Taggad: konserveringsvetenskap

En konferens om teknisk färg – Färgforum 2017

Sveriges Järnvägsmuseum transporterade konferendeltagarna mellan museet och restaureringsverkstaden i en rälsbuss från museet samling. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Hur ska man måla historiska objekt när de traditionella färgtyperna inte finns tillgängliga? Hur stor roll har förbehandlingen av metallen inför rostskyddsmålning? Dessa frågor ställdes på Färgforum 2017 som hade temat teknisk färg. Konferensen arrangerades av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Svenska Järnvägsmuseet, Statens fastighetsverk, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Hantverkslaboratoriet.

Riksantikvarieämbetet vill öka och sprida kunskapen kring teknisk färg som i vissa fall är svåranvända, problematiska vid konservering och dåligt dokumenterade ur bevaringssynpunkt. De tekniska färgerna används inom industrin, byggnadsvården och för brandskydd i kulturhistoriska byggnader. Det visade sig finnas en stor nyfikenhet kring teknisk färg och en vilja att diskutera metoder och olika färgsystems för- och nackdelar.

Konferensen hölls i museets fordonsmagasin där det bedrivs restaurering och forskning kring historiskt vagnbyggande och bevaringsarbete. Miljön upplevdes som inspirerande och värdarna visade en ambitiös verksamhet som vid konferensen sjöd av liv. Anna Lindgren, chef för kunskapsavdelningen, berättade mer i detalj kring verksamheten i verkstaden. Museet har 10000 m2 utställningsyta. Stora resurser krävs för att hålla samlingarn i gott skick.

Kathrin Hinrichs Degerblad berättar om Riksantikvarieämbetets verksamhet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Stor bredd i deltagarnas yrkestillhörighet

Färgforums talare och deltagare kom i högre grad från byggnadsvården och från tillverkarhållet än tidigare år. Talarna var museiintendenter, byggnadsantikvarier, arkitekter och konsulter inom rostskydd. Materialtyperna som presenterades var rostskyddsfärg och brandskyddsfärg och fallstudier blandades med närstudier av materialen.

Ett par presentationer i korthet

Första talaren var Katja Meissner, byggnadsantikvarie med verksamhet på Öland, som beskrev ett stort projekt i Leksand med rostskyddsbehandling av smidda gravvårdar. Meissner beskrev den svåra balansgången mellan konserveringsetik, länsstyrelsens krav på val av traditionella material och metoder och begränsad budget. Meissner kallade restaureringen för massrestaurering, med glimten i ögat, och beskrev projektets kreativa metoder för att få ett så gott resultat som möjligt. Meissner underströk att större prioritet borde läggas på underhållsinsatser, då behöver inte vårdinsatserna bli lika pressade och omfattande som vid detta projekt.

Arja Källbom, doktorand på Uppsala universitet, beskrev grundläggande hur rostskyddsfärg av olika typer fungerade. Genomgången gav en behövlig kunskapsbas inför navigationen mellan de olika färgtyperna som skulle presenteras under konferensen. Källbom framhöll vikten av förarbete av metallen och hur färgen applicerades, för att färgskiktet skulle ge ett varaktigt rostskydd.

 

Arja Källbom berättar om Svenska Järnvägsmuseets restaureringsverksamhet bland pigment och oljor. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Konferensen hade en talare från Nederländerna, konservatorn Angelique Friedrich. Friedrichs hade liksom Källbom fokus på rostskyddsfärg och färgskikts uppbyggnad, men ur ett APR-perspektiv, där olika rostskyddsfärgers koloristiska funktion inom arkitektur lyftes fram. Friedrichs fokuserade på aluminiumfärg som blev en trendfärg under 1930-talet och kom att användas som ytskikt endast för sin märkvärdiga metallglans skull.

Jakob Strömholm från HOS arkitekter och Johan Rittsél från AIX hade varsitt inlägg om brandskyddsfärg i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Strömholm och Rittsél lyfte fram en produktgrupp som det visade sig finnas väldigt lite kunskap om, både vad gäller faktiskt innehåll och hur färgen påverkar miljön och hur färgen bryts ned. Brandskyddsfärger och dito lacker används i stor utsträckning i historiska miljöer på strukturer som är särskilt känsliga, som dörrar och bärande strukturer i järn. Fallstudier visade resultat som publiken visade stort intresse för att följa upp och undersöka vidare i avgränsade studier.

Hållbarhetsaspekter var genomgående tema under konferensen. När färg blir för hållbart kan det skada omgivande material. Mycket starka material kan också vara giftiga, och många exempel på giftiga färger gavs under konferensen. Maria Dalin från Arbetsmiljöverket hade en välbehövlig presentation av personligt skydd på arbetsplatsen. Vi kulturvårdare tänker ibland mer på att vårda miljöer än oss själva! Läs Arbetsmiljöverkets material om arbetsmiljö och ta ansvar för personlig hållbanarhet, uppmanade Dalin.

Vad har vi lärt oss om teknisk färg?

Vid slutdiskussionen med konferensens samarbetspartners kretsade samtalet kring vikten av forskning kring de moderna färgtyperna som nu används frekvent i historiska miljöerna. Samtidigt lyfte man fram nödvändigheten i att förhålla sig öppen för nya lösningar inom kulturvården. För de som ansågs vara moderna färger och traditionella färger och metoder för en tid sedan, har nu blivit relativt traditionella. Men samtidigt som den diskussionen pågår, kommer det ut nya produkter och metoder som behöver värderas. Thom Olofson, projektledare för Järnvägsmuseets vagnrestaurering och målare, gav samtliga deltagare en funderare kring vad som händer när kunskapen om de traditionella färgerna och metoderna inte bevaras. Utan handens kunskap blir åtgärder med i historiska miljöer och med fina traditionella material förfelade. Kulturavet är beroende av sina hantverkare!

Thom Olofsson, projektledare på Järnvägsmuseet, talar om traditionellt hantverk och visar exempel på riktigt fin marmorering. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Sammanfattningsvis var konferensen präglad av en stor nyfikenhet kring hur de tekniska färgerna ska hanteras, bevaras och kombineras i arbetet med kulturmiljöer. För traditionella och moderna färger har var för sig styrkor och svagheter, och behöver medveten användning. Fördelen med de traditionella färgerna är att vi känner till dess svagheter. De moderna färgtyperna är sämre dokumenterade. Många på konferensen menade att uppföljning av resultat från olika projekt med teknisk färg måste följas upp och utvärderas.

Ett stort tack till..

Vi från Riksantikvarieämbetet tackar våra samarbetspartners Statens fastighetverk, Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Svenska Järnvägsmuseet (Trafikverket) och Hantverkslaboratoriet för ett mycket lyckat Färgforum med en stor spridning av kompetenser bland deltagande och talare. Detta ledde till riktigt intressanta och initierade diskussioner och uppslag för nya forskningsområden och samarbeten!

Karin Calissendorff, utredare på Riksantikvarieämbetet på avdelningen kulturvård

Europeisk standard för färgundersökning

Avery Library´s utställning WET PAINT!! med böcker och material från 18- och mitten av 1900-talet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

 

På 6th Architectural Paint Research Conference 2017, 15-17 mars i New York, presenterade Kathrin Hinrichs Degerblad och Lisa Nilsen på Riksantikvarieämbetets delresultat i arbetet med standardisering. Hinrichs Degerblad och Nilsen deltar i WG 13 (CEN/TC346), den europeiska arbetsgruppen som delvis var samlad på konferensen på Columbia University.  

Under en treårsperiod arbetas en standard fram för undersökning av arkitekturbundna ytskikt. Startskottet för arbetet avlossades 2014, då Riksantikvarieämbetet var värd för APR-konferensen, den femte i raden. Konferensen hölls i Stockholm där bland annat Helen Hughes från England sammanfattade i ett inlägg varför det behövs gemensamma riktlinjer inom APR. Hughes menade att ”[…] en bransch som inte har utvecklat gemensamma riktlinjer riskerar kvalitetssänkning av prispressande kunder och eftergivna, oerfarna utförare”. Hughes pekade på nödvändigheten att skapa en sammanhållen bild av vad utföraren ska leverera och en slags miniminivå på vad en färgundersökning ska innehålla. Standarden leder också leder till riktlinjer som stöd för beställaren av färgunderökningen.

Standarden vill främja samarbete och kommunikation mellan beställare, utförare och brukaren. Illustration: Lisa Nilsen CC-BY

En enad beskrivning
Hinrichs Degerblad och Nilsen beskrev att arbetet med standarden baseras på att hitta gemensamma begrepp och metodbeskrivningar som den internationella gruppen kunde enas kring. Standarden måste byggas genom konsensus vilket ökar chansen för ett brett användande då standarden lanseras 2019. Utmaningarna i arbetet i WG13 var framförallt att enas kring engelska begrepp. Att knyta an till de tidigare standarderna som finns kring provtagning och definitioner är viktigt, tillsammans blir standarderna starkare och tydligare! Ett centralt exempel vad gäller att enas kring begrepp är om man ska kalla ytskikt för ”paint” eller ”finishes”. Här lutar det åt ”finishes”, men hur blir det med förkortningen APR då?

Q&A
Hinrichs Degerblad och Nilsen tog emot en rad frågor om hur standarden kommer att kunna nås utifrån och när den blir färdig, och framförallt – blir den dyr? Duon svarade att standarden kommer att kunna köpas via CEN och kommer att kosta strax under tusenlappen. Inledningsvis släpps den på engelska, men kommer också översättas till franska och tyska. Hinrichs Degerblad och Nilsen välkomnade alla att titta på det utkast av standarden som fanns att titta igenom digitalt på en laptop. De som var mest intresserade i publiken välkomnades att vara med som referensgrupp till WG 13. ”Standarden är ännu inte huggen i sten” kommenterade Edwin Verweij från NIKU, som är Norges representant i den europeiska standardiseringsgruppen.

Ett efterlängtat verktyg inom APR
Många på konferensen hade stora förväntningar och såg fram emot att kunna jobba mot en standard. Kirsten Travers Moffitt från Colonial Williamsburg Foundation och medarrangör, pekade på att standarden också skulle få en stor betydelse för konserveringsutbildningarna. De kommande studenterna kommer att utbildas i APR med en standard som fundament, de kommer att betyda mycket för yrkesstoltheten och kunskapen för den kommande generationen.

http://www.raa.se/lagar-och-stod/standarder/

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.