Taggad: Kulturvårdslaboratoriet

Fanor från slaget vid Narva

Tre fanor och en vimpel från slaget vid Narva undersöks ingående när en av Armémuseums textilkonservatorer Johanna Nilsson är gästkollega hos Riksantikvarieämbetet. De ryska troféerna som togs vid slaget vid Narva år 1700 står i fokus i undersökningen, som syftar till att ta reda på hur de bäst kan konserveras.

Armémuseum äger världens största samling av militära fanor från 1600- och 1700-talet, som har tagits som troféer i strid. Fanorna är tillverkade i siden och många av dem har ett fantastiskt måleri, men för många av fanorna är både sidenet och måleriet i mycket dåligt skick och behöver konserveras.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Undersökningarna

Hur har fanorna målats och med vad? Under gästkollegeprojektet används olika analysmetoder (såsom FTIR och SEM) för att ta reda på just det så att fanorna kan konservaras på bästa sätt. Bland annat jämförs styrkan i silketrådarna med nya silketrådar för att få en uppfattning om hur de klarar hantering och eventuell rengöring. För att få en smutsig och skrynklig fana slät och ren är den vanligaste metoden att man använder en mycket försiktig tvätt i vatten. För att måleriet inte ska skadas under tvätten har man tidigare penslat på bivax löst i terpentin, men eftersom vaxet gör måleriet mörkare och är omöjligt att få bort ska andra metoder utvärderas för att isolera måleriet inför våtrengöring.

Vad vi kan utläsa hittills

Efter de två första veckorna har vi fått några resultat. Från mikroskopbilderna har vi kunnat se silket som ligger i mitten av provet omgivet av bindemedel och ibland flera olika färglager. Fanorna är bemålade på båda sidor och ibland är det olika gröna färger som använts på de olika sidorna. Hittills har vi med hjälp av SEM kunnat se att måleriet innehåller guld, silver och koppar.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Med FTIR har vi sett att proverna innehåller bland annat olja och kaolin. Dragtester har visat att silketrådarna från en av fanorna är väldigt mycket svagare än tråd från nytt siden. Det återstår att jämföra finleken på de olika trådarna för att kunna göra resultaten mer jämförbara. Vi kommer också att utföra olika tester för att se hur måleriet och silket reagerar på fukt och vatten samt försöka isolera måleriet från vatten för att få ett grepp om hur reversibla dessa isoleringsmetoder är.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Hösten 2018 kommer de fyra fanorna att visas i en utställning på Armémuseum och förhoppningsvis ska resultatet från analyserna och konserveringen leda till en vetenskaplig artikel så småningom.

//Johanna Nilsson
Filosofie doktor, PhD
Textilkonservator Armémuseum

Starka resor för sköra trådar

Blogg AJ Bild 1-s
Paracasfragment 1935.32.0211. Foto: Ina Marie Winter Aashaug, Världskulturmuseerna.

Jag heter Anna Javér, är textilkonservator och ansvarar för att Världskulturmuseernas textilsamling i Stockholm och Göteborg bevaras och är tillgänglig för forskare och besökare. Göteborgs stad har i sin ägo en samling 2000 år gamla textilier från Paracashalvön i Peru som förvaltas av Världskulturmuseerna.

Efter utställningen ”En stulen värld” 2008 kom ett återkrav från Peru på samlingen. Då inleddes förhandlingar mellan Göteborgs stad och kulturdepartementet i Peru varefter kommunalfullmäktige beslöt att äganderätten till textilierna skulle återföras till Peru under 2014-2021. I juni 2014 återfördes de fyra första textilierna till Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia i Lima, Peru. Detta blev också början på ett samarbete om Paracastextilier mellan Peru och Sverige.

Från Göteborg till Visby

Innan transporten utförde jag som gästkollega vid Riksantikvarieämbetet en analys av textilfibrernas tillstånd tillsammans med Kaj Thuresson. Detta var det tredje analystillfället på tjugo år och del av ett långsiktigt projekt för att förstå Paracastextiliernas nedbrytningsprocesser och tillstånd. Fiberprovernas vikt, längd och diameter registrerades, pH-värdet mättes både digitalt och med pH-sticka. SEM-bilder togs i ett svepelektronmikroskop under 500 och 1000 gångers förstoring. Eftersom fiberproverna är för små för att utsättas för ett dragprov konstruerades istället ett tryckprov där en vikt belastade en fiber under ett täckglas för att se hur det påverkade fibern. Analyserna visade att det inom en och samma textil kan vara stor variation i flexibilitet och nedbrytningsgrad.

Blogg AJ Bild2-s
Kaj Thuresson och Marei Hacke vid svepelektronmikroskopet utrustat för mikroröntgenanalys för grundämnesanalys. Foto: Anna Javér, Världskulturmuseerna.

Från Göteborg till Peru

I september 2015 reste jag tillbaka till Peru för att undersöka det fysiska tillståndet av de fyra textilierna efter transport och efter drygt ett års acklimatisering till ny museimiljö. I samband med besöket togs fiberprover tillsammans med Lic. Carmen Thays Delgado, på motsvarande textilier ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia ’s Paracassamling för att långsiktigt även dokumentera fibrernas nedbrytning i samlingen i Lima.

Från Peru till Visby

Fiberproverna analyserades i början av juni i år vid RAÄ tillsammans med Marei Hacke och Kaj Thuresson på samma sätt som tidigare. I syfte att hitta betningsmedel som används för olika färger och se om det kan ha betydelse för fibrernas nedbrytning undersöktes två textilområden med µXRF för att kartlägga grundämnen. Undersökningen gav goda resultat och under hösten 2016 kommer ytterligare försök att genomföras. Vi kommer då också använda SEM-mikroskopi för att kartlägga grundämnen för att kunna jämföra de olika metoderna. SEM-mikroskopi på ett komplett fragment är en metod som liksom µXRF är kontaktfri och icke-destruktiv. Trycktestet är däremot destruktivt men fiberfragmenten kan ändå användas för en framtida färganalys.

Bild3ab-t
Svepelektronmikroskopbilder på fibrer i 1000 gångers förstoring ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia’s Paracassamling i Lima. Till vänster en brun bomullsfiber från bottenväven av Mantel RT-01683 (253 Sp. 6). Till höger en blå kamelidfiber från broderiet i samma objekt. Båda fibrerna har sprickor och avlagringar på ytan. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Från Visby, Peru och Göteborg till Köpenhamn

För mig personligen är det en styrka att återkommande få arbeta nära Riksantikvarieämbetets personal som gästkollega. Genom det har jag fördjupat min kunskap om en samling jag arbetat med i många år. Idag har jag vetenskapliga fakta på hur sköra Paracastextilierna är. Redan två veckor efter mitt besök som gästkollega på Riksantikvarieämbetet deltog jag i konferensen Pre-Columbian Textiles på Center for Textile Reserach i Köpenhamn. Ledande forskare på området fanns på plats och mitt föredrag Analysis of Paracas fibre material from the Gothenburg Collection möttes av intresse och önskan om fortsatta studier och nya samarbeten. Speciellt intresserade var man av kartläggningen av grundämnen för att hitta betningsmedel samt analys av de svarta fibrer som karboniseras under nedbrytning. Analysresultaten bidrar till att bredda det internationella intresset för detta unika textila världskulturarv och dess framtid. Det har dessutom gett mig som konservator en starkare och tryggare röst i diskussionen om återförande av samlingar.

Blogg AJ Bild4-s
Anna Javér justerar röntgenfluorescensinstrumentet inför kartläggning av grundämnen i en mindre yta av Paracasfragment 1935.32.0212. Foto: Kaj Thuresson, Riksantikvarieämbetet.

 

Text: Anna Javér, textilkonservator, Världskulturmuseerna.

Läs mer om Paracassamlingen på: http://samlingar.varldskulturmuseerna.se/paracas-goteborgssamlingens-resa-tillbaka-till-peru/ och http://www.paracas.se

Gästkollegekonceptet – hur går det?

Magnus i labbet
Problemlösning i Kulturvårdslaboratoriet! Foto: Sara Norrehed, Riksantikvarieämbetet CC-BY

För några år sedan öppnade Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium sina dörrar för samverkan med museer, arkiv, bibliotek och med kulturmiljövården i sin helhet. Vi valde att kalla den arbetsformen för ”Gästkollegeprojekt”. Förra året, 2015, tog vi emot ett 10-tal gästkollegor som kom till Kulturvårdslaboratoriet med fantastiskt roliga och utvecklande projekt. Vad har vi nu lärt oss och hur ser framtiden ut?

Mitt uppdrag som enhetschef är att tillsammans med mina medarbetare lyfta fram konserveringsvetenskap som naturvetenskaplig metod inom kulturvården och att visa hur kulturvårdslaboratoriet är en nationell resurs. På ett tidigt stadium identifierade vi tre utmaningar i det arbetet:

  • Att få konserveringsvetenskap känt som begrepp och att visa på nyttan av att integrera mer naturvetenskap i arbetet med kulturarv
  • Att tränga igenom informationsbruset och nå intresserade gästkollegor OCH deras chefer
  • Att hantera kulturarvsinstitutionernas brist på resurser i form av tid, pengar och naturvetenskaplig utrustning

Nyttan

När man kombinerar naturvetenskapliga analyser med kulturvetenskap och annan kunskap leder det till att vi får bättre underlag för de beslut som ska tas om kulturarvet och dess långsiktiga användning och bevarande. En annan viktig sak vi lärt oss är att naturvetenskapliga undersökningar även kan ta fram en mängd olika typer av information som kan användas i utställningsarbetet och i forskning om kulturarvet.

Informationsbruset

Informationsbruset är bedövande, vi är alla mer eller mindre lomhörda av det och att tränga igenom till rätt målgrupp vid rätt tillfälle är en egen vetenskap. För att stimulera till att komma som Gästkollega till Kulturvårdslaboratoriet avsatte vi förra året medel för att kunna bjuda in museer som hade intressanta projekt men som saknade egna resurser för att resa och bo. Ingen hörde av sig! Kanske ytterligare ett bevis på svårigheten att nå ut med information?

Resurser

Eller är det verkligen så ont om resurser på museerna att de inte kan avsätta några dagar som investering i kunskap om samlingarna? Fakta som kan användas för viktiga beslut, i utforskandet av samlingarna och i utställningar. I så fall har vi i Sverige att hantera ett problem som sträcker sig långt utanför konserveringsvetenskapens ram.

Nuläget

Sverige bygger nu upp en kritisk massa av naturvetare ”conservation scientists” som är tränade i konserveringsvetenskapligt tankesätt för kulturvårdens behov. Det händer inte bara på Riksantikvarieämbetet utan även på våra universitet och här och var på museer, arkiv och bibliotek. Kulturvårdslaboratoriet har nu tagit på sig utmaningen att börja bygga nätverk för ännu mer samverkan. Konserveringsvetenskapen är på G.

Frågor om möjligheten att göra ett Gästkollegeprojekt kommer in i god tid och projekten är längre. Små korta projekt, workshops, leder till fördjupade frågeställningar och Gästkollegorna kommer tillbaka flera gånger. Det gör att de successivt kan arbeta mer självständigt med olika instrument och att de även tar med kunskap om metodik ”hem” i sin vardag.

Våra Gästkollegor och deras heminstitutioner märker att det finns ett stort intresse hos media och allmänhet att lära mer om samlingarna genom projekt där man beskriver föremålen med röntgenbilder, fakta om pigment och bilder i mycket stor förstoring och liknande. Det skapar mervärde i utställningar och när de presenterar sina samlingar och vad de kan användas till.

Framåt

Antalet ”abstracts” till olika internationella konferenser där våra Gästkollegor vill presentera sina samlingar och dela med sig av de resultat de arbetat fram i Kulturvårdslaboratoriet ökar.

Genom att Kulturvårdslaboratoriet nu finns som en nationell nod för konserveringsvetenskap uppvaktas Sverige av EU-projekt för att ingå i uppbyggnaden av infrastruktur för konserveringsvetenskap, kulturvårdsutveckling och forskning. Sverige har en stark naturvetenskaplig tradition och starka miljöer för utveckling och forskning. Vi arbetar för att vi långsiktigt ska kunna erbjuda de resurserna till övriga Europa men även för att vi enkelt kan ta del av resurser vi inte har i nuläget.

Kulturvårdslaboratoriet är en unik nationell resurs och till för kulturarvet. Ju fler Gästkollegor som samarbetar och ju fler samarbetsprojekt vi deltar i, desto kunnigare och större kan vi bli och viktiga resultat kan arbetas fram till nytta för kulturarvet.

 

Text: Gunilla Lagnesjö, enhetschef för Konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet.

Läs gärna mer om gästkollegor och Kulturvårdslaboratoriet i tidigare bloggar: 11 januari, 22 februari, 18 mars, 4 maj, 13 maj

 

När jag tjärade ner mig i kulturvårdslabbet

Jag och kollegan Hugo Larsson författade två Vårda väl-blad om tjära för att hjälpa användare att välja rätt kvalitet (läs mer i Hugos inlägg från februari). När våra kollegor på kulturvårdslabbet här i Visby läste dem, tyckte de att vi skulle göra ett kvalitetstest av olika typer av tjära med enbart vetenskapliga metoder, att vi för stunden skulle lägga subjektiva sinnen såsom doft och känsel åt sidan. Vi startade därför ett internt gästkollegeprojekt.

Vi började med att måla upp små prov på vanligt kopieringspapper och sedan jämföra det med hur samma prov uppför sig på trä. Vi ville undersöka hur långt tjäran tränger in i träet och till det tog vi röntgenutrustning till hjälp (samma röntgen som nyligen genomlyste Rauschenbergs get på Moderna museet). För att kontrollera resultatet klöv vi provbitarna. Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen.

Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen. På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, BB BY.
På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning. Foto: Sara Norrehed, CC BY.

Det visade sig att en enkel uppstrykning på papper är användarvänlig och kan ge snabba svar på vilken kvalitet tjäran har. Det vi kan läsa av med denna enkla metod som en kvalitetsmarkör är färg, strykbarhet och partikelinnehåll. Resultatet från pappersuppstrykningen visar även hur tjäran torkar och bildar en film på ytan. Det som de enkla testen också visade på var hur mycket som tränger igenom pappret och hur tjäran blöder utanför ett givet målat område.

Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.

Vi arbetar vidare med att undersöka enkla metoder att testa tjära och jämför resultaten vetenskapligt, det vill säga att verifiera och dokumentera resultaten, samt undersöka om den muntliga traditionen stämmer. Det är lite som de jobbar i TV-serien Myth busters, där man undersöker myter och hörsägen på ett vetenskapligt sätt. Det arbete vi nu utför ger i sin tur upphov till fler frågor som får besvaras i framtida forskningsprojekt.

Läs mer om gästkollegeprojektet.

/ Stefan Lindgren

Modern konst synas

Kblogg Magnus M Monogram_xray_04-w30r72
Thérése Lilliegren, My Bundgaard och Göran Sjöberg samlas vid Magnus Mårtenssons dator för att se de första röntgenbilderna av verket Monogram. Foto: Åsa Lundén, Moderna Museet.

I mitten av 1950-talet skapade Robert Rauschenberg sina första ”combines”, konstverk där vardagsföremål fästs på mer traditionella tavlor. Rauschenberg samlade på sig föremål som han hittade på gatorna eller i butiker i området där han bodde. Föremål som verktyg, bollar eller som i verket Monogram, ett uppstoppat djur. Idag är Monogram enligt dem själva, ett av Moderna Museets mest kända och älskade verk.
På en canvastavla står geten med ett bildäck runt magen. Dessutom är en tennisboll fäst i tavlan strax bakom det uppstoppade djuret. Tennisbollen har fått en rad olika tolkningar genom åren, likaså geten. Som del av ett konstverk är faktiskt geten relativt väl undersökt i vilken betydelse den har och varför bildäcket sitter där det sitter men hur står det till med djuret egentligen? Var kom geten ifrån, hur påverkas den färg som geten är bemålad med av ljus och hur stabilt är den uppstoppad? Frågorna är relevanta eftersom konstverket skall ut på turné under 2016 tillsammans med flera andra av Rauschenbergs skapelser.

 En expertgrupp bildas

Det var därför konservatorerna på Moderna museet hörde av sig till oss på Konserveringsvetenskap efter att de fick höra talas om vårt koncept ”Gästkollega” och hur vi röntgat en uppstoppad häst, Andalous, på Skokloster slott. Förutom vår mobila röntgenutrustning har vi också en mobil micro-XRF som kan användas för att identifiera grundämnen i exempelvis färg. Dessutom undrade man om det var möjligt att använda vår microfader (som kan mäta färgförändringar) för att undersöka hur känsliga färgerna på geten är. Det är just sådana här frågor som är idealiska för vårt gästkollegekoncept. Frågor som kräver flera instrument för att besvaras. Dessutom specialkompetens! För att hantera våra instrument och samtidigt besvara dessa frågor satte vi tillsammans ihop en expertgrupp: Thérèse Lilliegren, målerikonservator och My Bundgaard, skulpturkonservator, båda från Moderna Museet, Göran Sjöberg, naturhistorisk konservator från Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum och från Riksantikvarieämbetet, Kaj Thuresson, giftexpert och ansvarig för micro-XRF och jag, Magnus Mårtensson, ansvarig för röntgen och microfading.

Röntgen visar getens innehåll

Vi delade upp vårt arbete under tre dagar, en dag för varje instrument. På måndagen var vi många på plats, dels för att flytta på konstverkets skyddande plastkåpa och dels för att journalister från TT skulle bevittna den något udda och unika händelsen. Under förmiddagen ställde vi i ordning all utrustning och startade upp det som behövdes. Dock märkte vi ganska snart att vi inte fick igång den scanner som för över information från våra digitala röntgenplåtar till datorn. Efter ett flertal försök och sedermera påbörjad service började det kännas rätt mörkt. Vi gick på lunch med förhoppningen att det var ett problem som skulle lösa sig själv (att scannern blivit varm nog, torr nog eller något liknande). I annat fall skulle vi få skjuta upp undersökningen till senare. Väl tillbaks från lunch startade vi upp instrumentet igen och höll tummarna. Allt fungerade som det skulle och när vi hörde det ljud som under hela morgonen hade saknats från uppstartsrutinen kunde vi inte göra annat än att sträcka upp händerna och utbrista i glädjetjut. Vilket jobb vi har!

På eftermiddagen fick vi våra första bilder på getens huvud, och vad som dolde sig däri. Göran Sjöberg var en nyckelperson under arbetet, som kunde berätta vad de olika delarna var. Till exempel så var skallen fylld med en svårtolkad massa som troligtvis är lera, som både håller ihop skallen och fäster huvudet i en stålstång som går från den planka som agerar som kroppens grundform. Hela djurets preparering såg helt annorlunda ut gentemot den vi tidigare undersökt, hästen Andalous på Skokloster slott. Där hästen i princip bestod av en träskulptur överdragen med skinn, var geten i Monogram mer stoppad och med bara ett fåtal konstruktionsmaterial som håller upp den. Den stora överraskningen var hur mycket skelettdelar som fanns kvar i djuret. Förutom skallen så var både fram- och bakben kvar. En av de viktigaste frågorna konserveringsmässigt var att vi kunde bekräfta en myt som fanns: att ett ben var brutet.

Microfading mäter färgförändringar

På tisdagen stängde vi in oss i ett eget rum med geten för att studera dess färger med en kraftigt fokuserad ljusstråle och spektrofotometer. Instrumentet vi använde är en microfader och tekniken innebär att man mäter färgförändringar som sker under en accelererad ljusåldringsprocess och sedan räknar ut hur dessa färgförändringar kommer att te sig under utställningens ljussättning. Eftersom instrumentet är så pass känsligt och kan se förändringar långt före det mänskliga ögat, kan man genomföra undersökning utan risk att permanent orsaka färgförändring på det föremål man undersöker. Det är en väldigt användbar teknik eftersom man får direkt information om hur färgen förändras på föremålet man undersöker och slipper spekulera i hur liknande färg förändrats på liknande föremål.

Micro-XRF avslöjar giftiga grundämnen

Sista dagen på Moderna Museet för vår del genomförde vi en publik undersökning med micro-XRF där vi kunde stå i utställningslokalen och göra en grundämnesanalys. För att förstå sig på hur färgerna kommer att förändras i utställningsmiljö är det bra att förutom accelererad åldring också få förståelse för vilka material som konstnären använt sig av. Dessutom innebär preparering av ett dött djur att man i många fall använder sig av skadliga ämnen för att skydda det mot skadedjur som annars kan förstöra skinn, päls och andra organiska beståndsdelar som de ser som mat. I getens fall misstänkte Kaj att det rörde sig om arsenik och han kunde också konstatera att det fanns en liten mängd runt getens ögon och mun. Något man kan ha i åtanke när man skall rengöra djuret i samband med utställning. Färgerna på konstverket visade sig vara oorganiska, vilket var en förutsättning för att vi skulle få vettig information ur micro-XRF-undersökningen.

Vad händer nu?

I det stora hela innebar undersökningen av Monogram en succé. Dels fick vi i första hand fram värdefull kunskap som innebär att man i framtiden har bättre koll på hur konstverket skall tas om hand och transporteras för att undvika skador och slitage, men också hur det kommer att förändras över tid. Detta innebär att man kan börja planera för vilken förändring som är godtagbar över hur stort tidsperspektiv och hur man kan arbeta för att begränsa förändringarna till något som man kan leva med. Dessutom uppmärksammades konserveringsverksamheten på Moderna Museet och speciellt arbetet kring konstverket inför årets turné. En välkommen bieffekt, då arbetet som konservatorer som Thérese och My gör oftast sker i skymundan. Genom gästkollegekonceptet och analyserna har de dessutom fått viktig information inför getens stundande turné.

Kblogg Magnus M Popup IMG_4865b-w30
Thérèse Lilliegren, Kaj Thuresson, Magnus Mårtensson och My Bundgaard är nöjda efter sista dagen med undersökningar. Nu börjar efterarbetet! Foto: Okänd besökare.

Text: Magnus Mårtensson, utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap.

Här kan du läsa mer om konceptet Gästkollega:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/konceptet_gastkollega/

Om Kulturvårdslaboratoriet:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/

Om konserveringsvetenskap:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/

Om microfading, analys och dokumentation:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/analys-och-dokumentation/

Och om Moderna museet:

Hur mår geten?