Taggad: konservering

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Vad ska jag välja? – om material för samlingsförvaltning

Foto: Helen Simonsson/RAÄ CC-BY

Vad ska jag tänka på när jag väljer material till en monter? Vilka plaster är lämpliga att använda som förvaringsmaterial? Vardagen för en samlingsförvaltare på ett museum består av mängder av små och stora beslut. En del av dessa handlar om vård och skötsel av föremål och samlingar. Vilka material man väljer till inredning, montrar, packmaterial och förvaringsmaterial är exempel på sådana beslut, som många gånger inte är helt enkla. Som stöd finns nu två helt nya och faktaspäckade Vårda väl-blad om materialval för samlingsförvaltare.

Val av material görs förstås utifrån många olika egenskaper. Man kanske eftersträvar ett specifikt utseende, att materialet ska vara lättarbetat, att det ska vara inbrottssäkert, vibrationsdämpande eller underlätta tillgängligheten. Därtill spelar ekonomi och miljöfaktorer alltid in. Här fokuserar vi på frågor kring bevarandeaspekterna.

Vissa material som används för utställning, förvaring och packning kan orsaka skador på museiföremål. Skador kan uppkomma genom direktkontakt eller genom att materialet avger ämnen som påverkar luftkvaliteten i till exempel en monter. Material kan naturligtvis också repa och lämna avtryck på föremål eller över tid brytas ned så att det börjar damma. Vissa skador, som till exempel att papper blir sprött, kan ta lång tid innan de blir synliga för ögat. Andra, som korrosion av metallföremål, kan ske på några veckor.

Det första av de två nya Vårda väl-bladen heter: ”Material för utställning, förvaring och packning: allmänna utgångspunkter” och beskriver vad man ska tänka på rent allmänt när man väljer material. En viktig utgångspunkt är hur låg tid materialet ska användas, vilka museiföremål det ska användas till och hur klimatet ser ut. Metallföremål kan exempelvis ta skada av svavelinnehållande material som ull och silke. Många gånger förvärras skadeförloppet om luftfuktigheten är hög. Vissa material som till exempel bubbelplast, kan vara bra vid packning men bör inte användas för långtidsförvaring. Å andra sidan händer det lätt att föremål av olika skäl förblir ouppackade under lång tid. Ett tips som kan låta självklart men som är nog så viktigt är att hålla koll på föremålet och materialet och vara uppmärksam på om de förändras på något sätt. De kanske ändrar färg, form eller börjar lukta.

Det andra bladet: ”Material för utställning, förvaring och packning: vanliga material” beskriver olika typer av material som är vanliga inom samlingsförvaltning och vad man ska tänka på inom olika materialgrupper. En del material som till exempel glas och pulverlackerad metall, är relativt neutrala med liten risk för reaktioner mellan material och museiföremål. Samtidigt används materialen sällan enskilt utan kombineras med till exempel fogmassa eller ytbehandlingar, och då behöver man undersöka så att inte dessa avger skadliga ämnen. Vissa produkter kan även vara behandlade med flamskyddsmedel eller med medel mot mögelangrepp. Ofta får man vara frågvis när man har kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på så mycket som möjligt om produkten och om hur den är tillverkad och efterbehandlad.

Foto: Gabriella Ericson/RAÄ CC-BY

Fler råd och tips om förvaltning av museisamlingar

Vad betyder det att en textil är behandlad med flamskyddsmedel? Vilka föremål kan frysas för att förhindra att skadedjur tar sig in i magasinet och hur gör man? Hur mäter man ljus? Detta är några av alla frågor du kan få svar på i Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.

Vårda väl är Riksantikvarieämbetets serie rådgivningsblad med praktiska råd och tips om vård och förvaltning av kulturarv. För dig som arbetar med förvaltning av samlingar på museer finns Vårda väl-blad om:

  • Arkeologiskt material (5 blad)
  • Textil (5 blad)
  • Material (5 blad)
  • Skadedjur (2 blad)
  • Klimat och ljus (5 blad)
  • Ohälsosamma ämnen i samlingar (13 blad)

Läs mer på Riksantikvarieämbetets webb där alla blad finns för fri nedladdning: www.raa.se/vardaval

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Vad kan en vägg berätta?

När en historiskt värdefull interiör ska restaureras eller konserveras, brukar ägaren beställa en så kallad färgundersökning för att ta reda på hur väggarna har förändrats genom åren. Vilka slags färger har gårdagens målare använt? Vilka kulörer har varit på modet under husets levnad? För att få reda på det kan man göra på olika sätt. Du kanske har sett så kallade färgtrappor i äldre hus som renoverats, där årsring på årsring av husets färghistoria mödosamt tagits fram.

Nu är det förstås inte bara att börja skrapa. Det behövs flera olika discipliner i samverkan för att en färgundersökning ska bli riktigt bra och så informativ om det förflutna som möjligt. Eventuellt ska ny färg väljas med utgångspunkt i undersökningen. Konservatorer, antikvarier, arkitekter och målare, och inte minst ägaren är viktiga aktörer i processen.

Utklipp från tidningen Turist som lyder: "Analysen visade att det blå pigmentet, salongens huvudnyans, är berlinerblått."
Även Svenska Turistföreningen har fått upp ögonen för färgundersökning och är så lyriska över poesin i analysen från Statens fastighetsverk att de publicerade ett utdrag i senaste numret (Nr 1 2016) av tidningen Turist.

I snart tjugo år har framförallt konservatorer, både i Sverige men också utomlands, efterlyst mer ordning och reda på färgundersökningens område, det är inte alltid arbetena blir professionellt utförda. Framför allt önskas konsensus på hela processen och att de rätta frågorna ställs innan arbetet tar sin början. Vad är det för mening med att skrapa fram en färgtrappa utan att ställa de rätta frågorna? Hur redovisas resultat från arkivsökning, provanalyser och undersökningar på plats?

Färgtrappa, där färgen skrapats fram. Färgsnitt, där ett pyttelitet prov tagits och färglagren studeras i mikroskop.
Det är inte alltid en så kallad färgtrappa (bilden till vänster) är det bästa sättet att få fram information om tidigare färgskikt. Ett tvärsnitt från målningslager, här i förstoring i ett mikroskop, ger en komplett lagerföljd inklusive mellanstrykningar. Det i sin tur underlättar tolkning av färgtrappor och arkivkällor. Foton: Kathrin Hinrichs Degerblad.

Efter flera konferenser kring temat färgundersökningar, och mycket prat om behov av standarder, beslöt Riksantikvarieämbetet att ta tag i saken. I fjol skrev vi ett förslag om att standardisera processen och för drygt två veckor sedan samlades för första gången en europeisk expertgrupp för att börja arbetet i en teknisk kommitté under det europeiska standardparaplyet CEN (European Committee for Standardization). Vi välkomnade kollegor från fem olika länder till Stockholm och till det första mötet som höll på i två dagar. Mötesdeltagarna representerade olika intressenter – beställare, universitet/högskola, egenföretagare och myndigheter. Med benägen hjälp från den svenska standardiseringsorganisationen SIS, satte vi igång med det allra viktigaste: formulera syfte och målgrupp, och inte minst titel på förslaget.

Alla personer i arbetsgruppen sitter runt ett bord, en person står framme vid tavlan och fördelar smålappar.
Full hjärnstorm på mötet med smålappar för att få fart på diskussionen och ringa in det mest väsentliga. Foto: Edwin Verweij.

Det blir många intressanta diskussioner, inte minst språkliga, när vi ska enas. Språkkunskapen är på hög nivå: en av våra svenska experter talar både tyska och danska flytande och den norske experten har holländska som modersmål. Vi har också en expert från Storbritannien med i gruppen – det är tur eftersom allt formuleras på engelska. Engelskan har ju två distinkta ord för färg – paint som är själva målarfärgen och colour för kulören. Det gör att man måste tänka sig för i alla formuleringar. I USA har man försökt komma undan problemet och kallar därför arkitekturbundna ytskikt (ja, själva målarfärgsytorna) för finishes. Då kan även ytor med fernissa och tapeter räknas dit, vilket är en fördel.

Nu väntar några års arbete innan arbetsgruppen kan presentera en standardtext som i sin tur ska kommenteras av alla europeiska standardiseringsorganisationer. Hemläxa delades ut på mötet och i höst träffas vi igen i Helsingfors.

På kvällen andra dagen var vi några stycken från gruppen som slappnade av på en närbelägen pub. Vi var glada över allt vi åstadkommit, men också trötta och flamsiga. Då kom vi på att denna Austen-travesti kunde bli en fin introduktion till vår standard: “It is a truth universally acknowledged that an owner in possession of a good house must be in want of architectural paint research.”

Lisa Nilsen
Utredare på Kulturvårdsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

Gifter i museisamlingar

Publikbild

I förra veckan arrangerade Riksantikvarieämbetet i samarbete med Nordiska museet och Medicinhistoriska museet i Göteborg ett seminarium om gifter i museisamlingar. Under dagen kunde vi konstatera att det finns en stor variationsrikedom av giftiga eller i alla fall ohälsosamma, brandfarliga, explosiva och allmänt otrevliga ämnen i samlingarna. Det finns bekämpningsmedel i textilier och naturhistoriska föremål, det kan finnas arsenik och bly i färger, kvicksilver i termometrar och speglar, krut, bränsle och olika formar av radioaktiva ämnen i elektronik och annan utrustning. Många av dessa gör ingen skada för en besökare som betraktar ett intakt föremål, men museipersonal ska hantera, transportera och konservera dessa föremål. Och vad händer om något går sönder?

Hur hanterar vi dessa risker i arbetet med museisamlingarna? Ska vi börja märka upp museiföremålen med farosymboler och säkerhetsdatablad? Eller ska vi ta på oss tyvekoverall och andningsskydd när vi går in i magasinet? frågade Yang Sook Koh från Riksantikvarieämbetet lite tillspetsat i inledningen.

Maria Dalin från Arbetsmiljöverket liksom Anna Lundqvist från Ragn-Sells poängterade vikten av att arbeta systematiskt med riskhanteringsmetodik och börja med en nulägesanalys. Skaffa en överblick av vad som finns och identifiera riskkällorna och de farliga situationerna. Därefter bestämmer man vilka riskreducerande åtgärder som behövs, som till exempel bättre ventilation eller personlig skyddsutrustning. Rutiner och hanteringsinstruktioner ska utarbetas för riskfyllda arbetsmoment och beredskap ska finnas om en situation skulle inträffa. Liksom när det gäller annan beredskap är övning viktig. Det är också viktigt att arbetet dokumenteras: vad är riskbedömt, vem är ansvarig, vilka åtgärder ska vidtas, när ska uppföljning ske?

Flera deltagare påpekade att det kan finnas mycket att lära av andra branscher. Industrin till exempel har bra rutiner som man kan lära sig av. Sjukvården med sina hygienkrav har också mycket att tillföra.

Under eftermiddagen gavs exempel från kulturhistoriska, medicinhistoriska, etnografiska och försvarshistoriska samlingar. En spännande berättelse om radiumemanatorn som hamnade i Studsvik fick vi höra av Lisa Sputnes Mouwitz från Medicinhistoriska museet i Göteborg. Radioaktiva museiföremål är inte helt ovanliga och ibland kan museiföremål helt enkelt inte räddas utan måste bli farligt avfall.

Ett tema som diskuterades under frågestunden var oro. Oro bland personalen måste alltid tas på allvar poängterade Karin Björling Olsson på Nordiska museet. Dessutom blir det ofta en akut stress i en situation där man uppräcker en fara. Det är lätt hänt att det tas snabba beslut om till exempel destruktion av ett föremål och att man missar den viktiga dokumentationen.

Panelsamtal 1

Panelsamtal med från vänster: Yang Sook Koh, Riksantikvarieämbetet; Maria Dalin, Arbetsmiljöverket; Anna Lundqvist, Ragn-Sells och Karin Björling Olausson, Nordiska museet.

Vad händer framöver?

Seminariedagen visade på ett stort behov av kunskap och riktlinjer. Många uttryckte en önskan om mer samlad kunskap inom området och bättre erfarenhetsutbyte. Många museer är små organisationer och kunskap om komplexa frågor som dessa behöver samordnas.  Man vill också veta vem man kan kontakta när man är i behov av specialistkunskap i en viss fråga och var man kan få analyser gjorda. Riksantikvarieämbetet planerar att i samarbete med museer och andra sakkunniga söka FoU-medel för ett fortsatt arbete i nätverksform under 2015.

Program och presentationer från seminariet läggs ut på http://www.kulturvardsforum.se/group/gifter-i-samlingar/page/seminarium-4-juni-2014-nordiska-museet där kommer det också att finnas en sammanfattande rapport från seminariet inom kort.

LED-belysning på museer

På Statens Museum for Kunst fick alla konferensdeltagare studera och jämföra ljuskvaliteten och upplevelsen av olika LED-lampor.
På Statens Museum for Kunst fick alla konferensdeltagare studera och jämföra ljuskvaliteten och upplevelsen av olika LED-lampor.

LED-belysning blir allt vanligare på museer. Fördelarna är att man kan göra stora energibesparingar och att lampornas långa livslängd kan minska kostnaderna för underhåll. En annan egenskap som är särskilt fördelaktig för museer är att LED inte avger vare sig UV eller värmestrålning i ljusriktningen.

Samtidigt innebär ny belysning stora investeringskostnader. LED-tekniken utvecklas i snabb takt och det är inte lätt att hålla sig uppdaterad och orientera sig om alla produkter på marknaden. Frågor om ljusets kvalitet och hur man mäter och specificerar ljuskvalitet är viktiga för museerna. Viktiga är också frågor om ljusets påverkan på museiföremål och hur man kan mäta den.

I förra veckan diskuterades dessa och många andra frågor kring ljus på en konferens om LED och museibelysning i Köpenhamn, arrangerad av avdelningen för Fotonik vid Danmarks Tekniska Universitet (DTU). Drygt 120 deltagare kom från de skandinaviska länderna. Från Sverige deltog runt 20 representanter för museer och ljusfirmor. Intresset för frågorna är med andra ord stort.

Många internationella forskare var inbjudna. Flera föredrag handlade om ljuskvaliteten: färgåtergivning och färgupplevelse var återkommande ämnen. Men även konserveringsaspekter och LED-teknikens livscykel och miljöpåverkan diskuterades.

Dag två ägnades förmiddagen åt en workshop med diskussioner om utmaningar och behov av riktlinjer. Behovet av ökat kunskaps- och erfarenhetsutbyte är stort och idén om ett skandinaviskt nätverk kring dessa frågor fördes fram. Flera önskade sig också en oberoende part som testar produkter och ger rådgivning.

Önskemålen liknar delvis dem som fångades upp bland svenska museer i Riksantikvarieämbetets projekt om LED-belysning 2012. Mer om ljus kan man läsa på Riksantikvarieämbetets webbsidor om ljus http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/nya-ljuskallor-i-museimiljo/  och på Kulturvårdsforum: http://www.kulturvardsforum.se/group/ljus

Och till sist, glöm inte årets Samlingsforum med fokus på ljus i museer. Välkommen till Västerbottens museum i Umeå den 6-7november 2014!

Min praktik på ICCROM

Höjdpunkten under min praktik - forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.
Höjdpunkten under min praktik – forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.

Hösten 2013 var jag i Rom för tre lärorika månader på The International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property, ICCROM. Syftet med min vistelse var bland annat att utvärdera ICCROM’s praktikantprogram, vilket innan mig inte haft några deltagare från Sverige. Jag fick praktikplatsen efter en ansökningsprocess på över ett år, och min första ansökan skickades in medan jag fortfarande gick på konservatorsutbildningen i Göteborg. När erbjudandet kom arbetade jag i Projekt Arkeologisk Konservering på Riksantikvarieämbetet i Visby och tyckte förslaget det lät spännande – att assistera under Forum on Conservation Science 2013. Detta möte ägde rum under tre dagar i mitten av oktober 2013 och handlade om framtiden för konserveringsvetenskap, där hållbarhet, tillgänglighet och inflytande i samhället i stort var nyckelteman. Mötet utvecklades och planerades av 15 partnerinstitutioner, varav Riksantikvarieämbetet var en.

Mina uppgifter som praktikant har varit väldigt omväxlande. De har bland annat handlat om statistisk sammanställning och analys av undersökningsdata, att skriva rapporter och utforma publikationer, ta fram och presentera faktaunderlag samt att bidra med ett stycke om forumet till ett ICOM-CC paper. Under konferensens tre dagar fick jag i uppgift att rapportera från deltagarnas diskussioner direkt till forumets egen hemsida och genom twitter. Det var en uppgift som passade mig bra –  att på kort tid fånga upp det mest intressanta i diskussionerna, som kunde handla om hur framtida forskningsprojekt ska utformas. Inför mötet genomförde ICCROM ett antal förstudier, däribland tre stora enkätundersökningar inom det konserveringsvetenskapliga fältet. Mycket av min tid under hösten lades på att presentera statistiken så tydligt som möjligt och analysera den, till exempel hur konservatorers tillgång till vetenskapliga artiklar skiljer sig mellan olika regioner världen över. Jag har också undersökt arbetsmarknaden inom konserveringsvetenskap genom att studera platsannonser som publicerats internationellt från 2008 och framåt, vilket gav intressanta resultat. Bland annat kunde vi se att den examen arbetsgivarna efterfrågade, skiljde sig från vad utbildningsinstitutioner rekommenderade sina studenter som vill ägna sig åt konserveringsforskning.

Praktiken på ICCROM har verkligen varit en givande erfarenhet för mig. Den har breddat mina kunskaper inom undersökningsmetodik och hur internationellt kulturvårdsarbete organiseras. Jag har fått möjlighet att ta del av flera spännande projekt inom bland annat världsarv och katastrofberedskap, liksom fått delta under ICCROM’s generalförsamling som vartannat år samlar medlemsländernas delegater. Slutligen skulle jag vilja uppmuntra studenter och nyutexaminerade som är intresserade av internationellt arbete att söka praktik på ICCROM. Ansökan inför nästa år skickas innan den 31 mars.

Ansökan: http://www.iccrom.org/eng/01train_en/01_02interns_en.shtml

Forum on Conservation Science: http://forum2013.iccrom.org/

Inlägget är skrivet av Erika Andersson.