.

Femteklassen prisades

Vetenskapsradion Historia i P1 och Lilla Aktuellt vallfärdade till Hassela för att återge historien om de runläsande tioåringarna. Och i oktober 2019, lagom till att eleverna börjat i femte klass, dök riksantikvarien upp i sällskap med Magnus Källström för att dela ut Riksantikvarieämbetets  förtjänstmedalj till Anna Björk och eleverna i hennes fjärdeklass för deras upptäckter.

– För mig är förtjänstmedaljen det största som har hänt, men barnen upplevde nog snarare att deras peak var när de var med i Lilla Aktuellt och en fråga i radioprogrammet ”Vi i femman” handlade om dem, säger Anna och skrattar åt det omtumlande minnet och faktumet att vuxna och barn har sina olika perspektiv på tillvaron.

Klass 5 på Arthur Engbergskolan i Hassela mottar Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj av riksantikvarie Lars Amréus. Foto: Henrik Löwenhamn (CCBY)

Spåren leder vidare till Amerika

Anna Björk har fortsatt söka i arkiven efter de tre namnen som finns nertecknade med runor i Hassela. Hon har lyckats spåra en av dem: Olof Danielsson Oskar, i Amerika omdöpt till Osher.

– Jag letade och letade bland tusentals namn i register och till slut hittade jag honom. Han dog tyvärr av lunginflammation tre månader efter att han kom till St Paul i Minnesota. Hans fru Karin gifte om sig med en annan Hasselabo, William Ward.

Annas nästa mål är att åka till USA och Isanti där många Hasselabor slog sig ner. Planer som tillfälligt pausats på grund av den globala coronapandemin.

– Jag är säker på att det finns mer Kensingtonrunor. Är jag i en lada här i trakten är jag ju där direkt och kollar väggarna med släpljus från ficklampan. Det vore drömmen att åka över till Isanti, leta efter avlägsna släktingar och söka igenom gamla lador med ficklampa även där.

Vem som ristade själva Kensingtonstenen får vi kanske aldrig veta. Möjligen var det Olof Ohman, möjligen någon i hans närhet. Ett annat alternativ är att det var någon som ville driva med Ohman. Allt klarare framstår det dock som att kunskapen om Kensingtonrunorna följde med det sena 1800-talets utvandrarvåg till Amerika från trakterna kring Hälsingland och Medelpad.

Anna Björk och Magnus Källström vid utdelningsceremonin i Hassela. Foto: Henrik Löwenhamn, (CC BY).

 

 

 

 

 

 

 

Vidare läsning

Här på K-blogg och på Raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta? 
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen

Fler Kensingtonrunor i Hassela

Ersk-Matsgården i Hassela, Hälsingland. Drängkammaren där ordet diefvulen finns skrivet med runor i taket ligger på andra våningen i den vänstra byggnaden. Foto Magnus Källström (CC BY)

Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.

För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.

Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.

Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.

Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto Magnus Källström (CC BY)

Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.

Namnet iohan fredrick och årtalet 1877 i tröskladan vid Granhult. Foto Magnus Källström (CC BY)

Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!

Namnet oscar och datumet 18/10 1870 på samma vägg. Foto Magnus Källström (CC BY)

Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.

De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.

Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.

Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.

I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.

De sentida runorna i höladan vid Svedje i Njurunda, Medelpad. Teckning av Gottfrid Holmlund i ATA.

Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.

Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, om vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.