Tag Archive for 'kyrkor'

Årets första runfynd

Av: Magnus Källström den 2 April 2012 i Aktuellt, Bebyggelse and Runor. 2 Comments


Runstudier på lite högre nivå i Hejnums kyrka. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

… gjordes redan den 18 januari i Hejnums kyrka på Gotland. Dagen innan hade jag genom Gotlands Museum fått reda på att man trodde sig ha funnit runor inristade på en bjälke högt uppe i tornet, vilket naturligtvis måste undersökas. Från Hejnums kyrka känner man sedan tidigare flera runristade gravhällar från medeltiden och runinskrifter har hittats på flera ställen i putsen inne i kyrkan. Dessutom finns tre stenmästarsignaturer huggna i kvaderstenarna på tornets västsida fem meter över marken. Att ytterligare runinskrifter skulle kunna dyka upp var alltså inte oväntat, särskilt som kyrkan just nu genomgår en renovering.

Det var alltså med viss förväntan som vi klättrade upp för stegarna till toppen av tornet. På träbjälken fanns mycket riktigt på flera ställen rader av raka streck ristade, men det gick inte att fastställa om de en gång varit runor eller om det bara rörde sig om just rader av ristade streck. Något besvikna fick vi klättra ner igen, men på nedvägen slog det mig att byggnadsställningarna runt tornet gav en ypperlig möjlighet att se de tre stenmästarsignaturerna på utsidan av tornmuren på nära håll. De två som har kunnat tolkas lyder haimastr “Haimfast” och botuiþr “Botvid”. Den senare runföljden är uppochnedvänd, vilket visar att stenhuggarna har märkt upp sina kvaderstenar medan dessa ännu låg på marken.

Efter att ha ägnat lite tid åt de tre ristningarna fick jag en ingivelse att gå runt tornhörnet och titta lite på sydsidan, där jag nästan direkt fick syn på en tidigare helt okänd runristning. Den bestod av ca åtta runor, som stod uppochned precis som i namnet botuiþr på västsidan. Inskriften började med ha, men trots att runorna var ganska tydliga kunde jag inte få något sammanhang i texten. Ljuset var dunkelt och iskallt smältvatten droppade längs tornmuren och löste upp det papper som jag försökte anteckna på. Jag har sällan varit med om en mer irriterande situation: att ha en alldeles nyfunnen runinskrift mitt framför nosen och inte vara i stånd att läsa den! Undersökningen fick alltså skjutas på framtiden.


Undersökning av den nyfunna inskriften i viss väta. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Förra veckan var jag där igen under bättre förhållanden, men inte heller denna gång blev inskriften ordentligt läst. Under mellantiden hade man nämligen  upptäckt ytterligare 7-8 stenmästarsignaturer i murverket på tornet och all tid gick åt att inventera och preliminärgranska dessa. De visade sig alla vara mycket korta. En löd haimi, en annan haim, flera bestod endast av de tre runorna hai. Tydligen rör det sig om den tidigare kände Haimfast, som tröttnat på att hugga hela sitt namn och därför gradvis förkortat det. Kanske ska också “min” inskrift från januari tolkas på samma sätt. Efter de två inledande runorna ha finns nämligen ett kort lodrätt streck, som kanske ska uppfattas som ett skiljetecken. De följande runorna behöver i så fall inte höra till personnamnet, utan kan återge något annat, vad har jag ännu inte lyckats fundera ut.

En hälsning från medeltiden: hai. Foto Magnus Källström

Ortnamnsforskaren Herbert Gustavson har i en artikel 1938 föreslagit att namnet Haimfastr kan ingå i namnet på en bebyggelse i just Hejnums socken, nämligen det nu försvunna Hemsarve, som i så fall skulle återgå på ett äldre *Haimfastsarfa. Han tänker sig till och med att denna gård kanske har varit grundad “av kyrkobyggmästaren Haimfastr”. Detta är fullt möjligt, även om vi nu vet att Haimfast inte har varit byggmästare, utan helt säkert stenhuggare. På denna punkt har de nu gjorda runfynden försett oss med ny kunskap.

Våra undersökningar är inte avslutade och eftersom hela tornet ska rengöras borde det finnas goda chanser att hitta ytterligare inskrifter. Förhoppningsvis kommer vi då att få nya ledtrådar om vilka som högg kvaderstenarna till tornmuren i Hejnum.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de andra runinskrifterna i Hejnums kyrka i Thorgunn Snædals artikel i Gotlands runinskrifter 3. DS.

 

 

Runorna under taket i Hög

Av: Magnus Källström den 8 June 2011 i Aktuellt and Runor. 2 Comments


Foto: L. Nylander/M. Källström

I Hälsingland finns knappt 20 vikingatida runstenar, men hittills bara en enda medeltida runinskrift. Den är ristad på en dörring av järn från Delsbo kyrka, och huvuddelen av texten lyder:

“Se kan du på mig.
Ej kan du få mig.
Gunnar gjorde mig.
Kyrkan äger mig.”

Delsboringen är daterad till 1200-tal. Det finns bara två medeltida runristningar till i hela Norrland (båda i Jämtland), och det är osäkert hur spridd runkunskapen egentligen var under medeltiden i detta stora område.

Tidigt i våras fick jag reda på att det också skulle finnas runor ristade i takstolarna till Högs kyrka i Hälsingland. Ristningarna hade upptäckts vid en takrenovering 2000-2001 och av de bilder som jag fick mig tillsända framgick att de bestod av början av runraden, den så kallade futharken. Det var dock oklart hur många ristningar det rörde sig om och vilken funktion de hade haft. Man spekulerade om runmagi och om tecknen kanske hade använts för att skydda kyrkobyggnaden mot onda makter.

Den sista maj kunde jag tillsammans med Lars Nylander från Hälsinglands museum titta närmare på ristningarna, något som inte låter sig göras helt utan besvär. För att nå dem måste man klättra på stegar, krypa på alla fyra över lager av gullfiber och utföra (för den mindre smidige runologen) rätt avancerade akrobatiska övningar under taknocken. Ristningarna sitter nämligen på ett sådant sätt att de är svåra att komma åt, och dessutom blir det snabbt plågsamt varmt under kyrktaket.

Trots detta lyckades vi göra en preliminär granskning av inskrifterna. De visade sig mycket riktigt bestå av början av futharken, men efter ett tydligt system. På takstol nummer 6 står fu, på den följande fuþ, därefter fuþo, sedan fuþor och på den sista fuþork. Det rör sig alltså inte alls om någon runmagi, utan runorna har använts för att numrera de olika takstolarna innan de sattes upp. Serien borde ha inletts med en takstol med enbart runan f, men denna måste ha bytts ut när kyrkan på 1700-talet förlängdes åt väster.

Att de medeltida timmermännen kunde använda runor för att markera hur de olika delarna i en takstol skulle monteras ihop känner man sedan tidigare från annat håll. Det förekommer bland annat i Österhaninge kyrka i Södermanland och i tornspiran till Guldrupe kyrka på Gotland. Däremot vet jag inte om det finns någon bra parallell till det numreringssystem som har använts i Hög. Det existerade inga särskilda runor för siffror, men här har vi faktiskt ett exempel på hur runalfabetet ändå kunde användas för att uttrycka sådana (låt vara på en mycket basal nivå).

Runorna i Hög är av typisk medeltida typ. Runan o har ensidiga bistavar till vänster om huvudstaven, och r-runan är sluten och liknar ett latinskt R. Det går dock att tidsbestämma ristningarna noggrannare än så. Nyligen har plankorna i innertaket mellan de aktuella takstolarna dendrodaterats och fått en samstämmig datering till vintern 1191-92. Eftersom det går dymlingshål tvärs igenom några av runföljderna måste dessa har ristats innan taktäckningen kom på plats. Vi kan alltså med fullständig säkerhet datera runinskrifterna i Hög till början av 1190-talet, vilket i runsammanhang är ovanligt exakt!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.