Taggad: kulturarv

Humle – en svensk traditionsväxt?

Mellan natur och kultur i humlegården

Etnologiska undersökningarna i Värmland, Älvdals, Värnäs; Humlegård, 1928, Gösta Berg. Stiftelsen Nordiska museet. CC BY.

Den globala craft beer-rörelsen har inspirerat många vänner av humle, malt och öl i Sverige. 1993 fanns det bara 16 bryggerier i hela landet; redan 2017 hade antalet ökat till 392. Men vad är historian bakom siffrorna? På internationella öldagen tittar vi på humle, en av de viktigaste ingredienserna för öl och sin speciella, bittra smak.

Humle har varit känd sedan 800-talet i Europa – men mest som medicinalväxt eller för att fermentera mat. Detta var också orsaken bakom plantans framgång hos världens bryggerier: öl bryggdes med spannmål innan medeltiden. Men om bryggaren använde humle i stället, ölet höll längre – och var dessutom bakteriefritt på grund av växtens antibiotiska effekt. Särskilt i städerna var detta ett bra argument för öl, då vattnet var ofta förorenad. Så blev öl en av medeltidens favoritdrycker: det kallades också ”flytande bröd”.

Karta över Skokloster humlegård, 1713. Skoklosters slott. Public Domain.

Humleodling har funnits i Sverige sedan 1200-talet. Tillsammans med munkar som bryggde öl kom humlen till Norden som kulturväxt. Öl bryggdes framför allt på kloster eller hemma, men det var mycket svagare än öl i dag. På medeltiden var humleodlingen dessutom inte frivillig: när Kristoffer av Bayern blev kung av Sverige i 1441 bestämde han i sin landslag att varje bonde skulle hålla en humlegård med fyrtio stänger. Odlingsplikten fanns med små förändringar i över 400 år och avskaffades i 1860. Under den tiden användes humleblommor inte bara i ölbryggning: bland bruket som medicinalväxt åts humlens stjälkar, på samma sätt som sparris.

Bryggeri. Blekinge museum. Public Domain.

Men det var just humlens användning i ölbryggning som låg bakom växtens globala framgång. Humlegården som odlingstyp uppkom: sticklingarna planterades på råder och band revorna vid stänger som förankrades djupt i marken. Eftersom humle är en växt med rankor, behöver den mycket ljus: att växa på stång ger humlen maximal solsken och kan gå i blom. På så sätt kan växterna bli åtta till nio meter höga.

Skåne. Humleplockning i Vångatrakten. Nordiska museet. CC BY.

Den typiska skördetiden för humle i Sverige var augusti till september, men traditionellt började man på Bartolomeusdagen den 24 augusti. Fram till industriella revolutionen och den mekaniska humleseparatorns uppfinning 1909 plockades humle för hand – och fortfarande därefter på små humlegårdenar. Bönderna måste dra stängerna ur marken, klippa av klängen och skilja blommor from andra växtdelar. Det var så arbetsintensivt att alla familjemedlemmar fick delta i skörd, även barn.

Humle för ölbrygd, pressad, i originalförpackning, från 1896. Tekniska museet. CC BY.

Fr.o.m. 1800-talet blev ölbryggning i Sverige mer och mer industriell och det var svårt för små, traditionella bryggerier att klara sig mot stora fabriker och tekniska innovationer. På grund av stigande efterfrågan importerades humle också från andra länder med bättre anpassade klimat för växten, till exempel Tyskland eller Tjeckien. Och under 1900-talet köpte större bryggerier och koncerner upp de flesta små bryggerier. Med industriell ölproduktion försvann också en stor del av hembryggningen tillsammans med många humlegårdar. Så blev ölbryggningen också ett mansdominerat yrke: under den tidigare hembryggningens tid var det mest kvinnorna som bryggde öl.

Mellanölet, 1965, Örebro Kuriren. Örebro läns museum. Public Domain.

Efter flera årtionden när koncerner och stora företag dominerade bryggeribranschen, så kom craft beer-rörelsen och ändrade det fr.o.m 1990-talet. Det finns såväl hembryggare som nya mikrobryggerier som koncentrera sig på smaken och hantverk – i dag är bryggeribranschen den snabbast växande branschen i Sverige. Och tillsammans med de små bryggerierna är också humle tillbaka i Sverige: Sedan 2014 finns det kommersiell humleodling igen.

Under 2019 och 2020 deltar Riksantikvarieämbetet i ett projekt kring #openGLAM: Europeana Common Culture. Projektet handlar bland annat om att höja kunskapen om öppna data, stärka samarbetet med institutioner och få nya dataleverantörer, museer med flera, till den offentliga, digitala banken K-samsök och Europeana. Syftet är att tillsammans göra det digitala kulturarvet offentligt och tillgängligt för fler – till exempel i sociala medier, blogg och många mer. Detta blogginlägg är en del av projektet.

Källor Läs mer

Nu rättar vi FMIS

Det ska bli enklare att utifrån informationen i Riksantikvarieämbetets system förstå om en lämning är skyddad eller inte. Foto: Rikard Sohlenius CCBY
Det ska bli enklare att utifrån informationen i Riksantikvarieämbetets system förstå om en lämning är skyddad eller inte. Foto: Rikard Sohlenius. CCBY

 

I FMIS finns idag ungefär 700 000 platser med kulturhistoriska lämningar registrerade. För att dessa uppgifter ska bli mer användbara och aktuella genomförs nu inom ramen för DAP-programmet ett omfattande arbete för att höja informationens kvalitet. Detta kommer att märkas den närmaste tiden bland annat genom att vissa lämningars registrerade lagskydd ändras.

Uppgifterna i FMIS används i flera olika sammanhang, till exempel som underlag för forskning eller för att ta skaffa sig en kulturhistorisk förståelse av ett område. Informationen används också för att ta reda på om en lämning är skyddad eller inte, vilket inte alltid är så enkelt. Uppgiften om lagskydd behöver nämligen inte vara rätt.

Det beror på två saker. För det första har informationen samlats in under närmare 80 år. Över denna tid har reglerna förändrats kring hur olika lämningar ska registreras. För det andra har kunskapen om landskapet succesivt utvecklats, vilket lett till att lagtillämpningen ändrats. Det betyder att en lämning som inte var fornlämning för 30 år sedan kan bedömas som en sådan idag. Till detta kommer att själva lagtexten kan ändras, vilket senast skedde 2014.

Maskinella och manuella rättningar

En lämnings registrerade bedömda lagskydd i FMIS speglar praxis vid registreringstillfället, vilket inte alltid överensstämmer med dagens praxis. Därför finns det ungefär 200 000 objekt i FMIS där just denna uppgift kan vara fel. Det gör det svårt för både markägare och andra som planerar åtgärder i landskapet, att veta vad som gäller.

För att underlätta användningen av FMIS sker nu en kvalitetshöjning på flera olika plan. Dels genomförs en maskinell korrigering av ungefär 112 000 registrerade bedömningar. Urvalet av dessa sker främst utifrån vilken typ av lämning det rör sig om, registrerad bedömning och när själva registreringen gjordes. Till exempel ändras alla förhistoriska boplatser till fornlämning, vilka registrerats före 1974 och som inte blivit undersökta eller är förstörda.

Vissa registreringar går dock inte att ändra maskinellt. Därför pågår även ett omfattande manuellt rättningsarbete. I det sammanhanget har cirka 25 000 objekt särskilt identifierats för rättning. Det kan till exempel röra sig om en förhistorisk gravhög som blivit registrerad som en icke skyddad lämning. Eftersom gravhögar alltid har bedömts som skyddade har antingen fel lämningstyp eller fel bedömning registrerats.

De maskinella korrigeringarna kommer att genomföras i sommar med början i juni. De manuella rättningarna sker successivt så långt vi hinner fram till dess att det nya Kulturmiljöregistret driftsätts i höst.

Kulturmiljöregistret

Kulturmiljöregistret är ett samlingsnamn för Riksantikvarieämbetets nya digitala system för kulturhistoriska information. Där ska bland annat uppgifter om forn- och övriga kulturhistoriska lämningar hanteras. Det innebär att information måste flyttas från FMIS till Kulturmiljöregistret.

Informationsstrukturen i det nya systemet ser annorlunda än i dagens FMIS. Till exempel kommer det inte att gå att ange att en lämning är förstörd och samtidigt registrera en lagbedömning. I FMIS finns dock en hel del inkonsekvenser. Dessa måste rättas innan det är möjligt att föra över informationen till Kulturmiljöregistret. Därför genomförs under våren ungefär 9500 maskinella och knappt 2000 manuella korrigeringar i FMIS.

I det nya systemet ska även informationens användbarhet bli tydligare. Därför har två olika modeller tagits fram för att kvalitetmärka de registrerade uppgifterna. Den ena berör det bedömda lagskyddet, det vill säga dess överensstämmelse med dagens praxis. Det andra rör lämningens läge och utbredning och anger en möjlig avvikelse mellan registrerat och verkligt läge. Den är framräknad utifrån hur informationen samlats in, digitaliserats och utifrån skalan på de underlagskartor som använts.

Med de insatser som nu görs när det gäller informationskvalitet kommer det att bli enklare att ta till sig informationen, vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för att kulturmiljön tas tillvara i samhällsutvecklingen.

Läs mer om hur den nya processen för fornminnesinformation rullas ut 2018.

 

 

 

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

En ny renässans när Europas kulturarv finns på nätet

Europakommissionen uppmanar medlemsstaterna att digitalisera kulturarvet och göra det öppet och tillgängligt. Det framgår av en ny rapport från Comité des Sage, ungefär De vises kommitté, vilken arbetar för Europarådskommissionärens digitala strategi för kulturarvet. De vises kommitté består av tre representanter för arkiv och bibliotek. I höstas hölls en öppen hearing i Bryssel där vi tillresta fick lufta både visioner och farhågor kring den ökade efterfrågan på digitalisering av Europas arkiv, museer och bibliotek.

En utmaning för ett öppet och tillgängligt kulturarv är upphovsrättslagstiftningen som konstruerats långt före digitala mediers uppträdande på scenen. En annan stor fråga är hur offentliga och privata/kommersiella aktörer kan samarbeta för att genomföra den kostsamma digitaliseringen. Få deltagare på hearingen och i den öppna enkäten som legat ute under hösten såg fördelar med att innehållet bara går att komma åt i ett specifikt land eller att man ska betala en avgift för att få tillgång till det digitaliserade materialet.

Organisationer som företräder konstnärer, musiker och författare brottas med hur man ska både öppna för användning av materialet och samtidigt behålla kontrollen. Resultatet från den öppna enkäten om hur man vill ha tillgång till material från arkiv och bibliotek har också vägts in i rapporten.

Budskapet är tydligt:

1.  Europeana, som samlar in och vidarebefordrar kulturarvsinformation från europeiska källor, ska vara noden för Europas kulturarv online. Det är extra roligt att Sverige genom K-samsök är en av Europas största förmedlare av sådan information.

2. Medlemsstaterna ska se till att allt material som digitaliseras med offentliga medel ska vara tillgängligt på Europeana och före år 2017 ska alla offentligt ägda mästerverk finnas i Europeana.

3. Medlemsstaterna ska lägga mer krut på att tillgängliggöra samlingar i alla bibliotek, arkiv och museer. Kommittén kan tänka sig ett samarbete mellan privata och offentliga intressen under vissa förutsättningar.

Det finns många fördelar med att satsa på ett digitaliserat kulturarv hävdar Kommissionären för utbildning och kultur. Tio mil bilväg kostar lika mycket att bygga som digitaliseringen av till exempel alla ljudsamlingar i hela EUs samlade arkiv. Den infrastruktur som på så sätt skapas tar innovationskraften, turismen, utbildningen och forskningen betydligt längre än vad 100 km väg kan generera för tillväxten.

Föreslagna lösningar

Rapporten föreslår också lösningar för att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt på nätet:

1. Verk som skyddas av upphovsrätten men som inte längre är i kommersiell distribution ska publiceras online. Det är först och främst rättighetsinnehavarnas ansvar men om dessa avstår bör kulturinstitutionerna ha möjlighet att ersätta rättighetsinnehavarna och digitalisera och publicera verken.
2. Föräldralösa verk, orphan works, de verk som man inte kan identifiera någon upphovsrättsinnehavare för, behöver adopteras så fort som möjligt och tillgängliggöras.

Redan idag erbjuder Europeana.eu tillgång till mer än 15 miljoner digitaliserade böcker, kartor, fotografier, filmklipp, målningar och musikaliska utdrag, men detta är bara en bråkdel av de verk som finns hos Europas kulturinstitutioner

(se IP/10/1524).

Det mesta av det digitaliserade materialet består av äldre verk för att undvika potentiella tvister för arbeten som omfattas av upphovsrätt.

Kommissionärernas och EUs vision är att det är genom tillgänglig och fritt användbar information om till exempel kulturarvet som Europa kan utvecklas och förbli en kreativ miljö som kan locka både ny industri och turism i framtiden.

Rapportens rekommendationer kommer att ingå i Kommissionens bredare strategi för en digital agenda för Europa, vilken ska hjälpa kulturinstitutionerna vid övergången till den digitala eran. Rekommendationerna kommer också att vara användbara för Kommissionens plan för en hållbar finansieringsmodell för Europeana 2012.

Comité des Sages on Digitisation består av Maurice Lévy, Elisabeth Niggemann and Jacques de Decker (se IP/10/456).
Hela rapporten hittar du här.

Och pressreleaser som gäller det texten behandlar finns här:

IP/10/581

MEMO/10/199

MEMO/10/200


/Birgitta Elfström, Riksantikvarieäbetet