Taggad: Kensingtonstenen

Fler Kensingtonrunor i Hassela

Ersk-Matsgården i Hassela, Hälsingland. Drängkammaren där ordet diefvulen finns skrivet med runor i taket ligger på andra våningen i den vänstra byggnaden. Foto Magnus Källström

Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.

För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.

Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.

Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.

Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto Magnus Källström

Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.

Namnet iohan fredrick och årtalet 1877 i tröskladan vid Granhult. Foto Magnus Källström

Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!

Namnet oscar och datumet 18/10 1870 på samma vägg. Foto Magnus Källström

Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.

De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.

Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.

Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.

I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.

De sentida runorna i höladan vid Svedje i Njurunda, Medelpad. Teckning av Gottfrid Holmlund i ATA.

Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.

Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.

Vårfloden 1879 – en oväntad ledtråd till Kensingtonstenens runor?

Sidan i inventeringsboken där den sentida runorna från Färila finns avritade. Efter Fornsök (RAÄ Färila 148:1).

Ibland får man mejl som gör en riktigt glad. I onsdags förra veckan anlände ett sådant från Gunnar Larsson som tipsade om en artikel som han hade publicerat på SHMI:s hemsida i december förra året: Runskrift avslöjar vårflod 1879. Det handlar om sentida runor ristade i en sten vid Ljusnan i Färila i Hälsingland. Genom inskriften får vi veta hur högt upp på land älvens vatten steg våren 1879, men jag har starka misstankar om att den också har något annat intressant att avslöja.

Runristningen är i Fornminnesregistret upptagen som Färila 148:1 och i inventeringsboken finns också runorna avritade. Här nämns att en Paul Persson i Ygsbo hade berättat att texten ungefär skulle ha denna lydelse: ”Här jag står vid älven 1879”. Gunnar Larsson har i stället uttytt runorna som ”Där jag står nådde vårfloden 1879”, vilket uppenbarligen är helt riktigt.

En del av runorna i uppteckningen ser lite märkliga ut och särskilt runan för å har en ovanlig form. Detta är ju ett tecken som brukar bereda senare tiders runristare besvär, eftersom ingen av de genuina runraderna har något motsvarande tecken. Ofta brukar det lösas genom att runmästaren i stället tillgriper o-runan eller sätter en ring ovanför en a-runa. Personen bakom runorna i Färila verkar ha gått på den senare linjen, men det som står under pricken är inte någon vanlig a-runa. På teckningen liknar den närmast ett långkvist-n med en lite omotiverad extra bistav upptill till vänster.

Jag kom direkt att tänka på en mycket speciell å-runa, nämligen den som förekommer bland de så kallade Larssonrunorna och i en något avvikande variant på den nyligen uppmärksammade runstaven från Haverö i Medelpad. Kan det inte vara en sådan å-runa som inventeraren har missförstått och tippat något åt vänster? Runorna på Larssonpapperen och Haveröstaven är som bekant desamma som finns på Kensingtonstenen från Minnesota i USA. Denna sten har ingen runa för å, men däremot utgörs a-­ och ä-runorna på samma sätt av ett kryss med en liten bistav snett uppåt vänster på den högra skänkeln.

Om å-runan på stenen har samma form som i Larssonrunorna kan vi här ha ännu en sorts variant av Kensingtonstenens runor, men denna gång i Hälsingland, det landskap där stenens upptäckare Olof Ohman hade sina rötter. Avståndet mellan Färila och Forsa, där han föddes och växte upp, är faktiskt inte mer än 6 mil. Särskilt intressant är att ristningen på stenen i Färila innehåller ett årtal: 1879. Den ristades alltså nitton år innan Kensintonstenen grävdes upp i Minnesota och lustigt nog samma år som Olof Ohman (då Öhman) emigrerade till Amerika.

När man får ett uppslag som detta så vill man ju åka ut direkt och se om stenens å-runa verkligen har den här antagna formen, men jag inser att den rådande väderleken knappast tillåter en sådan utflykt. I stället får jag snällt vänta på att snön ska smälta bort och vårfloden passera. Först därefter kan vi få veta om stenen i Färila kan bidra till lösningen av Kensingtonstenens gåta.

Det är naturligtvis lite riskabelt att skriva om detta redan nu, när jag inte vet hur runorna egentligen ser ut, men jag kan inte låta bli. Jag kan ju råka ha rätt! Och skulle å-runan i stället ha ett annat utseende än det jag har gissat, så har runristningen i Färila ändå en betydelse i sammanhanget. Olof Ohman påstod ju själv i en intervju 1910 att ”Every school boy, and every Norwegian knows something about runes, but not so as to use them”. Färilarunorna visar att det faktiskt har funnits personer som också har kunnat använda dem och det till och med i hans egen hembygd.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. När jag letade efter annat i min dator stötte jag på uppgifter om en annan sentida runinskrift i Färila som jag hade fått några upplysningar om 2011. Den ska vara skriven med blyerts inne i en lada i Näsberg. Ladan uppges vara från mitten av 1800-talet och på ett foto hade jag då läst runorna atonhụnṛo nitio‑‑…, vilket säkert återger ett årtal: ”Artonhundranittio” någonting. Detta tyder på att det har funnits en viss spridning på runkunskapen i dessa trakter vid 1800-talets slut. DS.

Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?

Runstaven från Haverö. Egentligen är det ett måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto Magnus Källström

Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle ägna mig åt Kensingtonstenen från Amerika, men ibland vill ödet annorlunda. Många har vigt sina liv åt att bevisa att det rör sig om en genuin runinskrift ristad av nordbor 1362 i det som på 1800-talet kom att bli en av svenskbygderna i Minnesota. Sakkunskapen har däremot för det mesta varit skarpt avvisande och egentligen behöver man inte vara särskilt bevandrad i runologi för att inse att detta omöjligen kan vara en runinskrift från 1300-talet. Ändå rymmer inskriften ett antal intressanta och ännu olösta gåtor: vem ristade stenen, vad är meningen med texten och inte minst – varifrån kommer det egenartade runalfabetet?

I mars i år gick jag igenom en låda på Runverket som innehöll diverse material om dalrunor och hittade där plötsligt en fotostatkopia av en tidningsartikel med titeln ”Haverörunor”. Artikeln var signerad med namnet Carl Viksten, men i övrigt fanns inga uppgifter och var och när den hade publicerats. Den handlade om en trästav med egenartade runor som då ”för något år sedan” hade uppmärksammats i Haverö hembygdsgård i Medelpad. Enligt artikeln hade man 1942 rådfrågat ”Sveriges väl främste runexpert” professor Otto von Friesen i Uppsala om runorna, men denne hade uppgett att han inte kände till några motsvarigheter, även om han tyckte att de delvis erinrade om dalrunor. Utlåtande var lite märkligt, eftersom det av teckningen i tidningsartikeln tydligt framgår att det handlar om ett alfabet med samma typ av runor som på Kensingtonstenen!

Artikeln som jag hittade i Runverkets samlingar. (Senare har jag lyckats lokalisera den till Sundsvalls Tidnings julnummer 1944. Carl Viksten som skrev artikeln var också Riksantikvarieämbetets ombud i trakten.)

Hur kunde denna inskrift vara fullständigt okänd? Och fanns runstaven fortfarande kvar? Jag letade fram Haverö hembygdsförening på nätet och hittade ett telefonnummer, som jag ringde upp. Jodå, det gjorde den säkert fick jag veta, men just då var det för mycket snö för att man skulle kunna ta sig upp till hembygdsgården. Saken skulle dock undersökas så fort det blev möjligt och jag blev också lovad bilder av föremålet. När dessa dök upp på mejlen tidigt i somras kunde jag konstatera att det verkligen var ett fullständigt alfabet som nästan exakt motsvarade det på Kensingtonstenen, men att trästaven också bar andra typer av runor och tecken. Några av dessa var rätt svåra att bestämma på fotografierna. Andra göromål kom dock emellan och det hela blev liggande.

I slutet av september fick jag syn på en nyskriven artikel i Saga och Sed 2016 av Staffan Fridell och Mats G. Larsson, som hade gjort en dialektbestämning av språket på Kensingtonstenen. Detta är nämligen högst egenartat och har tolkats som en blandning mellan svenska, norska och engelska. Resultatet pekade mot Härjedalen och området kring Nedersiljan i Dalarna, vilket tyder på att författaren kan ha varit Anders Andersson, en person i den närmaste kretsen kring stenens upphittare, Olof Ohman. Andersson var nämligen född i Djursvallen i Linsell socken i Härjedalen. Fridell och Larsson tänker sig att Andersson kan ha fått kunskap om det något egenartade runsystemet på någon resa till Dalarna, där man på senare tid också har funnit några exempel på just dessa runor.

Jag insåg direkt att undersökningen av runorna på Haveröstaven inte kunde vänta längre och att jag måste ta mig dit innan snön gjorde föremålet oåtkomligt ytterligare i ett halvår. Jag tog kontakt med Margareta Wiklund, som hade hjälpt mig att lokalisera staven, för att höra om det var möjligt att titta på den under den närmaste tiden. Det var det och i slutet av oktober blev det en halvt improviserad forskningsresa till Medelpad och Jämtland, som även gav en del andra resultat.

Under lång tid kände man inte till några som helst motsvarigheter till Kensingtonstenens runor, men när stenen ställdes ut på Historiska museet 2003 började sådana dyka upp. Först uppmärksammades oket från Månsta i Älvdalen daterat till 1907, sedan kom uppteckningar av ett helt runalfabet från 1883 respektive 1885 av två bröder Larsson från Dala-Floda i Dalarna, de så kallade Larssonrunorna. För några år sedan dök det upp ett par vykort från 1906 och 1909 med Kensingtonrunor tillsammans med ett ark med ytterligare ett alfabet hos Gerda Werf i Loka i Älvdalen. Endast Larssonrunorna är äldre än 1898 – fyndåret för Kensingtonstenen – men flera av runorna har här en annan form än på stenen.

Kensingtonalfabetet och en del av vinkelchiffret på ekstaven från Haverö. Foto Magnus Källström

När jag fick möjlighet att studera Haverörunorna i original noterade jag att dessa till skillnad mot Larssonrunorna var nästan helt identiska med Kensingtonstenens runor. De tecken som saknas på Kensingtonstenen som c, y, x, z och å har däremot i stort sett samma form som motsvarande tecken bland Larssonrunorna. Haverörunorna verkar alltså utgöra den felande länken mellan Larssonrunorna och Kensingtonstenen. Jag visste då inte att det runalfabet som finns hos Gerda Werf på ett par detaljer när svarar mot teckenuppsättningen på Haveröstaven. Dessa två källor står alltså på samma utvecklingsstadium och har rimligtvis något samband med varandra.

Detta är dock inte den enda likheten mellan de nyupptäckta källorna. På Haveröstaven följer efter Kensingtonrunorna något som vid första anblicken nästan kan se ut som GOD JUL skrivet med kantiga bokstäver, men som är ett alfabet återgivet med det så kallade vinkelchiffret (även kallat frimurarchiffret). Samma typ av chiffer finns också upptecknat på arken efter bröderna Larsson och hos Gerda Werf.

Kensingtonrunorna och vinkelchiffret i Edward Larssons anteckningar 1885.

När jag fördjupade mig i litteraturen kring detta chiffer fick jag veta att det under 1800-talet var särskilt vanligt i området kring Rätan i Jämtland, men att det också användes på fäbodarna i den västra delen av landskapet. Konstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren som besökte trakterna norr om Åre 1869, har bevittnat hur en ung man ristade sådana tecken på en träbit för att lämna ett meddelande till sin trolovade. Mandelgren föreslog därför att dessa skrivtecken som han inte var bekant med sedan tidigare, skulle kallas ”kärleks- eller Jemtlandsrunor”. En variant av samma chiffer förekom också i Møre i Norge under 1800-talet. Enligt en artikel i Norsk Landboeblad 1811 gick det där under beteckningen ”det mørske alfabet” och skulle ha använts i området i minst ett halvsekel. Även de islänningar som samlade på olika typer av runalfabet på 1800-talet har nedtecknat detta chiffer, men kallade det i stället grindaletur.

Det är onekligen slående att just vinkelchiffret och Kensingtonrunorna följs åt i de tre alfabetsuppteckningar som vi nu känner till. Jag tror detta ger en antydan om hur dessa runor ursprungligen har använts. Troligen handlar det om ett hemligt skriftspråk som har skapats och traderats av en viss grupp av människor. Man har tidigare föreslagit kringvandrande hantverkare, men också att det kan vara något som man tillägnade sig redan som barn och som kanske främst användes barn emellan. Runologen Jan Ragnar Hagland har gett flera exempel på det senare från Norge under just 1800-talet.

Många har funderat över varifrån de egenartade runorna på Kensingtonstenen egentligen kommer. Ett gammalt förslag är att de bygger på de runor som finns i en bok av Carl Rosander, Den kunskapsrike skolmästaren, som man vet att stenens upptäckare Olof Ohman ägde. De runor som avbildas där har dock mycket lite gemensamt med Kensingtonrunorna. Andra har menat att det rör sig om en variant eller förgrening av dalrunorna, det runalfabet som användes i Mora och Älvdalen från 1500-talet och viss utsträckning fram till sekelskiftet 1900. Man har då bortsett från att nästan alla typiska dalruneformer saknas bland Kensingtonrunorna och att den mycket speciella g-runan, som ju är det dalrunetecken som lever kvar längst, inte alls liknar Kensingtonrunornas g. Däremot finns det mycket gemensamt med de runor som har använts i folkliga sammanhang i Norge under nyare tid. För dessa har man också kunnat peka ut en tydlig källa: Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555 och som sedan reproducerades i många andra senare skrifter.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Den enklaste förklaringen är att den som skapade Kensingtonrunorna utgick från ett sådant ”norskt” efterreformatoriskt runalfabet, men förändrade några av runformerna för att göra det mindre genomskinligt för de oinvigda. Kanske har detta skett just i Jämtland, som ju har nära anknytning till Norge. Att Kensingtonrunorna är kopplade till vinkelchiffret, som verkar ha varit särskilt populärt i Jämtland under den senare delen av 1800-talet pekar i samma riktning. Haverö i Medelpad gränsar dessutom till Jämtland och det är därifrån inte heller särskilt långt till Linsell i Härjedalen, där Anders Andersson bodde innan han flyttade till Amerika!

Det finns fler runor på Haveröstaven än dem som jag hittills har nämnt och dessa kan bidra med ytterligare en liten – men samtidigt smått förbryllande – ledtråd. I två rader har ristaren upprepat teckenföljden abcdefg flera gånger, dels med vinkelchiffret, dels med Kensingtonrunor. Detta tyder på att han har inspirerats av de sju söndagsbokstäverna från någon kalenderstav. Därefter följer en lång rad med runor som liknar de så kallade gyllentalen, som också har sitt ursprung på kalenderstavarna. Dessa ska vara 19 till antalet, men här är de 21, eftersom ett par av runorna uppträder i två olika varianter. Dessutom är den tredje runan oväntat a i stället för þ och ordningen mellan de sista fyra tecknen ʀ, árlaug, tvímaðr och belgþorn helt omkastad. Efter detta följer de tre stungna runorna y, g och e samt en ostungen b-runa. Sedan kommer ytterligare 29 runor med mer eller mindre märkliga former. Eftersom varje tecken är unikt verkar det rimligt att det här handlar om ännu ett (tidigare okänt?) runalfabet.

När jag höll ett seminarium i Uppsala om Haverörunorna nu i torsdags kväll var jag övertygad om att de första 21 tecknen var hämtade från en runkalender och att runristaren därefter lagt till de stungna varianterna av några av tecknen. Min tanke var att denne här avslöjade sin okunskap om kalenderrunorna, vilket ju var ett tecken på att runorna är förhållandevis sena. När jag vaknade på fredagsmorgonen insåg jag plötsligt vad det handlade om. Denna runföljd återger inga kalenderrunor, utan svarar nästan exakt emot ordningen på de runor som finns redovisade på en och samma sida i Den kunskapsrike skolmästaren, den bok som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare Olof Ohman ägde! Det som jag trodde var gyllentalsrunan belgþorn bygger i stället på en variant av m-runan, som där återges med två former. Det enda som har hänt är att ristaren av misstag har hoppat över þ-runan och sedan glömt en bistav i den följande o-runan som också redovisas med två olika former. Efter runraden har han lagt till de två gyllentalen tvímaðr och árlaug som tydligen uppfattades som bindrunor och därefter försökt återge de fyra stungna runorna y g e p, som finns längre ned på samma sida i den tryckta boken.

Ytterligare några runor på Haveröstaven och ett utsnitt ur Den kunskapsrike skolmästaren (1882).

Den som ristade runorna på Haveröstaven har alltså varit förtrogen med såväl Kensingtonrunorna som vinkelchiffret, men dessutom haft tillgång till information om runor från en tryckt bok, som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare också ägde. Detta tillsammans med Fridells och Larssons undersökning som placerar dialektdragen i Kensingtonstenens språk i bland annat Härjedalen, gör att de tidigare misstankarna mot Anders Andersson från Linsell har stärkts betydligt. Någon helt slutgiltig lösning av Kensingtonproblemet är givetvis inte detta, men jag är övertygad om att vi är Kensingtonrunornas ursprung på spåren och att det ska sökas i en lite nordligare sfär än man hittills har räknat med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jan Ragnar Haglands artikel om sentida runbruk i Norge (”Etterreformatoriske runer og kvardagsleg skriftpraksis på 1800-talet”) kan man läsa i denna skrift. DS.