Taggad: konst

Brev från en konsthanterare på Munchmuseet

Andreas Öhman, konstnär och konsttekniker på Munchmuseet i Oslo, bredvid ”Dødskamp” av Edvard Munch. Foto: Una Helle Hamilton.

Sedan förra året jobbar vi lite extra här på Riksantikvarieämbetet med att lyfta området ”konsthantering”. Ambitionen är att alla som dagligen arbetar med att installera, montera, packa, flytta och hantera konst och föremål ska hitta varandra och få en plats för erfarenhetsbyte och nätverkande.

Tillsammans med samarbetsparter och alla dedikerade konsthanterade på museer, företag, konsthallar och andra kulturarvsinstitutioner såväl som frilansare försöker vi bygga upp en ökad kunskap kring konsthantering. Just nu planerar vi för andra året i rad Branschforum för konsthantering som ska hållas i Göteborg den 2-3 november 2020 i samarbete med Göteborgs konstmuseum och Röhsska museet. I planeringsarbetet talar vi med en mängd olika kollegor som på ett eller annat sätt är involverade i konsthantering. Nyligen fick vi en hälsning från Andreas Öhman på Munchmuseet i Oslo som sedan januari i år jobbar med museets stora flyttprojekt. Så här kan en konsthanterares vardag se ut:

Fredagen 20 mars 2020

Mina arbetsdagar som konsttekniker i Munchmuseets flytteprojektet.

Låt mig introducera mig själv; Mitt fulla namn är Andreas Hans Mikael Öhman. Jag är född och uppvuxen i Sverige, en timme söder om Stockholm, utanför Nyköping, närmare bestämt en plats som heter Tystberga, men utanför den igen. Jag flyttade till Norge 2012 när jag kom in på Konstakademiet i Oslo för att studera fri konst, efter avslutade förberedandekonststudier på Gerlesborgsskolan, i Gerlesborg på västkusten i Sverige. Här i Norge har jag börjat etablera mig som konstnär, och konsttekniker. Jag bor tillsammans med min sambo Solveig, i Oslo. Vi har ett sommarhus på en ö (Garten) i Trøndelag, som vi vanligtvis spenderar stora delar av året på. Nu arbetar jag fulltid, vid sidan av mitt egna konstnärskap, med den stora flytten av Munchs fantastiska livsverk ifrån museet på Töyen till det nya på Björvika, här i Oslo. Det är just de dagarna jag tänker berätta om, hur de kan vara och hur de påverkar mig.

Det nya Munchmuseet på Björvika i Oslo. Foto: Ivar Kvaal.

Vardag på Munchmuseet

Arbetsdagen startar med att jag kommer till jobbet, önskar en god morgon till Securitasvakten som sitter i vaktbåset. Får tillgångskortet tilldelat och signerar tid, datum och mitt namn på pappret. Sen går jag vidare till mitt kontor. Hälsar de jag möter på vägen med en god morgon. Ankommer kontoret, byter om till arbetskläder (stålhättade skor, byxor med knäskyddsinlägg och en tröja). Kollar på jobbmobilen och datorn, uppdaterar mig på mailen, samt workplace och projectplace. Och om jag fått några nya verk tilldelade, som är efterfrågade för intern konstflytt.

Om så är fallet, söker jag efter det registrerade numret i museets Collection Management System, TMS, så att jag kan få en bild av hur de ser ut, var de är placerade och hur stora de är. Så att jag är förberedd för när vi ska transportera dem.

Vi som arbetar med flytteprojektet samlas och har morgonmöte varje dag mellan klockan 9.00 och 10.00. Då går vi igenom det vi arbetar med för stunden och vad som komma skall.

Samarbete med kollegor

Andreas Öhman och Kine Lillestrøm utför en transport av verket ”Fortvilelse”. Foto: Una Helle Hamilton.

Som regel är det jag och mina kollegor Kine som tekniker och Einar som registrar som flyttar konsten internt, mellan magasin, konservering och fotografering. Vi samlas efter mötet, ser till att vi har handskar med oss så att vi inte lämnar fett/smutsfläckar på det vi ska flytta och går ned i målerimagasinet. Vi letar upp en transportvagn i passande storlek. Drar ut den väggen som verket hänger på och ser till så att det är fri passage, så att den inte kan råka stöta i någonting.

”Ung mann på stranden”, Edvard Munch, 1908.  Foto: Halvor Bjørngård.

Idag ska vi hämta ”Ung mann på stranden” MM.M 00608, som ska till konserveringsateljén ifrån magasinet, den hänger på vägg 26, sida b. Jag drar ut väggen, det knarrar, hjulen skumpar lite lätt, så att det rasslar i metallskenorna i taket. Väggen vibrerar och jag måste dra ut den så sakta som möjligt för att undgå för stora vibrationer i målerierna. Väl ute så möter jag de mest fantastiska målerierna av hav.

Munch och havet

Munchs studier av havet får mina känslor att svalla över och jag hör vågorna slå emot klipporna på Garten. De mer abstrakta får mig att drömma mig bortom stränderna och in i min egen ateljé. Jag blir inspirerad. Min favoritvägg än så länge har blivit nr 26, där hänger ”Bölger”.

Att få se alla dessa verk av Munch, inspirerar mig i mitt konstnärskap och jag får en större bild och förståelse av vem han var och vilken tid han levde i. Jag får tillsammans med mina kolleger komma närmare än de flesta, möjligheten att se många verk utan glas och pynteramme. Flytta på dem och känna deras vikt. Och ibland stanna upp för att tänka, och ta in de verk vi arbetar med.

Listarbete

Tiden mellan de interna transporterna hjälper jag till vid andra stationer, så som demontering av bagettlist och montering av L-list. Jag arbetar även med tillverkning av L-list-ram, kapning av bakplattor och packning av verk som är redo för vidare transport.
L-listramarna fästs till målerierna för att de enklare skall kunna monteras i transportkassar, som skall gå till det nya museet. Innan L-listen fästs, tar vi av den gamla bagettlisten som inte heller den är orginalram, utan som kom på plats i sin tur då en annan tekniker/konservator hanterade bilden efter Munchs död. De flesta blev monterade på 50-talet, för en enklare hantering av bilderna. Vid borttagning av bagettlist använder vi verktyg för att så skonsamt som möjligt ta av listen som är fastspikad runtom målerierna, direkt i kilramen, igenom duken. Vid montering av L-listerna är vi minst två stycken för att placera ned målerierna med så lite vibrationer som möjligt i den nya ramen.

Andreas Öhman och Kine Lillestrøm utför transport av verk från foto till magasin. Foto: Una Helle Hamilton.

Några dagar efter transporten av ”Ung mann vid stranden” så frågar min kollega Ottar om jag kan följa med ned i magasinet för att hämta två verk som skall få nya L-lister. Varav ett av de verken är MM.M 00260, det visar sig att det hänger på vägg 26 sida b, jag märker att jag blir lite spänd. För det innebär att det finns en möjlighet att det är en havstudie av Munch, som ska tas upp. Ska jag nu få möjlighet att komma så pass tätt in på en av de tavlorna?

MM.M 00260 är ”Sjöbilde fra Wernemünde” och är en havstudie. Det kribblar i kroppen. Nu skall jag få ta av bagettlisten ifrån en av de bilder jag blev så inspirerad av. Allt går som det ska och jag lappar hålen efter spikarna med syrefri papperstejp och monterar den nya L-listen.

”Sjøbilde fra Warnemünde” av Edvard Munch, 1908. Foto: Munchmuseet.

Jag lägger bagettlisten åt sidan, istället för att kassera den. Bagettlisten följer med hem, och ligger nu och väntar på att få sitta runt en ny havstudie. Den skal jag utföra på Garten i Trøndelag ”en plein air”.

Livsverk

Flera dagar senare, strax efter att regeringen gått ut med de stora Covid-19 kristilltagen så får jag förfrågan att tillsammans med några andra i vårat team att flytta ned tavlan MM.M 00002 ”Dödskamp” till magasinet, det går en frysning genom kroppen och jag känner en oro för tiden som kommer.

Idag är det fredag den 20:e mars och jag har varit hemma med en förkylning. På måndag ska jag tillbaka till Töyen och fortsätta flytten av Munchs livsverk. Jag känner ett hopp, och en tilltro till det mänskliga samarbetet vi i dagsläget genomför.

Andreas Öhman

Håll utkik efter anmälan till Branschforum för konsthantering till hösten. Anmälan öppnar i augusti. Har du synpunkter eller erfarenheter som du vill dela med oss? Hör av dig till Mathias Strömer, mathias.stromer@raa.se.

Immersionen, projektionen och pedagogiken – 2x van Gogh och en immersiv konstfestival

Projektionsbaserade immersiva upplevelser har den stora fördelen framför traditionella VR-upplevelser att de kan upplevas av flera personer samtidigt, utan att vara begränsade av VR-glasögon. Generellt får man mycket, och lättillgänglig, upplevelse för pengarna när man satsar på projiceringar. Som en del i mitt arbete med att sätta ihop en god praxis för immersiva upplevelser har jag därför, som mina första fallstudier, besökt två projektionsbaserade immersiva utställningar av Vincent van Goghs konst – den ena på Kalmar slott, den andra på Atelier des Lumières i Paris. På Atelier des Lumières besökte jag även en festival för samtida immersiv konst, för att se exempel på projicering som konstnärligt medium. Detta blev mitt andra besök på Atelier des Lumières, där jag tidigare sett den populära Klimt-utställningen och träffat Marie Boisonnet, som är projektledare vid utvecklingsavdelningen på stiftelsen Culturespaces, vilken ligger bakom konstupplevelserna på Atelier des Lumières. Här finns blogginlägget från mitt förra besök.

De flesta känner till konstnären Vincent van Gogh – åtminstone till namnet (som ingen uttalar rätt), för målningarna av solrosor och en nattlig stjärnhimmel, och för det avskurna öra som i populärkulturen gjort honom till själva sinnebilden av en ”galen konstnär”; fattig, missförstådd och sinnessjuk, utan att sälja mer än en enda tavla i sitt liv, begår han slutligen självmord, för att efter sin död bli höjd till skyarna och få sina tavlor sålda för mångmiljonbelopp. Myten säljer lika bra som tavlorna.

He was insane! He cut off his ear!” trumpetade en av mina classmates när jag gick på college under ett utbytesår i Australien, och lektionen handlade om van Gogh och hans bidrag till konsthistorien. ”No, there is more to sanity!” bet konstläraren av, och fortsatte att berätta om solrosfält, stjärnhimlar och penseldrag. Om en banbrytande konstnär som inte riktigt synkade med sin samtid. Om hur han målat av kyrkan i Auvers, så att den tycks leva. ”If you can paint like this, you cannot be insane”. Jag håller fortfarande med miss Nolan. ”There is more to sanity”. Efter det avskurna örat funderade van Gogh själv kring huruvida han är galen eller inte, och skrev ner sina tankar i ett brev till sin konstnärskollega Paul Gauguin. Brevet avslutades med konstaterandet: ”Är vi inte alla galna?”, och van Gogh fortsatte att måla. Intensivare än någonsin förr.

Jag tänker på det, när jag går omkring i den projektionsbaserade van Gogh-utställningen ”Van Gogh Alive” på Kalmar slott, där mer än halva utställningen består av fakta (och spekulationer) om van Goghs liv och citat ur hans personliga brev. Jag förstår syftet med att ge en bakgrund till konstnären, hans liv, de platser och den tid han verkade i, men det här tycker jag att blir för mycket. De lösryckta citaten ur breven känns mest som glättiga memes och väggord; som ett tämligen ansträngt försök att balansera de övriga texternas ganska närgångna tolkningar av van Goghs mentala hälsa och dess möjliga betydelse för hans konstnärskap.

 

 

Där tycker jag att den immersiva utställningen ”Van Gogh, La nuit étoilée” på Atelier des Lumières ger en mycket bättre bild av van Goghs unika konstnärskap, och av den säregna uttrycksfullhet som präglar hans verk. Människan Vincent Willem van Gogh har varit död i över 100 år, och det gläder mig att Atelier des Lumières låter honom få vila i frid. De sakligt hållna faktatexterna är där begränsade till ett minimum, och sitter utanför själva den projicerade konstupplevelsen. All fokus ligger på upplevelsen, som i den stora lokalen blir överväldigande. Musiken, som sträcker sig från Puccini till Janis Joplin, är också en viktig del i denna upplevelse.

 

 

 

 

 

Vid Atelier des Lumières får konsten upplevas som just konst. En immersiv upplevelse utan tolkningsmallar. Den som vill veta mer om van Goghs liv och analyser av hans skapande hittar fakta på annat håll. Även den app som hör till utställningen är kort och sakligt hållen, med information om de verk som ingår i utställningen.

Publiken jag ser omkring mig är blandad, men de flesta verkar vara i sällskap. Besökarna stannar länge, går omkring, sitter och ligger på olika platser i lokalen. Även om projiceringen i sig inte är interaktiv, skapar barn sina egna interaktioner med de rörliga bilderna.

Atelier des Lumières är inrymd i ett nerlagt järngjuteri, och en gammal tank bildar ett runt rum i rummet, där de verk som använts för de animerade utställningarna visas projicerade i sin helhet.

Samtidigt med den projicerade van Gogh-utställningen visas också en projicerad utställning tillägnad den japanska konst som inspirerade van Gogh: Japon rêvé, images du monde flottant.

 

 

Även i van Gogh-utställningen på Kalmar slott, har man lyft fram den japanska konsten som inspirationskälla. Se exempel i videon nedan:

 

Utställningen ”Van Gogh alive” på Kalmar slott är producerad av det Australienbaserade företaget Grande Exhibitions. Utställningen är en av flera som kan hyras från detta företag, och de anpassar innan uthyrning utställningen efter den lokal där den skall visas. Projektorer och mjukvara ingår i hyran, och personal från Grande Exhibitions är med och sätter upp utställningen.

Enstaka teknikstrul som inte kunnat lösas på distans har lösts på plats i Kalmar genom ett lokalt företag. Även om Grande Exhibitions tar provision på besöksintäkterna, så har utställningen gått med vinst för Kalmar slott. Alla jag pratat med som sett utställningen har varit nöjda med upplevelsen, som var den första i sitt slag i Sverige.

Slutsats

Samma konstnär – två olika projicerade tolkningar, och vilken var bäst? Det går ju nu inte att rakt av jämföra en vandringsutställning i ett rum på Kalmar slott, som i grunden inte är avsett för visningar av projicerade konstupplevelser, med en mångdubbelt större permanent anläggning för visning av immersiv konst i Paris. Van Gogh arbetade också huvudsakligen i en teknik som är svår att omsätta i projicerad, platt digital konst. Och där har Atelier des Lumières större tekniska resurser än Kalmarutställningen att återge målningarna med deras färglager i form av projiceringar. Men oavsett produktionens tekniska kvalité, tycker jag ändå att Kalmarutställningen generellt ger ett mera fragmenterat intryck än Parisutställningen. Utsnitten är för små. Helheten går förlorad.

 

Jag tycker också att texterna, framför allt i form av citat ur van Goghs brev, som ingår i projektionsupplevelsen på Kalmar slott är störande för själva konstupplevelsen. Den stora utställningsdelen med texter utanför projektionsupplevelsen har en uttalad pedagogisk ambition, men frågan är om denna ambition uppnås? För vem eller vilka? Behövs den överhuvudtaget? Vid mitt besök i oktober, under de sista veckorna av utställningen, finns inga besökarundersökningar som ger några svar från besökarnas perspektiv.

På Atelier des Lumières ingår inga texter i projektionsupplevelsen – där är immersionen i konsten total, och kanske så nära konstnärens egen blick under skapandeprocessen som man över huvud taget kan komma. Jag tror att det är där som Culturespaces/Atelier des Lumières framgång ligger – i att skapa upplevelser som är genuint immersiva totalupplevelser av estetik i bild, rörelse och musik, snarare än med ambitionen att på ett pedagogiskt tillrättalagt sätt förmedla och illustrera fakta. Konsten får tala för sig själv, i sin egen, ordlösa rätt.

 

Stiftelsen Culturespaces, som förutom på Atelier des Lumières också skapar immersiva konstupplevelser på många andra platser i Frankrike, har lyckats med sitt koncept. Besökarna är många, omsättningen hög, och verksamheten växer hela tiden. ”How do they do it!?” frågar sig Bettina Gardelles, digital projektsamordnare vid Centre des monuments nationaux, samtidigt som hon konstaterar att ”They are not educational”, när vi träffas på Centre des monuments nationaux:s huvudkontor på Hôtel de Sully för att prata om immersiva kulturarvsupplevelser.

Svaret på frågan om orsaken till Culturespaces framgångar tror jag mig finna under finalkvällen av den immersiva konstfestivalen på Atelier des Lumières, med mingel, drinkar, varmkorv och sockervadd; totalt innesluten i explosioner av ljud, ljus, färg och rörelse, med DJ:s fram till 02.00. Det här är upplevelse – utan texter, tolkningar och pedagogik. Det är festligt, vackert och fantasifullt. Utan att behöva förklaras och legitimeras.

 

 

 

 

Jag anser själv att den här typen av immersiva upplevelser; utan texter, färdiga förklaringar och fakta, har sin självklara plats även på museer. Och inte enbart för bildkonst. Det finns många intressanta visuella aspekter av kulturarvsmaterial; som kan stå för sig själva utan fakta, tolkningar och förklaringar. Eventuella förklarande faktatexter kan man ha tillgängliga utanför själva utställningen. Allting varken kan, eller ens lämpar sig för att beskrivas i ord. Det pedagogiska syftet kan uppnås ändå. Jag tror det är viktigt att lämna plats för ordlösa sinnliga upplevelser; för skönheten, mardrömmarna och fantasin i sin egen rätt. Även på museer.

Aroseniusarkivet – ett generöst gränssnitt till ett konstnärsskap

Idag gästbloggar Jonathan Westin från Göteborgs universitet om Aroseniusprojektet och det digitala arkiv som projektet utvecklat. Aroseniusarkivet samlar digitaliserade konstverk, fotografier och dokument med koppling till den svenska konstnären Ivar Arosenius. Arkivet innefattar samtliga dokument från Göteborgs universitetsbiblioteks aroseniusarkiv fram till 1970, samt alla konstverk och dokument i Göteborgs konstmuseums, Nationalmuseums och Norrköpings museums ägo. Utöver dessa samlingar så har en stor mängd konstverk och brev i privat ägo digitaliserats och införlivats i arkivet. Arkivet omfattar idag fler än 4700 digitaliserade konstverk, dokument och fotografier.

Vad är ett generöst gränssnitt?

Ett sätt att beskriva ett generöst gränssnitt är att det kommunicerar data visuellt, snarare än genom ord eller analys. Då gränssnittet erbjuder i sig självt en tolkning av datan måste det därför utformas för att vara relevant för det material som ska kommuniceras. När det talas om generösa gränssnitt så handlar det nästan uteslutande om kommunikation av kvantitativ data, att presentera stora mängder objekt på ett sätt som nästan abstraherar bort det enskilda objektet. Detta reflekterar utvecklingen inom digital humaniora där vi via digitalisering nu har möjlighet att se nya mönster i författarskap, eller följa utvecklingen av koncept över tid rum. Men kan man även vara generös på andra sätt?

Kollage av skärmbilder som representerar de olika mobilapplikationer som utvecklades av Aroseniusprojektet.
Aroseniusprojektet utvecklade en rad mobilapplikationer.

Vad vi ville uppnå med vår design

I Aroseniusprojektet var vi intresserade av att mildra effekten av vad som förlorats i digitaliseringsprocessen där ett fysiskt dokument fullt av djup och historia översatts till en högupplöst avbildning. Vi utformade därför flera distinkta gränssnitt där vi utforskade olika sätt att kommunicera både kvantitativ och kvalitativ data som tillät en användare att närma sig olika aspekter av materialet i Aroseniusarkivet. I ett av gränssnitten nyttjades virtual reality för att skapa en känsla av rumslighet, i två andra pekskärm för att komma nära dokumentens materialitet och bättre kunna kommunicera artefakters inbördes relationer. Det var dock webbgränssnittet som band samman allt.

Aroseniusarkivets landningssida med ett galleri av slumpmässigt utvalda konstverk av Arosenius.
Aroseniusarkivets landingssida i grundläge.

Om vårt webbgränssnitt

För att uppmuntra till utforskning av materialet så är samtliga digitaliserade konstverk och dokument tillgängliga direkt på arkivets startsida, utan att användaren behöver skriva in något sökord eller navigera några sidhierarkier. Sökfältet innebär ofta en portvakt som kan vara svår att ta sig förbi. Att göra materialet tillgängligt direkt är inte enbart för att hjälpa den oinvigde: i ett digitalt arkiv utgör sökfältet och sidans hierarki en svart låda där användaren förväntas lita på att metadatan är korrekt registrerad och materialet är sorterat efter principer som överensstämmer med användarens förväntningar. Genom att istället göra allt material tillgängligt med en gång så släpper vi in användaren direkt i arkivrummet och öppnar alla lådor. Inget material göms undan och vi har medvetet använt oss av så lite text som möjligt. Arkivet är i centrum, inte gränssnittet. Genom att skrolla neråt så laddas först alla konstverk in, sedan alla fotografier och sist övriga dokument. Vi kallar detta grundläge för Galleri och ordningen på konstverken slumpas fram så att den användare som återvänder alltid ska kunna upptäcka något nytt. Layouten och upplösningen anpassas efter skärmstorleken och fyller upp allt tillgängligt utrymme för att användarens vy helt ska fyllas av arkivmaterialet. På en 5k-skärm är enskilda dokument, uppställda fem i bredd, stora nog att kunna läsas direkt i gallerivyn. Förutom Galleri så har startsidan flera andra lägen som sortera materialet på olika sätt, däribland Bildmoln och Ordmoln.

Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.
Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.

Bildmolnet nyttjar maskininlärning till att sortera alla konstverk och fotografier med hjälp av deras visuella relationer till andra verk i arkivet. Linjer, mönster, ljus och färger används här för att ge en ny ingång till materialet. Resultatet är ett landskap av bilder som användaren kan navigera i tre dimensioner. Ordmolnet ger en överblick över den vanligast förekommande metadatan där taggar som förekommer oftare får en mer framträdande position. Därigenom kan ordmolnet nyttjas till att snabbt få en ingång till de viktigaste stråken i arkivet.

Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.
Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.

För att uppmuntra till ett fortsatt utforskande leder varje objekt vidare genom samlingarna och utgör därför inte en slutpunkt utan en början. När användaren klickat på ett objekt fyller konstverket eller dokumentet upp hela skärmen för att skapa en närhet till det, men under objektet genereras automatiskt minigallerier baserade på metadatan eller objektets utseende. Minigalleriernas funktion är att ständigt visa upp något nytt som lockar till att klicka vidare till nya konstverk eller dokument. Varje galleri har en knapp i högra hörnet genom vilken verkens relativa storlek kan aktiveras (i den mån det finns uppgifter registrerade om verkens storlek). Detta för att motverka den normalisering av storlek en digitalisering leder till och ge en inblick i hur Arosenius jobbade i olika skalor för olika motiv.

Aroseniusarkivet i minigalleriläge.
Aroseniusarkivet i minigalleriläge.

Kort om våra appar

Utöver möjligheten att sortera materialet på olika sätt finns det möjlighet att filtrera innehållet i arkivet så att besökaren tex. kan få en tidslinje över alla dokument som har med utställning att göra, eller en katalog med enbart målningar av Eva och Lillan. Men framförallt möjliggör dessa filter övriga gränssnitt. Gränssnittet Dockhemmet ordnar arkivmaterialet från hemmet i Älvängen spatialt på en mikronivå där fotografiers och konstverks vinklar iscensätts och förs samman igen, virtuellt, på den plats de härstammade ifrån. Detta gränssnitt fungerar som en ingång till webbgränssnittets gallerier med älvängenmaterialet. I gränssnittet Lillans Resor, en app vi skapat kring Kattresan och Månresan, så kan vi länka direkt till ett galleri med konstverk och dokument som rör Lillan. Hon var en verklig person, Ivars dotter, och gränssnittet binder samman sagan med arkivet. Vi kan följa den lilla flickan i den röda klänningen från den första teckning som gjordes av henne som nyfödd till hennes barnbarn Per Wiks minnesord över henne.

Faces of Sweden – Explore faces and costume through time with portraits in the Nordic Museum

I denna andra bloggpost i vår serie om generösa användargränssnitt beskriver Olivia Vane, designer och doktorand vid Royal College of Design, den prototyp hon utvecklat på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Om du vill kan du själv också testa den!

Portraits from the past can tell us a lot. What did people wear? What sort of people were painted? How did they want to be presented? ‘Faces of Sweden’ is an interactive timeline showcasing historical portraits from the Nordic Museum, Stockholm. You can use it to cut through time, compare different periods and see how clothes, hairstyles and the style of portraiture changes. The timeline displays 785 portraits (mostly oil paintings but also prints, silhouettes, photographs) dating between 1570-2003.

Portraiture in the Nordic Museum collection has been collected for its cultural heritage value; the paintings serve as a record of what people wore, what kinds of people were depicted, and the artwork that decorated people’s homes.

Portraits in the Nordic Museum collection, ordered vertically oldest to newest
Portraits in the Nordic Museum collection, ordered vertically oldest to newest


Herrporträtt, knästycke, kyller och byxor av gult skinn, spetskrage.
Herrporträtt, knästycke, kyller och byxor av gult skinn, spetskrage. Produktion 1620 – 1660 (Uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Damporträtt, midjeporträtt
Damporträtt, midjeporträtt.Produktion 1830 – 1839 (1830-TALET). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Miniatyrporträtt
Miniatyrporträtt. Produktion 1600 – 1659 (uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Silhuettporträtt, bröstbild, man, vänster profil.
Silhuettporträtt, bröstbild, man, vänster profil. Produktion 1770 – 1820 (uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Select small time spans to focus on and compare different periods:

Screenshot of Faces of Sweden showing portraits from around 1610, and around 1800
Showing portraits from around 1610, and around 1800


Or by selecting a wide time span, cut across time to observe changes:

Screenshot of Faces of Sweden with timeline showing portraits from 1604 - 1887
Bottom timeline showing portraits from 1604 – 1887


’Faces of Sweden’ is built in Javascript/d3.js. The code is available as open source. Data is drawn from the K-samsök/SOCH API.

Att ersätta kontemplation med immersion – digital konst på Atelier des Lumières

People do not learn about culture as they did in the past. The practices are evolving and the cultural offering must be in step with them. The passive observation of works of art is no longer relevant, and I’m convinced that people are increasingly learning about art through this immersive experience and the emotions they generate. The marriage of art and digital technology is, in my opinion, the future of the dissemination of art among future generations, as it is able to reach a younger and wider audience than that of the traditional museums.

-Bruno Monnier, Ordförande för stiftelsen Culturespaces

Ett nerlagt järngjuteri i Paris 11:e arrondissement; en tömd industrilokal på 1 500 kvadratmeter, med 10 meter höga väggar. I taket sitter 140 stycken Laser Cinema projektorer, tillsammans med 50 Nexo högtalare med direktivitetskontroll. Det här är världens största permanenta multimedieinstallation, med totalt 4 000 kvadratmeters projektionsyta, som nu visar den sista veckan av sin första konstutställning. Den totala kostnaden för att sätta upp hela utställningen var 9 miljoner Euros. Inträdesbiljetterna kostar 14,9 Euros styck. Och är slutsålda sedan länge. Ändå är kön lång utanför.

Över 3 000 högupplösta bilder av verk av konstnärerna Gustav Klimt, Friedensreich Hundertwasser och Egon Schiele har animerats till musik med hjälp av mjukvaran Amiex system (Art&Music Immersive Experience), som utvecklats av stiftelsen Culturespaces. Samma stiftelse har efter två års arbete förvandlat den tomma industrilokalen på Rue Saint Maur till Atelier des Lumières – en immersiv totalupplevelse av projicerad, animerad konst och musik. När utställningen stängde, hade den från den 13:e april 2018 till den 6:e januari 2019 haft totalt 1 240 000  besökare.

Upplevelsen är bokstavligen total, när jag kommer in genom de ljudisolerade dörrarna. Efter en ombokad resa, där storm och snö ledde till förseningar, missad anslutning, byte av flygbolag, allmän stress, springande på rullband och mellanlandning i Wien i stället för i Oslo. För lite sömn, ingen mat och för mycket kaffe. Blandat med funderingar på vad förlorat bagage kan tänkas heta på franska. Kanske bidrar detta något upplösta medvetandetillstånd till den förtrollande upplevelsen av omslutande färgat ljus och musik. Kanske närmar jag mig den upplevelse som en medeltida kyrkobesökare fick av färgstarka blyglasfönster, målningar, mosaiker och liturgisk sång anpassad för kyrkorummets säregna akustik. Förstärkt av undernäring, inälvsparasiter, fladdrande vaxljus och synrubbningar orsakade av blodtrycksfall efter att ha stått upp under hela mässan.

Bilderna flyter fram över väggar och golv tillsammans med musiken; som en självklar del av rummet. Det är stort. Det är omslutande. Det är en aning om konstnärens egen blick rakt in i verket under själva skapandeprocessen.

Även välkända verk som Klimts Livets träd framträder på ett helt nytt sätt, när de tolkas som väggtäckande animerade projektioner tillsammans med musik. Animationerna är, liksom originalen, tvådimensionella. Storleken på projiceringarna, tillsammans med storleken på lokalen, ger en känsla av oändlighet i flera lager; samtidigt som detaljer i målningarna framträder på nya och oväntade sätt när de projiceras på väggar och golv. Samt i vatten, i de gamla kylbassängerna. Och i ett mindre rum, täckt av speglar. Musiken ger ytterligare en dimension åt upplevelsen, och är fullständigt integrerad med projiceringarna.

It’s like entering a sacred space,”säger jag till Marie Boisonnet, som är projektledare vid utvecklingsavdelningen på Culturespaces, när vi följs åt genom utställningshallen. Besökarna, som ofta bokat sina biljetter månader i förväg, står, sitter, ligger, går och dansar omkring. Många sitter i grupper, barn och vuxna tillsammans. Klimts målningar från taket på Burgtheater i Wien tornar upp sig, 10 meter höga, på väggarna. Ur högtalarna hörs Wagners Tannhäuser. Bland ornamenten som roterar på golvet dansas både wienervals och mera improviserad hopp- och springdanser.

Både barn och vuxna interagerar med utställningen. Den besökare som lyckats hitta den rätta platsen sitter helt stilla i hjulets nav. Omsluten av dess roterande ekrar. Omsluten av konsten och musiken, men inte innesluten i den genom ett VR-headset. Inte fastlåst vid en skärm, utan seende och medveten med sina egna sinnen.

När en familj eller annan grupp besöker utställningen, så ser alla samma saker samtidigt, och kan diskutera vad de ser; både under och efter själva upplevelsen. Detta framhåller Marie Boisonnet som den stora fördelen med projicerade immersiva upplevelser framför sådana som måste upplevas genom ett headset. Jag håller med, och får ytterligare bekräftelse när jag ser besökarnas reaktioner och interaktioner med varandra och utställningen.

Tillsammans med den stora utställningshallen, som visar klassisk konst, finns en mindre lokal på 300 kvadratmeter för samtida digital konst. Culturespaces tycker det är viktigt att ge utrymme åt samtida digital konst, tillsammans med de digitala tolkningarna av de gamla mästarna. De utställningar med samtida digital konst som visas vid mitt besök är Poetic AI av Ouchhh (som visas i den stora utställningshallen), där form, ljus och rörelser genererats av en algoritm, och Colours X Colours av Thomas Blanchard och Oilhack, där makrovideos visar de för blotta ögat osynliga rörelserna hos flytande oljefärg, akrylfärg och tvål.

Stiftelsen Culturespaces har under de senaste 10 åren anordnat traditionella konstutställningar på platser som Musée Jacquemart-André och Musée Maillol i Paris och Hôtel de Caumont – Centre d’Art i Aix-en-Provence. Men har samtidigt sett att traditionella konstutställningar inte lyckas nå ut till alla besökare; framförallt inte till personer som inte har vana att besöka och tolka konstutställningar, barn och ungdomar. Culturespaces mål med att skapa de immersiva multimedieutställningarna Carrières de Lumières och sedan Atelier des Lumières, är att erbjuda en annorlunda och innovativ konstupplevelse som bidrar till att besökaren lär sig mer om konst, och att ersätta kontemplation (inför originalverken) med immersion i den digitala totalupplevelsen. För personer som är nya inför att betrakta och tolka konst, kan ett besök i en immersiv utställning väcka intresse även för traditionella utställningar. För redan konstintresserade besökare, erbjuder immersiva utställningar ett nytt och mera sensoriskt sätt att uppleva konst. En annan fördel med denna typ av utställningar, är att verk av samma konstnär som i original finns utspridda på museer över hela världen kan föras samman virtuellt, och ge en helt ny upplevelse och helhetsbild av konstnärens arbete.

Culturespaces arbetar också med att tillgängliggöra konst för utsatta och underprivilegierade barn. I sina immersiva konstcentra, t.ex. Atelier des Lumières, erbjuder Culturespaces ett speciellt ”Immersion Art”-program, där det ingår en workshop i skolan eller på sjukhuset, följt av ett besök och aktiviteter i utställningen. Tack vare sponsorer, är programmet kostnadsfritt för deltagarna.

Och hur kan då erfarenheterna från Culturespaces arbete med immersiva konstutställningar användas för att förbättra kvalitén på svenska museers publika verksamheter? Även om utställningar i den storlek som Culturespaces sätter upp knappast är realistiska ens för större museer, kan även projektioner i mindre skala vara användbara. Projicering är intressant av flera anledningar; särskilt som tekniken kan användas för att på ett icke-permanent sätt, direkt på plats i kulturhistoriska miljöer, åskådliggöra sådant som vore omöjligt eller orimligt resurskrävande att åskådliggöra på annat sätt. Hit hör till exempel projiceringar av medeltida kyrkmålningar i en kyrka där originalen har förstörts eller kalkats över – med de starka, klara färger som målningarna ursprungligen hade, eller projicering av ”imålningar” som kan visa flera olika tolkningsförslag på hällristningar, run- och bildstenar. Projicering och animering av bildkonst gör, som Culturespaces kan intyga, konsten tillgängligare för målgrupper utan vana att betrakta och tolka traditionell bildkonst. Och är samtidigt ett helt nytt sätt att uppleva nya aspekter av konst för de redan intresserade och insatta.

Även om projektorer, ljudsystem och mjukvara för projektioner är kostsamma i inköp, ger de stora möjligheter och flexibilitet för pengarna; större än om man för motsvarande summa köper en färdig VR-upplevelse. Förutom flexibiliteten, har immersiva projiceringar fördelen över VR att de kan upplevas av flera personer och grupper samtidigt, utan att betraktarna är avskärmade av VR-glasögon. Betraktare kan också diskutera och interagera med den projicerade upplevelsen tillsammans medan den pågår. Tekniken i sig är inte ny; projiceringar med hjälp av speglar, optik och ljuskällor har gjorts i underhållningssyfte i århundraden. Däremot är arbete med immersiva digitala upplevelser i form av projektioner hos museer och kulturarvsinstitutioner ännu en relativt outnyttjad teknik, med stora utvecklingsmöjligheter och hög kostnadseffektivitet, som förtjänar att bli mera känd och utnyttjad.

Salvador Dali – kultur som begreppsgemenskap

På timmen en vecka efter att ha besökt Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich besökte jag Moderna museets ännu större publikmagnet Salvador Dali. Stor symbolik i det? – att tala om kopplingar mellan dessa kan verka långsökt, men som konstdilettant och yrkesverksam kulturhistoriker leker jag gärna med tanken.
Det jag kan tycka är fantastiskt med Dali och Caspar David är att de fångar sin tidsanda innan någon annan fattat att tidsandan är på väg. Caspar David skapade en andlig motreaktion till den Franska revolutionens våldsbenägna rationalism; Dali skapade en andlig motreaktion till det avmystifierade ingenjörssamhälle som modernismen medförde. Det kan verka paradoxalt att både Caspar David och Dali använde sig av realism i detaljer, men det var ett sätt att markera en större sanning bakom det ögat är vant vid. Med Dali tillkommer ofta förvrängning av detaljobjekten genom ”photoshop före photoshop” eller vad man ska säga. Men i grunden är olikheterna större; Caspar David kastar oss ”in i tavlan” till Guds ljus och högre mening, medan Dali kastar oss ”tillbaka från tavlan”, in i vårt halvvakna drömtillstånd där vi förvirrade plötsligt spärrar upp ögonen, famlande efter logik.
Trots uppror mot kollektiv enfald och vetenskaplig likriktning använder Dali tidens mest avancerade vetenskapsteorier. Ja enligt Einstein kan tid och rum både sträckas ut och krympa – och Dali låter följdriktig rumsliga detaljer sträckas ut hur som helst, som rumpan på tavlan av Wilhem Tell. Enligt Heisenbergs osäkerhetsrelation kan man inte bestämma en partikels läge samtidigt som dess rörelse och vice versa – alltså skapar Dali en irriterande osäkerhet om hur delarna i en tavla förhåller sig till varandra. Dali kan nog sägas vara relativitetsteorins egen konstnär. Den sanning Dali söker är individens subjektiva sanning, det som finns någonstans i själen och längst in i drömmen. Men hur ska då Dalis konst bli meningsfull för någon annan än Dali? Om jag får spåna vidare, så tror jag att Dali med geniets träffsäkerhet hittat svaret hos en annan av tidens stora, nämligen Wittgenstein – språket sett som gemensamma begrepp, är den kollektiva sanningen; en kollektiv överenskommelse. Vi ska bli Dali.
Dali blev lite av en konstnärlig kelgris i Amerika, paradoxalt men också begripligt nog. Keith Wijkanders eminenta Kulturutredning (sid. 123) framhåller att i brittisk och amerikansk tappning är kravet på en armlängds avstånd mellan politik och kultur tydligt uttalat. Politiken ska stödja konsten och kulturen, men den måste samtidigt hålla sig på ett behörigt avstånd. Samhälle och individ blir som mycket annat en paradox hos Dali. Hans extrema individualism har med tiden övergått i det som Wittgenstein kanske skulle ha betecknat en kollektiv språklig ”begreppsgemenskap”. Daliutställningen på Moderna drog hundratusentals besökare – Dali har lärt oss att vår hjärna inte är en objektiv kamera. I den subjektiva upplevelsen av världen kan vi människor ur individualismen gemensamt skapa en kollektiv sanning. Vi har blivit Dali!
Och äntligen kan jag som kulturmiljövårdare sätta ner den berömda ”foten”. Ett av myndighetsvärldens nya fina begreppsredskap är den Europeiska landskapskonventionen från år 2000, som just har som grundtema att erkänna meningen med den subjektiva upplevelsen av landskapet. Sjuttio år efter att Dali insåg samma sak.
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.

Caspar David Friedrich – konst som antites?


Konstnär: Caspar David Friedrich. Källa: Wikimedia Commons

Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich avslutades den 10:e januari som en stor publiksuccé. Själv tillhörde jag de hundratals besökare som trängdes denna sista dag. Publiken var mycket blandad med många ungdomar. Att publiken överlag fascinerades av Caspar David kunde man inte ta miste på. Utställningen var befriad från pedagogiska finesser, men det gick nog lika bra. Jag har sen barnsben älskat hans målningar, och alltid haft små reproduktioner hemma på väggen. På Nationalmuseum blev jag överraskad av att många av målningarna faktiskt är så där små i original. De verk jag syftar på är förstås landskapsmålningarna i olja, med underordnade människor som vänder bort ansiktet.

Men varför fängslar Caspar David? Det är vackra himlar och scenerier, men det har många andra konstnärer också fixat utan att väcka mer än en gäspning. Tänker man på Caspar Davids budskap så ska det enligt experterna kretsa runt religion, nationalism och mer eller mindre svårbegripliga symboler. Någon vägledning av sådana upplysningar har jag knappast eftersom jag varken är religiös, nationalist eller överdrivet intresserad av symbolspråk. Det jag som amatör upplever i Caspar Davids målningar är en så konsekvent avspänd stämning att den blir rent av laddad. Eteriskt ljus och luft skimrar, och människor har frusit fast i stillastående tid. Vi betraktar tavlans målade betraktare av naturen, vi blir de, ”jag” blir han med slängkappan. Naturen har blivit subjekt och breder ut sig i tiden. Kulturen är förgänglig, och ofta nedbruten till gotiska kyrkoruiner som blivit ett med naturen.


Caspar Davids antites? Konstnär: Jacques-Louis David. Källa: Wikimedia Commons

Caspar David levde i Hegels tidevarv, filosofen känd bl.a. för historiens dynamik, tes- antites- syntes. Samma princip känner vi igen i den intressanta Kulturutredningens resonemang om modernismen upp- och nedgång. Kanske är det en sådan spänning som man undermedvetet känner av i Caspar Davids skenbara idyller? När jag vandrade runt på utställningen slogs jag hela tiden av vad han INTE målade. Caspar David tidiga år präglades av Napoleon och ockupationen av de tyska områdena. Om Caspar David hade en konstnärlig antites så vill jag peka ut Jacques-Louis David, konstnären med Napoleon till häst, Napoleons kröning, hjältar, monument, krig, slakt och ära, det är exakt vad Caspar David Friedrich INTE målar. Jag undrar om det är en sådan spänning som jag förnimmer i hans måleri, en konst som total antites? Ska vi gå så långt att – all kultur är antites till sitt innersta väsen!? Jag lutar år det.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.